Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Month: June 2021

Grövelsjön 21/6

Idag på vår sista vandringsdag åkte vi åter till Grövelsjön. Målet var det så kallade Silverfallet, ett litet vattenfall 4 km från Sjöstugan där vandringen började. Vandringen steg lätt hela vägen upp på Kalfjället men det var fortfarande ganska flackt och lättvandrat. Själva vattenfallet var långtifrån så imponerande som Njupeskärsfallet vi såg igår, men det var nog så fint att få se det forsande vattnet och hur snön fortfarande låg kvar som ett lock över forsen, så rann vattnet liksom under. På väg tillbaka stannade vi vid några raststugor när vi hade drygt 3 km kvar, och fixade lunch på stormköket. Nudlar i Varma koppen-soppa (basilika och tomat samt klar grönsak är vegansk!). Såååå gott som alltid när man käkar mat utomhus 🙂

Sedan hade Olivia kollat ut en annan väg tillbaka, då leden skulle följa en runda så man slapp gå fram och tillbaka. Vid ett vägskäl visade skylten “Grövelsjön 5” men endast med tillhörande skid-markering, inte vandring. Det var alltså en vinterled och jag varnade att det kan nog bli ganska blött alltså, men å andra sidan, vad är det värsta som kan hända utöver blöta skor (det var ju sista vandringsdagen också)? Mycket blev det väldigt blött. Och sedan ännu blötare. Och ännu mer blött ute på myrmarken. Där vi plötsligt inte längre kunde se nästa markering? Vi bestämde oss för att safe:a och vände tillbaka och gick den ursprungliga leden, samma väg tillbaka. Turen bleb alltså drygt 11 km istället för 8 men det var ju äventyrligt 🙂

Fulufjället och Njupeskärsfallet 20/6

Igår (söndag) tog vi bilen söderut eftersom det passade för Gustav och Thomas som sedan skulle vidare tillbaka till Falun, och åkte till Fulufjället som är en av Sveriges nationalparker. Där finns även Sveriges högsta vattenfall med en fri fallhöjd på 70 meter vilket var vårt utflyktsmål! Ca 4 km rundvandring, så det passade vår yngsta medlem i sällskapet. Vägen till fallet gick genom vacker granurskog och myrmark och korsade flera vattendrag och bäckar. Otroligt vackert! Titta bara hur vackert träden speglar sig i i den här tjärnen:

Jag lärde Gustav att man kan äta de späda granskotten, så han gick och samlade till soppan hela vägen haha, så gullig.

På vägen korsade vi bland annat en liten fors med hjälp av en bro, där det blev obligatorisk foto-paus. Så otroligt vacker natur! Pristine wilderness.

Och så kom vi fram till målet för promenaden: Njupeskärsfallet! Så mäktigt. Vädret var redan disigt med hög luftfuktighet, men i ravinen där fallet är är det tydligen alltid hög luftfuktighet och regnmoln. Vi ooh:ade och aah:ade till detta naturens konstverk. Och såhär tidigt på sommaren är det så vackra färger också! Det gröna är liksom limegrönt, för det är så nytt och klorofylligt.

Gustav hade undrat när vi egentligen skulle laga den där soppan som han plockat granskott till, så på en platå nästan direkt efter fallet sattte vi oss ner för att kirra lunch. Jag värmde på pasta och bolognese (frystorkad vegansk från Blå bandet – bara att addera varmt vatten) på trangiaköket och jävlarrrr vad gott det är att äta varm mat utomhus. Life ändå. På väg tillbaka passerade vi sedan en skog av gammeltallar, med träd på över 500 år. Mäktigt att tänka på hur många årstider och livsöden som passerat dessa träd. När vi kom tillbaka till Naturum och parkeringen vinkade vi av Gustav och Thomas och körde tillbaka till Idre. Klart slut på ännj en fin dag!

Trollstigen vid Grövelsjön 19/6

I fredags kväll anlände Thomas och Gustav till Idre, för att de skulle hänga med oss över helgen. De har ju bara deygt 20 mil från Falun. Så himla roligt att få träffa Gustav igen, som jag inte tror jag träffat sedan 2017 när han var knappt ett år?! Sjukt.

På lördagen tog vi oss till Grövelsjön, från vilket vi kollat ut en kort vandring på drygt 3 km anpassat för en 4,5-åring 🙂 samt för vädret – lördagens väderprognos såg inte bra ut…. men det hade i allafall ändrats från en prognos på 40 mm regn till typ 10 så det var ju bra! Och vi lyckades faktiskt pricka in ett regnfritt fönster kring lunch (fastän det låg regn i luften) där vi långsamt vandrade Trollstigen från Grövelsjöns fjällstation ner till Sjöstugan precis vid sjön. En vandring som passade utmärkt för Gustav som sprang i för väg för att få syn på alla troll. Väl nere vid Grövelsjön åt vi lunch på Sjöstugan (lagom till regnet började ösa ner) innan vi promenerade tillbaka till bilen under ganska tunga regndroppae. Väl hemma badade vi bastu och käkade redig husmanskostsmiddag: köttbullar, potatis, lingon och brunsås. Jag tror inte Gustav märkte att allt var helt veganskt 😉

Alltså det har varit såååå mysigt att få hänga med Gustav och lära känna honom lite. Som sagt, träffade honom sist när han var bebis och nu har han ju hunnit bli en liten människa. Och barn i den åldern är så himla roliga att hänga med, de säger så hilarious grejer och i deras värld är allt fortfarande möjligt. Är peppad på att följa med till Astrid Lindgrens värld nu bara för att få ses igen (de ska dit i juli). Och att hälsa på i Falun – Gustav bjöd in mig för att följa med till Lillskogen i Falun, haha, och så sa jag att jamen kanske till hösten? och då sa Gustav att jamen det är ju då jag fyller år! Perfekt, it’s a date.

Bestigning av Städjan 18/6-2021

Igår trotsade vi dimman och regnet och bestämde oss för att bestiga Städjan. Turen skulle vara 3 km upp och 3 km ner, vilket vi tänkte skulle passa efter den långa turen dagen innan. Dock, eftersom det var stigning, skulle turen ta ungefär fyra timmar tur och retur, medan man i vanliga fall vandrar ungefär 3 km i timmen.

Vi parkerade bilen och började promenera genom urskogen där turen började. Det var fuktigt i luften, småregnigt och dimmigt så man bara såg ett par meter framför sig. Upp, upp, upp gick det genom skogen vilket var ganska jobbigt. Efter ungefär en timme kom vi upp ovanför trädlinjen där stigen fortsatte uppåt genom dimman. Vi såg aldrig toppen vi var på väg emot utan följde bara stigen haha. Som bilden nedan såg det ut hela vägen:

Sen började stigen stiga ännu mer och det var rejäl lutning uppåt. Riktigt jobbigt och man fick sätta sig ner och vila med jämna mellanrum. Och rätt som det var var vi över kanten och befann oss på kammen mellan Städjans två toppar (berget ser alltså ut som en städja). Tyvärr såg man inte mycket, haha. Men vi satte oss i alla fall på läsidan av berget och käkade lunch – jag värmde på nudlar och bolognese på triangaköket vilket var såååå gott efter den 3 km långa uppförsbacken. Men sen börjsde det så småningom lätta, och plötsligt började vi se lite längre. Vinden tilltog och blåste bort molnen, och snart tittade även solen fram till och med! Sån tur vi hade – när vi väl var uppe på toppen klarnade himlen och vi fick faktiskt se den fantastiska utsikten över Idre fjäll.

Vi stannade på toppen en stund och njöt av utsikten, innan vi påbörjade nedstigningen igen och hann hem lagom till matchen kl 15 som Olivia och pappa ville se (jag bryr mig tbh inte alls haha). Klart slut på dag 2 i Idre!

Nipfjället runt 17/6-2021

Rapport från fjällen på ingång! Jag befinner mig i Idre sedan två dagar tillnaka tillsammans med m&p och sis. Vi körde upp i onsdags (under en del vånda för egen del – hade FOMO av att missa skolavslutningen med mina nior och en sista kväll med dem och kollegorna. Men well, vi har haft två jättefina dagar på fjället 🙂 Igår var vår första vandringsdag ocn vi slog på stort och gick Nipfjället runt, en ca 17-18 km lång vandring (det stod lite olika på olika ställen på internetz). Nipfjället ligger en tio minuters bilfärd från Idre fjäll så det var smidigt att parkera bilen. Vi parkerade på sommarparkeringen, och på vägen dit åkte man genom den så kallade “Trollvägen” eller “the magic road”. Vi googlade oss fram till att det egentligen är en optisk illusion skapad av avsaknaden av horisontlinje vilket gör att det känns som om bilen rullar uppåt, fastän det egentligen är en svafg nedförsbacke, men på riktigt, det kändes VERKLIGEN som om bilen rullade uppåt. Man frikopplade och släppte gasen och efter nån sekund började bilen literally rulla i uppförsbacke, uppåt (som det kändes). Men det var alltså en illusion. Magiskt hur som helst! 🙂

Efter den lilla upplevelsen började vi gå. Turen började på kalfjället och var behagligt flack. Man hade utsikt över Städjan som vi besteg idag (18/6), en av fjällens sydligaste toppar som tydligen inspirerade personen som skrev nationalsången?

Städjan från Nipfjället
Jag hade min lätta vandringsväska och bar mat och kök och mina egna grejer. Pappa hade jeans och bomullströja hahaha.
På vissa ställen låg snö kvar. Exotiskt!
Hela gänget
Kaffepaus

Vi tog kaffepaus vid första raststugan innan vi gick vidare och så småningom rundade fjället. På väg tillbaka var det blåsigt och snart kom vi ner nedanför trädlinjen där det var lite myggigt, men inte alls så illa som jag varit med om till exempel när jag och Sebbe vandrade på Kungsleden 2019. Vi hade tänkt att ta lunch vid andra raststugan som skulle ligga precis vid trädgränsen men efter nästan en timmes vandring i skog och stugan fortfarande inte dykt upp accepterade vi faktum att vi lyckats missa den och satte oss helt sonika i blåbärsriset och käkade lunch (det behövdes för moralen haha). Efter lunch steg stigen igen och det blev en ganska tuff backe upp till ovanför trädgränsen igen. När vi kommit ut på fjället och till vägen var det 2,5 km kvar av stigning på grusväg till bilen som jag och Olivia tog själva. 🙂 Jobbigare än vad vi tänkt efter många kilometers vandring i ryggen. Vi avslutade vandringen med att åka ner till en närliggande fjällsjö (iskall!!) där vi doppade oss.

Jag väntar på de andra som kämpar upp för sista backen haha
Nydoppade och möra

Det första pappa gjorde när vi kom hem var att nap:a. Jag hade kunnat göra samma sak haha, var så trött. Men we stayed awake, bastade och gick och la oss tidigt och sov i tio timmar (!). Klart slut på första Idredagen.

Till en högstadieelev

Imorgon är min sista jobbdag på Fenestra centrum. Trots åttornas idoga kampanjande för att få mig fastanställd (så jävla gulligt – några i 8B startade till och med en namninsamling haha <3) så har jag inte fått förlängt – men det förstår jag iförsig då de behöver någon på 80 % (och helst med legitimation såklart) och så mycket kan jag inte jobba om jag ska bli klar med min lärarutbildning någon gång. Jag har bestämt mig för att köra på med KPU:n (= kompletterande pedagogisk utbildning) på heltid kommande läsår, så får jag min legitimation vid den här tiden om ett år för att undervisa i samhällskunskap på gymnasiet. Min tredje akademiska utbildning kommer det bli då… haha. Parallellt tänkte jag läsa historia eller sociologi på 50 % (beroende på vad som är mest strategiskt…. d.v.s. vilket av dessa två ämnen som jag snabbast skulle kunna få ytterligare behörighet i….) så då har jag ju ändå inte tid för så mycket jobb. Men jag hoppas på att få komma in och vicka ibland för tbh har den här terminen på Fenestra varit SÅ fantastisk för mig. Och det var ju det det här inlägget skulle handla om. En hyllning till de elever jag haft – och kollegorna jag fått jobba med. 🙂

Den här terminen (och en bit av förra) har på samma gång varit något av det absolut svåraste (eller okej, delad förstaplats med när jag med noll budget arrade en antikapitalistisk pridefestival) och roligaste jag gjort. Jag var skitnervös när jag började, utan lärarlegitimation och riktig lärarerfarenhet, och skulle ta över två nior som haft samma lärare sen sexan. Hur skulle de ta emot en ny vikarie precis i slutspurten, när betygen är så viktiga inför gymnasievalet, och när de haft samma omtyckta lärare de senaste 3,5 åren? Och hur skulle jag tackla uppgiften att ensam lotsa klasser på 25 ungar (mitt i brinnande pandemi…) genom hållbar utveckling, abrahamitiska religioner, samhällsekonomi och demografi…?

Well, såhär med facit i hand så gick det ju ändå bra. Jag hoppas och tror att de lärde sig något, och även om det var en hel del stök (speciellt i en av åttorna….), många övertimmar när jag läste niornas religionstexter, stress över bedömning och myndighetsutövande (literally…. det sätt på vilket jag bedömde niornas religionstexter och ekonomiprov kunde påverka deras möjligheter till att komma in på gymnasiet! Och därmed hela deras framtid! HJÄLP), upprörda vårdnadshavare, besvikna elever och andra utmaningar i stil med “hur agera när elever säger rasistiska/homofoba saker?”, “hur få med ALLA, även de med språk- eller koncentrationssvårigheter?”, “hur vara personlig men inte privat?” och så vidare…. så har det varit så HIMLA roligt.

Alltså det har varit ett sant PRIVILEGIUM att få vara med på ett litet hörn i dessa fjorton-, femton- och sextonåringars liv, och lotsa dem genom några av SO-ämnena efter bästa förmåga (som, såklart, ibland har brustit). Men lyckan när en stökig elev som vanligtvis får F faktiskt fattar slår allt. Eller när en elev med utomeuropeisk bakgrund kan relatera till och använda kunskap om sitt hemland för att förstå det aktuella ämnet. Eller när klassrumsdiskussioner om ekonomi, etik, moral, klass, hbtq+, rasism, politik eller vad det nu än må vara går varm, och elever vågar uttrycka sina ståndpunkter och argumentera för sin sak. Eller när man får ta del av elevernas tankar och resonemang i skrivna uppgifter. Det är visserligen ett jävla megajobb att rätta 50 elevers religionstexter (niorna) eller demografitexter (åttorna), och som sagt, det blev en del övertimmar, men också – så roligt det var att få läsa. Få se att saker som sagts under lektionstiden gått in, och hur eleverna sedan själva relaterar tillbaka och använder kunskapen.

Och för att inte tala om allt runt omkring själva undervisningen. Det tar ju såklart ett tag innan man som ny vikarie är accepterad, och för mig tog det ju ett tag innan jag lärde mig alla 100 nya namn, men så småningom börjar man bygga relationer, och det är så jävla fint att få höra om deras liv och tankar och aktiviteter utanför skolan. Minns också så himla mycket tillbaka till min högstadietid och att gå i åttan/nian. Kan se mig själv i många av eleverna, och kan se vilka jag som 14/15-åring hade fruktat/hatat/varit avundsjuk på/tyckt var söt o.s.v. Kan se hur många av tjejerna är sådana hardworking duktiga flickor med höga krav på sig själva, vilket jag känner igen mig i. Kan se hur det har hänt saker på feminismfronten på ett decennium – de har (åtminstone teoretisk) koll på samtycke vilket gör mig så jävla glad. De är så woke och politiskt medvetna på ett sätt – men fortfarande oroliga tonåringar mitt i den värsta tiden av kroppar som förändras, känslor som sprudlar och man vill vara så nära nära som det bara går, och några är fysiskt vuxna och andra inte och det är skitjobbigt, och man är stressad över skolan och gymnasiet och vill ha bra betyg men samtidigt vara cool och man vill bara passa in men samtidigt vara unik och man är mellan barn och vuxen och är så himla stor men samtidigt så liten. Ja herregud man vill ju inte tillbaka till högstadiet direkt, men jag minns samtidigt tiden med värme när jag nu varit tillbaka i högstadiets korridorer.

På många sätt är åttorna och niorna jag haft så vuxna och mogna, som det här med medvetenheten kring samtycke eller acceptansen för hbtq+ och att bryta de traditionella könsrollerna. Samtidigt är de ju så unga vilket man lätt glömmer bort. Men jag tycker mig se att man kanske blir vuxnare lite snabbare i stan? Eller så var det bara jag. Men om jag ser tillbaka till mig själv på högstadiet kändes jag så mycket mer som ett barn än vad jag betraktar dessa elever? Men som sagt, det kanske bara är så man känner, eller så är det annorlunda mellan stad och landsbygd, eller så är det en kombination eller har faktiskt förändrats.

IMG_3652 (small)
Jag när jag slutade nian år 2010, okysst och längtande, så stor och så liten samtidigt.

Hur som helst, jag har lärt mig en massa om mig själv både privat och som yrkesverksam lärare vilket jag förhoppningsvis lär bli om allt går enligt planerna, och det är framför allt tack vare eleverna (och fantastiska kollegor, t.ex. Ulla som varit min stabila klippa och kunskapskälla genom hela vikarietiden). Så från en tidigare högstadieelev till en annan, tack så himla mycket. Jag ser fram emot att fortsätta vara lärare för att tack vare er fick jag en sån bra första experience. Tänk att jag när jag slutade nian tänkte att jag “aldrig ska bli lärare” (eftersom pappa var rätt bitter på läraryrket på slutet) och nu elva år senare sitter jag här med lite mer än en termin av undervisning i ryggen och viljan att fortsätta med det. Life, ändå.

P.S. Bonusbild på mig, Anna och Mikael från i torsdags när vi klättrade höghöjdsbana i Partille. Perks of being a lärare – det är jävligt tufft under läsåret men sen får man belöning i form av långa sommarlov och en massa lekdagar i slutet på terminen.

Samlade verk och On earth we’re briefly gorgeous

Jag har läst ut två nya böcker det senaste, skrivna av två unga författare (millenial-generationen som jag). Samlade verk av Lydia Sandgren och On earth we’re briefly gorgeous av Ocean Vuong.

Den förstnämnda vann ju Augustpriset 2020, så därför köpte jag denna tegelsten och oj så bra den var! En välskriven roman med många Göteborgsreferenser som är extra kul att läsa om man är akademiker, Göteborgare och/eller född på 60-talet eftersom detta är huvudteman som man kan känna igen sig mycket i 🙂 Boken handlar om Martin Berg, förläggaren vars fru Cecilia utan förklaring plötsligt en dag försvann och lämnade honom med deras två gemensamma barn efter sig, och inte hörts sedan dess. Parallellt som man får följa Martin i nutid, hans dotter Rakel i nutid, och han själv som ung när han träffar Cecilia, utvecklar sig långsamt historian och tvinnar ihop sig till en helhet. Mycket välskriven och gediget research:ad. En perfekt sommarbok eftersom man sugs med och vill veta vad som händer härnäst. Jag är också verkligt imponerad att denna debutant lyckats skriva en 700 sidor tjock roman som dessutom går och vinner Augustpriset. Wow!

Samlade verk
Samlade verk” av Lydia Sandgren | recension

On earth we’re briefly gorgeous – oerhört vacker titel för övrigt – är också en debutantbok som jag läste på originalspråk engelska (den svenska titeln är “En stund är vi vackra på jorden”). Visserligen har författaren Ocean Vuong gett ut poesi förut, men detta är hans första roman, och det märks att han är poet. Oerhört vackert och målande språk som långsamt lägger fram en våldsam historia om trauma som går i arv, familjeband, att vara “yellow” – d.v.s. ha ett vietnamesiskt arv i USA – och att våga vara sig själv. En läsvärd bok, även om den stundtals var svårt att hänga med i vad historien verkligen var, och herregud, ibland var den så oerhört mörk. Inte det bästa jag läst, men som sagt, helt klart läsvärd.

On Earth We're Briefly Gorgeous eBook by Ocean Vuong - 9781473564473 |  Rakuten Kobo Greece
Eavesdropping on Ocean Vuong's New Book - The New York Times

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén