Author: Alice Andrews

Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland).

Enligt Fredrickson kan rasismens rötter spåras tillbaka till 1300-talet och de kristnas korståg, men eftersom det teoretiskt sett alltid finns en möjlighet att konvertera till kristendom och därmed undvika förföljelse sågs de underordnade gruppernas egenskaper inte som medfödda, medan en “ren” rasistisk ideologi är essentialistisk – en grupp för följd för vad den (antas) vara, inte för vad den exempelvis tror på. Därför räknas (enligt Fredricksons definition) exempelvis inte tvångskristnandet av afrikaner under kolonialismen som ren rasism, ty trots att afrikanerna behandlades våldsamt fanns det som sagt ändå en tanke om att de kunde omvändas till kristendom, och därför var deras “underlägsenhet” inte medfödd. En rasistisk ideologi ser istället specifika egenskaper som medfödda och därmed oföränderliga. Under reconquista av iberiska halvön på 1500-talet blev “blodsrenhet” exempelvis viktigt – trots att det handlade om religion (i teorin något man väljer och inte föds till) var “blodsrenhet” (limpieza sangre) ett kriterium för att räknas som kristen, och trots att man varit kristen i generationer var ens blod alltså inte “rent” om man hade judendom eller islam längre bak i släkten, och därmed var man föremål för förföljelse/diskriminering. Här är det alltså mer tal om rasism, eftersom detta är ett essentialistiskt synsätt.

Icke desto mindre var det först på slutet av 1800-talet och under 1900-talet som rasismen antog sin mest rena form, då historiens hittills enda (och förhoppningsvis sista) “öppet rasistiska regimer” utvecklades: Nazityskland under Hitler, USA under Jim Crow (efter inbördeskriget och fram till första världskriget) samt Sydafrika under apartheid (från andra världskriget till 1990-talet). Enligt Fredrickson (2003) är dessa tre länder de enda som hittills uppfyllt de kriterier som krävs för att det skall vara tal om öppet rasistiska regimer – att det finns en officiell rasistisk ideologi företrädd av staten, och att denna ideologi upprätthålls genom lagar (specifikt förbud mot äktenskap över rasgränserna, isärhållande av olika grupper genom statlig segregation, förbud för den dominerade gruppen att inneha statliga ämbeten och rösta och avsaknaden av möjligheter, eller till och med förbud mot, att ta sig ur fattigdom för den underordnade gruppen). Både USA under Jim Crow, Nazityskland och Sydafrika under apartheid uppfyller alla dessa kriterier och var alltså “öppet rasistiska regimer”.

Icke desto mindre finns det förstås andra samhällen som uppfyller/uppfyllt delar eller några av kriterierna. I Sverige är arbetslösheten och fattigdomen exempelvis mycket högre bland utrikes födda, vilket kan bero på att dessa diskrimineras på arbetsmarknaden – här är det alltså tal om en strukturell rasism. Vi har dock inte någon statligt sanktionerad rasism och därmed är det alltså inte tal om “ren” rasism, åtminstone inte enligt Fredricksons (2003) definition (men det finns såklart de som inte instämmer).

Hur som helst, mycket intressant och insiktsfull läsning, en mycket bra introduktion om man är intresserad av rasism och dess historia.

Kommentera här

Author: Alice Andrews

  • Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland).

    Enligt Fredrickson kan rasismens rötter spåras tillbaka till 1300-talet och de kristnas korståg, men eftersom det teoretiskt sett alltid finns en möjlighet att konvertera till kristendom och därmed undvika förföljelse sågs de underordnade gruppernas egenskaper inte som medfödda, medan en “ren” rasistisk ideologi är essentialistisk – en grupp för följd för vad den (antas) vara, inte för vad den exempelvis tror på. Därför räknas (enligt Fredricksons definition) exempelvis inte tvångskristnandet av afrikaner under kolonialismen som ren rasism, ty trots att afrikanerna behandlades våldsamt fanns det som sagt ändå en tanke om att de kunde omvändas till kristendom, och därför var deras “underlägsenhet” inte medfödd. En rasistisk ideologi ser istället specifika egenskaper som medfödda och därmed oföränderliga. Under reconquista av iberiska halvön på 1500-talet blev “blodsrenhet” exempelvis viktigt – trots att det handlade om religion (i teorin något man väljer och inte föds till) var “blodsrenhet” (limpieza sangre) ett kriterium för att räknas som kristen, och trots att man varit kristen i generationer var ens blod alltså inte “rent” om man hade judendom eller islam längre bak i släkten, och därmed var man föremål för förföljelse/diskriminering. Här är det alltså mer tal om rasism, eftersom detta är ett essentialistiskt synsätt.

    Icke desto mindre var det först på slutet av 1800-talet och under 1900-talet som rasismen antog sin mest rena form, då historiens hittills enda (och förhoppningsvis sista) “öppet rasistiska regimer” utvecklades: Nazityskland under Hitler, USA under Jim Crow (efter inbördeskriget och fram till första världskriget) samt Sydafrika under apartheid (från andra världskriget till 1990-talet). Enligt Fredrickson (2003) är dessa tre länder de enda som hittills uppfyllt de kriterier som krävs för att det skall vara tal om öppet rasistiska regimer – att det finns en officiell rasistisk ideologi företrädd av staten, och att denna ideologi upprätthålls genom lagar (specifikt förbud mot äktenskap över rasgränserna, isärhållande av olika grupper genom statlig segregation, förbud för den dominerade gruppen att inneha statliga ämbeten och rösta och avsaknaden av möjligheter, eller till och med förbud mot, att ta sig ur fattigdom för den underordnade gruppen). Både USA under Jim Crow, Nazityskland och Sydafrika under apartheid uppfyller alla dessa kriterier och var alltså “öppet rasistiska regimer”.

    Icke desto mindre finns det förstås andra samhällen som uppfyller/uppfyllt delar eller några av kriterierna. I Sverige är arbetslösheten och fattigdomen exempelvis mycket högre bland utrikes födda, vilket kan bero på att dessa diskrimineras på arbetsmarknaden – här är det alltså tal om en strukturell rasism. Vi har dock inte någon statligt sanktionerad rasism och därmed är det alltså inte tal om “ren” rasism, åtminstone inte enligt Fredricksons (2003) definition (men det finns såklart de som inte instämmer).

    Hur som helst, mycket intressant och insiktsfull läsning, en mycket bra introduktion om man är intresserad av rasism och dess historia.

    Kommentera här

    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga)…

  • Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)

    Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i faktisk politik. I Afrikanen-kapitlet får man exempelvis läsa om hur kung Gustav den III (“teaterkungen”, han som blev skjuten på en maskeradbal) såg en riktig profitmöjlighet i slavhandel då den allmänna europeiska opinionen hade börjat svaja, vilket gjorde att priset på slavar ökade – KA-CHING tänkte han då, och hjälpte till att underlätta slavhandeln via den svenska kolonin St Barthélémy som tillhörde Sverige 1784-1878. När resten av Europa började fundera på om det verkligen var så soft att handla med slavar såg Sverige alltså till att göra lite extra profit. Fresh. I kapitlet om samer lärde jag mig att ordet “fattiglapp” kommer från stereotypen av samer (vilka nedvärderande kallades för “lappar”) som fattiga, och att Liseberg så sent som år 1932 huserade en exotifierande utställning med levande samer och renar i en uppbyggd “autentisk lappmiljö”, för betraktarna att beskåda som på ett zoo.

    Det sista kapitlet handlade om “zigenare”, eller romer som gruppen kallar sig själv och därför är det ord man skall använda när man pratar om gruppen, och det är beklämmande läsning (liksom hela boken). Här får vi bland annat läsa om den systematiska diskriminering som romer fått utstå i princip sedan de fanns närvarande i Sverige (de första historiska källorna vittnar om 1200- och 1300-talen) och som bland annat manifesterats i vägran att ta emot romska överlevare från Förintelsen, trots att romer, liksom judar, också hamnade i förintelseläger på grund av sin “ras” (om detta skriver Maj-Gull Axelsson i den fantastiska romanen Jag heter inte Miriam).

    Från statligt förmynderi, apartheid (på St Barthélémy då det var en svensk koloni), rasbiologi, rashygien, tvångssteriliseringar och skallmätningar till dagens fortsatta rasism i form av exempelvis attacker mot romska läger, olagliga polisregister och en allmän främlingsfientlig stämning mot nyare invandrargrupper från bland annat Mellanöstern – Sverige har långt ifrån ett rent samvete vad gäller rasism. Detta är en bok som alla borde läsa, både för allmänbildningens skull (det är viktigt att förstå Sveriges roll i rasismen både då och nu) men också för att kunna vara en aktiv antirasist. Rekommenderar starkt.

    Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med…

  • Bornholm dag 3

    Just nu ligger jag i sängen här på vårt Airbnb-rum i Hasle på Bornholm och är _dödstrött_. Klockan är tjugo över nio! Haha. Jag tror det är en kombination av mycket vind, mycket sol, och över 15 km hike i kuperad terräng som gjort det. Vi började dagen med frukost som vanligt, och hade lite överläggning om vad vi skulle hitta på, och bestämde oss sedan för vandring, närmare bestämt Blåskinsdalen som följer Bornholms västkust från några km norr om Hasle till Hammershus, som är nästan på öns norra spets (där vi var i förrgår) och sen tillbaka. Vi följde inte riktigt leden för vi parkerade långt innan starten (lite av ett misstag) och det var inte alltid helt tydligt markerat men det blev oavsett en mycket vacker (och ganska jobbig) hike!

    Norrut gick vi längs kustlinjen hela tiden, med dess mäktiga utsikt över öppet hav och så småningom, när man kom lite mer norrut, Sveriges sydspets. Branta klippor och steniga stränder. De branta klipporna påminner som sagt mycket om Kullahalvön!

    Vi åt vår medhavda lunch här nedanför Hammershus, Europas äldsta slottsruin som är från 1100-talet. Vi satt och filosoferade över hur man levde då – fanns det t.ex. nån trettioårig kvinna instängd i nåt torn däruppe på kullen, med nio barn och ett broderi vid handen? Satt människor här där vi sitter nu för 900 år sedan och stirrade ut över vattnet, mot det som fanns på andra sidan Östersjön? Fasade man över potentiella inkräktare som skulle komma över havet?

    På väg tillbaka var vi ganska möra men vi kämpade på. Hittade t.ex. “finnens topp” 🙂 När vi äntligen var tillbaka tog vi ett snabbt dopp och sen åkte vi hem och mer eller mindre kraschade i säng. Vi tog paus i vilandet för dusch och middagslagning men nu är det nog fan snart dags att sova alltså. Godnatt Bornholm och tackkkk för denna gång, imorgon kommer vi (förhoppningsvis hejja hejja lilla bilen) tillbaka till Sverige!

    Just nu ligger jag i sängen här på vårt Airbnb-rum i Hasle på Bornholm och är _dödstrött_. Klockan är tjugo över nio! Haha. Jag tror det är en kombination av mycket vind, mycket sol, och över 15 km hike i kuperad terräng som gjort det. Vi började dagen med frukost som vanligt, och hade lite…

  • Bornholm dag 2

    Idag vaknade jag 7.29, prick en minut innan jag hade satt mitt larm på 7.30 för att mäta temperaturen (jag håller ju på med Natural cycles sedan ett år tillbaka och än har jag inte blivit gravid peppar peppar så det verkar funka!) men jag hade inte sovit toppen. Eller helt okej, men vaknade några gånger. En gång vaknade jag och trodde att en mås tagit sig in och höll på att äta våra chips som stod på bordet, tänkte tydligen i mitt semivakna tillstånd att det var rimligare än att det var Mim som stökade runt och letade efter sina öronproppar (vilket det var som faktiskt hände). Hur som helst, ny dag på Bornholm, med sol och fortsatt friska vindar. Vi tog morgondopp och åt frukost och bestämde oss efter lite research att åka över till östra sidan för att spana in Döndalen och Helligdomsklipporna. Bilen var lite svårflörtad så vi började måla upp skräckscenarier om att den inte skulle starta när vi ska på färjan på fredag eller att batteriet dör när vi ska av färjan, men en snäll bilmekaniker som vi svängde förbi kollade batterispänningen och sa att det inte var nåt fel på det utan att det isåfall eventuellt var generatorn och sen funkade bilen utmärkt resten av dagen så vi håller tummarna. Döndalen var fint i alla fall!

    Eftersom bilen hade krånglat på morgonen vågade vi inte åka nån kortare sträcka så vi gick rätt över vägen och la oss på en stenig strand där och läste och solade lite. Bakom en sten där vi hittade lä (och eftersom vi var på östkusten) var det faktiskt riktigt behagligt!

    Det var efter stenstranden som vi svängde förbi bilmekanikern men eftersom han sa att allt var lugnt vågade vi oss på ett till stopp och traskade en bit längs stigen vid Helligdomsklipporna. Mäktigt!!

    Efter denna lilla strapats kände vi oss nöjda med utflykter och körde hem för att äta chips och dricka öl och fortsätta läsa haha. Vi har med oss både springskor och yogamatta hit men vet inte om vi kommer göra nåt av det?? Återstår att se imorgon. Vi lagade i alla fall en asgod middag, snicksnackade fina samtal som vanligt, och avslutade med ett blåsigt kvällsdopp och solnedgång. Tack för denna dagen Bornholm, och tack Mim för att du vill va här med mig! <3

    Idag vaknade jag 7.29, prick en minut innan jag hade satt mitt larm på 7.30 för att mäta temperaturen (jag håller ju på med Natural cycles sedan ett år tillbaka och än har jag inte blivit gravid peppar peppar så det verkar funka!) men jag hade inte sovit toppen. Eller helt okej, men vaknade några…

  • Bornholm!

    Sent igår kväll, vid 21.50 närmare bestämt, anlände vi till Bornholm, jag och Mim. Vi hade planerat vår lilla semester redan i april, och att det blev just Bornholm var lite slumpartat. En bloggare jag följer skrev om en resa dit och det såg underbart ut. Färja från Ystad på 1 h 20 min. Taget! Det var dock först häromdagen vi faktiskt började kolla mer på vad vi skulle göra och det var också då jag insåg att färjan var otroligt dyr (999 DK under dagtid vilket ju är ca 1600 kr nuförtiden) så då bestämde vi oss för att anlända sent på kvällen en dag tidigare och sova i bilen. Mys!!

    Vi vaknade upp till solsken och friska vindar och traskade ner till vattnet för ett morgondopp. Vi var ensamma på stranden och skinnydippade, underbart att känna vind och vågor mot naken kropp. Vi vågade dock inte gå ut så långt pga vågorna.

    Vi åt frukost vid bilen (snabbkaffe på stormkök, frallor med pesto, granola med havremjölk och vanan mmmmm) och hade lite överläggning om vad vi skulle hitta på. Mim hade höga förhoppningar om att gassa vid stranden en hel dag men det var ju rätt blåsigt så vi bestämde oss för hike på norra Bornholm, “Hammerknud rundt” på cirkus 7 km. Ut på norra spetsen av ön mot havet, så vackert så vackert. Kuperad terräng och mycket blåsigt. Påminde om Kullahalvön och den yttersta västra spetsen där!!

    Leden passerade vid Opalsjön, ett gammalt granitstenbrott som anlades på slutet av 1800-talet och togs ur bruk på 1970-talet och fylldes sedan långsamt med vatten. Här tog vi ett dopp och käkade lite medhavd lunch i form av dadlar, nötter, banan och macka.

    Väl tillbaka bestämde vi oss för att ta ytterligare ett dopp eftersom vi då var på öns östsida som var mindre blåsig eftersom det var västanvindar. Lite svårt att komma upp och i men inga maneter och klart vatten! Någon gång efter 16.30 tog vi oss sedan till vårt Airbnb i Hasle, strax norr om Rønne dit färjan ankommer (på västsidan av Bornholm). Vi bor i ett vindsrum med utsikt över hamnen. Vi tog en liten tur för att reka matbutiken (som inte hade vegansk crème fraîche men däremot lokal starköl, exotiskt), och sen lagade vi böntacos till middag. Efter maten satt vi och snicksnackade länge över ett glas vin, innan vi tog en liten kvällspromenad och tittade på havet och solen.

    Tack för en mycket bra start på Bornholmssemestern!

    Sent igår kväll, vid 21.50 närmare bestämt, anlände vi till Bornholm, jag och Mim. Vi hade planerat vår lilla semester redan i april, och att det blev just Bornholm var lite slumpartat. En bloggare jag följer skrev om en resa dit och det såg underbart ut. Färja från Ystad på 1 h 20 min. Taget!…

  • Böcker i juli: Boy swallows universe och Din stund på jorden

    Boy swallows universe – Trent Dalton (2018)

    Jag har läst ut boken Boy swallows universe av Trent Dalton (2018). Det är en ungdomsroman som jag fick låna av Daisy när jag hälsade på henne i början av juni, och som jag nyss läste de rafflande sista sidorna ur. Det tog några sidor innan jag kom in i storyn, och då och då är det svårt för mig att helt fatta de australienska referenserna, men annars är detta en fantastisk bok! Precis som I’ll give you the sun från 2014 av Jandy Nelson (en annan underbar ungdomsbok jag gav till Daisy och tvingat alla jag känner att läsa p.g.a. så bra, vilket jag bl.a. skrivit om här) är detta en roman med ett fantastiskt, finurligt, färgstarkt, roligt och levande språk, skriven ur ett barn/ungdomsperspektiv. Den här boken är dock mycket mörkare än Jandy Nelsons men det är lite samma feeling. Teenage love and agony, en nästan-magisk verklighet (eller?), hjärtevärmande karaktärer, spänning blandat med kul och underfundighet, drama och komedi och thriller i ett, och fina perspektiv på teman som klass, relationer, brottslighet och vad det är att vara en god människa.

    Om jag ska berätta lite om storyn så handlar det om 13-åriga Eli Bell som efter en liten övningskörningstur med sin babysitter Slim, notorious ex-criminal, ser sin bror August, som är selektivt stum, skriva random meningar i luften (något han brukar göra för att kommunicera). “Your dead is a dead blue wren”, och “Caitlyn Spies”. Om och om igen. Men vad betyder det? Ingen vet, förutom att det är svaren. Svaren på frågorna. Och därifrån får vi följa med huvudkaraktären Eli (så fint namn för övrigt) och hans bror August/Gus i deras ibland ganska mörka liv bland droger och kriminalitet, i resan mot svaren på frågorna.

    Jag älskade denna bok, precis som jag älskade I’ll give you the sun! Så skönt att läsa opretentiösa ungdomsböcker som är spännande, vackra och roliga (jag både skrek och skrattade högt flera gånger) som omväxling mot alla olika fackböcker jag läser.

    Din stund på jorden – Wilhelm Moberg (1963)

    Jag har också lyssnat ut Din stund på jorden av Wilhelm Moberg (1963) som jag blev sugen på efter att ha läst om Sandra Beijers läsupplevelse. Moberg är förmodligen mest känd för sin Utvandrarna/Invandrarna-svit (som är fantastiska) men man borde verkligen inte missa denna lilla pärla, som är en hyllning till livet. Jag önskar nästan jag hade läst denna istället för lyssnat, för den var fylld av vackra citat, men ett som jag skrev ned som fastnade i mig var:

    Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”

    Den som uttalar dessa ord är bokens huvudkaraktär, utvandrade Albert Carlson. På ålderns höst, vilken han spenderar på ett hotellrum i Kalifornien, ser han ut över Stilla Havet och hör dess vågor, medan han minns tillbaka på sin ungdom i Småland med nostalgi men också ett starkt vemod. Det han sorglöst förslösade under sin ungdom, blev de dagar som han bäst tog tillvara – kanske just för att han “förslösade” dem genom att leva för dagen.

    Genom romanen väver Moberg skickligt ihop Alberts simpla vardag under hans sista månader i livet och i Kalifornien, och hans barn- och ungdom i Småland och Sverige. Framför allt återkallar Albert tillbaka minnet av sin storebror Sigfrid, som dog alltför ung vid nitton års ålder. Varför fick han inte leva, som Albert fick? Och vad har han egentligen gjort med sitt liv, sin stund på jorden?

    Boken är en hyllning till livets skörhet och till att leva det fullt ut, ty det är efemärt och det är det som är det vackra med det, men också det bräckliga. Jag tyckte mycket om boken och rekommenderar alla att läsa den. Jag avslutar med samma vackra citat som Sandra Beijer gör:

    Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!

    Boy swallows universe – Trent Dalton (2018) Jag har läst ut boken Boy swallows universe av Trent Dalton (2018). Det är en ungdomsroman som jag fick låna av Daisy när jag hälsade på henne i början av juni, och som jag nyss läste de rafflande sista sidorna ur. Det tog några sidor innan jag kom…

  • Rasismens historia – hemtentamen del 1

    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.

    1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.

    Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).

    De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut  (Catomeris 2017: 312).

    Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296). 

    Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.

    De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282). 

    På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor. 

    Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.

    2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?

    Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.

    Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28). 

    De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23). 

    Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.

    Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6). 

    Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).

    Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska  konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34). 

    Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).

    Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).

    3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?

    Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).  

    Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8). 

    Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.

    Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på  “Guds vilja”.

    Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext. 

    Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?  

    Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering). 

    Referenslista

    Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.

    Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media

    Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.

    Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf  

    Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.

    Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.

    Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me. 1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige. Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han…

  • Juni 2023

    Juni har varit lugn och till en början väldigt somrig. Månaden avslutades med lite sämre väder kanske, men åtminstone i början (medan man fortfarande jobbade) var det otroligt varmt. I juni gjorde jag min sista dag på Kunskapsskolan (för till hösten ska jag byta jobb, yaay!), jag fyllde år (ett år kvar tills trettio nu) och hann med en hel del natur, socialt, läsande, fina filmer och annat smått och gott. Här kommer en liten sammanfattning.

    Månadens sociala

    Den här månaden fyllde Falke två år, och vi var på tvåårskalas. Kolla sicken gullis.

    Falke och dens föräldrar Alex och Sofie <3

    Jag tog en tur till Daisy och Erik i Malmö. Jag var bara där över natten, men det var så fint att träffa dem båda igen. Jag sov hos Daisy som flyttat till ett underbart (men ännu inte helt färdigställt) kollektivhus och det var så mysigt att hänga där. <3

    Det var också midsommar, i år igen. Förra midsommaren var ju Daisy och Lise hos oss i Spekeröd och jag hade bjudit in dem i år igen. Tyvärr kunde inte Daisy ansluta denna gång, men Lise kom – och hennes föräldrar! De hade bilat från Frankrike och det var succé. Vi sa att det kändes lite som att vi var ihop och våra föräldrar för första gången skulle mötas, typ som på ett bröllop eller nåt, men Lises föräldrar matchade hur bra som helst in med oss. En toppen-midsommar.

    Veganska “ägghalvor” d.v.s. avocados med tångrom och vegansk majonnäs mmmm
    Bröd som Emil bakat
    Lise och hennes mamma får fördrink
    Lunch äts
    Margit var där också!
    Post-lunch-bad
    Sånt fotogénique! Det är Are som är fotografen
    Tänk att Lise hade såhär kort hår för två år sedan!?
    Post-bad-häng
    Det spelades kubb
    Sen var det frisörsalong à moi
    Även Lise fick sig en frissa
    Albus höll koll
    Såhär blev det på Lise, fint va?
    Mark, Lise och hennes mamma Nathalie. Hunden Jolene inte på bild 🙂
    Sen bestämde vi oss för att gå och plocka blommor för (mycket sen) midsommarkrans-verkstad. Här ser ni också både Olivias och Lises håruppsättningar!
    Det bands och fixades
    Det är Are som står för de vackra korten i motljus
    <3
    Såhär blev det!
    Lise gjorde en till mamma också!
    Are fick låna min vid middagen
    Gullisar
    Midsommarmiddag
    Gruppfoto dagen efter
    Ett till
    Och när Lise och hennes föräldrar hade åkt tog vi ännu ett par gruppfoton på kvällen

    En eminent midsommar!!

    Månadens natur

    Den 10e juni hade jag bokat “hemlig date” med Are sedan typ februari. Jag och Olivia gav ju pappa i födelsedagspresent paddling i Vättlefjäll med oss, och nu tänkte jag att jag skulle ge Are detsamma till hans födelsedag (som är den 13e juni). Sagt och gjort, paddling i Vättlefjäll blev det! Han blev jätteglad 🙂 Han fick också en annan födelsedagspresent på själva födelsedagen, nämligen kylskåpspoesi som blivit mycket omtyckt. Men åh, Vättlefjäll ändå <3 Så jävla fint!!

    Inne i kanalerna är det magiskt vackert
    Stilla vatten och stilla natur
    Vi såg en huggorm!!
    Lunch-paus på ö
    Ute på öppet vatten
    En snygging

    En mycket vacker lördag, dagen efter min och Ares paddling faktiskt, bestämde Andrews family sig för att mötas upp på Amundön. Jag och Olivia cyklade dit, en härlig 25 km cykeltur från mig i Kortedala. Amundön, också så himla fint. Två av Göteborgs pärlor, långt i nordost och långt i sydväst, på en helg.

    Ett av 2023 års kalenderkort måhända?
    På väg till andra sidan udden för ett bad…
    …eller kanske inte alls? För mycket maneter och tång för Olivias och mammans smak

    Ja, och så var ju jag och Are i Tiveden också nu i slutet av juni, som jag redan berättat om. Snabb-repetition:

    Huset vi bodde i
    Platsen jag badade på
    Vi som var där
    Berg vi stod emellan
    Sjö vi åt lunch vid
    Potatis jag skalade.

    Slut på bilder från Tiveden, man får titta i tidigare inlägg. 🙂

    Månadens födelsedag

    Ja, och så fyllde jag år då. Och även Are, men det har jag ju redan berättat om. Men min egen födelsedag måste få en egen kategori eftersom det var så trevligt. 🙂

    Vi började med att åka hem från Tiveden, vilket vi gjorde i etapper där vi besökte olika vattenfall. Tyvärr var alla uttorkade :)) Men det var fint i alla fall. Som den här utsikten:

    Som sagt, fin utsikt i alla fall!
    Vid detta andra stopp (som jag inte minns vad det heter) åt vi mat
    Tredje stoppet var på Vargön, där vi såg detta “vattenfall”

    Och sen kom vi fram till Spekeröd! Där fanns ett helt program planerat, så himla himla gulligt <3 Älskar min familj!! Först ut var mammas gren: ölprovning!

    Olivia och pappa mycket koncentrerade
    Jag och Emil var i samma lag (det var blindtest)
    Till slut fick vi reda på alla öl
    Arbogan var med som en joker

    Till slut fick vi reda på alla öler. Olivia och pappa satte alla, jag och Emil 6 av 8 och Are, den öl-nörden, 5 av 8! Men det var kul att jag och Are har lik ölsmak, åtminstone vad gäller IPA:or. Även om ingen av dem var hazy (som är min favorit) så var de två IPA:orna som var med både min och Ares favoriter. Arbogan hamnade sist på listan hos oss båda också, nästintill odrickbar. En 10 %-ig lager. Konstigt nog pappas favorit på blindtestet!?

    Den helt fantastiska maten

    Maten, sen. Det var så JÄVLA gott. Friterad zucchini, hemmagjorda dumplings och en fantastiskt god umamig soppa som puttrat i flera timmar.

    Kockarna och efterrätts-drinken i förgrunden

    Tack älskade älskade familj för den fina födelsedagen <3 <3 <3

    Månadens böcker

    Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat – Kerstin Thorvall (2013)

    Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Jag skrev om boken här.

    Mödrar och sönder – Per Anders Fogelström (1991)

    En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här.

    Ras och vithet (2011)

    En mycket intressant, läsvärd och lärorik antologi om just ras och vithet och om svenska rasrelationer idag och igår, redigerad av Tobias Hübinette. Skrev om här.

    Vidare håller jag också på att lyssna på Din stund på jorden av Wilhelm Moberg, men den är jag inte klar med ännu, och så håller jag också på med diverse andra böcker på temat rasism, som jag förmodligen kommer läsa ut i juli istället. 🙂

    Månadens filmer

    High life (2018)

    En rymdfilm starring Robert Pattinson. Den hade potential, men var mycket märklig, så…. nä. 1,5/5.

    Interstellar (2014)

    Are blev chockad över att jag inte hade sett Interstellar, så vi såg den. En episk och smart film set in a future apocalypse, som självklart är värd sina höga betyg. 4 av 4.

    The father

    En psykologisk thriller, eller ett thriller-aktigt spykologiskt drama med Anthony Hopkins och Olivia Coleman i huvudrollerna, båda briljanta. Det är andra gången jag ser filmen som är mycket smart och intressant berättad ur en gammal dement mans perspektiv. Se den! 4 av 4.

    Aftersun (2022)

    En lågmäld men mångbottnad film om relationen mellan förälder och barn, och hur föräldraskapet inte är svartvitt. Man kan vara en fantastisk förälder och samtidigt inte så bra. Filmen utspelar sig under en charterresa till Turkiet, ditt pappan Calum tar med sin 11-åriga dotter Sophie. Man förstår ganska snabbt att Calum och Sophies mamma sedan länge är separerade men att relationen ändå är bra. Far och dotter carpar järnet ur resan, solar, badar, spelar biljard och äter gott, men efter att solen gått ner lurar mörkret. Calum försöker hålla ihop det och Sophie är kanske ibland den vuxna. Hjärtat brister. En mycket bra film med a lot of trust in the viewer (d.v.s. det skrivs absolut inte på näsan hör utan det är subtilt och lågmält som sagt) och det tycker jag om. Hjärtskärande draman är verkligen en av mina favoritgenrer och skådespelarna här är briljanta. Rekommenderar! 4 av 5!

    Jesus Christ superstar (1973)

    Are ville verkligen verkligen att vi skulle se denna gamla dänga så så blev det. Sevärd och intressant, speciellt med alla anakronismer (ett ord jag nyss lärt mig som betyder kronologiskt felaktig rekvisita, kostym, ord mm som är placerade med intention) och för att det är kul att se film från 70-talet. Men det räcker att se den en gång. 3 av 5!

    Kommentera här

    Juni har varit lugn och till en början väldigt somrig. Månaden avslutades med lite sämre väder kanske, men åtminstone i början (medan man fortfarande jobbade) var det otroligt varmt. I juni gjorde jag min sista dag på Kunskapsskolan (för till hösten ska jag byta jobb, yaay!), jag fyllde år (ett år kvar tills trettio nu)…

  • Mödrar och söner & Ras och vithet

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011).

    Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991)

    Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om den jättemycket. När jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var en fortsättning på barn-serien. I brist på fortsättningen i den serien köpte jag alltså en annan Fogelström-bok, nämligen denna, Mödrar och söner från 1991. Den utspelar sig också i Stockholm i en svunnen tid, närmare bestämt kring förra sekelskiftet och den omvälvande tiden det nya seklet innebar, såväl för Stockholms invånare som för stadens utseende och arkitektur. Jag läste nu att boken är en fristående fortsättning på tidigare böcker, men det var inga problem att hoppa rätt in i denna. Tyvärr tyckte jag inte riktigt den höll samma mått som Barn- och Stad-serien hittills gjort, den känns liksom lite mer… hoppig? Ofärdig? Jag vet inte, men jag kommer inte lika nära karaktärerna. Icke desto mindre läsvärd och det är en mysig bok att försvinna i till morgonkaffet.

    Ras och vithet – Tobias Hübinette (2011)

    För en historiekurs jag läser nu i sommar har jag bl.a. läst den här antologin, Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette men med bidrag även från andra forskare och skribenter som på olika sätt närmar sig bokens tema, nämligen svenska rasrelationer igår och idag. Den första delen av boken har en historisk ansats och består av ett gäng essäer som på olika sätt analyserar Sveriges historiska relation till ras och vithet. Bl.a. analyseras Rasbiologiska institutets fotografier av olika människor och dess konstruktion av vithet med hjälp av rekvisita, ljussättning mm – ty eftersom vitheten inte kunde bevisas med hjälp av fotografier fick man ta till andra hjälpmedel, i synnerhet när de som ansågs vara andra raser (t.ex. finnar) också var ljusa och blåögda. En annan essä analyserar en svensk-amerikansk nybyggartidning från 1800-talet och hur vita svenskar inte alltid betraktades just som vita, vilket ytterligare tydliggör att “vithet” är en flytande kategori som beror av kontext. Detta är egentligen det alla författare har gemensamt, nämligen synen på vithet som en konstruktion som varierar beroende på tid och rum. Bara för att man är ljus i hudfärgen betraktas man inte nödvändigtvis som vit, och vice versa.

    Andra delen av antologin består av essäer som snarare analyserar ras och vithet utifrån samtiden. Detta tycker jag är den mest intressanta delen, speciellt Hübinettes eget bidrag som diskuterar den specifikt svenska “färgblinda antirasismen” d.v.s. den ängslighet som finns i Sverige som gör att vi gärna pratar om rasism, men inte om raser, utifrån någon slags, för att citera Hübinette, “den som sa’t han va’t”-logik – pratar man om raser är man rasist. Men Hübinettes poäng är att bara för att man inte pratar om det försvinner det inte. Ras är visserligen inte ett biologiskt faktum på så sätt att man kan prata om olika djurraser – vi alla tillhör rasen homo sapiens sapiens. Icke desto mindre har idén om att raser finns en mycket stor påverkan på människor och på samhället än idag, i allra högsta grad. Arbetarklassen i Sverige är i allt högre grad rasifierad, ditt liv kommer att begränsas om du inte anses tillhöra den vita “rasen”. Ras är fortfarande en mycket materiellt (och även psykologiskt) betydelsefull kategori som präglar hela vårt samhälle, och därför måste vi prata om det och benämna det vid dess rätta namn. Som Per Wirtén sammanfattar den debatt om Mångkulturellt centrums satsning på rasfrågan 2012-2014 (som är den som Hübinette i sin essä analyserar): “Det finns vägande argument för rasbegreppet. Det är till exempel motsägelsefullt att diskutera rasdiskriminering, strukturell rasism och det koloniala arvet, men samtidigt upprätthålla ett starkt tabu mot ordet ras. Rasdiskriminering utan raser blir som ett klassamhället utan klaser, eller ett patriarkat utan kön; det blir subjektslöst” (citerat av Hübinette, 2011, s.246).

    Detta är en mycket läsvärd, intressant och lärorik bok som alla – i synnerhet vita – bör läsa. Allmänbildande och tankeväckande.

    Kommentera här

    I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011). Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991) Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om…

  • Tiveden dag 3

    Igår hade vi en lugn morgon och åt frukost på altanen i solen, vi fick till och med rulla ut markisen ner för värmen från solen.

    Are fixade med kaffe

    Denna vår tredje dag i Tiveden hade vi bestämt oss för att gå den blåa rundan med utgångspunkt från huvudentrén (den röda markeringen). Leden var 6,7 km lång men eftersom Ares tå stadigt blivit bättre och numera intagit en mer rosa snarare än blå nyans gick det bra.

    Efter ungefär tre fjärdedelar av slingan stannade vi för att fixa lunch vid Trollkyrkesjön som var väldigt vacker.

    Jag passade på att doppa mig och sen lagade jag lunchen på stormköket. Nudlar med bönor och tomatsås typ, inte mycket för världen en vanlig dag men i skogen blir allt jättegott.

    Jag tog ett dopp till innan vi var redo att gå, men först skulle vi ta ett par selfies och innan dess tog jag ett kort på denna gulliga kille:

    Och denna ensamma lilla gräsandsunge som simmade förbi helt själv? Så GULLIG men varför var den ensam??

    Facet när man ser en gullig liten gräsandsunge

    Tyvärr fick han varken se tjäder eller tretåig hackspett 🙁

    På väg hem tog vi vägen via Karlsborg, en lite större ort i närheten, för att proviantera inför födelsedagsfrukost + köpa med oss lite öl. Väl hemma satt vi på altanen och läste och drack öl och sen började vi med maten. Jag skrubbade potatis.

    Det var alles från denna fantastiska sommardag

    Igår hade vi en lugn morgon och åt frukost på altanen i solen, vi fick till och med rulla ut markisen ner för värmen från solen. Are fixade med kaffe Denna vår tredje dag i Tiveden hade vi bestämt oss för att gå den blåa rundan med utgångspunkt från huvudentrén (den röda markeringen). Leden var…