Jag har precis, på rekommendation från Anna, läst ut romanen Trion av Johanna Hedman. Det är också en mycket välskriven debutroman av en ung kvinna (precis som Tranorna flyger söderut) som jag läste ut på typ tre dagar (men jag har ju också föräldraledigt nu och mycket tid så det bidrar väl, men boken var också väldigt bra och läsvärd!).

Boken är uppdelad i tre delar, där första och sista delen bara är ett par sidor och liksom ramar in mittendelen, som är själva lejonparten av boken. Här möter vi två stycken “jag”: Thora, den svala juriststudenten som kommer från gamla pengar och är väl bevandrad både i den ekonomiska och kulturella eliten, och Hugo, som kommer från Lund och läser strökurser i statskunskap, och som bor inneboende hos Thoras föräldrar, de “bohemiska borgarna” Aron och Laura. I Aron och Lauras flådiga våning träffas Thora och Hugo ibland som hastigast, men det är inte förrän August – Thoras barndomsvän och älskare – blir vän med Hugo som de tre börjar umgås med varandra. Med sensommaren i Stockholm som fond utvecklas ett starkt band dem emellan, men balansen är skör. Det finns en sexuell laddning som ibland dallrar mellan två av dem, ibland mellan alla tre, men var ligger egentligen makten?

Triader, eller trios, är fascinerande koncept. Jag kommer att tänka på Sandra Beijers Allt som blir kvar när jag läser, för den handlar också om en trio någonstans i Stockholm en sommar, som också balanserar på gränsen mellan makt, kärlek och sex, och där man aldrig riktigt vet var man har varandra, eller vem som har övertaget. Jag kommer också att tänka på Conversations with friends av Sally Rooney (har dock bara sett TV-serien och inte läst boken då jag inte var så begeistrad av hennes Normal people som alla verkar vara), för även om den kanske snarare handlar om en kvartett än en trio, så är ett tydligt tema i boken/serien just sprängandet av monogamins gränser, precis som i Trion.

Men det jag stör mig på både i Trion och som störde mig i Conversations with friends är avsaknaden av kommunikation. Herregud människor, kommunicera med varandra för sjutton! Tänk att man kan göra så mycket handling av att saker och ting är outtalade och osäkra för att man inte pratar med varandra? Liksom, hade karaktärerna i Trion eller Conversations with friends varit flersamma på ett nice, öppet och ärligt sätt, hade det inte funnits så mycket story kvar, för det är liksom det som är den bärande linjen i båda dessa berättelser (och i många andra liknande). Det gör mig lite trött och jag har på ett sätt svårt att relatera. Det är också på ett sätt ett lite lat grepp, att storyn bärs upp väldigt mycket av att karaktärerna bara inte kommunicerar. Det är helt enkelt en lite tråkig – och gjord! – gestaltning av flersamhet. Undrar hur länge det dröjer innan man får se flersamhet skildras på ett för alla inblandade nice sätt i kulturen?! Jag diskuterade med Are och ingen av oss kunde komma på någon sådan representation.

Icke desto mindre vill jag ändå understryka att jag tyckte boken var bra, intressant och läsvärd!! Ett självklart språk med många snillrika metaforer, och dessutom hade boken – till skillnad från Sandra Beijers Allt som blir kvar med lite samma tema – ytterligare en dimension utöver flersamheten, nämligen klass. Jag säger inte så mycket mer om det nu, men det adderar verkligen något till boken. Sammanfattningsvis hade jag alltså stor behållning av boken, men speciellt mot slutet blev jag lite trött på det grunda i att mycket av storyn bygger på avsaknaden av kommunikation.