Tag: politik Page 1 of 3

Weber (1934): Protestantismens etik och kapitalismens anda.

On 12 February 2023

In 2. Kultur, 3. Politik, Litteratur, Sociologi

Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som just protestantismens etik och kapitalismens anda.

Webers grundtes är denna: att ett av de grundläggande elementen i den moderna kapitalistiska andan, nämligen den rationella livsföringen, är sprungen ur den protestantiska asketismen som den såg ut i bl.a. kalvinismen och puritanismen. Det kapitalistiska handlandet är visserligen ingen ny företeelse – människans jakt på vinst har alltid funnits – men det som enligt Weber är unikt i “Västerlandet” är att det här utvecklats en annan art av kapitalism – nämligen den kapitalistiska organisationen av (formellt sett) fritt arbete, vilket är ett resultat av en unik typ av rationalism, som alltså enligt Webers tes härstammar från protestantismen. Sedan ägnar han dessa åttio sidor åt att påvisa denna tes, och han gör det förbluffande övertygande. Jag menar, vid första anblick har man svårt att förstå hur protestantisk asketism hänger ihop med kapitalismen, men efter att ha läst denna bok är jag beredd att hålla med.

Weber visar hur i synnerhet kalvinismen förkastar allt behovsuppfyllande, eftersom det sågs som att ge efter för det kroppsliga och det sinnliga. Nej, för att nå Guds nåd och frälsning är det den asketiska livsföringen som gäller, d.v.s. att man förkastar behovsuppfyllelse. Hårt arbete blir ett medel för asketism, ja ett kall, men eftersom man inte får använda de pengar man ackumulerar (ty det vore att ge efter för köttets lustar om man t.ex. gick på konsert eller åt en god bit mat för njutningens skull) blir det oundvikliga resultatet att dessa protestantiska asketer ackumulerar rikedom. Och rikedom i sig är visserligen också något förkastligt, men om det är ett resultat av arbete i Guds nåd är det också just ett uttryck för Guds nåd. Så småningom försvann enligt Weber de religiösa förtecknen för denna protestantismens etik, och kvar blev bara den rationella livsföringen, den som gick ut på hårt arbete och flit, och förkastandet av behovsuppfyllelse. D.v.s. det som utgör det kapitalistiska tänkandet, och som också Marx ringar in som skillnaden mellan arbetare och kapitalister: arbetare har som mål att tjäna tillräckligt med pengar för att byta dessa mot det som kan uppfylla deras behov av mat, kläder och tak över huvudet, medan kapitalisten inte har behovstillfredsställelse som mål, utan vinstackumulation. Och denna vinstackumulation som mål härstammar alltså, enligt Weber, från den protestantiska etiken. Mycket intressant tes! Rekommenderar denna bok för alla andra sociologinördar 🙂

Kommentera här

I en annan klass – Emma Leijnse (2022)

By Alice Andrews

On 03 April 2022

In 1. Vardag, 3. Politik, Litteratur, Skolpolitik

Jag har läst I en annan klass av Emma Leijnse, från 2022. En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.

DN skriver: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“

Leijnse har följt två mellanstadieklasser från två olika skolor: en skola i ett välmående område i Lund, och en i ett s.k. utsatt område i Malmö. Urvalet av de två klasserna är endast baserat på föräldrarnas utbildningsbakgrund – för eleverna i Lund är föräldrarna högutbildade, och för eleverna i Malmö är föräldrarna lågutbildade. Att Leijnse valt ut de två klasserna endast baserat på utbildningsnivå beror på att:

“föräldrarnas utbildningsnivå är fortfarande den enskilda faktorn som ger störst avtryck i elevernas skolresultat på gruppnivå. Och den väger allt tyngre. Elever med högutbildade föräldrar som gick i nionde klass 2019 och 2020 hade drygt 80 meritpoäng mer än elever med lågutbildade föräldrar. Av maximala 320 meritpoäng snittade de högutbildades barn på drygt 240 meritpoäng. De lågutbildades barn nåde knappt upp till 160, som motsvarar det lägsta godkända betyget E i alla ämnen. För tio år sen var skillnaden drygt 60 meritpoäng.”

Hur kan det bli såhär? Med föräldrarnas utbildningsbakgrund kommer förstås en rad andra saker. Barn till lågutbildade har exempelvis generellt sämre fysisk och psykisk hälsa, vilket förstås negativt påverkar skolarbetet. I Lunda-klassen måste barnen ha full koll på när och hur de gör sina läxor, eftersom nästan varje dag upptas av någon typ av träning eller annan fritidsaktivitet. I Malmö-klassen går man förbi flera ställen där personer har fallit offer för gängkriminaliteten när man går hem från skolan, och man går inte till någon fritidsaktivitet. Vi vet att träning är viktigt för att kunna lära sig, men de lågutbildades barn rör inte på sig i samma utsträckning, vilket i sin tur beror på en rad faktorer där bl.a. fattigdom spelar in. Lågutbildade är generellt också mer trångbodda, vilket gör att barnen kanske inte har någon plats med lugn och ro där de kan göra läxorna. Kanske delar de rum med föräldrar eller syskon, medan barnen i Lundaklassen har eget rum – eller kanske till och med två. Med stor sannolikhet har de lågutbildades barn heller ingen vuxen som kan hjälpa till med läxorna, medan föräldrarna till Lunda-barnen är läkare, lärare, psykologer, forskare, jurister och ingenjörer som alla har förmåga att hjälpa sina barn (och i större utsträckning också lägger sig i lärares yrkesutövning). De lågutbildades barn är mer utsatta för våld eftersom de bor i områden där det skjuts – kanske går de förbi platser där folk fallit offer för gängkriminaliteten på väg till skolan, vilket skapar en otrygghet. Barn till lågutbildade har i högre utsträckning ett annat modersmål än svenska, och ett sämre ordförråd än barn till högutbildade föräldrar, vilket negativt påverkar deras skolgång. Kanske måste de hjälpa sina föräldrar med att översätta myndighetsdokument, medan de högutbildade barnens föräldrar hjälper dem med läxorna. Lågutbildade är generellt fattigare eftersom arbetslösheten är högre och lönerna lägre. Och så vidare i all oändlighet. Sverige var som mest jämlikt på 80-talet, och sedan dess har det bara gått utför, så ock i skolan. Och som Leijsne skriver:

“Arbetslivet i Sverige kommer under lång tid framöver att präglas av sämre kunskaper och större spridning i läsförståelse, konstaterar en statlig utredning som handlar om konsekvenser av utbildning på lägre sikt. Det resulterar i större skillnader i lön och sysselsättning. Om de ekonomiska klyftorna i samhället inte ska öka på grund av detta, så behövs mer fördelningspolitik. Totalt sett förlorar hela samhället på att barn släpar efter i grundläggande färdigheter, som att läsa, skriva och räkna bra, slår utredningen fast”.

Det är ju sorgligt att man ska behöva påpeka att hela samhället drabbas av växande social och ekonomisk ojämlikhet, vilket spiller över på en alltmer ojämlik skola – är det inte värt att bry sig om detta även om det inte drabbar en själv? Med det sagt är det en oerhört viktig poäng att hela samhället drabbas negativt av ojämlikheten. Effekterna är dock långsiktiga, men om utvecklingen fortsätter på det här sättet kommer det att få konsekvenser på lång sikt, t.ex. i form av brist på kompetent arbetskraft vilket kommer generera minskade skatteintäkter och minskad tillväxt, samtidigt som behovet av bidrag kommer att öka. En annan effekt är ökad gängkriminalitet eftersom en gemensam erfarenhet gängkriminella unga män har är en misslyckad skolgång. Faktum är att det är unga män som drabbas värst av den ökande ojämlikheten. Leijnse skriver:

“Särskilt unga män blir sjuka av det växande gapet. En ökning av de sociala skillnaderna i dödlighet, kallar forskarna det. Alla andras hälsa blir bättre, medan unga män släpar efter. För tjugo år sen hade Sverige den lägsta dödligheten i Västeuropa bland unga vuxna i ålder 20-34 år . Idag hör Sverige istället till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten bland unga vuxna. Män som precis blivit vuxna har tre gånger så hög dödlighet som kvinnor i samma ålder. Det är mer drogproblem, mer självförvållade skador och mer våld. Mest har dödligheten ökat hos män med låg utbildningsnivå. Risken att ha drogproblem är sex gånger högre hos killar med låga grundskolebetyg än hos andra elever. De har oftare värk i kroppen. De dör oftare i trafikolyckor. Och lågutbildade män löper mer än tre gånger så hög risk att skadas allvarligt på grund av mänskligt våld, jämfört med unga män med en gymnasieexamen. Killar i utsatta områden klarar sig extra dåligt i skolan – här är gapet mellan tjejers och killars betygsresultat extra stort.”

Ojämlikheten gynnar alltså absolut ingen, och i synnerhet inte unga män med låg utbildning. Ändå låter vi det fortgå. Systemet är riggat, redan från början. I förskolor i fattiga och invandrartäta områden har man svårt att rekrytera utbildade förskollärare, och detta fortsätter i de högre åldrarna: de mest utbildade och erfarna lärarna söker sig till skolor där de högpresterande eleverna går – d.v.s. de vars föräldrar är högutbildade. Detta gör att personalruljansen på skolor där de lågutbildades barn går är mycket högre än skolor där de högutbildades barn går, eftersom obehöriga lärare bara får anställas ett år i taget (och det är svårt att rekrytera behöriga lärare till dessa skolor). Men som Leijsne skriver:

“Det ironiska är att för Lundaskolans elever spelar det inte lika stor roll hur bra deras lärare är. Deras stöd hemifrån är så starkt att kvaliteten på lärarna och skolan inte påverkar dem så mycket. De elever som allra mest behöver kontinuitet och stadiga relationer med vuxna, får det alltså minst. De elever som mest behöver utbildade lärare, får minst tillgång till dem. Elever i störst behov av bra undervisning, får sämre undervisning än elever med bättre förutsättningar att lyckas. Detta kallas pedagogisk segregation. I Sverige är den tydligare än i nästan vilket annat OECD-land som helst. Vi tillhör de länder som lyckats sämst med att rekrytera välutbildade och erfarna lärare till skolor i utsatta områden”.

Det är ett jävla depp att läsa den här boken. För som sagt, det blir bara värre och värre. Men Leijnse avslutar ändå on a somewhat positive note: “Vi kan välja annorlunda”. I podden Lära från lärda (min favoritpod atm förresten) föreslår hon några saker man skulle kunna göra – men det krävs förstås politiskt engagemang och att vi röstar på politiker som tar det här på allvar:

Återförstatliga skolan så att hur mycket pengar man lägger på utbildning inte beror på var man bor – det cementerar ojämlikheten.
Reformera det s.k. “fria” skolvalet så att man måste ta in en viss kvot elever från vissa områden, så att det blir mer socioekonomiskt heterogent vilket alla gynnas av.
Minska skolpengen för friskolor, eftersom de inte har samma ansvar att ta emot alla elever som t.ex. nyanlända. Eftersom de inte har samma ansvar bör de inte heller ha samma ersättning.
Fördela pengar till skolan efter behov – de skolor som har fler elever med sämre förutsättningar (i form av t.ex. lågutbildade föräldrar vilket alltså är en avgörande faktor för elevers skolprestationer) bör också få mer pengar för att kunna kompensera för dessa sämre förutsättningar genom t.ex. mindre klasser, mer planeringstid och högre lärartäthet, vilket kostar pengar.

Rekommenderar denna bok å det starkaste – i synnerhet till de som jobbar/ska jobba i skolan, men i allmänhet till folk som är intresserad av samhälle och politik.

A new pair of shoes (Afghanistan)

By Alice Andrews

On 17 August 2021

In 2. Kultur, 3. Politik, Poesi

Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021

A new pair of shoes
Nothing to lose
I don’t need them but I want them
They would need them but cannot have them
I decided not to buy
They decided they’d rather die
Falling from an airplane
I just want to cry

Because what are new shoes
When your country is bleeding
They have nothing to lose
But the hope of fleeing
Twenty years of progress
Shuttered in one breath
Europe is a fortress
Afghanistan is death

What are new shoes
When revolutionaries are under attack?
When one step forward
Meant a thousand leaps back
When the talibans are hunting down
Every critical voice
When clinging to an airplane
Was their only choice

Tre politiska reformer: basinkomst, vegonorm och en feministisk skola

By Alice Andrews

On 17 October 2016

In 1. Vardag, 3. Politik, Feminism, Gamla tankar

I en diskussionsgrupp på facebook jag är med i ställdes frågan “Om du fick göra tre politiska reformer här och nu, som började gälla från och med idag, vad skulle du göra då?”. Gruppen är feministisk och har väldigt många medlemmar, men utöver att alla skriver under på vara feminister, dvs att män och kvinnor (och alla där emellan) skall ha lika rättigheter och skyldigheter, så skiljer sig politiska tillhörigheter från liberalt till konservativt till vänster till anarkistiskt till konservativt osv. Mest vänster-folk hänger där skulle jag säga, men som sagt, inte bara. Och i alla fall blev det många intressanta svar.

Om jag på rak arm skulle säga tre politiska åtgärder jag skulle genomföra här och nu om jag kunde, skulle jag nog säga

1) Basinkomst

2) Vegonorm

3) Obligatorisk feministisk undervisning

Basinkomst, eller medborgarlön, till alla utan krav på motprestation. En grundläggande ekonomisk trygghet skälig att leva på, för att kunna ägna mer tid åt hem och familj, att engagera sig i samhället eller göra sådant en känner för, och inte behöva stå till förfogande för myndigheternas kontroll om en inte vill. Minskade klassklyftor, mindre ekonomisk stress, minskad fattigdom och ökad jämlikhet. Detta är inget konstigt förslag – basinkomst/medborgarlön finns redan på många ställen och flera försök har gjorts med positiva utgångar. Jag tycker Christian Engströms förslag på 8 333 kr i netto i månaden är bra – det är ungefär samma summa som dagens försörjningsstöd, men utan godtyckliga utredningar för att bevisa att en är tillräckligt fattig/sjuk/whatevvs för att få bidrag. Engströms modell bygger på att basinkomsten trappas ner med 33 % när en börjar tjäna egna pengar, samt att en också börjar betala kommunalskatt. Dvs: drar en utöver sin basinkomst in 3000 kr i månaden så får en sammanlagt 9 333 kr. Detta skulle motverka bidragsfällan som gör det omotiverande att jobba idag, eftersom hela bidraget isåfall dras in. Detta skulle också enligt Engströms beräkningar vara fullt ekonomiskt genomförbart, eftersom det skulle ersätta flera idag aktuella bidragssystem. Läs mer i den här artikeln om hur basinkomst kan finansieras, och att det är fullt ekonomiskt möjligt och att nej, alla skulle visst inte sluta jobba och skulle några ändå välja att göra det – så är det ju jättebra för då kan de som är arbetslösa istället få de jobben!

Med vegonorm menar jag att vegansk mat bör vara normen. Ett enkelt och effektivt sätt att sätta en vegonorm vore att göra om alla offentliga måltider – vilket om en räknar in skola, vård och omsorg blir tre miljoner (tre MILJONER!!!) måltider per dag – skulle göras veganska. Detta skulle spara på miljön något ofantligt genom minskade koldioxidutsläpp, vattenanvändning, skogsskövling etc som kött- och mjölkindustrin idag orsakar, öka folkhälsan, öka medvetandet kring miljö och etik, sätta en vegostandard som förhoppningsvis folk så småningom också skulle ta med sig in i hemmen, och såklart minska onödigt lidande för och dödande av djuren.

Med obligatorisk feministisk undervisning i skolan menar jag att all undervisning bör ske med en genusanalys, alla lärare borde alltså utbildas i genus och feminism, och exempelvis tänka på vilka som ges plats i klassrummet, hur en behandlar och bemöter människor beroende på vad de tillskrivs för kön, eller vad det är för representation bland det material som används (idag ges exempelvis killar mycket mer tid i klassrummet och typ all kurslitteratur är skriven av och handlar om män). Vidare borde det införas ett ämne där en diskuterar exempelvis sexualitet, genus och andra feministiska frågor. Där en lär killar att inte våldta istället för tjejer att akta sig för att bli våldtagna, där sexualundervisningen är adekvat och inte lär ut att “samlag är när penis förs in i vaginan” eller att “klitoris är ett litet organ som en knapp ovanför slidöppningen” (inget av detta är alltså sant men lärs ut än idag och ger en skev och konstig bild av sex och sexualitet). Där HBTQ-kunskap är obligatorisk, och den 1800- och 1900-talets feministiska historia med rösträttskamp, legaliserandet av aborter, föräldraledighet mm lärs ut. För att göra samhället mer jämställt måste en börja tidigt och då är det redan i skolan där hela undervisningen måste få en genusanalytisk touch. Om tjejer aldrig får ta plats i klassrummet, bara läser om mäns historia, lär sig felaktiga saker om sina kön och sin sexualitet, får sitta bredvid de bråkiga killarna fastän de varit tysta och duktiga, och så vidare i all oändlighet, så kommer vi aldrig nå jämställdhet. Vi måste börja med att tänka annorlunda.

Vad skulle du gjort?

//ALiCE med ICE

Vad fint det hade varit.

By Alice Andrews

On 27 April 2016

In 1. Vardag, 3. Politik, Feminism, Gamla tankar

Håller på med C-uppsatsen och går för tillfället igenom Feministiskt Initiativs partiprogram. Vad jag tänker: vad fin världen hade varit om den var så som F! vill. Tänk om alla bara kunde rösta på F! och deras politik kunde föras tills vi får en värld där alla människor fick bosätta sig var de ville i världen, där den mänskliga rättigheten (!!!) till asyl inte ständigt inskränktes, där strukturella förtryck upphörde, där solidaritet var ledordet, där militarismen och militära institutioner nedmonterades, där marginaliseringen av utsatta grupper var ett minne blott, där klyftorna mellan olika samhällsgrupper utjämnades, där kapitalismen slutade underbygga klasskillnader, där konsumtionshetsen inte längre fanns, där alla kunde få uttrycka sin sexualitet, sitt könsuttryck och sin könsidentitet utan att bli bemötta av diskriminering och fördomar, där kött- och mjölkindustrin minskade drastiskt och där alla politiska åtgärder alltid hade ett antirasistiskt, postkolonialt perspektiv med insikten om att patriarkatet måste störtas. Fyfan va fint.

//ALiCE med ICE

Och jag undrar: hur kan vi INTE ta emot flyktingarna?

By Alice Andrews

On 27 October 2015

In 1. Vardag, 3. Politik, Gamla tankar

Tog en promenad i Trädgårdsföreningen nyss, och lyssnade till Hanapees otroliga podcast’s senaste avsnitt. De pratade en hel del om Trollhättanmorden, den ökade flyktingtillströmningen och den blomstrande rasismen, för det går liksom inte att inte prata om det. De satte ord på många bra tankar; exempelvis vilken ironi det ligger i bränderna av asylboenden. Rasisterna klagar på att det är för många flyktingar, att de inte får plats, att Sverige är mättat. Lösning? Elda upp flyktingboenden så att det blir ännu svårare, dyrare och tidskrävande för Migrationsverket att placera nyanlända. Det är ungefär samma ironiska retorik som rasister för angående invandrare och jobb: aldrig är de bra nog, för antingen kommer de hit och “snor våra jobb”, eller så kommer de hit och “gör ingenting”. Och jag undrar: när skall det här sluta? När skall ni vakna? Ni som röstar på SD, ni som “inte är rasist men…”, ni som ojar er över hur vi skall lyckas ta emot alla dessa flyktingar. Jag undrar: hur kan vi inte hjälpa? Hur kan vi inte ta emot dessa flyktingar? Det är så jävla hemskt att anse sig ha ensamrätt till Sverige, bara för att en råkade vara här först. Det är så jävla hemskt att tycka att de som kommer hit skall vara tacksamma; hur kan de vara tacksamma när de tvingas lämna sina många gånger bra liv, se sina vänner och släktingar dö, genomföra en farlig flykt, för att sedan komma till ett kallt (bokstavligt och bildligt talat) Sverige, där de placeras på ett asylboende med låg standard kanske långt ute på vischan, ständigt med rädslan om att detta asylboende skall brännas ner, och sedan vara tacksamma? Fyfan, jag skäms över att vara svensk.

Och jag undrar också, ni rasister, ni som röstar på SD, ni som uttrycker rasistiska handlingar och åsikter, och ni som “inte är rasist, men….”, exakt hur har ni påverkats av den ökade flyktingströmmen? Exakt hur har ni märkt av att vi tagit emot lite fler flyktingar i Sverige än vanligt? Det kanske möjligtvis är lite längre telefonkö till vissa myndigheter, ni kanske sett några nyanlända på centralstationen, eller noterat några frivilligorganisationers upprop för att få givare på Facebook, men mer än så? Jag har personligen knappt märkt av någonting, förutom ett kallare klimat på sociala medier och att det står lite fler människor utanför ett asylboende jag går förbi när jag skall jobba. Jag undrar genuint, vad i hela världen är det som påverkar er så mycket att ni anser att vi inte kan ta emot flyktingar? Och jag undrar: hur kan vi inte ta emot dem? Jag skulle gladeligen betala mer i skatt för att ge flyktingarna ett värdigt mottagande.

Och sen en sista grej, angående Trollhättanmorden. Fruktansvärt, såklart, en terrorhandling och en produkt av den strukturella rasismen. Den som säger något annat ljuger; det här var inte en ensam, störd dåre, utan en ung man med rasistiska och politiska grunder för sitt agerande, en produkt av det allt mer rasistiska klimatet på Internet och i samhället. Jag har sett flera personer fråga sig: “Varför kallas inte Ikeamorden för terrorism?” och “Varför blev det inte lika mycket uppståndelse kring Ikeamorden?”. Till dig som undrar det, såhär skriver Oisin Cantwell:

“Det finns en avgörande skillnad mellan Ikea och Trollhättan. Det finns ingen krets kristna eritreaner som anser att mord är ett legitimt svar på avslagen asylansökan. Ideologi saknas. Vita, svenska medborgare behöver inte frukta att bli mördade av detta skäl.”

Skillnaden är, att andra av samhället kodade etniska, vita svenskar behöver inte känna fruktan för att utsättas av något som Ikeamorden på grund av sin etnicitet eller hudfärg, för det är inga eritreaner som tycker att det denna enskilda individ var rätt eller bra; ingen backar eller hyllar honom. Däremot finns tusentals och åter tusentals rasifierade personer som ständigt behöver frukta för sina och sina anhörigas liv, på grund av att de råkar ha en annan hudfärg, etnicitet och/eller ursprung, eftersom det finns de som hyllar Anders Lundin Pettersson, säger att han var en sann hjälte och att han gjorde rätt. Och det är så jävla hemskt. Jag skäms.

//ALiCE med ICE

C-uppsats, svartvitt och Taikon

By Alice Andrews

On 13 October 2015

In 1. Vardag, 2. Kultur, Feminism, Film, Skola

At the moment: här sitter jag vid köksbordet i lägenheten i Gårda där jag bor just nu, och försöker fila på problemformulering inför C-uppsatsen. Jag går metodkursen just nu (övermättad på epistemologi, ontologi och metodologi) och sista tentan är ett flersidigt PM som grund för C-uppsatsen, som jag då skriver i vår (lite konstigt upplägg, men det beror på att vi skall ha projektledningskurs och fältkurs i Vietnam däremellan). Tror att jag efter mycket om och men kommit fram till att jag vill skriva om veganism och feminism, om sambandet, och varför det finns ett samband och hur det påverkar. Intressant ämne ändå!

Igår bjöd jag Carro på bio, och vi lyckades matcha utan att ha kommit överens om det? Jäkligt skillat ändå. Svartvitrandigt is the shit.

Vi såg Taikon på Hagabion! Jag blev sugen på att se den när jag och pappa var och såg Dheepan på Götabion häromveckan. Taikon handlar om Katarina Taikon, som kämpade för romernas rättigheter i Sverige på 60-talet, men som aldrig riktigt fick gensvar trots sin retoriska skicklighet. Till slut sa hon att om vi skall få till förändring, måste vi vända oss till barnen. Och det var då hon började skriva Katitzi-böckerna. Jag läste dem när jag var liten kommer jag ihåg, mamma gav dem till mig och sa att jag skulle läsa dem, och jag minns att jag tyckte de var bra! Även dokumentären var bra, kanske inte som DN skriver i klass med t.ex. Searching for Sugarman, men fortfarande mycket sevärd, tankeväckande och vemodig och full med arkivbilder från 60-talets Stockholm. Också väldigt i tiden med tanke på romers situation idag, och den allt mer ökande antiziganismen och föraktet för romer. Här är DN:s recension (en 3:a), SvD:s (en 5:a) och GP:s (en 4:a)

//ALiCE med ICE

Refugees welcome

By Alice Andrews

On 04 September 2015

In 3. Politik, Gamla tankar, Poesi

Det är hemskt att det skall behöva krävas ett foto av en liten pojke som spolats upp på en strand vid Medelhavet för att världen skall vakna och inse vad som pågår, och att det bara inte kan fortsätta såhär. Det här är den största flyktingkatastrofen sedan Andra Världskriget och bilden av pojken har blivit som en symbol för det fruktansvärda som sker just nu när människor flyr från Syrien. Och folk vill hjälpa till. Jag tycker det är fantastiskt att det privata och ideella initiativet Vi gör vad vi kan på dryga tre dagar redan samlat ihop över 6 miljoner kronor till flyktingarna på Lesbos. Sex miljoner! Att jämföra med förra årets Musikhjälpen som kom upp i över 30 miljoner kronor, men då är det ett mediajippo med massor av kända artister, auktioner och dygnet runt-sändning. Här kan du skänka pengar till insamlingen: Swish 0702-093 303, SEB-konto: 5694 05 824 28 (Ulrika Schreil).

Men allt går alltid att problematisera. Jag hoppas att även när detta fruktansvärda är över, att vi skall fortsätta ha öppna armar. Att vi skall fortsätta öppna våra hjärtan för att citera förre statsministern, att vi skall fortsätta öppna våra dörrar för flyktingarna, utan att det skall krävas en bild på en treårig pojke som drunknat för att vi skall göra detta. Utan att tusentals människor skall behöva drunkna i Medelhavet för att vi skall förstå allvaret och vilja öppna gränserna. För öppna gränserna, det måste vi.

Vi i Sverige och Europa hade bara turen att födas här, vi vann i livets lotteri. Argument som att invandringen skapar problem, att vi inte kan ta hand om invandrare och så vidare spelar egentligen ingen roll, för vilka är vi att hindra människor från att komma hit? Varför har vi, som bara råkade ha turen att födas i ett land en inte behöver fly ifrån, rätten att sätta upp murar och neka människor asyl? Hela det synsättet är sjukt, att se på ett geografiskt område som “sitt”, och att sätta upp murar för att skydda det.

Till dig som hävdar att “Sverige måste bevaras svenskt” och “vi måste värna om vår kultur” och “Sverige är mitt land, inte ert” och “vi kan inte ta in för många flyktingar”. Du hade bara tur som föddes här. Det kunde lika gärna varit du som behövde sätta dig och din familj i en överfull och osäker båt för att genomföra den riskfyllda resan över Medelhavet, för att alternativet att stanna är ännu farligare. Om du nu tycker att historia, tradition och att “bevara Sverige svenskt” är så viktigt, då kan du också ta ansvar för vad dina europeiska förfäder gjorde; hänsynslöst tog över världen och roffade åt sig allt i sin väg, vilket är anledningen till att du har det så bra idag, det kallas postkoloniala perspektiv. Då kan du ta ansvar och öppna dina armar för de som drog de kortare strået i livets lotteri, och föddes i krigets Syrien eller andra krigsdrabbade länder.

Avslutar med en hjärtskärande dikt jag hittade på facebook:

Mermaids

I hope they find you baby
On play-mat open floors
I hope they make you seaweed sheets, and wrap you warm on sandy reefs
I hope the corals sway for you, your oyster rattles clutched in hands,
pearls shake with open-eyed amazement watching seahorse bubble bands
I hope the mermaids sing for you and curve the waved to lull your sleep
I hope your tears are wiped by mother octopuses’ eight great feet
I hope you land so softly babies, float onto the ocean’s floor

and hope that we learn up above to welcome people to our shores

to help them out of fleeing boats and let them live upon our lands
too late for you I pray you both sank safely into mermaids’ hands

//ALiCE med ICE

You have to understand, that noone puts their children in a boat, unless the water is safer than the land.

By Alice Andrews

On 31 August 2015

In 3. Politik, Poesi

Så mycket i en enda mening. Speaking of alla människor som mist sina liv på sin flykt över Medelhavet.

//ALiCE med ICE

Sommarpratarna (24-28:e juli)

By Alice Andrews

On 29 July 2015

In 1. Vardag, 2. Kultur

Syster Karin (sändes 24:e juli)

Syster Karin Foto: Mattias Ahlm

Haha, gud hon ser så gammal ut nu när jag ser bilden! Jag förstod ju att hon inte var purung på sommarpratet, då hon pratade om saker hon varit med om för länge sedan, men hennes röst lät väldigt ung tyckte jag! Anyways, Syster Karin (har lite svårt för att hon liksom kallar sig så, använder inte nunnor efternamn…?) snackade alltså på Sommar i P1 den 24:e juli. Tyckte hennes sommarprat var ganska bra och mysigt, även om jag har svårt för Guds-snacket, typ “då fann jag Gud”. Varför kan inte de som finner gud berätta lite mer explicit hur de gör det? Hur vet ni att ni funnit Gud? Ahja, jag fattar ju att det är en spirituell upplevelse som inte går att beskriva till punkt och pricka för en ateistisk person som jag, men jag undrar ju lite… Förutom Guds-snacket pratar Syster Karin iallafall mycket om de flyktingbarn klostret tar emot, och hur en lever som nunna på ett kloster. Intressant liv, även om jag själv inte kan förstå hur en kan vilja leva det eftersom det innebär att välja bort saker, typ sex. Men å andra sidan säger Karin hur hennes liv är mycket friare och hur lycklig hon är. Hon spelar mycket vacker instrumental och klassisk musik, vilket jag gillar, och greogiansk musik är som hon säger otroligt vacker. Sommarpratet föll mig inte helt i smaken, vilket är förståeligt med tanke på ämnet, men det var ändå trevligt och mysigt att lyssna på tycker jag allt.

Zara Larsson (sändes 25:e juli)

Well, you know what I’m gonna say ’bout this…. I FREAKING LOVE HER! Hon är så jävla grym, Zara alltså. Men det visste jag ju redan, och jag visste att jag skulle gilla hennes sommarprat, hehe. Men jag slutar aldrig förundras över hur insiktsfull, klok och mogen, men samtidigt kaxig, fierce, powerful, cool och grym Zara är. Första delen av hennes sommarprat handlar om musik och hennes väg till där hon står idag, att hennes mål var att inte behöva presentera sig för nya personer hon mötte, för de skulle redan veta vem hon var och vad hon gjorde. Och det kan en ju säga att hon lyckats med! Men det är inte förrän andra halvan av sommarpratet börjar som det blir verkligt intressant. Då tar hon upp ämnen jag gått och väntat på, nämligen feminism, kvinnohat, näthat, machokulturen och mer därtill. Jag tycker att Zaras sommarprat, till skillnad från Sanna Lundells (som jag iförsig också gillade jättemycket), är mycket mer lättillgängligt även för de som inte ser sig som feminister. Hon dissar inte som Sanna Lundell gjorde alla som inte fattat grejen med feminism, utan förklarar pedagogiskt vad feminism är, att jämställdhet inte kan “gå för långt”, att manshat är en sund reaktion mot kvinnohat, och så vidare. Jag tycker det är så imponerande att hon “bara” är sjutton år, och ändå så medveten och klok! Hon för sig dessutom med ett snyggt men ändå lättförståeligt och medryckande språk, spelar sin egen låt (så jäkla tuuuung!!), får in en hyllning till sin mamma och en snutt om ungdomskärlek som är precis lika smärtsam som vilken annan kärlek som helst, och säger till sina hatare:

“Jag hatar machokulturen, för det är ett skevt ideal som killar känner sig tvungna att leva upp till. Jag hatar machokulturen för att den uppmuntrar till våld. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar män eller killar som individer … Jag vill att du som lyssnar ska förstå att manshatet är riktat mot patriarkatet och machokulturen. Om du har förstått detta – vill du fortfarande våldta mig? Vill du fortfarande slå ihjäl mig? Vill du fortfarande se mitt lik?”

Jag tycker Zara är sjukt grym, och jag tyckte hennes sommarprat var jättebra och ett av sommarens viktigaste, lyssna!

Olle Jönsson (sändes 26:e juli)

Ännu en gubbe jag inte har någon aning om vem han är, haha. Men det är ju fint med så stor blandning i sommarpraten, så att en får höra så många olika åsikter, tankar, livserfarenheter, politiska åskådningar och historier som möjligt. Olle Jönsson är i alla fall tydligen sångare i dansbandet Lasse Stefanz (och jag som avskyr dansbandsmusik fick lite rysningar när jag hörde detta, hehe). Hans sommarprat är i alla fall helt okej och ganska trevligt men inte så mycket mer än så, antagligen för att det är varken en person eller ett ämne som intresserar mig särskilt mycket. Men ändå klart godkänt och intressant att höra om hans tuffa uppväxt och bandets historia sedan bildandet år 1967 (!).

Alice Teodorescu (sändes 27:e juli)

Alice Teodorescu Foto: Mattias Ahlm

Alice Teodorescus sommarprat var intressant att lyssna på, mycket för att jag vet vem hon är (chef för ledarsidan i Göteborgsposten), och var hon står politiskt. Jag håller inte med i vissa saker hon säger, eftersom hon är höger och jag mer har hjärtat åt vänster just nu, men jag tycker likväl att hon är skitcool och inspirerande, och vissa saker hon säger är bra. Anyways, sommarpratet var bra, det var intressant att höra om hennes bakgrund och klassresa som jag inte visste något om. Det ger en en djupare bild av hennes om en inte hade förut. Hur hon varit den duktiga flickan som kämpat sig fram och tack vare att hon valde plugg framför lek under sin barndom står där hon står idag; hon har kämpat sig dit. Jag tycker det är imponerande hur långt hon kommit och att hon blivit en nationell, maktfull opinionsbildare på sina 31 år. Med det sagt blir jag störd av vissa saker hon säger i sommarprat, till exempel att “invandrare skall visst vara tacksamma!” (men å andra sidan är hon ju invandrare själv, hon benämner sig till och med som “vi invandrare”), eller att “alla barn har rätt till sina biologiska föräldrar”. Det är bra det hon säger om att barn alltid har rätt till sina föräldrar, men att föräldrarna inte har motsvarande rätt till sina barn. Men för mig ter sig hennes åsikter ganska konservativa eftersom hon enligt mig antyder både att ett samkönat par inte är nog för ett barn, eftersom hen ändå till syvende och sist har rätt till sina båda biologiska föräldrar, eller att äktenskapet är heligt och skall behållas till varje pris. Ahja, jag visste ju redan att vi stod lite olika politiskt och ingen kan förneka att hon är en otroligt kompetent ledarskribent, politiker och argumentatör, vilket även hennes sommarprat vittnar om. Intressant att lyssna i alla fall!

Hans Mosesson (sändes 28:e juli)

Hans Mosesson Foto: Mattias Ahlm

Det var inte förrän ganska långt in i sommarpratet som jag insåg att nämen, det är ju Ica-Stig jag lyssnade på! Inte visste jag att han haft en så tuff ekonomisk bakgrund. Men så tog han efter mycket tveksamhet den där rollen som Ica Stig och 13 år senare är han Ica-Stig med hela svenska folket. Trevligt sommarprat, och det märks att det är en skådespelare som talar då dialekt-imitationerna är närmast perfekta och beskrivningarna levande. Kul att höra vem som egentligen står bakom den där Stig, vem som är skådespelaren bakom och hur han blev Ica. Han pratar också en hel del om klass, vilket är intressant. Bra sommarprat allt som allt!

//ALiCE med ICE