Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Tag: rasism


    Islamofobi – Mattias Gardell (2011)

    Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011).

    Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är offer som tvingats till att bära slöja och blir kuvad av sin man, att islam skulle vara en ovanligt våldsam religion som bär ansvaret för de flesta krig som förts i religionens namn, att islam skulle vara oförenligt med demokrati, att alla muslimer vill införa sharialagar, o.s.v. o.s.v. Gardell punkterar alla dessa föreställningar på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserad. Gardell medger att det klart att det finns muslimer som vill införa sharialagar – precis som att det finns kristna som skulle vilja att lagen byggde mer på kristendomen – och det klart att det finns vissa muslimska kvinnor som mer eller mindre påtvingats slöjan – precis som det finns kristna/buddhistiska/judar/ateister/whatever som också påtvingats olika religiösa eller ickereligiösa värderingar och attribut – men detta gäller långt ifrån alla muslimer och att dra generaliserande slutsatser om folk endast baserat på att de är muslimer är rasistiskt.

    Ett exempel på en myt som Gardell punkterar är att islam skulle vara en påfallande våldsam religion som för krig/terrorism i Guds namn. Detta stämmer inte. Av de 1677 väpnade konflikter som pågått i världen från slutet av Andra världskriget till 2001, handlade en överväldigande majoritet (91 %), primärt om andra saker än religion. Och av de konflikter som på något sätt hade med religion att göra så var det faktiskt buddhister som var värst, tätt följt av kristna och först därefter muslimer. Buddhister var involverade i fler väpnade konflikter, mer våld och dödande än nominella anhängare av andra religioner – de utgjorde under undersökningspreioden fem, sex procent av världsbefolkningen men var inblandade i 17 procent av världens väpnade konflikter, d.v.s. en överrepresentation om 209 procent. Ändå har vi i västvärlden en naiv bild av buddhism som en fredlig religion, vilket alltså är helt missvisande, medan islam allt som oftast framställs i media i relation till krig, våld, terror och död. På grund av denna islamofobiska “kunskapsregim” som Gardell kallar det – d.v.s. att bara viss, väldigt stereotyp information om islam kablas ut till allmänheten genom filmer, media, TV, tidningar etc – formas också vår bild av islam till att just vara associerad med krig, våld, kvinnoförtryck och terror.

    En mycket läsvärd och, för att vara facklitteratur, lättillgänglig/lättläst bok som kommer att avslöja även den mest toleranta och antirasistiskt upplysta personen med vissa dolda försanthållna antaganden om muslimer/islam som faktiskt inte stämmer. Rekommenderar!

    Kommentera här


    One response to “Islamofobi – Mattias Gardell (2011)”

    1. […] En bok om islamofobi som på ett lättillgängligt sätt gör upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot islam/muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Gardell punkterar föreställningar som t.ex. att islam skulle vara en våldsam religion eller att muslimska kvinnor är kuvade och förtryckta på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserat. Bra bok! Skrev om här. […]


  • Tag: rasism


    Juli 2023

    Månadens känsla

    Lite besviken över att vädret varit piss, men glad över att jag ändå gjort så otroligt mycket under juli månad!!

    Månadens mat

    Definitivt Sofies goda frallor som jag bakat massor av gånger sedan jag åt dem i Köpenhamn när jag var på besök hos Alex, Sofie och Falke. Minimal arbetsinsats (man behöver inte ens knåda) och fantastiskt resultat.

    Månadens soundtrack

    Har såklart lyssnat på massa olika låtar och artister men en återkommande är Baltimore med Nina Simone så det får vara Månadens soundtrack. Är besatt.

    Månadens firanden

    Mammas födelsedag den 9 juli firades i Spekeröd med pompa och ståt. Eller ja, med mys i alla fall. Mamma hade gjort otrolig hemmagjort blåbärsglass och saffransglass bland annat. Omnomnom.

    Månadens resor

    Jag var i Köpenhamn 10-12 juli, och hälsade på Alex, Sofie och Falke. Det var mycket mysigt.

    Malmö 12/7

    På väg hem från Köpenhamn stannade jag till ett slag i Malmö 12-13 juli och hälsade på Daisy. Vi åt ramen på Möllan och hade det mysigt.

    Sen nästa vecka bar det vidare till Bornholm med Mim 17-21 juli, vilket jag skrivit om här. Vi hike:ade, lagade och åt god mat, snackade om allt möjligt (men mest relationer och politik, förstås), badade och tittade på Bornholms vackra vyer. Samt var liiite nerviga över huruvida vår bil skulle klara av färjan tillbaka till Sverige, men det gick ju bra trots allt 🙂

    Den sista resan för månaden var Dalsland med Daisy och Lise 25-29 juli. Det var den resan som blev planerad sist, eller ja, vi hade bestämt datum sedan länge men vad vi skulle fylla dessa datum med var oklart ganska länge. Till slut blev det alltså Dalsland, närmare bestämt en liten röd gullig stuga fem minuter från en liten sjö, där vi spenderade tre dagar med att läsa böcker, äta god mat, promenera och prata. Det var så mysigt och vilsamt!! Vi konstaterade efteråt att det är inte ofta som man hänger med folk konstant i fyra dagar (de sov en natt hos mig och Are innan) och inte känner sig socialt trött efteråt, men så var det. Tror det är en kombo av att vi är ganska synkade i vad vi ville göra (lägga oss tidigt, sitta och läsa, gå i skogen) och att det bara helt enkelt är ganska avslappnat häng? Tycker mycket om dem. <3

    Månadens böcker

    Det hann bli många utlästa böcker i juli! Sju stycken närmare bestämt.

    Din stund på jorden – Wilhelm Moberg (1963)

    “Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”. Dessa vackra och vemodiga ord skrev jag ner när jag hörde dem läsas upp i denna lilla pärla från 1963, tio år innan Wilhelm Moberg begick suicid. Och kanske är detta ett slags avskedsbrev, för det är en hyllning till livet och det som varit, men också en sorgeyttring över det som aldrig blev. En klassiker som är minst lika läsvärd som Utvandrarna och Invandrarna. Läs den! Skrev om här.

    How race survived US history – David Roediger (2011)

    En bok jag löste för kursen om rasismens historia jag läser nu över sommaren, som i sex kapitel plus prolog och epilog förklarar hur ras kunde överleva det amerikanska frigörelsekriget från England på 1700-talet, självständighetsförklaringen 1776 och konstitutionen med dess storartade anspråk om att “all men are born equal”, inbördeskriget och det slutgiltiga avskaffandet av slaveriet 1863, Jim Crow och medborgarrättsrörelsen 100 år senare, ända fram till Obama. Rasismen peakade under Jim Crow, mellan inbördeskriget och första världskriget och den segregering och det monstruösa våld som riktades mot svarta men även andra icke önskvärda grupper som kineser och ursprungsbefolkningen under denna tid, men is still alive and kicking, även under Obama. Boken behandlar ju USA och ibland kan de amerikanska referenserna vara något svårbegripliga, speciellt som det är en komplicerad fackbok, men ändå läsvärd och lärorik!

    Boy swallows universeTrent Dalton (2018)

    En fantastisk ungdomsbok om 13-åriga Eli Bell och hans stumme bror August, och deras ibland ganska mörka liv bland droger och kriminalitet, i resan mot frågorna till svaren. Boken har mycket gemensamt med I’ll give you the sun av Jandy Nelson men det är mycket mörkare här. Det älskvärda med boken är barnets/tonåringens naiva men också roliga perspektiv på det hela. Läs!! Skrev om här.

    Harry Potter and the philosopher’s stone (1997) och Harry Potter and the chamber of secrets (1998) – J.K. Rowling.

    ‘Nough said. Ibland är det bara så skönt att läsa trygg och familjär litteratur som man vet till 100 % är asbra, som man direkt kommer in i och som är lättläst. ÄLSKAR Harry Potter-böckerna och nu äger jag hela sviten på engelska. Tog således upp dem för lite enkel litteratur nu i juli och hann läsa ettan och tvåan och halva trean på ett kick. Vilsamt.

    Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)

    Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris är en fackbok som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i konkret politik. Mycket viktig och allmänbildande bok som alla borde läsa. Skrev om här.

    Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland). Boken ägnas sedan åt att, utifrån denna definition, gå igenom rasismens historia och dess kulmen (Nazityskland, Apartheid-Sydafrika och Jim Crow-USA). Mycket läsvärd! Skrev om här.

    Månadens filmer

    Clara Sola (2021)

    Vi såg Clara Sola på Draken film, en lågmäld, vacker, magisk film. Draken film beskriver filmen som “Magisk realism, religiös mysticism och omhuldade ondska när en helgonförklarad, kuvad 40-årig oskuld gör sexuell revolt i Nathalie Álvarez Meséns Guldbaggebelönade debut” och det tycker jag sammanfattar filmen ganska väl. Här får vi möta Clara, boendes i en liten by på den costarikanska landsbygden, som otvunget kommunicerar med djur och har ett speciellt, nästan magiskt, band till naturen. Samtidigt ses hon av sin mor och av befolkningen i byn som ett helgon, som har mött Maria, Nuestra Madre. Clara ombeds bota sjukdomar och välsigna byborna, men själv lever hon ett väldigt begränsat liv under moderns ständigt vakande ögon. Men någonting väcks i Clara när Santiago kommer till byn, ett frö till en frigörelse.

    Filmen vad mångbottnad och vacker, en hyllning till naturen och en känga till kristendomen. Mycket sevärd! 4 av 5.

    Blackberry (2023)

    Såg denna på Hagabion med Mim och blev starkt påmind om The Hummingbird project från 2018 som har typ samma tema. D.v.s. några tech-killar som kommer på nåt (i Blackberry den första smartphone, i Hummingbird nån slags kabel) som revolutionerar tekniken och gör dem asrika/framgångsrika/cocky men som sedan också blir deras fall. Filmen är helt okej och lite rolig på sina ställen och jag ger den 2,5 av 5.

    The royal affair (2012)

    Såg om denna rulle med Alicia Wikander och Mads Mikkelsen om triangeldramat mellan den danske kungen Christian VII, som var psykiskt sjuk, hans drottning Caroline Mathilde som han behandlade tämligen kallt, och kungens livläkare Johann Struensee, som å ena sidan hjälper kungen genom hans nycker men också är en upplysningarna som blir förälskad i drottningen. Egentligen är det kanske inte kärleksdramat som är det intressanta utan den lysande gestaltningen av denna tid, då Upplysningen står för dörren med krav på emancipation, samtidigt som adeln klamrar sig fast vid sin makt. 4 av 5

    Sjätte sinnet (1999)

    Are och jag bjöd spontant över Olivia och Emil för att kolla på denna gamla skräckrulle, eftersom den fanns på SvtPlay. Tydligen visste alla utom jag om plot-twisten trots att ingen av oss hade sett den, men trots att jag visste att det skulle vara en plot-twist var den ändå ganska twist:ig (fast antagligen inte så twist:ig som den hade varit om jag inte vetat om att det skulle vara en plot-twist – nu räknade jag ut vad det skulle vara relativt snabbt, före Are till och med vilket jag är mycket stolt över). Hur som helst en sevärd film, det är inte för intet det är en hyllad skräck/thriller, men tyvärr märks det att den är föråldrad. Den har ändå åldrats med viss värdighet, men som sagt, det märks att den gjordes för nästan 25 år sen. Hur som helst sevärd, jag ger den 3,5 av 5. Och vad den handlade om…? Ja, men en liten pojke med ett sjätte sinne 🙂

    Rurangi (2020)

    Som en del av SVT:s “Pridesommar”-satsning (yaay) visades denna fina lilla film om transaktivisten Caz som efter tio år och en transition senare återvänder till sitt barndomshem Rurangi på den Nya zeeländska landsbygden. Hemkomsten blir dock svår eftersom det också innebär att komma ut. En fin liten film som (utan att avslöja för mycket) tack och lov inte är totaldeppig utan lyckas väva samman transkamp, ursprungsbefolkningen maoris rättigheter och till och med miljökamp. Så lite, lite krystat och skriv-på-näsan blir det på slutet men allt är förlåtet. En queer film, vad mer kan man begära? 3,5 av 5.

    Kommentera här



  • Tag: rasism


    Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland).

    Enligt Fredrickson kan rasismens rötter spåras tillbaka till 1300-talet och de kristnas korståg, men eftersom det teoretiskt sett alltid finns en möjlighet att konvertera till kristendom och därmed undvika förföljelse sågs de underordnade gruppernas egenskaper inte som medfödda, medan en “ren” rasistisk ideologi är essentialistisk – en grupp för följd för vad den (antas) vara, inte för vad den exempelvis tror på. Därför räknas (enligt Fredricksons definition) exempelvis inte tvångskristnandet av afrikaner under kolonialismen som ren rasism, ty trots att afrikanerna behandlades våldsamt fanns det som sagt ändå en tanke om att de kunde omvändas till kristendom, och därför var deras “underlägsenhet” inte medfödd. En rasistisk ideologi ser istället specifika egenskaper som medfödda och därmed oföränderliga. Under reconquista av iberiska halvön på 1500-talet blev “blodsrenhet” exempelvis viktigt – trots att det handlade om religion (i teorin något man väljer och inte föds till) var “blodsrenhet” (limpieza sangre) ett kriterium för att räknas som kristen, och trots att man varit kristen i generationer var ens blod alltså inte “rent” om man hade judendom eller islam längre bak i släkten, och därmed var man föremål för förföljelse/diskriminering. Här är det alltså mer tal om rasism, eftersom detta är ett essentialistiskt synsätt.

    Icke desto mindre var det först på slutet av 1800-talet och under 1900-talet som rasismen antog sin mest rena form, då historiens hittills enda (och förhoppningsvis sista) “öppet rasistiska regimer” utvecklades: Nazityskland under Hitler, USA under Jim Crow (efter inbördeskriget och fram till första världskriget) samt Sydafrika under apartheid (från andra världskriget till 1990-talet). Enligt Fredrickson (2003) är dessa tre länder de enda som hittills uppfyllt de kriterier som krävs för att det skall vara tal om öppet rasistiska regimer – att det finns en officiell rasistisk ideologi företrädd av staten, och att denna ideologi upprätthålls genom lagar (specifikt förbud mot äktenskap över rasgränserna, isärhållande av olika grupper genom statlig segregation, förbud för den dominerade gruppen att inneha statliga ämbeten och rösta och avsaknaden av möjligheter, eller till och med förbud mot, att ta sig ur fattigdom för den underordnade gruppen). Både USA under Jim Crow, Nazityskland och Sydafrika under apartheid uppfyller alla dessa kriterier och var alltså “öppet rasistiska regimer”.

    Icke desto mindre finns det förstås andra samhällen som uppfyller/uppfyllt delar eller några av kriterierna. I Sverige är arbetslösheten och fattigdomen exempelvis mycket högre bland utrikes födda, vilket kan bero på att dessa diskrimineras på arbetsmarknaden – här är det alltså tal om en strukturell rasism. Vi har dock inte någon statligt sanktionerad rasism och därmed är det alltså inte tal om “ren” rasism, åtminstone inte enligt Fredricksons (2003) definition (men det finns såklart de som inte instämmer).

    Hur som helst, mycket intressant och insiktsfull läsning, en mycket bra introduktion om man är intresserad av rasism och dess historia.

    Kommentera här



  • Tag: rasism


    Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)

    Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i faktisk politik. I Afrikanen-kapitlet får man exempelvis läsa om hur kung Gustav den III (“teaterkungen”, han som blev skjuten på en maskeradbal) såg en riktig profitmöjlighet i slavhandel då den allmänna europeiska opinionen hade börjat svaja, vilket gjorde att priset på slavar ökade – KA-CHING tänkte han då, och hjälpte till att underlätta slavhandeln via den svenska kolonin St Barthélémy som tillhörde Sverige 1784-1878. När resten av Europa började fundera på om det verkligen var så soft att handla med slavar såg Sverige alltså till att göra lite extra profit. Fresh. I kapitlet om samer lärde jag mig att ordet “fattiglapp” kommer från stereotypen av samer (vilka nedvärderande kallades för “lappar”) som fattiga, och att Liseberg så sent som år 1932 huserade en exotifierande utställning med levande samer och renar i en uppbyggd “autentisk lappmiljö”, för betraktarna att beskåda som på ett zoo.

    Det sista kapitlet handlade om “zigenare”, eller romer som gruppen kallar sig själv och därför är det ord man skall använda när man pratar om gruppen, och det är beklämmande läsning (liksom hela boken). Här får vi bland annat läsa om den systematiska diskriminering som romer fått utstå i princip sedan de fanns närvarande i Sverige (de första historiska källorna vittnar om 1200- och 1300-talen) och som bland annat manifesterats i vägran att ta emot romska överlevare från Förintelsen, trots att romer, liksom judar, också hamnade i förintelseläger på grund av sin “ras” (om detta skriver Maj-Gull Axelsson i den fantastiska romanen Jag heter inte Miriam).

    Från statligt förmynderi, apartheid (på St Barthélémy då det var en svensk koloni), rasbiologi, rashygien, tvångssteriliseringar och skallmätningar till dagens fortsatta rasism i form av exempelvis attacker mot romska läger, olagliga polisregister och en allmän främlingsfientlig stämning mot nyare invandrargrupper från bland annat Mellanöstern – Sverige har långt ifrån ett rent samvete vad gäller rasism. Detta är en bok som alla borde läsa, både för allmänbildningens skull (det är viktigt att förstå Sveriges roll i rasismen både då och nu) men också för att kunna vara en aktiv antirasist. Rekommenderar starkt.


    One response to “Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag ska läsa den.


  • Tag: rasism


    Rasismens historia – hemtentamen del 1

    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.

    1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

    Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).

    De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut  (Catomeris 2017: 312).

    Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296). 

    Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.

    De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282). 

    På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor. 

    Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.

    2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

    Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.

    Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28). 

    De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23). 

    Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.

    Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6). 

    Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).

    Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska  konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34). 

    Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).

    Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).

    3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

    Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).  

    Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8). 

    Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.

    Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på  “Guds vilja”.

    Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext. 

    Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?  

    Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering). 

    Referenslista

    Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.

    Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media

    Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.

    Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf  

    Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.

    Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.



  • Tag: rasism


    Mödrar och söner & Ras och vithet

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011).

    Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991)

    Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om den jättemycket. När jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var en fortsättning på barn-serien. I brist på fortsättningen i den serien köpte jag alltså en annan Fogelström-bok, nämligen denna, Mödrar och söner från 1991. Den utspelar sig också i Stockholm i en svunnen tid, närmare bestämt kring förra sekelskiftet och den omvälvande tiden det nya seklet innebar, såväl för Stockholms invånare som för stadens utseende och arkitektur. Jag läste nu att boken är en fristående fortsättning på tidigare böcker, men det var inga problem att hoppa rätt in i denna. Tyvärr tyckte jag inte riktigt den höll samma mått som Barn- och Stad-serien hittills gjort, den känns liksom lite mer… hoppig? Ofärdig? Jag vet inte, men jag kommer inte lika nära karaktärerna. Icke desto mindre läsvärd och det är en mysig bok att försvinna i till morgonkaffet.

    Ras och vithet – Tobias Hübinette (2011)

    För en historiekurs jag läser nu i sommar har jag bl.a. läst den här antologin, Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette men med bidrag även från andra forskare och skribenter som på olika sätt närmar sig bokens tema, nämligen svenska rasrelationer igår och idag. Den första delen av boken har en historisk ansats och består av ett gäng essäer som på olika sätt analyserar Sveriges historiska relation till ras och vithet. Bl.a. analyseras Rasbiologiska institutets fotografier av olika människor och dess konstruktion av vithet med hjälp av rekvisita, ljussättning mm – ty eftersom vitheten inte kunde bevisas med hjälp av fotografier fick man ta till andra hjälpmedel, i synnerhet när de som ansågs vara andra raser (t.ex. finnar) också var ljusa och blåögda. En annan essä analyserar en svensk-amerikansk nybyggartidning från 1800-talet och hur vita svenskar inte alltid betraktades just som vita, vilket ytterligare tydliggör att “vithet” är en flytande kategori som beror av kontext. Detta är egentligen det alla författare har gemensamt, nämligen synen på vithet som en konstruktion som varierar beroende på tid och rum. Bara för att man är ljus i hudfärgen betraktas man inte nödvändigtvis som vit, och vice versa.

    Andra delen av antologin består av essäer som snarare analyserar ras och vithet utifrån samtiden. Detta tycker jag är den mest intressanta delen, speciellt Hübinettes eget bidrag som diskuterar den specifikt svenska “färgblinda antirasismen” d.v.s. den ängslighet som finns i Sverige som gör att vi gärna pratar om rasism, men inte om raser, utifrån någon slags, för att citera Hübinette, “den som sa’t han va’t”-logik – pratar man om raser är man rasist. Men Hübinettes poäng är att bara för att man inte pratar om det försvinner det inte. Ras är visserligen inte ett biologiskt faktum på så sätt att man kan prata om olika djurraser – vi alla tillhör rasen homo sapiens sapiens. Icke desto mindre har idén om att raser finns en mycket stor påverkan på människor och på samhället än idag, i allra högsta grad. Arbetarklassen i Sverige är i allt högre grad rasifierad, ditt liv kommer att begränsas om du inte anses tillhöra den vita “rasen”. Ras är fortfarande en mycket materiellt (och även psykologiskt) betydelsefull kategori som präglar hela vårt samhälle, och därför måste vi prata om det och benämna det vid dess rätta namn. Som Per Wirtén sammanfattar den debatt om Mångkulturellt centrums satsning på rasfrågan 2012-2014 (som är den som Hübinette i sin essä analyserar): “Det finns vägande argument för rasbegreppet. Det är till exempel motsägelsefullt att diskutera rasdiskriminering, strukturell rasism och det koloniala arvet, men samtidigt upprätthålla ett starkt tabu mot ordet ras. Rasdiskriminering utan raser blir som ett klassamhället utan klaser, eller ett patriarkat utan kön; det blir subjektslöst” (citerat av Hübinette, 2011, s.246).

    Detta är en mycket läsvärd, intressant och lärorik bok som alla – i synnerhet vita – bör läsa. Allmänbildande och tankeväckande.

    Kommentera här


    One response to “Mödrar och söner & Ras och vithet”

    1. […] En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här. […]


  • Tag: rasism


    Göteborgs filmfestival 2023 so far

    Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:

    De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)

    En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.

    Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)

    En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.

    Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)

    Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.

    Brother (regi: Clement Virgo, 2022)

    Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!

    L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)

    Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.

    Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)

    En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.

    Kommentera inlägget


    One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag har också sett dessa filmerna och i en skala 1 till 5
      De 5 djävlarna 3+
      Hélène och Mathieu 5-
      Exodus 4
      Brother 4+
      L’immésità 3
      Världens lyckligaste man 3
      Suro 3
      Sonne 3+
      Subtraction 4
      Burning dags 4
      Korsett 3+
      Dogborn 4


  • Tag: rasism


    Böcker 2021

    Jag har också listat alla böcker jag läste 2021 (vilket blev en hel del – både romaner och på slutet mest facklitteratur). Så here we go, en compilation av de böcker jag läste färdigt (jag började t.ex. på två romaner på slutet av året som kommer få komma med på 2022 års lista istället).

    Call me by your name – André Aciman (2017). Har skrivit om i detta inlägg. En otroligt vacker bok om Elio, sjuttonåringen som blir blixtförälskad i sin pappas några år äldre amerikanske doktorand som spenderar en sommar på 80-talet hos dem i deras hus i Italien. Det är sensuellt, det är sexigt, och det är otroligt vackert. Mycket läsvärd!

    Call Me by Your Name (2017) - IMDb

    Samlade verk – Lydia Sandgren (2020).Har skrivit om i detta inlägg. Det var länge sedan jag läste en sån här tegelsten, som var en roman med deckarinslag, då den kretsar kring mysteriet med Martins frus oförklarliga försvinnande för tjugo år sedan, då barnen var små. Sedan dess har han inte hört av henne, men livet rullar på. Göteborgsbeskrivningarna är romantiserade men ickedestomindre härliga att dyka ned i, man blir sugen på att vara akademiker när man läser, och jag tror att både tjugo-nånting och femtio-nånting kan relatera till den här boken, med tanke på att dess huvudpersoner är just tjugo-nånting och femtio-nånting. Det finns en anledning att den vann Augustpriset. Mycket läsvärd!

    Samlade verk

    On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). Har skrivit om i detta inlägg. En vackert skriven bok om våld, klass, rasism och sexualitet. Läsvärd, men stundtals något svår att följa med i.

    On Earth We're Briefly Gorgeous e-bok av Ocean Vuong – 9781473564473 |  Rakuten Kobo Sverige

    GoT-serien – George R.R. Martin. Jag gick och köpte alla böcker second hand och fastän jag läst dem påbörjade jag dem om igen. Det är så avslappnande att läsa något man redan läst och vet bra! För tillfället är det min frukost-lektyr (har hunnit fram till sjätte boken). De böcker jag läste under 2021 var alltså A game of thrones (1996); A clash of kings (1998); A storm of swords 1 (2000) samt A storm of swords 2 (2000). Tyvärr kommer jag väl hinna läsa ut de existerande böckerna (d.v.s. A feast for crows som jag håller på med nu, och A dance with dragons 1 och 2) innan de planerade två uppföljarna hinner komma ut (de har ju varit planerade ett tag om man säger så, haha, eftersom A dance with dragons kom ut 2011.

    Game of Thrones Books Boxed set (Song of Ice and Fire) | Shopee Philippines

    Sen for jag hem – Karin Smirnoff (2020). Skrev om här. Tredje och sista boken i trilogin om Jaana Kippo. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!

    Sen for jag hem | Karin Smirnoff | Bokförlaget Polaris

    Chockdoktrinen – Katastrofkapitalismens genombrott – Naomi Klein (2007). Skrev om här. En 700 sidor lång fackboks-tegelsten, vars tes är att de neoliberala marknadsfrämjande policies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det.. D.v.s. att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies. Boken handlar om att argumentera för och bevisa denna tes, med ett gediget research-arbete. Tung att läsa p.g.a. obvious reasons, men mycket läsvärd ändå!

    Chockdoktrinen : Katastrofkapitalismens genombrott - E-bok - Naomi Klein -  Storytel

    De vuxnas lögnaktiga liv – Elena Ferrante (2020). Skrev om här. Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld. Jag tyckte om bokendet är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa.

    Girl, woman, other – Bernardine Evaristo (2019). Skrev om här.  Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.

    Girl, Woman, Other Audiobook by Bernardine Evaristo - 9780241987728 |  Rakuten Kobo Greece

    Ordinary men – Christoffer R. Browning (1992). Skrev om här. Ännu en fackbok (det blev fler såna under andra halvan av året). Boken är en analys av åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och tesen är helt enkelt att den bestod av just helt “vanliga människor”. D.v.s. människans kapacitet till besinningslöst våld. Mycket intressant bok (om än tung).

    Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in  Poland: Browning, Christopher R.: 9781538408735: Books - Amazon.ca

    Stalin’s Genocides – Naimark (2010). Ännu en fackbok, skrev om här. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. Naimark anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Detta står som sagt i kontrast till FN:s definition av folkmord. Ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord.

    Stalin's Genocides | Princeton University Press

    De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon – Karlsson (2012). Skrev om här. Boken är en analys av folkmordet i Armenien, utifrån frågan huruvidadet fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som folkmord enligt FN:s konvention). Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (enligt dom skedde det inte över huvud taget). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum. Ytterligare ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord. Ni börjar kanske se ett mönster – jag läste en historiakurs om folkmord i somras. Happy times!

    De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon : det armeniska folkmordet och dess efterbörd

    Utrota varenda jävel – Sven Lindqvist (1992).
    Skrev om här. Ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen, som rör sig någonstans mellan poesi och fackbok. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet. Mycket välskriven och intressant, och inte så tungt skriven som en “vanlig” fackbok (dock ett som ni förstår väldigt tungt ämne).

    Utrota varenda jävel ; Nu dog du

    Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson (2015). Svensk socialrealism. Det är 80-tal och man får följa bokens huvudperson Miira, vars föräldrar är finska invandrare, som bor i en förort till Göteborg tillsammans med andra finnar. De har inte mycket pengar, och det är ganska mycket misär, men Miira tampas med life på sitt eget sätt. Slogs av att boken var ganska… äcklig? Emellanåt. Alltså som att inget lämnas åt fantasin när det gäller typ folks äckligheter som att prutta och rapa, haha. Läste boken för att samhällsettorna jag VFU:ade hos i sociologin skulle förklara huvudpersonens öde utifrån någon av de teorier som de fått till sig under undervisningen (marxism, genus och Bourdieus kapitalteori). Mycket bra bok för ändamålet! Boken var helt OK – tror den är bra att läsa för blonda Polhemsbarn idag, uppvuxna i typ Billdal och som är rädda för att ta spårvagnen åt Nordost, för att få en förståelse i hur rasism och samhällets ojämlikhet såg ut, och fortfarande ser ut idag, fast med andra människor än finnar.

    Ingenbarnsland eBook by Eija Hetekivi Olsson - 9789113123226 | Rakuten Kobo  United States

    Martin Mutumba – äkta hela vägen – Martin Mutumba & Erik Niva (2020). Hahaha den här boken hade jag ALDRIG läst självmant, men liksom den föregående ingick den i elevernas kurslitteratur så jag var tvungen att få lite koll. Mycket bra för ändamålet att analysera huvudpersonens öde utifrån sociologiska teorier om klass, kön och “ras”, men själva boken är enligt mig inte mycket att ha. 🙂 Men det klart, om man inte har någon läsvana och gillar fotboll kan väl den absolut vara intressant, men inte för någon som är van att läsa och som inte gillar fotboll hahaha. Men jag tog mig igenom den i alla fall.

    Äkta hela vägen

    Det sociala livet i skolan – Thornberg (2020)
    Ja den här låter ju ganska tråkig och den gjorde inte särskilt stort intryck, även om jag läste från pärm till pärm i min socialpsykologi-kurs i höstas. Handlar bl.a. om mobbning och konflikter och tar upp olika teorier om varför mobbning sker och vad man kan göra åt det.

    Lärande bedömning – Anders Jönsson (2020)
    Den här boken däremot! OJ så bra den var!!!! Också en fackbok (det blev många sådana på slutet av året) som jag läste i min bedömnings-kurs och jag har haft SÅ stor behållning av denna. Dels tar den upp intressant fakta och teori kring bedömning generellt, men framförallt ger den också en konkreta verktyg och strategier kring hur man skall ta sig an bedömning och betygsättning, som ju är en stor del av en lärares yrke. Framför allt varför och hur man använder analytiska bedömningsmatriser har jag verkligen tagit till mig sedan jag läste boken. Rekommenderar starkt till alla lärarstudenter och yrkesaktiva lärare! Skrev om här.

    Lärande bedömning 2:a uppl

    Konflikthantering i professionellt ledarskap – Hakvoort & Friberg (2020)
    Den här boken är ytterligare en fackbok som jag läste inom kursen socialpsykologi. Det är en antologi så jag tyckte olika kapitel var olika intressanta, men det jag verkligen tar med mig från den här boken är konflikthanteringsverktyg, och då speciellt Non Violent Communication (NVC). Jag hade läst om verktyget tidigare, men här lärde jag mig det verkligen och har också tillämpat det i diverse vardagssituationer sedan dess (framför allt i relationer) – och det funkar verkligen!

    Specialpedagogik och funktionsvariationer – Jacobsson & Nilsson (2018)
    Det här är en fackbok om olika funktionsvariationer och hur man skall bemöta elever med det i vardagen som lärare. Gjorde inget stort intryck, kanske mycket för att jag upplevde att boken var riktad mycket till pedagoger för yngre barn? Det var ofta jag tänkte att “jaha, och hur är detta användbart för oss som ska bli gymnasielärare?”.

    Perspektiv på specialpedagogik – Claes Nilholm (2020)
    Den HÄR boken däremot! Såååå intressant. En av de bästa böckerna jag läst hittills under KPU:n, along with Lärande Bedömning av Anders Jönsson jag skrev om ovan. En mycket pedagogiskt skriven bok (surprise – men alla pedagogiska böcker är inte pedagogiskt skrivna!) och olika teoretiska perspektiv på specialpedagogik, d.v.s. vad problemet är och vem/vad som anses vara bärare av problemet, och i sin tur hur det i såfall skall tacklas. Boken tar upp tre perspektiv: det kategoriska/medicinska/kompensatoriska som kommer från en psykologisk/medicinsk tradition och ser problemet ligga hos individen, och därmed är det individen som ska kompenseras för sina brister. Det kritiska perspektivet som kommer från en sociologisk tradition och ser problemet ligga i strukturen, t.ex. hur samhället och skolan är ordnade, därmed är det dessa strukturer som skall ändras så att alla oavsett diagnos kan bli inkluderade (inkludering är alltså ett nyckelord). Och så det tredje s.k. dilemmaperspektivet, som är mer pragmatisk och till skillnad från de båda andra inte ser en självklar lösning utan erkänner att det inom specialpedagogik alltid kommer finnas olösliga dilemman som man helt enkelt måste hantera, d.v.s. välja vad man vill betona. Lärde mig supermycket av denna bok och tyckte den var så intressant att läsa.

    Perspektiv på specialpedagogik - 9789144138626 | Studentlitteratur

    Inkludering och måluppfyllelse – att nå framgång med alla elever – Bengt Persson & Elisabeth Persson (2012)
    En fackbok om en fallstudie av en skola som på kort tid fick ner antalet elever som gick ut med ofullständiga betyg genom ett inkluderande och pragmatiskt arbetssätt. Ändå intressant för att vara en fackbok men inget man skulle läsa utanför pedagogiksfären.

    Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder – Bo Hejlskov Elvén (2018)
    En bok om hur man rent konkret skall hantera elever med “problemskapande beteende”, d.v.s. beteende som skapar problem för andra, vilket författaren noggrant betonar inte nödvändigtvis betyder att personen har problem – det är snarare omgivningen som har problem med personens beteende. Helt okej bok som gav en lite insikter, men återigen upplevde jag att den inte var så användbar för mig som gymnasielärare.

    Under slutet av 2021 började jag också läsa Jane Eyrie men har inte hunnit klart, så den fortsätter in på 2022, och samma med nästa bok i GoT-serien som jag också läser parallellt och fortsätter med in på 2022. Dessutom har jag läst en massa artiklar och delar av andra böcker som kurslitteratur, d.v.s. inte pärm till pärm, men de får inte komma med på den här listan. 🙂



  • Tag: rasism


    Roots – Alex Haley (1976)

    Har läst Alex Haley’s Rötter.

    Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

    Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

    Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

    Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

    Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

    Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

    Yet every time our skin goes under
    It’s as if the reeds remember that they were once chains
    And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
    Whole as they had boarded, sailed and sunk
    Their tears are what have turned the ocean salty,
    This is why our irises burn every time we go under.

    Läs hela dikten här

    Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

    En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

    Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

    En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

    Böcker jag vill läsa:

    Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
    Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

    Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

    Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

    Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

    Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

    Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!



  • Tag: rasism


    Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – Wilhelm Moberg (1949-1959)

    I augusti 2019 cyklade jag en het sensommardag till Malmö från Lund och tillbaka, och på vägen hem stannade jag på ett Erikhjälpen där jag hittade Mobergs Utvandrarna och Invandrarna för typ 20 kr styck, och båda var tryckta i samband med att böckerna kom ut, dvs tidigt 50-tal – så bara själva åldern på böckerna kändes som en raritet. Dessutom är det ju en klassiker som en “bör” ha läst och en bekant till mig intygade den sommaren att de var väldigt bra. Så jag köpte dem och började läsa. Jag läser ju ofta böcker parallellt, men till jul hade jag läst ut båda tegelstenarna och var tvungen att köpa Nybyggarna och Det sista brevet till Sverige också, vilka jag läste under våren. Och i maj hade Kristina, Karl-Oscar, Ulrika och alla de andra emigranternas historia varit med mig i flera månader – inte bara som böcker utan jag blev även besatt av musikalen och började titta på tv-serien från 70-talet som finns på Svt:s öppna arkiv. Kort sagt är det en fantastisk historia som jag vill berätta lite om.

    Utvandrarna kom ut 1949 och utspelar sig på mitten av 1800-talet i en liten by i Småland. Den skildrar hur en grupp människor, med Karl-Oskar i spetsen, bestämmer sig som några av de första från sitt område, att utvandra till Amerika på grund av den svåra hungersnöden. Till en början vägrar hans hustru Kristina att gå med på emigrationen, men då deras yngsta dotter dör på grund av svälten går hon med på det och de börjar packa sin “Amerikakista”. Det är inte bara Karl-Oskar och Kristina och deras barn som följer med, det är också farbror Danjel som på grund av det stränga kristna styret i Sverige inte får utöva sin religion på det sätt han vill, den forna sockenhoran Ulrika som vill börja om från början och hennes dotter Elin, Karl-Oskars bror tillika livsnjutaren och drängen Robert och hans kamrat Arvid, och Jonas-Petter som levt i ett olyckligt äktenskap. Tillsammans beger de sig mödosamt med alla sina ägodelar till Karlshamn varifrån briggen Charlotta skall ta dem över Atlanten. Boken skildrar hemlandet Sverige och resan därifrån och Moberg utmejslar ömt alla sina karaktärer. Och det är så mycket misär där på skeppet, över 100 människor på en 30 meter lång båt i flera månader, inget färskt vatten, maläten mat, skeppssjuka, jämmer och elände, men samtidigt – i Sverige skulle de dött av svält.


    “Nej” av Benny Andersson med Helena Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback skildrar hur Robert vill utflytta till Amerika eftersom han blir misshandlad av sin husbonde och att han inte vill vara dräng, och hur Karl-Oskar försöker övertala Kristina att utvandra.


    Den vackra låten “Vi öppnar alla grindar” skildrar hur prosten försöker övertala Kristina, Karl-Oskar, Ulrika och de andra att inte utvandra, men hur de ändå ger sig av.

    Invandrarna är uppföljaren och kom ut 1952. Den föregående delen slutar i samband med att de småländska, fattiga bönderna äntligen kommer till Amerika, och Invandrarna börjar när de kliver i land. Den skildrar sällskapets strapatser i det nya landet som tog emot dem: hur Karl-Oskar vill längst in och längst bort till en plats som kallas Minnesota, hur de far med ånglok som går så snabbt som 30 km i timmen, hur Robert drömmer om att gräva guld i Kalifornien, hur Kristina ömkar de svarta slavarna på ångbåten och hur det nya landet skrämmer henne, hur de utfattiga tar sig fram till dit de för andra gången i sina liv skall bygga bo.

    Nybyggarna kom ut 1956 och skildrar, som titeln avslöjar, hur svenskarna efter en mödosam resa i sitt anletes svett bygger upp sitt nya liv vid sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota. Till en början är det hårt: ingen litar på nykomlingarna så det är cash som gäller, de kan inte språket, Robert har gett sig av till guldfälten och med honom extra arbetskraft, somrarna är hetare än i Sverige och vintrarna mer stränga, regnet våldsammare och torkan obarmhärtigare. Samtidigt har nybyggarna också mer frihet än i Sverige: här finns inga kungliga överheter, inga kyrkans ämbetsmän som kommer på husförhör, här reder var och en sig själv och trots att arbetet är hårt och starten är seg, är jorden så bördig att nybyggarna reder sig i det nya landet. Förutom Kristina, som i hemlighet drömmer sig tillbaka till sitt Duvemåla. Nybyggarna skildrar också Roberts och Arvids resa på California trail, som de flesta vet inte riktigt gick som de tänkt.


    “Guldet blev till sand” måste väl vara en av de kändaste från musikalen, framförd av Peter Jöback. Jag lyssnade på musikalen i takt med hur långt jag kommit i böckerna, och när jag hörde den här grät jag.


    Den vackra “Du måste finnas” framförd av Helen Sjöholm handlar om hur Kristina för första gången i sitt liv tvivlar på sin tro.

    Sista brevet till Sverige är den fjärde och sista delen i romansviten och utkom 1959. Nu har åren hunnit gå, och Karl-Oskar och Kristina sitter säkra på sitt settlement, och de är nu långt ifrån ensamma. Flera svenskar och andra européer har inflyttat, men Karl-Oskar och Kristinas settlement är det äldsta. De är inte längre squatters, utan har betalat (till staten – inte till de som marken stals från i från början) för sig, och de börjar bli gamla. Den här boken är kortare än de tidigare tre, och lite mer reflekterande. Exempelvis skildrar det det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 och Sioux-stammens revolt 1862 genom de svenska nybyggarnas perspektiv. Det är också första gången, upplever jag, som koloniseringen av Amerika problematiseras – som det går upp för de svenska nybyggarna att landet de kallar sitt stals från ursprungsbefolkningen först, även om det är svårt att kännas vid att de bor på stulet land.

    Utvandrarna/invandrarna-sviten är ett mästerverk som håller väl såhär mer än 70 år efter att den första delen utkom. I början måste en vänja sig lite vid alla konstiga ord en aldrig hört (i början hade jag kunnat slå upp ett ord per sida jag inte hade hört förut), men en vänjer sig så småningom. Sen får en också vara beredd på att det här är en produkt av sin tid – dvs 1950-talet då rasistiska ord som n-ordet fortfarande var i bruk – men det är också en magnifik historia om den svenska utvandringen och om klass. För det här är utfattiga bönder som flyr från Sverige på grund av svält, och även om de arbetar hårdare än vi någonsin kan föreställa oss, och även om de till slut får leva gott – så dör de i tidig ålder med utslitna kroppar. Även om det är 150 år sedan så ser det likadant ut idag: människor som jobbar med fysiskt tunga yrken såsom undersköterskor, sjuksköterskor, städare och industriarbetare är lågt betalda och lågt värderade, arbetsplatsolyckorna är fler, arbetsrelaterade skador är fler, deras kroppar blir uttjänta tidigare, pensionen blir låg, och så fortsätter det så, klassamhället. Som också ofta sammanfaller med ras. Då, på Karl-Oskars och Kristinas tid, var det de fattiga bönderna som arbetade hårdast, de som försåg landet med mat, men också de som dog i förtid och vars kroppar slets ut. Idag är det sjuksköterskorna, busschaufförerna, undersköterskorna, lokalvårdarna, taxichaufförerna, diskarna, dagisfröknarna och äldrevårdarna som bär upp samhället – och vars kroppar slits ut i förtid. Och nu som då finns rasismen kvar, även om den för 150 år sedan var så explicit att slaveriet av svarta människor fortfarande fanns kvar i södern och den amerikanska ursprungsbefolkningen bestals på sina jaktmarker och långsamt motades bort.


    One response to “Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – Wilhelm Moberg (1949-1959)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Det är fint att du fått papi att läsa hela sviten.
      Jag borde också…

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Islamofobi – Mattias Gardell (2011)

Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011).

Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är offer som tvingats till att bära slöja och blir kuvad av sin man, att islam skulle vara en ovanligt våldsam religion som bär ansvaret för de flesta krig som förts i religionens namn, att islam skulle vara oförenligt med demokrati, att alla muslimer vill införa sharialagar, o.s.v. o.s.v. Gardell punkterar alla dessa föreställningar på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserad. Gardell medger att det klart att det finns muslimer som vill införa sharialagar – precis som att det finns kristna som skulle vilja att lagen byggde mer på kristendomen – och det klart att det finns vissa muslimska kvinnor som mer eller mindre påtvingats slöjan – precis som det finns kristna/buddhistiska/judar/ateister/whatever som också påtvingats olika religiösa eller ickereligiösa värderingar och attribut – men detta gäller långt ifrån alla muslimer och att dra generaliserande slutsatser om folk endast baserat på att de är muslimer är rasistiskt.

Ett exempel på en myt som Gardell punkterar är att islam skulle vara en påfallande våldsam religion som för krig/terrorism i Guds namn. Detta stämmer inte. Av de 1677 väpnade konflikter som pågått i världen från slutet av Andra världskriget till 2001, handlade en överväldigande majoritet (91 %), primärt om andra saker än religion. Och av de konflikter som på något sätt hade med religion att göra så var det faktiskt buddhister som var värst, tätt följt av kristna och först därefter muslimer. Buddhister var involverade i fler väpnade konflikter, mer våld och dödande än nominella anhängare av andra religioner – de utgjorde under undersökningspreioden fem, sex procent av världsbefolkningen men var inblandade i 17 procent av världens väpnade konflikter, d.v.s. en överrepresentation om 209 procent. Ändå har vi i västvärlden en naiv bild av buddhism som en fredlig religion, vilket alltså är helt missvisande, medan islam allt som oftast framställs i media i relation till krig, våld, terror och död. På grund av denna islamofobiska “kunskapsregim” som Gardell kallar det – d.v.s. att bara viss, väldigt stereotyp information om islam kablas ut till allmänheten genom filmer, media, TV, tidningar etc – formas också vår bild av islam till att just vara associerad med krig, våld, kvinnoförtryck och terror.

En mycket läsvärd och, för att vara facklitteratur, lättillgänglig/lättläst bok som kommer att avslöja även den mest toleranta och antirasistiskt upplysta personen med vissa dolda försanthållna antaganden om muslimer/islam som faktiskt inte stämmer. Rekommenderar!

Kommentera här


One response to “Islamofobi – Mattias Gardell (2011)”

  1. […] En bok om islamofobi som på ett lättillgängligt sätt gör upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot islam/muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Gardell punkterar föreställningar som t.ex. att islam skulle vara en våldsam religion eller att muslimska kvinnor är kuvade och förtryckta på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserat. Bra bok! Skrev om här. […]

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Tag: rasism

  • Islamofobi – Mattias Gardell (2011)

    Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011).

    Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är offer som tvingats till att bära slöja och blir kuvad av sin man, att islam skulle vara en ovanligt våldsam religion som bär ansvaret för de flesta krig som förts i religionens namn, att islam skulle vara oförenligt med demokrati, att alla muslimer vill införa sharialagar, o.s.v. o.s.v. Gardell punkterar alla dessa föreställningar på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserad. Gardell medger att det klart att det finns muslimer som vill införa sharialagar – precis som att det finns kristna som skulle vilja att lagen byggde mer på kristendomen – och det klart att det finns vissa muslimska kvinnor som mer eller mindre påtvingats slöjan – precis som det finns kristna/buddhistiska/judar/ateister/whatever som också påtvingats olika religiösa eller ickereligiösa värderingar och attribut – men detta gäller långt ifrån alla muslimer och att dra generaliserande slutsatser om folk endast baserat på att de är muslimer är rasistiskt.

    Ett exempel på en myt som Gardell punkterar är att islam skulle vara en påfallande våldsam religion som för krig/terrorism i Guds namn. Detta stämmer inte. Av de 1677 väpnade konflikter som pågått i världen från slutet av Andra världskriget till 2001, handlade en överväldigande majoritet (91 %), primärt om andra saker än religion. Och av de konflikter som på något sätt hade med religion att göra så var det faktiskt buddhister som var värst, tätt följt av kristna och först därefter muslimer. Buddhister var involverade i fler väpnade konflikter, mer våld och dödande än nominella anhängare av andra religioner – de utgjorde under undersökningspreioden fem, sex procent av världsbefolkningen men var inblandade i 17 procent av världens väpnade konflikter, d.v.s. en överrepresentation om 209 procent. Ändå har vi i västvärlden en naiv bild av buddhism som en fredlig religion, vilket alltså är helt missvisande, medan islam allt som oftast framställs i media i relation till krig, våld, terror och död. På grund av denna islamofobiska “kunskapsregim” som Gardell kallar det – d.v.s. att bara viss, väldigt stereotyp information om islam kablas ut till allmänheten genom filmer, media, TV, tidningar etc – formas också vår bild av islam till att just vara associerad med krig, våld, kvinnoförtryck och terror.

    En mycket läsvärd och, för att vara facklitteratur, lättillgänglig/lättläst bok som kommer att avslöja även den mest toleranta och antirasistiskt upplysta personen med vissa dolda försanthållna antaganden om muslimer/islam som faktiskt inte stämmer. Rekommenderar!

    Kommentera här


    One response to “Islamofobi – Mattias Gardell (2011)”

    1. […] En bok om islamofobi som på ett lättillgängligt sätt gör upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot islam/muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Gardell punkterar föreställningar som t.ex. att islam skulle vara en våldsam religion eller att muslimska kvinnor är kuvade och förtryckta på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserat. Bra bok! Skrev om här. […]

    Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011). Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är…

  • Juli 2023

    Månadens känsla

    Lite besviken över att vädret varit piss, men glad över att jag ändå gjort så otroligt mycket under juli månad!!

    Månadens mat

    Definitivt Sofies goda frallor som jag bakat massor av gånger sedan jag åt dem i Köpenhamn när jag var på besök hos Alex, Sofie och Falke. Minimal arbetsinsats (man behöver inte ens knåda) och fantastiskt resultat.

    Månadens soundtrack

    Har såklart lyssnat på massa olika låtar och artister men en återkommande är Baltimore med Nina Simone så det får vara Månadens soundtrack. Är besatt.

    Månadens firanden

    Mammas födelsedag den 9 juli firades i Spekeröd med pompa och ståt. Eller ja, med mys i alla fall. Mamma hade gjort otrolig hemmagjort blåbärsglass och saffransglass bland annat. Omnomnom.

    Månadens resor

    Jag var i Köpenhamn 10-12 juli, och hälsade på Alex, Sofie och Falke. Det var mycket mysigt.

    Malmö 12/7

    På väg hem från Köpenhamn stannade jag till ett slag i Malmö 12-13 juli och hälsade på Daisy. Vi åt ramen på Möllan och hade det mysigt.

    Sen nästa vecka bar det vidare till Bornholm med Mim 17-21 juli, vilket jag skrivit om här. Vi hike:ade, lagade och åt god mat, snackade om allt möjligt (men mest relationer och politik, förstås), badade och tittade på Bornholms vackra vyer. Samt var liiite nerviga över huruvida vår bil skulle klara av färjan tillbaka till Sverige, men det gick ju bra trots allt 🙂

    Den sista resan för månaden var Dalsland med Daisy och Lise 25-29 juli. Det var den resan som blev planerad sist, eller ja, vi hade bestämt datum sedan länge men vad vi skulle fylla dessa datum med var oklart ganska länge. Till slut blev det alltså Dalsland, närmare bestämt en liten röd gullig stuga fem minuter från en liten sjö, där vi spenderade tre dagar med att läsa böcker, äta god mat, promenera och prata. Det var så mysigt och vilsamt!! Vi konstaterade efteråt att det är inte ofta som man hänger med folk konstant i fyra dagar (de sov en natt hos mig och Are innan) och inte känner sig socialt trött efteråt, men så var det. Tror det är en kombo av att vi är ganska synkade i vad vi ville göra (lägga oss tidigt, sitta och läsa, gå i skogen) och att det bara helt enkelt är ganska avslappnat häng? Tycker mycket om dem. <3

    Månadens böcker

    Det hann bli många utlästa böcker i juli! Sju stycken närmare bestämt.

    Din stund på jorden – Wilhelm Moberg (1963)

    “Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”. Dessa vackra och vemodiga ord skrev jag ner när jag hörde dem läsas upp i denna lilla pärla från 1963, tio år innan Wilhelm Moberg begick suicid. Och kanske är detta ett slags avskedsbrev, för det är en hyllning till livet och det som varit, men också en sorgeyttring över det som aldrig blev. En klassiker som är minst lika läsvärd som Utvandrarna och Invandrarna. Läs den! Skrev om här.

    How race survived US history – David Roediger (2011)

    En bok jag löste för kursen om rasismens historia jag läser nu över sommaren, som i sex kapitel plus prolog och epilog förklarar hur ras kunde överleva det amerikanska frigörelsekriget från England på 1700-talet, självständighetsförklaringen 1776 och konstitutionen med dess storartade anspråk om att “all men are born equal”, inbördeskriget och det slutgiltiga avskaffandet av slaveriet 1863, Jim Crow och medborgarrättsrörelsen 100 år senare, ända fram till Obama. Rasismen peakade under Jim Crow, mellan inbördeskriget och första världskriget och den segregering och det monstruösa våld som riktades mot svarta men även andra icke önskvärda grupper som kineser och ursprungsbefolkningen under denna tid, men is still alive and kicking, även under Obama. Boken behandlar ju USA och ibland kan de amerikanska referenserna vara något svårbegripliga, speciellt som det är en komplicerad fackbok, men ändå läsvärd och lärorik!

    Boy swallows universeTrent Dalton (2018)

    En fantastisk ungdomsbok om 13-åriga Eli Bell och hans stumme bror August, och deras ibland ganska mörka liv bland droger och kriminalitet, i resan mot frågorna till svaren. Boken har mycket gemensamt med I’ll give you the sun av Jandy Nelson men det är mycket mörkare här. Det älskvärda med boken är barnets/tonåringens naiva men också roliga perspektiv på det hela. Läs!! Skrev om här.

    Harry Potter and the philosopher’s stone (1997) och Harry Potter and the chamber of secrets (1998) – J.K. Rowling.

    ‘Nough said. Ibland är det bara så skönt att läsa trygg och familjär litteratur som man vet till 100 % är asbra, som man direkt kommer in i och som är lättläst. ÄLSKAR Harry Potter-böckerna och nu äger jag hela sviten på engelska. Tog således upp dem för lite enkel litteratur nu i juli och hann läsa ettan och tvåan och halva trean på ett kick. Vilsamt.

    Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)

    Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris är en fackbok som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i konkret politik. Mycket viktig och allmänbildande bok som alla borde läsa. Skrev om här.

    Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland). Boken ägnas sedan åt att, utifrån denna definition, gå igenom rasismens historia och dess kulmen (Nazityskland, Apartheid-Sydafrika och Jim Crow-USA). Mycket läsvärd! Skrev om här.

    Månadens filmer

    Clara Sola (2021)

    Vi såg Clara Sola på Draken film, en lågmäld, vacker, magisk film. Draken film beskriver filmen som “Magisk realism, religiös mysticism och omhuldade ondska när en helgonförklarad, kuvad 40-årig oskuld gör sexuell revolt i Nathalie Álvarez Meséns Guldbaggebelönade debut” och det tycker jag sammanfattar filmen ganska väl. Här får vi möta Clara, boendes i en liten by på den costarikanska landsbygden, som otvunget kommunicerar med djur och har ett speciellt, nästan magiskt, band till naturen. Samtidigt ses hon av sin mor och av befolkningen i byn som ett helgon, som har mött Maria, Nuestra Madre. Clara ombeds bota sjukdomar och välsigna byborna, men själv lever hon ett väldigt begränsat liv under moderns ständigt vakande ögon. Men någonting väcks i Clara när Santiago kommer till byn, ett frö till en frigörelse.

    Filmen vad mångbottnad och vacker, en hyllning till naturen och en känga till kristendomen. Mycket sevärd! 4 av 5.

    Blackberry (2023)

    Såg denna på Hagabion med Mim och blev starkt påmind om The Hummingbird project från 2018 som har typ samma tema. D.v.s. några tech-killar som kommer på nåt (i Blackberry den första smartphone, i Hummingbird nån slags kabel) som revolutionerar tekniken och gör dem asrika/framgångsrika/cocky men som sedan också blir deras fall. Filmen är helt okej och lite rolig på sina ställen och jag ger den 2,5 av 5.

    The royal affair (2012)

    Såg om denna rulle med Alicia Wikander och Mads Mikkelsen om triangeldramat mellan den danske kungen Christian VII, som var psykiskt sjuk, hans drottning Caroline Mathilde som han behandlade tämligen kallt, och kungens livläkare Johann Struensee, som å ena sidan hjälper kungen genom hans nycker men också är en upplysningarna som blir förälskad i drottningen. Egentligen är det kanske inte kärleksdramat som är det intressanta utan den lysande gestaltningen av denna tid, då Upplysningen står för dörren med krav på emancipation, samtidigt som adeln klamrar sig fast vid sin makt. 4 av 5

    Sjätte sinnet (1999)

    Are och jag bjöd spontant över Olivia och Emil för att kolla på denna gamla skräckrulle, eftersom den fanns på SvtPlay. Tydligen visste alla utom jag om plot-twisten trots att ingen av oss hade sett den, men trots att jag visste att det skulle vara en plot-twist var den ändå ganska twist:ig (fast antagligen inte så twist:ig som den hade varit om jag inte vetat om att det skulle vara en plot-twist – nu räknade jag ut vad det skulle vara relativt snabbt, före Are till och med vilket jag är mycket stolt över). Hur som helst en sevärd film, det är inte för intet det är en hyllad skräck/thriller, men tyvärr märks det att den är föråldrad. Den har ändå åldrats med viss värdighet, men som sagt, det märks att den gjordes för nästan 25 år sen. Hur som helst sevärd, jag ger den 3,5 av 5. Och vad den handlade om…? Ja, men en liten pojke med ett sjätte sinne 🙂

    Rurangi (2020)

    Som en del av SVT:s “Pridesommar”-satsning (yaay) visades denna fina lilla film om transaktivisten Caz som efter tio år och en transition senare återvänder till sitt barndomshem Rurangi på den Nya zeeländska landsbygden. Hemkomsten blir dock svår eftersom det också innebär att komma ut. En fin liten film som (utan att avslöja för mycket) tack och lov inte är totaldeppig utan lyckas väva samman transkamp, ursprungsbefolkningen maoris rättigheter och till och med miljökamp. Så lite, lite krystat och skriv-på-näsan blir det på slutet men allt är förlåtet. En queer film, vad mer kan man begära? 3,5 av 5.

    Kommentera här


    Månadens känsla Lite besviken över att vädret varit piss, men glad över att jag ändå gjort så otroligt mycket under juli månad!! Månadens mat Definitivt Sofies goda frallor som jag bakat massor av gånger sedan jag åt dem i Köpenhamn när jag var på besök hos Alex, Sofie och Falke. Minimal arbetsinsats (man behöver inte…

  • Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland).

    Enligt Fredrickson kan rasismens rötter spåras tillbaka till 1300-talet och de kristnas korståg, men eftersom det teoretiskt sett alltid finns en möjlighet att konvertera till kristendom och därmed undvika förföljelse sågs de underordnade gruppernas egenskaper inte som medfödda, medan en “ren” rasistisk ideologi är essentialistisk – en grupp för följd för vad den (antas) vara, inte för vad den exempelvis tror på. Därför räknas (enligt Fredricksons definition) exempelvis inte tvångskristnandet av afrikaner under kolonialismen som ren rasism, ty trots att afrikanerna behandlades våldsamt fanns det som sagt ändå en tanke om att de kunde omvändas till kristendom, och därför var deras “underlägsenhet” inte medfödd. En rasistisk ideologi ser istället specifika egenskaper som medfödda och därmed oföränderliga. Under reconquista av iberiska halvön på 1500-talet blev “blodsrenhet” exempelvis viktigt – trots att det handlade om religion (i teorin något man väljer och inte föds till) var “blodsrenhet” (limpieza sangre) ett kriterium för att räknas som kristen, och trots att man varit kristen i generationer var ens blod alltså inte “rent” om man hade judendom eller islam längre bak i släkten, och därmed var man föremål för förföljelse/diskriminering. Här är det alltså mer tal om rasism, eftersom detta är ett essentialistiskt synsätt.

    Icke desto mindre var det först på slutet av 1800-talet och under 1900-talet som rasismen antog sin mest rena form, då historiens hittills enda (och förhoppningsvis sista) “öppet rasistiska regimer” utvecklades: Nazityskland under Hitler, USA under Jim Crow (efter inbördeskriget och fram till första världskriget) samt Sydafrika under apartheid (från andra världskriget till 1990-talet). Enligt Fredrickson (2003) är dessa tre länder de enda som hittills uppfyllt de kriterier som krävs för att det skall vara tal om öppet rasistiska regimer – att det finns en officiell rasistisk ideologi företrädd av staten, och att denna ideologi upprätthålls genom lagar (specifikt förbud mot äktenskap över rasgränserna, isärhållande av olika grupper genom statlig segregation, förbud för den dominerade gruppen att inneha statliga ämbeten och rösta och avsaknaden av möjligheter, eller till och med förbud mot, att ta sig ur fattigdom för den underordnade gruppen). Både USA under Jim Crow, Nazityskland och Sydafrika under apartheid uppfyller alla dessa kriterier och var alltså “öppet rasistiska regimer”.

    Icke desto mindre finns det förstås andra samhällen som uppfyller/uppfyllt delar eller några av kriterierna. I Sverige är arbetslösheten och fattigdomen exempelvis mycket högre bland utrikes födda, vilket kan bero på att dessa diskrimineras på arbetsmarknaden – här är det alltså tal om en strukturell rasism. Vi har dock inte någon statligt sanktionerad rasism och därmed är det alltså inte tal om “ren” rasism, åtminstone inte enligt Fredricksons (2003) definition (men det finns såklart de som inte instämmer).

    Hur som helst, mycket intressant och insiktsfull läsning, en mycket bra introduktion om man är intresserad av rasism och dess historia.

    Kommentera här


    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga)…

  • Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)

    Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i faktisk politik. I Afrikanen-kapitlet får man exempelvis läsa om hur kung Gustav den III (“teaterkungen”, han som blev skjuten på en maskeradbal) såg en riktig profitmöjlighet i slavhandel då den allmänna europeiska opinionen hade börjat svaja, vilket gjorde att priset på slavar ökade – KA-CHING tänkte han då, och hjälpte till att underlätta slavhandeln via den svenska kolonin St Barthélémy som tillhörde Sverige 1784-1878. När resten av Europa började fundera på om det verkligen var så soft att handla med slavar såg Sverige alltså till att göra lite extra profit. Fresh. I kapitlet om samer lärde jag mig att ordet “fattiglapp” kommer från stereotypen av samer (vilka nedvärderande kallades för “lappar”) som fattiga, och att Liseberg så sent som år 1932 huserade en exotifierande utställning med levande samer och renar i en uppbyggd “autentisk lappmiljö”, för betraktarna att beskåda som på ett zoo.

    Det sista kapitlet handlade om “zigenare”, eller romer som gruppen kallar sig själv och därför är det ord man skall använda när man pratar om gruppen, och det är beklämmande läsning (liksom hela boken). Här får vi bland annat läsa om den systematiska diskriminering som romer fått utstå i princip sedan de fanns närvarande i Sverige (de första historiska källorna vittnar om 1200- och 1300-talen) och som bland annat manifesterats i vägran att ta emot romska överlevare från Förintelsen, trots att romer, liksom judar, också hamnade i förintelseläger på grund av sin “ras” (om detta skriver Maj-Gull Axelsson i den fantastiska romanen Jag heter inte Miriam).

    Från statligt förmynderi, apartheid (på St Barthélémy då det var en svensk koloni), rasbiologi, rashygien, tvångssteriliseringar och skallmätningar till dagens fortsatta rasism i form av exempelvis attacker mot romska läger, olagliga polisregister och en allmän främlingsfientlig stämning mot nyare invandrargrupper från bland annat Mellanöstern – Sverige har långt ifrån ett rent samvete vad gäller rasism. Detta är en bok som alla borde läsa, både för allmänbildningens skull (det är viktigt att förstå Sveriges roll i rasismen både då och nu) men också för att kunna vara en aktiv antirasist. Rekommenderar starkt.


    One response to “Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag ska läsa den.

    Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med…

  • Rasismens historia – hemtentamen del 1

    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.

    1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

    Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).

    De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut  (Catomeris 2017: 312).

    Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296). 

    Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.

    De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282). 

    På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor. 

    Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.

    2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

    Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.

    Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28). 

    De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23). 

    Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.

    Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6). 

    Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).

    Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska  konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34). 

    Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).

    Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).

    3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

    Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).  

    Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8). 

    Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.

    Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på  “Guds vilja”.

    Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext. 

    Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?  

    Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering). 

    Referenslista

    Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.

    Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media

    Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.

    Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf  

    Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.

    Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.


    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me. 1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige. Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han…

  • Mödrar och söner & Ras och vithet

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011).

    Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991)

    Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om den jättemycket. När jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var en fortsättning på barn-serien. I brist på fortsättningen i den serien köpte jag alltså en annan Fogelström-bok, nämligen denna, Mödrar och söner från 1991. Den utspelar sig också i Stockholm i en svunnen tid, närmare bestämt kring förra sekelskiftet och den omvälvande tiden det nya seklet innebar, såväl för Stockholms invånare som för stadens utseende och arkitektur. Jag läste nu att boken är en fristående fortsättning på tidigare böcker, men det var inga problem att hoppa rätt in i denna. Tyvärr tyckte jag inte riktigt den höll samma mått som Barn- och Stad-serien hittills gjort, den känns liksom lite mer… hoppig? Ofärdig? Jag vet inte, men jag kommer inte lika nära karaktärerna. Icke desto mindre läsvärd och det är en mysig bok att försvinna i till morgonkaffet.

    Ras och vithet – Tobias Hübinette (2011)

    För en historiekurs jag läser nu i sommar har jag bl.a. läst den här antologin, Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette men med bidrag även från andra forskare och skribenter som på olika sätt närmar sig bokens tema, nämligen svenska rasrelationer igår och idag. Den första delen av boken har en historisk ansats och består av ett gäng essäer som på olika sätt analyserar Sveriges historiska relation till ras och vithet. Bl.a. analyseras Rasbiologiska institutets fotografier av olika människor och dess konstruktion av vithet med hjälp av rekvisita, ljussättning mm – ty eftersom vitheten inte kunde bevisas med hjälp av fotografier fick man ta till andra hjälpmedel, i synnerhet när de som ansågs vara andra raser (t.ex. finnar) också var ljusa och blåögda. En annan essä analyserar en svensk-amerikansk nybyggartidning från 1800-talet och hur vita svenskar inte alltid betraktades just som vita, vilket ytterligare tydliggör att “vithet” är en flytande kategori som beror av kontext. Detta är egentligen det alla författare har gemensamt, nämligen synen på vithet som en konstruktion som varierar beroende på tid och rum. Bara för att man är ljus i hudfärgen betraktas man inte nödvändigtvis som vit, och vice versa.

    Andra delen av antologin består av essäer som snarare analyserar ras och vithet utifrån samtiden. Detta tycker jag är den mest intressanta delen, speciellt Hübinettes eget bidrag som diskuterar den specifikt svenska “färgblinda antirasismen” d.v.s. den ängslighet som finns i Sverige som gör att vi gärna pratar om rasism, men inte om raser, utifrån någon slags, för att citera Hübinette, “den som sa’t han va’t”-logik – pratar man om raser är man rasist. Men Hübinettes poäng är att bara för att man inte pratar om det försvinner det inte. Ras är visserligen inte ett biologiskt faktum på så sätt att man kan prata om olika djurraser – vi alla tillhör rasen homo sapiens sapiens. Icke desto mindre har idén om att raser finns en mycket stor påverkan på människor och på samhället än idag, i allra högsta grad. Arbetarklassen i Sverige är i allt högre grad rasifierad, ditt liv kommer att begränsas om du inte anses tillhöra den vita “rasen”. Ras är fortfarande en mycket materiellt (och även psykologiskt) betydelsefull kategori som präglar hela vårt samhälle, och därför måste vi prata om det och benämna det vid dess rätta namn. Som Per Wirtén sammanfattar den debatt om Mångkulturellt centrums satsning på rasfrågan 2012-2014 (som är den som Hübinette i sin essä analyserar): “Det finns vägande argument för rasbegreppet. Det är till exempel motsägelsefullt att diskutera rasdiskriminering, strukturell rasism och det koloniala arvet, men samtidigt upprätthålla ett starkt tabu mot ordet ras. Rasdiskriminering utan raser blir som ett klassamhället utan klaser, eller ett patriarkat utan kön; det blir subjektslöst” (citerat av Hübinette, 2011, s.246).

    Detta är en mycket läsvärd, intressant och lärorik bok som alla – i synnerhet vita – bör läsa. Allmänbildande och tankeväckande.

    Kommentera här


    One response to “Mödrar och söner & Ras och vithet”

    1. […] En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här. […]

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011). Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991) Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om…

  • Göteborgs filmfestival 2023 so far

    Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:

    De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)

    En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.

    Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)

    En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.

    Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)

    Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.

    Brother (regi: Clement Virgo, 2022)

    Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!

    L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)

    Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.

    Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)

    En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.

    Kommentera inlägget


    One response to “Göteborgs filmfestival 2023 so far”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag har också sett dessa filmerna och i en skala 1 till 5
      De 5 djävlarna 3+
      Hélène och Mathieu 5-
      Exodus 4
      Brother 4+
      L’immésità 3
      Världens lyckligaste man 3
      Suro 3
      Sonne 3+
      Subtraction 4
      Burning dags 4
      Korsett 3+
      Dogborn 4

    Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here…

  • Böcker 2021

    Jag har också listat alla böcker jag läste 2021 (vilket blev en hel del – både romaner och på slutet mest facklitteratur). Så here we go, en compilation av de böcker jag läste färdigt (jag började t.ex. på två romaner på slutet av året som kommer få komma med på 2022 års lista istället).

    Call me by your name – André Aciman (2017). Har skrivit om i detta inlägg. En otroligt vacker bok om Elio, sjuttonåringen som blir blixtförälskad i sin pappas några år äldre amerikanske doktorand som spenderar en sommar på 80-talet hos dem i deras hus i Italien. Det är sensuellt, det är sexigt, och det är otroligt vackert. Mycket läsvärd!

    Call Me by Your Name (2017) - IMDb

    Samlade verk – Lydia Sandgren (2020).Har skrivit om i detta inlägg. Det var länge sedan jag läste en sån här tegelsten, som var en roman med deckarinslag, då den kretsar kring mysteriet med Martins frus oförklarliga försvinnande för tjugo år sedan, då barnen var små. Sedan dess har han inte hört av henne, men livet rullar på. Göteborgsbeskrivningarna är romantiserade men ickedestomindre härliga att dyka ned i, man blir sugen på att vara akademiker när man läser, och jag tror att både tjugo-nånting och femtio-nånting kan relatera till den här boken, med tanke på att dess huvudpersoner är just tjugo-nånting och femtio-nånting. Det finns en anledning att den vann Augustpriset. Mycket läsvärd!

    Samlade verk

    On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). Har skrivit om i detta inlägg. En vackert skriven bok om våld, klass, rasism och sexualitet. Läsvärd, men stundtals något svår att följa med i.

    On Earth We're Briefly Gorgeous e-bok av Ocean Vuong – 9781473564473 |  Rakuten Kobo Sverige

    GoT-serien – George R.R. Martin. Jag gick och köpte alla böcker second hand och fastän jag läst dem påbörjade jag dem om igen. Det är så avslappnande att läsa något man redan läst och vet bra! För tillfället är det min frukost-lektyr (har hunnit fram till sjätte boken). De böcker jag läste under 2021 var alltså A game of thrones (1996); A clash of kings (1998); A storm of swords 1 (2000) samt A storm of swords 2 (2000). Tyvärr kommer jag väl hinna läsa ut de existerande böckerna (d.v.s. A feast for crows som jag håller på med nu, och A dance with dragons 1 och 2) innan de planerade två uppföljarna hinner komma ut (de har ju varit planerade ett tag om man säger så, haha, eftersom A dance with dragons kom ut 2011.

    Game of Thrones Books Boxed set (Song of Ice and Fire) | Shopee Philippines

    Sen for jag hem – Karin Smirnoff (2020). Skrev om här. Tredje och sista boken i trilogin om Jaana Kippo. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!

    Sen for jag hem | Karin Smirnoff | Bokförlaget Polaris

    Chockdoktrinen – Katastrofkapitalismens genombrott – Naomi Klein (2007). Skrev om här. En 700 sidor lång fackboks-tegelsten, vars tes är att de neoliberala marknadsfrämjande policies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det.. D.v.s. att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies. Boken handlar om att argumentera för och bevisa denna tes, med ett gediget research-arbete. Tung att läsa p.g.a. obvious reasons, men mycket läsvärd ändå!

    Chockdoktrinen : Katastrofkapitalismens genombrott - E-bok - Naomi Klein -  Storytel

    De vuxnas lögnaktiga liv – Elena Ferrante (2020). Skrev om här. Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld. Jag tyckte om bokendet är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa.

    Girl, woman, other – Bernardine Evaristo (2019). Skrev om här.  Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.

    Girl, Woman, Other Audiobook by Bernardine Evaristo - 9780241987728 |  Rakuten Kobo Greece

    Ordinary men – Christoffer R. Browning (1992). Skrev om här. Ännu en fackbok (det blev fler såna under andra halvan av året). Boken är en analys av åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och tesen är helt enkelt att den bestod av just helt “vanliga människor”. D.v.s. människans kapacitet till besinningslöst våld. Mycket intressant bok (om än tung).

    Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in  Poland: Browning, Christopher R.: 9781538408735: Books - Amazon.ca

    Stalin’s Genocides – Naimark (2010). Ännu en fackbok, skrev om här. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. Naimark anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Detta står som sagt i kontrast till FN:s definition av folkmord. Ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord.

    Stalin's Genocides | Princeton University Press

    De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon – Karlsson (2012). Skrev om här. Boken är en analys av folkmordet i Armenien, utifrån frågan huruvidadet fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som folkmord enligt FN:s konvention). Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (enligt dom skedde det inte över huvud taget). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum. Ytterligare ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord. Ni börjar kanske se ett mönster – jag läste en historiakurs om folkmord i somras. Happy times!

    De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon : det armeniska folkmordet och dess efterbörd

    Utrota varenda jävel – Sven Lindqvist (1992).
    Skrev om här. Ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen, som rör sig någonstans mellan poesi och fackbok. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet. Mycket välskriven och intressant, och inte så tungt skriven som en “vanlig” fackbok (dock ett som ni förstår väldigt tungt ämne).

    Utrota varenda jävel ; Nu dog du

    Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson (2015). Svensk socialrealism. Det är 80-tal och man får följa bokens huvudperson Miira, vars föräldrar är finska invandrare, som bor i en förort till Göteborg tillsammans med andra finnar. De har inte mycket pengar, och det är ganska mycket misär, men Miira tampas med life på sitt eget sätt. Slogs av att boken var ganska… äcklig? Emellanåt. Alltså som att inget lämnas åt fantasin när det gäller typ folks äckligheter som att prutta och rapa, haha. Läste boken för att samhällsettorna jag VFU:ade hos i sociologin skulle förklara huvudpersonens öde utifrån någon av de teorier som de fått till sig under undervisningen (marxism, genus och Bourdieus kapitalteori). Mycket bra bok för ändamålet! Boken var helt OK – tror den är bra att läsa för blonda Polhemsbarn idag, uppvuxna i typ Billdal och som är rädda för att ta spårvagnen åt Nordost, för att få en förståelse i hur rasism och samhällets ojämlikhet såg ut, och fortfarande ser ut idag, fast med andra människor än finnar.

    Ingenbarnsland eBook by Eija Hetekivi Olsson - 9789113123226 | Rakuten Kobo  United States

    Martin Mutumba – äkta hela vägen – Martin Mutumba & Erik Niva (2020). Hahaha den här boken hade jag ALDRIG läst självmant, men liksom den föregående ingick den i elevernas kurslitteratur så jag var tvungen att få lite koll. Mycket bra för ändamålet att analysera huvudpersonens öde utifrån sociologiska teorier om klass, kön och “ras”, men själva boken är enligt mig inte mycket att ha. 🙂 Men det klart, om man inte har någon läsvana och gillar fotboll kan väl den absolut vara intressant, men inte för någon som är van att läsa och som inte gillar fotboll hahaha. Men jag tog mig igenom den i alla fall.

    Äkta hela vägen

    Det sociala livet i skolan – Thornberg (2020)
    Ja den här låter ju ganska tråkig och den gjorde inte särskilt stort intryck, även om jag läste från pärm till pärm i min socialpsykologi-kurs i höstas. Handlar bl.a. om mobbning och konflikter och tar upp olika teorier om varför mobbning sker och vad man kan göra åt det.

    Lärande bedömning – Anders Jönsson (2020)
    Den här boken däremot! OJ så bra den var!!!! Också en fackbok (det blev många sådana på slutet av året) som jag läste i min bedömnings-kurs och jag har haft SÅ stor behållning av denna. Dels tar den upp intressant fakta och teori kring bedömning generellt, men framförallt ger den också en konkreta verktyg och strategier kring hur man skall ta sig an bedömning och betygsättning, som ju är en stor del av en lärares yrke. Framför allt varför och hur man använder analytiska bedömningsmatriser har jag verkligen tagit till mig sedan jag läste boken. Rekommenderar starkt till alla lärarstudenter och yrkesaktiva lärare! Skrev om här.

    Lärande bedömning 2:a uppl

    Konflikthantering i professionellt ledarskap – Hakvoort & Friberg (2020)
    Den här boken är ytterligare en fackbok som jag läste inom kursen socialpsykologi. Det är en antologi så jag tyckte olika kapitel var olika intressanta, men det jag verkligen tar med mig från den här boken är konflikthanteringsverktyg, och då speciellt Non Violent Communication (NVC). Jag hade läst om verktyget tidigare, men här lärde jag mig det verkligen och har också tillämpat det i diverse vardagssituationer sedan dess (framför allt i relationer) – och det funkar verkligen!

    Specialpedagogik och funktionsvariationer – Jacobsson & Nilsson (2018)
    Det här är en fackbok om olika funktionsvariationer och hur man skall bemöta elever med det i vardagen som lärare. Gjorde inget stort intryck, kanske mycket för att jag upplevde att boken var riktad mycket till pedagoger för yngre barn? Det var ofta jag tänkte att “jaha, och hur är detta användbart för oss som ska bli gymnasielärare?”.

    Perspektiv på specialpedagogik – Claes Nilholm (2020)
    Den HÄR boken däremot! Såååå intressant. En av de bästa böckerna jag läst hittills under KPU:n, along with Lärande Bedömning av Anders Jönsson jag skrev om ovan. En mycket pedagogiskt skriven bok (surprise – men alla pedagogiska böcker är inte pedagogiskt skrivna!) och olika teoretiska perspektiv på specialpedagogik, d.v.s. vad problemet är och vem/vad som anses vara bärare av problemet, och i sin tur hur det i såfall skall tacklas. Boken tar upp tre perspektiv: det kategoriska/medicinska/kompensatoriska som kommer från en psykologisk/medicinsk tradition och ser problemet ligga hos individen, och därmed är det individen som ska kompenseras för sina brister. Det kritiska perspektivet som kommer från en sociologisk tradition och ser problemet ligga i strukturen, t.ex. hur samhället och skolan är ordnade, därmed är det dessa strukturer som skall ändras så att alla oavsett diagnos kan bli inkluderade (inkludering är alltså ett nyckelord). Och så det tredje s.k. dilemmaperspektivet, som är mer pragmatisk och till skillnad från de båda andra inte ser en självklar lösning utan erkänner att det inom specialpedagogik alltid kommer finnas olösliga dilemman som man helt enkelt måste hantera, d.v.s. välja vad man vill betona. Lärde mig supermycket av denna bok och tyckte den var så intressant att läsa.

    Perspektiv på specialpedagogik - 9789144138626 | Studentlitteratur

    Inkludering och måluppfyllelse – att nå framgång med alla elever – Bengt Persson & Elisabeth Persson (2012)
    En fackbok om en fallstudie av en skola som på kort tid fick ner antalet elever som gick ut med ofullständiga betyg genom ett inkluderande och pragmatiskt arbetssätt. Ändå intressant för att vara en fackbok men inget man skulle läsa utanför pedagogiksfären.

    Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder – Bo Hejlskov Elvén (2018)
    En bok om hur man rent konkret skall hantera elever med “problemskapande beteende”, d.v.s. beteende som skapar problem för andra, vilket författaren noggrant betonar inte nödvändigtvis betyder att personen har problem – det är snarare omgivningen som har problem med personens beteende. Helt okej bok som gav en lite insikter, men återigen upplevde jag att den inte var så användbar för mig som gymnasielärare.

    Under slutet av 2021 började jag också läsa Jane Eyrie men har inte hunnit klart, så den fortsätter in på 2022, och samma med nästa bok i GoT-serien som jag också läser parallellt och fortsätter med in på 2022. Dessutom har jag läst en massa artiklar och delar av andra böcker som kurslitteratur, d.v.s. inte pärm till pärm, men de får inte komma med på den här listan. 🙂


    Jag har också listat alla böcker jag läste 2021 (vilket blev en hel del – både romaner och på slutet mest facklitteratur). Så here we go, en compilation av de böcker jag läste färdigt (jag började t.ex. på två romaner på slutet av året som kommer få komma med på 2022 års lista istället). Call…

  • Roots – Alex Haley (1976)

    Har läst Alex Haley’s Rötter.

    Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

    Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

    Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

    Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

    Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

    Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

    Yet every time our skin goes under
    It’s as if the reeds remember that they were once chains
    And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
    Whole as they had boarded, sailed and sunk
    Their tears are what have turned the ocean salty,
    This is why our irises burn every time we go under.

    Läs hela dikten här

    Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

    En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

    Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

    En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

    Böcker jag vill läsa:

    Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
    Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

    Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

    Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

    Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

    Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

    Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!


    Har läst Alex Haley’s Rötter. Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var…

  • Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – Wilhelm Moberg (1949-1959)

    I augusti 2019 cyklade jag en het sensommardag till Malmö från Lund och tillbaka, och på vägen hem stannade jag på ett Erikhjälpen där jag hittade Mobergs Utvandrarna och Invandrarna för typ 20 kr styck, och båda var tryckta i samband med att böckerna kom ut, dvs tidigt 50-tal – så bara själva åldern på böckerna kändes som en raritet. Dessutom är det ju en klassiker som en “bör” ha läst och en bekant till mig intygade den sommaren att de var väldigt bra. Så jag köpte dem och började läsa. Jag läser ju ofta böcker parallellt, men till jul hade jag läst ut båda tegelstenarna och var tvungen att köpa Nybyggarna och Det sista brevet till Sverige också, vilka jag läste under våren. Och i maj hade Kristina, Karl-Oscar, Ulrika och alla de andra emigranternas historia varit med mig i flera månader – inte bara som böcker utan jag blev även besatt av musikalen och började titta på tv-serien från 70-talet som finns på Svt:s öppna arkiv. Kort sagt är det en fantastisk historia som jag vill berätta lite om.

    Utvandrarna kom ut 1949 och utspelar sig på mitten av 1800-talet i en liten by i Småland. Den skildrar hur en grupp människor, med Karl-Oskar i spetsen, bestämmer sig som några av de första från sitt område, att utvandra till Amerika på grund av den svåra hungersnöden. Till en början vägrar hans hustru Kristina att gå med på emigrationen, men då deras yngsta dotter dör på grund av svälten går hon med på det och de börjar packa sin “Amerikakista”. Det är inte bara Karl-Oskar och Kristina och deras barn som följer med, det är också farbror Danjel som på grund av det stränga kristna styret i Sverige inte får utöva sin religion på det sätt han vill, den forna sockenhoran Ulrika som vill börja om från början och hennes dotter Elin, Karl-Oskars bror tillika livsnjutaren och drängen Robert och hans kamrat Arvid, och Jonas-Petter som levt i ett olyckligt äktenskap. Tillsammans beger de sig mödosamt med alla sina ägodelar till Karlshamn varifrån briggen Charlotta skall ta dem över Atlanten. Boken skildrar hemlandet Sverige och resan därifrån och Moberg utmejslar ömt alla sina karaktärer. Och det är så mycket misär där på skeppet, över 100 människor på en 30 meter lång båt i flera månader, inget färskt vatten, maläten mat, skeppssjuka, jämmer och elände, men samtidigt – i Sverige skulle de dött av svält.


    “Nej” av Benny Andersson med Helena Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback skildrar hur Robert vill utflytta till Amerika eftersom han blir misshandlad av sin husbonde och att han inte vill vara dräng, och hur Karl-Oskar försöker övertala Kristina att utvandra.


    Den vackra låten “Vi öppnar alla grindar” skildrar hur prosten försöker övertala Kristina, Karl-Oskar, Ulrika och de andra att inte utvandra, men hur de ändå ger sig av.

    Invandrarna är uppföljaren och kom ut 1952. Den föregående delen slutar i samband med att de småländska, fattiga bönderna äntligen kommer till Amerika, och Invandrarna börjar när de kliver i land. Den skildrar sällskapets strapatser i det nya landet som tog emot dem: hur Karl-Oskar vill längst in och längst bort till en plats som kallas Minnesota, hur de far med ånglok som går så snabbt som 30 km i timmen, hur Robert drömmer om att gräva guld i Kalifornien, hur Kristina ömkar de svarta slavarna på ångbåten och hur det nya landet skrämmer henne, hur de utfattiga tar sig fram till dit de för andra gången i sina liv skall bygga bo.

    Nybyggarna kom ut 1956 och skildrar, som titeln avslöjar, hur svenskarna efter en mödosam resa i sitt anletes svett bygger upp sitt nya liv vid sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota. Till en början är det hårt: ingen litar på nykomlingarna så det är cash som gäller, de kan inte språket, Robert har gett sig av till guldfälten och med honom extra arbetskraft, somrarna är hetare än i Sverige och vintrarna mer stränga, regnet våldsammare och torkan obarmhärtigare. Samtidigt har nybyggarna också mer frihet än i Sverige: här finns inga kungliga överheter, inga kyrkans ämbetsmän som kommer på husförhör, här reder var och en sig själv och trots att arbetet är hårt och starten är seg, är jorden så bördig att nybyggarna reder sig i det nya landet. Förutom Kristina, som i hemlighet drömmer sig tillbaka till sitt Duvemåla. Nybyggarna skildrar också Roberts och Arvids resa på California trail, som de flesta vet inte riktigt gick som de tänkt.


    “Guldet blev till sand” måste väl vara en av de kändaste från musikalen, framförd av Peter Jöback. Jag lyssnade på musikalen i takt med hur långt jag kommit i böckerna, och när jag hörde den här grät jag.


    Den vackra “Du måste finnas” framförd av Helen Sjöholm handlar om hur Kristina för första gången i sitt liv tvivlar på sin tro.

    Sista brevet till Sverige är den fjärde och sista delen i romansviten och utkom 1959. Nu har åren hunnit gå, och Karl-Oskar och Kristina sitter säkra på sitt settlement, och de är nu långt ifrån ensamma. Flera svenskar och andra européer har inflyttat, men Karl-Oskar och Kristinas settlement är det äldsta. De är inte längre squatters, utan har betalat (till staten – inte till de som marken stals från i från början) för sig, och de börjar bli gamla. Den här boken är kortare än de tidigare tre, och lite mer reflekterande. Exempelvis skildrar det det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 och Sioux-stammens revolt 1862 genom de svenska nybyggarnas perspektiv. Det är också första gången, upplever jag, som koloniseringen av Amerika problematiseras – som det går upp för de svenska nybyggarna att landet de kallar sitt stals från ursprungsbefolkningen först, även om det är svårt att kännas vid att de bor på stulet land.

    Utvandrarna/invandrarna-sviten är ett mästerverk som håller väl såhär mer än 70 år efter att den första delen utkom. I början måste en vänja sig lite vid alla konstiga ord en aldrig hört (i början hade jag kunnat slå upp ett ord per sida jag inte hade hört förut), men en vänjer sig så småningom. Sen får en också vara beredd på att det här är en produkt av sin tid – dvs 1950-talet då rasistiska ord som n-ordet fortfarande var i bruk – men det är också en magnifik historia om den svenska utvandringen och om klass. För det här är utfattiga bönder som flyr från Sverige på grund av svält, och även om de arbetar hårdare än vi någonsin kan föreställa oss, och även om de till slut får leva gott – så dör de i tidig ålder med utslitna kroppar. Även om det är 150 år sedan så ser det likadant ut idag: människor som jobbar med fysiskt tunga yrken såsom undersköterskor, sjuksköterskor, städare och industriarbetare är lågt betalda och lågt värderade, arbetsplatsolyckorna är fler, arbetsrelaterade skador är fler, deras kroppar blir uttjänta tidigare, pensionen blir låg, och så fortsätter det så, klassamhället. Som också ofta sammanfaller med ras. Då, på Karl-Oskars och Kristinas tid, var det de fattiga bönderna som arbetade hårdast, de som försåg landet med mat, men också de som dog i förtid och vars kroppar slets ut. Idag är det sjuksköterskorna, busschaufförerna, undersköterskorna, lokalvårdarna, taxichaufförerna, diskarna, dagisfröknarna och äldrevårdarna som bär upp samhället – och vars kroppar slits ut i förtid. Och nu som då finns rasismen kvar, även om den för 150 år sedan var så explicit att slaveriet av svarta människor fortfarande fanns kvar i södern och den amerikanska ursprungsbefolkningen bestals på sina jaktmarker och långsamt motades bort.


    One response to “Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – Wilhelm Moberg (1949-1959)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Det är fint att du fått papi att läsa hela sviten.
      Jag borde också…

    I augusti 2019 cyklade jag en het sensommardag till Malmö från Lund och tillbaka, och på vägen hem stannade jag på ett Erikhjälpen där jag hittade Mobergs Utvandrarna och Invandrarna för typ 20 kr styck, och båda var tryckta i samband med att böckerna kom ut, dvs tidigt 50-tal – så bara själva åldern på…