Archive for the ‘Skolpolitik’ Category

Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare

Wednesday, March 10th, 2021

Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten:

Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet. Idag finns dessutom en uppsjö av lektionsupplägg att tillgå för lärare som ska implementera kursplanerna där hållbar utveckling är centralt, såsom WWF:s catch:iga material “Gröna jeans — att påverka miljön när du handlar kläder” eller “Kalasmiddag — ditt val spelar roll!”. Dessa lektionsupplägg är i linje med skolans uppdrag att lära elever att ta ansvar för miljön, ge dem förståelse för hur den individuella livsstilen påverkar planeten och just lära för hållbar utveckling. Men vad är det för typ av lärande egentligen? Vilken roll är det elever konstrueras till att ta i lärande för hållbar utveckling?

Under en geografilektion fick niorna jag vikarierar i SO för i uppdrag att räkna ut sitt ekologiska fotavtryck via WWF:s klimatkalkylator, och sedan resonera i smågrupper kring vad de kunde göra för att minska Sveriges och andra rika länders alldeles för stora klimat- och miljöpåverkan. När jag gick runt och lyssnade på diskussionerna slogs jag av hur fokuset uteslutande var på individen och dess ansvar. Eleverna uppgav att en borde flyga mindre, sopsortera mer, köpa mer ekologiskt och närproducerat, klimatkompensera och ge pengar till miljöorganisationer — åtgärder som kretsade kring att individen skulle ta ett större ansvar i sin konsumtion. Inte en enda elev tänkte utanför den boxen. Att en hade kunnat sätta press på politiker och företag för att förändra de strukturer och ekonomiska styrmedel som gör ohållbara aktiviteter möjliga från första början, exempelvis genom arrangerandet av demonstrationer, namnunderskrifter, aktioner eller strejker, fanns inte i deras värld. Jag försökte med frågor som “okej, men om en tänker utanför individen, hur kan en agera politiskt för att förändra?” vilket fick några att föreslå att en kunde rösta i valet, men utöver det handlade diskussionerna uteslutande om just, för att citera utredningen från 2004, “individens delaktighet och ansvar”.

Enligt den socialkonstruktivistiska tänkaren Michel Foucault är kunskap och makt omöjliga att särskilja: i definitionen av vad kunskap är (och inte är), och vad som är värt att veta (och inte veta) utövas makt. Den här maktaspekten osynliggörs ofta i pedagogiska sammanhang, som om lärande skedde i något slags socialt vakuum. I själva verket bygger kursplaner och styrdokument på vissa (dominanta) föreställningar om vad kunskap och lärande är, och vilken kunskap som är värd att förmedla. För att återkomma till utredningen “Att lära för hållbar utveckling”, så instämmer den exempelvis okommenterat i Brundtlandrapportens definition av hållbar utveckling från 1987, nämligen sådan utveckling som kan tillfredsställa nutida generationers behov utan att riskera framtida generationers möjligheter att tillfredsställa sina. Att hållbar utveckling överhuvudtaget är möjligt tas för en oantastlig sanning, liksom i skolans övriga styrdokument och annat utbildningsmaterial (såsom WWF:s lektionsupplägg). Den nuvarande definitionen av hållbar utveckling döljer de ideologiska spänningarna och de inneboende motsättningarna som faktiskt finns mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Att “lära för hållbar utveckling” — eller som i den beskrivna klassrumssituationen testa sitt ekologiska fotavtryck med WWFs klimatkalkylator — är alltså långt ifrån neutralt eller oproblematiskt och skulle med Foucauldianska termer kunna kallas för en typ av environmentality: ett subtilt och sofistikerat styrande (conducting) av skolelever i att agera (conduct) på ett visst sätt i förhållande till miljö och klimat.

Det lärande för hållbar utveckling som ofta möjliggörs i den svenska skolan är det där eleverna, exempelvis utifrån ett ekologiskt fotavtryck-test, reflekterar över vad de skulle kunna göra för att minska detsamma. Men när de resultat eleverna får är riggade på förhand utifrån vissa (dominanta) idéer om hållbar utveckling är det svårt för eleverna att föreslå andra åtgärder för att minska sin påverkan än just de individcentrerade. De kategorier som WWF anger som möjliga att förbättra sitt ekologiska fotavtryck inom, utgår alla från individen och dess konsumtion: vilken transport en väljer, vad en äter, hur en bor, hur en sparar pengar och vad/hur en konsumerar. En skolstrejk för att genomdriva att skolan slutar servera nötkött skulle kanske göra lika stor skillnad som om alla elever minskade sin köttkonsumtion enskilt, men några sådana politiska handlingar som en strejk föreslås varken av WWF eller av eleverna.

Lärande för hållbar utveckling är numera en självklar del i skolans verksamhet, men vilken slags lärande är det egentligen, och vilken roll i hållbar utveckling är det elever konstrueras till att ta? I flera olika studier av utbildning om, och material för, hållbar utveckling som används i svenska skolor (såsom just WWF:s lektionsmaterial) har det fastslagits att fokuset ligger just på individen och att den konstrueras till att vara en teknologiskt lösningsorienterad och medveten konsument som gör miljövänliga val. Klimatförändringar och andra miljöproblem skrivs fram som att de går att lösa med hjälp av teknologi och individuell konsumentmakt, vilka båda är grundstenar i det postpolitiska perspektiv som präglar (utbildning för) hållbar utveckling.

Den politiska tänkaren Chantal Mouffe menar att detta postpolitiska förhållningssätt är symptomatiskt på en neoliberal ideologi som premierar individuella val framför kollektiva lösningar, vilket avpolitiserar hållbarhetsfrågor och döljer strukturella orättvisor.

I kombination med kunskapens tilltagande instrumentalisering är det därför inte konstigt att eleverna i den beskrivna klassrumssituationen inte kunde tänka bortom individuella lösningar och konsumentmakt. När kunskap, eller specifikt kunskap för hållbar utveckling, i allt högre grad blir ett instrument för att upprätthålla marknadsekonomin under skydd av en grön täckmantel så kan vi fortsätta producera och konsumera — så länge vi gör det “hållbart”. Att vara en ifrågasättande, kritisk och politiskt aktiv elev som initierar strejker och aktioner bidrar ju inte till marknadsekonomin (kanske snarare utgör ett hot mot densamma), till skillnad från miljömedvetna konsumenter.

Alice Andrews, vikarierande (soon-to-be) legitimerad SO-lärare intresserad av hållbarhet, hållbarhetsvetare med en masterexamen i environmental studies intresserad av pedagogik.

lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag

Thursday, March 4th, 2021

Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med 9A (som var på plats i skolan) var jättetrevlig, de fortsatte jobba med sina enskilda uppgifter och jag hotade dem med att jag skulle ge dem fem minuters frånvaro för varje gång jag behövde säga till vilket resulterade i att de jobbade på tysta som möss (i tisdags hade det varit lite stökigt). Hann hjälpa alla som behövde hjälp, läsa igenom deras texter och ge konstruktiv feedback och dessutom snicksnacka om ditten och datten.

Sen på mina lektioner med åttorna så hade jag genomgång om näringsgrenar: jordbrukssektorn, industrisektorn och service- och tjänstesektorn, med tillhörande quiz och diskussionsuppgift. En av frågorna i quiz:et var “Ge exempel på en tjänst som INTE produceras i Sverige” vilken många hade svårt för – alla tjänster produceras väl typ i Sverige!? Till en person vars hemland inte är Sverige (vilket den berättade förra veckan) – och som för övrigt har koncentrationssvårigheter och kan vara rätt stökig men som ändå ligger mig varmt om hjärtat – sa jag: “men fundera på om det finns personer som arbetar med nån service i ditt hemland, som inte finns här i Sverige?” och personen kunde på en sekund nämna “parkeringshjälpare”, eller personer som hjälpte till att parkera, och också personer som hjälpte till att tanka. Wow! Hen hade fattat grejen med vad tjänstesektorn är, och kunde dessutom koppla in sina personliga erfarenheter för att exemplifiera kunskapen. Och själv kunde jag i realtid applicera det jag läst kvällen innan i min kurslitteratur för KPU:n – läser nu en kurs i didaktik – om så kallad “interkulturell kompetens”, det vill säga att i sin undervisning uppvärdera och använda det faktum att Sveriges klassrum i ökande grad har så många barn med olika bakgrunder och kulturer och att empower:a de elever som kanske lätt kan uppfattas som dumma fastän de bara inte är helt med på språket för att deras modersmål är något annat – de kanske till och med är både två- och trespråkiga men blir ändå lätt dumförklarade. Här fick eleven istället chans att använda sina personliga erfarenheter och dessutom fattade den! Go känsla.

Och sen innan min sista lektion snicksnackade jag med åttorna i korridoren, byggde relationer och snackade om annat än plugg och en av dem sa att hen inte lärt sig så här mycket som hen lärt sig hittills på terminen på hela förra terminen, och att jag var en bättre SO-lärare än den förra. Taskigt mot min kollega haha, men jag blev så glad! Positiv respons och beröm från ens elever tackar en ju och tar emot och smälter till en glad pöl när en får <3 Och själva lektionen, som jag annars lite fruktar för att det som sagt är en en timme och tjugominutare sista lektionen med en stökig klass på 25 ungar, gick också bra (vilket kan ha haft att göra med att ganska många var borta), men genomgången gick utmärkt och alla hängde med – till och med de cool längst bak – och trots att klockan var över tre en torsdag eftermiddag kunde de diskutera.

En riktigt bra jobbdag med andra ord. Firade med nåt så radikalt som en öl på den lokala Tullen runt hörnet direkt efter att jag slutat. Hann till och med catch:a de sista solstrålarna. 🙂