I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra.

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

Ok, så Därför tar kärlek slut är alltså en sociologisk studie över kärlek, sexualitet och relationer i (sen)moderniteten, utifrån ett antal intervjuer som Eva Illouz genomfört, där hon frågat om kärlek, sex, relationer och relationsskapande. Bokens huvudtes är ungefär att kärlek, sexualitet och relationer i dagens kapitalistiska samhälle har, som en följd av den sexuella revolutionen, omformats på mer eller mindre omvälvande sätt, som gjort att kärleksrelationer idag är mycket mer instabila och oklara än före det moderna samhällets intågande, vilket obönhörligen leder just till att, som titeln antyder, kärleken tar slut. De fyra sätt på vilket sexualitet har omformats som en följd av den sexuella revolutionen är enligt Illouz följande:

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

Innan den sexuella revolutionen var kroppen förknippad med kulturen eller med sinnet – kropp och själ var ett. Detta kan t.ex. illustreras av den kristna föreställningen om att ett par genom könsakten efter ett giftermål blir till “ett kött”. Det fysiska (kroppen) förenades med det sinnliga (själen). Men i och med den sexuella revolutionen så bröts den sexuella kroppen lös från denna förening, och blev en egen immanent referenspunkt. Kroppen hade egna naturliga drifter, frånkopplat själen/sinnet, som styrdes av rent fysiologiska/biologiska faktorer som nervändar och hormoner. Som Illouz (2018, s.83) skriver: “följden av att utsättas för vetenskapens rationella blick blev densamma som för naturen: den tömdes på all mening som förband det att vara en person mer mer vittfamnande kosmologiska eller moraliska föreställningar om jaget”. Kroppen blev helt enkelt ett kött, med vissa egna rent biologiska drifter, eller som Illouz (2018, s.84) formulerar det: den sexuella kroppen har blivit immanent, “en självrefererande punkt, åtskild från andra kroppar och personer”.

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

Det har helt enkelt blivit mer accepterat att ha sex före äktenskapet, och att ha många sexpartners. Sex uppfattas alltmer som ett område inom vilket man skaffar sig erfarenhet, och man kan därmed också uppnå en viss sexuell kompetens eller status (till skillnad från för bara ett par decennier sedan då det faktum att man inte haft sex var lika med högt socialt anseende, åtminstone för kvinnor).

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

Enligt Illouz så är en tredje följd av den sexuella revolutionen att den äktenskapliga, den emotionella och den sexuella dimensionen av kärleksrelationer frånkopplats varandra, och existerar på olika sociala nivåer med olika regler och normer. Dessa tre nivåer har blivit autonoma, så till den grad att den sexuella dimensionen av relationer är oberoende av ett känslomässigt utbyte (den emotionella dimensionen) eller ett gemensamt familjeliv (den äktenskapliga dimensionen). Detta, menar Illouz, har lett till att relationer rent generellt blivit väldigt osäkra och ovissa, eftersom det kan vara oklart exakt i vilken dimension man befinner sig i och dessutom har de olika dimensionerna olika regler och normer. I den sexuella känner man exempelvis inte nödvändigtvis något moraliskt ansvar gentemot den andra, medan man gör det i den emotionella. Heterosexuella kontakter har alltså delats upp i tre olika banor som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

Som Illouz skriver så är frågor om renhet och synd inte längre aktuella referenspunkter i sexualmoralen, utan samtycke. Samtycke har alltså blivit den främsta etiska diskursen när det gäller sex – och Illouz menar inte att detta är dåligt på något sätt – men det har haft en omvälvande påverkan på relationer.

Illouz menar att dessa fyra förändringar är en ny grund på vilken heterosexuella relationer ingås, som tillsammans både gjort sexualiteten “extremt mottaglig för marknadens värden” (Illouz 2018, s.87) men också utplånat det rituella i relationer, som idag istället präglas av ovisshet och vad Illouz kallar “negativ socialitet” (alltså att man avslutar relationer). lllouz illustrerar upplösandet av det rituella kring relationer (något Durkheim skulle kalla anomi, alltså upplösning av normer) med hur de normer som tidigare hört uppvaktningen (courtship) till har försvunnit. Före det moderna industrisamhällets ankomst så BÖRJADE kärleksrelationer med att mannen tydligt uttryckte sina känslor och sin intention – efter att ha setts kanske en eller två gånger kunde en man deklarera att “jag älskar dig, låt mig uppvakta dig”. Det var alltså väldigt tydligt redan från start vad mannens intentioner var (att gifta sig) och vad hans känslor var (kärlek). Detta, menar Illouz, gör att det fanns en stabil grund att stå på. Detta arrangemang gav också kvinnan den enda makten som hon hade: att säga nej till giftermålet efter uppvaktningens slut. Men hon behövde aldrig fundera på vad mannen egentligen menade, eller tolka hans tvetydiga signaler – han hade bestämt sig för att gifta sig med henne och det var (oftast) upp till henne att säga ja eller nej till detta erbjudande.

I dagens samhälle, menar Illouz, är det mer eller mindre tvärtom. Det är idag ofta, vilket flera av intervjupersonerna vittnar om, väldigt oklart vad intentionen hos de inblandade är, och vilken relation man över huvud taget har. Vad vill han? Vad menar han? Är vi ihop nu eller inte? Grunden är oklar, intentionen är oklar, relationen är oklar, vilket alltså beror på de här fyra fundamentala förändringarna som skett på relationernas område, vilket Illouz inte värderar på något sätt, men analyserar. Allt detta skapar enligt Illouz en osäkerhet som förhindrar de inblandade från att ha någon grund att bygga något på, för dörren mot något annat står hela tiden öppen.

I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019) undersöker hon just varför kärleken tar slut, eller snarare varför den kanske aldrig ens börjar. Boken börjar med Leonardo DiCaprio, som tydligen haft jättemånga relationer (med flickvänner som alla ser typ likadana ut) som aldrig håller.

I boken använder Strömquist Illouz som källa, och förklarar hennes tes på ett som vanligt väldigt pedagogiskt sätt.

Till vänster har vi 1800-talsmänniskor som säger såhär: “Det viktigaste är att respektera sexuell heder!”; “Och monogamins normer!”; “Självklart ligger vi inte med främlingar vi träffat på fyllan”; “Eller skiljer oss för att vi ‘slutat vara kära’”. Denna sexualmoral har alltså helt förändrats i och med att sexualiteten släppts fri under 1900-talet, och till höger har vi en bild som visar dagens sexualmoral, med moderna människor som säger såhär: “Det viktigaste är att bekräfta den ömsesidiga fryheten, symmetrin och autonomin”; “SJÄLVKLART slutar man vara ihop om det känns fel!”; “Självklart väntar man inte tills äktenskapet och har bara sex med en person hela livet! Det vore livsförnekande!”. Pedagogiskt!

Parallellt med när jag läste boken Därför tar kärleken slut tittade jag också på Netflix-serien Queen Charlotte som är en spinoff på Bridgerton. Serien är helt okej, men något jag tänkte på var hur TYDLIGT relationer gjordes annorlunda på den tiden, jämfört med idag, och hur TYDLIGT sexualmoralen var helt annorlunda då jämfört med nu. Känslorna är så stora i serien, och de uttrycks väldigt tidigt i relationen, och väldigt tydligt, det är “jag älskar dig” och “låt mig gifta mig med dig” nästan från att knappt känna varandra. Precis i linje med det Illouz skriver, och i stark kontrast till idag, där folk har svårt att commit:a. Det blir extra tydligt i en scen där Charlottes son uttrycker rädsla och oro inför ett stundande äktenskap med en kvinna han knappt känner, han säger: “tänk om jag inte älskar henne?”. Och Queen Charlotte svarar: “men älskade vän, äktenskap handlar inte om känslor, det handlar om att VÄLJA din maka, varje dag, och fortsätta välja henne”. Detta är ju i princip motsatsen till dagens relationsbyggande, som är starkt känslobetonat, “om du inte är kär längre, dumpa honom” och “om du inte känner nåt efter två date:r är det dags att gå vidare”, ungefär så. Relationer bygger i princip enbart på känslor idag och då var det tvärtom (även om vissa äktenskap förstås var kärleksäktenskap). Men de flesta äktenskap i i alla fall överklassen var ändå strategiska, och oavsett om man från början älskade varandra eller inte så var det bara att gilla läget, och LÄRA sig älska den andra, genom att ständigt fortsätta välja den, varje dag.

Illouz argumenterar förstås inte för att vi ska återinföra arrangerade äktenskap, och hon är inte heller emot känslostyrda relationer på något sätt (vilket hon betonar i inledningen) men detta nya sätt att bygga relationer på, är ändå en förklaring till varför relationer så ofta tar slut idag, jämfört med för 200 år sedan.

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

To Paradise är en tegelsten på över 700 sidor, uppdelad i tre delar: den första som utspelar sig i ett fiktivt Nordamerika på slutet av 1800-talet, där gayäktenskap är tillåtna i The Free States och där gränserna är något annorlunda än idag; i New York och Hawai’i på slutet av 1900-talet; och i en dystopisk framtid på 2040-talet fram till 2090-talet, då pandemierna och klimatförändringarna gett upphov till en alltmer auktoritär stat.

Eftersom man redan från början vet att boken består av tre delar, blir man först väldigt nyfiken på hur alla delar egentligen skall vävas ihop. Men sedan dras man in så mycket i historian att man glömmer bort att det finns två ytterligare delar av boken. Den första delen kretsar kring överklassonen David Bingham och hans rastlösa liv i The Free States med uppvaktning, besök på herrklubbar och volontärarbete på skolan som drivs i familjen Binghams namn. Det var i och med den skildrade uppvaktningen à la 1800-tal som jag tänkte på Eva Illouz Därför tar kärleken slut, för åter igen är det så tydligt vilken annorlunda sexualmoral det var då (även om boken som sagt skildrar ett parallellt förflutet där gayäktenskap är tillåtna, även om de i The Free States oftast är arrangerade). Hur som helst bryts huvudpersonen Davids tristess en dag då han träffar Edward, en man som visserligen kommer från en helt annan samhällsklass, men som får Davids hjärta att fladdra på ett sätt som det aldrig tidigare gjort. Samtidigt blir han ju också uppvaktad av en hederlig gentleman, som från dag nummer ett varit väldigt tydlig med sin intention – han vill gifta sig. Och precis när det är som mest spännande lämnas David åt sitt öde, och vi som läsare dyker istället ned i 1990-talets New York där AIDS-pandemin skördar offer. Även denna del drar med en direkt, och även denna del lämnar en med fler frågor än svar, men det är inte på ett irriterande sätt, det finns nämligen fortfarande en, om än mycket subtil, koppling mellan de olika historierna. Sista delen är som mest spännande – den utspelar sig ömsom på 2040-talet och framåt, ömsom på 2090-talet, och långsamt vecklar en dystopisk värld post-pandemi ut sig.

Jag tyckte verkligen mycket om denna bok. Den är så smart, så lång (men inte för lång), och så medryckande. Helt annorlunda än den tidigare Ett litet liv, men samtidigt går vissa teman igen – som manliga relationer, queerhet, och förstås, skådeplatsen för hela dramat – New York. Rekommenderar denna bok å det starkaste!!

Category: Litteratur

Därför tar kärleken slut (2018) och To Paradise (2022)

Jun 7, 2024

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag, 2. Kultur, Litteratur

I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra.

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

Ok, så Därför tar kärlek slut är alltså en sociologisk studie över kärlek, sexualitet och relationer i (sen)moderniteten, utifrån ett antal intervjuer som Eva Illouz genomfört, där hon frågat om kärlek, sex, relationer och relationsskapande. Bokens huvudtes är ungefär att kärlek, sexualitet och relationer i dagens kapitalistiska samhälle har, som en följd av den sexuella revolutionen, omformats på mer eller mindre omvälvande sätt, som gjort att kärleksrelationer idag är mycket mer instabila och oklara än före det moderna samhällets intågande, vilket obönhörligen leder just till att, som titeln antyder, kärleken tar slut. De fyra sätt på vilket sexualitet har omformats som en följd av den sexuella revolutionen är enligt Illouz följande:

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

Innan den sexuella revolutionen var kroppen förknippad med kulturen eller med sinnet – kropp och själ var ett. Detta kan t.ex. illustreras av den kristna föreställningen om att ett par genom könsakten efter ett giftermål blir till “ett kött”. Det fysiska (kroppen) förenades med det sinnliga (själen). Men i och med den sexuella revolutionen så bröts den sexuella kroppen lös från denna förening, och blev en egen immanent referenspunkt. Kroppen hade egna naturliga drifter, frånkopplat själen/sinnet, som styrdes av rent fysiologiska/biologiska faktorer som nervändar och hormoner. Som Illouz (2018, s.83) skriver: “följden av att utsättas för vetenskapens rationella blick blev densamma som för naturen: den tömdes på all mening som förband det att vara en person mer mer vittfamnande kosmologiska eller moraliska föreställningar om jaget”. Kroppen blev helt enkelt ett kött, med vissa egna rent biologiska drifter, eller som Illouz (2018, s.84) formulerar det: den sexuella kroppen har blivit immanent, “en självrefererande punkt, åtskild från andra kroppar och personer”.

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

Det har helt enkelt blivit mer accepterat att ha sex före äktenskapet, och att ha många sexpartners. Sex uppfattas alltmer som ett område inom vilket man skaffar sig erfarenhet, och man kan därmed också uppnå en viss sexuell kompetens eller status (till skillnad från för bara ett par decennier sedan då det faktum att man inte haft sex var lika med högt socialt anseende, åtminstone för kvinnor).

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

Enligt Illouz så är en tredje följd av den sexuella revolutionen att den äktenskapliga, den emotionella och den sexuella dimensionen av kärleksrelationer frånkopplats varandra, och existerar på olika sociala nivåer med olika regler och normer. Dessa tre nivåer har blivit autonoma, så till den grad att den sexuella dimensionen av relationer är oberoende av ett känslomässigt utbyte (den emotionella dimensionen) eller ett gemensamt familjeliv (den äktenskapliga dimensionen). Detta, menar Illouz, har lett till att relationer rent generellt blivit väldigt osäkra och ovissa, eftersom det kan vara oklart exakt i vilken dimension man befinner sig i och dessutom har de olika dimensionerna olika regler och normer. I den sexuella känner man exempelvis inte nödvändigtvis något moraliskt ansvar gentemot den andra, medan man gör det i den emotionella. Heterosexuella kontakter har alltså delats upp i tre olika banor som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

Som Illouz skriver så är frågor om renhet och synd inte längre aktuella referenspunkter i sexualmoralen, utan samtycke. Samtycke har alltså blivit den främsta etiska diskursen när det gäller sex – och Illouz menar inte att detta är dåligt på något sätt – men det har haft en omvälvande påverkan på relationer.

Illouz menar att dessa fyra förändringar är en ny grund på vilken heterosexuella relationer ingås, som tillsammans både gjort sexualiteten “extremt mottaglig för marknadens värden” (Illouz 2018, s.87) men också utplånat det rituella i relationer, som idag istället präglas av ovisshet och vad Illouz kallar “negativ socialitet” (alltså att man avslutar relationer). lllouz illustrerar upplösandet av det rituella kring relationer (något Durkheim skulle kalla anomi, alltså upplösning av normer) med hur de normer som tidigare hört uppvaktningen (courtship) till har försvunnit. Före det moderna industrisamhällets ankomst så BÖRJADE kärleksrelationer med att mannen tydligt uttryckte sina känslor och sin intention – efter att ha setts kanske en eller två gånger kunde en man deklarera att “jag älskar dig, låt mig uppvakta dig”. Det var alltså väldigt tydligt redan från start vad mannens intentioner var (att gifta sig) och vad hans känslor var (kärlek). Detta, menar Illouz, gör att det fanns en stabil grund att stå på. Detta arrangemang gav också kvinnan den enda makten som hon hade: att säga nej till giftermålet efter uppvaktningens slut. Men hon behövde aldrig fundera på vad mannen egentligen menade, eller tolka hans tvetydiga signaler – han hade bestämt sig för att gifta sig med henne och det var (oftast) upp till henne att säga ja eller nej till detta erbjudande.

I dagens samhälle, menar Illouz, är det mer eller mindre tvärtom. Det är idag ofta, vilket flera av intervjupersonerna vittnar om, väldigt oklart vad intentionen hos de inblandade är, och vilken relation man över huvud taget har. Vad vill han? Vad menar han? Är vi ihop nu eller inte? Grunden är oklar, intentionen är oklar, relationen är oklar, vilket alltså beror på de här fyra fundamentala förändringarna som skett på relationernas område, vilket Illouz inte värderar på något sätt, men analyserar. Allt detta skapar enligt Illouz en osäkerhet som förhindrar de inblandade från att ha någon grund att bygga något på, för dörren mot något annat står hela tiden öppen.

I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019) undersöker hon just varför kärleken tar slut, eller snarare varför den kanske aldrig ens börjar. Boken börjar med Leonardo DiCaprio, som tydligen haft jättemånga relationer (med flickvänner som alla ser typ likadana ut) som aldrig håller.

I boken använder Strömquist Illouz som källa, och förklarar hennes tes på ett som vanligt väldigt pedagogiskt sätt.

Till vänster har vi 1800-talsmänniskor som säger såhär: “Det viktigaste är att respektera sexuell heder!”; “Och monogamins normer!”; “Självklart ligger vi inte med främlingar vi träffat på fyllan”; “Eller skiljer oss för att vi ‘slutat vara kära’”. Denna sexualmoral har alltså helt förändrats i och med att sexualiteten släppts fri under 1900-talet, och till höger har vi en bild som visar dagens sexualmoral, med moderna människor som säger såhär: “Det viktigaste är att bekräfta den ömsesidiga fryheten, symmetrin och autonomin”; “SJÄLVKLART slutar man vara ihop om det känns fel!”; “Självklart väntar man inte tills äktenskapet och har bara sex med en person hela livet! Det vore livsförnekande!”. Pedagogiskt!

Parallellt med när jag läste boken Därför tar kärleken slut tittade jag också på Netflix-serien Queen Charlotte som är en spinoff på Bridgerton. Serien är helt okej, men något jag tänkte på var hur TYDLIGT relationer gjordes annorlunda på den tiden, jämfört med idag, och hur TYDLIGT sexualmoralen var helt annorlunda då jämfört med nu. Känslorna är så stora i serien, och de uttrycks väldigt tidigt i relationen, och väldigt tydligt, det är “jag älskar dig” och “låt mig gifta mig med dig” nästan från att knappt känna varandra. Precis i linje med det Illouz skriver, och i stark kontrast till idag, där folk har svårt att commit:a. Det blir extra tydligt i en scen där Charlottes son uttrycker rädsla och oro inför ett stundande äktenskap med en kvinna han knappt känner, han säger: “tänk om jag inte älskar henne?”. Och Queen Charlotte svarar: “men älskade vän, äktenskap handlar inte om känslor, det handlar om att VÄLJA din maka, varje dag, och fortsätta välja henne”. Detta är ju i princip motsatsen till dagens relationsbyggande, som är starkt känslobetonat, “om du inte är kär längre, dumpa honom” och “om du inte känner nåt efter två date:r är det dags att gå vidare”, ungefär så. Relationer bygger i princip enbart på känslor idag och då var det tvärtom (även om vissa äktenskap förstås var kärleksäktenskap). Men de flesta äktenskap i i alla fall överklassen var ändå strategiska, och oavsett om man från början älskade varandra eller inte så var det bara att gilla läget, och LÄRA sig älska den andra, genom att ständigt fortsätta välja den, varje dag.

Illouz argumenterar förstås inte för att vi ska återinföra arrangerade äktenskap, och hon är inte heller emot känslostyrda relationer på något sätt (vilket hon betonar i inledningen) men detta nya sätt att bygga relationer på, är ändå en förklaring till varför relationer så ofta tar slut idag, jämfört med för 200 år sedan.

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

To Paradise är en tegelsten på över 700 sidor, uppdelad i tre delar: den första som utspelar sig i ett fiktivt Nordamerika på slutet av 1800-talet, där gayäktenskap är tillåtna i The Free States och där gränserna är något annorlunda än idag; i New York och Hawai’i på slutet av 1900-talet; och i en dystopisk framtid på 2040-talet fram till 2090-talet, då pandemierna och klimatförändringarna gett upphov till en alltmer auktoritär stat.

Eftersom man redan från början vet att boken består av tre delar, blir man först väldigt nyfiken på hur alla delar egentligen skall vävas ihop. Men sedan dras man in så mycket i historian att man glömmer bort att det finns två ytterligare delar av boken. Den första delen kretsar kring överklassonen David Bingham och hans rastlösa liv i The Free States med uppvaktning, besök på herrklubbar och volontärarbete på skolan som drivs i familjen Binghams namn. Det var i och med den skildrade uppvaktningen à la 1800-tal som jag tänkte på Eva Illouz Därför tar kärleken slut, för åter igen är det så tydligt vilken annorlunda sexualmoral det var då (även om boken som sagt skildrar ett parallellt förflutet där gayäktenskap är tillåtna, även om de i The Free States oftast är arrangerade). Hur som helst bryts huvudpersonen Davids tristess en dag då han träffar Edward, en man som visserligen kommer från en helt annan samhällsklass, men som får Davids hjärta att fladdra på ett sätt som det aldrig tidigare gjort. Samtidigt blir han ju också uppvaktad av en hederlig gentleman, som från dag nummer ett varit väldigt tydlig med sin intention – han vill gifta sig. Och precis när det är som mest spännande lämnas David åt sitt öde, och vi som läsare dyker istället ned i 1990-talets New York där AIDS-pandemin skördar offer. Även denna del drar med en direkt, och även denna del lämnar en med fler frågor än svar, men det är inte på ett irriterande sätt, det finns nämligen fortfarande en, om än mycket subtil, koppling mellan de olika historierna. Sista delen är som mest spännande – den utspelar sig ömsom på 2040-talet och framåt, ömsom på 2090-talet, och långsamt vecklar en dystopisk värld post-pandemi ut sig.

Jag tyckte verkligen mycket om denna bok. Den är så smart, så lång (men inte för lång), och så medryckande. Helt annorlunda än den tidigare Ett litet liv, men samtidigt går vissa teman igen – som manliga relationer, queerhet, och förstås, skådeplatsen för hela dramat – New York. Rekommenderar denna bok å det starkaste!!

bladvändare, Därför tar kärleken slut, Den rödaste rosen slår ut, Ett litet liv, Eva Illouz, Hanya Yanagihara, Liv Strömquist, New York, Queen Charlotte, sociologi, tegelsten, To Paradise

Leave a Reply
Your email address will not be published. Required fields are marked *
Comment *
Name *

Email *

Website

Δ

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra. Därför tar kärleken…
Vikarien – David Norlin (2024)

May 25, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har just läst ut Vikarien av David Norlin, som är psykolog och författare. Boken kom ut i år och är en tegelsten på över 900 sidor men trots omfånget är den förvånadsvärt lättläst och rullar på i en stadig takt framåt.

Boken handlar om Anna, en kvinna i trettioårsåldern som varit utbränd och som försöker komma tillbaka så smått. Hon kämpar med ett vikariat på en skola, och att försöka leva upp till de krav som ställs på henne där, och möter en dag den lite äldre Tomas. De inleder en relation, och Anna är lyckligt kär, men måste också dela Tomas med de två barnen han redan har, och med barnens mamma som ständigt finns med i periferin.

Boken tickar som sagt på i en stadig takt, och handlar egentligen inte om något särskilt, men som det står på baksidan:

Vikarien är en stor roman om det lilla livet.

Och detta stämmer verkligen!! Jag tyckte mycket om denna bok och rekommenderar den för den som vill vila i en lång bok med igenkänningsfaktir.

David Norlin, roman, Vikarien

Jag har just läst ut Vikarien av David Norlin, som är psykolog och författare. Boken kom ut i år och är en tegelsten på över 900 sidor men trots omfånget är den förvånadsvärt lättläst och rullar på i en stadig takt framåt. Boken handlar om Anna, en kvinna i trettioårsåldern som varit utbränd och som…
Djävulsgreppet – Lina Wolff (2022)

May 4, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här skrev jag då, år 2017:

Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!

Och uppenbarligen är vidriga män ett återkommande tema i Wolffs böcker, för sådana förekommer även i Djävulsgreppet.

Boken handlar om en till en början icke namngiven kvinna – senare “Minnie” – som utan att hon riktigt märker det plötsligt befinner sig i en våldsam relation med en italiensk man, “Mickey”, eller Den renlige. Florens gator vibrerar av värme, Den renliges blickar följer andra kvinnors rumpor, och samtidigt kan hon inte heller lämna honom eftersom hon älskar honom, de älskar varann så starkt.

Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? En rimlig fråga till denna gastkramande bok, där huvudpersonen ständigt flyr askan in i elden. Det är inte nödvändigtvis en trevlig huvudperson, jag stör mig på Minnie, men samtidigt undrar jag hur det ska gå för henne, jag vill ruska om henne och skrika: lämna honom för helvete! Och en dag bestämmer hon sig för att göra det. Och det är nu boken börjar bli riktigt spännande.

Jag ska inte säga mer än så, men en bok som jag till en början var måttligt road av – förmodligen delvis på grund av att jag just läst ut To Paradise av Hanya Yanagihara och befunnit mig i hennes unika universum i 700 sidor – blev senare mycket spännande, och höll mig, för att citera titeln, i ett djävulsgrepp till de sista sidorna. Boken är bara drygt 250 sidor, så det gick snabbt att läsa ut, speciellt andra halvan, p.g.a. att man är lika delar oroad, irriterad, rädd och nyfiken för vad som skall hända. Rekommenderar!

Djävulsgreppet, Lina Wolff, polyglott

Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här…
En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962) och Jävla karlar (2023)

Apr 5, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Har läst två romaner i mars. Jävla karlar av Andre Walden (2023) och En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexandr Solzjenitzyn (1962). En nyutkommen som jag köpte på bokrean efter hypen och en klassiker på rekommendation av Olivia för länge sedan, antagligen när hon hörde mig nämna något om att man borde läsa Dostojevskij eller Tolstoj. “Ta denna istället”, sa hon, “också en rysk klassiker men mycket mer lättläst”. Och det var den sannerligen! Och helt okej. Den handlar som titeln antyder om en dag k ett fångläger, från morgon till kväll, med det hårda arbetet och kylan in i märgen men också de små knepen och sekunderna av lycka när man t.ex. lyckas få en extra bit bröd eller det bästa verktyget. Just kylan kryper genom sidorna och i läsaren och man får verkligen en förståelse för eländet, men utöver det tycker jag kanske inte boken var ett mästerverk direkt. Men absolut läsvärd och helt okej.

Andrev Waldens Jävla karlar köpte jag som sagt på bokrean eftersom den varit så hype:ad, jämförd med Populärmusik från Vittula och Mitt liv som hund men till en början tyckte jag inte den var särskilt fantastisk. Extremt korta kapitel och lite så “kolla va rolig och galen jag är” men jag tyckte inte det var sååå kul (utom möjligtvis inledningsfrasen, se nedan):

Boken handlar om Andrev själv och hans nio olika pappor (dvs, mammas killar) som han ger olika epitet (Växtmagikern och Mördaren t.ex.) och centrerar varje kapitel kring. Och som sagt är det helt okej men ett tag hade jag lust att vara bläddra fram ett par sidor för att bli klar. Men sen, kanske 150 sidor in, tyckte jag ändå att boken tog sig och blev bättre. Jag gillar ju mer drama än komedi, kanske för att det blev mer drama? Idk men kontentan är att boken ändå var läsvärd.

Har läst två romaner i mars. Jävla karlar av Andre Walden (2023) och En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexandr Solzjenitzyn (1962). En nyutkommen som jag köpte på bokrean efter hypen och en klassiker på rekommendation av Olivia för länge sedan, antagligen när hon hörde mig nämna något om att man borde läsa Dostojevskij…
Systrarna – Jonas Hassen Khemiri (2023)

Mar 3, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har läst ut ytterligare en roman! Systrarna av Jonas Hassen Khemiri (2023). Köpte på bokrean på inrådan av Caroline Ringskog Ferrada Noli i En varg söker sin podd och oj vad bra den var!! Senast jag läste nåt av Hassen Khemiri var 2016, då jag läste Allt jag inte minns som var jättebra. Då skrev jag att språket var on point och det kan man säga om Systrarna också. Och även Systrarna är, precis som Allt jag inte minns, speciellt skriven när det gäller berättarjaget, eftersom det växlar mellan (en autofiktionär?) Jonas själv, och de tre systrarna Evelyn, Anastasia och Ina.

I Systrarna, som är en tegelsten (men icke desto mindre lästes ut på typ två veckor pga så bra), dyker man ner i berättelsen i millennieskiftet, då de tre systrarna ska på nyårsfest. Man får följa systrarna under festkvällen, men får också lära känna dem genom tillbakablickar till barndomen och genom Jonas egna ögon. Via Jasplanskrascher på Långholmen, basketturneringar på Plattan och författarresor till New York vävs långsamt de tre systrarnas öde samman med Jonas, i återblickar i olika tider som kommer närmare och närmare nuet. Ibland pågår meningarna i flera sidor, ibland är det bara ett ord, men oavsett vill man befinna sig i Khemiris språk. Jag tyckte mycket om den här romanen! Rekommenderar!!

Jonas Hassen Khemiri

Jag har läst ut ytterligare en roman! Systrarna av Jonas Hassen Khemiri (2023). Köpte på bokrean på inrådan av Caroline Ringskog Ferrada Noli i En varg söker sin podd och oj vad bra den var!! Senast jag läste nåt av Hassen Khemiri var 2016, då jag läste Allt jag inte minns som var jättebra. Då skrev…
Stacken – Annika Norlin (2023)

Feb 11, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har läst en sjuhelvetes bra bok. Den är nästan 400 sidor men jag läste ut den på 3-4 dagar. Stacken av Annika Norlin a.k.a. Hello Saferide a.k.a. Säkert. Hennes debutroman från 2023 (hon har tidigare gett ut novellsamlingen Jag ser allt du gör som också fick jättebra recensioner men som jag ännu inte läst, men nu blir jag ju sugen), som jag blev mycket sugen på efter att ha läst om den hos Sandra Beijer som hyllade boken.

Stacken skildrar 30ish-åriga Emelie som lever det moderna storstadslivet à 30-nånting, med allt vad det innebär. Äta brunch, oroa sig över vad andra tycker om en, träna yoga, dricka cava, trängas med människor på bussen, betala jättedyra räntor för sin jättefina bostadsrätt i centrum, hoppa mellan olika gigjobb eftersom man aldrig får ett fast, o.s.v. En dag säger kroppen stopp. Emelie har nått den omtalade väggen, sprungit rakt in i den och nu kan hon inte resa sig ur sängen ens. Efter ett par dagar bestämmer hon sig för att åka någonstans långt bort från det stressiga storstadslivet, tar sitt pick och pack och drar till skogs, långt norrut. Sätter upp ett tält, slänger sin smartphone och slutar duscha. Fri från intryck. Bara här kan hennes övertända hjärna vila. Och en dag ser hon dem. Gruppen.

Och nu börjar Stacken istället handla om dem. Om hur dessa sju udda människorna hamnade där, mitt ute i skogen, om varför de tackar träden och marken och fiskarna, om varför de dansar utan musik och om varför de sover under en gran. Mer ska jag inte säga men OJ så spännande den här boken är, och vilket språk. Rolig är den också. Och sorglig på samma gång.

DN:s recensent skriver:

Romanen utspelar sig i vår absoluta samtid. ”September 2023” står det över ett kapitel. Men den sträcker sig också bakåt i återblickar, från sjuttiotalet och framåt. Norlin som är van vid kortformatet, har här tillåtit sig att ta plats över nästan fyrahundra sidor. Det är lyckosamt eftersom hon får tid och utrymme att vrida runt på sina gestalter. Vad som i början kan tyckas alltför rappt och krönikeartat – porträttet av Emelie exempelvis, den där utbrända samtidskvinnan har vi väl sett förut – blir efter hand mer nyanserat. Så växer ”Stacken” till en större roman om makt och samhälle, stad och land, natur och civilisation, människa och djur. Vem styr och vem vill bli ledd? Vad är frihet? Vilka värden är viktiga?
Anna hallberg i DN, 2023-10-03

Jag rekommenderar denna bok å det starkaste!

Kommentera här

Annika Norlin, Jag ser allt du gör, moderniteten, Stacken

Jag har läst en sjuhelvetes bra bok. Den är nästan 400 sidor men jag läste ut den på 3-4 dagar. Stacken av Annika Norlin a.k.a. Hello Saferide a.k.a. Säkert. Hennes debutroman från 2023 (hon har tidigare gett ut novellsamlingen Jag ser allt du gör som också fick jättebra recensioner men som jag ännu inte läst,…
Allegro Pastell – Leif Randt (2020)

Feb 11, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Efter att de pratat om denna bok i två av mina favoritpoddar, En varg söker sin podd avsnitt “Allegro pastell” (dom jobbar tydligen inte med nummer) och i Stormens utveckling avsnitt 169, blev jag sugen på att läsa denna kortroman om den moderna människan. Jag köpte den därför till vårt julklappsspel och såg till att vinna den själv haha. Och visst var den väl läsvärd men jag måste nog säga att jag ändå är något besviken, så bra var den inte. Det fanns viss igenkänning men också inte.

Boken handlar i alla fall om Tanja och Jerome och deras kärlek. Tanja är 30 och en lyckad debutant inom litteratur som bor i Berlin, gillar att festa (men inte för hårt för man har ju ändå koll på sig själv) och skriva på sin nästa roman. Jerome är något äldre, bor i en annan tysk stad och jobbar som webbdesigner. De har ett distansförhållande och upprätthåller det bland annat med hjälp av en djup och sinnlig kontakt via långa mail de skriver till varandra med jämna mellanrum, och förstås genom att ses. Plötsligt en dag känner Tanja dock att hon helt plötsligt är otroligt trött på Jerome och de tar en PAUS och *utforskar sig själva* på varsitt håll.

Som sagt, Allegro Pastell är en roman om den moderna människan och om kärlek i den senkapitalistiska/senmoderna eran, med allt vad det innebär. Jag tyckte DN:s recensent fångade Tanja och Jeromes relation väl:

Både Tanja och Jerome ser bra ut, har gott om pengar och lagom många vänner. De delar ett (milt) intresse för det moderna storstadslivets alla markörer. Man spontanbokar resor till Lissabon, går på konsthallar och udda kinesiska restauranger, dagsfestar och tar droger. Men inte för ofta! Till skillnad från tidigare generationer har ju denna inget överseende med gränslöst självskadebeteende. I likhet med Tanjas vän Amelie är allihop ”färdigbehandlade” efter år av terapi. Man mår bra, man har kontroll, så pass att Tanja undrar om hon förälskat sig i Jerome ”för att inte heller han hade lidit nämnvärt”.
Rebecka Kärde i DN, 2023-01-23

Läsvärd, men kanske inte så mycket mer än så. Lite överhype:ad TBH.

Kommentera här

Allegro Pastell, En varg söker sin podd, Leif Randt, Stormens utveckling

Efter att de pratat om denna bok i två av mina favoritpoddar, En varg söker sin podd avsnitt “Allegro pastell” (dom jobbar tydligen inte med nummer) och i Stormens utveckling avsnitt 169, blev jag sugen på att läsa denna kortroman om den moderna människan. Jag köpte den därför till vårt julklappsspel och såg till att…
Women, race and class – Angela Davis (1981)

Feb 9, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, 3. Politik, Litteratur, Skolpolitik

Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981)

Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så många böcker att läsa och listan på böcker att läsa fylls på snabbare (liksom min bokhylla….) än jag hinner läsa böcker. Och då läser jag ändå mycket får man säga. Hur som helst, nu har jag i alla fall läst ut denna lilla pärla! En feministisk klassiker av stjärnan Angela Davis – professor, civil rights activist, feminist, antirasist och aktivist. Som jag trodde skulle vara mycket mer teori, eller alltså att hon skulle ha nån slags teori som hon presenterade i boken, men det här är en historiebok! Eller snarare en herstory-bok. För den berättar historian om USA ur ett dolt perspektiv – nämligen kvinnors, afroamerikaners och arbetarklassens perspektiv. Angela Davis gör upp med den vita feminismens blindhet för rasismen och oförmågan att inkludera sina svarta systrar och sina arbetarklassystrar, men lyfter också glömda hjältar och hjältinnor som gått emot strömmen och visat sann solidaritet mellan klasser, raser och kön, såsom Grimke-systrarna, som slogs även för svartas rösträtt, eller Prudence Crandall som riskerade sitt liv i försvar av svartas rättigheter till utbildning.

Angela Davis visar med illustrativa exempel och ett självklart språk på hur svarta kvinnor förtryckets dubbelt – av rasismen och av sexismen: “It is important to remember that the punishment inflicted upon women exceeded in intensity the punishment suffered by their men, for women were not only whipped and mutilated, they were also raped” (s.19).

Klasskampen, kvinnokampen och abolition-kampen hade så mycket att vinna på att solidarisera sig med varandra, vilket tyvärr sällan hände, även om det fanns undantag: “Even the most radical white abolitionists, basing their opposition to slavery on moral and humanitarian grounds, failed to understand thar the rapidly developing capitalism of the North was also an oppressive system. (…) They did not recognize that the white worker from the North, his or her status as ‘free’ laborer notwithstanding, was no different from the enslaved ‘worker’ in the South: both were victims of economic exploitation” (s.57).

En alternativ historiebok om USA från 1700-tal till 1970-tal, som borde bli obligatorisk i varje historiakurs om moderniteten, och/eller rasismen Upplysande! Rekommenderar också alla att se dokumentären 13th på Netflix där bl.a. Angela Davis figurerar. En annan likande bok som visserligen varken är en akademisk fackbok eller en roman men icke desto mindre mycket bra är Assata Shakurs självbiografi.

Kommentera här

Angela Davis, antirasism

Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981) Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så…
Butler: Genustrubbel (1990)
Oct 30, 2023

—

by

Alice Andrews

in 3. Politik, Feminism, Litteratur

I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse av att ge beteckningarna ursprung och orsaker åt de identitetskategorier som i själva verket är effekter av institutioner, sedvanor och diskurser vilka i sin tur har en mångfald av diffusa ursprung” (Butler 1990: 43). Redan här i förordet, som citatet kommer ifrån, avslöjar Butler syftet med boken, nämligen att undersöka hur en specifik typ av maktutövning får oss att tro att det finns något slags fördiskursivt och “naturligt” kön, som i själva verket är lika kulturellt konstruerat som genus (Butler 1990).

Butler inleder det första kapitlet Kön/genus/begär med att problematisera kategorin “kvinnor” som feminismens subjekt – hon menar att detta inte är en naturlig kategori utan snarare ett diskursivt konstruerat subjekt och därmed föremål för hennes genealogiska granskning (Butler 1990: 55). Att “kvinnor” är en konstruerad kategori påtalades redan av Simone de Beauvoir i hennes berömda citat “man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir 1949: 325) – ett citat som också tydliggör den inom feminismen etablerade “sanningen” om distinktionen mellan kön och genus. Enligt denna sanning är genus konstruerat (något man enligt Beauvoir “blir”) medan kön är biologiskt och därmed äger essens, men Butlers huvudtes är att även det vi kallar “kön”, det som förutsätts vara fördiskursivt och “naturligt”, också är kulturellt konstruerat eller till och med att det vi kallar kön i själva verket “varit genus hela tiden” (Butler 1990: 58). Men eftersom den här distinktionen existerar, blir genus ett diskursivt medium genom vilket könet förstås som “en politiskt neutral yta på vilken kulturen verkar” (Butler 1990: 57), trots att inga kroppar som inte är genuspräglade existerar.

I kapitel 2, Förbud, psykoanalys och skapandet av den heterosexuella matrisen, vidareutvecklar Butler sin tes om att föreställningen om ett fysiskt, fördiskursivt kön utifrån vilket ett kulturellt genus betecknas, i sig är en diskursiv produkt (Butler 1990: 93). Denna distinktion mellan kön/genus (eller natur/kultur) vidmakthåller idén om ett “kön” före lagen, eller att “det finns en naturlig eller biologisk kvinna som senare omvandlas till en socialt underordnad ‘kvinna’” (Butler 1990: 83). Distinktionen ger därmed uttryck för en hierarki där det “naturliga” överordnas det kulturella, vilket i sin tur avslöjar “könet” som politiskt/kulturellt/diskursivt/konstruerat (Butler 1990: 93), och skillnaden mellan kön och genus som icke existerande.

Innan jag läste Genustrubbel hade jag en viss koll på Butlers teori, och trodde att boken i mycket högre grad skulle handla om att “avslöja” naturvetenskaplig förståelse av kön som genuspräglad, men större delen av boken har hela tiden hållit sig på ett språkligt, semiotiskt plan. I kapitel 3, Subversiva kroppshandlingar, finns dock ett avsnitt där Butler diskuterar forskning kring kromosomer och kön, och visar på hur den “begränsas och styrs av kulturella antaganden om kvinnors och mäns relativa status och av genusrelationens binära beskaffenhet” (Butler 1990: 181). I jakten på svaren till biomedicinska frågor som “Vad är kön?” avslöjas genusoräglade åsikter redan vid hypotesbildningen, och “uppgiften blir ännu mera komplicerad när vi inser att biologins språk har del i andra slags språk och fortplantar denna kulturella sedimentering till de objekt som det utger sig för att upptäcka och på ett neutralt sätt beskriva” (Butler 1990: 181). Med andra ord så är svaren på dessa frågor riggade redan innan forskningen ens börjat, eftersom verktygen för att bedriva forskningen (bland annat språk) är filtrerade genom idén om ett naturligt (och överordnat) “kön” före ett kulturellt (och underordnat) genus (ibid). Men idén om en “verklig kropp bortom lagen” är en illusion (Butler 1990: 162), och att referera till ett “naturligt” kön som kommande före ett kulturellt genus är sålunda en politisk handling (Butler 1990: 202).

En annan av Butlers grundidéer – relaterad till idén om att distinktionen mellan kön och genus upprätthåller en falsk hierarki av könet som naturligt och överordnat det kulturella genus – är att genus är performativt, det vill säga att man genom att upprepa genuspräglade ritualer (handlingar, gester, uttryck) skapar genus (Butler 1990). Detta skapande gör anspråk på att representera en fördiskursiv kärna, essens eller identitet, men eftersom denna kärna är “fabricerad” och skapandet sker “på kroppens yta” (Butler 1990: 214) blir handlingar och gester performativa – det vill säga de skapar en illusion av “en inre organiserande genuskärna” (Butler 1990: 214) som vidmakthålls diskursivt för att reglera sexualiteten inom den reproduktiva tvingande heterosexualitetens ramar” (Butler 1990: 214). Genus är alltså en konstruktion vars tillblivelse döljs, vilket lurar oss att “tro på dess nödvändighet och naturlighet” (Butler 1990: 219) och som skapar kategorier som det “naturliga” könet och den “sanna” kvinnan (ibid). Det som vid första anblick verkar substantiellt, naturligt, som havande en essens, är alltså i själva verket “ett performativt verk som vardagspubliken inklusive aktörerna själva kommer att tro på och föra fram som sin övertygelse” (Butler 1990: 220).

På detta sätt – att genus skapar, cementerar och upprätthåller tvingande kategorier som “naturligt” kön och “sanna” kvinnor och får dem att framstå som fördiskursiva – är makten produktiv (Foucault 1975), men det innebär också att man skulle kunna agera på ett annat sätt, för att “visa att denna skenbara ‘orsak’ är en ‘verkan’” (Butler 1990: 219). På så sätt kan den kulturella kroppen emanciperas, men inte till något “ursprungligt”, “sant” eller “naturligt” – ty något sådant existerar (som Butler visat) inte – utan “till en öppen framtid av kulturella möjligheter” (Butler 1990: 162).

Källhänvisning
Beauvoir, S. (1949). Det andra könet. Stockholm: Norstedts.
Butler, J. (1990). Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos
Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

Det andra könet, genus, Judith Butler, kön, sociologi
One response to “Butler: Genustrubbel (1990)”
1. Oktober 2023 – Alice Andrews
  
  13 November 2023
  
  […] Slutligen har jag också läst Genustrubbel av Judith Butler (1990), en queerklassiker som jag nog trodde skulle vara lite mindre komplicerad än var den var, för den är tbh rätt komplicerad och teoritung med referenser till X antal olika andra teoretiker. Jag TROR jag fattat hennes teori nu. Skrev om här. […]
I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse…
Foucault: Övervakning och straff
Oct 14, 2023

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, 3. Politik, Litteratur

Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂

Övervakning och straff är en genealogisk analys av makt från 1700-talet och framåt, med utgångspunkt i sättet att bestraffa lagöverträdare. I och med upplysningstiden ersattes kvalfulla avrättningar och smärtsamma kroppsstraff i allt högre grad av fängelsestraff och straffarbete, något som ofta kallas en human utveckling av bestraffningen vilket brukar tillskrivas upplysningsmän som Cesare Beccaria och andra reformatorer (Foucault, 1975: 107). Foucault (1975: 74) menar dock att den här förändringen i “straffväsendets ekonomi” – vilken han illustrerar genom att först närgånget beskriva en utdragen avrättning av Robert-François Damiens för hans mordförsök på kung Ludvig XV år 1757 (vilket jag nästan blev lite illamående av att läsa tbh), för att sedan beskriva hur ett ungdomsfängelse från början av 1800-talet styrdes vilket manifesterar en helt annat typ av straff – inte alls innebär att makten över folket lättat eller att straffväsendet blivit mer humant. Nej, fängelset är bara det yttersta exemplet på en ny maktteknologi som ersatt en gammal – upplysningstidens straffrättsreformer bör alltså betraktas “som en strategi för omdisponering av makten att bestraffa” (Foucault, 1975: 113, min kursivering) snarare än som en förmildring av makten.

Foucaults (1975: 123) huvudtes är alltså att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt. Från en medeltidens maktteknologi med fokus på straffet som ett skådespel i syfte att uppvisa och bekräfta överhöghetens makt, hämnas lagöverträdaren och avskräcka pöbeln, till en modern maktteknologi “avsedd att betvinga individen” genom kontroll av dess kropp, och därmed av samhällskroppen i stort (Foucault, 1975: 169-170).

Hur görs då detta, rent praktiskt? Genom det Foucault (1975) kallar disciplin, vars idealtyp stavas panoptikon – en fängelsedesign signerad Jeremy Bentham vars arkitektur möjliggör för en enda person att övervaka tusentals fångar samtidigt – men som övervakningssystem Foucault påvisar även återfinns i skolor, militären, sjukvården och andra samhällsinstitutioner. I ett panoptiskt fängelse kan fångarna aldrig veta om de är övervakade vid en viss tidpunkt, eftersom övervakaren tack vare arkitekturens utformning är dold – “detta gör det möjligt för den disciplinära makten att vara absolut indiskret, eftersom den befinner sig överallt” (Foucault, 1975: 226). Möjligheten att ständigt bli övervakad – både som övervakare och som övervakad – är alltid närvarande i den disciplinära makttenologin (Foucault, 1975: 254), varför disciplinen kan fortsätta upprätthålla sig själv trots avsaknaden både av en synlig härskare och av fysiskt våld. Makten blir på så sätt “så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär” (Foucault, 1975: 254). På detta sätt tjänar panopticon till att illustrera hur makt (enligt Foucault) inte är någonting som en person äger eller som kan överföras från en person till en annan, utan snarare är som ett maskineri – det är “apparaten i sin helhet som alstrar ‘makt’” (Foucault, 1975: 226).

Enligt Foucault (1975: 260) kommer alltså maktutövningen varken utifrån eller uppifrån, utan är istället subtil och ständigt närvarande mitt ibland och mellan oss. Disciplinen kontrollerar kroppar inte genom en furstes maktuppvisning eller genom kvalfulla avrättningar utan genom den ständiga möjligheten att vara övervakad – på detta sätt reduceras kroppen “i sin egenskap av ‘politisk’ kraft och drivs till ett maximum i egenskap av nyttig kraft” (Foucault, 1975: 278).

Ett samtida exempel skulle kunna vara skönhetsideal för kvinnor – att man skall vara hälsosamt fit utan att vara för muskulös men inte heller för spinkig, fri från hår (förutom på huvudet) och gärna med en naturlig look även om eventuella blemmor, rodnader och andra ojämnheter i huden gärna får tonas över. Detta är skönhetsnormer som varken står inskrivna i någon lag eller utgör något brott med tillhörande rättslig påföljd om man bryter mot dem – ändå går de allra flesta runt och följer och därmed cementerar dessa skönhetsideal, trots att man kanske egentligen inte, om man hade levt i ett vakuum helt fritt från normer, skulle välja att lägga en massa pengar och tid på att trimma, fixa och trixa med kroppen. Tid investeras i att tukta och kontrollera kroppen, och hela discipliner av vetande kring hudvårdsrutiner, träning och diet skapas. Kroppen blir ett fält för vetande och kontroll.

Med detta kommer vi också till en annan huvudtes hos Foucault – nämligen den att disciplinen inte bara utgör en repressiv makt för att straffa brottslingar eller förhindra deserteringar, utan också på många sätt är produktiv genom att utgöra ett medel för att förhindra våld, åtnjuta respekt för myndigheter, samt öka skickligheten och effektiviteten och därmed profiten i produktionen (Foucault, 1975: 264). Dessutom är makten också intimt förknippad med det Foucault kallar “vetande” – disciplinen möjliggör nya vetenskapliga fält och produktion av exempelvis kunskap i skolorna, medicinskt vetande i sjukhusen och kriminologiskt vetande i fängelserna (Foucault, 1975: 275). I sin egenskap av dömd, blir lagöverträdaren “ett objekt för möjligt vetande” (Foucault, 1975: 312), i likhet med patienten på sjukhuset eller militären i armén – det finns inget vetande “som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande” och tvärtom – “makt och vetande (…) förutsätter varandra” (Foucault, 1975: 57).

Källhänvisning

Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

Beccaria, Bentham, Foucault, Klassikerprojektet, panoptikon
One response to “Foucault: Övervakning och straff”
1. Oktober 2023 – Alice Andrews
  
  13 November 2023
  
  […] Har bara läst en massa klassiska sociologiböcker i oktober. Övervakning och straff av Michel Foucault (1975), en komplicerad genealogisk analys av utvecklingen av straff från 1700-talet till idag, med grundtesen att det som ter sig som en förmildring av straffen (med fängelser istället för tortyr, kroppsarbete och andra kroppsstraff) i själva verket bara är en ny maktteknologi. Den nya maktteknologin är mer insidiös och allomfattande än den förra, likt Benthams Panopticon övervakar vi ständigt varandra. Typ så. Skrev om här. […]
Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂 Övervakning och straff är…

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

One response to “Butler: Genustrubbel (1990)”

Oktober 2023 – Alice Andrews

13 November 2023

[…] Slutligen har jag också läst Genustrubbel av Judith Butler (1990), en queerklassiker som jag nog trodde skulle vara lite mindre komplicerad än var den var, för den är tbh rätt komplicerad och teoritung med referenser till X antal olika andra teoretiker. Jag TROR jag fattat hennes teori nu. Skrev om här. […]

One response to “Foucault: Övervakning och straff”

Oktober 2023 – Alice Andrews

13 November 2023

[…] Har bara läst en massa klassiska sociologiböcker i oktober. Övervakning och straff av Michel Foucault (1975), en komplicerad genealogisk analys av utvecklingen av straff från 1700-talet till idag, med grundtesen att det som ter sig som en förmildring av straffen (med fängelser istället för tortyr, kroppsarbete och andra kroppsstraff) i själva verket bara är en ny maktteknologi. Den nya maktteknologin är mer insidiös och allomfattande än den förra, likt Benthams Panopticon övervakar vi ständigt varandra. Typ så. Skrev om här. […]

Alice Andrews

Category: Litteratur

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)