Flickorna

18 July, 2017

Läste också ut Flickorna av Emma Cline idag. Flickorna är en febrig, sensuell och våldsam roman som handlar om en sektliknande grupp flickor som dyrkar mannen Russel och bor tillsammans på en solkig ranch på vischan i Californien. Det är 60-tal, och 14-åriga Evie blir förförd och förtrollad av flickornas vildhet och smutsighet, deras oräddhet,  deras sensualitet och deras obrydda attityd. Hon dras med djupare in i flickornas grupp, snärjd och samtidigt smickrad av den för gruppen tonsättande och intensiva Suzanne.

Image result for flickorna emma cline

Flickorna skildrar unga kvinnors utsatthet, deras balans mellan barn och vuxen, och berör ämnen som maktspel och sexualitet i ett skimrande 60-talsrus. Jag tyckte boken var jättebra och streckläste den. Ytterligare en mycket bra debutroman av en ung kvinnlig författare som jag rekommenderar!

Milk and honey

18 July, 2017

Nu har jag läst ut poesisamlingen Milk and honey av Rupi Kaur. Rupi Kaur, född 1992 (!), föddes i Indien och migrerade till Kanada med sin familj. Hon har skrivit en diktsamling som sålt i över en miljon exemplar, och varit på New York Times bestseller list i över ett år. Och det är förståeligt. Det här en väldigt vacker bok, indelad i fyra delar: the hurting, the loving, the breaking, the healing. I boken har Kaur själv skrivit:

milk and honey is a
collection of boetry about
love
loss
trauma
abuse
healing
and femininity
it is split into four chapters
each chapter serves a different purpose
deals with a different pain
heals a different heartache
milk and honey takes readers through
a journey of the most bitter moments in life
and finds sweetness in them
because there is sweetness everywhere
if you are just willing to look.

Image result for rupi kaur

Jag tyckte om diktsamlingen mycket. Jag läste den långsamt med pauser emellan, för det krävs eftertänksamhet när en läser poesi. Det är vackert, sorgligt, empowering och rått på samma gång. Jag vek hundöron vid de stycken jag tyckte om bäst, så här är ett axplock.

Ur the hurting

i’ve had sex she said
but i don’t know
what making love
feels like

our knees
pried open
by cousins
and uncles
and men
our bodies touched
by all the wrong people
that even in a bed full of safety
we are afraid

Ur the loving

he places his hands
on my mind
before reaching
for my waist
my hips
or my lips
he didn’t call me
beautiful first
he called me
exquisite
– how he touches me

the very thought of you
has my legs spread apart
like an easel with a canvas
begging for art

i do not want to have you
to fill the empty parts of me
i want to be full on my own
i want to be so complete
i could light a whole city
and then
i want to have you
cause the two of us combined
could set it on fire

Ur the breaking

i don’t know what living a balanced life feels like
when i am sad
i don’t cry i pour
when i am happy
i don’t smile i glow
when i am angry
i don’t yell i burn
the good thing about feeling in extreme is
when i love i give them wings
but perhaps that isn’t
such a good thing cause
they always tend to leave
and you should see me
when my heart is broken
i don’t grieve
i shatter

Ur the healing

you tell me
i am not like most girls
and learn to kiss me with your eyes closed
something about the phrase – something about
how i have to be unlike the women
i call sisters in order to be wanted
makes me want to spit your tongue out
like i am supposed to be proud you picked me
as if i should be relieved you think
i am better than them

Kaur har också gjort illustrationer till boken. Enkla och vackra som ger ytterligare en dimension till orden.

Image result for rupi kaur

LÄS!

 

Tripprapporter

9 July, 2017

Har läst klart Tripprapporter av Tone Schunnesson nu. En speciell bok, olik någon jag läst tidigare.

Bildresultat för tripprapporter Bildresultat för tripprapporter tone schunnesson

Tripprapporter skildrar en ung kvinnas dimmiga tillvaro, ständigt flyende, ständigt sökande efter nya kickar, ständigt hög på ladd eller weed eller MDMA eller e. Det som jag gillar med boken, som jag uppskattar med många andra böcker, är när texten i sig själv utgör en del av storyn, när orden ensamma skulle kunna vara värda att läsa utan att berätta en historia, för de i sig själva är en egen historia. När enter-slagen är gjorda på ett visst sätt eller när vissa förkortningar används (“Jag älskar dig så jävla mkt”), eller när ett kapitel bara får bestå av ett ord, eller när en mening blir till en sida, eller när inget make:ar någon sense för att huvudpersonen är i dimmorna. Det tycker jag om när författare har förmågan att göra texten i sig själv levande på det sättet.

I övrigt är jag kluven till boken. Det är svårt att säga vad den handlar om, för det är något oklart, eftersom huvudpersonen hela tiden är oklar. Men hon (huvudpersonens pronomen eller namn nämns aldrig men att döma av de kroppsdelar som nämns, för de nämns relativt ofta då en av huvudpersonens huvudsakliga aktiviteter är webcam-onani, är det en kvinna) är befriande narcissistisk och egotrippad, något unga kvinnor aldrig får vara. Men hon är också jävligt störande, så där så en vill bara skrika på henne att “men klipp dig och skaffa dig ett jobb för fan”, för det enda hennes tillvaro verkar gå ut på är: få så mycket gratis som möjligt. Punda så mycket som möjligt. Fly vardagen. Låna pengar. Betala inte tillbaka, för det finns inga pengar att betala tillbaka med. Ljug. Få folk att älska dig tills de gör det och då vill du inte ha dem. Fortsätt fly. Ta MDMA. Ta e. Ta ladd. Ta syra. Sup. Onanera. Ligga. Låna pengar. Sup. Låna pengar. Osv.

Titeln Tripprapporter är verkligen passande, för boken är en enda lång, dimmig tripprapport där dimman aldrig riktigt skingras. På många sätt sorglig då det är ett slående porträtt för mångas verklighet. Läs om du vill frossa i en annan människas egocentrism, cyniskhet, självömkan och destruktivitet. Läs inte om du kräver en rejäl storyline med dramaturgiskt korrekta vändningar. Det här är bara en enda lång tripprapport som sagt.

fönstret

7 July, 2017

Bästa med att ha flyttat in i Sebbes lägenhet (förutom att vara sambos dårå, men har inte hunnit känna så mycket på det ännu då vi fortfarande bor tre personer här, och två av dem är borta just nu): fönstret!!!!!!!! Mot Plaskis!!!! Det är så mysigt att sitta där om kvällarna med vidöppna fönster och lyssna på vinden, titta på folk som doppar tårna i plaskis, se solnedgången, andas Göteborgs-sommar.

Stanna

5 July, 2017

Har läst första boken nu. Det gick på en arbetsdag och en timme in på en annan arbetsdag (det är väldigt lite att göra på jobbet…………). Jag läste “Stanna” av Flora Wiström. Jag valde den först för att jag har följt Flora ett tag nu och gillar hennes blogg mycket, hon är väldigt vettig, och för att jag hört mycket bra om boken såklart.

Image result for flora wiström stanna

Boken utspelar sig i Stockholm, där 20-nånting Ester går mellan jobbet på antikvariatet och den minimala lägenheten hon delar med bästa kompisen, dag efter dag. En dag kommer Eli in i antikvariet och köper en Frida Kahlo-bok och där börjar deras kärlekshistoria. En sådan som får hjärtat att värka av längtan. Men Elis mamma insjuknar ungefär samtidigt som de blir tillsammans, och det tär hårt på Ester att på samma gång vara en bra flickvän, kompis och psykolog.

Jag tycker boken var jättebra. Jag tycker om språket och den fina och sorgliga historien, hur jag kunde känna igen mig mycket i Ester och hennes duktiga flicka-syndrom. Jag är mycket imponerad av Flora Wiström (som är lika gammal som jag) som skrivit den här romanen, speciellt av hennes förmåga att så väl fånga två sidor av en historia och få en att sympatisera så mycket med både Ester och med Eli i ett bråk de har, för att Wiström släpper in läsaren i deras känsloliv och låter en förstå båda sidor. Det märks också hur mycket Wiström medvetet jobbat med representation, vilket är positivt. Det enda jag skulle kunna klaga på är att karaktärerna kan vara lite väl klyschiga i sina vegetarian-svår-konstperson-hänger-på-Kåken-röker-cigg-dricker-rödvin-Stockholm-jobbar-på-antikvariat-är-feminist-personligheter. Det är tur de inte är veganer också. Men det gör inget – det kanske bara för att jag känner igen mig mycket som jag tycker det är lite klyschigt. Gillar också hur Ester och Hanin tar plats och blir för fulla och ligger och festar. Inte är fina flickor.

Läs den här boken, hörrni. Den är väldigt bra. Om kärlek, uppbrott, att göra slut, att börja om, att stanna kvar, att vara nära någon som håller på att dö. Så fin liten bok.

Sommarens läsning

4 July, 2017

Sommarens läsning just arrived!!!

Flickorna av Emma Cline
Milk and honey av Rupi Kaur
Stanna av Flora Wiström
Tripprapporter av Tone Schunnesson
De polygotta älskarna av Lina Wolff

Tripprapporter, Flickorna och De Polygotta Älskarna har två av mina favoirtbloggar Nio till fem (Sandra Beijer) och Flora Wiström skrivit om och hyllat. Dessutom är Tone ett geni, hon verkar så härlig och tar inte sig själv på för stort allvar. Flora Wiströms bok Stanna because yäh obviously, följer hennes blogg, den har fått bra kritik och kul att läsa henne i skönlitterär form. Och Milk and honey för att den blivit hyllad så mycket, och jag följer Rupi Kaur på instagram. Hon är också ett geni, 24-årig poet från Indien, och också hyllad åtmonstone på Sandra Beijers blogg (Sandra Beijer och Flora Wiström är lite av mina gurus när det kommer till att välja böcker). Har läst några av hennes poetiska alster där, sorgligt och vackert. Inte ofta en bok med endast poesi har blivit en sådan storsäljare heller, av en ung kvinna från Indien dessutom. Mäktigt, och välbehövligt.

 

Kan inte bestämma mig om vilken jag skall börja med nu! Tripprapporter kanske? Ser fram emot alla!!!!

De förklädda flickorna i Kabul

2 July, 2017

Har läst De förklädda flickorna i Kabul under resan till Madrid. En helt FANTASTISK bok som jag rekommenderar alla att läsa. Det är ett reportage ur verkligheten, men skrivet med en skönlitterär touch. Det är Jenny Nordberg som skrivit boken.

Image result for de förklädda flickorna i kabul

Nordberg har under ett par år i Afghanistan intervjuat och forskat i fenomenet bacha posh, flickor som kläs som pojkar. Anledningarna kan vara många, och flickorna väljs ut slumpmässigt, men ofta handlar det om att det saknas en son i familjen och då är det helt enkelt bättre med en flicka som i hemlighet får spela son tills hon blir stor nog att giftas bort, än ingen son alls. Flickor och kvinnor är nämligen ingenting värda i Afghanistan, förutom för sin livmoder som i framtiden kan producera en son. Det är en kvinnas enda värde. Så om en kvinna inte kan få barn, eller bara får döttrar, kan en bacha posh lösa problemet så länge.

Det här är en bok som utspelar sig i patriarkatet i sin råaste form, och som behandlar religion, kultur, feminism, könsidentitet och att göra motstånd. LÄS!

23!

30 June, 2017

Jaha så igår fyllde jag 23 år!!!! Woopidoo. Jag befinner mig i Madrid, så födelsedagen blev en spansk sådan. Hittills har jag fyllt år i Grekland (Kreta när jag fyllde ett tror jag), USA (när jag fyllde sju år), Frankrike (när jag fyllde 20 år) och Slovenien (när jag fyllde 21 år). Och nu 23 år i Spanien dårå!

Anledningen till att jag befinner mig i Spaniens huvudstad är för att jag är här med West Pride och Stockholm Pride på studiebesök av WORLD PRIDE som hålls här i Madrid! Så kul!! 🙂 Dock väldigt bögigt och inte särskilt queert, och mycket “mañana mañana” med den mycket knapphändiga informationen vi får angående vad som skall hända härnäst. Men hittills har vi hängt på Belgiens ambassad, sett (eller ja vi såg inte så mycket) invigningen, promenerat runt i Chueca (hbtq-kvarteren) och hängt med de andra Europride 2018-personerna (Europride skall ju alltså äga rum i Stockholm och Göteborg nästa år, därav vårt besök).

Gårdagen firade jag med att på morgonen ta en promenix för att köpa en present till mig själv på Lush, där de har mer smink än vad Lush har i Sverige. Håller ju på med projekt byta-ut-alla-mina-sminkgrejer-till-veganska-och-cruelty-free men det tar ett tag eftersom jag använder smink så sällan så det jag har tar aldrig slut. Förra året bytte jag ut mascara och eyeliner (nu har jag mascara från Lush och eyeliner från Bodyshop, båda veganska och icke djurtestade), och igår köpte jag då highlighter och bronzer från Lush så nu skall jag byta ut det också. Känns skönt att veta att en inte längre sätter på sig något som innehåller djurrester i ansiktet, och som inte heller är testat på djur! Efter min lilla shopping, där jag dessutom lirade spanska och exempelvis berättade att det var min födelsedag och att detta inte finns i Sverige (fick en liten mini-burk med min favorit-kräm ro’s argan som present på köpet då), gick jag vidare till Parque de Retiro där jag läste en bok i nån timme eller två. Jag mindes parken från när jag hälsade på min spanska vän Carlos i Madrid för tre år sedan, och parken var fortfarande lika fin. Boken jag läser, De förklädda flickorna i Kabul, är också sjukt bra så det var fint att varva ner med den.

Lunch åt vi allihopa på en “vegetarisk” restaurang (de hade även kyckling) och sedan hängde vi vid hotellets pool en sväng. På kvällen var det mottagning på Belgiens ambassad med fri bar (!) och sedan gick vi vidare in i Chueca där det var helt SJUKT mycket folk. Fick faktiskt något av en panikångestattack, liknande den som jag hade när jag cyklade och mötte den där skrikande mannen, på grund av allt folk. Vi gick på rad allihopa och en knuffades omkring av allt folk och så kände jag hur jag fick svårt att andas och paniken började krypa inpå. Sån tur var hängde jag med Alex, Rebecka, Carro mfl som tog hand om mig och snart var jag på banan igen. Vi drack en “mini cerveza” på gatan (visade sig vara typ en enlitersHINK med öl, “mini” måste betyda något annat än just mini på spanska…) och sedan gick vi och dansade en stund på en ganska queer klubb. KUL! Jag och Alex drog hem vid 03 och var hemma typ halv fyra, men Rebecka, Carro och Britta höll igång till 06.30-tiden(!). Mycket imponerad när jag såg Rebecka nere vid frukosten nyss, där före mig efter bara två timmars sömn.

Bra födelsedag hur som helst, trots panik-incidenten. Idag är det nya tag, vi skall stå i parken med Europride 2018-tältet. Blir kul! Vi ses och hörs PUSS OCH KRAM hasta luego

En bild från Pride

22 June, 2017

//ALiCE med ICE

Män, det är ni som gör mig rädd att gå på mina gator

30 May, 2017

Var med om en jobbig incident igår. På Mariaplan håller de just nu på att bygga om, de har stängt av hela vägen åt ena hållet så att en bara kan gå/cykla på en smal grusväg kantat av kravall-staket i några meter. Det är lite trångt att samsas gående och cyklar och egentligen är det kanske bättre att bara leda cykeln, men hittills har det gått bra att bara be den framför flytta sig lite åt sidan så att en kan cykla förbi, så har det varit lugnt. Men inte igår.

Kom alltså cyklande på väg hem från ett möte, och bad mannen framför mig att “Ursäkta, kan jag bara få komma förbi?” varpå han argt svarar “nej det kan du inte” och fortsätter gå bredbent i vägen. Jaha? “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen. Han vänder sig om och börjar skrika på mig, “Du får inte cykla här, det står en skylt där borta, du får inte cykla här!”. “Nähä men var skall jag annars cykla då?”, frågar jag, “Vägen är ju avstängd?”. Det svarar han inte på utan fortsätter skrika och jag börjar känna gråten i halsen. “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen och försöker svänga förbi honom, men han ställer sig i vägen, tar tag i min cykel och puttar på mig. Minns inte exakt vad han säger men han fortsätter skrika, sen vänder han sig om och fortsätter gå och ser till att ta upp exakt all plats som finns så det är omöjligt att ta sig förbi. Jag fortsätter först leda cykeln långsamt bakom mig men känner sen hur hela jag skakar och jag knappt kan andas så jag måste sätta mig ner. Känner hjärtat rusa och tror jag har min livs första lätta panikångestattack eller nåt liknande, för kunde knappt andas. Ringde Sebbe som lugnade ner mig, cyklade sen i maklig takt hem den sista biten gråtandes. På väg upp för sista backen möter jag ytterligare en man, jag ser honom på långt håll, ser hur han stannar, känner “fan….” och självklart skriker han på mig: “det här är ingen cykelväg!!!!!”. Det har han visserligen rätt i, men om en kommer från vänster och skall till vänster känns det onödigt att korsa spårvagnsspåren bara för ett par hundra meter. Cyklade dessutom otroligt långsamt för att jag skakade så. Hade precis lugnat ner mig men hyperventileringen och gråten kom tillbaka när ytterligare en man skrek på mig för att han tyckte att jag tog för mycket plats.

Vet inte vad som är värst. Hur den här jävla mannen har makt att göra mig så rädd och ledsen (börjar nästan gråta nu när jag skriver detta igen, dagen efter). Hur jag blev helt stel och handlingsförlamad när han tog tag i cykeln och skrek på mig. Vetskapen om att det här ändå inte var så illa för tänk, han hade lika gärna kunnat göra något mycket värre, han hade kunnat slå mig, tafsa på mig, kallat mig värre saker. Hur jag kommer ta en annan väg än Mariaplan-vägen nu på grund av honom. Det faktum att det stod massor av personer på Mariaplan-hållplatsen och att INGEN reagerade eller hjälpte mig när en stor man stod och skrek på mig, tog tag i min cykel och puttade på mig, varken under själva händelsen eller efteråt när jag satt och grät och skakade på marken i typ tio minuter. Hur den andra mannen hade mage att skrika på mig att jag inte fick cykla där, när jag måste sett helt förstörd ut och redan var på bristgränsen.

Eller, hur det här inte är första gången nån jävla man gör mig rädd på mina gator. Senast var för några veckor sedan, också när jag cyklade hemåt, och befann mig på ett smalt ställe mellan trottoar och hållplats där det är helt omöjligt att köra om en cykel om en inte skall meja ner den. Då tutar en bil på mig och lägger sig jättenära bakom, jag blir skiträdd och är nära att ramla för jag är inte  beredd på det höga ljudet, och jag kan inte göra nånting för det finns ingenstans att ta vägen. Bilen fortsätter tuta, jag vänder mig om och försöker visa att jag kan inte ta vägen nånstans. När det blir brett igen cyklar jag åt sidan och bilen kör istället upp jämsides med mig, och jag ser att det sitter två killar i framsätet. De skriker på mig: “Varför flyttar du inte på dig??”. “Det finns ju ingenstans att ta vägen!” försöker jag. De fortsätter köra jämsides med mig och jag tycker det är jätteobehagligt. Till slut cyklar jag om dem, lägger mig framför dem mitt i vägen och låter dem köra bakom mig tills de svänger av. De tutar hela vägen (bara ett par meter men ändå). Den gången tappade jag inte fattningen och blev så rädd att jag blev helt stel, men ändå obehagligt.

En annan gång den där gubbjäveln som tutade på mig och Sebbe när vi cyklade, körde om oss i ashög fart och sedan tvärnitade och skrek på oss när vi sa att hallå, du kan inte tuta så där för en kan ramla som cyklist när en blir rädd.

Eller den där gången på vagnen sent en lördagskväll då en kille kom och satte sig bredvid mig och började prata. Jag sa “Jag vill inte prata med dig” och bytte plats. Han kom efter och satte sig bredvid mig igen. Vagnen var ganska tom, men det fanns folk där, och jag undrade då med: hur kan ingen ingripa? Jag sa igen att jag inte ville prata med honom, sen såg jag en annan tjej som satt ensam och satte mig bredvid henne så att han inte kunde sätta sig bredvid mig.

Den där vakten som skrek på mig och puttade mig. Och alla andra gånger män har förstört min dag/kväll, gjort mig rädd. Eller någon av mina medsystrar och -syskon. Nej, alla män är inte dumma i huvudet. Såklart. Det vet jag också. Men alla mina kvinnliga kompisar har varit med om liknande saker som jag skrivit här ovan. Flera gånger dessutom. Även manliga kompisar såklart. Den gemensamma nämnaren för dessa idioter som förstör och gör oss rädda, är att de är män. Nej inte alla män, men allt för många. Fan ta er