Tag: Syrien

Göteborgs filmfestival 2023 so far

On 03 February 2023

Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:

De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)

En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.

Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)

En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.

Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)

Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.

Brother (regi: Clement Virgo, 2022)

Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!

L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)

Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.

Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)

En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.

Kommentera inlägget

Refugees welcome

By Alice Andrews

On 09 September 2015

In Feminism, Skola, Vänner, Vardag

Var på manifestationen på Götaplatsen nyss. Faith in humanity restored! Göteborg visade sig från sin bästa sida när Götaplatsen fylldes långt ner på Avenyn av människor som vill öppna gränserna och välkomna alla hit, för den som flyr har inget val, ingen människa är illegal! Så jävla sjukt att människor anser sig ha ensamrätt till en geografisk plats. Som sagt, vi vann bara livets lotteri och det är dags att dela med sig av vinstlotten! Vi äger inte detta land, vi äger bara vår plats på jorden, precis som alla andra, och den platsen skall få vara precis var som helst. Mona Sahlin citerade Soran Ismail (<3) i sitt tal, så jag gör detsamma och avslutar med hans ord: “Om en inte är ett land som folk flyr till, så tror jag att en ligger i farozonen att bli ett land som folk flyr ifrån”. Låt Sverige vara ett land som folk får fly till, välkomna hem!

Kände stolthet över att Institutionen för Globala Studier (IGS) hade en egen skylt, och att så många från min klass och klasserna under mig var där, vi var hur många som helst. Kärlek!

Min klasskompis Sanna, som är aktiv i F! valde att stå med oss från Globala 🙂

//ALiCE med ICE

Refugees welcome

By Alice Andrews

On 04 September 2015

In Poesi, Politik, Tankar

Det är hemskt att det skall behöva krävas ett foto av en liten pojke som spolats upp på en strand vid Medelhavet för att världen skall vakna och inse vad som pågår, och att det bara inte kan fortsätta såhär. Det här är den största flyktingkatastrofen sedan Andra Världskriget och bilden av pojken har blivit som en symbol för det fruktansvärda som sker just nu när människor flyr från Syrien. Och folk vill hjälpa till. Jag tycker det är fantastiskt att det privata och ideella initiativet Vi gör vad vi kan på dryga tre dagar redan samlat ihop över 6 miljoner kronor till flyktingarna på Lesbos. Sex miljoner! Att jämföra med förra årets Musikhjälpen som kom upp i över 30 miljoner kronor, men då är det ett mediajippo med massor av kända artister, auktioner och dygnet runt-sändning. Här kan du skänka pengar till insamlingen: Swish 0702-093 303, SEB-konto: 5694 05 824 28 (Ulrika Schreil).

Men allt går alltid att problematisera. Jag hoppas att även när detta fruktansvärda är över, att vi skall fortsätta ha öppna armar. Att vi skall fortsätta öppna våra hjärtan för att citera förre statsministern, att vi skall fortsätta öppna våra dörrar för flyktingarna, utan att det skall krävas en bild på en treårig pojke som drunknat för att vi skall göra detta. Utan att tusentals människor skall behöva drunkna i Medelhavet för att vi skall förstå allvaret och vilja öppna gränserna. För öppna gränserna, det måste vi.

Vi i Sverige och Europa hade bara turen att födas här, vi vann i livets lotteri. Argument som att invandringen skapar problem, att vi inte kan ta hand om invandrare och så vidare spelar egentligen ingen roll, för vilka är vi att hindra människor från att komma hit? Varför har vi, som bara råkade ha turen att födas i ett land en inte behöver fly ifrån, rätten att sätta upp murar och neka människor asyl? Hela det synsättet är sjukt, att se på ett geografiskt område som “sitt”, och att sätta upp murar för att skydda det.

Till dig som hävdar att “Sverige måste bevaras svenskt” och “vi måste värna om vår kultur” och “Sverige är mitt land, inte ert” och “vi kan inte ta in för många flyktingar”. Du hade bara tur som föddes här. Det kunde lika gärna varit du som behövde sätta dig och din familj i en överfull och osäker båt för att genomföra den riskfyllda resan över Medelhavet, för att alternativet att stanna är ännu farligare. Om du nu tycker att historia, tradition och att “bevara Sverige svenskt” är så viktigt, då kan du också ta ansvar för vad dina europeiska förfäder gjorde; hänsynslöst tog över världen och roffade åt sig allt i sin väg, vilket är anledningen till att du har det så bra idag, det kallas postkoloniala perspektiv. Då kan du ta ansvar och öppna dina armar för de som drog de kortare strået i livets lotteri, och föddes i krigets Syrien eller andra krigsdrabbade länder.

Avslutar med en hjärtskärande dikt jag hittade på facebook:

Mermaids

I hope they find you baby
On play-mat open floors
I hope they make you seaweed sheets, and wrap you warm on sandy reefs
I hope the corals sway for you, your oyster rattles clutched in hands,
pearls shake with open-eyed amazement watching seahorse bubble bands
I hope the mermaids sing for you and curve the waved to lull your sleep
I hope your tears are wiped by mother octopuses’ eight great feet
I hope you land so softly babies, float onto the ocean’s floor

and hope that we learn up above to welcome people to our shores

to help them out of fleeing boats and let them live upon our lands
too late for you I pray you both sank safely into mermaids’ hands

//ALiCE med ICE

Sommarpratarna (9-14:e juli)

By Alice Andrews

On 23 July 2015

In Kultur

Fortsätter med lite kommentarer på årets sommarprat! Mina tidigare inlägg om sommarpratarna hittar du här, här och här!

Arash “Ash” Pournori (sändes 9:e juli)

Arash "Ash" Pournouri. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Arash är alltså “mannen som skapade DJ-fenomenet Avicii” enligt beskrivningen på Sveriges Radio. Han var den som upptäckte Avicii, då Tim, och var hans manager, fixade allting runtomkring musiken som var det som Avicii endast skulle ägna sig åt. Jag tyckte det var ett ganska bra sommarprat och en fick en bild av Arash som en väldigt driven och skicklig entreprenör. Däremot minns jag inte så mycket mer såhär i efterhand av vad han egentligen pratade om, mer än vägen mot att “bygga” en av världens mest kända artister, så pratet berörde mig inte direkt på djupet. Men ändå, trevligt sommarprat liksom.

Marianne Mörck (sändes 10:e juli)

Det här sommarpratet minns jag knappt, så det kan inte ha gjort några större intryck. Men när jag läser om det på Sverigesradio.se så berättar hon om hur det enda hon ville var att sjunga, men att hon är mest känd som receptionisten Ebba i Wallander tydligen (?). Ett sånt där neutralt mys-sommarprat typ.

Robin Paulsson (sändes 11:e juli)

Ja, det märks att Robin Paulsson är komiker och imitatör i sitt sommarprat, han citerar flera personer med klockrena dialekter. Hans sommarprat handlar en hel del om melodifestivalen där han tydligen var programledare (har ingen koll, haha), blandat med en hel del humor. Ganska roligt sommarprat, men inte så mycket mer än så.

Johan Rockström (sändes 12:e juli)

Johan Rockström är professor i miljövetenskap och det är sålunda det hans sommarprat handlar om, miljö alltså. Detta sommarprat gillade jag då ämnet faller mig helt i smaken! Inget direkt upplyftande sommarprat dock, eftersom Rockström droppar tonvis med fakta om hur vi håller på att utrota oss själva med allt bilkörande, flygplansåkande, köttätande, konsumtion, produktion och så vidare. Han förklarar pedagogiskt hur och varför jorden blir varmare och varmare, vilket medför katastrofala följder för oss människor (för som Rockström säger, jorden klarar sig alltid, det är vi själva som kommer dö ut) och andra arter; faktum är att det förmodligen pågår ett massutdöende just nu. Bra sommarprat som jag tycker alla borde lyssna på, just för att ämnet är så viktigt och angeläget!

Nilla Fischer (sändes 13:e juli)

Nilla Fischer är fotbollsspelare och pratar om fotbolls-VM:et som inte riktigt blev som laget hade tänkt sig, om att spela fotboll i pojklag som barn, om migränanfall, om att helt plötsligt bli kär i en kvinna efter ett helt liv i heterosexuella relationer, och om att våga visa denna kärlek öppet. Förutom att Nilla Fischer har en ganska entonig röst, så gillar jag såklart sommarpratet starkt eftersom jag gillar feministiska starka kvinnor i allmänhet, och feministiska starka kvinnor som pratar om viktiga saker (som varför i helvete FIFA förbjöd länderna att kalla VM:et för just VM utan tvingade dem till att kalla det Damfotbolls-VM, varför hon som fotbollsspelare på elitnivå ändå var tvungen att extrajobba för att klara sig, till skillnad från sina manliga kollegor, varför kill- och tjejlag tränas olika redam från början och därmed utvecklas olika, om diskriminering i sportvärlden och om att komma ut som gay och öppet visa sin kärlek) i synnerhet. Ja ni hör ju, bra sommarprat med viktiga ämnen, som ni borde lyssna på!

Magnus Falkehed (sändes 14:e juli)

Magnus Falkehed är en av de journalister som blev kidnappad under sitt utrikeskorrespondent-uppdrag i Syrien, där han var kidnappad i sex veckor tillsammans med sin kollega Niclas Hammarström. Det märks att det är en journalist som gjort detta sommarprat, för damaturgin och spänningen är på topp. Ett jättebra sommarprat om hur det var att tvätta sina smutsiga, urindränkta, dammiga jeans med tvål och vatten i ett sprucket handfat efter att ha gått flera dagar i dem, om att bli misshandlad, om att ändå bilda någon slags relation med sina kidnappare, om svält och skenavrättningar och relationen till familjen där hemma. Älskar att han blandar in flera franska referenser och meningar (han är bosatt i Paris och han träffade sin franska fru i Montpellier av alla ställen!), och spelar en massa fransk musik. Riktigt bra sommarprat!

//ALiCE med ICE