Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981)
Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så många böcker att läsa och listan på böcker att läsa fylls på snabbare (liksom min bokhylla….) än jag hinner läsa böcker. Och då läser jag ändå mycket får man säga. Hur som helst, nu har jag i alla fall läst ut denna lilla pärla! En feministisk klassiker av stjärnan Angela Davis – professor, civil rights activist, feminist, antirasist och aktivist. Som jag trodde skulle vara mycket mer teori, eller alltså att hon skulle ha nån slags teori som hon presenterade i boken, men det här är en historiebok! Eller snarare en herstory-bok. För den berättar historian om USA ur ett dolt perspektiv – nämligen kvinnors, afroamerikaners och arbetarklassens perspektiv. Angela Davis gör upp med den vita feminismens blindhet för rasismen och oförmågan att inkludera sina svarta systrar och sina arbetarklassystrar, men lyfter också glömda hjältar och hjältinnor som gått emot strömmen och visat sann solidaritet mellan klasser, raser och kön, såsom Grimke-systrarna, som slogs även för svartas rösträtt, eller Prudence Crandall som riskerade sitt liv i försvar av svartas rättigheter till utbildning.
Angela Davis visar med illustrativa exempel och ett självklart språk på hur svarta kvinnor förtryckets dubbelt – av rasismen och av sexismen: “It is important to remember that the punishment inflicted upon women exceeded in intensity the punishment suffered by their men, for women were not only whipped and mutilated, they were also raped” (s.19).
Klasskampen, kvinnokampen och abolition-kampen hade så mycket att vinna på att solidarisera sig med varandra, vilket tyvärr sällan hände, även om det fanns undantag: “Even the most radical white abolitionists, basing their opposition to slavery on moral and humanitarian grounds, failed to understand thar the rapidly developing capitalism of the North was also an oppressive system. (…) They did not recognize that the white worker from the North, his or her status as ‘free’ laborer notwithstanding, was no different from the enslaved ‘worker’ in the South: both were victims of economic exploitation” (s.57).
En alternativ historiebok om USA från 1700-tal till 1970-tal, som borde bli obligatorisk i varje historiakurs om moderniteten, och/eller rasismen Upplysande! Rekommenderar också alla att se dokumentären 13th på Netflix där bl.a. Angela Davis figurerar. En annan likande bok som visserligen varken är en akademisk fackbok eller en roman men icke desto mindre mycket bra är Assata Shakurs självbiografi.
Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981) Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så…
Jag har läst I en annan klass av Emma Leijnse, från 2022. En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.
DN skriver: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“
Leijnse har följt två mellanstadieklasser från två olika skolor: en skola i ett välmående område i Lund, och en i ett s.k. utsatt område i Malmö. Urvalet av de två klasserna är endast baserat på föräldrarnas utbildningsbakgrund – för eleverna i Lund är föräldrarna högutbildade, och för eleverna i Malmö är föräldrarna lågutbildade. Att Leijnse valt ut de två klasserna endast baserat på utbildningsnivå beror på att:
“föräldrarnas utbildningsnivå är fortfarande den enskilda faktorn som ger störst avtryck i elevernas skolresultat på gruppnivå. Och den väger allt tyngre. Elever med högutbildade föräldrar som gick i nionde klass 2019 och 2020 hade drygt 80 meritpoäng mer än elever med lågutbildade föräldrar. Av maximala 320 meritpoäng snittade de högutbildades barn på drygt 240 meritpoäng. De lågutbildades barn nåde knappt upp till 160, som motsvarar det lägsta godkända betyget E i alla ämnen. För tio år sen var skillnaden drygt 60 meritpoäng.”
Hur kan det bli såhär? Med föräldrarnas utbildningsbakgrund kommer förstås en rad andra saker. Barn till lågutbildade har exempelvis generellt sämre fysisk och psykisk hälsa, vilket förstås negativt påverkar skolarbetet. I Lunda-klassen måste barnen ha full koll på när och hur de gör sina läxor, eftersom nästan varje dag upptas av någon typ av träning eller annan fritidsaktivitet. I Malmö-klassen går man förbi flera ställen där personer har fallit offer för gängkriminaliteten när man går hem från skolan, och man går inte till någon fritidsaktivitet. Vi vet att träning är viktigt för att kunna lära sig, men de lågutbildades barn rör inte på sig i samma utsträckning, vilket i sin tur beror på en rad faktorer där bl.a. fattigdom spelar in. Lågutbildade är generellt också mer trångbodda, vilket gör att barnen kanske inte har någon plats med lugn och ro där de kan göra läxorna. Kanske delar de rum med föräldrar eller syskon, medan barnen i Lundaklassen har eget rum – eller kanske till och med två. Med stor sannolikhet har de lågutbildades barn heller ingen vuxen som kan hjälpa till med läxorna, medan föräldrarna till Lunda-barnen är läkare, lärare, psykologer, forskare, jurister och ingenjörer som alla har förmåga att hjälpa sina barn (och i större utsträckning också lägger sig i lärares yrkesutövning). De lågutbildades barn är mer utsatta för våld eftersom de bor i områden där det skjuts – kanske går de förbi platser där folk fallit offer för gängkriminaliteten på väg till skolan, vilket skapar en otrygghet. Barn till lågutbildade har i högre utsträckning ett annat modersmål än svenska, och ett sämre ordförråd än barn till högutbildade föräldrar, vilket negativt påverkar deras skolgång. Kanske måste de hjälpa sina föräldrar med att översätta myndighetsdokument, medan de högutbildade barnens föräldrar hjälper dem med läxorna. Lågutbildade är generellt fattigare eftersom arbetslösheten är högre och lönerna lägre. Och så vidare i all oändlighet. Sverige var som mest jämlikt på 80-talet, och sedan dess har det bara gått utför, så ock i skolan. Och som Leijsne skriver:
“Arbetslivet i Sverige kommer under lång tid framöver att präglas av sämre kunskaper och större spridning i läsförståelse, konstaterar en statlig utredning som handlar om konsekvenser av utbildning på lägre sikt. Det resulterar i större skillnader i lön och sysselsättning. Om de ekonomiska klyftorna i samhället inte ska öka på grund av detta, så behövs mer fördelningspolitik. Totalt sett förlorar hela samhället på att barn släpar efter i grundläggande färdigheter, som att läsa, skriva och räkna bra, slår utredningen fast”.
Det är ju sorgligt att man ska behöva påpeka att hela samhället drabbas av växande social och ekonomisk ojämlikhet, vilket spiller över på en alltmer ojämlik skola – är det inte värt att bry sig om detta även om det inte drabbar en själv? Med det sagt är det en oerhört viktig poäng att hela samhället drabbas negativt av ojämlikheten. Effekterna är dock långsiktiga, men om utvecklingen fortsätter på det här sättet kommer det att få konsekvenser på lång sikt, t.ex. i form av brist på kompetent arbetskraft vilket kommer generera minskade skatteintäkter och minskad tillväxt, samtidigt som behovet av bidrag kommer att öka. En annan effekt är ökad gängkriminalitet eftersom en gemensam erfarenhet gängkriminella unga män har är en misslyckad skolgång. Faktum är att det är unga män som drabbas värst av den ökande ojämlikheten. Leijnse skriver:
“Särskilt unga män blir sjuka av det växande gapet. En ökning av de sociala skillnaderna i dödlighet, kallar forskarna det. Alla andras hälsa blir bättre, medan unga män släpar efter. För tjugo år sen hade Sverige den lägsta dödligheten i Västeuropa bland unga vuxna i ålder 20-34 år . Idag hör Sverige istället till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten bland unga vuxna. Män som precis blivit vuxna har tre gånger så hög dödlighet som kvinnor i samma ålder. Det är mer drogproblem, mer självförvållade skador och mer våld. Mest har dödligheten ökat hos män med låg utbildningsnivå. Risken att ha drogproblem är sex gånger högre hos killar med låga grundskolebetyg än hos andra elever. De har oftare värk i kroppen. De dör oftare i trafikolyckor. Och lågutbildade män löper mer än tre gånger så hög risk att skadas allvarligt på grund av mänskligt våld, jämfört med unga män med en gymnasieexamen. Killar i utsatta områden klarar sig extra dåligt i skolan – här är gapet mellan tjejers och killars betygsresultat extra stort.”
Ojämlikheten gynnar alltså absolut ingen, och i synnerhet inte unga män med låg utbildning. Ändå låter vi det fortgå. Systemet är riggat, redan från början. I förskolor i fattiga och invandrartäta områden har man svårt att rekrytera utbildade förskollärare, och detta fortsätter i de högre åldrarna: de mest utbildade och erfarna lärarna söker sig till skolor där de högpresterande eleverna går – d.v.s. de vars föräldrar är högutbildade. Detta gör att personalruljansen på skolor där de lågutbildades barn går är mycket högre än skolor där de högutbildades barn går, eftersom obehöriga lärare bara får anställas ett år i taget (och det är svårt att rekrytera behöriga lärare till dessa skolor). Men som Leijsne skriver:
“Det ironiska är att för Lundaskolans elever spelar det inte lika stor roll hur bra deras lärare är. Deras stöd hemifrån är så starkt att kvaliteten på lärarna och skolan inte påverkar dem så mycket. De elever som allra mest behöver kontinuitet och stadiga relationer med vuxna, får det alltså minst. De elever som mest behöver utbildade lärare, får minst tillgång till dem. Elever i störst behov av bra undervisning, får sämre undervisning än elever med bättre förutsättningar att lyckas. Detta kallas pedagogisk segregation. I Sverige är den tydligare än i nästan vilket annat OECD-land som helst. Vi tillhör de länder som lyckats sämst med att rekrytera välutbildade och erfarna lärare till skolor i utsatta områden”.
Det är ett jävla depp att läsa den här boken. För som sagt, det blir bara värre och värre. Men Leijnse avslutar ändå on a somewhat positive note: “Vi kan välja annorlunda”. I podden Lära från lärda (min favoritpod atm förresten) föreslår hon några saker man skulle kunna göra – men det krävs förstås politiskt engagemang och att vi röstar på politiker som tar det här på allvar:
Återförstatliga skolan så att hur mycket pengar man lägger på utbildning inte beror på var man bor – det cementerar ojämlikheten.
Reformera det s.k. “fria” skolvalet så att man måste ta in en viss kvot elever från vissa områden, så att det blir mer socioekonomiskt heterogent vilket alla gynnas av.
Minska skolpengen för friskolor, eftersom de inte har samma ansvar att ta emot alla elever som t.ex. nyanlända. Eftersom de inte har samma ansvar bör de inte heller ha samma ersättning.
Fördela pengar till skolan efter behov – de skolor som har fler elever med sämre förutsättningar (i form av t.ex. lågutbildade föräldrar vilket alltså är en avgörande faktor för elevers skolprestationer) bör också få mer pengar för att kunna kompensera för dessa sämre förutsättningar genom t.ex. mindre klasser, mer planeringstid och högre lärartäthet, vilket kostar pengar.
Rekommenderar denna bok å det starkaste – i synnerhet till de som jobbar/ska jobba i skolan, men i allmänhet till folk som är intresserad av samhälle och politik.
Jag har läst I en annan klass av Emma Leijnse, från 2022. En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att…
Så har skolan kommit igång igen, och jag läser just nu två kurser inom KPU (kompletterande pedagogisk utbildning): en om bedömning och en om “klassrummets sociala processer”. Därtill tänkte jag läsa en historiekurs på 50 % men det beror lite på hur det känns, kan ju alltid hoppa av om det blir för mycket.
Hur som helst, all kurslitteratur är jättespännande, och så meta! Jag lär mig literally om hur man bäst lär sig. Jag har precis läst en bok av Anders Jönsson som heter Lärande Bedömning som handlar om så kallad formativ bedömning. Där läste jag bland annat att det inte finns några som helst belägg i forskningen för att betyg skulle vara bra för elevers lärande, tvärtemot vad många politiker kanske hävdar (man har ju t.ex. infört betyg från åk 6 nu och från högerhåll finns de som vill införa det ännu tidigare). Snarare kan betyg ha negativa effekter för elevernas lärande! En bokstav A-F innehåller alldeles för lite information för att hjälpa eleven mot kunskapsmålen (eleven kan alltså inte använda betyget för att veta vad den ska göra för att komma vidare), och betyg tycks påverka självbilden hos eleverna negativt. Lågpresterande elever upplever ofta det låga betyget som brist på begåvning och att det därför inte är lönt att anstränga sig – betyg riskerar alltså att sänka motivationen. Forskning visar också att betyg tenderar att avleda elevernas uppmärksamhet från målen (d.v.s. att lära sig saker) till att få höga betyg, och fokus blir ofta ytinlärning för att klara provet. Vilket är ironiskt med tanke på att betyg ju skall avspegla vad en elev kan. Så varför har man ens betyg då!?
Ja grundfunktionen för betyg är framförallt urval, d.v.s. att avgöra vem som kommer in på vilket gymnasium och sedermera högre utbildningar och jobb. Sjukt att betyg, som alltså har begränsad och till och med negativ effekt på elevernas lärande och dessutom innehåller väldigt lite information, skall styra barns framtid så mycket – och nu dessutom från åk 6!?
Boken argumenterar istället för att man skall använda så kallad formativ bedömning snarare än summativ bedömning (som betyg), och bara använda det senare när man verkligen måste (d.v.s. slutbetygen) eftersom de ju bevisligen enligt forskningen inte har en bra effekt för lärande. Formativ bedömning däremot, har det. Formativ bedömning handlar om att svara på frågorna 1) Var är jag i förhållande till målet? 2) Vart ska jag? 3) Hur tar jag mig dit?. En summativ bedömning som ett betyg är bara en ögonblickbild som inte hjälper eleven vidare. En bra metafor boken tog upp var en kock och hans soppa: en summativ bedömning ges när soppan är klar, då talar gästen om hur god den var – men då är det för sent för kocken att ändra något och han tänker förmodligen redan på nästa rätt han ska laga och har inga tankar kvar på soppan han lagade för länge sen. Om kocken istället låter någon smaka på soppan medan han fortfarande lagar den, då kan han få information om hur hans soppa ligger till i jämförelse med den ultimata soppan, som är målet, och hur han kan göra för att nå dit (t.ex. addera lite mer salt).
En annan metafor på formativ v.s. summativ bedömning är att man tänker sig att eleven befinner sig i en labyrint. Den har inte nått skatten, men får det summativa omdömet att “du befinner dig här”. Denna information hjälper dock inte eleven framåt till skatten. Om man däremot säger till eleven att den befinner sig väster om skatten, och om den bara går rakt fram och sen höger bör den komma rätt – då hjälper det eleven att hitta skatten (eller i skolans värld: att komma närmare kunskapsmålet).
It makes so much sense right!? En annan grej boken tar upp är hur det är viktigt att planering, undervisning och mål måste ha en samstämmighet (eller alignment på engelska). I det formativa förhållningssättet börjar man med att utgå från kunskapskraven i kursplanen (målen som eleven ska nå), och hur man skall bedöma det. Därefter anpassar man undervisningen till bedömningen, och planerar. Ofta blir det ofta tvärtom i skolan: man planerar, man undervisar och sedan någonstans på slutet bestämmer man hur man ska testa det man undervisat. Men då riskerar man att ta enkla genvägar och bedöma sådant som är lätt att mäta (som kvantitativa uppgifter där X antal rätt svar ger ett visst betyg), snarare än det kunskapskraven faktiskt syftar till, vilket är kvalitativa förmågor. Bedömningen måste alltså bedöma observerbara handlingar, snarare än teoretiska och abstrakta saker som “förståelse” – för hur vet man om eleven förstår något?
Okej, scattered inlägg här, men min kurslitteratur är hur som helst väldigt intressant. Ser SÅ fram emot de här kurserna!
Så har skolan kommit igång igen, och jag läser just nu två kurser inom KPU (kompletterande pedagogisk utbildning): en om bedömning och en om “klassrummets sociala processer”. Därtill tänkte jag läsa en historiekurs på 50 % men det beror lite på hur det känns, kan ju alltid hoppa av om det blir för mycket. Hur…
Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten:
Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet. Idag finns dessutom en uppsjö av lektionsupplägg att tillgå för lärare som ska implementera kursplanerna där hållbar utveckling är centralt, såsom WWF:s catch:iga material “Gröna jeans — att påverka miljön när du handlar kläder” eller “Kalasmiddag — ditt val spelar roll!”. Dessa lektionsupplägg är i linje med skolans uppdrag att lära elever att ta ansvar för miljön, ge dem förståelse för hur den individuella livsstilen påverkar planeten och just lära för hållbar utveckling. Men vad är det för typ av lärande egentligen? Vilken roll är det elever konstrueras till att ta i lärande för hållbar utveckling?
Under en geografilektion fick niorna jag vikarierar i SO för i uppdrag att räkna ut sitt ekologiska fotavtryck via WWF:s klimatkalkylator, och sedan resonera i smågrupper kring vad de kunde göra för att minska Sveriges och andra rika länders alldeles för stora klimat- och miljöpåverkan. När jag gick runt och lyssnade på diskussionerna slogs jag av hur fokuset uteslutande var på individen och dess ansvar. Eleverna uppgav att en borde flyga mindre, sopsortera mer, köpa mer ekologiskt och närproducerat, klimatkompensera och ge pengar till miljöorganisationer — åtgärder som kretsade kring att individen skulle ta ett större ansvar i sin konsumtion. Inte en enda elev tänkte utanför den boxen. Att en hade kunnat sätta press på politiker och företag för att förändra de strukturer och ekonomiska styrmedel som gör ohållbara aktiviteter möjliga från första början, exempelvis genom arrangerandet av demonstrationer, namnunderskrifter, aktioner eller strejker, fanns inte i deras värld. Jag försökte med frågor som “okej, men om en tänker utanför individen, hur kan en agera politiskt för att förändra?” vilket fick några att föreslå att en kunde rösta i valet, men utöver det handlade diskussionerna uteslutande om just, för att citera utredningen från 2004, “individens delaktighet och ansvar”.
Enligt den socialkonstruktivistiska tänkaren Michel Foucault är kunskap och makt omöjliga att särskilja: i definitionen av vad kunskap är (och inte är), och vad som är värt att veta (och inte veta) utövas makt. Den här maktaspekten osynliggörs ofta i pedagogiska sammanhang, som om lärande skedde i något slags socialt vakuum. I själva verket bygger kursplaner och styrdokument på vissa (dominanta) föreställningar om vad kunskap och lärande är, och vilken kunskap som är värd att förmedla. För att återkomma till utredningen “Att lära för hållbar utveckling”, så instämmer den exempelvis okommenterat i Brundtlandrapportens definition av hållbar utveckling från 1987, nämligen sådan utveckling som kan tillfredsställa nutida generationers behov utan att riskera framtida generationers möjligheter att tillfredsställa sina. Att hållbar utveckling överhuvudtaget är möjligt tas för en oantastlig sanning, liksom i skolans övriga styrdokument och annat utbildningsmaterial (såsom WWF:s lektionsupplägg). Den nuvarande definitionen av hållbar utveckling döljer de ideologiska spänningarna och de inneboende motsättningarna som faktiskt finns mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Att “lära för hållbar utveckling” — eller som i den beskrivna klassrumssituationen testa sitt ekologiska fotavtryck med WWFs klimatkalkylator — är alltså långt ifrån neutralt eller oproblematiskt och skulle med Foucauldianska termer kunna kallas för en typ av environmentality: ett subtilt och sofistikerat styrande (conducting) av skolelever i att agera (conduct) på ett visst sätt i förhållande till miljö och klimat.
Det lärande för hållbar utveckling som ofta möjliggörs i den svenska skolan är det där eleverna, exempelvis utifrån ett ekologiskt fotavtryck-test, reflekterar över vad de skulle kunna göra för att minska detsamma. Men när de resultat eleverna får är riggade på förhand utifrån vissa (dominanta) idéer om hållbar utveckling är det svårt för eleverna att föreslå andra åtgärder för att minska sin påverkan än just de individcentrerade. De kategorier som WWF anger som möjliga att förbättra sitt ekologiska fotavtryck inom, utgår alla från individen och dess konsumtion: vilken transport en väljer, vad en äter, hur en bor, hur en sparar pengar och vad/hur en konsumerar. En skolstrejk för att genomdriva att skolan slutar servera nötkött skulle kanske göra lika stor skillnad som om alla elever minskade sin köttkonsumtion enskilt, men några sådana politiska handlingar som en strejk föreslås varken av WWF eller av eleverna.
Lärande för hållbar utveckling är numera en självklar del i skolans verksamhet, men vilken slags lärande är det egentligen, och vilken roll i hållbar utveckling är det elever konstrueras till att ta? I flera olika studier av utbildning om, och material för, hållbar utveckling som används i svenska skolor (såsom just WWF:s lektionsmaterial) har det fastslagits att fokuset ligger just på individen och att den konstrueras till att vara en teknologiskt lösningsorienterad och medveten konsument som gör miljövänliga val. Klimatförändringar och andra miljöproblem skrivs fram som att de går att lösa med hjälp av teknologi och individuell konsumentmakt, vilka båda är grundstenar i det postpolitiska perspektiv som präglar (utbildning för) hållbar utveckling.
Den politiska tänkaren Chantal Mouffe menar att detta postpolitiska förhållningssätt är symptomatiskt på en neoliberal ideologi som premierar individuella val framför kollektiva lösningar, vilket avpolitiserar hållbarhetsfrågor och döljer strukturella orättvisor.
I kombination med kunskapens tilltagande instrumentalisering är det därför inte konstigt att eleverna i den beskrivna klassrumssituationen inte kunde tänka bortom individuella lösningar och konsumentmakt. När kunskap, eller specifikt kunskap för hållbar utveckling, i allt högre grad blir ett instrument för att upprätthålla marknadsekonomin under skydd av en grön täckmantel så kan vi fortsätta producera och konsumera — så länge vi gör det “hållbart”. Att vara en ifrågasättande, kritisk och politiskt aktiv elev som initierar strejker och aktioner bidrar ju inte till marknadsekonomin (kanske snarare utgör ett hot mot densamma), till skillnad från miljömedvetna konsumenter.
Alice Andrews, vikarierande (soon-to-be) legitimerad SO-lärare intresserad av hållbarhet, hållbarhetsvetare med en masterexamen i environmental studies intresserad av pedagogik.
Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten: Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet.…
Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med 9A (som var på plats i skolan) var jättetrevlig, de fortsatte jobba med sina enskilda uppgifter och jag hotade dem med att jag skulle ge dem fem minuters frånvaro för varje gång jag behövde säga till vilket resulterade i att de jobbade på tysta som möss (i tisdags hade det varit lite stökigt). Hann hjälpa alla som behövde hjälp, läsa igenom deras texter och ge konstruktiv feedback och dessutom snicksnacka om ditten och datten.
Sen på mina lektioner med åttorna så hade jag genomgång om näringsgrenar: jordbrukssektorn, industrisektorn och service- och tjänstesektorn, med tillhörande quiz och diskussionsuppgift. En av frågorna i quiz:et var “Ge exempel på en tjänst som INTE produceras i Sverige” vilken många hade svårt för – alla tjänster produceras väl typ i Sverige!? Till en person vars hemland inte är Sverige (vilket den berättade förra veckan) – och som för övrigt har koncentrationssvårigheter och kan vara rätt stökig men som ändå ligger mig varmt om hjärtat – sa jag: “men fundera på om det finns personer som arbetar med nån service i ditt hemland, som inte finns här i Sverige?” och personen kunde på en sekund nämna “parkeringshjälpare”, eller personer som hjälpte till att parkera, och också personer som hjälpte till att tanka. Wow! Hen hade fattat grejen med vad tjänstesektorn är, och kunde dessutom koppla in sina personliga erfarenheter för att exemplifiera kunskapen. Och själv kunde jag i realtid applicera det jag läst kvällen innan i min kurslitteratur för KPU:n – läser nu en kurs i didaktik – om så kallad “interkulturell kompetens”, det vill säga att i sin undervisning uppvärdera och använda det faktum att Sveriges klassrum i ökande grad har så många barn med olika bakgrunder och kulturer och att empower:a de elever som kanske lätt kan uppfattas som dumma fastän de bara inte är helt med på språket för att deras modersmål är något annat – de kanske till och med är både två- och trespråkiga men blir ändå lätt dumförklarade. Här fick eleven istället chans att använda sina personliga erfarenheter och dessutom fattade den! Go känsla.
Och sen innan min sista lektion snicksnackade jag med åttorna i korridoren, byggde relationer och snackade om annat än plugg och en av dem sa att hen inte lärt sig så här mycket som hen lärt sig hittills på terminen på hela förra terminen, och att jag var en bättre SO-lärare än den förra. Taskigt mot min kollega haha, men jag blev så glad! Positiv respons och beröm från ens elever tackar en ju och tar emot och smälter till en glad pöl när en får <3 Och själva lektionen, som jag annars lite fruktar för att det som sagt är en en timme och tjugominutare sista lektionen med en stökig klass på 25 ungar, gick också bra (vilket kan ha haft att göra med att ganska många var borta), men genomgången gick utmärkt och alla hängde med – till och med de cool längst bak – och trots att klockan var över tre en torsdag eftermiddag kunde de diskutera.
En riktigt bra jobbdag med andra ord. Firade med nåt så radikalt som en öl på den lokala Tullen runt hörnet direkt efter att jag slutat. Hann till och med catch:a de sista solstrålarna. 🙂
Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med…
