Author: Alice Andrews

Butler: Genustrubbel (1990)

—

by

Alice Andrews
in , ,

I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse av att ge beteckningarna ursprung och orsaker åt de identitetskategorier som i själva verket är effekter av institutioner, sedvanor och diskurser vilka i sin tur har en mångfald av diffusa ursprung” (Butler 1990: 43). Redan här i förordet, som citatet kommer ifrån, avslöjar Butler syftet med boken, nämligen att undersöka hur en specifik typ av maktutövning får oss att tro att det finns något slags fördiskursivt och “naturligt” kön, som i själva verket är lika kulturellt konstruerat som genus (Butler 1990).


Butler inleder det första kapitlet Kön/genus/begär med att problematisera kategorin “kvinnor” som feminismens subjekt – hon menar att detta inte är en naturlig kategori utan snarare ett diskursivt konstruerat subjekt och därmed föremål för hennes genealogiska granskning (Butler 1990: 55). Att “kvinnor” är en konstruerad kategori påtalades redan av Simone de Beauvoir i hennes berömda citat “man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir 1949: 325) – ett citat som också tydliggör den inom feminismen etablerade “sanningen” om distinktionen mellan kön och genus. Enligt denna sanning är genus konstruerat (något man enligt Beauvoir “blir”) medan kön är biologiskt och därmed äger essens, men Butlers huvudtes är att även det vi kallar “kön”, det som förutsätts vara fördiskursivt och “naturligt”, också är kulturellt konstruerat eller till och med att det vi kallar kön i själva verket “varit genus hela tiden” (Butler 1990: 58). Men eftersom den här distinktionen existerar, blir genus ett diskursivt medium genom vilket könet förstås som “en politiskt neutral yta på vilken kulturen verkar” (Butler 1990: 57), trots att inga kroppar som inte är genuspräglade existerar.


I kapitel 2, Förbud, psykoanalys och skapandet av den heterosexuella matrisen, vidareutvecklar Butler sin tes om att föreställningen om ett fysiskt, fördiskursivt kön utifrån vilket ett kulturellt genus betecknas, i sig är en diskursiv produkt (Butler 1990: 93). Denna distinktion mellan kön/genus (eller natur/kultur) vidmakthåller idén om ett “kön” före lagen, eller att “det finns en naturlig eller biologisk kvinna som senare omvandlas till en socialt underordnad ‘kvinna’” (Butler 1990: 83). Distinktionen ger därmed uttryck för en hierarki där det “naturliga” överordnas det kulturella, vilket i sin tur avslöjar “könet” som politiskt/kulturellt/diskursivt/konstruerat (Butler 1990: 93), och skillnaden mellan kön och genus som icke existerande.


Innan jag läste Genustrubbel hade jag en viss koll på Butlers teori, och trodde att boken i mycket högre grad skulle handla om att “avslöja” naturvetenskaplig förståelse av kön som genuspräglad, men större delen av boken har hela tiden hållit sig på ett språkligt, semiotiskt plan. I kapitel 3, Subversiva kroppshandlingar, finns dock ett avsnitt där Butler diskuterar forskning kring kromosomer och kön, och visar på hur den “begränsas och styrs av kulturella antaganden om kvinnors och mäns relativa status och av genusrelationens binära beskaffenhet” (Butler 1990: 181). I jakten på svaren till biomedicinska frågor som “Vad är kön?” avslöjas genusoräglade åsikter redan vid hypotesbildningen, och “uppgiften blir ännu mera komplicerad när vi inser att biologins språk har del i andra slags språk och fortplantar denna kulturella sedimentering till de objekt som det utger sig för att upptäcka och på ett neutralt sätt beskriva” (Butler 1990: 181). Med andra ord så är svaren på dessa frågor riggade redan innan forskningen ens börjat, eftersom verktygen för att bedriva forskningen (bland annat språk) är filtrerade genom idén om ett naturligt (och överordnat) “kön” före ett kulturellt (och underordnat) genus (ibid). Men idén om en “verklig kropp bortom lagen” är en illusion (Butler 1990: 162), och att referera till ett “naturligt” kön som kommande före ett kulturellt genus är sålunda en politisk handling (Butler 1990: 202).


En annan av Butlers grundidéer – relaterad till idén om att distinktionen mellan kön och genus upprätthåller en falsk hierarki av könet som naturligt och överordnat det kulturella genus – är att genus är performativt, det vill säga att man genom att upprepa genuspräglade ritualer (handlingar, gester, uttryck) skapar genus (Butler 1990). Detta skapande gör anspråk på att representera en fördiskursiv kärna, essens eller identitet, men eftersom denna kärna är “fabricerad” och skapandet sker “på kroppens yta” (Butler 1990: 214) blir handlingar och gester performativa – det vill säga de skapar en illusion av “en inre organiserande genuskärna” (Butler 1990: 214) som vidmakthålls diskursivt för att reglera sexualiteten inom den reproduktiva tvingande heterosexualitetens ramar” (Butler 1990: 214). Genus är alltså en konstruktion vars tillblivelse döljs, vilket lurar oss att “tro på dess nödvändighet och naturlighet” (Butler 1990: 219) och som skapar kategorier som det “naturliga” könet och den “sanna” kvinnan (ibid). Det som vid första anblick verkar substantiellt, naturligt, som havande en essens, är alltså i själva verket “ett performativt verk som vardagspubliken inklusive aktörerna själva kommer att tro på och föra fram som sin övertygelse” (Butler 1990: 220).


På detta sätt – att genus skapar, cementerar och upprätthåller tvingande kategorier som “naturligt” kön och “sanna” kvinnor och får dem att framstå som fördiskursiva – är makten produktiv (Foucault 1975), men det innebär också att man skulle kunna agera på ett annat sätt, för att “visa att denna skenbara ‘orsak’ är en ‘verkan’” (Butler 1990: 219). På så sätt kan den kulturella kroppen emanciperas, men inte till något “ursprungligt”, “sant” eller “naturligt” – ty något sådant existerar (som Butler visat) inte – utan “till en öppen framtid av kulturella möjligheter” (Butler 1990: 162).

Källhänvisning
Beauvoir, S. (1949). Det andra könet. Stockholm: Norstedts.
Butler, J. (1990). Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos
Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

Author: Alice Andrews

  • Butler: Genustrubbel (1990)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse av att ge beteckningarna ursprung och orsaker åt de identitetskategorier som i själva verket är effekter av institutioner, sedvanor och diskurser vilka i sin tur har en mångfald av diffusa ursprung” (Butler 1990: 43). Redan här i förordet, som citatet kommer ifrån, avslöjar Butler syftet med boken, nämligen att undersöka hur en specifik typ av maktutövning får oss att tro att det finns något slags fördiskursivt och “naturligt” kön, som i själva verket är lika kulturellt konstruerat som genus (Butler 1990).


    Butler inleder det första kapitlet Kön/genus/begär med att problematisera kategorin “kvinnor” som feminismens subjekt – hon menar att detta inte är en naturlig kategori utan snarare ett diskursivt konstruerat subjekt och därmed föremål för hennes genealogiska granskning (Butler 1990: 55). Att “kvinnor” är en konstruerad kategori påtalades redan av Simone de Beauvoir i hennes berömda citat “man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir 1949: 325) – ett citat som också tydliggör den inom feminismen etablerade “sanningen” om distinktionen mellan kön och genus. Enligt denna sanning är genus konstruerat (något man enligt Beauvoir “blir”) medan kön är biologiskt och därmed äger essens, men Butlers huvudtes är att även det vi kallar “kön”, det som förutsätts vara fördiskursivt och “naturligt”, också är kulturellt konstruerat eller till och med att det vi kallar kön i själva verket “varit genus hela tiden” (Butler 1990: 58). Men eftersom den här distinktionen existerar, blir genus ett diskursivt medium genom vilket könet förstås som “en politiskt neutral yta på vilken kulturen verkar” (Butler 1990: 57), trots att inga kroppar som inte är genuspräglade existerar.


    I kapitel 2, Förbud, psykoanalys och skapandet av den heterosexuella matrisen, vidareutvecklar Butler sin tes om att föreställningen om ett fysiskt, fördiskursivt kön utifrån vilket ett kulturellt genus betecknas, i sig är en diskursiv produkt (Butler 1990: 93). Denna distinktion mellan kön/genus (eller natur/kultur) vidmakthåller idén om ett “kön” före lagen, eller att “det finns en naturlig eller biologisk kvinna som senare omvandlas till en socialt underordnad ‘kvinna’” (Butler 1990: 83). Distinktionen ger därmed uttryck för en hierarki där det “naturliga” överordnas det kulturella, vilket i sin tur avslöjar “könet” som politiskt/kulturellt/diskursivt/konstruerat (Butler 1990: 93), och skillnaden mellan kön och genus som icke existerande.


    Innan jag läste Genustrubbel hade jag en viss koll på Butlers teori, och trodde att boken i mycket högre grad skulle handla om att “avslöja” naturvetenskaplig förståelse av kön som genuspräglad, men större delen av boken har hela tiden hållit sig på ett språkligt, semiotiskt plan. I kapitel 3, Subversiva kroppshandlingar, finns dock ett avsnitt där Butler diskuterar forskning kring kromosomer och kön, och visar på hur den “begränsas och styrs av kulturella antaganden om kvinnors och mäns relativa status och av genusrelationens binära beskaffenhet” (Butler 1990: 181). I jakten på svaren till biomedicinska frågor som “Vad är kön?” avslöjas genusoräglade åsikter redan vid hypotesbildningen, och “uppgiften blir ännu mera komplicerad när vi inser att biologins språk har del i andra slags språk och fortplantar denna kulturella sedimentering till de objekt som det utger sig för att upptäcka och på ett neutralt sätt beskriva” (Butler 1990: 181). Med andra ord så är svaren på dessa frågor riggade redan innan forskningen ens börjat, eftersom verktygen för att bedriva forskningen (bland annat språk) är filtrerade genom idén om ett naturligt (och överordnat) “kön” före ett kulturellt (och underordnat) genus (ibid). Men idén om en “verklig kropp bortom lagen” är en illusion (Butler 1990: 162), och att referera till ett “naturligt” kön som kommande före ett kulturellt genus är sålunda en politisk handling (Butler 1990: 202).


    En annan av Butlers grundidéer – relaterad till idén om att distinktionen mellan kön och genus upprätthåller en falsk hierarki av könet som naturligt och överordnat det kulturella genus – är att genus är performativt, det vill säga att man genom att upprepa genuspräglade ritualer (handlingar, gester, uttryck) skapar genus (Butler 1990). Detta skapande gör anspråk på att representera en fördiskursiv kärna, essens eller identitet, men eftersom denna kärna är “fabricerad” och skapandet sker “på kroppens yta” (Butler 1990: 214) blir handlingar och gester performativa – det vill säga de skapar en illusion av “en inre organiserande genuskärna” (Butler 1990: 214) som vidmakthålls diskursivt för att reglera sexualiteten inom den reproduktiva tvingande heterosexualitetens ramar” (Butler 1990: 214). Genus är alltså en konstruktion vars tillblivelse döljs, vilket lurar oss att “tro på dess nödvändighet och naturlighet” (Butler 1990: 219) och som skapar kategorier som det “naturliga” könet och den “sanna” kvinnan (ibid). Det som vid första anblick verkar substantiellt, naturligt, som havande en essens, är alltså i själva verket “ett performativt verk som vardagspubliken inklusive aktörerna själva kommer att tro på och föra fram som sin övertygelse” (Butler 1990: 220).


    På detta sätt – att genus skapar, cementerar och upprätthåller tvingande kategorier som “naturligt” kön och “sanna” kvinnor och får dem att framstå som fördiskursiva – är makten produktiv (Foucault 1975), men det innebär också att man skulle kunna agera på ett annat sätt, för att “visa att denna skenbara ‘orsak’ är en ‘verkan’” (Butler 1990: 219). På så sätt kan den kulturella kroppen emanciperas, men inte till något “ursprungligt”, “sant” eller “naturligt” – ty något sådant existerar (som Butler visat) inte – utan “till en öppen framtid av kulturella möjligheter” (Butler 1990: 162).

    Källhänvisning
    Beauvoir, S. (1949). Det andra könet. Stockholm: Norstedts.
    Butler, J. (1990). Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos
    Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

    I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse…

  • Foucault: Övervakning och straff

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂

    Övervakning och straff är en genealogisk analys av makt från 1700-talet och framåt, med utgångspunkt i sättet att bestraffa lagöverträdare. I och med upplysningstiden ersattes kvalfulla avrättningar och smärtsamma kroppsstraff i allt högre grad av fängelsestraff och straffarbete, något som ofta kallas en human utveckling av bestraffningen vilket brukar tillskrivas upplysningsmän som Cesare Beccaria och andra reformatorer (Foucault, 1975: 107). Foucault (1975: 74) menar dock att den här förändringen i “straffväsendets ekonomi” – vilken han illustrerar genom att först närgånget beskriva en utdragen avrättning av Robert-François Damiens för hans mordförsök på kung Ludvig XV  år 1757 (vilket jag nästan blev lite illamående av att läsa tbh), för att sedan beskriva hur ett ungdomsfängelse från början av 1800-talet styrdes vilket manifesterar en helt annat typ av straff – inte alls innebär att makten över folket lättat eller att straffväsendet blivit mer humant. Nej, fängelset är bara det yttersta exemplet på en ny maktteknologi som ersatt en gammal – upplysningstidens straffrättsreformer bör alltså betraktas  “som en strategi för omdisponering av makten att bestraffa” (Foucault, 1975: 113, min kursivering) snarare än som en förmildring av makten. 

    Foucaults (1975: 123) huvudtes är alltså att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt. Från en medeltidens maktteknologi med fokus på straffet som ett skådespel i syfte att uppvisa och bekräfta överhöghetens makt, hämnas lagöverträdaren och avskräcka pöbeln, till en modern maktteknologi “avsedd att betvinga individen” genom kontroll av dess kropp, och därmed av samhällskroppen i stort (Foucault, 1975: 169-170).

    Hur görs då detta, rent praktiskt? Genom det Foucault (1975) kallar disciplin, vars idealtyp stavas panoptikon – en fängelsedesign signerad Jeremy Bentham vars arkitektur möjliggör för en enda person att övervaka tusentals fångar samtidigt – men som övervakningssystem Foucault påvisar även återfinns i skolor, militären, sjukvården och andra samhällsinstitutioner. I ett panoptiskt fängelse kan fångarna aldrig veta om de är övervakade vid en viss tidpunkt, eftersom övervakaren tack vare arkitekturens utformning är dold – “detta gör det möjligt för den disciplinära makten att vara absolut indiskret, eftersom den befinner sig överallt” (Foucault, 1975: 226). Möjligheten att ständigt bli övervakad – både som övervakare och som övervakad – är alltid närvarande i den disciplinära makttenologin (Foucault, 1975: 254), varför disciplinen kan fortsätta upprätthålla sig själv trots avsaknaden både av en synlig härskare och av fysiskt våld. Makten blir på så sätt “så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär” (Foucault, 1975: 254). På detta sätt tjänar panopticon till att illustrera hur makt (enligt Foucault) inte är någonting som en person äger eller som kan överföras från en person till en annan, utan snarare är som ett maskineri – det är “apparaten i sin helhet som alstrar ‘makt’” (Foucault, 1975: 226). 

    Enligt Foucault (1975: 260) kommer alltså maktutövningen varken utifrån eller uppifrån, utan är istället subtil och ständigt närvarande mitt ibland och mellan oss. Disciplinen kontrollerar kroppar inte genom en furstes maktuppvisning eller genom kvalfulla avrättningar utan genom den ständiga möjligheten att vara övervakad – på detta sätt reduceras kroppen “i sin egenskap av ‘politisk’ kraft och drivs till ett maximum i egenskap av nyttig kraft” (Foucault, 1975: 278). 

    Ett samtida exempel skulle kunna vara skönhetsideal för kvinnor – att man skall vara hälsosamt fit utan att vara för muskulös men inte heller för spinkig, fri från hår (förutom på huvudet) och gärna med en naturlig look även om eventuella blemmor, rodnader och andra ojämnheter i huden gärna får tonas över. Detta är skönhetsnormer som varken står inskrivna i någon lag eller utgör något brott med tillhörande rättslig påföljd om man bryter mot dem – ändå går de allra flesta runt och följer och därmed cementerar dessa skönhetsideal, trots att man kanske egentligen inte, om man hade levt i ett vakuum helt fritt från normer, skulle välja att lägga en massa pengar och tid på att trimma, fixa och trixa med kroppen. Tid investeras i att tukta och kontrollera kroppen, och hela discipliner av vetande kring hudvårdsrutiner, träning och diet skapas. Kroppen blir ett fält för vetande och kontroll.

    Med detta kommer vi också till en annan huvudtes hos Foucault – nämligen den att disciplinen inte bara utgör en repressiv makt för att straffa brottslingar eller förhindra deserteringar, utan också på många sätt är produktiv genom att utgöra ett medel för att förhindra våld, åtnjuta respekt för myndigheter, samt öka skickligheten och effektiviteten och därmed profiten i produktionen (Foucault, 1975: 264). Dessutom är makten också intimt förknippad med det Foucault kallar “vetande” – disciplinen möjliggör nya vetenskapliga fält och produktion av exempelvis kunskap i skolorna, medicinskt vetande i sjukhusen och kriminologiskt vetande i fängelserna (Foucault, 1975: 275). I sin egenskap av dömd, blir lagöverträdaren “ett objekt för möjligt vetande” (Foucault, 1975: 312), i likhet med patienten på sjukhuset eller militären i armén – det finns inget vetande “som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande” och tvärtom –  “makt och vetande (…) förutsätter varandra” (Foucault, 1975: 57).

     Källhänvisning

    Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

    Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂 Övervakning och straff är…

  • September 2023

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , , ,

    Månadens känsla/sammanfattning

    Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det som tar upp det mesta av min tid (är ju ändå där 37 h i veckan, och sen så blir det lite till jobb hemma varje vecka). I övrigt ägnar jag mig åt beachvolley en eller två gånger i veckan (älskar den sporten), och försöker hänga i skogen så mycket som möjligt. Laga god mat på helgerna och på vardagarna rullar livet mest på. Men jag känner mig nöjd. Jobbet är kul och jag hinner med det jag ska. Det är mycket att göra, men det är ändå ett privilegium att få dela vardag med en massa tonåringar varje dag haha. De är så gulliga.

    Månadens soundtrack

    Fortsätter med Stockholmsvy av Hannes som jag hade även förra månaden. Den är toppen.

    Månadens sociala/resa

    Har varit i Stockholm och hängt med Lise och Mim och gått på fest hos Erik och Lisa. Vi klädde ut oss till Freuds personlighetsteori (I know, det var långsökt). Men tycker vi lyckades bra!!

    Att jag över huvud taget var i Stockholm berodde också på att jag var på Amnesty-konferens där med jobbet. Vår skola är alltså en så kallad Amnesty-skola vilket innebär att man får åka på konferens en gång om året, men framförallt att man skall genomföra vissa aktiviteter, bland annat Skriv för frihet som är en global kampanj där över 200 länder skriver under namnlistor och skriver solidaritetsbrev för att sätta press på olika regeringar som fängslat abortaktivister, poeter och andra mänskliga rättighets-försvarare. Konferensen var toppen, jag såg bl.a. ett jättebra panelsamtal med Martin Schibbye vilket gjorde mig lite starstruck.

    Månadens mat

    Har fortsatt att plocka och äta svamp! Men har inga nya bilder på det. Blev också inspirerad förra helgen när jag var på Radikal bokmässa och fick äta frijoles och arepas con queso (d.v.s. ostfyllda friterade majsbröd mmm) så det har jag lagat två gånger den här månaden (även om igår tekniskt sett var oktober men anyway). Frijoles är alltså typ bönsoppa, eller stekta svarta bönor med kryddor (t.ex. spiskummin och paprika) + några skvättar vatten för att det ska bli lite såsigare. Detta serveras med ris, pico de gallo (hackad lök, vitlök, koriander, chili och tomat), arepas con queso (ostfyllda majsbröd alltså) och så gjorde jag en mangosalsa till också. Blev toppengott. Tack Syndikalistiskt forum för inspo!

    Månadens scenkonst

    Har som sagt varit på Amnestykonferens och då såg jag massa bra talare som kanske inte riktigt kan kallas för scenkonst men i alla fall scen. På radikal bokmässa såg jag Athena Farrokzhad, Merima Dizdarević och Burcu Sahin framföra sin “Ööööverenskommelse för Sverige​​​”, ett avtal skrivet på Tidö slott, en numera ökänd gärningsplats för regeringen och SD:s motbjudande Tidöavtal. Poesiläsningen var sååå bra! Rolig, sorglig, vulgär, befriande, och som utlovat, “en uppvisning i bristande vandel”. Athena Farrokzhads sommarprat från 2014 är fortfarande ett av de bästa sommarprat jag hört, och hon är (tillsammans med Liv Strömqvist) en av mina idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att önska).

    Månadens böcker

    Harry Potter and the Goble of fire – J.K. Rowling (2000)

    Harry Potter-marathonet har fortsatt och jag har läst ut fjärde boken. Läste också nästan hela femman, men p.g.a. att jag började ta tag i lite kurslitteratur i september så blev den inte utläst förrän nu i början av oktober. De är lika bra som alltid men måste nog säga att femman typ är en av de bästa böckerna? So much teenage feelings all over the place!!! Älskar ju tonårsskildringar haha. Mvh romantiker och nostalgiker.

    A suitable amount of crime – Nils Christie (2004)

    Jag har också läst en liten bok i min kriminologi-kurs (utöver X antal akademiska artiklar) som heter A suitable amount of crime som är en slags lång essä (boken är 120 sidor lång) om brott och straff, men framförallt är det en kriminologs vädjan om att i ett samhälle som värderar värden som snällhet, solidaritet, förståelse och compassion så är det svårt att argumentera för långa fängelsestraff eller fängelsestraff över huvud taget (speciellt eftersom den kriminologiska forskningen generellt är överens om att långa fängelsestraff inte är särskilt hjälpsamt för att förebygga eller förhindra brott).

    Indeed, vi ser ofta på icke-existensen av dödsstraff och tortyr som något vi är stolta över i vårt straffsystem, “their absence is our pride” som Christie (2004, s.103) skriver, men “imprisonment also comes close to taking life away. It means to take most of what is usually included in life away” (Christie, 2004, s.103). Ändå har många (speciellt politiker till höger…) inga problem med fängelsestraff. Men, vi borde fråga oss, anser Christie:

    “What sort of pain and what sort of distribution of pain do we find acceptable for our type of society? How large can we accept the penal sector of society to grow without endangering values of kindness, the civil character of our society and the cohesive character of that society? And then, when these limits are established, and we observe that they are threatened or transgessed, we have to give advice on what ought to be done. The level of punishment must be elevated to that of the independent variable.” (Christie, 2004, s.108)

    En intressant liten bok!

    Månadens film

    The Matrix (1999)

    Det var änna dags att se den här gamla rullen, Are var pepp och den har ju ändå stått på min watchlist. Och ja, det var ju inte riktigt min kopp te (vilket jag inte heller hade förväntat mig) men helt okej. Lite för mycket action för min smak men jag fattar att den är kult. 2,5 av 5.

    Hejdå september 2023, hej hej oktober!

    Kommentera här

    Månadens känsla/sammanfattning Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det…

  • Augusti 2023

    —

    by

    Alice Andrews
    in

    Månadens känsla

    ….måste väl ändå vara nystart? Om det nu är en känsla, men ni fattar. Augusti och start of term är som det riktiga nyåret. Ingen ny spaning direkt men tror de flesta håller med. Känslan blir extra stark när man börjar nytt jobb också! Sedan mitten av augusti arbetar jag nu på Magnus Åbergs gymnasiet i Trollhättan. Trivs mycket bra so far!

    Månadens sociala happenings

    Vi firade min födelsedag med pompa och ståt (eller ja – öl på Brewers, sushi på Super sushi och karaoke på Star karaoke och det var underbart!). Jag, Olivia och mamma cyklade till Kungsbacka (eller snarare Lervik) och tillbaka och det var great. Are och jag firade ett och ett halvt år tillsammans också! Grattis till oss! 🙂 Började också månaden med häng i Vättlefjäll med Alex, Sofie och Falke som va mys. 🙂

    Månadens soundtrack

    …måste nog vara Stockholmsvy med Hannes och waterbaby. Och därtill instrumentell jazz som vanligt, lyssnar på det nästan varje dag.

    Månadens mat

    Har plockat och ätit en massa svamp!!! Blodsopp, brunsopp, stensopp, smörsopp, tegelsopp, sandsopp, aspsopp och björksopp, gul kantarell och trattkantarell, gulkremla, kantkremla och vinkremla, pepparriska, kamferriska och blodriska, blek taggsvamp, rödgul taggsvamp och citronslemskivling. Tror det var alla? Har även artat (men ej ätit, såklart) gallsopp (inte giftig, men förstör varje anrättning), laktritsriska (svagt giftig) och pepparkremla (svagt giftig). Flera nya arter för i år, och ett riktigt bra svampår därtill. Så kul med svamp!

    Månadens böcker

    Islamofobi – Mattias Gardell (2011)

    En bok om islamofobi som på ett lättillgängligt sätt gör upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot islam/muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Gardell punkterar föreställningar som t.ex. att islam skulle vara en våldsam religion eller att muslimska kvinnor är kuvade och förtryckta på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserat. Bra bok! Skrev om här.

    Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (1999)

    Harry Potter-marathonet har fortsatt. Jag läste ut bok tre och nästan hela bok fyra, som verkligen skiljer sig mycket från filmerna. Hermione’s engagemang för husalfer är helt utraderat ur filmerna, liksom karaktärerna Winky och Ludo Batman. Faktum är att bok fyra skiljer sig väldigt mycket från filmen över huvud taget. Filmerna är absolut jättebra, men böckerna alltså. Its the real deal så att säga.

    Saker som jag tänker på när jag läser Harry Potter: är Harry Potter-världen demokratisk? Hur kunde Fudge bara “få” jobbet som Ministry of Magic? Är det nånsin val? Hur länge har Fudge egentligen suttit på posten? Var finns rättssäkerheten? Hur kan Sirius Black m.fl. kastas i fängelse utan rättegång, och sitta i TOLV år? Hur kan man låta folk som dömts för brott (utan rättegång) vaktas av crazy dark creatures som suger ut ens själ? Varför finns det inga organ som granskar ordningsmakten? Varför upprörs ingen över sättet på vilket brottslingar behandlas? Hur kan Rita Skeeter publicera alla dessa outrageous lögner i Harry Potter-världens största tidning? Finns inte brottet förtal, konceptet ansvarig utgivare och journalistisk etik? Ja det är många frågor jag har som vuxen och läsande Harry Potter – den magiska världen framstår faktiskt som en crumbling pseudodemokrati och i de senare böckerna infiltrerade ju faktiskt ministeriet och det blir en marionettregering under Voldemort. Men även innan dess… var är demokratin?! Haha. Har aldrig tänkt på detta innan när jag läst Harry Potter men det finns verklige

    Månadens film

    Summer of ’85 (2020)

    Svt har “Pridesommar” så jag har sett på queer film. Den första augustidagen såg jag Summer of ’85, eller Été ’85, som är originaltiteln, som utspelar sig i en solstänkt badort på Normandies kust sommaren, ja just det – 1985. Filmen är löst baserad på romanen Dansa på min grav och har mycket vibes som påminner om mästerliga Call me by your name – åttiotal, en första kärlek som fullständigt knockar en, en några år äldre charmig kille (som dessutom råkar vara judisk) förför en lite yngre kille, sommar, sol och bad, en tjej i bakgrunden. Ja nu när jag radar upp likheterna är de faktiskt väldigt många, och det summerar kanske filmen ganska bra – precis som Call me by your name är Summer of -85 en vacker rulle om queer, ung kärlek, och precis som med Call me by your name vill man liksom in i filmen, till de pastelliga färgerna, saltstänket, solen, erotiken (som är bland är snudd på elektrisk). Men till skillnad från Call me by your name når Summer of -85 inte samma briljans. Icke desto mindre är det en sevärd film om magin – men också the agony – of the first real love, och jag bangar aldrig en queer film. 3,5 av 5 blir mitt betyg!

    Sorry we missed you (2019)

    Jag såg detta brittiska drama av regissören Ken Loach som också gjort I, David Blake, och blev så ledsen. Det här är socialrealism och filmen skildrar hur gig-ekonomin gör tillvaron till total misär för de som finns längst ner på botten, som arbetar 14 timmar om dagen och ändå inte får vardagen att gå ihop. Filmen handlar om det strävsamma paret Rick och Abby som på varsitt håll arbetar med olika gig – Abby jobbar inom äldrevården och för betalt per besök, men måste själv bekosta resorna mellan besöken och får ingen betalning för restiden. Rick får ett “erbjudande” om att bli “self-employed” på ett franchise-bolag som levererar paket. Här kan man inte ta ledigt, utan då måste man själv hitta ersättare, och gör man inte det får man 100 pund i böter. Sådan är gig-ekonomin och ser sorgligaste är att den inte bara existerar på film utan att det är såhär verkligheten ser ut. Som ni hör är det inte en direkt happy film men den var bra och sevärd men som sagt, så jävla deprimerande. Mycket bra skådespel från alla inblandade men ja, det sorgligaste är att för många är detta inte skådespel eller film utan vardag. Foodoora, Uber, Bolt, olika elsparkcykel företag. Du står för dina egna arbetskläder och arbetsredskap, du får mer betalt ju snabbare du jobbar och gud nåde dig om du är sen för då kommer du få dåliga recensioner av kunden. Fyfan. Jag fucking hatar kapitalismen. Filmen får iaf 3,5 av 5, betyget dras ner lite främst som sagt för att den är så deppig, skådespeleriet är briljant.

    Alone with you (2021) (?)

    En psykologisk skräckis vi valde ut från Drakenfil som visserligen är creepy, har några jump scares och absolut är sevärd, men också lite… märklig? Helt okej! 2,5 av 5.

    Kommentera här

    Månadens känsla ….måste väl ändå vara nystart? Om det nu är en känsla, men ni fattar. Augusti och start of term är som det riktiga nyåret. Ingen ny spaning direkt men tror de flesta håller med. Känslan blir extra stark när man börjar nytt jobb också! Sedan mitten av augusti arbetar jag nu på Magnus…

  • En cykelhelg

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Förra helgen, den nittonde till tjugonde augusti, hade jag, Olivia och mamma bokat in för införlivandet av mammas födelsedagspresent. Vi har uppenbarligen upplevelse-tema på födelsedagspresenter i år – pappa fick ju paddling i Vättlefjäll av Olivia och mig. Mamma hade önskat sig cykling, så cykling fick det bli. Det var stekhett förra lördagen, och vi möttes hos Olivia vid elva-tiden för proviantering och en kaffe. När vi väl figure:at out vem som skulle ha vilken cykel (tanken var egentligen att mamma skulle låna Emils men hans framgaffel var liksom stelt framåt hela tiden vilket var lite obehagligt att cykla med) gav vi oss iväg söderut längs Dag Hammarskjöldsleden med rikting mot Särö! Via de flådiga villorna längs med havsbandet (riktiga mansions) och Billdal tog vi lunchpaus vid havet ungefär en och en halv timme in i cyklingen. Wraps med hummus, kylt vin som mamma hade med, och kaffe.

    Sen, vid kanske fyratiden eller så, kom vi fram till vårt resmål: ett AirBnb i Lervik som vi hyrt för natten. Där lastade vi av våra grejer och sen åkte vi ner till Lerviks hamn för att spana in restaurangen och badplatsen. Mamma fotade våra vällåsta cyklar 🙂

    Ett dopp blev det innan Olivia och jag åkte iväg och provianterade på en matbutik några km bort, och sen var det fri lek och göra i ordning sig för kvällen. Vi skulle käka på hamnkrogen i Lerviks hamn – veganburgare med tryffel majonnäs (utan för min del). Så mysigt att hänga!!! Vi tog också en liten promenad på klipporna efter maten.

    Sen bar det av hem och då hade något mycket spännande inträffat: elen hade försvunnit! Vi blev genast mycket törstiga eftersom även vattnet var eldrivet. Vi satt således med tända ljus till läggdags och pluggade in cykelbatterierna i hopp om att strömmen skulle komma tillbaka under natten vilket den gjorde. Phiew! Dagen efter käkade vi frukost och väntade ut lite duggregn, och sen bar det av tillbaka mot Göteborg. Inte riktigt lika vackert som dagen innan då det varit så soligt, men ändå en otroligt fin cykelled. Nästan ingen sträcka är bilväg och är det det är det grusväg omgivet av grönska och/eller hav. Leden går både i skog, äng och längs havet och det är verkligen supervackert! Rekommenderar starkt den här etappen av Kattegattleden (från Göteborg till Kungsbacka, även om vi inte åkte hela vägen till Kungsbacka utan stannade i Lervik).

    På väg hem stannade vi på ett av Lisbeth rekommenderat café i Billdals park som jag inte minns namnet på men som var väl värt ett besök. Bra utflyktsmål från södra Gbg! Här passade vi också på att ta några bilder för att föreviga denna minnesvärda lilla miniresa. Så himla fint var det! Känns som jag får bättre och bättre relation med min familj för varje år, kanske handlar det om att bli vuxen? Hur som helst väldigt tacksam för dem i alla fall.

    Som ni ser var det regnigt i Billdal men lagom till vi kom till södra Gbg sprack solen upp och det blev ett dopp i havet innan vi var tillbaka

    Förra helgen, den nittonde till tjugonde augusti, hade jag, Olivia och mamma bokat in för införlivandet av mammas födelsedagspresent. Vi har uppenbarligen upplevelse-tema på födelsedagspresenter i år – pappa fick ju paddling i Vättlefjäll av Olivia och mig. Mamma hade önskat sig cykling, så cykling fick det bli. Det var stekhett förra lördagen, och vi…

  • Födelsedagspresenten

    —

    by

    Alice Andrews
    in

    I lördags skulle jag få del två av min födelsedagspresent från familjen! Första destination, klockan fem, var Brewers på Magasinsgatan för en riktigt god öl. Jag tog en hazy IPA förstås, vad annars?! Nästa destination var Super sushi på Drottninggatan, där middag intogs. Sushirolls till förrätt och en amazing ramen till varmrätt. Nästa och sista destination var Star karaoke!!! WHAT?! Totalt oväntat och så kul! Har bara gjort karaoke en gång tidigare och har då varit lite skeptisk pga folk sjunger så… Dåligt? Men nu körde jag ju med musikproffs a.k.a. min familj och Are och då lät alltid åtminstone relativt bra. Vi blandade gamla dängor med Billie Eilish och Linkin Park, drack drinks och hade det superkul! Otrolig överraskning som jag absolut kan tänka mig göra igen.

    Efter karaoken gick vi vidare till Puta Madre för en nattfösare, innan vi skiljdes åt. Så bra present! Så bra att det var planerat till slutet av sommaren också, har sett fram emot detta i flera veckor utan att riktigt veta vad det ska vara. Tack världens finaste familj <3333

    I lördags skulle jag få del två av min födelsedagspresent från familjen! Första destination, klockan fem, var Brewers på Magasinsgatan för en riktigt god öl. Jag tog en hazy IPA förstås, vad annars?! Nästa destination var Super sushi på Drottninggatan, där middag intogs. Sushirolls till förrätt och en amazing ramen till varmrätt. Nästa och sista…

  • Elva sorters svamp

    —

    by

    Alice Andrews
    in

    Denna söndag bjöd på fint väder så jag fick med mig Are ut i skogen för promenad och svampplockning. Vi fick i Lexbybergen som blivit min nya favorit-plats nära Kortedala! Mer folktomt än Bergsjön, och mer skogigt såattaäga.

    Vi plockade massor av sorter: gul kantarell, trattkantarell, rödgul taggsvamp, blek taggsvamp, gulkremla, blodriska, skäggriska, pepparriska, blodsopp, brunsopp och tegelsopp. Sopparna skar jag upp och torkade, resten hamnade i en stuvning som vi åt med pasta toppat med persilja som alltid är gott till svamp tycker jag. Riskorna förvällde jag två gånger eftersom de är så kallade “finska riskor” som är skarpa i smaken. Utöver dessa ätliga sorter hittade och artade vi även oätlig gallsopp (vilket var första gången för mig!) giftig lakritsriska (som blöder genomskinlig vätska istället för vit, också första gången jag artat den) och pepparkremla. Det var första gången jag hittat en giftig kremla men det var otroligt tydligt – den verkligen brände på tungan. Känns skönt att ha artat en sådan också! 🙂

    Denna söndag bjöd på fint väder så jag fick med mig Are ut i skogen för promenad och svampplockning. Vi fick i Lexbybergen som blivit min nya favorit-plats nära Kortedala! Mer folktomt än Bergsjön, och mer skogigt såattaäga. Vi plockade massor av sorter: gul kantarell, trattkantarell, rödgul taggsvamp, blek taggsvamp, gulkremla, blodriska, skäggriska, pepparriska, blodsopp,…

  • Islamofobi – Mattias Gardell (2011)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011).

    Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är offer som tvingats till att bära slöja och blir kuvad av sin man, att islam skulle vara en ovanligt våldsam religion som bär ansvaret för de flesta krig som förts i religionens namn, att islam skulle vara oförenligt med demokrati, att alla muslimer vill införa sharialagar, o.s.v. o.s.v. Gardell punkterar alla dessa föreställningar på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserad. Gardell medger att det klart att det finns muslimer som vill införa sharialagar – precis som att det finns kristna som skulle vilja att lagen byggde mer på kristendomen – och det klart att det finns vissa muslimska kvinnor som mer eller mindre påtvingats slöjan – precis som det finns kristna/buddhistiska/judar/ateister/whatever som också påtvingats olika religiösa eller ickereligiösa värderingar och attribut – men detta gäller långt ifrån alla muslimer och att dra generaliserande slutsatser om folk endast baserat på att de är muslimer är rasistiskt.

    Ett exempel på en myt som Gardell punkterar är att islam skulle vara en påfallande våldsam religion som för krig/terrorism i Guds namn. Detta stämmer inte. Av de 1677 väpnade konflikter som pågått i världen från slutet av Andra världskriget till 2001, handlade en överväldigande majoritet (91 %), primärt om andra saker än religion. Och av de konflikter som på något sätt hade med religion att göra så var det faktiskt buddhister som var värst, tätt följt av kristna och först därefter muslimer. Buddhister var involverade i fler väpnade konflikter, mer våld och dödande än nominella anhängare av andra religioner – de utgjorde under undersökningspreioden fem, sex procent av världsbefolkningen men var inblandade i 17 procent av världens väpnade konflikter, d.v.s. en överrepresentation om 209 procent. Ändå har vi i västvärlden en naiv bild av buddhism som en fredlig religion, vilket alltså är helt missvisande, medan islam allt som oftast framställs i media i relation till krig, våld, terror och död. På grund av denna islamofobiska “kunskapsregim” som Gardell kallar det – d.v.s. att bara viss, väldigt stereotyp information om islam kablas ut till allmänheten genom filmer, media, TV, tidningar etc – formas också vår bild av islam till att just vara associerad med krig, våld, kvinnoförtryck och terror.

    En mycket läsvärd och, för att vara facklitteratur, lättillgänglig/lättläst bok som kommer att avslöja även den mest toleranta och antirasistiskt upplysta personen med vissa dolda försanthållna antaganden om muslimer/islam som faktiskt inte stämmer. Rekommenderar!

    Kommentera här

    Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011). Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är…

  • Ramsvikslandet

    —

    by

    Alice Andrews
    in

    Är hos mamma och pappa i Spekeröd, min bästa plats på jorden. Har plockat massor med svamp och idag har vi varit på Ramsvikslandet i Bohuslän och promenerat.

    Är hos mamma och pappa i Spekeröd, min bästa plats på jorden. Har plockat massor med svamp och idag har vi varit på Ramsvikslandet i Bohuslän och promenerat.

  • Juli 2023

    —

    by

    Alice Andrews
    in

    Månadens känsla

    Lite besviken över att vädret varit piss, men glad över att jag ändå gjort så otroligt mycket under juli månad!!

    Månadens mat

    Definitivt Sofies goda frallor som jag bakat massor av gånger sedan jag åt dem i Köpenhamn när jag var på besök hos Alex, Sofie och Falke. Minimal arbetsinsats (man behöver inte ens knåda) och fantastiskt resultat.

    Månadens soundtrack

    Har såklart lyssnat på massa olika låtar och artister men en återkommande är Baltimore med Nina Simone så det får vara Månadens soundtrack. Är besatt.

    Månadens firanden

    Mammas födelsedag den 9 juli firades i Spekeröd med pompa och ståt. Eller ja, med mys i alla fall. Mamma hade gjort otrolig hemmagjort blåbärsglass och saffransglass bland annat. Omnomnom.

    Månadens resor

    Jag var i Köpenhamn 10-12 juli, och hälsade på Alex, Sofie och Falke. Det var mycket mysigt.

    Malmö 12/7

    På väg hem från Köpenhamn stannade jag till ett slag i Malmö 12-13 juli och hälsade på Daisy. Vi åt ramen på Möllan och hade det mysigt.

    Sen nästa vecka bar det vidare till Bornholm med Mim 17-21 juli, vilket jag skrivit om här. Vi hike:ade, lagade och åt god mat, snackade om allt möjligt (men mest relationer och politik, förstås), badade och tittade på Bornholms vackra vyer. Samt var liiite nerviga över huruvida vår bil skulle klara av färjan tillbaka till Sverige, men det gick ju bra trots allt 🙂

    Den sista resan för månaden var Dalsland med Daisy och Lise 25-29 juli. Det var den resan som blev planerad sist, eller ja, vi hade bestämt datum sedan länge men vad vi skulle fylla dessa datum med var oklart ganska länge. Till slut blev det alltså Dalsland, närmare bestämt en liten röd gullig stuga fem minuter från en liten sjö, där vi spenderade tre dagar med att läsa böcker, äta god mat, promenera och prata. Det var så mysigt och vilsamt!! Vi konstaterade efteråt att det är inte ofta som man hänger med folk konstant i fyra dagar (de sov en natt hos mig och Are innan) och inte känner sig socialt trött efteråt, men så var det. Tror det är en kombo av att vi är ganska synkade i vad vi ville göra (lägga oss tidigt, sitta och läsa, gå i skogen) och att det bara helt enkelt är ganska avslappnat häng? Tycker mycket om dem. <3

    Månadens böcker

    Det hann bli många utlästa böcker i juli! Sju stycken närmare bestämt.

    Din stund på jorden – Wilhelm Moberg (1963)

    “Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”. Dessa vackra och vemodiga ord skrev jag ner när jag hörde dem läsas upp i denna lilla pärla från 1963, tio år innan Wilhelm Moberg begick suicid. Och kanske är detta ett slags avskedsbrev, för det är en hyllning till livet och det som varit, men också en sorgeyttring över det som aldrig blev. En klassiker som är minst lika läsvärd som Utvandrarna och Invandrarna. Läs den! Skrev om här.

    How race survived US history – David Roediger (2011)

    En bok jag löste för kursen om rasismens historia jag läser nu över sommaren, som i sex kapitel plus prolog och epilog förklarar hur ras kunde överleva det amerikanska frigörelsekriget från England på 1700-talet, självständighetsförklaringen 1776 och konstitutionen med dess storartade anspråk om att “all men are born equal”, inbördeskriget och det slutgiltiga avskaffandet av slaveriet 1863, Jim Crow och medborgarrättsrörelsen 100 år senare, ända fram till Obama. Rasismen peakade under Jim Crow, mellan inbördeskriget och första världskriget och den segregering och det monstruösa våld som riktades mot svarta men även andra icke önskvärda grupper som kineser och ursprungsbefolkningen under denna tid, men is still alive and kicking, även under Obama. Boken behandlar ju USA och ibland kan de amerikanska referenserna vara något svårbegripliga, speciellt som det är en komplicerad fackbok, men ändå läsvärd och lärorik!

    Boy swallows universe – Trent Dalton (2018)

    En fantastisk ungdomsbok om 13-åriga Eli Bell och hans stumme bror August, och deras ibland ganska mörka liv bland droger och kriminalitet, i resan mot frågorna till svaren. Boken har mycket gemensamt med I’ll give you the sun av Jandy Nelson men det är mycket mörkare här. Det älskvärda med boken är barnets/tonåringens naiva men också roliga perspektiv på det hela. Läs!! Skrev om här.

    Harry Potter and the philosopher’s stone (1997) och Harry Potter and the chamber of secrets (1998) – J.K. Rowling.

    ‘Nough said. Ibland är det bara så skönt att läsa trygg och familjär litteratur som man vet till 100 % är asbra, som man direkt kommer in i och som är lättläst. ÄLSKAR Harry Potter-böckerna och nu äger jag hela sviten på engelska. Tog således upp dem för lite enkel litteratur nu i juli och hann läsa ettan och tvåan och halva trean på ett kick. Vilsamt.

    Det ohyggliga arvet – Christian Catomeris (2017)

    Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris är en fackbok som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i konkret politik. Mycket viktig och allmänbildande bok som alla borde läsa. Skrev om här.

    Racism – a short history – George M. Fredrickson (2003)

    Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland). Boken ägnas sedan åt att, utifrån denna definition, gå igenom rasismens historia och dess kulmen (Nazityskland, Apartheid-Sydafrika och Jim Crow-USA). Mycket läsvärd! Skrev om här.

    Månadens filmer

    Clara Sola (2021)

    Vi såg Clara Sola på Draken film, en lågmäld, vacker, magisk film. Draken film beskriver filmen som “Magisk realism, religiös mysticism och omhuldade ondska när en helgonförklarad, kuvad 40-årig oskuld gör sexuell revolt i Nathalie Álvarez Meséns Guldbaggebelönade debut” och det tycker jag sammanfattar filmen ganska väl. Här får vi möta Clara, boendes i en liten by på den costarikanska landsbygden, som otvunget kommunicerar med djur och har ett speciellt, nästan magiskt, band till naturen. Samtidigt ses hon av sin mor och av befolkningen i byn som ett helgon, som har mött Maria, Nuestra Madre. Clara ombeds bota sjukdomar och välsigna byborna, men själv lever hon ett väldigt begränsat liv under moderns ständigt vakande ögon. Men någonting väcks i Clara när Santiago kommer till byn, ett frö till en frigörelse.

    Filmen vad mångbottnad och vacker, en hyllning till naturen och en känga till kristendomen. Mycket sevärd! 4 av 5.

    Blackberry (2023)

    Såg denna på Hagabion med Mim och blev starkt påmind om The Hummingbird project från 2018 som har typ samma tema. D.v.s. några tech-killar som kommer på nåt (i Blackberry den första smartphone, i Hummingbird nån slags kabel) som revolutionerar tekniken och gör dem asrika/framgångsrika/cocky men som sedan också blir deras fall. Filmen är helt okej och lite rolig på sina ställen och jag ger den 2,5 av 5.

    The royal affair (2012)

    Såg om denna rulle med Alicia Wikander och Mads Mikkelsen om triangeldramat mellan den danske kungen Christian VII, som var psykiskt sjuk, hans drottning Caroline Mathilde som han behandlade tämligen kallt, och kungens livläkare Johann Struensee, som å ena sidan hjälper kungen genom hans nycker men också är en upplysningarna som blir förälskad i drottningen. Egentligen är det kanske inte kärleksdramat som är det intressanta utan den lysande gestaltningen av denna tid, då Upplysningen står för dörren med krav på emancipation, samtidigt som adeln klamrar sig fast vid sin makt. 4 av 5

    Sjätte sinnet (1999)

    Are och jag bjöd spontant över Olivia och Emil för att kolla på denna gamla skräckrulle, eftersom den fanns på SvtPlay. Tydligen visste alla utom jag om plot-twisten trots att ingen av oss hade sett den, men trots att jag visste att det skulle vara en plot-twist var den ändå ganska twist:ig (fast antagligen inte så twist:ig som den hade varit om jag inte vetat om att det skulle vara en plot-twist – nu räknade jag ut vad det skulle vara relativt snabbt, före Are till och med vilket jag är mycket stolt över). Hur som helst en sevärd film, det är inte för intet det är en hyllad skräck/thriller, men tyvärr märks det att den är föråldrad. Den har ändå åldrats med viss värdighet, men som sagt, det märks att den gjordes för nästan 25 år sen. Hur som helst sevärd, jag ger den 3,5 av 5. Och vad den handlade om…? Ja, men en liten pojke med ett sjätte sinne 🙂

    Rurangi (2020)

    Som en del av SVT:s “Pridesommar”-satsning (yaay) visades denna fina lilla film om transaktivisten Caz som efter tio år och en transition senare återvänder till sitt barndomshem Rurangi på den Nya zeeländska landsbygden. Hemkomsten blir dock svår eftersom det också innebär att komma ut. En fin liten film som (utan att avslöja för mycket) tack och lov inte är totaldeppig utan lyckas väva samman transkamp, ursprungsbefolkningen maoris rättigheter och till och med miljökamp. Så lite, lite krystat och skriv-på-näsan blir det på slutet men allt är förlåtet. En queer film, vad mer kan man begära? 3,5 av 5.

    Kommentera här

    Månadens känsla Lite besviken över att vädret varit piss, men glad över att jag ändå gjort så otroligt mycket under juli månad!! Månadens mat Definitivt Sofies goda frallor som jag bakat massor av gånger sedan jag åt dem i Köpenhamn när jag var på besök hos Alex, Sofie och Falke. Minimal arbetsinsats (man behöver inte…