Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Tre romaner i september

    I september läste jag bland annat ut tre romaner: Kometen kommer av Tove Jansson (1969/1946), Spådomen av Agneta Pleijel (2015) och Bränn alla mina brev av Alex Schulman (2018).

    Kometen kommer – Tove Jansson (1969/1946)

    Kometen kommer är Tove Janssons första  Mumintrollen-bok, då de fortfarande (mot Toves vilja) kallades för “småtrollen” i den allra första boken (som jag fick av Are med ett jättegulligt meddelande i och som jag sen glömde på ett hotell i Varberg 😭). 

    Kometen kommer hette först “kometjakten” när den gavs ut första gången 1946, men i något bearbetad version gavs den ut igen 1969 under namnet Kometen kommer. Som titeln avslöjar kretsar denna bok kring en stor och röd komet som gör allt kusligt och konstigt i Mumindalen. Mumintrollet, det lilla djuret Sniff och Snusmumriken ger sig ut på en färd för att ta reda på mer om kometen, och under sin vandring stöter de på Muminkaraktärer som sedan blir stående inslag i resterande böcker, som Snorkfröken, Snorken och Hemulen. Det är en mysig liten bok!

    Bränn alla mina brev – Alex Schulman (2018)

    Denna bok har stått i min hylla ett tag och nu valde jag ut den för jag tänkte den skulle vara ganska så lättsam och lätt att komma in i. Och det var den – man fångas från början i denna historia som parallellt berättas ur Alex eget perspektiv i nutid – då han inser att han bär på en ilska inom sig, liksom resten av hans släkt, och allt verkar peka mot en enda rot till denna ilska: patriarken Sven Stolpe, hans morfar – på 80-talet, i scener då Alex i sin barndom hälsar på sin mormor och morfar, och på 30-talet då ett triangeldrama mellan Sven Stolpe, Olof Lagercrantz och Alex mormor Karin Stolpe långsamt vecklar ut sig. Boken är som sagt spännande till en början, och den är förstås ganska spännande genom hela boken, men jag tycker den tappar lite fart och jag blir inte heller klok på vad det är för en typ av bok. En deckare? En självbiografi? Ett författarporträtt av Sven Stolpe? Det kanske iförsig inte spelar så stor roll, men ändå något jag störde mig lite på. Boken är helt klart läsvärd, men inte ett litterärt mästerverk direkt.

    Spådomen – Agneta Pleijel (2015)

    Denna haffade jag från Pedagogens bibliotek när jag skulle låna nåt för avhandlingen. Jag har ju läst sista delen, Sniglar och snö, som jag tyckte mycket om, och nu såg jag första delen på en hylla och lånade den. Om Sniglar och snö handlade om Agnetas år från kanske 30 och framåt, handlar denna om Agnetas ganska kärlekslösa barndom, där en ganska brokig familj med två föräldrar som inte verkar älskar varandra sätter tonen för de tre döttrarnas tillvaro. Agneta flyr till litteraturen, till teatern, till konsten, och språket är lika vackert här som i den sista delen. Ett sådant språk man vill vila i. Sniglar och snö var nog snäppet vassare men denna var helt klart läsvärd också!


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Towards a green democratic revolution – Chantal Mouffe (2022)

    Jag har just läst ut Chantal Mouffe’s senaste bok Towards a green democratic revolution från 2022, som kanske egentligen är mer av en essä då den är blott drygt 70 sidor lång.

    Hur som helst, i denna lilla bok – som kaxigt nog inte är grön trots titeln, utan RÖD (eftersom ett genomgående tema i Mouffe’s böcker är att propagera för vänstern, denna bok är inget undantag) – recycl:ar Mouffe sina argument om att affects (känslor?) och politiska skiljelinjer mellan vi som vill X och dom som vill Y är viktiga för att mobilisera vilken politisk grupp som helst, men nu med fonden av en ekologisk kris. Mouffe menar att man behöver inte ha likande ideologier, men för att över huvud taget ha en gemensam demokratisk arena i framtiden, där man kan framföra sina åsikter, så krävs en beboelig planet. Alltså bör alla som bryr som om demokrati enas om det lilla, dvs en beboelig planet. Vissa kanske närmar sig från ekosocialistiska håll, andra från demokratisk medborgarskap-håll osv, men som sagt – oavsett ideologi behöva en demokrati arena att föra politiska diskussioner på, och då behövs en planet. Och Mouffe tycker att vänstern skall ta chansen att mobilisera kring just detta.

    Nu skriver jag allt ur minnet, men det fanns en del grejer i boken som jag kanske kommer kunna använda i min avhandling 🙂 men vill man förstå Mouffe’s teori är det bättre att läsa Om det politiska.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Fackböcker i september

    I september har jag, utöver flera romaner, också läst två fackböcker. Den ena en kort idébok av den politiska teoretikern Chantal Mouffe, och den andra en översiktsbok om olika epistemologiska och ontologiska perspektiv av Ted Benton och Ian Craib.

    Om det politiska – Chantal Mouffe (2005)

    I Om det politiska skiljer den franska politiska teoretikern Chantal Mouffe på begreppet “politik” och “det politiska”. Det politiska är den för mänskligheten konstituerande sfär där politisk kamp ständigt sker. Politik är de institutioner som ofta utgör ramarna för sådan kamp, t.ex. parlamentarismen. I boken driver Mouffe tesen att för att demokratin skall fungera behöver den politiska kampen ske öppet, inte mellan vän och fiende utan mellan meningsmotståndare, som är oense om politiska frågor. För Mouffe är det alltså oproblematiskt – ja till och med vitalt! – att konflikter sker, men dessa konflikter är politiska och skillnaden mellan “vi” och “dom” har ingenting att göra med essentiella eller kulturella egenskaper som hudfärg eller religion, utan skiljelinjen är politisk. “Vi” som tycker X för en politisk kamp mot “dom” som tycker Y. Och för Mouffe är det essentiellt att denna kamp – konflikten mellan olika politiska intressen – sker öppet, det är själva stommen för en fungerande demokrati och vad hon kallar för agonistisk pluralism.

    Agonistisk pluralism kännetecknas alltså av att skiljelinjer mellan grupper är politiska (snarare än kulturella/essentiella) och att dessa grupper för en öppen politisk kamp mellan meningsmotståndare (snarare än fiender) som följer grundläggande demokratiska regler (t.ex., mänskliga rättigheter). Om politiska skiljelinjer och konflikter istället sker i det fördolda, eller om konflikter döljs, hamnar vi istället i ett postpolitiskt tillstånd. Ett sådant kännetecknas av en seemingly konfliktfri värld, där kontrasterande värden och meningsmotstånd dolts. Mouffe pratar om samtida politik för att illustrera detta tillstånd, där alla partier tycker ungefär samma saker (ingen utmanar exempelvis kapitalismen som system). Ett annat praktexempel är “hållbar utveckling” som magiskt skall garantera oss både ekonomisk tillväxt och en hållbar planet samtidigt – något som hittills varit omöjligt att uppnå och alltså i själva verket är ett oerhört konfliktfyllt koncept med flera konkurrerande värden som framställs som kompatibla med varandra.

    Mouffe varnar för att detta postpolitiska tillstånd kan leda till antagonism (till skillnad från agonism), som kännetecknas av att olika grupper börjar betrakta varandra som essentiella/kulturella fiender (snarare än politiska meningsmotståndare) och sluta följa grundläggande demokratiska regler, d.v.s. använda våld. Detta är vi ju idag i tex religiös fundamentalism och extrem högernationalism.

    Denna bok var på vår läslista redan när jag läste Globala studier, men jag var inte i en tillräckligt flitig student då. Nu skall jag nog använda mig av denna teori i min avhandling och tycker därför boken är läsvärd – men det är den även om man inte doktorerar utan “bara” är intresserad av politisk teori i allmänhet.

    Philosophy of social science – Ted Benton & Ian Craib (2010)

    Även denna bok har jag tidigare kommit i kontakt med och faktiskt läst, fast under LUMES. Nu var det kurslitteratur i vetenskapsteori-kursen jag läser som en del av min doktorandutbildning. Så jag läste den igen pärm till pärm och även om den är ganska så komplicerad så är det intressant att fräscha upp de olika vetenskapsteoretiska positionerna, från rigid empiricism/positivism till kunskapsrelativism, och däremellan t.ex. kritisk realism, standpoint theory, hermeneutik och poststrukturalism. Framförallt har nog dock föreläsningarna/seminarierna vi haft på de olika positionerna varit givande. Jag kommer att ha en poststrukturalistisk ingång i min avhandling!


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Stad i världen – Per Anders Fogelström (1968)

    I början av september läste jag ut den sista delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Stad i världen från 1968. När den skrevs var den tämligen samtida, eftersom den utspelar sig mellan 1945 och just 1968 (året då boken kom ut). I denna bok är Emilie en gammal människa, och det är mer hennes yngre nära och kära man mest får följa – Henning (den yngre), Allan och hans familj, men också Maj och Elisabeth (Jennys döttrar). Det är roligt och intressant att läsa om ett Stockholm i förändring under efterkrigstiden, och det är fint att få återse favoritkaraktärerna. Det här är ännu en bok som är ömsint skriven av Fogelström, men jag tycker inte riktigt den håller samma kvalité som övriga. Kanske för att det är lite för nära…? Eller kanske helt enkelt för att karaktärerna får det förhållandevis bra, så till den grad att man inte ömmar lika mycket? Jag vet inte riktigt vad det är. Samtidigt är det en mycket läsvärd bok, och ett fint avslut på serien. Det finns också en hel del fina och tänkvärda citat. Det här sparade jag exempelvis:

    Den gången fanns ju många och starka anledningar till oro. Nöd, gulascheri, stora motsättningar. Sådant som var borta nu, eller åtminstone inte lika påtagliga längre. På den tiden måste det ha varit lätt att protestera, ja nödvändigt. Då visste ma klart vad man ville och vad som måste ändras. Om man inte kunde formulera sina krav med hjärnan så kunde man känna dem med magen. Ett ögonblick kunde Henning nästan avundas dem som haft så lätt, som utan att tveka kunnat ge sin oro namn och etikett. Vackra etiketter med honnörsord: radikalism, rättvisekrav, klassmedvetande. Där fanns frihet jämlikhet och broderskap och upp till kamp emot kvalen. De hade haft fanor, paroller och sånger, planer och framtidsdrömmar. Och nu? Nu hade man ingenting, bara det vilsna skränet, och den odefinierbara oron. Etiketterna fick andra sätta: busmentalitet, ligistfasoner.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Jag ser allt du gör – Annika Norlin (2020)

    Jag har läst Annika Norlins (a.k.a. Säkert!) debutbok Jag ser allt du gör från 2020, som också blev Augustpris-nominerad. Förståeligt! Den var otrolig! Precis som hennes nyutkomna Stacken som jag läste tidigare i år.

    Denna bok är dock, till skillnad från Stacken, ingen roman utan en novellsamling, som inleds med den lite längre novellen Bekräftaren. Vi får sedan ynnesten att gosa ner oss i Annika Norlins fantastiska språk i ytterligare flera noveller, längre och kortare, som alla är olika men som ändå har det gemensamt ett rakt och finurligt språk som stundtals får mig att skratta rakt ut och stundtals känna tårarna bränna (speciellt kanske i en av de senare novellerna om hon som jobbar på hemtjänsten). Annika Norlin har verkligen en fantastisk förmåga att fånga det mänskliga och vardagliga och igenkänningsbara, samtidigt som varje berättelse är unik. Jag sträckläste denna bok och blev berörd av nästan varenda novell. Rekommenderar!!


    One response to “Jag ser allt du gör – Annika Norlin (2020)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Den ska jag läsa

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Ögonblicket 19.20

    Are lagar mat till mig i köket, och dimman smyger sig fram över ängen utanför fönstret.


    One response to “Ögonblicket 19.20”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Fint ögonblick

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Augusti 2024

    Hur var augusti?

    Augusti var nystart, eftersom nya jobbet började. Men det var inte så stor kontrast till semestern, eftersom jag jobbat mycket under semestern (fast med fysiska hus-relaterade saker). Augusti var att byta ut det fysiska arbetet mot det intellektuella 🙂

    Jag vid min skrivbordsplats
    Utsikt från kontoret

    Månadens happenings

    En fredagkväll i början av augusti mötte Are mig vid sjön Trehörningen efter jobbet, som ligger 15 minuters promenad från vårt hus. Där åt vi middag på stormköket, i form av gnocchi och en sås som jag gjort i ordning innan. Vardagslyxigt!

    Jag och Olivia tog en dag vårt pick och pack och gick en vandringsled i Trollhättan, nämligen Edsvidsleden som är ca 13 km lång och relativt utmanande med många stigningar. Mycket mysig och fin led (förutom sista biten som går genom den nyare delen av Strömslund).

    Taggade innan leden börjat
    Nu har skjortan åkt av pga så VARMT! Den börjar med en rejäl stigning
    Tretton km senare… vi klarade det!
    Kul bild ba

    Jag och mamma tog en snabbvisit till Stockholm också, i samband med att jag skulle till Uppsala för att fira Lise. Vi hälsade på mormor och Björn, tog med henne på en promenad runt Reimers (!!), badade, promenerade längs Södermalms Östersunds från Reimers till Skanstull vilket jag aldrig gjort förut men det var ju så fint?! Samt åt lyxig avsmakningsmeny på den helveganska fine dining-restaurangen Växthuset.

    Jag, mamma och mormor
    Tre generationer Andrews
    På promme på söder på kvällen, fascinerade över stockholmarnas otroliga badmöjligheter
    Morgondopp. Tänk att de har denna möjligheten så centralt i stan?!
    Så fint på Reimers!
    Mami o moi

    Jag var på konferens också! Skickade denna bild till Are på kvällen:

    Andra grejer som hänt

    Takskrapning har fortsatt – nu är vi klara med ena sidan!
    Jag och Are har varit ute och sprungit en del

    Månadens böcker

    I augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i augusti. Läste också Sinnenas tid av nobelpristagaren Annie Ernaux (1991).

    Månadens mat

    Även denna månad har det blivit en del svamp, eftersom det finns mycket i skogarna (och i trädgården – på gott och ont). Men lunchen som jag och Olivia åt ute under vår lilla vandring får ju ändå räknas som en av månadens trevligaste! 🙂

    Månadens film/serie

    I början av augusti då jag var ensam hemma en lördagkväll streckkollade jag de fyra första avsnitten av Threesome på SvtPlay som var så JÄVLA bra. Rekommenderar å det starkaste!!! Jag och Are tittade på Paradiset brinner som jag läst om och plötsligt fanns på SvtPlay – mycket bra! Har också kollat på TV-serien It’s a sin samt Conversations with friends. Den förstnämnda utspelar sig i queervärlden på 80-talet så ni kan ju tänka er att den blir sorglig.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • I en förvandlad stad – Per Anders Fogelström (1966)

    Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra.

    Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på de gulnande sidorna och vissa uttryck som jag inte tror skulle ha skrivits ut i en version tryckt idag (jag tänker specifikt på området “N-ordetbyn” som skildras). Hisnande i vilket fall, att läsa klassiker, med tanke på hur många som läst dessa ord före mig!

    Hur som helst, trots det hårda arbetet och arbetarklassens utslitna kroppar går det ändå framåt, mot ljusare tider, speciellt när socialdemokratin vinner makten. Samtidigt skuggas tillvaron av arbetslöshet under mellankrigstiden, och det stundande storkriget. I denna bok är Emelie nu en gammal kvinna, och även om hon utgör navet förflyttas fokus också till de yngre generationerna, hennes nära och kära – Tyra, Erik, Maj, Gunnar, Allan, Elisabeth, Henning den yngre – och deras umbäranden under åren 1925-1945. Och som alltid skriver Fogelström med värme, engagemang och stor människokännedom. Alla karaktärer – deras lycka och sorg, bekymmer och glädjeämnen – levandegörs med ömsinthet och med stor skicklighet till en fond av ett mellankrigstidens Stockholm i ständig expansion. Läs denna bok!


    One response to “I en förvandlad stad – Per Anders Fogelström (1966)”

    1. […] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]


  • Sinnenas tid – Annie Ernaux (1991)

    I augusti läste jag ut Sinnenas tid av Annie Ernaux. Om Ernaux, saxat direkt från Wikipedia:

    Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav sju finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och Édouard Louis med liknande klassbakgrund.[3]

    Ernaux har uppmärksammats med ett flertal litterära priser och utmärkelser för sina verk. Den 6 oktober 2022 meddelade Svenska Akademien att Ernaux fått nobelpriset i litteratur “för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”

    Att jag klickade hem denna roman var lite av en slump, jag behövde fylla ut för det var “fyra för tre” eller något, och Ernaux klingade bekant. Vilket är rimligt eftersom hon alltså är nobelpristagare. Men om det är något som märks i denna roman vet jag inte. Kanske är det för övrigt snarare en novell, eftersom boken spänner över blott 68 sidor, och då är bokstäverna ganska stora. Boken handlar om en relation till en man, och sidorna är febriga av längtan, väntan, åtrå och besatthet. Det är helt okej, men imponerar inte särskilt mycket.


    One response to “Sinnenas tid – Annie Ernaux (1991)”

    1. […] även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i augusti. Läste också Sinnenas tid av nobelpristagaren Annie Ernaux […]


  • Ögonblicket 19.56

    Klockan är 19.56, och de sista solstrålarna lyser fortfarande in i trädgården ett par minuter till innan solen försvinner bortom träden. Jag hör syrsor som spelar, Are som pysslar i köket, fiskarna i dammen på ängen som kommer upp till ytan, huset som knäpper, fåglar som kvittrar då och då, och motorljud någonstans långt borta. I knät har jag fjärde delen av Per Anders Fogelströms Stad-serie som jag nu ska börja på.


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv