Posts Tagged ‘rasism’

Böcker 2021

Wednesday, February 2nd, 2022

Jag har också listat alla böcker jag läste 2021 (vilket blev en hel del – både romaner och på slutet mest facklitteratur). Så here we go, en compilation av de böcker jag läste färdigt (jag började t.ex. på två romaner på slutet av året som kommer få komma med på 2022 års lista istället).

Call me by your name – André Aciman (2017). Har skrivit om i detta inlägg. En otroligt vacker bok om Elio, sjuttonåringen som blir blixtförälskad i sin pappas några år äldre amerikanske doktorand som spenderar en sommar på 80-talet hos dem i deras hus i Italien. Det är sensuellt, det är sexigt, och det är otroligt vackert. Mycket läsvärd!

Call Me by Your Name (2017) - IMDb

Samlade verk – Lydia Sandgren (2020).Har skrivit om i detta inlägg. Det var länge sedan jag läste en sån här tegelsten, som var en roman med deckarinslag, då den kretsar kring mysteriet med Martins frus oförklarliga försvinnande för tjugo år sedan, då barnen var små. Sedan dess har han inte hört av henne, men livet rullar på. Göteborgsbeskrivningarna är romantiserade men ickedestomindre härliga att dyka ned i, man blir sugen på att vara akademiker när man läser, och jag tror att både tjugo-nånting och femtio-nånting kan relatera till den här boken, med tanke på att dess huvudpersoner är just tjugo-nånting och femtio-nånting. Det finns en anledning att den vann Augustpriset. Mycket läsvärd!

Samlade verk

On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). Har skrivit om i detta inlägg. En vackert skriven bok om våld, klass, rasism och sexualitet. Läsvärd, men stundtals något svår att följa med i.

On Earth We're Briefly Gorgeous e-bok av Ocean Vuong – 9781473564473 |  Rakuten Kobo Sverige

GoT-serien – George R.R. Martin. Jag gick och köpte alla böcker second hand och fastän jag läst dem påbörjade jag dem om igen. Det är så avslappnande att läsa något man redan läst och vet bra! För tillfället är det min frukost-lektyr (har hunnit fram till sjätte boken). De böcker jag läste under 2021 var alltså A game of thrones (1996); A clash of kings (1998); A storm of swords 1 (2000) samt A storm of swords 2 (2000). Tyvärr kommer jag väl hinna läsa ut de existerande böckerna (d.v.s. A feast for crows som jag håller på med nu, och A dance with dragons 1 och 2) innan de planerade två uppföljarna hinner komma ut (de har ju varit planerade ett tag om man säger så, haha, eftersom A dance with dragons kom ut 2011.

Game of Thrones Books Boxed set (Song of Ice and Fire) | Shopee Philippines

Sen for jag hem – Karin Smirnoff (2020). Skrev om här. Tredje och sista boken i trilogin om Jaana Kippo. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!

Sen for jag hem | Karin Smirnoff | Bokförlaget Polaris

Chockdoktrinen – Katastrofkapitalismens genombrott – Naomi Klein (2007). Skrev om här. En 700 sidor lång fackboks-tegelsten, vars tes är att de neoliberala marknadsfrämjande policies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det.. D.v.s. att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies. Boken handlar om att argumentera för och bevisa denna tes, med ett gediget research-arbete. Tung att läsa p.g.a. obvious reasons, men mycket läsvärd ändå!

Chockdoktrinen : Katastrofkapitalismens genombrott - E-bok - Naomi Klein -  Storytel

De vuxnas lögnaktiga liv – Elena Ferrante (2020). Skrev om här. Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld. Jag tyckte om bokendet är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa.

Girl, woman, other – Bernardine Evaristo (2019). Skrev om här.  Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.

Girl, Woman, Other Audiobook by Bernardine Evaristo - 9780241987728 |  Rakuten Kobo Greece

Ordinary men – Christoffer R. Browning (1992). Skrev om här. Ännu en fackbok (det blev fler såna under andra halvan av året). Boken är en analys av åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och tesen är helt enkelt att den bestod av just helt “vanliga människor”. D.v.s. människans kapacitet till besinningslöst våld. Mycket intressant bok (om än tung).

Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in  Poland: Browning, Christopher R.: 9781538408735: Books - Amazon.ca

Stalin’s Genocides – Naimark (2010). Ännu en fackbok, skrev om här. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. Naimark anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Detta står som sagt i kontrast till FN:s definition av folkmord. Ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord.

Stalin's Genocides | Princeton University Press

De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon – Karlsson (2012). Skrev om här. Boken är en analys av folkmordet i Armenien, utifrån frågan huruvidadet fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som folkmord enligt FN:s konvention). Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (enligt dom skedde det inte över huvud taget). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum. Ytterligare ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord. Ni börjar kanske se ett mönster – jag läste en historiakurs om folkmord i somras. Happy times!

De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon : det armeniska folkmordet och dess efterbörd

Utrota varenda jävel – Sven Lindqvist (1992).
Skrev om här. Ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen, som rör sig någonstans mellan poesi och fackbok. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet. Mycket välskriven och intressant, och inte så tungt skriven som en “vanlig” fackbok (dock ett som ni förstår väldigt tungt ämne).

Utrota varenda jävel ; Nu dog du

Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson (2015). Svensk socialrealism. Det är 80-tal och man får följa bokens huvudperson Miira, vars föräldrar är finska invandrare, som bor i en förort till Göteborg tillsammans med andra finnar. De har inte mycket pengar, och det är ganska mycket misär, men Miira tampas med life på sitt eget sätt. Slogs av att boken var ganska… äcklig? Emellanåt. Alltså som att inget lämnas åt fantasin när det gäller typ folks äckligheter som att prutta och rapa, haha. Läste boken för att samhällsettorna jag VFU:ade hos i sociologin skulle förklara huvudpersonens öde utifrån någon av de teorier som de fått till sig under undervisningen (marxism, genus och Bourdieus kapitalteori). Mycket bra bok för ändamålet! Boken var helt OK – tror den är bra att läsa för blonda Polhemsbarn idag, uppvuxna i typ Billdal och som är rädda för att ta spårvagnen åt Nordost, för att få en förståelse i hur rasism och samhällets ojämlikhet såg ut, och fortfarande ser ut idag, fast med andra människor än finnar.

Ingenbarnsland eBook by Eija Hetekivi Olsson - 9789113123226 | Rakuten Kobo  United States

Martin Mutumba – äkta hela vägen – Martin Mutumba & Erik Niva (2020). Hahaha den här boken hade jag ALDRIG läst självmant, men liksom den föregående ingick den i elevernas kurslitteratur så jag var tvungen att få lite koll. Mycket bra för ändamålet att analysera huvudpersonens öde utifrån sociologiska teorier om klass, kön och “ras”, men själva boken är enligt mig inte mycket att ha. 🙂 Men det klart, om man inte har någon läsvana och gillar fotboll kan väl den absolut vara intressant, men inte för någon som är van att läsa och som inte gillar fotboll hahaha. Men jag tog mig igenom den i alla fall.

Äkta hela vägen

Det sociala livet i skolan – Thornberg (2020)
Ja den här låter ju ganska tråkig och den gjorde inte särskilt stort intryck, även om jag läste från pärm till pärm i min socialpsykologi-kurs i höstas. Handlar bl.a. om mobbning och konflikter och tar upp olika teorier om varför mobbning sker och vad man kan göra åt det.

Lärande bedömning – Anders Jönsson (2020)
Den här boken däremot! OJ så bra den var!!!! Också en fackbok (det blev många sådana på slutet av året) som jag läste i min bedömnings-kurs och jag har haft SÅ stor behållning av denna. Dels tar den upp intressant fakta och teori kring bedömning generellt, men framförallt ger den också en konkreta verktyg och strategier kring hur man skall ta sig an bedömning och betygsättning, som ju är en stor del av en lärares yrke. Framför allt varför och hur man använder analytiska bedömningsmatriser har jag verkligen tagit till mig sedan jag läste boken. Rekommenderar starkt till alla lärarstudenter och yrkesaktiva lärare! Skrev om här.

Lärande bedömning 2:a uppl

Konflikthantering i professionellt ledarskap – Hakvoort & Friberg (2020)
Den här boken är ytterligare en fackbok som jag läste inom kursen socialpsykologi. Det är en antologi så jag tyckte olika kapitel var olika intressanta, men det jag verkligen tar med mig från den här boken är konflikthanteringsverktyg, och då speciellt Non Violent Communication (NVC). Jag hade läst om verktyget tidigare, men här lärde jag mig det verkligen och har också tillämpat det i diverse vardagssituationer sedan dess (framför allt i relationer) – och det funkar verkligen!

Specialpedagogik och funktionsvariationer – Jacobsson & Nilsson (2018)
Det här är en fackbok om olika funktionsvariationer och hur man skall bemöta elever med det i vardagen som lärare. Gjorde inget stort intryck, kanske mycket för att jag upplevde att boken var riktad mycket till pedagoger för yngre barn? Det var ofta jag tänkte att “jaha, och hur är detta användbart för oss som ska bli gymnasielärare?”.

Perspektiv på specialpedagogik – Claes Nilholm (2020)
Den HÄR boken däremot! Såååå intressant. En av de bästa böckerna jag läst hittills under KPU:n, along with Lärande Bedömning av Anders Jönsson jag skrev om ovan. En mycket pedagogiskt skriven bok (surprise – men alla pedagogiska böcker är inte pedagogiskt skrivna!) och olika teoretiska perspektiv på specialpedagogik, d.v.s. vad problemet är och vem/vad som anses vara bärare av problemet, och i sin tur hur det i såfall skall tacklas. Boken tar upp tre perspektiv: det kategoriska/medicinska/kompensatoriska som kommer från en psykologisk/medicinsk tradition och ser problemet ligga hos individen, och därmed är det individen som ska kompenseras för sina brister. Det kritiska perspektivet som kommer från en sociologisk tradition och ser problemet ligga i strukturen, t.ex. hur samhället och skolan är ordnade, därmed är det dessa strukturer som skall ändras så att alla oavsett diagnos kan bli inkluderade (inkludering är alltså ett nyckelord). Och så det tredje s.k. dilemmaperspektivet, som är mer pragmatisk och till skillnad från de båda andra inte ser en självklar lösning utan erkänner att det inom specialpedagogik alltid kommer finnas olösliga dilemman som man helt enkelt måste hantera, d.v.s. välja vad man vill betona. Lärde mig supermycket av denna bok och tyckte den var så intressant att läsa.

Perspektiv på specialpedagogik - 9789144138626 | Studentlitteratur

Inkludering och måluppfyllelse – att nå framgång med alla elever – Bengt Persson & Elisabeth Persson (2012)
En fackbok om en fallstudie av en skola som på kort tid fick ner antalet elever som gick ut med ofullständiga betyg genom ett inkluderande och pragmatiskt arbetssätt. Ändå intressant för att vara en fackbok men inget man skulle läsa utanför pedagogiksfären.

Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder – Bo Hejlskov Elvén (2018)
En bok om hur man rent konkret skall hantera elever med “problemskapande beteende”, d.v.s. beteende som skapar problem för andra, vilket författaren noggrant betonar inte nödvändigtvis betyder att personen har problem – det är snarare omgivningen som har problem med personens beteende. Helt okej bok som gav en lite insikter, men återigen upplevde jag att den inte var så användbar för mig som gymnasielärare.

Under slutet av 2021 började jag också läsa Jane Eyrie men har inte hunnit klart, så den fortsätter in på 2022, och samma med nästa bok i GoT-serien som jag också läser parallellt och fortsätter med in på 2022. Dessutom har jag läst en massa artiklar och delar av andra böcker som kurslitteratur, d.v.s. inte pärm till pärm, men de får inte komma med på den här listan. 🙂

Roots – Alex Haley (1976)

Monday, June 15th, 2020

Har läst Alex Haley’s Rötter.

Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

Yet every time our skin goes under
It’s as if the reeds remember that they were once chains
And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
Whole as they had boarded, sailed and sunk
Their tears are what have turned the ocean salty,
This is why our irises burn every time we go under.

Läs hela dikten här

Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

Böcker jag vill läsa:

Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!

Invandrarna, Utvandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – Wilhelm Moberg (1949-1959)

Thursday, June 11th, 2020

I augusti 2019 cyklade jag en het sensommardag till Malmö från Lund och tillbaka, och på vägen hem stannade jag på ett Erikhjälpen där jag hittade Mobergs Utvandrarna och Invandrarna för typ 20 kr styck, och båda var tryckta i samband med att böckerna kom ut, dvs tidigt 50-tal – så bara själva åldern på böckerna kändes som en raritet. Dessutom är det ju en klassiker som en “bör” ha läst och en bekant till mig intygade den sommaren att de var väldigt bra. Så jag köpte dem och började läsa. Jag läser ju ofta böcker parallellt, men till jul hade jag läst ut båda tegelstenarna och var tvungen att köpa Nybyggarna och Det sista brevet till Sverige också, vilka jag läste under våren. Och i maj hade Kristina, Karl-Oscar, Ulrika och alla de andra emigranternas historia varit med mig i flera månader – inte bara som böcker utan jag blev även besatt av musikalen och började titta på tv-serien från 70-talet som finns på Svt:s öppna arkiv. Kort sagt är det en fantastisk historia som jag vill berätta lite om.

Utvandrarna kom ut 1949 och utspelar sig på mitten av 1800-talet i en liten by i Småland. Den skildrar hur en grupp människor, med Karl-Oskar i spetsen, bestämmer sig som några av de första från sitt område, att utvandra till Amerika på grund av den svåra hungersnöden. Till en början vägrar hans hustru Kristina att gå med på emigrationen, men då deras yngsta dotter dör på grund av svälten går hon med på det och de börjar packa sin “Amerikakista”. Det är inte bara Karl-Oskar och Kristina och deras barn som följer med, det är också farbror Danjel som på grund av det stränga kristna styret i Sverige inte får utöva sin religion på det sätt han vill, den forna sockenhoran Ulrika som vill börja om från början och hennes dotter Elin, Karl-Oskars bror tillika livsnjutaren och drängen Robert och hans kamrat Arvid, och Jonas-Petter som levt i ett olyckligt äktenskap. Tillsammans beger de sig mödosamt med alla sina ägodelar till Karlshamn varifrån briggen Charlotta skall ta dem över Atlanten. Boken skildrar hemlandet Sverige och resan därifrån och Moberg utmejslar ömt alla sina karaktärer. Och det är så mycket misär där på skeppet, över 100 människor på en 30 meter lång båt i flera månader, inget färskt vatten, maläten mat, skeppssjuka, jämmer och elände, men samtidigt – i Sverige skulle de dött av svält.


“Nej” av Benny Andersson med Helena Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback skildrar hur Robert vill utflytta till Amerika eftersom han blir misshandlad av sin husbonde och att han inte vill vara dräng, och hur Karl-Oskar försöker övertala Kristina att utvandra.


Den vackra låten “Vi öppnar alla grindar” skildrar hur prosten försöker övertala Kristina, Karl-Oskar, Ulrika och de andra att inte utvandra, men hur de ändå ger sig av.

Invandrarna är uppföljaren och kom ut 1952. Den föregående delen slutar i samband med att de småländska, fattiga bönderna äntligen kommer till Amerika, och Invandrarna börjar när de kliver i land. Den skildrar sällskapets strapatser i det nya landet som tog emot dem: hur Karl-Oskar vill längst in och längst bort till en plats som kallas Minnesota, hur de far med ånglok som går så snabbt som 30 km i timmen, hur Robert drömmer om att gräva guld i Kalifornien, hur Kristina ömkar de svarta slavarna på ångbåten och hur det nya landet skrämmer henne, hur de utfattiga tar sig fram till dit de för andra gången i sina liv skall bygga bo.

Nybyggarna kom ut 1956 och skildrar, som titeln avslöjar, hur svenskarna efter en mödosam resa i sitt anletes svett bygger upp sitt nya liv vid sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota. Till en början är det hårt: ingen litar på nykomlingarna så det är cash som gäller, de kan inte språket, Robert har gett sig av till guldfälten och med honom extra arbetskraft, somrarna är hetare än i Sverige och vintrarna mer stränga, regnet våldsammare och torkan obarmhärtigare. Samtidigt har nybyggarna också mer frihet än i Sverige: här finns inga kungliga överheter, inga kyrkans ämbetsmän som kommer på husförhör, här reder var och en sig själv och trots att arbetet är hårt och starten är seg, är jorden så bördig att nybyggarna reder sig i det nya landet. Förutom Kristina, som i hemlighet drömmer sig tillbaka till sitt Duvemåla. Nybyggarna skildrar också Roberts och Arvids resa på California trail, som de flesta vet inte riktigt gick som de tänkt.


“Guldet blev till sand” måste väl vara en av de kändaste från musikalen, framförd av Peter Jöback. Jag lyssnade på musikalen i takt med hur långt jag kommit i böckerna, och när jag hörde den här grät jag.


Den vackra “Du måste finnas” framförd av Helen Sjöholm handlar om hur Kristina för första gången i sitt liv tvivlar på sin tro.

Sista brevet till Sverige är den fjärde och sista delen i romansviten och utkom 1959. Nu har åren hunnit gå, och Karl-Oskar och Kristina sitter säkra på sitt settlement, och de är nu långt ifrån ensamma. Flera svenskar och andra européer har inflyttat, men Karl-Oskar och Kristinas settlement är det äldsta. De är inte längre squatters, utan har betalat (till staten – inte till de som marken stals från i från början) för sig, och de börjar bli gamla. Den här boken är kortare än de tidigare tre, och lite mer reflekterande. Exempelvis skildrar det det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 och Sioux-stammens revolt 1862 genom de svenska nybyggarnas perspektiv. Det är också första gången, upplever jag, som koloniseringen av Amerika problematiseras – som det går upp för de svenska nybyggarna att landet de kallar sitt stals från ursprungsbefolkningen först, även om det är svårt att kännas vid att de bor på stulet land.

Utvandrarna/invandrarna-sviten är ett mästerverk som håller väl såhär mer än 70 år efter att den första delen utkom. I början måste en vänja sig lite vid alla konstiga ord en aldrig hört (i början hade jag kunnat slå upp ett ord per sida jag inte hade hört förut), men en vänjer sig så småningom. Sen får en också vara beredd på att det här är en produkt av sin tid – dvs 1950-talet då rasistiska ord som n-ordet fortfarande var i bruk – men det är också en magnifik historia om den svenska utvandringen och om klass. För det här är utfattiga bönder som flyr från Sverige på grund av svält, och även om de arbetar hårdare än vi någonsin kan föreställa oss, och även om de till slut får leva gott – så dör de i tidig ålder med utslitna kroppar. Även om det är 150 år sedan så ser det likadant ut idag: människor som jobbar med fysiskt tunga yrken såsom undersköterskor, sjuksköterskor, städare och industriarbetare är lågt betalda och lågt värderade, arbetsplatsolyckorna är fler, arbetsrelaterade skador är fler, deras kroppar blir uttjänta tidigare, pensionen blir låg, och så fortsätter det så, klassamhället. Som också ofta sammanfaller med ras. Då, på Karl-Oskars och Kristinas tid, var det de fattiga bönderna som arbetade hårdast, de som försåg landet med mat, men också de som dog i förtid och vars kroppar slets ut. Idag är det sjuksköterskorna, busschaufförerna, undersköterskorna, lokalvårdarna, taxichaufförerna, diskarna, dagisfröknarna och äldrevårdarna som bär upp samhället – och vars kroppar slits ut i förtid. Och nu som då finns rasismen kvar, även om den för 150 år sedan var så explicit att slaveriet av svarta människor fortfarande fanns kvar i södern och den amerikanska ursprungsbefolkningen bestals på sina jaktmarker och långsamt motades bort.

Två böcker

Tuesday, April 24th, 2018

Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

Image result for lila hibiskus

Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.

#5inistagram dag 18: Vad är våld?

Saturday, March 18th, 2017

Dagens tema på #5inistagram-utmaningen är “Vad är våld?”. I tvåan på Globala, när vi läste internationella relationer, så var sociologen Johan Galtungs (född 1930) teori om våld en del av kurslitteraturen. Han har bidragit till fredsforskningen bland annat med begreppen positiv och negativ fred, samt med våldstriangeln.

Våldstriangeln, med ett typ av våld i varje vinkel, innehåller tre olika typer av våld. Strukturellt våld, en form av våld som är inbyggt i samhällets sociala strukturer eller sociala institutioner, som skadar människor genom att hindra dem från att uppfylla sina basala behov. Exempelvis institutionaliserad rasism, elitism, nationalism, sexism, klassförakt mm. Social orättvisa och diskriminering alltså. Sen finns det direkt våld, som är nära sammankopplat med det strukturella våldet. Till direkt våld räknas fysiskt våld eller hotet om det; det våld som aktivt skadar människor. Exempelvis våld i nära relationer, hatbrott, rasbrott, polisvåld, terrorism, krig mm. Och slutligen kulturellt våld, som syftar på aspekter av kultur som kan användas för att rättfärdiga eller legitimera direkt eller strukturellt våld. Det kulturella våldet kan alltså exempelvis finnas i religion och ideologi, språk och konst, vetenskap, litteratur mm. Det kulturella våldet tjänar till att göra så att det direkta och strukturella våldet ser eller känns “rätt” eller åtminstone inte fel, och därmed accepterat i samhället. Tidiga 1900-talets rasbiologi och darwinismen (= kulturellt våld) hjälpte exempelvis till att rättfärdiga apartheid-systemet i Sydafrika (= strukturellt och direkt våld).

image-61

Galtung pratar också om positiv fred och negativ fred. Han menar att fred är mer än avsaknaden av direkt våld (= negativ fred); positiv fred uppnår vi inte förrän det strukturella våldet också är borta. Det vill säga ett samhälle fritt från alla typer av förtryck och diskriminering. Således finns ännu inget land i världen som i vilket det enligt Galtung råder en positiv fred. Inte ens i Sverige: här tjänar kvinnor fortfarande 84 % av männens lön, fastän dubbelt så många kvinnor tar universitetsexamen, flickor och pojkar behandlas olika, kvinnodominerade yrken värderas inte lika högt som mansdominerade, klassklyftorna växer och om du har ett utländskt klingande namn kommer ditt CV automatiskt hamna längst ner i högen. Osv.

Jag hoppas att vi någon gång kommer uppnå en positiv fred. Ett samhälle fritt från alla typer av förtryck. Fritt från sexism (förtryck på grund av kön), rasism (förtryck på grund av hudfärg/etnicitet), ableism (engelskt begrepp – förtryck mot personer som inte har normativt fungerande kroppar), ageism (också engelskt begrepp – förtryck på grund av ålder), klassförakt/classism (det senare ett engelskt begrepp – förtryck på grund av ekonomisk och/eller kulturell klasstillhörighet), speciesism (förtrycket mot djur, det vill säga att vi äter dem, klär oss i deras hudar och använder dem för underhållning), mm mm. Tvivlar på att det kommer att inträffa under min livstid, eller ens någonsin, tyvärr.

1a maj med Feministiskt Initiativ

Monday, May 2nd, 2016

Första maj bjöd på strålande väder. Alltså, vilken timing? Jag skulle förstås ut på gator och torg, pga första maj, och gick med Feministiskt Initiativ tillsammans med Sanna och Ida. Och vilken pepp! F! hade ju lätt det mest festliga första maj-tåget i hela Stockholm, I’m telling you that. Men F! är ganska bra på party, deras ekipage är det som låter mest i Pride-paraden också. Det var i alla fall så himla fint att se så många olika personer samlade; visserligen många unga kvinnor, men ändå en wide range of people, som alla skrek “FEMINISTER!!!” när Mimi Märak frågade “Vad är vi!?”. Mini Märak, för övrigt, sååååååå grym! Hon var sjukt duktig, vilken talang för poesi och performance, alltså. Så jävla grym. Talen var också bra; det talades om att alla de som sliter ut sina kroppar med att ta hand om våra gamla i äldrevården eller som undersköterskor på sjukhus skall få värdiga pensioner, för idag lever många av dem under EU:s fattigdomsgräns och majoriteten av dessa är kvinnor; det talades om att personer som rasifieras skall ha samma möjligheter på arbetsmarknaden som alla andra; och såklart om hur hycklar-Sverige ständigt manifesterar sitt violating av de mänskliga rättigheterna genom att bygga murar och hindra människor som flyr från krig, svält och död rätten till asyl. Och det kan vi fan inte acceptera!

Stockholm bjöd på strålande sol, nästan sommarvärme och vacker körsbärsträdsblomning, så jag promenerade till Mariatorget där demon skulle börja ifrån.

P1080477

P1080483

P1080481

P1080478

 

 

SÅ MYCKET ROSA!!!!!

P1080487

Hängde med dessa gulliga brudar idag igen: Ida och Sanna! <3 <3 <3

P1080493

P1080492

P1080490

P1080489

P1080488

P1080494

P1080496

P1080495

Hade mitt Trust no man-halsband på mig, som jag alltid får komplimanger för av en massa tjejer som undrar vart jag köpt det. Det om något säger ju något, haha. Men jag förstår att det är provocerande och att många killar tycker det är stötande, men om en tänker efter är det så jävla sant. När kvinnor blir utsatta för sexuella övergrepp är det försvinnande få fall som faktiskt leder till påföljd för förövaren, för den retorik som förs mot kvinnor är: vad hade du på dig? Hade du druckit? Hade ni haft sex innan? Hur kunde du följa med honom hem? Lita inte på någon, var försiktig när du går hem själv, drick inte för mycket, klä dig inte för “utmanande”. Trust no man. Samtidigt: “men inte alla män!!!!!” *male tears falling*. Ni fattar. Halsbandet är en blink till alla “inte alla män”-ivrare, men sorgligt nog finns det så mycket sanning bakom. (Annan bra funktion med det: det skrämmer iväg alla snubbiga snubbar hehehehe)

P1080499

Kändis-spottade lite också. Clara Henry till exempel. Var tvungen att gå fram till henne och säga hur GRYM jag tycker hon är, och ta en bild because waaah hon e så cool. Ni borde följa henne. Jag har nämnt henne flera gånger här på min blogg, men once again: hon är fett rolig, smart, vettig och duktig. Här hittar ni hennes youtube-kanal.

P1080517

P1080516

Mimi Märak var där och talade också! Ena halvan av Sapmí Sisters, ni vet (syrran snackade ju i P1 Sommar i somras om ni minns). Hon var sååååååååå duktig när hon läste sina dikter. Helt otroligt, vilken scennärvaro.

P1080511

Vi partajade i F!-tåget hela vägen från Mariatorget till Tantolunden!!! Feministiskt disco mot militarism, klassklyftor, rasism och utanförskap, hur fint får det bli!?

P1080521

P1080520

P1080518

P1080513

P1080508

P1080505

P1080504

Ut med rasisterna in med feministerna. Klart slut

//ALiCE med ICE

 

Vad fint det hade varit.

Wednesday, April 27th, 2016

Håller på med C-uppsatsen och går för tillfället igenom Feministiskt Initiativs partiprogram. Vad jag tänker: vad fin världen hade varit om den var så som F! vill. Tänk om alla bara kunde rösta på F! och deras politik kunde föras tills vi får en värld där alla människor fick bosätta sig var de ville i världen, där den mänskliga rättigheten (!!!) till asyl inte ständigt inskränktes, där strukturella förtryck upphörde, där solidaritet var ledordet, där militarismen och militära institutioner nedmonterades, där marginaliseringen av utsatta grupper var ett minne blott, där klyftorna mellan olika samhällsgrupper utjämnades, där kapitalismen slutade underbygga klasskillnader, där konsumtionshetsen inte längre fanns, där alla kunde få uttrycka sin sexualitet, sitt könsuttryck och sin könsidentitet utan att bli bemötta av diskriminering och fördomar, där kött- och mjölkindustrin minskade drastiskt och där alla politiska åtgärder alltid hade ett antirasistiskt, postkolonialt perspektiv med insikten om att patriarkatet måste störtas. Fyfan va fint.

intersectional_we_all_can_do_it_0_54f35cede087c3140ca66dd3

//ALiCE med ICE

Och jag undrar: hur kan vi INTE ta emot flyktingarna?

Tuesday, October 27th, 2015

Tog en promenad i Trädgårdsföreningen nyss, och lyssnade till Hanapees otroliga podcast’s senaste avsnitt. De pratade en hel del om Trollhättanmorden, den ökade flyktingtillströmningen och den blomstrande rasismen, för det går liksom inte att inte prata om det. De satte ord på många bra tankar; exempelvis vilken ironi det ligger i bränderna av asylboenden. Rasisterna klagar på att det är för många flyktingar, att de inte får plats, att Sverige är mättat. Lösning? Elda upp flyktingboenden så att det blir ännu svårare, dyrare och tidskrävande för Migrationsverket att placera nyanlända. Det är ungefär samma ironiska retorik som rasister för angående invandrare och jobb: aldrig är de bra nog, för antingen kommer de hit och “snor våra jobb”, eller så kommer de hit och “gör ingenting”. Och jag undrar: när skall det här sluta? När skall ni vakna? Ni som röstar på SD, ni som “inte är rasist men…”, ni som ojar er över hur vi skall lyckas ta emot alla dessa flyktingar. Jag undrar: hur kan vi inte hjälpa? Hur kan vi inte ta emot dessa flyktingar? Det är så jävla hemskt att anse sig ha ensamrätt till Sverige, bara för att en råkade vara här först. Det är så jävla hemskt att tycka att de som kommer hit skall vara tacksamma; hur kan de vara tacksamma när de tvingas lämna sina många gånger bra liv, se sina vänner och släktingar dö, genomföra en farlig flykt, för att sedan komma till ett kallt (bokstavligt och bildligt talat) Sverige, där de placeras på ett asylboende med låg standard kanske långt ute på vischan, ständigt med rädslan om att detta asylboende skall brännas ner, och sedan vara tacksamma? Fyfan, jag skäms över att vara svensk.

Och jag undrar också, ni rasister, ni som röstar på SD, ni som uttrycker rasistiska handlingar och åsikter, och ni som “inte är rasist, men….”, exakt hur har ni påverkats av den ökade flyktingströmmen? Exakt hur har ni märkt av att vi tagit emot lite fler flyktingar i Sverige än vanligt? Det kanske möjligtvis är lite längre telefonkö till vissa myndigheter, ni kanske sett några nyanlända på centralstationen, eller noterat några frivilligorganisationers upprop för att få givare på Facebook, men mer än så? Jag har personligen knappt märkt av någonting, förutom ett kallare klimat på sociala medier och att det står lite fler människor utanför ett asylboende jag går förbi när jag skall jobba. Jag undrar genuint, vad i hela världen är det som påverkar er så mycket att ni anser att vi inte kan ta emot flyktingar? Och jag undrar: hur kan vi inte ta emot dem? Jag skulle gladeligen betala mer i skatt för att ge flyktingarna ett värdigt mottagande.

Och sen en sista grej, angående Trollhättanmorden. Fruktansvärt, såklart, en terrorhandling och en produkt av den strukturella rasismen. Den som säger något annat ljuger; det här var inte en ensam, störd dåre, utan en ung man med rasistiska och politiska grunder för sitt agerande, en produkt av det allt mer rasistiska klimatet på Internet och i samhället. Jag har sett flera personer fråga sig: “Varför kallas inte Ikeamorden för terrorism?” och “Varför blev det inte lika mycket uppståndelse kring Ikeamorden?”. Till dig som undrar det, såhär skriver Oisin Cantwell:

Det finns en avgörande skillnad mellan Ikea och Trollhättan. Det finns ingen krets kristna eritreaner som anser att mord är ett legitimt svar på avslagen asylansökan. Ideologi saknas. Vita, svenska medborgare behöver inte frukta att bli mördade av detta skäl.”

Skillnaden är, att andra av samhället kodade etniska, vita svenskar behöver inte känna fruktan för att utsättas av något som Ikeamorden på grund av sin etnicitet eller hudfärg, för det är inga eritreaner som tycker att det denna enskilda individ var rätt eller bra; ingen backar eller hyllar honom. Däremot finns tusentals och åter tusentals rasifierade personer som ständigt behöver frukta för sina och sina anhörigas liv, på grund av att de råkar ha en annan hudfärg, etnicitet och/eller ursprung, eftersom det finns de som hyllar Anders Lundin Pettersson, säger att han var en sann hjälte och att han gjorde rätt. Och det är så jävla hemskt. Jag skäms.

//ALiCE med ICE

Septum-piercing, Bokmässan och Slå pattarna i taket

Monday, September 28th, 2015

Woopsie, har inte bloggat på ett bra tag men haft så fullt upp. Låter alltid så hehe, men it’s true guys. Varvar en jäkla massa plugg (=läsande av kurslitteratur, vi har som vanligt ganska få schemalagda föreläsningstimmar i veckan men en himla massa kurslitteratur att ta sig igenom, idag har jag t.ex. tagit mig igenom ca 150 sidor), jobb, förberedande för grejer jag håller i, volontärarbete, matlagning och socialt liv. Och nån promenad när jag hinner, och vanlig skönlitterär läsning också. Och TV-serier. En måste ju få ta en paus emellan åt. Ahja, den senaste veckan har jag till exempel använt mormors och senare mammas gamla tröja, älskar’t! Använder den en massa på det kalla halvåret, den känns så höstig. Plus känner mig fab i kläder tre generationer burit :)))

wpid-20150921_114114.jpg

Har söndagsfikat på ett soligt Avenyn med Carro (förra söndagen alltså, är lite seg med uppdatering här hehe). Vi orkade inte plugga mer och bara för att komma iväg ut ur lägenheten pröjsade vi 40 spänn för café-kaffe istället för bryggkaffe hemma. Men det var det värt ändå, mysigt att sitta och kolla på folk. Kändes som vår?

wpid-20150920_124404.jpg

Hängt på Bokmässan har jag gjort också, i torsdags höll jag nämligen i ett litet föredrag för Kvinna till kvinna (en organisation jag engagerar mig i ideellt). Vi trodde inte det skulle komma någon typ, för det var precis när mässan öppnat (9.00 på torsdagen som var första dagen) och bara bransch-folk, men det var ändå en del där och vi fick frågor och folk blev berörda av Six days-filmen. Lyckat! Hann även med att gå omkring i cirkus en halvtimme på internationella torget innan jag var tvungen att springa iväg till spårvagnen till skolan för föreläsning. Men hann med att fynda två second hand-böcker, den sista delen i Harry Potter-serien på engelska (hehe nu har jag alla på svenska, fyra på franska och en på engelska. Alltid bra att ha you know!) samt en till bok till min feministiska samling som jag började på i somras. Skall skriva om den någon gång, men den börjar bli riktigt nice nu alltså! Ska bara läsa alla också. Men det är ju så kul att köpa böcker? Så kul att ha! Senaste blev i alla fall en begagnad Fittstim, woho!

wpid-20150921_213621.jpg

Hade Kvinna till kvinnas snygga t-shirt FEMDEFENDERS på mig bokmässan till ära. Kände mig fab och bussiness pga bara massa bransch-folk där.

wpid-snapchat-548446232369075651.jpg

Fick hem mina näsringar jag beställde på Ebay häromdagen också. Tio spänn styck eller nåt, värt. Alltså, kan vi prata om septum-piercingen? Jag är typ skadad av mina föräldrar som alltid varit extremt emot piercingar och tatueringar av alla de slag. De tycker antagligen jag har för många håll i öronen t.ex. (har tio stycken nu, *stolt*). Men så kommer en ut i *the real life* och bildar sig en egen uppfattning om saker och ting, vilket är vad som hänt med mig ungefär när jag började universitetet, och nu tycker jag tatueringar är asfett och piercingar kan vara skitsnygga? Ska bannemej göra en tatuering med kvinnotecknet någon gång, har tänkt på samma motiv på samma ställe i över ett år nu. Men aaaanyway, beställde alltså hem fake-näsringar för tycker det är skitsnyggt på vissa tjejer och ah, jag fick massor med komplimanger för den när jag hade den i torsdags. Nu blir jag skitsugen på att göra en septum-piercing också? Är medveten om att det är en trend just nu (stör mig på mig själv, jag är en sån jäkla sucker för trender alltså), men det som är bra med en septum-piercing är att den ju inte syns och en kan ha en sån där hästsko-ring som en bara kan vika in om en inte vill att den skall synas… Men gör nog svinont bara…. Kände mig fab i alla fall!

wpid-screenshot_2015-09-24-21-22-33.png

Anledningen till uppkläddheten var för att jag och Carro skulle gå på Slå pattarna i taket på Folkteatern! Halva min klass var där också, kändes det som haha. Vi lyckades sitta precis bredvid min klasskamrat Bea också, supertrevligt. Och jäääääklar vad bra det var!

wpid-snapchat-3145485439772474809.jpg

GP gav showen jättebra recensioner efter premiären som var i just Göteborg (de fortsätter nu land och rike runt woho!), och det var den värd alltså! Fantastiskt. Jag älskar Bianca och Tiffany Kronlöf, de är så spot on hela jäkla tiden. Showen, som är en blandning mellan ståuppkomedi, sång, dans och teater, hela tiden med humor men med ett ständigt närvarande underliggande allvar, handlar om de viktiga ämnen feminism och antirasism, de är de två grundpelarna. Humorn är normkritisk och skarp hela tiden, och det är så jäkla underbart att se två starka kvinnor som vill, vågar och tar plats på scen, och som de gör det bra! Det känns skönt att kunna se en sådan här show utan att skrattet fastnar i halsen för att det är något kvinnan-ska-stå-i-köket-skämt med. Här sparkar alla skämt uppåt mot patriarkatet och mot vithetsprivilegiet. De börjar klockrent med det som gav dem genomslaget; Så jävla PK (ni har väl sett videon!?):

“Gillar saker som kattungar, godis och fred, har multikulti bordsskick, äter med pinnar och sked
Trängs aldrig och tycker kö är en trevlig sed, kommer när jag tar en kölapp och ställer mig i led
Har tvångstankar om att leda tanter över gatan, drömmer om att Estelle ska bli värsta butch-flatan
Säger inte du hen är du lika med satan, jämfört med mig är Astrid Lindgren ragatan
Men tur för dig, tur för dig, att jag är en sån jävla PK-tjej”

GP skrev om showen: Rakt, rappt och roligt iscensätter de verkligheten vi lever i. Alltid med normkritiska glasögon. Som spårhundar slår de ner på unkna undanflykter, smygande särbehandling och fega flyktmanövrer. Könsmaktsordningen och rasismen står främst i skottgluggen. Men ingen form av olikabehandling går säker för deras blick. Pengar och jobb, nakenhet och hudfärg, sex och förtryck, allt ger de sig på, som uttalat politiska konstnärer. Och humorn är deras vapen. Den är konkret, mycket av materialet bygger på autentiska händelser och utsagor. Systrarna Kronlöf vet hur de utvinner skratt ur dem. Språkligt är de lika råa som uppfinningsrika.

Ja, och sen blev det helg och i lördags hängde jag med mitt crew Marcus, Simon, Carro och Marcus tjej Bea som jag träffade för första gången också. Vi lagade och åt middag här hos mig (högsta betyg från samtliga för övrigt, “trots” att det var 100% veganskt) och drack en massa vin och hade hur trevligt som helst. Skrattade så jag grät. Alltså älskar oss så mycket? Jag <3 er, hörrni! Två gamla favoritbilder:

P1050419

P1050421

Ja, och så jobbade jag också och sen tog helgen slut och nu är det måndag och den är snart också slut och det är ny vecka igen och allt går i ett! Hujedanmig vilken fart livet har. Taco hej

//ALiCE med ICE

 

Refugees welcome

Wednesday, September 9th, 2015

Var på manifestationen på Götaplatsen nyss. Faith in humanity restored! Göteborg visade sig från sin bästa sida när Götaplatsen fylldes långt ner på Avenyn av människor som vill öppna gränserna och välkomna alla hit, för den som flyr har inget val, ingen människa är illegal! Så jävla sjukt att människor anser sig ha ensamrätt till en geografisk plats. Som sagt, vi vann bara livets lotteri och det är dags att dela med sig av vinstlotten! Vi äger inte detta land, vi äger bara vår plats på jorden, precis som alla andra, och den platsen skall få vara precis var som helst. Mona Sahlin citerade Soran Ismail (<3) i sitt tal, så jag gör detsamma och avslutar med hans ord: “Om en inte är ett land som folk flyr till, så tror jag att en ligger i farozonen att bli ett land som folk flyr ifrån”. Låt Sverige vara ett land som folk får fly till, välkomna hem!

wpid-20150909_140038.jpg

Kände stolthet över att Institutionen för Globala Studier (IGS) hade en egen skylt, och att så många från min klass och klasserna under mig var där, vi var hur många som helst. Kärlek!

wpid-screenshot_2015-09-09-19-29-33.png

Min klasskompis Sanna, som är aktiv i F! valde att stå med oss från Globala 🙂

wpid-snapchat-9185746830660378209.jpg

wpid-screenshot_2015-09-09-19-30-26.png

wpid-screenshot_2015-09-09-19-30-02.png

wpid-snapchat-7789138413409162959.jpg

//ALiCE med ICE