Idag är det lördag och en liten lugnare dag här på gården. Fyra av oss volontärer var lediga idag, så vi var bara fem stycken. Jag, Daisy och Sean fick i uppgift att vara ute på åkern och skörda bönor och trimma bort ogräs, och jag och Daisy tog tillfället i akt att få jobba tillsammans vilket var jättemysigt. Vi satt/hukade på varsin sida om bäddarna och letade bönor och snackade hela förmiddagen. I början skördade vi bondbönor, som jag aldrig tidigare sett i sina skidor eller ens färska, bara i tetra. Vi fick instruktioner att plocka alla som vi kunde hitta, dvs både de gröna färska (jag håller två i handen på bilden nedan) och de bruna som hunnit torka (jag håller en i handen på bild 2).
Visst är skidorna stora!? När vi kommit in och käkat elva-fika (som blev tolv-fika) fortsatte vi skördandet, och denna gång var det sockerärtor som gällde, både gröna och lila. De är mer familjära, de har jag ju faktiskt sett precis som de är och mamma har också odlat såna. Så det roligaste var bondbönorna, som vi också fick i uppdrag att skala och sortera i torra och färska.
När jobbet var klart var det dags för pizza. På lördagar är det tydligen tradition med pizza, för då görs det tomatsås av de tomater som skördats under torsdagen och fredagen till grönsakslådorna, men som inte kunnat gå till kund pga nån skavank men som fortfarande är fullt ätbara. Tänk tomatsås på ekologiska tomater skördade dagen innan, sån lyx!! Dessutom har Anders, som är in charge of gården, en enorm bakugn med pizzasten, där han också bakar bröd på egen råg och vete. Wow.
Nöjda arbetare som jobbat hårt hela dagen och nu belönas med pizza! WOHO! Bonusbild innan jag avslutar: jag och en enorm zucchini.
Idag är det lördag och en liten lugnare dag här på gården. Fyra av oss volontärer var lediga idag, så vi var bara fem stycken. Jag, Daisy och Sean fick i uppgift att vara ute på åkern och skörda bönor och trimma bort ogräs, och jag och Daisy tog tillfället i akt att få jobba tillsammans vilket var jättemysigt. Vi satt/hukade på varsin sida om bäddarna och letade bönor och snackade hela förmiddagen. I början skördade vi bondbönor, som jag aldrig tidigare sett i sina skidor eller ens färska, bara i tetra. Vi fick instruktioner att plocka alla som vi kunde hitta, dvs både de gröna färska (jag håller två i handen på bilden nedan) och de bruna som hunnit torka (jag håller en i handen på bild 2).
Visst är skidorna stora!? När vi kommit in och käkat elva-fika (som blev tolv-fika) fortsatte vi skördandet, och denna gång var det sockerärtor som gällde, både gröna och lila. De är mer familjära, de har jag ju faktiskt sett precis som de är och mamma har också odlat såna. Så det roligaste var bondbönorna, som vi också fick i uppdrag att skala och sortera i torra och färska.
När jobbet var klart var det dags för pizza. På lördagar är det tydligen tradition med pizza, för då görs det tomatsås av de tomater som skördats under torsdagen och fredagen till grönsakslådorna, men som inte kunnat gå till kund pga nån skavank men som fortfarande är fullt ätbara. Tänk tomatsås på ekologiska tomater skördade dagen innan, sån lyx!! Dessutom har Anders, som är in charge of gården, en enorm bakugn med pizzasten, där han också bakar bröd på egen råg och vete. Wow.
Nöjda arbetare som jobbat hårt hela dagen och nu belönas med pizza! WOHO! Bonusbild innan jag avslutar: jag och en enorm zucchini.
Idag är det lördag och en liten lugnare dag här på gården. Fyra av oss volontärer var lediga idag, så vi var bara fem stycken. Jag, Daisy och Sean fick i uppgift att vara ute på åkern och skörda bönor och trimma bort ogräs, och jag och Daisy tog tillfället i akt att få jobba…
Fredag idag, och grönsakslådorna har packats precis som igår. De har delivery på torsdagar och fredagar under skördetid, och det förbereder vi för under veckan. I början av veckan plockas sånt som kan lagras, som exempelvis lök och potatis, medan andra saker som sallad, tomater och gurka skördas samma dag. Idag var jag dock inte med så mycket eftersom jag hade kitchen duty och alltså lagade lunch till alla, men på morgonen var jag ute i ladgården (eller vad en skall kalla det – de har ju inte djur men men) och tvättade zucchinis och gurkor medan de andra var ute och skördade. Igår var jag dock med på fältet, och då var det pakchoi och sallad som jag skördade. Pakchoien var faktiskt riktigt jobbig – tung som satan så en bara kunde bära två i taget, och rejäla rötter som är svåra att skära av om en inte har en bra kniv (vilket jag inte hade). Salladen var betydligt mer delicate, och där fick en vara försiktig så den inte blev jordig vid plockning eftersom vi helst undviker att skölja grejer för att spara vatten.
Sköljning förresten, det slog mig igår på åkern att de här grönsakerna behöver ju inte sköljas. Det enda vi gör är att torka av jord, ibland med lite hjälp av ett vattenbad ifall de är riktigt jordiga, men vi spolar eller sköljer inte utan torkar. Det behövs ju inte eftersom de här grönsakerna bara utsatts för sol, vind och vatten och inget annat.
Lunchen jag gjorde idag var en slags spagetti bolognese typ, fast med linser istället för sojakött. Tomatsåsen gjorde jag på ekologiska tomater som gården som fått nån typ av skada eller var lite för mjuka för att komma med i grönsaksleveransen. Sån lyx att göra tomatsås av de sötaste tomaterna en kan tänka sig!!
En annan grej som en inte tänker på när en står där i butiken och köper sina grönsaker är hur de har växt. Jag visste till exempel inte att lökar liksom är lite halvt ovan jord, att en liksom kan skymta dom, medan gurkor och zucchinis växer ovan jord. Eller hur stora rötter pakchois har. Eller hur enorma zucchinis kan bli om en glömmer bort att skörda dom. En tänker inte heller på hur mycket jobb det är med skördning. Vissa saker görs väl för maskin antar jag, iallafall i industriellt jordbruk, men grönsaker är ju ändå såpass delicate att mycket ändå måste göras för hand. Typ tomater, det kan väl inte plockas för maskin, eller? Eller lök för den delen, i alla fall inte om en skall gå försiktigt utan att kliva på alla bäddar och dessutom först ens lokalisera var löken är. Fascinerande!
Fredag idag, och grönsakslådorna har packats precis som igår. De har delivery på torsdagar och fredagar under skördetid, och det förbereder vi för under veckan. I början av veckan plockas sånt som kan lagras, som exempelvis lök och potatis, medan andra saker som sallad, tomater och gurka skördas samma dag. Idag var jag dock inte…
Hej hej från Björklinge utanför Uppsala. Jag sitter i denna stund i “biblioteket” (ett minimalt rum med böcker, en soffa och ett crappy wifi). Och so far är jag positivt överraskad, efter en dags WWOOF:ande. Det enda jag kan klaga på är att stället är ganska smutsigt, alltså där en bor: det är ett väldigt gammalt hus med mycket grejer och det verkar inte ha städats på länge (värdparet bor i ett annat hus), men om en bara har tofflor på inomhus går det an. Själva jobbet har varit roligt idag, och det gick snabbt för vi är så många, och alla är faktiskt jättetrevliga. Det vi gjort idag är att skörda lök som vi sedan tvättade (torkade av för att spara vatten) och satte ihop i knippen för morgondagens delivery till folk som prenumererar på gårdens grönsaks-korgar. Några skördade också broccolie medan vi satte löken i klippen. Vid två var det lunch och sedan var arbetsdagen slut. Känner mig pepp på de kommande dagarna faktiskt!
Hej hej från Björklinge utanför Uppsala. Jag sitter i denna stund i “biblioteket” (ett minimalt rum med böcker, en soffa och ett crappy wifi). Och so far är jag positivt överraskad, efter en dags WWOOF:ande. Det enda jag kan klaga på är att stället är ganska smutsigt, alltså där en bor: det är ett väldigt…
Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad.
Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan stan (nordöstra) från ZOB-stationen (västra) där alla Flixbussar stannar. Jag mindes var tunnelbanan låg i förhållande till stationen sedan tidigare vistelse i Berlin, kände mig mycket stolt! 🙂
Innan vi kom hem till Ronja så stannade vi på Denns, en bio-supermarket som även finns i Österrike (en sådan låg utanför där mamma bodde) och köpte med oss massa frukostmat. Nadja, som hae anlänt redan kvällen innan, öppnade för oss och så avnjöt vi frulle tillsammans med henne. Var rätt trötta och slitna, men nu var det dags att ge sig ut på barrikaderna!
Så det gjorde vi.
Målet var Siegessäule (typ segermonumentet) som står i mitten av Großer Stern, en eeeenooooorm fem-vägs-rondell i Tiegarten-parken i centrala Berlin. Där hade nämligen XR blockerat sedan tiiiidig morgon på måndagen (tror fösta rebellerna var där vid 02/03 redan).
Här har vi segermonumentet, omringat av fredliga XR-aktivister!
Vi letade efter Robin, Erik och Anthony som hade anlänt redan på lördagen och varit med på aktionsträningar och citizens’ assemblies etc innan själva aktionsveckan inleddes på måndagen. Vi hittade till vårt camp! Fatta att där vi sitter på den här bilden brukar det annars vara 4-filig väg full av bilar på väg in eller ut ur denna enorma rondell.
Här ovan syns Lisa (liggande), hon går i min klass och är från Tyskland. Och så Robin till vänster, som också går i LUMES fast började i år, han är från Tyskland/Frankrike. Och så Erik, från Göteboooorg. Han läser juridik. 🙂
Just det, Paulina anlände ju även på måndag morgonen, precis som jag och Lisa. Hon fick agera min och Lisas huvudkudde. Viktigt att vara bekväm i blockad 🙂
Jag och Erik och Paulina tog en promenad runt rondellen för att lyssna på tal. Det enda vi förstod var “blockad” haha (det var på tyska). Men här ser ni hur enorm rondellen är, med så många filer. Fatta att vi blockerade hela den fredligt i över 50 timmar!!! 😀
När solen började gå ner blev det såklart kyligt. Då körde vi igång en omgång Ninja-leken, och det var så otroligt kul och beroendeframkallande och fint eftersom folk blev inspirerade och ville vara med hela tiden. Mycket bra sätt att hålla sig varm och positiv i blockad 🙂
Framåt sju-tiden var våra krafter dock slut och vi började dra oss hemåt. Fast vi tog vägen förbi Potsdamer Platz, där en annan blockad ägde rum samtidigt. Samtidigt stannade folk vid Siegässeule över natten för att hålla blockaden. Mycket tappra rebeller!!!
På Potsdamer platz var det riktigt bra stämning. Där kändes det på något sätt tydligare att vi blockerade något – för i rondellen så hade polisen spärrat av alla vägar in till rondellen någon kilometer bort, så det kom aldrig några bilar eftersom polisen styrde om all trafik. Så det kändes mest som att ha en enorm picknick med massa performance och dans och sång och sånt. Men på Potsdamer platz så var trafiken mycket närmare, så en kunde se och känna hur den allmänna ordningen blev disrupted på ett annat sätt. Dessutom var det lite feststämning där eftersom det nu var kväll och det var DJ:s där.
Riktigt mäktigt. Potsdamer platz-blockaden hölls långt in på natten, fram till tidig morgon på tisdagen då polisen började avlägsna aktivister. De fick använda lyftkranar och gud vet allt, eftersom XR hade placerat små hus och sånt på vägen haha.
Själva stupade vi i säng efter middagen som jag och Paulina hade fixat på måndagskvällen (tacos!), trötta efter bussresor och en hel dags blockerande. På tisdagen vaknade vi till ett gråare och regnigare väder tyvärr, men ut på barrikaderna igen skulle vi. Har dock tyvärr inte lika mycket bilder från tisdagen. Eftersom Potsdamer platz inte längre var blockerad återvände vi till Siegässeule, som flera rebeller hållit över natten (imponerande). Tydligen hade polisen vid flera tillfällen hotat om att avlägsna och bryta blockaden, men inget hade hänt. För att hålla humöret uppe i regnet blev det mycket dans till samba-trummor och DJ:s. Vi deltog även i en swarming-aktion, dvs att en grupp aktivister avlägsnar sig från main-blockaden och gör aktioner autonomt någon annanstans. Vi blockerade en väg i korta intervall (bara ett par minuter) en bit från parken, och sjöng sånger för bilisterna haha. Det var den här vi sjöng –>
Mycket catchy! Sen när vi kom tillbaka till main-blockaden vid Siegässeule så hade polisen blivit lite mindre tålmodig. De hade börjat avlägsna folk från två av de fem vägarna in i rondellen för att öppna upp så att lite biltrafik kunde passera. Den nordiska falangen, som blockerade en egen väg, steppade alltså upp sitt blockad-game.
På bilden här ovan ser en i bakgrunden alla polis-vansen och hur de börjat avlägsna folk från blockaden där borta. Nästa blockad, som alltså var den nordiska och som syns i förgrunden, började då sjunga tillsammans för att de-eskalera situationen. Det var väldigt fint att bevittna. Sedan satte sig folk på vägen för att visa att vi tänker inte flytta på oss. De flesta Lunda-rebeller var med i sitt-blockaden, men jag, Anthony, Nadja och Milena (som hade anlänt på morgonen) skippade detta av olika anledningar, så vi tog hand om folks telefoner ifall det skulle bli tal om arrestering. Anthony har inget europeiskt medborgarskap, och ville inte gamble:a med sin rätt att vara i EU och studera, och jag, ja jag är livrädd för poliser och närkontakt med dem haha, så därför valde jag att inte delta i sittblockaden. Jag är traumatiserad från en annan aktion jag deltog i för typ två år sedan, då några ungdomar skulle utvisas till Afghanistan och vi försökte stoppa bussen som skulle köra dem från förvaret till flygplatsen. Då satt vi i kedja, dvs armkrok, för att hindra bussen från att åka. Det var fredligt, men i lagens namn läknas att sitta i kedja som icke-fredligt. Det var det mest konfrontativa jag deltagit i hittills, och polisen var så sjukt brutala då. För att få en att flytta på sig så tog de ett extremt smärtsamt handgrepp som böjer på handleden så att det känns som den ska brytas, och ja, då är du tvungen att göra som polisen säger. Jag hade ont i flera dagar efteråt. Det var många som fick väldigt ont, och många som fick panikångest på plats, både av polisens repression men också av hela situationen, att se hur dessa tonåringar tvingades in i en buss på väg till sin död och inse hur maktlös en är. Så ja. Traumatiserad från den händelsen undviker jag helst närkontakt med polisen och satt alltså bredvid blockaden tillsammans med Anthony och dokumenterade istället 🙂
Blockaden hölls hela resten av dagen, även om två av de fem vägarna öppnats upp, och vi stannade till sent och dansade och umgicks innan det var dags att gå hem och vila upp sig.
På onsdagen, dagen för hemfärd, vaknade jag sjuk. Vår buss gick vid 13.45 men jag stannade hemma på morgonen och vilade. Hade lite feber. Och nu, väl hemma i Lund igen, har jag gått igenom följande faser av sjuk: ont i halsen, hosta, heshet, tappat rösten. Är fortfarande på dag tre av sista fasen. Tappade rösten i söndags (var väldigt hes i lördags) och kan inte mer än viska fortfarande. Har aldrig hänt förut. Väldigt märklig upplevelse att inte kunna prata. Hoppas verkligen jag får tillbaka rösten snart. Häller i mig te med honung känns det som.
I Berlin fortsatte blockaderna hela resten av veckan, och vissa affinity-groups håller nog fortfarande på. Tusentals personer deltog, och sju stora, strategiska mål blockerades vid olika tillfällen under veckan. Dessutom genomfördes en mängd små blockader och andra aktioner autonomt.
Det är fantastiskt att vara en del av detta.
Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad. Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan…
Vår tredje vandringsdag vaknade vi också upp till dimma samt lite duggregn, så tyvärr såg vi inte mycket av Blåhammarens storslagna utsikt denna dag heller. Men det regnade i alla fall inte så tungt som dagen innan, och successivt kunde vi se mer och mer eftersom dimman lättade i takt med att altituden sjönk. 🙂 Vi gick t.ex. förbi detta vattenfall! 😀
Så fin bild på mamsen <3
Vi hade bara 12 km att gå denna dag, vilket ju var en baggis efter gårdagens 19 km i ihållande regn och stigning. Halvvägs kom vi fram till skyddsstugan, som vi faktiskt var ensamma i till en början (vilket var stor skillnad jämfört med den knökade och blöta lunchen dagen innan). Vi kunde således ta en riktig långlunch och snart fick vi sällskap av ett trevligt äldre par samt en ung kille från Uppsala 🙂 Vi avnjöt våra mackor från Blåhammarens frukostbord, het grönsaksbuljong, varm blåbärssoppa, kaffe, ingefärsgodisar från Rene Voltaire, jordnötskaka och energibars. Lyxxx
Sen bar det av igen, och det var en väldigt vacker vandring som först började på kalfjället men så småningom gick ner i björkskogen. Massor av vackra vyer.
På eftermiddagen gled vi in på Storulvåns fjällstation igen, där vi checkade in på ett riktigt lyxigt rum där lakan och handduk ingick (på de andra fjällstationerna fick en ta med eller betala en dyr extrasumma eftersom sängkläder måste fraktas ner med helikopter från fjället för att tvättas). Vi drack en segeröl, badade bastu och åt en god trerättersmiddag vid 19-tiden, en middag som drog ut långt på tiden så vi var bland de sista gästerna eftersom vi hade det så trevligt.
Det har verkligen varit så fint att göra detta med dig mamma <3
Vår tredje vandringsdag vaknade vi också upp till dimma samt lite duggregn, så tyvärr såg vi inte mycket av Blåhammarens storslagna utsikt denna dag heller. Men det regnade i alla fall inte så tungt som dagen innan, och successivt kunde vi se mer och mer eftersom dimman lättade i takt med att altituden sjönk. 🙂…
Denna dag upplevde vi alla nyanser av regn. Under de 6h det tog oss att gå 19 km, fick vi erfara både duggregn, spöregn, blöt luft (?) fastän det inte såg ut som det regnade, dimma + regn, inte vågrätt regn som dagen innan men kanske i alla fall 45 graders regn, samt flod (över spångarna) (som tydligen egentligen heter spängerna men tycker inte det låter bra?). Inte så många nyanser av ickeregn tyvärr, de första 2 km bara och någon regnpaus i tio minuter vid kanske 6 km som vi prickade in för energibar och kisspaus. Med andra ord var det en mycket blöt dag. Och jag har bestämt mig för att investera i goretex-regnbyxor med dragkedja. Bättre andning men antagligen svindyra. I övrigt höll jag mig rätt torr, förutom min vänsterfot (?), antagligen var den impregneringen inte lika bra.
Nåja, innan det började regna hann vi ta någrabilder (det var när mamma var tvungen att slänga av sig ett av lagren hon hade pga för varmt). Kolla så gulliga va! Mamma och jag <3
Här är himlen fortfarande ljus och vi hade till och med lite hopp om att väderprognosen kanske trots allt var fel…? Senare under dagen, ju närmare Blåhammaren vi kom (och alltså ju högre upp) minskade sikten successivt och det var mest bara dimmigt.
Mitt i färd att temperaturreglera 🙂 <3
Här är vår första av två pauser! Vi hade just börjat stigningen och fått en respit i regnet (den varade cirkus tio minuter) och passade på att fylla på energi med en bar. Som ni ser i bakgrunden till höger om mig började dimma smyga sig på här…
…och det var den sista bilden från utomhus den dagen. Vi knatade på och trots ihållande regn i 19 km, eller 5h (den första halvtimmen slapp vi ju regn) så var det ändå en gemytlig färd under omständigheterna måste jag säga. Lunchen var något hetsig eftersom vi som alla andra tog skydd i skyddsstugan halvvägs, vilken följaktligen blev väldigt full och blöt eftersom alla börjar gå ungefär samtidigt och alltså hamnar där ungefär samtidigt. Vi klämde oss in vi också men det var inte riktigt stämning för att slappa och avnjuta en långlunch eftersom ruljansen på lunchgästerna var hög. Vi vandrade således vidare, och en hamnar ju i en sorts meditativ lunk. Mamma hamnade i tillståndet “tänker på ingenting” medan jag snarare hamnar i tillståndet “tänker jättemycket på massor av saker”. När en vandrar har en liksom så mycket tid, och det blir aldrig tråkigt, utan hjärnan tar en med på de mest intressanta tankarna medan kroppen tar en stadigt framåt.
De sista kilometrarna var trots allt lite jobbiga, min vänstra sko hade som sagt börjat läcka in och hålet jag hade i skrevet i regnbrallorna gjorde sig påminnt. Hade inte upptäckt detta hål förrän vid avresan så hade inte hunnit göra något åt det, och första dagen märkte jag det inte ens men vid fem timmars ihållande regn sipprade vattnet igenom det hålet och tog sig innanför regnbyxorna. Så länge en går är en ju dock varm och det var ingen fara på taket, mest lite obekvämt att känna vätan kring vänster fot och längs med ena benet. Nåja, fram kom vi till slut, även om utsikten var bristfällig. Blåhammaren är annars STF:s högst belägna fjällstation (alltså inte fjällstuga, finns säkert någon högre belägen sådan) med fantastisk utsikt, men utanför fönstret var det bara alldeles vitt och vi såg inte stationen förrän vi var alldeles nära. Så det var ju lite av ett antiklimax. Men inget att göra åt.
Eftersom exakt alla hade blivit blöta denna dag, eftersom regnet varit så ihållande, behövde exakt alla också få sina grejor torra. Torkrummet var således helt överfullt. Det slutade med att vi placerade våra grejer på rummet istället, med elementet på full effekt och dörren öppen för ventilation, eftersom torkrummet ideligen fylldes på med mer blöta saker och fukten aldrig riktigt tycktes försvinna därifrån. Så såhär sov vi alltså:
Det var mycket underhållande att överhöra folks konversationer och uttryck för oro kring torkandet: “den här är fortfarande helt genomblöt” och “men imorgon ska det i alla fall inte regna lika mycket enligt YR” och “nä det kommer inte bli torrt i torkrummet alltså” osv. Det är det som är så fint när en vandrar – alla delar varandras umbäranden och gemytligheter, eftersom vi alla varit med om liknande saker. Vi hade alla gått många kilometrar i regn, vi alla hade samlats på otillgängliga Blåhammaren, vi delade alla en middag vid långbord prick klockan sex. Det är som när ett tåg blir jätteförsenat och alla helt plötsligt börjar prata med varandra som om den gemensamma upplevelsen av tågkrångel får oss att socialisera, fast utan tågkrånglet då. Det börjar redan på nattåget upp, eftersom de allra flesta är klädda i vandringskläder och har den gemensamma vandringsupplevelsen framför sig. En börjar prata med varann, och möter folk en annars aldrig skulle ha mött eller pratat med. Det är så fint.
Denna dag upplevde vi alla nyanser av regn. Under de 6h det tog oss att gå 19 km, fick vi erfara både duggregn, spöregn, blöt luft (?) fastän det inte såg ut som det regnade, dimma + regn, inte vågrätt regn som dagen innan men kanske i alla fall 45 graders regn, samt flod (över…
Efter en god natts sömn (i alla fall för min del) på tåget från Gbgay till Jämtlandsfjällen via Hallsberg, Västerås, Sundsvall, Östersund, Åre etc, kom vi fram till Duved vid 8.30. Jag hade ansvarat för frukosten och Mami för middagen kvällen innan, mycket gott och bra teamwork 🙂 En bussresa på ca 45 min tog oss vidare till fjällstationen Storulvån där vi provianterade lite innan vi gav oss ut på tur vid tio-tiden! Vi hade en 16 km vandring framför oss, med första kilometrarna i fjällbjörkskog men sedan majoriteten uppe på kalfjäll, härligt (dock mer vindutsatt).
Här ovan ett par km in på turen när leden tog oss över en hängbro!
Under turen hann vi uppleva både solsken, hård blåst, vågrätt regn (litterally) samt alla dessa samtidigt (!). Men vi hade en trevlig tur och 16 km kändes väldigt överkomligt – flackt och myggfritt (mygghattar var definitivt onödig vikt) och mycket spångar (spänger heter det tydligen har jag lärt mig). Bra nybörjarvandring med andra ord! 🙂
Vi såg mycket ren under hela vandringen! Kul!!!
Vi hittade även hjortron! Kändes extremt exotiskt att observera både renar och hjortron i sina *rätta element*. Fina mamma på sista bilden!!! <3 <3
Vår något enligt mig fattiga lunch (varsin varm koppen och lite knäckebröd samt nån bar) intogs halvvägs där en skyddsstuga fanns. Sedan gick turen vidare. Dittills hade vi klarat oss undan regn och till och med fått sol men nån gång efter lunch började det regna. På nåt sätt var det dock ändå lite tillfredsställande med regnet, vi hade ju regnkläder som höll oss torra och lagom till uppstigningen mot Sylarna sprack det upp så vi kunde pausa och fylla på energin med en bar och kaffe inför de sista kilometrarna. 🙂
Fram kom vi äntligen (de sista km kändes långa) lagom till ett yogapass vid fyra (!) så det var vi med på oss sträckte ut oss – så skönt. Sen blev det bastu (aaaaah) och sedan tvårätters. Sicken lyx.
Efter en god natts sömn (i alla fall för min del) på tåget från Gbgay till Jämtlandsfjällen via Hallsberg, Västerås, Sundsvall, Östersund, Åre etc, kom vi fram till Duved vid 8.30. Jag hade ansvarat för frukosten och Mami för middagen kvällen innan, mycket gott och bra teamwork 🙂 En bussresa på ca 45 min tog…
Vår sista vandringsdag hade vi bara 9 km att gå till vårt slutmål fjällstationen Saltoloukta. Vi hade en riktigt fin dag med sol och lätt vandring först flackt och sedan sluttande ner mot Salto. Eftersom vi hade så lång tid på oss tog vi många pauser, både för mat och vila…
Samt för att fotografera oss själva till den vackra bakgrunden av fjälltoppar och fjällsjöar!
Inklusive med självutlösning så vi båda kunde komma med i bild! 🙂 Alltså ser ni hur vackert det är!?
Så småningom kom vi fram till denna vy, där civilisationen började skymta eftersom det bakom denna skö, på andra sidan, syntes elledningar. Vi förstod att Saltoloukta måste ligga därnere någonstans och funderade på huruvida Saltoloukta skulle ha el eller inte, då elledningarna var på andra sidan sjön…?
Det visade sig att det fanns el. Samt ett väldigt modernt och stort kök, med vattenkokare, spis etc, vilket kändes väldigt ovant efter så många dagar på vandring utan sådana bekvämligheter. Även vattentoalett fanns! Så himla konstig känsla. Och wifi! Jag är så glad att vi startade i Kvikkjokk och avslutade i Saltoloukta, dels för att Saltoloukta är finare än Kvikkjokk rent estetiskt och det känns nice att avsluta med att gå neråt mot en sjö med berg i bakgrunden efter en lätt tur på fjället, än att gå genom skog och inte inse att en är framme förrän en går runt knuten och ser Kvikkjokks fjällstation mellan träden. Men dels också för att det var rätt skönt att avsluta på Saltoloukta eftersom det fanns så mycket bekvämligheter, t.ex. bastu med fantastisk utsikt över vyn nedan. Ytterligare en bra grej var att de var så upptagna på Saltoloukta att de inte fattade att de hade två extra gäster: på Pårte, Aktse och Sitojaure hade stugvärdarna hälsat personligen på alla vandrare som kom förbi men på Saltoloukta, som är en fjällstation dit folk också flyger helikopter (lol), bor länge på och gör dagsturer till t.ex. Stora Sjöfallet etc. Så eftersom ingen gjorde nån ansats att välkomna oss och ta betalt tänkte inte vi att vi behövde hjälpa dem med det så vi tältade gratis hehe. Så himla nice att basta också, jag lyckades dessutom vara helt ensam i bastun med denna viewen. SÅ fint.
Dagen efter, på fredagen, inspikterade vi området runt omkring fjällstugan lite grand innan det var dags att röra på sig ner till båten som tog oss över till busstationen på andra sidan sjön.
Bussen tog oss sedan till Gällivare på två timmar (också en anledning att börja i Saltoloukta: från tåget till Kvikkjokk är det 4 timmars bussresa, från tåget till Saltoloukta bara 2 timmar – skönt att avsluta med en kortare sträcka!), där vi mötte Adde och Karin (sebbes brorsa och mamma). Vi hann med att luncha med dom!
Därefter hoppade jag på tåget som tog mig till Boden, varifrån mitt nattåg skulle gå. Tyvärr fastnade mitt tåg i Bastuträsk i typ tio timmar, men sån tur var hade jag sovvagn och kunde gå och lägga mig medan vi fortfarande stod still där. Mina två sov-sällskap skulle hoppa på i Umeå. När jag vaknade vid sju-tiden var vi dock fortfarande i Norrland, lol (närmare bestämt Örnsködsvik tror jag?) så jag förstod att vi var väldigt sena. Fick göra ett stressat byte i Stockholm och kom hem vid 19.30 istället för 10.40 men det var okej: SJ ska betala tillbaka hela min resa samt ge mig 800 kr i kompensation så det var värt det 😉
Vår sista vandringsdag hade vi bara 9 km att gå till vårt slutmål fjällstationen Saltoloukta. Vi hade en riktigt fin dag med sol och lätt vandring först flackt och sedan sluttande ner mot Salto. Eftersom vi hade så lång tid på oss tog vi många pauser, både för mat och vila… Samt för att fotografera…
Vår fjärde vandringsdag var en riktigt härlig en. Vi skulle bara gå 11 km eftersom sista etappen (Sitojaure-Saltoloukta) är 19 km nästan endast på fjället (bara liten stigning i början genom fjällbjörkskog), och vi hade två dagar på oss att ta oss till Saltoloukta. Vi valde således att dela upp sträckan på två dagar (vilket vi hade bestämt redan under andra etappen då vi gick så otroligt långt) och kunde alltså ta det väldigt lugnt 🙂
11 km in på sträckan, med 9 km kvar till Saltoloukta, finns en skyddsstuga på fjället där vi bestämt oss för att slå läger. Vi kom dit redan vid 15-tiden (trots väldigt lugn morgon/förmiddag med mingel med andra vandrare på Sitojaures fjällstuga) och började med att äta en sen lunch. Vi lade linser och ett halvt kilo torkade grönsaker i blöt för kvällens pangmåltid (bästa på veckan) och sen byggde vi upp vårt camp en bit nedanför fjällstugan närmare jokken. Eftersom det var soligt tog vi oss ett dopp (eller det var en överdrift – plaskande tvagning) (det är ju iskallt) och sen gjorde vi upp en eld där vi satt och torkade och värmde oss. SÅ mysigt.
Sen började vi laga vår pangmiddag. Sebbe hade köpt lite extra grejer på Aktse (som har en minishop) – grönsakerna (lyxxxx!) och nudlar. Så det blev nudlar i het buljong med lins- och grönsakswok. Tillagat på trangiakök intill den öppna elden. Såååå gott var det.
“Ta kort så en ser den goda maten!”
“Ok”
Elden sprakade tills vår ved tog slut (finns inte mycket på fjället eftersom det inte växer träd) och sen gick vi oss la oss mätta och glada och förhållandevis rena under omständigheterna. Bästa kvällen!
Vår fjärde vandringsdag var en riktigt härlig en. Vi skulle bara gå 11 km eftersom sista etappen (Sitojaure-Saltoloukta) är 19 km nästan endast på fjället (bara liten stigning i början genom fjällbjörkskog), och vi hade två dagar på oss att ta oss till Saltoloukta. Vi valde således att dela upp sträckan på två dagar (vilket…
Vår tredje vandringsdag började alltså vid skyddsstugan på andra sidan sjön från Aktse. Vi hade tur så det fanns två båtar på plats när vi ville över vilket betydde att vi kunde ro över utan att behöva ro tillbaka med en båt på släp (det måste alltid finnas minst en båt på varje sida). Rodden tog ungefär 45 minuter och var otroligt vacker. Alldeles stilla fjällsjö mellan höga berg och vackra skogar, aaah.
På andra sidan sjön var det ungefär 1 km promenad till Aktse fjällstuga, som var större och mer utrustad än Pårte: här jobbade tre stugvärdar och rinnande vatten fanns typ (de hade dragit en slang från en fjällbäck så det var som en kran :D) (på Pårte hämtade en i sjön). Dessutom var det förträfflig utsikt och soligt när vi kom fram. Vi spenderade därför ganska lång tid där och hann laga lunchmat och dricka kaffe och ta ut och torka tältet lite innan vi påbörjade vandringen vid 13-snåret. Vi skulle bara gå ca 10 km idag, och vandringen var lättare än tidigare dagar: bara lite stigning först upp till fjället men sen ganska platt. Så skönt!
Så vi började klättra uppåt och det var ganska jobbigt i början, och Sebbe var som dagen innan tröttare i början av dagen än slutet av nån konstig anledning så jag tog köket en stund igen, men snart kom vi upp på fjället och vandringen blev väldigt behaglig eftersom det var myggfritt och platt och vi klarade oss från regn trots hotfulla mörka moln på himlen. Så himla nice att gå på fjället också – så otroligt vackert. Vi tog många långa fikapauser med kaffe, varma koppen, buljong och/eller energibars. 🙂
På eftermiddagen gick det neråt en bit igen, men bara genom björkskog så inte så långt ner som till barrskog. Vi hade tidigare, uppe på fjället där en skylt informerade oss om att detta var sista stället med täckning, ringt efter båtskjuts över nästa sjö så vid fem-tiden kom båten och lastade av några fransmän och hämtade oss. Denna sjö kunde en också ro över men den var större, mycket mer ström och många grund samt svårt att hitta så vi valde att betala 300 kr cash per person till båtskjutsaren för att komma över säkert. De som skjutsade var en samisk familj som över somrarna bodde där (och om vintrarna i Jokkmokk), och båtchauffören betedde sig så otroligt stereotypt norrländskt haha. En annan vandrare vi träffade berättade att han frågat om han gillade att skjutsa folk över sjön och bo såhär remote om somrarna och mannen hade svarat “Jo. Det finns ju dom som har det sämre”. Vandraren hade också frågat om familjens rennäring och hur många renar de hade: “vem vet?”. Inga tydliga svar utan mycket “jovars, den som lever får se” typ. <3
Hur som helst. På andra sidan sjön slog vi läger en bit upp i skogen och somnade sött efter en trangiaköks-middag!
Vår tredje vandringsdag började alltså vid skyddsstugan på andra sidan sjön från Aktse. Vi hade tur så det fanns två båtar på plats när vi ville över vilket betydde att vi kunde ro över utan att behöva ro tillbaka med en båt på släp (det måste alltid finnas minst en båt på varje sida). Rodden…
