Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂
Övervakning och straff är en genealogisk analys av makt från 1700-talet och framåt, med utgångspunkt i sättet att bestraffa lagöverträdare. I och med upplysningstiden ersattes kvalfulla avrättningar och smärtsamma kroppsstraff i allt högre grad av fängelsestraff och straffarbete, något som ofta kallas en human utveckling av bestraffningen vilket brukar tillskrivas upplysningsmän som Cesare Beccaria och andra reformatorer (Foucault, 1975: 107). Foucault (1975: 74) menar dock att den här förändringen i “straffväsendets ekonomi” – vilken han illustrerar genom att först närgånget beskriva en utdragen avrättning av Robert-François Damiens för hans mordförsök på kung Ludvig XV år 1757 (vilket jag nästan blev lite illamående av att läsa tbh), för att sedan beskriva hur ett ungdomsfängelse från början av 1800-talet styrdes vilket manifesterar en helt annat typ av straff – inte alls innebär att makten över folket lättat eller att straffväsendet blivit mer humant. Nej, fängelset är bara det yttersta exemplet på en ny maktteknologi som ersatt en gammal – upplysningstidens straffrättsreformer bör alltså betraktas “som en strategi för omdisponering av makten att bestraffa” (Foucault, 1975: 113, min kursivering) snarare än som en förmildring av makten.
Foucaults (1975: 123) huvudtes är alltså att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt. Från en medeltidens maktteknologi med fokus på straffet som ett skådespel i syfte att uppvisa och bekräfta överhöghetens makt, hämnas lagöverträdaren och avskräcka pöbeln, till en modern maktteknologi “avsedd att betvinga individen” genom kontroll av dess kropp, och därmed av samhällskroppen i stort (Foucault, 1975: 169-170).
Hur görs då detta, rent praktiskt? Genom det Foucault (1975) kallar disciplin, vars idealtyp stavas panoptikon – en fängelsedesign signerad Jeremy Bentham vars arkitektur möjliggör för en enda person att övervaka tusentals fångar samtidigt – men som övervakningssystem Foucault påvisar även återfinns i skolor, militären, sjukvården och andra samhällsinstitutioner. I ett panoptiskt fängelse kan fångarna aldrig veta om de är övervakade vid en viss tidpunkt, eftersom övervakaren tack vare arkitekturens utformning är dold – “detta gör det möjligt för den disciplinära makten att vara absolut indiskret, eftersom den befinner sig överallt” (Foucault, 1975: 226). Möjligheten att ständigt bli övervakad – både som övervakare och som övervakad – är alltid närvarande i den disciplinära makttenologin (Foucault, 1975: 254), varför disciplinen kan fortsätta upprätthålla sig själv trots avsaknaden både av en synlig härskare och av fysiskt våld. Makten blir på så sätt “så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär” (Foucault, 1975: 254). På detta sätt tjänar panopticon till att illustrera hur makt (enligt Foucault) inte är någonting som en person äger eller som kan överföras från en person till en annan, utan snarare är som ett maskineri – det är “apparaten i sin helhet som alstrar ‘makt’” (Foucault, 1975: 226).
Enligt Foucault (1975: 260) kommer alltså maktutövningen varken utifrån eller uppifrån, utan är istället subtil och ständigt närvarande mitt ibland och mellan oss. Disciplinen kontrollerar kroppar inte genom en furstes maktuppvisning eller genom kvalfulla avrättningar utan genom den ständiga möjligheten att vara övervakad – på detta sätt reduceras kroppen “i sin egenskap av ‘politisk’ kraft och drivs till ett maximum i egenskap av nyttig kraft” (Foucault, 1975: 278).
Ett samtida exempel skulle kunna vara skönhetsideal för kvinnor – att man skall vara hälsosamt fit utan att vara för muskulös men inte heller för spinkig, fri från hår (förutom på huvudet) och gärna med en naturlig look även om eventuella blemmor, rodnader och andra ojämnheter i huden gärna får tonas över. Detta är skönhetsnormer som varken står inskrivna i någon lag eller utgör något brott med tillhörande rättslig påföljd om man bryter mot dem – ändå går de allra flesta runt och följer och därmed cementerar dessa skönhetsideal, trots att man kanske egentligen inte, om man hade levt i ett vakuum helt fritt från normer, skulle välja att lägga en massa pengar och tid på att trimma, fixa och trixa med kroppen. Tid investeras i att tukta och kontrollera kroppen, och hela discipliner av vetande kring hudvårdsrutiner, träning och diet skapas. Kroppen blir ett fält för vetande och kontroll.
Med detta kommer vi också till en annan huvudtes hos Foucault – nämligen den att disciplinen inte bara utgör en repressiv makt för att straffa brottslingar eller förhindra deserteringar, utan också på många sätt är produktiv genom att utgöra ett medel för att förhindra våld, åtnjuta respekt för myndigheter, samt öka skickligheten och effektiviteten och därmed profiten i produktionen (Foucault, 1975: 264). Dessutom är makten också intimt förknippad med det Foucault kallar “vetande” – disciplinen möjliggör nya vetenskapliga fält och produktion av exempelvis kunskap i skolorna, medicinskt vetande i sjukhusen och kriminologiskt vetande i fängelserna (Foucault, 1975: 275). I sin egenskap av dömd, blir lagöverträdaren “ett objekt för möjligt vetande” (Foucault, 1975: 312), i likhet med patienten på sjukhuset eller militären i armén – det finns inget vetande “som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande” och tvärtom – “makt och vetande (…) förutsätter varandra” (Foucault, 1975: 57).
Källhänvisning
Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag
Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂
Övervakning och straff är en genealogisk analys av makt från 1700-talet och framåt, med utgångspunkt i sättet att bestraffa lagöverträdare. I och med upplysningstiden ersattes kvalfulla avrättningar och smärtsamma kroppsstraff i allt högre grad av fängelsestraff och straffarbete, något som ofta kallas en human utveckling av bestraffningen vilket brukar tillskrivas upplysningsmän som Cesare Beccaria och andra reformatorer (Foucault, 1975: 107). Foucault (1975: 74) menar dock att den här förändringen i “straffväsendets ekonomi” – vilken han illustrerar genom att först närgånget beskriva en utdragen avrättning av Robert-François Damiens för hans mordförsök på kung Ludvig XV år 1757 (vilket jag nästan blev lite illamående av att läsa tbh), för att sedan beskriva hur ett ungdomsfängelse från början av 1800-talet styrdes vilket manifesterar en helt annat typ av straff – inte alls innebär att makten över folket lättat eller att straffväsendet blivit mer humant. Nej, fängelset är bara det yttersta exemplet på en ny maktteknologi som ersatt en gammal – upplysningstidens straffrättsreformer bör alltså betraktas “som en strategi för omdisponering av makten att bestraffa” (Foucault, 1975: 113, min kursivering) snarare än som en förmildring av makten.
Foucaults (1975: 123) huvudtes är alltså att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt. Från en medeltidens maktteknologi med fokus på straffet som ett skådespel i syfte att uppvisa och bekräfta överhöghetens makt, hämnas lagöverträdaren och avskräcka pöbeln, till en modern maktteknologi “avsedd att betvinga individen” genom kontroll av dess kropp, och därmed av samhällskroppen i stort (Foucault, 1975: 169-170).
Hur görs då detta, rent praktiskt? Genom det Foucault (1975) kallar disciplin, vars idealtyp stavas panoptikon – en fängelsedesign signerad Jeremy Bentham vars arkitektur möjliggör för en enda person att övervaka tusentals fångar samtidigt – men som övervakningssystem Foucault påvisar även återfinns i skolor, militären, sjukvården och andra samhällsinstitutioner. I ett panoptiskt fängelse kan fångarna aldrig veta om de är övervakade vid en viss tidpunkt, eftersom övervakaren tack vare arkitekturens utformning är dold – “detta gör det möjligt för den disciplinära makten att vara absolut indiskret, eftersom den befinner sig överallt” (Foucault, 1975: 226). Möjligheten att ständigt bli övervakad – både som övervakare och som övervakad – är alltid närvarande i den disciplinära makttenologin (Foucault, 1975: 254), varför disciplinen kan fortsätta upprätthålla sig själv trots avsaknaden både av en synlig härskare och av fysiskt våld. Makten blir på så sätt “så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär” (Foucault, 1975: 254). På detta sätt tjänar panopticon till att illustrera hur makt (enligt Foucault) inte är någonting som en person äger eller som kan överföras från en person till en annan, utan snarare är som ett maskineri – det är “apparaten i sin helhet som alstrar ‘makt’” (Foucault, 1975: 226).
Enligt Foucault (1975: 260) kommer alltså maktutövningen varken utifrån eller uppifrån, utan är istället subtil och ständigt närvarande mitt ibland och mellan oss. Disciplinen kontrollerar kroppar inte genom en furstes maktuppvisning eller genom kvalfulla avrättningar utan genom den ständiga möjligheten att vara övervakad – på detta sätt reduceras kroppen “i sin egenskap av ‘politisk’ kraft och drivs till ett maximum i egenskap av nyttig kraft” (Foucault, 1975: 278).
Ett samtida exempel skulle kunna vara skönhetsideal för kvinnor – att man skall vara hälsosamt fit utan att vara för muskulös men inte heller för spinkig, fri från hår (förutom på huvudet) och gärna med en naturlig look även om eventuella blemmor, rodnader och andra ojämnheter i huden gärna får tonas över. Detta är skönhetsnormer som varken står inskrivna i någon lag eller utgör något brott med tillhörande rättslig påföljd om man bryter mot dem – ändå går de allra flesta runt och följer och därmed cementerar dessa skönhetsideal, trots att man kanske egentligen inte, om man hade levt i ett vakuum helt fritt från normer, skulle välja att lägga en massa pengar och tid på att trimma, fixa och trixa med kroppen. Tid investeras i att tukta och kontrollera kroppen, och hela discipliner av vetande kring hudvårdsrutiner, träning och diet skapas. Kroppen blir ett fält för vetande och kontroll.
Med detta kommer vi också till en annan huvudtes hos Foucault – nämligen den att disciplinen inte bara utgör en repressiv makt för att straffa brottslingar eller förhindra deserteringar, utan också på många sätt är produktiv genom att utgöra ett medel för att förhindra våld, åtnjuta respekt för myndigheter, samt öka skickligheten och effektiviteten och därmed profiten i produktionen (Foucault, 1975: 264). Dessutom är makten också intimt förknippad med det Foucault kallar “vetande” – disciplinen möjliggör nya vetenskapliga fält och produktion av exempelvis kunskap i skolorna, medicinskt vetande i sjukhusen och kriminologiskt vetande i fängelserna (Foucault, 1975: 275). I sin egenskap av dömd, blir lagöverträdaren “ett objekt för möjligt vetande” (Foucault, 1975: 312), i likhet med patienten på sjukhuset eller militären i armén – det finns inget vetande “som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande” och tvärtom – “makt och vetande (…) förutsätter varandra” (Foucault, 1975: 57).
Källhänvisning
Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag
Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂 Övervakning och straff är…
Jag har läst ut boken Boy swallows universe av Trent Dalton (2018). Det är en ungdomsroman som jag fick låna av Daisy när jag hälsade på henne i början av juni, och som jag nyss läste de rafflande sista sidorna ur. Det tog några sidor innan jag kom in i storyn, och då och då är det svårt för mig att helt fatta de australienska referenserna, men annars är detta en fantastisk bok! Precis som I’ll give you the sun från 2014 av Jandy Nelson (en annan underbar ungdomsbok jag gav till Daisy och tvingat alla jag känner att läsa p.g.a. så bra, vilket jag bl.a. skrivit om här) är detta en roman med ett fantastiskt, finurligt, färgstarkt, roligt och levande språk, skriven ur ett barn/ungdomsperspektiv. Den här boken är dock mycket mörkare än Jandy Nelsons men det är lite samma feeling. Teenage love and agony, en nästan-magisk verklighet (eller?), hjärtevärmande karaktärer, spänning blandat med kul och underfundighet, drama och komedi och thriller i ett, och fina perspektiv på teman som klass, relationer, brottslighet och vad det är att vara en god människa.
Om jag ska berätta lite om storyn så handlar det om 13-åriga Eli Bell som efter en liten övningskörningstur med sin babysitter Slim, notorious ex-criminal, ser sin bror August, som är selektivt stum, skriva random meningar i luften (något han brukar göra för att kommunicera). “Your dead is a dead blue wren”, och “Caitlyn Spies”. Om och om igen. Men vad betyder det? Ingen vet, förutom att det är svaren. Svaren på frågorna. Och därifrån får vi följa med huvudkaraktären Eli (så fint namn för övrigt) och hans bror August/Gus i deras ibland ganska mörka liv bland droger och kriminalitet, i resan mot svaren på frågorna.
Jag älskade denna bok, precis som jag älskade I’ll give you the sun! Så skönt att läsa opretentiösa ungdomsböcker som är spännande, vackra och roliga (jag både skrek och skrattade högt flera gånger) som omväxling mot alla olika fackböcker jag läser.
Din stund på jorden – Wilhelm Moberg (1963)
Jag har också lyssnat ut Din stund på jorden av Wilhelm Moberg (1963) som jag blev sugen på efter att ha läst om Sandra Beijers läsupplevelse. Moberg är förmodligen mest känd för sin Utvandrarna/Invandrarna-svit (som är fantastiska) men man borde verkligen inte missa denna lilla pärla, som är en hyllning till livet. Jag önskar nästan jag hade läst denna istället för lyssnat, för den var fylld av vackra citat, men ett som jag skrev ned som fastnade i mig var:
“Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”
Den som uttalar dessa ord är bokens huvudkaraktär, utvandrade Albert Carlson. På ålderns höst, vilken han spenderar på ett hotellrum i Kalifornien, ser han ut över Stilla Havet och hör dess vågor, medan han minns tillbaka på sin ungdom i Småland med nostalgi men också ett starkt vemod. Det han sorglöst förslösade under sin ungdom, blev de dagar som han bäst tog tillvara – kanske just för att han “förslösade” dem genom att leva för dagen.
Genom romanen väver Moberg skickligt ihop Alberts simpla vardag under hans sista månader i livet och i Kalifornien, och hans barn- och ungdom i Småland och Sverige. Framför allt återkallar Albert tillbaka minnet av sin storebror Sigfrid, som dog alltför ung vid nitton års ålder. Varför fick han inte leva, som Albert fick? Och vad har han egentligen gjort med sitt liv, sin stund på jorden?
Boken är en hyllning till livets skörhet och till att leva det fullt ut, ty det är efemärt och det är det som är det vackra med det, men också det bräckliga. Jag tyckte mycket om boken och rekommenderar alla att läsa den. Jag avslutar med samma vackra citat som Sandra Beijer gör:
Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!
Boy swallows universe – Trent Dalton (2018) Jag har läst ut boken Boy swallows universe av Trent Dalton (2018). Det är en ungdomsroman som jag fick låna av Daisy när jag hälsade på henne i början av juni, och som jag nyss läste de rafflande sista sidorna ur. Det tog några sidor innan jag kom…
Jag har lyssnat ut en ny bok! När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993). En modern klassiker! Som jag egentligen lyssnade ut i april, det här inlägget har bara legat i utkast jättelänge.
När man skjuter arbetare är första delen i en självbiografisk trilogi, där Kerstin egentligen berättar sina föräldrars historia: om mamman Hilma (i verkligheten Tora), en arbetarflicka uppvuxen i ett kristet skogshuggarhem i Norrland, och läroverksadjunkt Sigfrid Thornvall (i verkligheten Åke Thorvall, utan N), som möts en sommar i början av 1900-talet och blir blixtrande kära. Eller åtminstone Sigfrid, som med sitt allra charmigaste jag uppvaktar Hilma, som smickrad faller för den stilige, lärde och på alla sätt fantastiske adjunkten. Kutym är att förlovning varar åtminstone ett år för att folk inte skall tro att man oansvarigt blivit “på det viset”, men för Sigfrid och framförallt hans familj är det bråttom med bröllopet. Hilma anar kanske oråd, men oerfaren och ung ser hon inte det andra ser – att Sigfrids blickar och svårigheter att hindra lidelsen att helt ta över inte är en vanlig förälskelse, utan ett maniskt skov i en sjukdom som egentligen ger upphov till äktenskapsförbud. Något som Sigfrids familj vet om, och som är anledningen till brådskan. Bröllopsnatten urartar till en traumatiserande våldtäkt som resulterar i en liten dotter – Signe (eller i verkligheten Kerstin) – vars eventuella arv av faderns sinnessjukdom skall oroa Hilma för resten av livet.
“Bokserien är delvis självbiografisk och börjar med att den blyga småskollärarinnan och skogshuggardottern Hilma möter sitt öde i den charmige, skönsjungande läroverksadjunkten Sigfrid. På bröllopsnatten våldtar han henne brutalt och det visar sig att Sigfrid är sinnessjuk. Något som hans fina familj är väl medvetna om men valt att hålla hemligt. Han lider av en sjukdom belagd med äktenskapsförbud, men istället för att slå upp äktenskapet finner sig den fromma Hilma i sitt öde. Samtidigt som de får dottern Signe slår en livslång oro klorna i Hilma. Har fadersarvet – själva sjukdomen – gått vidare till dottern?
Vi får följa Kerstins alter ego Signe under uppväxten och vuxenlivet. Under hennes äktenskap, otrohetsaffärer, karriären som modetecknerska och så småningom omstridd författare. Med det sköra psyket som en efterhängsen skugga. Det är stundtals mörkt och ofta frustrerande. Men det är också riktigt bra litteratur.
Mycket väl formulerat tycker jag, och jag håller helt med! Därför håller jag just nu på med andra delen. Medan jag lyssnade på första tänkte jag flera gånger att det är Moa Martinson-vibes på detta – samma raka, liksom unapologetic, stil och samma klassikerkvalitet. Sedan läste jag på Wikipedia att Kerstin Thorvall faktiskt vunnit just Moa Martinson-priset för denna bok, och det ante mig. Ännu ett stycke must-read arbetarlitteratur, om en svunnen tid som känns långt borta men ändå så nära, för man kan känna igen sig i känslorna. Oron, förälskelsen, ångesten, glädjen och sorgen. Rekommenderar varmt!
Jag har lyssnat ut en ny bok! När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993). En modern klassiker! Som jag egentligen lyssnade ut i april, det här inlägget har bara legat i utkast jättelänge. När man skjuter arbetare är första delen i en självbiografisk trilogi, där Kerstin egentligen berättar sina föräldrars historia: om mamman Hilma…
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.
Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).
Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.
Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.
Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.
För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.
Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)
Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.
Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.
Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.
Persona (1966)
Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktärenutan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.
Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.
Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram. Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020). Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars…
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn, alla skrivna på 1980-talet. Dessa tre böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning.
Henning kommer från landsbygden och i sin ungdom tar han sig till Staden, hans drömmars stad där allting skall bli bra, fastän han är fattig som en kyrkråtta. Återigen (eller ja, för första gången då eftersom barn-serien som sagt skrevs senare trots att den utspelar sig innan stad-serien) får man bekanta sig med Stockholms allra lägsta skikt – fabriksarbetarna. Genom skildringarna kan man nästan se Stockholms smuts framför ögonen, känna fattigdomens stank, nöden och mödan, de tunga lassen och de krökta ryggarna, kropparna som åldras i förtid, trettioåringar som är som gummor med sönderspräckta händer, för att hela livet bestått av hårt arbete. Och någonstans långt borta, men ändå så nära, hägrar en helt annan klass, fabrikörerna, ägarna av produktionsmedlen, som man kanske, kanske kan få klättra till, om man har tur och är beredd att ge upp därifrån man kommer, sin familj och sitt liv.
Mina drömmars stad är enligt mig (och många andra med mig, antar jag? Det är ju inte för intet Fogelström är en av Sveriges mest älskade författare) en modern klassiker som alla borde läsa, inte bara för att den är medryckande och en utmärkt roman men också för att den är allmänbildande, om en tid långt bort från vår, men ändå så nära. Det är bara 150 år sedan Sverige var otroligt fattigt, och folk sökte sig härifrån för att överleva. Rekommenderar starkt! Nu måste jag hitta nästa bok i serien i närmsta second hand.
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och…
Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som just protestantismens etik och kapitalismens anda.
Här har vi honom, Weber.
Webers grundtes är denna: att ett av de grundläggande elementen i den moderna kapitalistiska andan, nämligen den rationella livsföringen, är sprungen ur den protestantiska asketismen som den såg ut i bl.a. kalvinismen och puritanismen. Det kapitalistiska handlandet är visserligen ingen ny företeelse – människans jakt på vinst har alltid funnits – men det som enligt Weber är unikt i “Västerlandet” är att det här utvecklats en annan art av kapitalism – nämligen den kapitalistiska organisationen av (formellt sett) fritt arbete, vilket är ett resultat av en unik typ av rationalism, som alltså enligt Webers tes härstammar från protestantismen. Sedan ägnar han dessa åttio sidor åt att påvisa denna tes, och han gör det förbluffande övertygande. Jag menar, vid första anblick har man svårt att förstå hur protestantisk asketism hänger ihop med kapitalismen, men efter att ha läst denna bok är jag beredd att hålla med.
Weber visar hur i synnerhet kalvinismen förkastar allt behovsuppfyllande, eftersom det sågs som att ge efter för det kroppsliga och det sinnliga. Nej, för att nå Guds nåd och frälsning är det den asketiska livsföringen som gäller, d.v.s. att man förkastar behovsuppfyllelse. Hårt arbete blir ett medel för asketism, ja ett kall, men eftersom man inte får använda de pengar man ackumulerar (ty det vore att ge efter för köttets lustar om man t.ex. gick på konsert eller åt en god bit mat för njutningens skull) blir det oundvikliga resultatet att dessa protestantiska asketer ackumulerar rikedom. Och rikedom i sig är visserligen också något förkastligt, men om det är ett resultat av arbete i Guds nåd är det också just ett uttryck för Guds nåd. Så småningom försvann enligt Weber de religiösa förtecknen för denna protestantismens etik, och kvar blev bara den rationella livsföringen, den som gick ut på hårt arbete och flit, och förkastandet av behovsuppfyllelse. D.v.s. det som utgör det kapitalistiska tänkandet, och som också Marx ringar in som skillnaden mellan arbetare och kapitalister: arbetare har som mål att tjäna tillräckligt med pengar för att byta dessa mot det som kan uppfylla deras behov av mat, kläder och tak över huvudet, medan kapitalisten inte har behovstillfredsställelse som mål, utan vinstackumulation. Och denna vinstackumulation som mål härstammar alltså, enligt Weber, från den protestantiska etiken. Mycket intressant tes! Rekommenderar denna bok för alla andra sociologinördar 🙂
Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som…
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:
Klubben – MatildaVoss Gustavsson (2019)
Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.
Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?
A feast for crows – George R.R. Martin (2005)
A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:
“Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”
Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.
Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.
I en annan klass – Emma Leijnse (2022)
En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.
DN skrev om boken: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.
Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)
Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.
Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)
En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.
Gift – Tove Ditlevsen (1971)
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.
Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)
En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.
Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)
En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.
Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.
Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)
En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
1795 – Niklas Natt och Dag(2021)
När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.
Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)
En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).
Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.
Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.
Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.
A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)
Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.
Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:
Nordens historia – en europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)
Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.
Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)
En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.
Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)
Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.
Handledande samtal – Hans Birnik (2011)
En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.
Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)
Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.
Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)
Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.
Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)
En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂
Båten i parken – Per Månson (2014)
En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.
Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag…
Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst och man plöjer igenom böcker ganska snabbt! Och denna hade jag velat länge efter att jag läst Mobergs Utvandrarna/Invandrarna – känns som det hör till allmänbildningen att läsa klassisk arbetarlitteratur. Och detta är inte vilken arbetarlitteratur som helst utan en fantastisk liten roman som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut pga sin frispråkighet. Till exempel skildras en förlossning utan krusiduller på ett (vad jag bara kan anta) naturtroget sätt – dvs blodigt och smärtsamt men också vackert – vilket kritikerna fasade över.
Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.
Jag tyckte mycket om boken, och också inläsningen även om det var lite låg volym ibland (tror det är en gammal inläsning). Jag tycker historiska romaner generellt är väldigt intressanta, och till skillnad från en annan historisk roman jag läste nyss (1795 av Niklas Natt och Dag) har denna ett kvinnligt perspektiv, och ett arbetarperspektiv på riktigt. Och språket är vackert. Ibland kunde jag missa vissa hopp som gjordes, men generellt en mycket läsvärd bok – det är inte för intet det blivit en klassiker, då den gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen. Rekommenderar!
Moa Martinson
Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst…
Jag har läst ännu en klassiker! Och en kort sådan igen, precis som Gift, skönt. Även denna lånade jag på Ekonomiska biblioteket när jag var där och hämtade böcker för mina sociologi- och kriminologi-kurser. Har haft Den allvarsamma leken i min bokhylla ett tag i tanke att ta mig an denna klassiska svenska författare, men så stod Doktor Glas där i bokhyllan och såg mycket kort ut (ca 120 sidor) så då plockade jag med mig den. Jag läser så mycket facklitteratur (och så GoT då som är typ 1000 sidor per bok och tar jättelång tid) så det är skönt att läsa skönlitterärt som jag faktiskt kan avsluta.
Hur som helst! Doktor Glas! En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val (eller ja, “ställs inför” kanske är lite att ta i – han väljer more or less att ställas inför detta val) och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!
Jag har läst ännu en klassiker! Och en kort sådan igen, precis som Gift, skönt. Även denna lånade jag på Ekonomiska biblioteket när jag var där och hämtade böcker för mina sociologi- och kriminologi-kurser. Har haft Den allvarsamma leken i min bokhylla ett tag i tanke att ta mig an denna klassiska svenska författare, men…
När jag var på universitetsbiblioteket häromdagen för att låna böcker till mina sommarkurser fastnade jag också vid hyllan med skönlitteratur, från vilken jag spontant plockade med mig en modern klassiker. Nämligen Gift av Tove Ditlevsen, en av Danmarks största författare, nu i nyutgåva med förord av Vigdis Hjort (vars bok Arv och miljö också är mycket bra!). Jag hade läst om Tove Ditlevsen hos bl.a. Sandra Beijer och haft Gift på min to read-lista så nu blev det dags, och jag slukade boken på typ ett dygn. Wow vilken bok, den drabbade mig!
Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? Tove Ditlevsen var mycket skandalomsusad på sin tid, och anklagades för att vara rå och hänsynslös i sina skildringar av verkligheten, där människorna har sina riktiga namn och beskrivs precis så som Tove upplevde dem. Samtidigt var hennes böcker också mycket populära, och hennes liv var offentligt material.
Gift börjar när Tove är i 20-årsåldern och gift med den 30 år äldre kulturprofilen Viggo F. Honom har hon gift sig med för att komma framåt i litteraturvärlden, eftersom att skriva är det som skänker henne lycka. Äktenskapet är dock tämligen platonskt och kärlekslöst, och Tove är blott 22, så snart träffar hon den mer jämngamla Ebbe som hon gifter sig med. På Köpenhamns gator marscherar tyska soldater eftersom det är världskrig och Danmark är ockuperat, men Tove ägnar sig åt att skriva. Vid den här tiden är det också förbjudet att göra abort, så när Tove blir oönskat gravid en andra gång gör hon en illegal abort, där läkaren Carl ger henne en spruta petidin som smärtlindring. Och ruset är så fantastiskt att hon blir förälskad i petidinet/Carl på direkten, vilket ska komma att styra resten av hennes liv.
Gift är en kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!!
Forfatteren Tove Ditlevsen, Danmark
Foto Mogens Berger / Ritzau kod 93000(more…)
När jag var på universitetsbiblioteket häromdagen för att låna böcker till mina sommarkurser fastnade jag också vid hyllan med skönlitteratur, från vilken jag spontant plockade med mig en modern klassiker. Nämligen Gift av Tove Ditlevsen, en av Danmarks största författare, nu i nyutgåva med förord av Vigdis Hjort (vars bok Arv och miljö också är…
