Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Category: Politik Page 1 of 13

Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020) & Introduktion till kriminologi 1 – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)

Har läst ut en hel bok och en halv bok sen sist. En roman och en fackbok. Jag börjar med romanen, d.v.s. Där kräftorna sjunger av Delia Owens (i svensk översättning) från 2020. Att det blev den svenska översättningen är för att m&p råkade ha den hemma men egentligen vill jag läsa på originalspråk om det är engelska, för det blir ofta lite… konstlat? Med översättningar från engelska? Hur som helst. En riktig bladvändare! Har tänkt läsa den ett tag eftersom jag sett den i etern, men nu kom jag mig för på uppmaning av pappa som älskade boken. Och visst är den bra! Och jag återkommer till det! Men det är ändå något som skaver, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Kanske är det (SPOILER ALERT) det faktum att Kya blir så otroligt smart och bildad, fastän hon inte ens gått i skolan, utan lärt sig helt på egen hand. Så till den grad att hon blir en välrenommerad författare. Det känns bara lite… overkligt? Eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, såsom Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna eller Jude i Ett litet liv gör. Eller kanske är det att boken känns lite pretentiös i sina översvallande och nästan skriva-på-näsan-beskrivningar av våtmarken. Ja, jag vet inte riktigt vad det är, men den får inte full pott från mig för den där obestämda känslan av att något inte når ända fram. Icke desto mindre är det en mycket bra och läsvärd bok, som sagt en riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Det är fascinerande hur den börjar som en roman och sedan övergår i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Så – trots det där som skaver rekommenderar jag ändå denna bok för den som vill ha något lättläst man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden.

Sen i min kriminologikurs har jag även läst del 2 i Introduktion till kriminologibrottslighetens omfattning, karaktär och orsaker (volym 1) av Jerzy Sarnecki och Christoffer Carlsson, också från 2020. En fackbok alltså, och den del jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. Och detta är en mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Jag har ju läst på universitetet i snart ett decennium nu, och tankegods som socialkonstruktivism har jag stött på X antal gånger. Men sällan har jag läst det så väl och pedagogiskt förklarat som här! Utan att för den sakens skull känna att författaren har låg tilltro till sin läsare (som jag kände när jag i samma kurs läste boken Kriminologins grunder som jag tyckte var alldeles för grund, med ett alldeles för pratigt språk och avsaknad av teori, som ju är det jag är intresserad av).

Boken går som sagt igenom relevanta teorier och idéer om brott och straff, från att genom upplysningens lämna synen på brott som ett resultat av demoner, djävulen eller andra religiösa orsaker, via filosofen Beccarias omdanande skrifter om att straff bör bli mer humant, 1800-talets (ras)biologiska förklaringar till brottslighet (att man kan se på någon att den är en brottsling, och att han är född sådan), till sociologins intåg under tidigt 1900-tal och framåt där man snarare sökte brottslighetens orsaker i samhället och sedan mer kritiska kriminologiska teorier influerade av t.ex. marxism, postmodernism, kritisk rasteori och feminism under 1960- och 1970-tal och så tillbaka till biologiska eller snarare neurologiska förklaringar/teorier. Som sagt, en mycket välskriven bok som jag kommer ha stor behållning av och som jag stark rekommenderar för kriminologi-intresserade.

I en annan klass – Emma Leijnse (2022)

Jag har läst I en annan klass av Emma Leijnse, från 2022. En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.

DN skriver: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.

I en annan klass - Natur & Kultur

Leijnse har följt två mellanstadieklasser från två olika skolor: en skola i ett välmående område i Lund, och en i ett s.k. utsatt område i Malmö. Urvalet av de två klasserna är endast baserat på föräldrarnas utbildningsbakgrund – för eleverna i Lund är föräldrarna högutbildade, och för eleverna i Malmö är föräldrarna lågutbildade. Att Leijnse valt ut de två klasserna endast baserat på utbildningsnivå beror på att:

föräldrarnas utbildningsnivå är fortfarande den enskilda faktorn som ger störst avtryck i elevernas skolresultat på gruppnivå. Och den väger allt tyngre. Elever med högutbildade föräldrar som gick i nionde klass 2019 och 2020 hade drygt 80 meritpoäng mer än elever med lågutbildade föräldrar. Av maximala 320 meritpoäng snittade de högutbildades barn på drygt 240 meritpoäng. De lågutbildades barn nåde knappt upp till 160, som motsvarar det lägsta godkända betyget E i alla ämnen. För tio år sen var skillnaden drygt 60 meritpoäng.”

Hur kan det bli såhär? Med föräldrarnas utbildningsbakgrund kommer förstås en rad andra saker. Barn till lågutbildade har exempelvis generellt sämre fysisk och psykisk hälsa, vilket förstås negativt påverkar skolarbetet. I Lunda-klassen måste barnen ha full koll på när och hur de gör sina läxor, eftersom nästan varje dag upptas av någon typ av träning eller annan fritidsaktivitet. I Malmö-klassen går man förbi flera ställen där personer har fallit offer för gängkriminaliteten när man går hem från skolan, och man går inte till någon fritidsaktivitet. Vi vet att träning är viktigt för att kunna lära sig, men de lågutbildades barn rör inte på sig i samma utsträckning, vilket i sin tur beror på en rad faktorer där bl.a. fattigdom spelar in. Lågutbildade är generellt också mer trångbodda, vilket gör att barnen kanske inte har någon plats med lugn och ro där de kan göra läxorna. Kanske delar de rum med föräldrar eller syskon, medan barnen i Lundaklassen har eget rum – eller kanske till och med två. Med stor sannolikhet har de lågutbildades barn heller ingen vuxen som kan hjälpa till med läxorna, medan föräldrarna till Lunda-barnen är läkare, lärare, psykologer, forskare, jurister och ingenjörer som alla har förmåga att hjälpa sina barn (och i större utsträckning också lägger sig i lärares yrkesutövning). De lågutbildades barn är mer utsatta för våld eftersom de bor i områden där det skjuts – kanske går de förbi platser där folk fallit offer för gängkriminaliteten på väg till skolan, vilket skapar en otrygghet. Barn till lågutbildade har i högre utsträckning ett annat modersmål än svenska, och ett sämre ordförråd än barn till högutbildade föräldrar, vilket negativt påverkar deras skolgång. Kanske måste de hjälpa sina föräldrar med att översätta myndighetsdokument, medan de högutbildade barnens föräldrar hjälper dem med läxorna. Lågutbildade är generellt fattigare eftersom arbetslösheten är högre och lönerna lägre. Och så vidare i all oändlighet. Sverige var som mest jämlikt på 80-talet, och sedan dess har det bara gått utför, så ock i skolan. Och som Leijsne skriver:

Arbetslivet i Sverige kommer under lång tid framöver att präglas av sämre kunskaper och större spridning i läsförståelse, konstaterar en statlig utredning som handlar om konsekvenser av utbildning på lägre sikt. Det resulterar i större skillnader i lön och sysselsättning. Om de ekonomiska klyftorna i samhället inte ska öka på grund av detta, så behövs mer fördelningspolitik. Totalt sett förlorar hela samhället på att barn släpar efter i grundläggande färdigheter, som att läsa, skriva och räkna bra, slår utredningen fast”.

Det är ju sorgligt att man ska behöva påpeka att hela samhället drabbas av växande social och ekonomisk ojämlikhet, vilket spiller över på en alltmer ojämlik skola – är det inte värt att bry sig om detta även om det inte drabbar en själv? Med det sagt är det en oerhört viktig poäng att hela samhället drabbas negativt av ojämlikheten. Effekterna är dock långsiktiga, men om utvecklingen fortsätter på det här sättet kommer det att få konsekvenser på lång sikt, t.ex. i form av brist på kompetent arbetskraft vilket kommer generera minskade skatteintäkter och minskad tillväxt, samtidigt som behovet av bidrag kommer att öka. En annan effekt är ökad gängkriminalitet eftersom en gemensam erfarenhet gängkriminella unga män har är en misslyckad skolgång. Faktum är att det är unga män som drabbas värst av den ökande ojämlikheten. Leijnse skriver:

Särskilt unga män blir sjuka av det växande gapet. En ökning av de sociala skillnaderna i dödlighet, kallar forskarna det. Alla andras hälsa blir bättre, medan unga män släpar efter. För tjugo år sen hade Sverige den lägsta dödligheten i Västeuropa bland unga vuxna i ålder 20-34 år . Idag hör Sverige istället till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten bland unga vuxna. Män som precis blivit vuxna har tre gånger så hög dödlighet som kvinnor i samma ålder. Det är mer drogproblem, mer självförvållade skador och mer våld. Mest har dödligheten ökat hos män med låg utbildningsnivå. Risken att ha drogproblem är sex gånger högre hos killar med låga grundskolebetyg än hos andra elever. De har oftare värk i kroppen. De dör oftare i trafikolyckor. Och lågutbildade män löper mer än tre gånger så hög risk att skadas allvarligt på grund av mänskligt våld, jämfört med unga män med en gymnasieexamen. Killar i utsatta områden klarar sig extra dåligt i skolan – här är gapet mellan tjejers och killars betygsresultat extra stort.”

Ojämlikheten gynnar alltså absolut ingen, och i synnerhet inte unga män med låg utbildning. Ändå låter vi det fortgå. Systemet är riggat, redan från början. I förskolor i fattiga och invandrartäta områden har man svårt att rekrytera utbildade förskollärare, och detta fortsätter i de högre åldrarna: de mest utbildade och erfarna lärarna söker sig till skolor där de högpresterande eleverna går – d.v.s. de vars föräldrar är högutbildade. Detta gör att personalruljansen på skolor där de lågutbildades barn går är mycket högre än skolor där de högutbildades barn går, eftersom obehöriga lärare bara får anställas ett år i taget (och det är svårt att rekrytera behöriga lärare till dessa skolor). Men som Leijsne skriver:

Det ironiska är att för Lundaskolans elever spelar det inte lika stor roll hur bra deras lärare är. Deras stöd hemifrån är så starkt att kvaliteten på lärarna och skolan inte påverkar dem så mycket. De elever som allra mest behöver kontinuitet och stadiga relationer med vuxna, får det alltså minst. De elever som mest behöver utbildade lärare, får minst tillgång till dem. Elever i störst behov av bra undervisning, får sämre undervisning än elever med bättre förutsättningar att lyckas. Detta kallas pedagogisk segregation. I Sverige är den tydligare än i nästan vilket annat OECD-land som helst. Vi tillhör de länder som lyckats sämst med att rekrytera välutbildade och erfarna lärare till skolor i utsatta områden”.

Det är ett jävla depp att läsa den här boken. För som sagt, det blir bara värre och värre. Men Leijnse avslutar ändå on a somewhat positive note: “Vi kan välja annorlunda”. I podden Lära från lärda (min favoritpod atm förresten) föreslår hon några saker man skulle kunna göra – men det krävs förstås politiskt engagemang och att vi röstar på politiker som tar det här på allvar:

  • Återförstatliga skolan så att hur mycket pengar man lägger på utbildning inte beror på var man bor – det cementerar ojämlikheten.
  • Reformera det s.k. “fria” skolvalet så att man måste ta in en viss kvot elever från vissa områden, så att det blir mer socioekonomiskt heterogent vilket alla gynnas av.
  • Minska skolpengen för friskolor, eftersom de inte har samma ansvar att ta emot alla elever som t.ex. nyanlända. Eftersom de inte har samma ansvar bör de inte heller ha samma ersättning.
  • Fördela pengar till skolan efter behov – de skolor som har fler elever med sämre förutsättningar (i form av t.ex. lågutbildade föräldrar vilket alltså är en avgörande faktor för elevers skolprestationer) bör också få mer pengar för att kunna kompensera för dessa sämre förutsättningar genom t.ex. mindre klasser, mer planeringstid och högre lärartäthet, vilket kostar pengar.

Rekommenderar denna bok å det starkaste – i synnerhet till de som jobbar/ska jobba i skolan, men i allmänhet till folk som är intresserad av samhälle och politik.

Ukraina

Börjar dagen med att kolla nyheterna, som alltid. Scrollar DN en kvart innan jag går upp. Vad har hänt under natten? En flera kilometer lång rysk konvoj på väg mot Kiev. Kaos vid gränserna. “Endast kvinnor och barn”. En rysk soldat som sms:at sin mamma. Har så blandade känslor.

I torsdags när kriget (det känns så konstigt att ens säga “kriget”? Det är ju liksom Europa?) började och jag läste nyheten på morgonen kände jag bara “jaha”. Och sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Det var väl ändå ganska väntat? Fortsatte min dag, pluggade. Men sen när jag cyklade till Matilda på kvällen satte jag på P1 och då kom nyheten i kapp mig. Okej, det är faktiskt krig i Europa. Tog in det.

Människor dör. Människor flyr. Det är för jävligt.

Samtidigt. Har så blandade känslor. Vi vet ju att närhetsprincipen gäller, att vi bryr oss mer om det är geografiskt och kulturellt närmare oss. Och nu är det innanför Europas gränser. Men krig pågår ju överallt, hela tiden. De människor vars hy är lite mörkare än vår dör ju också hela tiden, fast utanför Europas gränser. Och på vägen över Europas gränser, på flykt från fattigdom, förtryck, klimatkatastrofer. Polens varma mottagande av de ukrainska flyktingarna står i skarp kontrast till de flyktingar som i höstas kom från bl.a. Irak och Afghanistan, som via Belarus försökte ta sig in i EU. I november hittades exempelvis en ung syrisk man död i gränsområdet mellan Polen och Belarus. Han, liksom många andra, hade dött av köld. De migranterna fick inte komma in i Polen. De misshandlades vid gränserna, och många fick vända hem igen.

Klipp till idag, där polackerna visar en enorm solidaritet: väntar med sina bilar vid gränserna för att köra flyktingar dit de behöver komma; öppnar upp sina hem för främlingar; organiserar flyktingmottagande; kraftsamlar för att kunna ta emot alla som flyt Ukraina. Men det är uppenbarligen skillnad på folk och folk. Även i denna flyktingkris, då exempelvis afrikanska studenter (tydligen fanns bara från Nigeria 4000 studenter i Ukraina när kriget bröt ut) i många fall stoppas vid gränsen, och ofta saknar de kapital och kontakter för att kunna fly kriget. DN skriver att:

Vid flera gränsövergångar har afrikanska studenter via sociala medier rapporterat om rasism. De har ofta tvingats ställa sig sist i de långa köerna för att få korsa gränsen. Väl på andra sidan får passagerare med ukrainskt pass resa gratis på tågen genom Polen, men detta gäller inte de afrikanska studenterna.”

Rasismen är närvarande hela tiden, så ock i kriget i Ukraina. Det är för jävligt.

Flagga Fort Europa | Public domain vektorer

Några tips på internetz just nu

Tips nr 1: Kort-dokumentären Våra barn dör som finns på SVT play just nu. Blev berörd, och grät. Vart fan är samhället på väg egentligen.

Tips nr 2. Från det ena till det andra. Lil Nas X har släppt ny musik, och när en elev upplyste mig om att han var gay gick jag direkt in på YouTube och det visade sig att han har släppt helt fantastiska och extremt queer musikvideos. So much gay eyecandy, och så himla queert!? Vad sägs om att djävulen himself får en lapdance av Lil Nas X i MONTERO (Call me by your name) – för övrigt en tydlig referens till den sensuella filmen med samma namn – att Lil Nas X är gravid och föder (!!!) i promotion-videon för albumet, och flera andra queera (och heta!!) scener i bl.a. THAT’S WHAT I WANT och INDUSTRY BABY. Mina favoriter är dock de låtar som inte har några musikvideos, d.v.s. VOID, LIFE AFTER SALEM och TALES OF DOMINICA. Lil Nas X verkar också vara så himla rolig och härlig person för övrigt!? Och trollig hahaha. Blev lurad av denna videon.

Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.

Tips nr 3, när vi ändå är inne på musik. Hov1 har också släppt nytt album album, och från det har Barn av vår tid rullat varm på min Spotify sen i somras. Gillar även Gamora ft Einár (although när jag såg det här klippet kände jag lite dålig eftersmak haha), Tjuvheder och Räkna dagar.

Låt mig förklara en sak, du har så bra ideal
När alla kollar är du fenomenal
Behandlar vännen ifrån orten som en accessoar
Och sjunger n-ordet på festen när du festar privat


De gillar ketamin och kokain och massa tjack
Har ADHD men de kallar det för superkraft
De talar ut om det och plötsligt får de bokkontrakt
Det måste vara svårt att kriga för va relevant


Jag växte upp med Tjorven, Båtsman och Grankvist
Därför jag drömde om en tjej som hette Malin
Jag har varit ätstörd, tränat som en galning
Därför som jag vet hur jobbigt det kan va med maten
Haft så mycket ångest att jag velat dö
Tackar medicin att jag lever som jag gör

Tips nr 4: Gina Dirawis Live and die. Jag hörde den när jag såg Young Royals i somras och var blown away. Multitalang den där Gina. Så jävla episk låt som jag lyssnat på over and over and over again. “Thought if we, Were free, For a night, We’d make it right”. När man lyssnar på den tillsammans med scenen då Wilhelm och Simon äntligen får varandra, och sen vet hur serien slutar…. Gosh, my heart. Shuttering to pieces.

Tips nr 5: Vi fortsätter på ny musik-spåret. Och ingen har väl missat men Billie Eilish har också släppt ny musik. Happier than ever är episk.

Tips nr 6: Har börjat lyssna på podden “Singelrådet” som är så himla bra. Ett avsnitt de hade nyligen gästades av ingen mindre än Ninja Thyberg som regisserat Pleasure, och jag var blown away över Ninjas intellekt? Hon sa så himla många kloka saker, var så nyanserad och analytisk och självklart köpte jag biljetter till filmen som jag och Olivia ska gå och se på måndag. Rekommenderar därför detta avsnitt (och flera andra) starkt, liksom att gå och se Pleasure på bio.

Tips nr 7: Non-violent communication (NVC). Har lärt mig detta konflikthanterings-verktyg i min socialpsykologikurs och det är så himla bra bara?

Jamen det var väl allt för nu tror jag…? Trevlig lördag alla!

Bedömning

Så har skolan kommit igång igen, och jag läser just nu två kurser inom KPU (kompletterande pedagogisk utbildning): en om bedömning och en om “klassrummets sociala processer”. Därtill tänkte jag läsa en historiekurs på 50 % men det beror lite på hur det känns, kan ju alltid hoppa av om det blir för mycket.

Hur som helst, all kurslitteratur är jättespännande, och så meta! Jag lär mig literally om hur man bäst lär sig. Jag har precis läst en bok av Anders Jönsson som heter Lärande Bedömning som handlar om så kallad formativ bedömning. Där läste jag bland annat att det inte finns några som helst belägg i forskningen för att betyg skulle vara bra för elevers lärande, tvärtemot vad många politiker kanske hävdar (man har ju t.ex. infört betyg från åk 6 nu och från högerhåll finns de som vill införa det ännu tidigare). Snarare kan betyg ha negativa effekter för elevernas lärande! En bokstav A-F innehåller alldeles för lite information för att hjälpa eleven mot kunskapsmålen (eleven kan alltså inte använda betyget för att veta vad den ska göra för att komma vidare), och betyg tycks påverka självbilden hos eleverna negativt. Lågpresterande elever upplever ofta det låga betyget som brist på begåvning och att det därför inte är lönt att anstränga sig – betyg riskerar alltså att sänka motivationen. Forskning visar också att betyg tenderar att avleda elevernas uppmärksamhet från målen (d.v.s. att lära sig saker) till att få höga betyg, och fokus blir ofta ytinlärning för att klara provet. Vilket är ironiskt med tanke på att betyg ju skall avspegla vad en elev kan. Så varför har man ens betyg då!?

Ja grundfunktionen för betyg är framförallt urval, d.v.s. att avgöra vem som kommer in på vilket gymnasium och sedermera högre utbildningar och jobb. Sjukt att betyg, som alltså har begränsad och till och med negativ effekt på elevernas lärande och dessutom innehåller väldigt lite information, skall styra barns framtid så mycket – och nu dessutom från åk 6!?

Boken argumenterar istället för att man skall använda så kallad formativ bedömning snarare än summativ bedömning (som betyg), och bara använda det senare när man verkligen måste (d.v.s. slutbetygen) eftersom de ju bevisligen enligt forskningen inte har en bra effekt för lärande. Formativ bedömning däremot, har det. Formativ bedömning handlar om att svara på frågorna 1) Var är jag i förhållande till målet? 2) Vart ska jag? 3) Hur tar jag mig dit?. En summativ bedömning som ett betyg är bara en ögonblickbild som inte hjälper eleven vidare. En bra metafor boken tog upp var en kock och hans soppa: en summativ bedömning ges när soppan är klar, då talar gästen om hur god den var – men då är det för sent för kocken att ändra något och han tänker förmodligen redan på nästa rätt han ska laga och har inga tankar kvar på soppan han lagade för länge sen. Om kocken istället låter någon smaka på soppan medan han fortfarande lagar den, då kan han få information om hur hans soppa ligger till i jämförelse med den ultimata soppan, som är målet, och hur han kan göra för att nå dit (t.ex. addera lite mer salt).

En annan metafor på formativ v.s. summativ bedömning är att man tänker sig att eleven befinner sig i en labyrint. Den har inte nått skatten, men får det summativa omdömet att “du befinner dig här”. Denna information hjälper dock inte eleven framåt till skatten. Om man däremot säger till eleven att den befinner sig väster om skatten, och om den bara går rakt fram och sen höger bör den komma rätt – då hjälper det eleven att hitta skatten (eller i skolans värld: att komma närmare kunskapsmålet). 

It makes so much sense right!? En annan grej boken tar upp är hur det är viktigt att planering, undervisning och mål måste ha en samstämmighet (eller alignment på engelska). I det formativa förhållningssättet börjar man med att utgå från kunskapskraven i kursplanen (målen som eleven ska nå), och hur man skall bedöma det. Därefter anpassar man undervisningen till bedömningen, och planerar. Ofta blir det ofta tvärtom i skolan: man planerar, man undervisar och sedan någonstans på slutet bestämmer man hur man ska testa det man undervisat. Men då riskerar man att ta enkla genvägar och bedöma sådant som är lätt att mäta (som kvantitativa uppgifter där X antal rätt svar ger ett visst betyg), snarare än det kunskapskraven faktiskt syftar till, vilket är kvalitativa förmågor. Bedömningen måste alltså bedöma observerbara handlingar, snarare än teoretiska och abstrakta saker som “förståelse” – för hur vet man om eleven förstår något?

Okej, scattered inlägg här, men min kurslitteratur är hur som helst väldigt intressant. Ser SÅ fram emot de här kurserna!

A new pair of shoes (Afghanistan)

Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021

A new pair of shoes
Nothing to lose
I don’t need them but I want them
They would need them but cannot have them
I decided not to buy
They decided they’d rather die
Falling from an airplane
I just want to cry

Because what are new shoes
When your country is bleeding
They have nothing to lose
But the hope of fleeing
Twenty years of progress
Shuttered in one breath
Europe is a fortress
Afghanistan is death

What are new shoes
When revolutionaries are under attack?
When one step forward
Meant a thousand leaps back
When the talibans are hunting down
Every critical voice
When clinging to an airplane
Was their only choice

Utrota varenda jävel

Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

Källor

Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264

Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.

Folkmordet på armenierna

För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.

Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.

I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.

Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).

Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.

Källor

Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.

Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2). 

Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4). 

Stalin’s genocides?

Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

Källor

Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

Ordinary men

I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final  Solution in Poland : Office Products

I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

Källor

Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582

Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.

Page 1 of 13

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén