Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Month: November 2020

1a advent

Första advent idag och jag och Linda har haft julmys i form av lussebulls-bak och uppsättning av adventsstjärnor, advents-ljusstake och såklart tändandet av första ljuset. Och glögg och lite julpyssel på slutet. Ni ser min kreation här ovan haha, Linda sitter och täljer i vardagsrummet. Imorgon börjar min andra jobbvecka på Pysslingen och jag är pepp efter en lugn men fin helg med familjen i skogen igår <3 och häng med Popp i fredags <3

Wild Swans

Jag har läst bok igen. Den här gången Wild Swans: Three daughters of China av Jung Chang.

Wild Swans: Three Daughters of China: Amazon.co.uk: Books

Om jag bara hade dömt boken efter omslaget, hade jag nog knappt ens öppnat den. In fact had jag redan gått igenom bokhyllan på gården i Uppsala, och inte ens fastnat en sekund för den här. Men sedan rekommenderade Daisy mig att läsa den (och jag rekommenderade henne att läsa Alex Hayley’s Roots som också fanns där), så då gjorde jag slag i saken. Och det är denna tegelsten värd!

Boken är en familjekrönika, alltså inte en fiktiv historia, men den är skriven som om det vore en roman. Det handlar om Jung Chang själv, och hennes mamma och mormor. Den börjar med hennes mormor, Yu-fang, som föddes år 1909. Två år senare (1911) störtades Manchu-imperiet och warlords tar över. Vid den här tiden höll den fruktansvärda traditionen att binda flickors fötter på att försvinna men i nordöstra Kina, där Jung Changs mormor bodde, fanns traditionen emellertid kvar – och hon blev en av de sista vars fötter bands. För de som inte vet ansågs små fötter vara otroligt vackra, och de kunde till och med betyga en klassresa för fattigare flickor om de med hjälp av sina vackra små fötter kunde giftas bort till någon rikare man. Bundna fötter var dock så fruktansvärt och smärtsamt att en inte ens kan föreställa sig. När flickan var liten – och helst på vintern eftersom en då inte kände smärta lika mycket – bröts helt sonika både hennes fotrygg, för att kunna vika foten på mitten, och alla tår, för att kunna vika in dom under fotsulan, och sedan bands alltihopa i stora paket för att hålla de brutna lemmarna på plats. Detta resulterade såklart – utöver fruktansvärd smärta vid bindningen och sedan kronisk smärta resten av livet – i att kvinnorna varken kunde gå eller stå ordentligt. För Jung Changs mormor innebar det att hon ansågs vara en skönhet, men hon blev inte gift utan en s.k. concubine till en warlord, en slags officiell älskarinna som hade lägre status än hans fru. I praktiken blev hon fånge alldeles ensam i ett hus, utöver tjänstefolket, utan visiter från warlord:en på flera år. Men han gjorde henne med barn, och det är Jung Changs mamma.

Nästa del i boken handlar alltså om Jung Changs mamma, som föddes 1931. Det är också detta år som Japan invaderar Manchuria, dvs nordöstra Kina (år 1927 hade Kuomintang, Kinas nationalistiska parti, lyckats ena nästan hela Kina). Jung Changs mamma, Bao Qin, växer upp i takt med att 4 maj-rörelsen 1919, som inspirerats av västerländska marxistiska och anarkistiska ideologier, mynnar ut i den kinesiska kommunistiska revolutionen 1946-1949. Vid femton års ålder, år 1946, börjar Bao Qin arbeta för revolutionen med det kommunistiska partiet och den Röda armén, och hennes liv präglas alltså av kommunismen som till en början är full av hopp och löften om rättvisa och socialism.

Den sista delen handlar om Jung Chang själv, som föds 1952, då Kommunistiska Partiet enväldigt härskar över Kina (och gör än idag), med Mao i spetsen. Också Jung Chang är till en början uppslukad av kommunismen, och tack vare sina föräldrars idoga arbete för Partiet är hon också ganska högt uppsatt. Men i takt med att Maos kommunism blir allt mer hänsynslös och våldsam, börjar Jung Chang långsamt att ifrågasätta. Men det är farligt.

Hörrni, det här är en så bra bok som jag lärde mig så väldigt mycket från. Jag har aldrig tidigare läst om Kinas historia, och det är ändå världens största land sett till befolkningsmängd. Och alltså världens största diktatur. Jag hade vag koll på allt som nämndes, men aldrig tidigare har Maos kommunism och dess fruktansvärda konsekvenser blivit så levande. Läs den här boken för 17!

phiew

Rörd till tårar av klippet ovan, och av Kamala Harris victory speech. Thank god att Trump äntligen försvinner. Representation matters.

Första dagen som lärarvikarie

Phiew, jag har överlevt första dagen som lärarvikarie! Jag är numera alltså anställd på Göteborgs stad på timmar för lärarvikarie i högstadiet på Sydöstra Hisingen eftersom det är där jag bor. Och eftersom jag läser KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) är jag entitled till 160 kr/h + semesterersättning 13 % så det är ju nice. Genidrag det där att hoppa på den utbildningen alltså, har inte lagt ner många timmar den här terminen men kommer ändå ha pluggat 15 hp till jul och ha 75 högskolepoäng kvar till att bli legitimerad lärare (som alltså i normala fall är 300 hp). Det är ju visserligen en plan B, vill ju fortfarande doktorera inom negative emissions eller jobba inom universitet på nåt sätt, men det här är bra så länge.

Och ja, idag hade jag min första dag, vilket var på Svartedalsskolan i Biskopsgården. Som den tidspessimist jag är åkte jag hemifrån en timme innan det började fastän det enligt google maps skulle ta typ 12 min att cykla, men det var tur för när jag kom dit var det ingen skola där – det var gamla uppgifter i bemanningssystemet. Sån tur var hade jag gjort min research kvällen innan och visste att skolan i normala fall ligger just i Biskop (typ granne med där jag bodde våren 2018!), men att högstadiet varit i gamla Lundbygymnasiets lokaler, men de måste ha flyttat tillbaka för som sagt – skolan var tom. Kom alltså en kvart innan utsatt tid iallafall, fastän jag kört fel. Väl där uppstod nya problem. Först fick jag leta efter klassrummet _hur_länge_som_helst_, och kollegorna hade inte så bra koll dom heller eftersom det är helt nybyggt och de är nyinflyttade. Sen funkade inte nyckeln jag hade fått. Sen när jag väl kom in med en ny nyckel satt det redan nån och gjorde prov där, vars lärare påstod att de bokat klassrummet. Sen hittade jag ingen whiteboardpenna. Sen efter kanske 4e rundan på expeditionen stötte jag av rena slumpen på en lärare som jag tydligen skulle vara tillsammans med? skönt, eftersom han hade en plan och kände eleverna – jag hade ju förberett mig på att gå in själv hela veckan – men också konstigt att jag blev informerad om det genom en slump. Även andra lektionen var med ytterligare en annan lärare som också hade en plan, så det var ju väldigt skönt. Ska vara med henne resten av veckan också.

Så japp. Jag överlevde, trots missödena. Haha.

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén