Category: 3. Politik

Women, race and class – Angela Davis (1981)

—

by

Alice Andrews
in , , ,

Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981)

Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så många böcker att läsa och listan på böcker att läsa fylls på snabbare (liksom min bokhylla….) än jag hinner läsa böcker. Och då läser jag ändå mycket får man säga. Hur som helst, nu har jag i alla fall läst ut denna lilla pärla! En feministisk klassiker av stjärnan Angela Davis – professor, civil rights activist, feminist, antirasist och aktivist. Som jag trodde skulle vara mycket mer teori, eller alltså att hon skulle ha nån slags teori som hon presenterade i boken, men det här är en historiebok! Eller snarare en herstory-bok. För den berättar historian om USA ur ett dolt perspektiv – nämligen kvinnors, afroamerikaners och arbetarklassens perspektiv. Angela Davis gör upp med den vita feminismens blindhet för rasismen och oförmågan att inkludera sina svarta systrar och sina arbetarklassystrar, men lyfter också glömda hjältar och hjältinnor som gått emot strömmen och visat sann solidaritet mellan klasser, raser och kön, såsom Grimke-systrarna, som slogs även för svartas rösträtt, eller Prudence Crandall som riskerade sitt liv i försvar av svartas rättigheter till utbildning.

Angela Davis visar med illustrativa exempel och ett självklart språk på hur svarta kvinnor förtryckets dubbelt – av rasismen och av sexismen: “It is important to remember that the punishment inflicted upon women exceeded in intensity the punishment suffered by their men, for women were not only whipped and mutilated, they were also raped” (s.19).

Klasskampen, kvinnokampen och abolition-kampen hade så mycket att vinna på att solidarisera sig med varandra, vilket tyvärr sällan hände, även om det fanns undantag: “Even the most radical white abolitionists, basing their opposition to slavery on moral and humanitarian grounds, failed to understand thar the rapidly developing capitalism of the North was also an oppressive system. (…) They did not recognize that the white worker from the North, his or her status as ‘free’ laborer notwithstanding, was no different from the enslaved ‘worker’ in the South: both were victims of economic exploitation” (s.57).

En alternativ historiebok om USA från 1700-tal till 1970-tal, som borde bli obligatorisk i varje historiakurs om moderniteten, och/eller rasismen  Upplysande! Rekommenderar också alla att se dokumentären 13th på Netflix där bl.a. Angela Davis figurerar. En annan likande bok som visserligen varken är en akademisk fackbok eller en roman men icke desto mindre mycket bra är Assata Shakurs självbiografi.

Kommentera här

Category: 3. Politik

  • Women, race and class – Angela Davis (1981)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981)

    Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så många böcker att läsa och listan på böcker att läsa fylls på snabbare (liksom min bokhylla….) än jag hinner läsa böcker. Och då läser jag ändå mycket får man säga. Hur som helst, nu har jag i alla fall läst ut denna lilla pärla! En feministisk klassiker av stjärnan Angela Davis – professor, civil rights activist, feminist, antirasist och aktivist. Som jag trodde skulle vara mycket mer teori, eller alltså att hon skulle ha nån slags teori som hon presenterade i boken, men det här är en historiebok! Eller snarare en herstory-bok. För den berättar historian om USA ur ett dolt perspektiv – nämligen kvinnors, afroamerikaners och arbetarklassens perspektiv. Angela Davis gör upp med den vita feminismens blindhet för rasismen och oförmågan att inkludera sina svarta systrar och sina arbetarklassystrar, men lyfter också glömda hjältar och hjältinnor som gått emot strömmen och visat sann solidaritet mellan klasser, raser och kön, såsom Grimke-systrarna, som slogs även för svartas rösträtt, eller Prudence Crandall som riskerade sitt liv i försvar av svartas rättigheter till utbildning.

    Angela Davis visar med illustrativa exempel och ett självklart språk på hur svarta kvinnor förtryckets dubbelt – av rasismen och av sexismen: “It is important to remember that the punishment inflicted upon women exceeded in intensity the punishment suffered by their men, for women were not only whipped and mutilated, they were also raped” (s.19).

    Klasskampen, kvinnokampen och abolition-kampen hade så mycket att vinna på att solidarisera sig med varandra, vilket tyvärr sällan hände, även om det fanns undantag: “Even the most radical white abolitionists, basing their opposition to slavery on moral and humanitarian grounds, failed to understand thar the rapidly developing capitalism of the North was also an oppressive system. (…) They did not recognize that the white worker from the North, his or her status as ‘free’ laborer notwithstanding, was no different from the enslaved ‘worker’ in the South: both were victims of economic exploitation” (s.57).

    En alternativ historiebok om USA från 1700-tal till 1970-tal, som borde bli obligatorisk i varje historiakurs om moderniteten, och/eller rasismen  Upplysande! Rekommenderar också alla att se dokumentären 13th på Netflix där bl.a. Angela Davis figurerar. En annan likande bok som visserligen varken är en akademisk fackbok eller en roman men icke desto mindre mycket bra är Assata Shakurs självbiografi.

    Kommentera här

    Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981) Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så…

  • Butler: Genustrubbel (1990)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse av att ge beteckningarna ursprung och orsaker åt de identitetskategorier som i själva verket är effekter av institutioner, sedvanor och diskurser vilka i sin tur har en mångfald av diffusa ursprung” (Butler 1990: 43). Redan här i förordet, som citatet kommer ifrån, avslöjar Butler syftet med boken, nämligen att undersöka hur en specifik typ av maktutövning får oss att tro att det finns något slags fördiskursivt och “naturligt” kön, som i själva verket är lika kulturellt konstruerat som genus (Butler 1990).


    Butler inleder det första kapitlet Kön/genus/begär med att problematisera kategorin “kvinnor” som feminismens subjekt – hon menar att detta inte är en naturlig kategori utan snarare ett diskursivt konstruerat subjekt och därmed föremål för hennes genealogiska granskning (Butler 1990: 55). Att “kvinnor” är en konstruerad kategori påtalades redan av Simone de Beauvoir i hennes berömda citat “man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir 1949: 325) – ett citat som också tydliggör den inom feminismen etablerade “sanningen” om distinktionen mellan kön och genus. Enligt denna sanning är genus konstruerat (något man enligt Beauvoir “blir”) medan kön är biologiskt och därmed äger essens, men Butlers huvudtes är att även det vi kallar “kön”, det som förutsätts vara fördiskursivt och “naturligt”, också är kulturellt konstruerat eller till och med att det vi kallar kön i själva verket “varit genus hela tiden” (Butler 1990: 58). Men eftersom den här distinktionen existerar, blir genus ett diskursivt medium genom vilket könet förstås som “en politiskt neutral yta på vilken kulturen verkar” (Butler 1990: 57), trots att inga kroppar som inte är genuspräglade existerar.


    I kapitel 2, Förbud, psykoanalys och skapandet av den heterosexuella matrisen, vidareutvecklar Butler sin tes om att föreställningen om ett fysiskt, fördiskursivt kön utifrån vilket ett kulturellt genus betecknas, i sig är en diskursiv produkt (Butler 1990: 93). Denna distinktion mellan kön/genus (eller natur/kultur) vidmakthåller idén om ett “kön” före lagen, eller att “det finns en naturlig eller biologisk kvinna som senare omvandlas till en socialt underordnad ‘kvinna’” (Butler 1990: 83). Distinktionen ger därmed uttryck för en hierarki där det “naturliga” överordnas det kulturella, vilket i sin tur avslöjar “könet” som politiskt/kulturellt/diskursivt/konstruerat (Butler 1990: 93), och skillnaden mellan kön och genus som icke existerande.


    Innan jag läste Genustrubbel hade jag en viss koll på Butlers teori, och trodde att boken i mycket högre grad skulle handla om att “avslöja” naturvetenskaplig förståelse av kön som genuspräglad, men större delen av boken har hela tiden hållit sig på ett språkligt, semiotiskt plan. I kapitel 3, Subversiva kroppshandlingar, finns dock ett avsnitt där Butler diskuterar forskning kring kromosomer och kön, och visar på hur den “begränsas och styrs av kulturella antaganden om kvinnors och mäns relativa status och av genusrelationens binära beskaffenhet” (Butler 1990: 181). I jakten på svaren till biomedicinska frågor som “Vad är kön?” avslöjas genusoräglade åsikter redan vid hypotesbildningen, och “uppgiften blir ännu mera komplicerad när vi inser att biologins språk har del i andra slags språk och fortplantar denna kulturella sedimentering till de objekt som det utger sig för att upptäcka och på ett neutralt sätt beskriva” (Butler 1990: 181). Med andra ord så är svaren på dessa frågor riggade redan innan forskningen ens börjat, eftersom verktygen för att bedriva forskningen (bland annat språk) är filtrerade genom idén om ett naturligt (och överordnat) “kön” före ett kulturellt (och underordnat) genus (ibid). Men idén om en “verklig kropp bortom lagen” är en illusion (Butler 1990: 162), och att referera till ett “naturligt” kön som kommande före ett kulturellt genus är sålunda en politisk handling (Butler 1990: 202).


    En annan av Butlers grundidéer – relaterad till idén om att distinktionen mellan kön och genus upprätthåller en falsk hierarki av könet som naturligt och överordnat det kulturella genus – är att genus är performativt, det vill säga att man genom att upprepa genuspräglade ritualer (handlingar, gester, uttryck) skapar genus (Butler 1990). Detta skapande gör anspråk på att representera en fördiskursiv kärna, essens eller identitet, men eftersom denna kärna är “fabricerad” och skapandet sker “på kroppens yta” (Butler 1990: 214) blir handlingar och gester performativa – det vill säga de skapar en illusion av “en inre organiserande genuskärna” (Butler 1990: 214) som vidmakthålls diskursivt för att reglera sexualiteten inom den reproduktiva tvingande heterosexualitetens ramar” (Butler 1990: 214). Genus är alltså en konstruktion vars tillblivelse döljs, vilket lurar oss att “tro på dess nödvändighet och naturlighet” (Butler 1990: 219) och som skapar kategorier som det “naturliga” könet och den “sanna” kvinnan (ibid). Det som vid första anblick verkar substantiellt, naturligt, som havande en essens, är alltså i själva verket “ett performativt verk som vardagspubliken inklusive aktörerna själva kommer att tro på och föra fram som sin övertygelse” (Butler 1990: 220).


    På detta sätt – att genus skapar, cementerar och upprätthåller tvingande kategorier som “naturligt” kön och “sanna” kvinnor och får dem att framstå som fördiskursiva – är makten produktiv (Foucault 1975), men det innebär också att man skulle kunna agera på ett annat sätt, för att “visa att denna skenbara ‘orsak’ är en ‘verkan’” (Butler 1990: 219). På så sätt kan den kulturella kroppen emanciperas, men inte till något “ursprungligt”, “sant” eller “naturligt” – ty något sådant existerar (som Butler visat) inte – utan “till en öppen framtid av kulturella möjligheter” (Butler 1990: 162).

    Källhänvisning
    Beauvoir, S. (1949). Det andra könet. Stockholm: Norstedts.
    Butler, J. (1990). Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos
    Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

    I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse…

  • Foucault: Övervakning och straff

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂

    Övervakning och straff är en genealogisk analys av makt från 1700-talet och framåt, med utgångspunkt i sättet att bestraffa lagöverträdare. I och med upplysningstiden ersattes kvalfulla avrättningar och smärtsamma kroppsstraff i allt högre grad av fängelsestraff och straffarbete, något som ofta kallas en human utveckling av bestraffningen vilket brukar tillskrivas upplysningsmän som Cesare Beccaria och andra reformatorer (Foucault, 1975: 107). Foucault (1975: 74) menar dock att den här förändringen i “straffväsendets ekonomi” – vilken han illustrerar genom att först närgånget beskriva en utdragen avrättning av Robert-François Damiens för hans mordförsök på kung Ludvig XV  år 1757 (vilket jag nästan blev lite illamående av att läsa tbh), för att sedan beskriva hur ett ungdomsfängelse från början av 1800-talet styrdes vilket manifesterar en helt annat typ av straff – inte alls innebär att makten över folket lättat eller att straffväsendet blivit mer humant. Nej, fängelset är bara det yttersta exemplet på en ny maktteknologi som ersatt en gammal – upplysningstidens straffrättsreformer bör alltså betraktas  “som en strategi för omdisponering av makten att bestraffa” (Foucault, 1975: 113, min kursivering) snarare än som en förmildring av makten. 

    Foucaults (1975: 123) huvudtes är alltså att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt. Från en medeltidens maktteknologi med fokus på straffet som ett skådespel i syfte att uppvisa och bekräfta överhöghetens makt, hämnas lagöverträdaren och avskräcka pöbeln, till en modern maktteknologi “avsedd att betvinga individen” genom kontroll av dess kropp, och därmed av samhällskroppen i stort (Foucault, 1975: 169-170).

    Hur görs då detta, rent praktiskt? Genom det Foucault (1975) kallar disciplin, vars idealtyp stavas panoptikon – en fängelsedesign signerad Jeremy Bentham vars arkitektur möjliggör för en enda person att övervaka tusentals fångar samtidigt – men som övervakningssystem Foucault påvisar även återfinns i skolor, militären, sjukvården och andra samhällsinstitutioner. I ett panoptiskt fängelse kan fångarna aldrig veta om de är övervakade vid en viss tidpunkt, eftersom övervakaren tack vare arkitekturens utformning är dold – “detta gör det möjligt för den disciplinära makten att vara absolut indiskret, eftersom den befinner sig överallt” (Foucault, 1975: 226). Möjligheten att ständigt bli övervakad – både som övervakare och som övervakad – är alltid närvarande i den disciplinära makttenologin (Foucault, 1975: 254), varför disciplinen kan fortsätta upprätthålla sig själv trots avsaknaden både av en synlig härskare och av fysiskt våld. Makten blir på så sätt “så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär” (Foucault, 1975: 254). På detta sätt tjänar panopticon till att illustrera hur makt (enligt Foucault) inte är någonting som en person äger eller som kan överföras från en person till en annan, utan snarare är som ett maskineri – det är “apparaten i sin helhet som alstrar ‘makt’” (Foucault, 1975: 226). 

    Enligt Foucault (1975: 260) kommer alltså maktutövningen varken utifrån eller uppifrån, utan är istället subtil och ständigt närvarande mitt ibland och mellan oss. Disciplinen kontrollerar kroppar inte genom en furstes maktuppvisning eller genom kvalfulla avrättningar utan genom den ständiga möjligheten att vara övervakad – på detta sätt reduceras kroppen “i sin egenskap av ‘politisk’ kraft och drivs till ett maximum i egenskap av nyttig kraft” (Foucault, 1975: 278). 

    Ett samtida exempel skulle kunna vara skönhetsideal för kvinnor – att man skall vara hälsosamt fit utan att vara för muskulös men inte heller för spinkig, fri från hår (förutom på huvudet) och gärna med en naturlig look även om eventuella blemmor, rodnader och andra ojämnheter i huden gärna får tonas över. Detta är skönhetsnormer som varken står inskrivna i någon lag eller utgör något brott med tillhörande rättslig påföljd om man bryter mot dem – ändå går de allra flesta runt och följer och därmed cementerar dessa skönhetsideal, trots att man kanske egentligen inte, om man hade levt i ett vakuum helt fritt från normer, skulle välja att lägga en massa pengar och tid på att trimma, fixa och trixa med kroppen. Tid investeras i att tukta och kontrollera kroppen, och hela discipliner av vetande kring hudvårdsrutiner, träning och diet skapas. Kroppen blir ett fält för vetande och kontroll.

    Med detta kommer vi också till en annan huvudtes hos Foucault – nämligen den att disciplinen inte bara utgör en repressiv makt för att straffa brottslingar eller förhindra deserteringar, utan också på många sätt är produktiv genom att utgöra ett medel för att förhindra våld, åtnjuta respekt för myndigheter, samt öka skickligheten och effektiviteten och därmed profiten i produktionen (Foucault, 1975: 264). Dessutom är makten också intimt förknippad med det Foucault kallar “vetande” – disciplinen möjliggör nya vetenskapliga fält och produktion av exempelvis kunskap i skolorna, medicinskt vetande i sjukhusen och kriminologiskt vetande i fängelserna (Foucault, 1975: 275). I sin egenskap av dömd, blir lagöverträdaren “ett objekt för möjligt vetande” (Foucault, 1975: 312), i likhet med patienten på sjukhuset eller militären i armén – det finns inget vetande “som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande” och tvärtom –  “makt och vetande (…) förutsätter varandra” (Foucault, 1975: 57).

     Källhänvisning

    Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

    Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂 Övervakning och straff är…

  • Islamofobi – Mattias Gardell (2011)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011).

    Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är offer som tvingats till att bära slöja och blir kuvad av sin man, att islam skulle vara en ovanligt våldsam religion som bär ansvaret för de flesta krig som förts i religionens namn, att islam skulle vara oförenligt med demokrati, att alla muslimer vill införa sharialagar, o.s.v. o.s.v. Gardell punkterar alla dessa föreställningar på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserad. Gardell medger att det klart att det finns muslimer som vill införa sharialagar – precis som att det finns kristna som skulle vilja att lagen byggde mer på kristendomen – och det klart att det finns vissa muslimska kvinnor som mer eller mindre påtvingats slöjan – precis som det finns kristna/buddhistiska/judar/ateister/whatever som också påtvingats olika religiösa eller ickereligiösa värderingar och attribut – men detta gäller långt ifrån alla muslimer och att dra generaliserande slutsatser om folk endast baserat på att de är muslimer är rasistiskt.

    Ett exempel på en myt som Gardell punkterar är att islam skulle vara en påfallande våldsam religion som för krig/terrorism i Guds namn. Detta stämmer inte. Av de 1677 väpnade konflikter som pågått i världen från slutet av Andra världskriget till 2001, handlade en överväldigande majoritet (91 %), primärt om andra saker än religion. Och av de konflikter som på något sätt hade med religion att göra så var det faktiskt buddhister som var värst, tätt följt av kristna och först därefter muslimer. Buddhister var involverade i fler väpnade konflikter, mer våld och dödande än nominella anhängare av andra religioner – de utgjorde under undersökningspreioden fem, sex procent av världsbefolkningen men var inblandade i 17 procent av världens väpnade konflikter, d.v.s. en överrepresentation om 209 procent. Ändå har vi i västvärlden en naiv bild av buddhism som en fredlig religion, vilket alltså är helt missvisande, medan islam allt som oftast framställs i media i relation till krig, våld, terror och död. På grund av denna islamofobiska “kunskapsregim” som Gardell kallar det – d.v.s. att bara viss, väldigt stereotyp information om islam kablas ut till allmänheten genom filmer, media, TV, tidningar etc – formas också vår bild av islam till att just vara associerad med krig, våld, kvinnoförtryck och terror.

    En mycket läsvärd och, för att vara facklitteratur, lättillgänglig/lättläst bok som kommer att avslöja även den mest toleranta och antirasistiskt upplysta personen med vissa dolda försanthållna antaganden om muslimer/islam som faktiskt inte stämmer. Rekommenderar!

    Kommentera här

    Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011). Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är…

  • Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland).

    Enligt Fredrickson kan rasismens rötter spåras tillbaka till 1300-talet och de kristnas korståg, men eftersom det teoretiskt sett alltid finns en möjlighet att konvertera till kristendom och därmed undvika förföljelse sågs de underordnade gruppernas egenskaper inte som medfödda, medan en “ren” rasistisk ideologi är essentialistisk – en grupp för följd för vad den (antas) vara, inte för vad den exempelvis tror på. Därför räknas (enligt Fredricksons definition) exempelvis inte tvångskristnandet av afrikaner under kolonialismen som ren rasism, ty trots att afrikanerna behandlades våldsamt fanns det som sagt ändå en tanke om att de kunde omvändas till kristendom, och därför var deras “underlägsenhet” inte medfödd. En rasistisk ideologi ser istället specifika egenskaper som medfödda och därmed oföränderliga. Under reconquista av iberiska halvön på 1500-talet blev “blodsrenhet” exempelvis viktigt – trots att det handlade om religion (i teorin något man väljer och inte föds till) var “blodsrenhet” (limpieza sangre) ett kriterium för att räknas som kristen, och trots att man varit kristen i generationer var ens blod alltså inte “rent” om man hade judendom eller islam längre bak i släkten, och därmed var man föremål för förföljelse/diskriminering. Här är det alltså mer tal om rasism, eftersom detta är ett essentialistiskt synsätt.

    Icke desto mindre var det först på slutet av 1800-talet och under 1900-talet som rasismen antog sin mest rena form, då historiens hittills enda (och förhoppningsvis sista) “öppet rasistiska regimer” utvecklades: Nazityskland under Hitler, USA under Jim Crow (efter inbördeskriget och fram till första världskriget) samt Sydafrika under apartheid (från andra världskriget till 1990-talet). Enligt Fredrickson (2003) är dessa tre länder de enda som hittills uppfyllt de kriterier som krävs för att det skall vara tal om öppet rasistiska regimer – att det finns en officiell rasistisk ideologi företrädd av staten, och att denna ideologi upprätthålls genom lagar (specifikt förbud mot äktenskap över rasgränserna, isärhållande av olika grupper genom statlig segregation, förbud för den dominerade gruppen att inneha statliga ämbeten och rösta och avsaknaden av möjligheter, eller till och med förbud mot, att ta sig ur fattigdom för den underordnade gruppen). Både USA under Jim Crow, Nazityskland och Sydafrika under apartheid uppfyller alla dessa kriterier och var alltså “öppet rasistiska regimer”.

    Icke desto mindre finns det förstås andra samhällen som uppfyller/uppfyllt delar eller några av kriterierna. I Sverige är arbetslösheten och fattigdomen exempelvis mycket högre bland utrikes födda, vilket kan bero på att dessa diskrimineras på arbetsmarknaden – här är det alltså tal om en strukturell rasism. Vi har dock inte någon statligt sanktionerad rasism och därmed är det alltså inte tal om “ren” rasism, åtminstone inte enligt Fredricksons (2003) definition (men det finns såklart de som inte instämmer).

    Hur som helst, mycket intressant och insiktsfull läsning, en mycket bra introduktion om man är intresserad av rasism och dess historia.

    Kommentera här

    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga)…

  • Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i faktisk politik. I Afrikanen-kapitlet får man exempelvis läsa om hur kung Gustav den III (“teaterkungen”, han som blev skjuten på en maskeradbal) såg en riktig profitmöjlighet i slavhandel då den allmänna europeiska opinionen hade börjat svaja, vilket gjorde att priset på slavar ökade – KA-CHING tänkte han då, och hjälpte till att underlätta slavhandeln via den svenska kolonin St Barthélémy som tillhörde Sverige 1784-1878. När resten av Europa började fundera på om det verkligen var så soft att handla med slavar såg Sverige alltså till att göra lite extra profit. Fresh. I kapitlet om samer lärde jag mig att ordet “fattiglapp” kommer från stereotypen av samer (vilka nedvärderande kallades för “lappar”) som fattiga, och att Liseberg så sent som år 1932 huserade en exotifierande utställning med levande samer och renar i en uppbyggd “autentisk lappmiljö”, för betraktarna att beskåda som på ett zoo.

    Det sista kapitlet handlade om “zigenare”, eller romer som gruppen kallar sig själv och därför är det ord man skall använda när man pratar om gruppen, och det är beklämmande läsning (liksom hela boken). Här får vi bland annat läsa om den systematiska diskriminering som romer fått utstå i princip sedan de fanns närvarande i Sverige (de första historiska källorna vittnar om 1200- och 1300-talen) och som bland annat manifesterats i vägran att ta emot romska överlevare från Förintelsen, trots att romer, liksom judar, också hamnade i förintelseläger på grund av sin “ras” (om detta skriver Maj-Gull Axelsson i den fantastiska romanen Jag heter inte Miriam).

    Från statligt förmynderi, apartheid (på St Barthélémy då det var en svensk koloni), rasbiologi, rashygien, tvångssteriliseringar och skallmätningar till dagens fortsatta rasism i form av exempelvis attacker mot romska läger, olagliga polisregister och en allmän främlingsfientlig stämning mot nyare invandrargrupper från bland annat Mellanöstern – Sverige har långt ifrån ett rent samvete vad gäller rasism. Detta är en bok som alla borde läsa, både för allmänbildningens skull (det är viktigt att förstå Sveriges roll i rasismen både då och nu) men också för att kunna vara en aktiv antirasist. Rekommenderar starkt.

    Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med…

  • Rasismens historia – hemtentamen del 1

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.

    1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

    Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).

    De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut  (Catomeris 2017: 312).

    Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296). 

    Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.

    De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282). 

    På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor. 

    Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.

    2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

    Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.

    Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28). 

    De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23). 

    Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.

    Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6). 

    Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).

    Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska  konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34). 

    Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).

    Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).

    3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

    Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).  

    Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8). 

    Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.

    Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på  “Guds vilja”.

    Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext. 

    Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?  

    Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering). 

    Referenslista

    Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.

    Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media

    Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.

    Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf  

    Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.

    Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.

    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me. 1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige. Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han…

  • Mödrar och söner & Ras och vithet

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011).

    Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991)

    Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om den jättemycket. När jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var en fortsättning på barn-serien. I brist på fortsättningen i den serien köpte jag alltså en annan Fogelström-bok, nämligen denna, Mödrar och söner från 1991. Den utspelar sig också i Stockholm i en svunnen tid, närmare bestämt kring förra sekelskiftet och den omvälvande tiden det nya seklet innebar, såväl för Stockholms invånare som för stadens utseende och arkitektur. Jag läste nu att boken är en fristående fortsättning på tidigare böcker, men det var inga problem att hoppa rätt in i denna. Tyvärr tyckte jag inte riktigt den höll samma mått som Barn- och Stad-serien hittills gjort, den känns liksom lite mer… hoppig? Ofärdig? Jag vet inte, men jag kommer inte lika nära karaktärerna. Icke desto mindre läsvärd och det är en mysig bok att försvinna i till morgonkaffet.

    Ras och vithet – Tobias Hübinette (2011)

    För en historiekurs jag läser nu i sommar har jag bl.a. läst den här antologin, Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette men med bidrag även från andra forskare och skribenter som på olika sätt närmar sig bokens tema, nämligen svenska rasrelationer igår och idag. Den första delen av boken har en historisk ansats och består av ett gäng essäer som på olika sätt analyserar Sveriges historiska relation till ras och vithet. Bl.a. analyseras Rasbiologiska institutets fotografier av olika människor och dess konstruktion av vithet med hjälp av rekvisita, ljussättning mm – ty eftersom vitheten inte kunde bevisas med hjälp av fotografier fick man ta till andra hjälpmedel, i synnerhet när de som ansågs vara andra raser (t.ex. finnar) också var ljusa och blåögda. En annan essä analyserar en svensk-amerikansk nybyggartidning från 1800-talet och hur vita svenskar inte alltid betraktades just som vita, vilket ytterligare tydliggör att “vithet” är en flytande kategori som beror av kontext. Detta är egentligen det alla författare har gemensamt, nämligen synen på vithet som en konstruktion som varierar beroende på tid och rum. Bara för att man är ljus i hudfärgen betraktas man inte nödvändigtvis som vit, och vice versa.

    Andra delen av antologin består av essäer som snarare analyserar ras och vithet utifrån samtiden. Detta tycker jag är den mest intressanta delen, speciellt Hübinettes eget bidrag som diskuterar den specifikt svenska “färgblinda antirasismen” d.v.s. den ängslighet som finns i Sverige som gör att vi gärna pratar om rasism, men inte om raser, utifrån någon slags, för att citera Hübinette, “den som sa’t han va’t”-logik – pratar man om raser är man rasist. Men Hübinettes poäng är att bara för att man inte pratar om det försvinner det inte. Ras är visserligen inte ett biologiskt faktum på så sätt att man kan prata om olika djurraser – vi alla tillhör rasen homo sapiens sapiens. Icke desto mindre har idén om att raser finns en mycket stor påverkan på människor och på samhället än idag, i allra högsta grad. Arbetarklassen i Sverige är i allt högre grad rasifierad, ditt liv kommer att begränsas om du inte anses tillhöra den vita “rasen”. Ras är fortfarande en mycket materiellt (och även psykologiskt) betydelsefull kategori som präglar hela vårt samhälle, och därför måste vi prata om det och benämna det vid dess rätta namn. Som Per Wirtén sammanfattar den debatt om Mångkulturellt centrums satsning på rasfrågan 2012-2014 (som är den som Hübinette i sin essä analyserar): “Det finns vägande argument för rasbegreppet. Det är till exempel motsägelsefullt att diskutera rasdiskriminering, strukturell rasism och det koloniala arvet, men samtidigt upprätthålla ett starkt tabu mot ordet ras. Rasdiskriminering utan raser blir som ett klassamhället utan klaser, eller ett patriarkat utan kön; det blir subjektslöst” (citerat av Hübinette, 2011, s.246).

    Detta är en mycket läsvärd, intressant och lärorik bok som alla – i synnerhet vita – bör läsa. Allmänbildande och tankeväckande.

    Kommentera här

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011). Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991) Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om…

  • Maj 2023

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Ännu en månad har gått, som började extremt kall. Direkt efter att jag och Are anlänt till Göteborg efter Stockholmsvistelsen så gick jag till Bältesspännarparken för att fira Första maj med syndikalisterna. Trots regnet och rusket var det UNDERBART.

    Månadens sociala häng

    Jag åkte till Floda en fredagseftermiddag och hände med Lina:

    Jag och Olivia bestämde spontant en fin dag i början av maj att vi skulle ses vid Delsjön på picknick och bad. Därefter rullade vi ner till Matilda och Milla på middag och häng, och så avlöste Are och Olivia. En så härlig spontan lördag!

    Jag och Are blev bjudna över till Alex, Sofie och Falke på söndagsgrillning i solen på deras innergård. Vilken lyx.

    Månadens natur

    Lärjeån är fantastiskt fin på försommaren. Jag och Are gick ner en ljus kväll och insöp naturen.

    Jag och Olivia bjöd också pappa på kanotande i Vättlefjäll! Detta var vår födelsedagspresent till pappa planerad sedan februari och det blev en riktig kanondag. Det är SÅ lyxigt att vi har Vättlefjäll så lättillgängligt här i Gbg.

    Månadens scenframträdande

    Mamma bjöd mig och Olivia på cirkus i form av Cirque du Soleil på Scandinavium vilket förstås var otroligt imponerande. Vilken kroppskontroll och vilken flexibilitet. Och sedan, icke att förglömma, Skogsfesten! Massor av bra band som jag inte minns namnet på men Boo boo bama orchestra var en höjdpunkt (otrolig scennärvaro, så queert och glittrigt och sexigt allt på samma gång), liksom Slowgold och Girafe.

    Månadens filmer

    Jag har inte sett så mycket film i maj, men jag tror jag sett åtminstone en mer än Murina? Men det är den jag har skrivit ner, och så här skrev jag om den:

    Murina (2021)

    I beskrivningen på Drakenfilm står det att detta är en “sunshine” noir, och det förstår man när man ser den. En till synes paradisisk ö i Adriatiska havet är Julijas hem, en brådmogen flicka i övre tonåren som, trots idyllen, inget annat vill än att lämna ön, eftersom hennes pappa där styr med järnhand. När en förmögen familjevän kommer på besök för att diskutera affärer ser hon sin chans. En suggestiv film som trots sitt solskimmer ständigt har nåt mörkt lurande i hörnen. Bra! 4 av 5.

    Månadens böcker

    I maj har jag läst ut I skuggan av oron av Kerstin Thorvall (2013), som jag skrev om här, Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist , som jag skrev om här, och Kapital, rationalitet och sammanhållning – introduktion till samhällsteori av Boglind, Eliaeson & Månson (2005), som jag inte har skrivit om men använt som kurslitteratur i min senaste tenta i sociologi A. En mycket användbar bok om man vill förstå sig på de sociologiska klassiker-gubbarna Marx, Weber och Durkheim bättre!

    Ännu en månad har gått, som började extremt kall. Direkt efter att jag och Are anlänt till Göteborg efter Stockholmsvistelsen så gick jag till Bältesspännarparken för att fira Första maj med syndikalisterna. Trots regnet och rusket var det UNDERBART. Månadens sociala häng Jag åkte till Floda en fredagseftermiddag och hände med Lina: Jag och Olivia…

  • Tre verk jag konsumerat

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , , ,

    Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.

    Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).

    Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.

    Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.

    Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.

    För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.

    Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)

    Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta  av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.

    Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.

    Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.

    Persona (1966)

    Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktären utan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.

    Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.

    Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.

    Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram. Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020). Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars…