Jag har lyssnat ut en ny bok! När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993). En modern klassiker! Som jag egentligen lyssnade ut i april, det här inlägget har bara legat i utkast jättelänge.
När man skjuter arbetare är första delen i en självbiografisk trilogi, där Kerstin egentligen berättar sina föräldrars historia: om mamman Hilma (i verkligheten Tora), en arbetarflicka uppvuxen i ett kristet skogshuggarhem i Norrland, och läroverksadjunkt Sigfrid Thornvall (i verkligheten Åke Thorvall, utan N), som möts en sommar i början av 1900-talet och blir blixtrande kära. Eller åtminstone Sigfrid, som med sitt allra charmigaste jag uppvaktar Hilma, som smickrad faller för den stilige, lärde och på alla sätt fantastiske adjunkten. Kutym är att förlovning varar åtminstone ett år för att folk inte skall tro att man oansvarigt blivit “på det viset”, men för Sigfrid och framförallt hans familj är det bråttom med bröllopet. Hilma anar kanske oråd, men oerfaren och ung ser hon inte det andra ser – att Sigfrids blickar och svårigheter att hindra lidelsen att helt ta över inte är en vanlig förälskelse, utan ett maniskt skov i en sjukdom som egentligen ger upphov till äktenskapsförbud. Något som Sigfrids familj vet om, och som är anledningen till brådskan. Bröllopsnatten urartar till en traumatiserande våldtäkt som resulterar i en liten dotter – Signe (eller i verkligheten Kerstin) – vars eventuella arv av faderns sinnessjukdom skall oroa Hilma för resten av livet.
Jag lyssnade på boken efter tips av Underbaraclara, som skriver såhär:
“Bokserien är delvis självbiografisk och börjar med att den blyga småskollärarinnan och skogshuggardottern Hilma möter sitt öde i den charmige, skönsjungande läroverksadjunkten Sigfrid. På bröllopsnatten våldtar han henne brutalt och det visar sig att Sigfrid är sinnessjuk. Något som hans fina familj är väl medvetna om men valt att hålla hemligt. Han lider av en sjukdom belagd med äktenskapsförbud, men istället för att slå upp äktenskapet finner sig den fromma Hilma i sitt öde. Samtidigt som de får dottern Signe slår en livslång oro klorna i Hilma. Har fadersarvet – själva sjukdomen – gått vidare till dottern?
Vi får följa Kerstins alter ego Signe under uppväxten och vuxenlivet. Under hennes äktenskap, otrohetsaffärer, karriären som modetecknerska och så småningom omstridd författare. Med det sköra psyket som en efterhängsen skugga. Det är stundtals mörkt och ofta frustrerande. Men det är också riktigt bra litteratur.
Mycket väl formulerat tycker jag, och jag håller helt med! Därför håller jag just nu på med andra delen. Medan jag lyssnade på första tänkte jag flera gånger att det är Moa Martinson-vibes på detta – samma raka, liksom unapologetic, stil och samma klassikerkvalitet. Sedan läste jag på Wikipedia att Kerstin Thorvall faktiskt vunnit just Moa Martinson-priset för denna bok, och det ante mig. Ännu ett stycke must-read arbetarlitteratur, om en svunnen tid som känns långt borta men ändå så nära, för man kan känna igen sig i känslorna. Oron, förälskelsen, ångesten, glädjen och sorgen. Rekommenderar varmt!
