Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Month: August 2021

Young Royals

Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan dess hunnit se om hela serien ett flertal gånger (tror jag är uppe i fem nu, och då räknar jag inte alla behind the scenes-klipp, TikTok-videos och annat material som läggs upp i en strid ström på sociala medier haha). Har även -håll i er nu – skaffat Instagram igen endast för att kunna följa the main actors Edvin Ryding och Omar Rudberg samt regissör Rojda Sekersöz och screenwriter Lisa Ambjörn (och sen råkade jag kanske lägga till några fler konton när jag ändå höll på…. la ju ner instagram för länge sen för det tog för mycket tid, jag fick bara bekräftelse för mina snygg-bilder och dessutom fyllde jag ett megatech-företags fickor med pengar. Bryr mig tydligen inte om detta längre hahaha vem e jag?) Ahja nog om instagram och nu till Young Royals a.k.a. det bästa som hänt på Netflix. Vad handlar serien om då?

Young Royals': New Netflix Teen Series About A Young Swedish Prince

Huvudpersonen i serien är prins Wilhelm, spelad av Edvin Ryding (som man bland annat sett tidigare som Fröken Frimans adoptivson i Svt:s Fröken Frimans krig och i Josephine Bonebuschs aktuella Svt-serie Älska Mig), som hamnat i blåsväder efter en blöt utekväll. Nu sätts han (mot sin vilja) på Hillerska internatskola för att “om han inte kan undvika sådana situationer så får man se till att de inte kan uppstå” som drottningen (spelad av Perniella August) uttrycker det. På Hillerska, bland de andra rikemansbarnen, är Wilhelm uppskattad och alla vill hänga med kungligheten, men Wilhelm är obekväm och olycklig i sin kungliga roll. Ganska snabbt får Wilhelm dock upp ögonen för arbetarklassgrabben Simon (som tidigare The FO&O-medlemmen Omar Rudberg skådespel-debuterar som). Simon, som kallas för “sossen” av Wilhelms pompöse syssling August (Malte Gårdinger) som också går på skolan, är en så kallad “extern” och går tillsammans med sin syster Sara (Frida Argento) på Hillerska genom stipendium. Och ja, även om Simon till en början är mycket skeptisk till monarkin så slår det gnistor om Simon och Wilhelm. 🙂

Omar Rudberg | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir
Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix

Young Royals är i klass med SKAM (speciellt säsong tre) i det att man lyckats casta otroliga skåespelare, inte för att vara så unga utan trots att de är så unga. Edvin Ryding är ju gammal i gemet men många av de andra är debutanter, inklusive supporting head actor Omar Rudberg, och alla gör det så jävla bra. Dessutom är regin (Rojda Sekersöz, som t.ex. tidigare gjort Dröm Vidare) galant, och tillsammans med manusskript-författaren Lisa Ambjörn (just nu Svt-aktuell med serien Sjukt) har hon gjort Young Royals till ett mästerverk.

Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
dailyxray - Tumblr blog | Tumgir

Det är relaterbart, och det känns så jävla mycket. Även om det inte är många som kan känna igen sig i att vara adlig och gå på en pretto internatskola, så kan alla känna igen sig i de känslor och situationer en tonåring tampas med. Ångest, viljan att passa in och bara vara som alla andra, hur sociala medier är en självklar del av handlingen, acnen (tonåringar får faktiskt, till skillnad från många amerikanska tv-serier där high school-ungdomar spelas av 25-åringar, får se ut som tonåringar gör), åtråhet, osäkerhet, den första kärleken. För det är framför allt det som Young Royals har: young loooooooooove och allt vad det innebär: trånande blickar, stulna kyssar, trevande beröringar, heartache and agony. Och en hel del eye candy. Speciellt Omar Rudberg som spelar Simon, omg omg omg omg så het? Tror det är hans androgynitet (som privatperson framför allt). Han skådespelardebuterar som sagt och hans porträtt av Simon är riktigt träffsäkert. Jag älskar också att [SPOILER ALERT] Simon, som som sagt är arbetarklass och dessutom latino, får vara den som är stark, vet vem han är och har vetat det sen länge.

ch: omar Tumblr posts - Tumbral.com
Stuck at home since 2020 — YOUNG ROYALS - EPISODE ONE

Bäst är dock Edvin Rydberg som den unge prins Wilhelm av Sverige. Hur han levandegör Wilhelms inre frustration och ilska över maktlösheten över sitt eget liv, men samtidigt ger honom ömhet och känslighet.

tina's lake of thoughts — // young royals + delicate by taylor swift ~ gifs ...
ch: wilhelm | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir

I produktionen har intimitetskoordinatorn Sara Arrhusius varit involverad. Hon säger att “man förväntar sig inte att en skådespelare ska hoppa från ett tak utan repetition eller säkerhetslina. Då kan man inte heller förvänta sig att de ska ställa sig nakna framför kameran eller kyssa en kollega utan repetition och säkerhetstänk”. Så himla bra grej!? Och scenerna är så otroligt skickligt gjorda med fantastiskt skådespeleri – och med mycket jobb med säkerhet och samtycke bakom vilket ju är extra viktigt när skådespelarna är såpass unga. (Och heta, just sayin’).

young royals | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir
Young Royals: Teen Romance Done Right - blueprint
fem — May I present to you: my absolute favorite gifs of...

Ååååh, Young Royals kändes så mycket. [SPOILER ALERT]. Jag älskar att ingen någonsin behövde komma ut. Att problemet för Wilhelm inte var att han gillade en kille, utan att han är kunglig. Kronprins till och med. Älskade alla skådespelare och deras insatser, även birollerna som legendariska Maddie (Nathali Varli) och Felice (Nikita Ugglas) med så höga krav på sig själv. Älskade att den populäraste tjejen inte är vit och smal. Älskade allt det relaterbara. Älskade att serien var gay. Älskade, trots att det var så jävla sorgligt, slutet. Det kommer ju definitivt bli en fortsättning, det fattar man ju.

Pin by sun on wilmon/edmar in 2021 | Young, Royal, Omar

Och nu, innan jag avslutar, lite ögongodis på Omar Rudberg:

Bedömning

Så har skolan kommit igång igen, och jag läser just nu två kurser inom KPU (kompletterande pedagogisk utbildning): en om bedömning och en om “klassrummets sociala processer”. Därtill tänkte jag läsa en historiekurs på 50 % men det beror lite på hur det känns, kan ju alltid hoppa av om det blir för mycket.

Hur som helst, all kurslitteratur är jättespännande, och så meta! Jag lär mig literally om hur man bäst lär sig. Jag har precis läst en bok av Anders Jönsson som heter Lärande Bedömning som handlar om så kallad formativ bedömning. Där läste jag bland annat att det inte finns några som helst belägg i forskningen för att betyg skulle vara bra för elevers lärande, tvärtemot vad många politiker kanske hävdar (man har ju t.ex. infört betyg från åk 6 nu och från högerhåll finns de som vill införa det ännu tidigare). Snarare kan betyg ha negativa effekter för elevernas lärande! En bokstav A-F innehåller alldeles för lite information för att hjälpa eleven mot kunskapsmålen (eleven kan alltså inte använda betyget för att veta vad den ska göra för att komma vidare), och betyg tycks påverka självbilden hos eleverna negativt. Lågpresterande elever upplever ofta det låga betyget som brist på begåvning och att det därför inte är lönt att anstränga sig – betyg riskerar alltså att sänka motivationen. Forskning visar också att betyg tenderar att avleda elevernas uppmärksamhet från målen (d.v.s. att lära sig saker) till att få höga betyg, och fokus blir ofta ytinlärning för att klara provet. Vilket är ironiskt med tanke på att betyg ju skall avspegla vad en elev kan. Så varför har man ens betyg då!?

Ja grundfunktionen för betyg är framförallt urval, d.v.s. att avgöra vem som kommer in på vilket gymnasium och sedermera högre utbildningar och jobb. Sjukt att betyg, som alltså har begränsad och till och med negativ effekt på elevernas lärande och dessutom innehåller väldigt lite information, skall styra barns framtid så mycket – och nu dessutom från åk 6!?

Boken argumenterar istället för att man skall använda så kallad formativ bedömning snarare än summativ bedömning (som betyg), och bara använda det senare när man verkligen måste (d.v.s. slutbetygen) eftersom de ju bevisligen enligt forskningen inte har en bra effekt för lärande. Formativ bedömning däremot, har det. Formativ bedömning handlar om att svara på frågorna 1) Var är jag i förhållande till målet? 2) Vart ska jag? 3) Hur tar jag mig dit?. En summativ bedömning som ett betyg är bara en ögonblickbild som inte hjälper eleven vidare. En bra metafor boken tog upp var en kock och hans soppa: en summativ bedömning ges när soppan är klar, då talar gästen om hur god den var – men då är det för sent för kocken att ändra något och han tänker förmodligen redan på nästa rätt han ska laga och har inga tankar kvar på soppan han lagade för länge sen. Om kocken istället låter någon smaka på soppan medan han fortfarande lagar den, då kan han få information om hur hans soppa ligger till i jämförelse med den ultimata soppan, som är målet, och hur han kan göra för att nå dit (t.ex. addera lite mer salt).

En annan metafor på formativ v.s. summativ bedömning är att man tänker sig att eleven befinner sig i en labyrint. Den har inte nått skatten, men får det summativa omdömet att “du befinner dig här”. Denna information hjälper dock inte eleven framåt till skatten. Om man däremot säger till eleven att den befinner sig väster om skatten, och om den bara går rakt fram och sen höger bör den komma rätt – då hjälper det eleven att hitta skatten (eller i skolans värld: att komma närmare kunskapsmålet). 

It makes so much sense right!? En annan grej boken tar upp är hur det är viktigt att planering, undervisning och mål måste ha en samstämmighet (eller alignment på engelska). I det formativa förhållningssättet börjar man med att utgå från kunskapskraven i kursplanen (målen som eleven ska nå), och hur man skall bedöma det. Därefter anpassar man undervisningen till bedömningen, och planerar. Ofta blir det ofta tvärtom i skolan: man planerar, man undervisar och sedan någonstans på slutet bestämmer man hur man ska testa det man undervisat. Men då riskerar man att ta enkla genvägar och bedöma sådant som är lätt att mäta (som kvantitativa uppgifter där X antal rätt svar ger ett visst betyg), snarare än det kunskapskraven faktiskt syftar till, vilket är kvalitativa förmågor. Bedömningen måste alltså bedöma observerbara handlingar, snarare än teoretiska och abstrakta saker som “förståelse” – för hur vet man om eleven förstår något?

Okej, scattered inlägg här, men min kurslitteratur är hur som helst väldigt intressant. Ser SÅ fram emot de här kurserna!

Sommaren 2021

Sommaren 2021 är inte över ännu, det är den inte. Det är fortfarande varmt i luften och jag planerar att fortsätta med mitt nyårslöfte, d.v.s. bada utomhus minst en gång varje månad. Och nostalgiker som jag är vill jag ju gärna ha allting samlat, sparat, dokumenterat. Men jag är för lat för att göra ett inlägg om varje grej jag gjort i sommar, så här kommer ett långt inlägg inlägg som bara samlar allt! Håll till godo!

OK, sommaren började väl ungefär när jobbet tog slut. Här är bilder från de sista dagarna med niorna, vilkas arbetslag jag ingick i. Jag fick betalt för att göra en massa ploj, typ som Fånarna på farmen, bowling, äta på restaurang och höghöjdsbana. Kanon var det. (:

ÄLSKADE höghöjdsbanan. Var så kul.
Alla lärare fick respektingivande hjälmar
Anna och Mikael, mina härliga kollegor, och jag 🙂
Jag cyklade till och från Fånarna på farmen på Hisingen, en rätt rejäl cykeltur, och på väg tillbaka träffade jag de här gulliga eleverna från min favoritklass 9B. Det var lite sorgligt för det var i princip sista gången jag såg dom eftersom jag inte kunde vara med på själva skolavslutningen. Så Aida tog en selfie, med Alissa, Karl & Lowe också.
Haha så roligt när jag visade Mim den här bilden, för hennes reaktion var “men herregud va små de är!!!” medan Paulinas reaktion var “men dom ser så stora ut!!!”. Paulina sa att det var för att jag brukade prata om dom som “the kids” så hon hade väl mentalt inte förväntat sig tonåringar. Medan Mim väl inte sett tonåringar på länge? Idk haha.

Idre 16-22 juni

Ja och sen kunde jag ju som sagt inte vara med på skolavslutningen, för att jag drog till fjällen! Det har jag ju redan lagt upp bilder på, men här kommer i alla fall några för att summera Idre:

Vår första vandringsdag var den längsta då vi gick runt Nipfjället och såg det här fjället, Städjan, i fjärran
Pappa i sin utomordentliga vandrings-outfit (d.v.s. jeans och fejk-skinnjacka) + Olivia och mami
Lunchpaus vid en raststuga
Vid slutet av vandringen tog vi ett bad i en fjällsjö
Andra dagen besteg vi Städjan och det var såhär dimmigt hela vägen upp
Men så lättade det när vi väl var på toppen! Fantastiskt
Då kan man va såhär glad
Till helgen kom min lill-kusin Gustaf och min morbror Thomas upp från Falun. Den fjärde dagen åkte vi till Fulufjällets nationalpark
….där vi besökte Sveriges högsta vattenfall. Mäktigt
Vår sista vandringsdag då det bara var jag, Olivia och m & p igen. Vi villade bort oss lite, eller snarare skulle vi ta en “genväg” tillbaka (trots mina varningar om att vinterleder inte brukar passa på sommaren!!!) men det blev en senväg då vi till slut vände efter en lite väl äventyrlig myrmark hahaha. Här väntar jag & O på m & p och jag ville ta en selfie men Olivia orkade inte komma till mig så jag tog en på avstånd hahaha.

Sommarkollo 10-12/6

Typ direkt när jag kom hem från fjällen åkte jag på sommarkollo 2.0 med Mim, Popp, Jenny och resterande i gänget från förra året. Den här gången var vi på Orust och det blev workshop i kroki, körsång, fridans och meditation men även god mat, bastu och klädbyte.

Jag & Mim och den utomordentliga välkomstdrinken à Mim och Josefine. Den innehöll djinn och hemmagjort rabarbersaft bland annat. SÅ gott.
Vet inte hur många gånger jag fått höra frågan om jag och Mim är syskon det senaste året (sen hon klippte av håret förra sommaren d.v.s.). Vi är ju egentligen inte så lika ansiktsmässigt, men vi är båda mörka och har kort hår och samma kroppstyp och längd, och ofta typ likadana kläder (standard är cykelbyxor och sport-bh hahaha). Älskar na <3
Kollo-truppen samlad, från vänster: Josefine, Yrsa, Jenny, jag, Popp, Ina & Anna

Cats & dinasaurs 13/6

Samma dag jag kom hem från sommarkollot var Milena och Paco i stan, de bodde hos Erik, så vi möttes alla upp och gick på Cats and dinasaurs tillsammans. Så jävla bra var konserten! Och det var så kul att få träffa några Lunda-vänner igen. 🙂

Min födelsedag 29/6

Ja sen fyllde jag ju år. Eller däremellan var det midsommar, men jag gjorde tbh ingenting på midsommar. Var nyss inflyttad i nya lägenheten och ville bara hålla på med den. Så vi hoppar till min födelsedag då jag blev 27. Hualigen. Hur som helst bjöd jag i alla fall Olivia på födelsedagsfrukost (för det kändes depp att äta födelsedags-frulle själv!!) och hon bjöd mig sedan på lunch och födelsedags-öl. Så mysigt!!!

Mmmmmmm IPA <3 Kan inte dricka nån annan öl nuför tiden. Har blivit sån öl-snobb hahahah vill bara dricka dyr öl. Alltså inte för ATT den är dyr utan för att det är SÅ mycket godare med fräscha ipor och eventuellt surisar än med lager. Kan inte dricka lager längre såvida jag inte redan har ett par öl under kragen redan så att säga.
Vi åt på Usagi
Sen hade jag bjudning på kvällen för mina närmsta vänner och MAMI! <3 Poppade champagnen jag fått av kollegorna i avslutningspresent
Så gulliga <3 <3 Matilda min äldsta vän (vi har känt varandra sen vi var tio, då vi umgicks, och sedan gled vi isär i gymnasiet när hon gick estet och blev vänster och jag fortfarande inte fattat att jag också var det hahaha, sen hittade vi tillbaka till varandra igen några år senare), Erik och mamma

Och så Popp, jag och Mim

Rave 3/7

En annan dag gick jag, Erik och Popp på rave men först ett par öl på min fantastiska balkong. Den har kvällssol. Älskar detta gäng <3

Astrid Lindgrens värld & Glasriket 7/7

Jag, Olivia och mamma åkte ner till Småland för att träffa kusinerna Erik & Gustaf (och Thomas, Ulrika och Ingrid också såklart) eftersom de skulle på Astrid Lindgrens värld och det är ju “nära” Gbg. Var så mysigt att träffa dem igen.

Här väntar vi på att Bröderna Lejonhjärta ska börja, och jag och Gustaf har bytt keps
Fascinerande med Nils Karlsson Pyssling-huset. Fast bäst tyckte jag var Ronja Rövardotter-showen, musiken var så himla bra
På kvällen sov vi på hotell i metropolen Hultsfred. Så mysigt att få hänga med mamma och Olivia!

Lise på besök

Lise kom på besök under de där varma dagarna i juli. Så himla kul att ha henne här! Vi badade i Bergsjön, gick på second hand och drack öl på 2a lång med Erik. Kommer ej heller ALDRIG att glömma att jag vann över Erik på armbrytning denna kväll. Mycket stolt hahaha.

Mat + öl nr 1 på En Deli Haga
Öl nr 2 uppe vid Skansens Krona
Mkt bra utsikt där (man måste ju visa Gbg)
Öl nr 3 + snus på Andra lång. Mycket bra kväll!

Mims födelsedagsfirande 14 & 17 juli

Sen fyllde den här pinglan år också! 29 blev hon tjoho. På själva födelsedagen den 14e var vi och badade i hettan (och Jenny, höggravid kämpade på. JAG höll på att dö av värme på väg till badstället, kan ni då tänka er henne!?).

Vi hjälpte Mim att måla skyltar
Och käkade middag
Sen var själva födelsedagsfesten lördagen den 17e. Vi var ett par stycken som var där tidigt och hjälpte till, och fick instruktioner av den här projektledaren
Mims mamma bor så fint med utiskt över älven och Kungälvs fästning
Dansgolvet var det bästa. Mim hade hyrt högtalare så det dånade på rätt bra

Delsjön med Maja 16/7

Ja, dagen innan Mims fest var jag och Popp vid Delsjön en sån där fantastisk sommarkväll då det aldrig blev kallt. Hon bjöd på fantastisk trerätters tillagat på Trangia-kök.

Belgien 18/7-2/8

Ja och sen åkte jag ju till Belgien i två veckor! Det var SÅ fint att få träffa Paulina igen, två månader är för lång tid. Eftersom det var corona fortfarande och jag bara tagit en spruta så var resan ner rätt nervös – jag åkte ju genom både Danmark, Tyskland och Nederländerna innan jag nådde Belgien och resan tog allt som allt ca 22 timmar (eller 23 dörr till dörr). Tänk om man inte haft något flyg-samvete, då hade man kunnat flyga ner på två timmar typ, och dessutom billigare än buss! Men men. Underbart var det i alla fall att vara hud mot hud igen. Vi gjorde en himla massa acroyoga, jag fick äntligen träffa hennes två syrror som var hemma de första dagarna, hennes föräldrars hus (dock ej föräldrarna ännu), och såklart Bryssel. Vår ursprungliga plan var också att åka till Frankrike men de skärpte sina restriktioner, så då tänkte vi åka till södra Belgien men där blev det ju översvämning. Så till slut blev det att vi stannade i Bryssel hela tiden. Men det var jättefint det med, det viktigaste var ju att bara ses <3

Jag rapporterade hela vägen alla olika destinationer: tågbyte i Lund, byte till buss i Köpenhamn, anlänt i Amsterdam på morgonen, på bussen till Bryssel…. osv
Mycket exotiskt med lagligt gräs! D.v.s. utan THC (det som gör en hög), bara med CBD som ska göra en avslappnad, minska ångest, göra det lättare att somna… osv. Jag tyckte tbh det knappt gjorde någonting men var ju kul att prova i alla fall haha. Luktade och såg ut exakt som THC-gräs though – hur ska polisen kunna skilja på dem!?

Som sagt, en massa acroyoga i olika parker gjorde vi. Här skyddar jag mig från regnet haha
Belgisk öl på en uteservering med Lorena, Paulinas yngsta syster

Roadtrip med Popp 4-7 augusti

Jag hann vara hemma en natt, och sedan drog jag och Popp ut på roadtrip! En favorit i repris från förra året, och precis som då åkte vi norrut till Bohuslän. ÄLSKAR Bohuslän, det är så jäkla vackert!

Vår första dag åkte vi till Orust där vi fikade på Fröken Trulls och sedan parkerade vid en hamn som jag markerat på Google maps men inte minns namnet på. Nära Morlanda i alla fall. Där lagade vi middag och njöt av källssolen.
Inte dålig solnedgång!
Vi parkerade stealthily på en parkering där man inte fick campa – men med en vanlig kombi ser man ju inte att nån sover där så det går bra 🙂 Frukost vid havet – sån LYX.
Vår eminenta frukost-utsikt! Spegelblankt och soligt.
Dagens utflykt var Ramsvikslandet så vi åkte norrut tillbaka till fastlandet och ut mot kusten igen. Popp körde utomordentligt (hon övningskör och jag är hennes handledare hehe). Mycket sned horisont I KNOW men det var självutlösare.
Otroligt vackert där!
Välbehövlig paus i vandrandet på Ramsvikslandet
Sen åkte vi till en favorit från förra året, nämligen Bovallsstrand. Vi sov där första natten 2020, och visste att det var ett bra ställe. Vi firade med ljummen folkis och middag på badholmarna
Kvällsdopp
Kvällsläsning
Och fantastisk solnedgång precis som förra året! Rekommenderar starkt solnedgången på Badholmarna i Bovallsstrand. Och på parkeringen står man gratis och har toa och rinnande vatten precis bredvis.
….och det här som sov-utsikt! 🙂
Vår sista natt spenderade vi här, inne i en fjord. Minns inte var den heter, den norr om Gullmarsfjorden i alla fall (tror jag). Nära Brodalen i Lysekils kommun! Det kändes lyxigt med skog men samtidigt havet – lite som en sjö fast fortfarande hav? Dramatiska klippor och mysig badplats med andra övernattande gäster
Middag lagade vi i kvällssolen på Trangia-köket, som sig bör
Dagen efter promenerade vi upp till utkiksklippan och drömde om att bo såhär. WOW.

Koster

Sen hann jag vara hemma i ytterligare nån dag innan det bar av till Spekeröd och sedan vidare ut till Nordkoster för att hälsa på Mim och hennes mamma Lotten. Så underbart!! Koster var kritvita stränder, dramatiska Bohuslänska klippor, och kristallklart vatten. En känsla av tropik, fastän man är i Sverige.

Kristallklart vatten och vita stränder
Mim tyckte ett barns fotavtryck i sanden var för gulligt
Vi drack vin på en restaurang en kväll, och beundrade glaskonsten
Lotten frågar om vi behöver mer smör haha
Vi hittade en naken-strand där vi hängde båda dagarna p.g.a. gött att vara naken, och så är Mim om möjligt ännu mer nudist än jag hahaha

Träffa Erik 14/8

Tillbaka i Gbg och i lördags träffade jag Erik. Vi drack öl i vinden uppe vid Masthuggskyrkan och gick sedan vidare till vad-den-där-baren-nu-heter-som-ligger-vid-Stigbergstorget-och-brukar-spela-techno. Trevligt var det i alla fall. <3

Ja men det var väl alles? Sommaren i GEBEGE so far. Finns fortfarande mer att hämta!!! PUSS

A new pair of shoes (Afghanistan)

Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021

A new pair of shoes
Nothing to lose
I don’t need them but I want them
They would need them but cannot have them
I decided not to buy
They decided they’d rather die
Falling from an airplane
I just want to cry

Because what are new shoes
When your country is bleeding
They have nothing to lose
But the hope of fleeing
Twenty years of progress
Shuttered in one breath
Europe is a fortress
Afghanistan is death

What are new shoes
When revolutionaries are under attack?
When one step forward
Meant a thousand leaps back
When the talibans are hunting down
Every critical voice
When clinging to an airplane
Was their only choice

Utrota varenda jävel

Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

Källor

Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264

Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.

Folkmordet på armenierna

För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.

Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.

I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.

Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).

Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.

Källor

Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.

Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2). 

Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4). 

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén