Category: Film

Svinalängorna

Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet.

Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från Ystad sjukhus, där hennes mamma ligger för döden. På bilfärden söderut kommer Leenas förflutna ikapp henne, och en bruten barndom kantad av våld, missbruk och fattigdom vecklas ut ju närmare Ystad de kommer. Johan, Leenas man som spelas av Ola Rapace, inser att han inte känner sin fru, vars bakgrund varit höljd i dunkel.

Filmen är smärtsam och nästintill outhärdlig att se på, när man i återblickar får följa barnet Leena som försöker parera oförutsägbarheten, våldet och alkoholen, som balanserar hela familjen på sina axlar. Det är hjärtskärande scener när hon desperat leker hålla-andan-så-länge-du-kan-lekar med brodern när föräldrarna bråkar. Jag tänker på alla barn där ute som å ena sidan älskar sina föräldrar – för det gör man ju, och man vill skydda dom – och å andra sidan försöker göra allt för att hålla ihop det i misären, hålla fast vid något som skulle kunna kallas normalt. Stilla natt på julafton, simträning efter skolan. 

Filmen behandlar också klass, och rasism. Till skillnad mot vad många tror så kan även vita drabbas av rasism. Jag talar dock inte om s.k. “omvänd rasism” mot de som betraktas som vita, utan rasism mot exempelvis samer, eller i det här fallet finnar. Från 50-talet till 70-talet invandrade många finnar till Sverige, och de betraktades som ett annat slags ras, en mindre värd sådan, och blev utsatta för rasism. De var dagens somalier eller araber, majoritetssvensken såg ned på finnarna, och rasistiska fördomar som t.ex. att finnar odlade potatis under parketten var vanligt. Även denna rasism, och ett rasifierat klassamhälle (precis som idag, även om grupperna är annorlunda idag) skildras i filmen, men på ett subtilt sätt.

Jag tyckte filmen var otrolig. Noomi Rapace som Leena är otrolig, Outi Mäenpää som Leenas mamma med, och Pernille Augusts regi likaså. Även Ola Rapace är bra, och (då) barnskådespelaren Tehilla Blad som Leena som barn (som även spelar Lisbeth Salander som barn i Millenniumtrilogin) är genial. Rekommenderar varmt denna film. 5 av 5

Category: Film

  • Svinalängorna

    Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet.

    Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från Ystad sjukhus, där hennes mamma ligger för döden. På bilfärden söderut kommer Leenas förflutna ikapp henne, och en bruten barndom kantad av våld, missbruk och fattigdom vecklas ut ju närmare Ystad de kommer. Johan, Leenas man som spelas av Ola Rapace, inser att han inte känner sin fru, vars bakgrund varit höljd i dunkel.

    Filmen är smärtsam och nästintill outhärdlig att se på, när man i återblickar får följa barnet Leena som försöker parera oförutsägbarheten, våldet och alkoholen, som balanserar hela familjen på sina axlar. Det är hjärtskärande scener när hon desperat leker hålla-andan-så-länge-du-kan-lekar med brodern när föräldrarna bråkar. Jag tänker på alla barn där ute som å ena sidan älskar sina föräldrar – för det gör man ju, och man vill skydda dom – och å andra sidan försöker göra allt för att hålla ihop det i misären, hålla fast vid något som skulle kunna kallas normalt. Stilla natt på julafton, simträning efter skolan. 

    Filmen behandlar också klass, och rasism. Till skillnad mot vad många tror så kan även vita drabbas av rasism. Jag talar dock inte om s.k. “omvänd rasism” mot de som betraktas som vita, utan rasism mot exempelvis samer, eller i det här fallet finnar. Från 50-talet till 70-talet invandrade många finnar till Sverige, och de betraktades som ett annat slags ras, en mindre värd sådan, och blev utsatta för rasism. De var dagens somalier eller araber, majoritetssvensken såg ned på finnarna, och rasistiska fördomar som t.ex. att finnar odlade potatis under parketten var vanligt. Även denna rasism, och ett rasifierat klassamhälle (precis som idag, även om grupperna är annorlunda idag) skildras i filmen, men på ett subtilt sätt.

    Jag tyckte filmen var otrolig. Noomi Rapace som Leena är otrolig, Outi Mäenpää som Leenas mamma med, och Pernille Augusts regi likaså. Även Ola Rapace är bra, och (då) barnskådespelaren Tehilla Blad som Leena som barn (som även spelar Lisbeth Salander som barn i Millenniumtrilogin) är genial. Rekommenderar varmt denna film. 5 av 5

    Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet. Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från…

  • September 2023

    Månadens känsla/sammanfattning

    Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det som tar upp det mesta av min tid (är ju ändå där 37 h i veckan, och sen så blir det lite till jobb hemma varje vecka). I övrigt ägnar jag mig åt beachvolley en eller två gånger i veckan (älskar den sporten), och försöker hänga i skogen så mycket som möjligt. Laga god mat på helgerna och på vardagarna rullar livet mest på. Men jag känner mig nöjd. Jobbet är kul och jag hinner med det jag ska. Det är mycket att göra, men det är ändå ett privilegium att få dela vardag med en massa tonåringar varje dag haha. De är så gulliga.

    Månadens soundtrack

    Fortsätter med Stockholmsvy av Hannes som jag hade även förra månaden. Den är toppen.

    Månadens sociala/resa

    Har varit i Stockholm och hängt med Lise och Mim och gått på fest hos Erik och Lisa. Vi klädde ut oss till Freuds personlighetsteori (I know, det var långsökt). Men tycker vi lyckades bra!!

    Att jag över huvud taget var i Stockholm berodde också på att jag var på Amnesty-konferens där med jobbet. Vår skola är alltså en så kallad Amnesty-skola vilket innebär att man får åka på konferens en gång om året, men framförallt att man skall genomföra vissa aktiviteter, bland annat Skriv för frihet som är en global kampanj där över 200 länder skriver under namnlistor och skriver solidaritetsbrev för att sätta press på olika regeringar som fängslat abortaktivister, poeter och andra mänskliga rättighets-försvarare. Konferensen var toppen, jag såg bl.a. ett jättebra panelsamtal med Martin Schibbye vilket gjorde mig lite starstruck.

    Månadens mat

    Har fortsatt att plocka och äta svamp! Men har inga nya bilder på det. Blev också inspirerad förra helgen när jag var på Radikal bokmässa och fick äta frijoles och arepas con queso (d.v.s. ostfyllda friterade majsbröd mmm) så det har jag lagat två gånger den här månaden (även om igår tekniskt sett var oktober men anyway). Frijoles är alltså typ bönsoppa, eller stekta svarta bönor med kryddor (t.ex. spiskummin och paprika) + några skvättar vatten för att det ska bli lite såsigare. Detta serveras med ris, pico de gallo (hackad lök, vitlök, koriander, chili och tomat), arepas con queso (ostfyllda majsbröd alltså) och så gjorde jag en mangosalsa till också. Blev toppengott. Tack Syndikalistiskt forum för inspo!

    Månadens scenkonst

    Har som sagt varit på Amnestykonferens och då såg jag massa bra talare som kanske inte riktigt kan kallas för scenkonst men i alla fall scen. På radikal bokmässa såg jag Athena Farrokzhad, Merima Dizdarević och Burcu Sahin framföra sin “Ööööverenskommelse för Sverige​​​”, ett avtal skrivet på Tidö slott, en numera ökänd gärningsplats för regeringen och SD:s motbjudande Tidöavtal. Poesiläsningen var sååå bra! Rolig, sorglig, vulgär, befriande, och som utlovat, “en uppvisning i bristande vandel”. Athena Farrokzhads sommarprat från 2014 är fortfarande ett av de bästa sommarprat jag hört, och hon är (tillsammans med Liv Strömqvist) en av mina idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att önska).

    Månadens böcker

    Harry Potter and the Goble of fire – J.K. Rowling (2000)

    Harry Potter-marathonet har fortsatt och jag har läst ut fjärde boken. Läste också nästan hela femman, men p.g.a. att jag började ta tag i lite kurslitteratur i september så blev den inte utläst förrän nu i början av oktober. De är lika bra som alltid men måste nog säga att femman typ är en av de bästa böckerna? So much teenage feelings all over the place!!! Älskar ju tonårsskildringar haha. Mvh romantiker och nostalgiker.

    A suitable amount of crime – Nils Christie (2004)

    Jag har också läst en liten bok i min kriminologi-kurs (utöver X antal akademiska artiklar) som heter A suitable amount of crime som är en slags lång essä (boken är 120 sidor lång) om brott och straff, men framförallt är det en kriminologs vädjan om att i ett samhälle som värderar värden som snällhet, solidaritet, förståelse och compassion så är det svårt att argumentera för långa fängelsestraff eller fängelsestraff över huvud taget (speciellt eftersom den kriminologiska forskningen generellt är överens om att långa fängelsestraff inte är särskilt hjälpsamt för att förebygga eller förhindra brott).

    Indeed, vi ser ofta på icke-existensen av dödsstraff och tortyr som något vi är stolta över i vårt straffsystem, “their absence is our pride” som Christie (2004, s.103) skriver, men “imprisonment also comes close to taking life away. It means to take most of what is usually included in life away” (Christie, 2004, s.103). Ändå har många (speciellt politiker till höger…) inga problem med fängelsestraff. Men, vi borde fråga oss, anser Christie:

    What sort of pain and what sort of distribution of pain do we find acceptable for our type of society? How large can we accept the penal sector of society to grow without endangering values of kindness, the civil character of our society and the cohesive character of that society? And then, when these limits are established, and we observe that they are threatened or transgessed, we have to give advice on what ought to be done. The level of punishment must be elevated to that of the independent variable.” (Christie, 2004, s.108)

    En intressant liten bok!

    Månadens film

    The Matrix (1999)

    Det var änna dags att se den här gamla rullen, Are var pepp och den har ju ändå stått på min watchlist. Och ja, det var ju inte riktigt min kopp te (vilket jag inte heller hade förväntat mig) men helt okej. Lite för mycket action för min smak men jag fattar att den är kult. 2,5 av 5.

    Hejdå september 2023, hej hej oktober!

    Kommentera här

    Månadens känsla/sammanfattning Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det…

  • Tre verk jag konsumerat

    Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.

    Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).

    Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.

    Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.

    Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.

    För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.

    Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)

    Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta  av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.

    Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.

    Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.

    Persona (1966)

    Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktären utan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.

    Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.

    Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.

    Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram. Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020). Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars…

  • Mars 2023

    Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men jag har också varit fortsatt kär i Are (alltid en bra grej), jag har träffat Lise, Daisy och Casey i Uppsala, läst/lyssnat på mycket bra och intressant litteratur, varit på spa med mamma och Olivia och avslutade månaden med Ölandsvisit, eller det är faktiskt dit jag är på väg i detta nu då jag författar detta inlägg. Hoppade precis på bussen från Kalmar C till Färjestaden och får alltid starka nostalgikänslor här på Kalmar C för jag förknippar det med tidigare Ölandsvisiter hos Mim. Ska bli så fint att se na!!! Men nu, tillbaka till summeringen av månaden.

    Socialt

    Eftersom jag fick rain-checka födelsedagspresenten från Emil och Olivia p.g.a. sjukdom i februari, tog vi nya tag i mars. Det var dags för Escape room-middag! Det gick till som så att man helt enkelt, med lite olika pappersmaterial, ordnade sitt eget escape room i vardagsrummet, temat var ett bankrån. Det var en riktig win att ha Are med i laget p.g.a. smart? Hur som helst mycket trevligt, även om det trevligaste ändå var att hänga med Olivia, Emil och Are. Här är en märklig bild på mig och Are från den kvällen som Emil förevigade:

    En annan social grej var att jag och Are hälsade på hans kompisar Alice och Matilda på söndagsmiddag, det var mycket lyxigt. Speciellt eftersom det var tredje dagen den veckan vi blev bjudna på god mat, för på torsdagen var jag, Erik och Are bjudna till Milla och Matilda där vi fick en helt fantastisk summer roll-middag, omg det vattnas i munnen när jag tänker på det.

    Annan social grej var att jag firade Alex födelsedag!! OMG det var sååååå fint. Sofie hade ordnat så fint med tårta och bubbel hemma hos dom i Majorna och sedan fick Alex ledigt från pappalivet några timmar så att han, jag och Jaime kunde äta ostört på Blackbird. Var så välbehövligt och fin även för mig som hade haft en tuff vecka. Tack Alex för du fyllde år den dagen!!!! Och för att jag får ha dig i mitt liv!!! Här är en suddig bild på oss från kvällen:

    Förra helgen var jag och Are också på vårkväll på Litteraturhuset (en mycket snabb visit ) framförallt för att jag ville känna mig som en äkta konstmecenat då min tavla “Se mig nu” som hänger ovanför matsalsbordet, målad av Siri Veileborg, skulle ställas ut!! Det var villkoret när jag köpte den, dvs att konstnärinnan skulle få låna tavlan ibland till utställningar och nu var det alltså dags ^^ Innan utställningen/poesiuppläsningen hade jag också träffat Per – en mycket trevlig bekantskap från förr som jag nu återknutit kontakten med (??) och också käkat pizza på Brewers med Are, Olivia och Emil. En mycket trevlig kväll med andra ord 🙂

    Resor

    Hälsade på Lise i Uppsala, som jag skrev om här. Det var helt jävla underbart och välbehövligt. Tankade D-vitamin från vårvintersolen (Uppsala visade sig verkligen från sin bästa sida) och kompisenergi från Lise, Daisy och Casey.

    Natur

    Fågelskådade och artade mina första fåglar! Ares pappa tog med oss på en tur i skogarna för att lyssna på ugglor, och det gjorde vi. Här nedan en bild på Are in action att locka fram den (vilket tbh känns lite förmätet 😐). På väg hem häromdagen skådade och artade jag: koltrast, gräsand, knipa, rörhöna, skata, ringduva och tamduva, samt skådade och semi-artade (med lite hjälp från Are) gråkråka, kaja och skrattmås! Har ja gått och blivit fågelskådare?? Semi-entudiadtisk på-väg-hem-från-jobbet-amatör-skådare i alla fall

    Detta är en björktrast. Den skådade och artade jag i Uppsala!!!
    Detta är en liten strömstare som sitter och chillar på en sten i Lärjeån där de brukar hänga. Den vitsvarta bollen där nånstans i mitten haha

    Film

    Jag och Are såg Proxima (2019) som fanns på Drakenfilm. Den var mycket bra! Den handlade om en kvinnlig astronaut som fick kämpa för att balansera karriär och mammalivet, och filmen skildrar detta på ett fenomenalt sätt. Ger den 4 av 5!

    En annan film jag och Are såg från Drakenfilm var skräckisen It follows (2014). Jag blundade visserligen under några scener, men jag tycker att skräckisar som inte handlar om typ oförklariga, mystiska spök-saker är mycket enklare att se än skräckisar som liksom är… ja jag kan inte säga förklarliga och inte heller overkliga eftersom det inte direkt så är att mystiska spök-filmer är verkliga… Men eftersom mystiska spök-filmer liksom är oförklarliga klarar jag ej av dem! Men nu hamnade jag off topic, It follows handlar i alla fall om en tonåringar och sex, och om ett mystiskt “det” som överförs via sex – “det” följer efter dig och är ute att döda dig men har du sex med någon överför du “det” till den. Kruxet är också att “det” kan se ut som vilken människa som helst, kanske någon du älskar, men den går alltid och kan bara ta sig fram gående. En indie-skräckis som ändå var ganska bra! Ger den 3,5 av 5. Vi såg också Disneys Robin Hood från 1973 haha.

    Böcker

    Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra. Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn. Dessa böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning. Vi får också möta fattigdomen och nöden, men också hoppet. En utmärkt Stockholmsskildring och ett utmärkt stycke arbetarlitteratur som alla borde läsa. Skrev om här.

    Annars fortsätter jag lyssna på Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan som jag tycker är sådär (okonventionell åsikt??) och så har jag också läst ut Människans frigörelse, en samling av Karl Marx’ ungdomsskrifter i översättning av Sven Eric Liedman.

    Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men…

  • Göteborgs filmfestival 2023 fortsättning

    Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under veckan tycker jag. Annat tema i nästan alla filmer: mörker. Oj så dark det varit generellt, haha. Men den som hamnar högst på listan är mest feel good-faktiskt, så det är ju skönt. 🙂

    Eismayer (David Wagner, 2022)

    Beskrivningen löd “Stenhård befälsstridis kommer ut ur uniformsgarderoben i stringent men överraskande och genreutmanande boot-camp-drama baserat på verkliga händelser”, och det här var den bästa filmen under veckan! Den utspelar sig i en militär kontext i dagens Österrike, där den mytomspunne och ökände general Eismayer styr de unga rekryterna med järnhand. Unge Falak lyckas dock ta fram det mjuka hos Eismayer, och ett vackert och oväntad band utvecklas mellan de två. Rekommenderar denna film!! 4 av 5.

    Kompromat (Jérôme Salle, 2022)

    “Kompromat” är ett ryskt ord och betyder enligt Wikipedia “information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media.”. Och det är precis det den här thrillern handlar om. Franske Mathieu är bosatt i sibiriska Irkutsk i Ryssland och efter att ha varit ansvarig utgivare av en kontroversiell dansuppvisning blir han utan förvarning fängslad, anklagad för brott han inte har begått. Tack vare en modig advokat lyckas han få villkorlig frigivning med fotboja, och befinner sig under ständig övervakning, men bestämmer sig ändå för att fly landet. En riktigt spännande och nervkittlande thriller som man sugs in i. Rekommenderar! 4 av 5

    A story of love and desire (2015)

    Vi var inte riktigt sugna på någon av filmerna som visades i lördags, så vi tog en från tidigare filmfestivaler som var tillgänglig när man har festivalpass för årets filmfestival. Vi var trötta på all the darkness haha, så den här valdes med hänsyn till det. Och den var en fin film om just kärlek och åtrå mellan två studenter på Sorbonnes universitet – den ena en förortskille med algerisk bakgrund, men som aldrig fick lära sig arabiska och som vuxit upp med hårda macho-ideal och hederskultur. Den andra en kultiverad storstadstjej från Tunis som visar att man kan leva livet på andra sätt. En hyllning till poesin och litteraturen! 3,5 av 5.

    Dogborn (Isabella Carbonell, 2022)

    En riktigt dark film där rapparen Silvana Imam debuterar som skådespelare, vilket hon gör bra. Den utspelar sig i samhällets bottenskikt, där ett tvillingpar som verkar ha en bakgrund i Syrien men också connection till Polen (vilket ju är fallet med Silvana Imam på riktigt, vars föräldrar är från Syrien respektive Polen), gör vad som helst för att överleva då de saknar både bostad och jobb och Stockholm är rått och kallt. De får ett gig där de ska göra “leveranser” till olika kunder under de kalla Stockholmsnätterna, men inser snabbt att leveranserna består av levande människor, offer för trafficking, och att kunderna består av torskar som köper sex. Ni hör ju, plot:en blir, att äta eller ätas? Man skulle kunna använda den här filmen i religionskunskapen på gymnasiet och diskutera etik, för här finns många moraliska dilemman. Stark debut för Silvana, och en sevärd film! 3,5 av 5.

    Blaze (Del Kathryn Barton, 2022)

    Blaze var en trippig film om en tolvårig flicka som blir vittne till ett hemskt brott, och vars enda sätt att hantera detta trauma är att bearbeta det genom sin technicolorfärgade fantasivärld som estetiskt är en blandning mellan TV-serien Euphoria och avsnittet om den kristall-täckta sirenen som lurar ner soldater i en sjö i Netflix-serien Love, death and robots. Filmen var sevärd, men också ganska weird just på grund av alla de trippiga scenerna. Ger den 3 av 5.

    Korsett (Marie Kreutzer, 2022)

    Vi ser Vicky Krieps (som spelade huvudrollen i Hélène och Mathieu) igen, men nu i rollen som Elisabeth av Österrike på det sena 1870-talet. Det här är ett kostymdrama, men både jag och Are reagerade flera gånger på att attributen i filmen inte alltid tycktes stämma med tiden. Till exempel läser hon en bok som ser väldigt modern ut, någon gång finns en traktor med i bild, man spelar Rolling Stones As tears go by i en scen och även om den elektriska tatueringsmaskinen tydligen patenterades i slutet av 1800-talet (jag googlade) känns det ändå lite off? Är det meningen att det ska vara atypiska tids-detaljer…? Who knows. Hur som helst ändå en sevärd film där man får följa Elisabeth som verkar vara ganska missnöjd med sin lott i livet som kvinna, där hennes enda uppgift är, som hon säger, “att få sitt hår dekorerat”. 3 av 5.

    1976 (Manuela Martelli, 2022)

    Beskrivningen löd: “Flerfaldigt prisbelönat hitchcocksk paranoia-thriller om borgerlig hemmafru vars plötsliga politiska engagemang får konsekvenser i Pinochets Chile 1976”, men så mycket thriller var det kanske inte. Are var inte så närvarande i den här filmen då han hade ont i nacken så jag masserade honom så han kunde inte titta upp så mycket, och fick därmed inte ett great intryck av filmen, men jag tyckte ändå den var ganska bra. Det är alltid intressant att se filmer som utspelar sig i historiska kontexter, för jag tycker att man lär sig mer om dessa historiska händelser och får nya perspektiv, och här skildras Pinochets Chile utifrån en borgerlig miljö där man inte bryr sig så mycket om de brott mot mänskligheten som begås – eller man kanske till och med subventionerar det. Tills det kommer nära. Ger filmen 3 av 5, den är ändå sevärd!

    Sorcery (Christopher Murray, 2023)

    Den här filmen lät mycket bättre än var den var: “Ett mörkt och gåtfullt fantasy-färgat hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst på den chilenska ön Chiloé år 1880”. Det låter ju som ett jättebra tema right!? Men filmen är ganska konstig och lite svår att förstå. Man hade gärna velat ha mer mystik, men tydlig sådan, för nu är det en del loose threads som man inte riktigt fattar hur det hänger ihop med varandra. Var väl underhållen under tiden, men lär ej se om. 2,5 av 5.

    Love and Mathematics (Claudia Sainte-Luce, 2022)

    Beskrivningen löd: “Lysande dramakomedi om före detta popstjärna som är dåligt lämpad för det lugna livet i mexikansk förort.”, men nja, detta var inte riktigt min kopp te heller. Tyckte inte den var särskilt komisk, och inte särskilt dramatisk heller, om den nu skulle leva upp till titeln “dramakomedi”. En ganska långsam film om en uttråkad mexikansk medelklasskille med popp-drömmar som jag ej rekommenderar. 2 av 5.

    Small, slow but steady (Shô Miyake, 2022)

    Beskrivningen löd “Vackert och berörande om hörselskadade Keiko som mot alla odds slåss för att bli mästare i ringen, i verklighetsbaserat och kritikerhyllat japanskt boxningsdrama” men jag orkade tbh inte se klart, det här var inte riktigt min grej. Are såg klart och tyckte den var bra, men nja. Kan dock inte ge något betyg eftersom jag inte såg hela.

    Kommentera här

    Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under…

  • Göteborgs filmfestival 2023 so far

    Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:

    De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)

    En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.

    Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)

    En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.

    Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)

    Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.

    Brother (regi: Clement Virgo, 2022)

    Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!

    L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)

    Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.

    Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)

    En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.

    Kommentera inlägget

    Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here…

  • Filmer 2022

    Det är slutet av året, och det är dags för summeringar. Först ut: filmer sedda 2022! Nu är visserligen inte året slut ännu, och jag kanske hinner se nån mer innan det blir januari, men då får jag lägga till det i efterhand. Håll till godo, för nu kommer en hel drös med filmer:

    JANUARI

    Quo vadis, Aida? (2020)
    Årets första film var en riktig feel bad-film, jag grät och grät. Aida är tolk åt FN:s soldater i kriget mellan Serbien och Bosnien på 90-talet, och gör allt som står i hennes makt för att rädda sin man och två söner undan serberna, vid folkmordet i Srebrenica 1995 då över 8000 bosniska män och pojkar mördades. Filmen blev bl.a. nominerad för bästa internationella långfilm på Oscars-galan. Regisserad av Jasmila Žbanić. 5 av 5.

    Review: Quo Vadis, Aida? - Cineuropa

    Grave of the fireflies (1988)
    Jag har ju ett litet projekt inom stor-projektet att se mer bra film generellt, och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Och nu var det dags för Grave of the fireflies, som nog är den sorgligaste filmen av Studio Ghibli. Till skillnad från de flesta finns de inga övernaturliga eller sagolika inslag, utan denna film utspelar sig 1945, då Japan håller på att förlora kriget, och Seita och Setsuku blir föräldralösa och försöker klara sig själva. Animationerna är fantastiska, speciellt de ansiktsuttryck som de lyckas animera så otroligt verkligt. Vilket också gör det nästan outhärdligt att kolla på, p.g.a. så sorgligt. 4 av 5

    Seven Things I Learned While Writing A Book On Studio Ghibli's 'Grave Of  The Fireflies'

    Elizabeth (1998)
    Denna film valde jag att se eftersom jag läser om renässansen i min historia just nu, och har tenta den 14e januari. Då tänkte jag att om jag ändå ska se en film kan jag se en film om epoken jag pluggar, så det blev filmen om Elizabeth I och den “gyllene tidsålder” som rådde under hennes regenttid – som varade i över 40 år (!). Hon var, liksom Sveriges drottning Kristina, en av dåtidens fåtal kvinnor som faktiskt hade någon makt, men detta var ett undantag i ett annars extremt patriarkalt samhälle. Hur som helst, Elizabeth spelas briljant av Cate Blanchett och det finns även andra brittiska skådespelare man känner igen, som Geoffrey Roy Rush (som man sett som Captain Barbossa i Pirates of the Caribbean) och Joseph Phiennes som Elizabeth’s älskare (honom har jag sett i Shakespeare in love). Filmen var spännande och välgjord, och Blanchett är som sagt briljant som Elizabeth. Sevärd! 4 av 5

    Elizabeth (1998) | MUBI

    The Father (2020)
    En vacker, men ack så sorglig, film om åldrande. Om ett minne som långsamt sviker en, som ständigt spelar en spratt, som gör en förvirrad. Om nära och kära som man inte längre känner igen, men som man inte vill låtsas om, för man förstår att dom andra förstår att något är fel. Förvirringen. Det är en genreöverskridande dramafilm jag stundtals tycker snuddar vid thriller, med Athony Hopkins och underbara Olivia Colman i huvudrollerna. Filmen påminde mig lite om Still Alice med Julianne Moore, men The Father är filmad ur Anthony, faderns, perspektiv, och man får en inblick i det skräckinjagande i att det en nyss upplevt inte längre stämmer, att den man nyss pratade med inte längre är där, att tavlan som hängt där på väggen i alla år aldrig ens har hängt där, att den lägenheten man bott i så länge man kan minnas inte ens är ens egen… och så vidare. En mycket sevärd, och smart, film. Rekommenderar starkt! 4,5 av 5

    How to Watch 'The Father' - Streaming 'The Father'

    Den stora friheten (2021)
    En oteroooooolig film som jag såg under filmfestivalen. Kreativt filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet – den krassa verkligheten som väntade många homosexuella män efter att ha undsluppit Auschwitz. I fängelset möter Hans den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av 5

    Große Freiheit | halloherne - lokal, aktuell, online.

    Lämna inga spår (2021)
    Ännu ett historiskt drama som jag såg under Göteborgs filmfestival, men som denna gång utspelar sig i Polen på 80-talet (detta är Polens Oscar-bidrag). Det är en minutiöst skildrad sann historia om gynasisten Grzegorz Przemyk som blev mördad av polisen i ett häkte i Warsawa 1983, efter att ha vägrat visa sitt ID. På hans begravningen samlades tiotusentals polacker vilket gjorde att världen uppmärksammades på den kommunistiska regimens förtryck och brutalitet. Regimen gör allt för att mörklägga sanningen, och att inte lämna några spår av det som faktiskt skedde. Berörande film, och fantastiskt skådespeleri, men oj så lång den var – nästan tre timmar. Jag uppskattar dock historiska filmen som man lär sig något och som avtäcker berättelser man inte annars bekantat sig med! 3,5 av 5 – ett halvt poäng försvinner mest för att den var lite för lång.

    Streama Lämna inga spår | Göteborg Film Festival - Draken Film

    Magisterlekarna (2022)
    En surrealistisk film där det queera är det straighta, och inga kvinnor verkar existera på internatskolan St Sebastian där maktlekar, begär, sex och hämnd utspelar sig i en paralell verklighet. Här är normerna uppochner och en homoerotisk utopi råder – men gör det den automatiskt fri från hierarkier och maktspel…? Nej, såklart inte. Intressant, och som sagt, smått galen film som påminner som fick mig att tänka på Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, men också den gamla Svt-serien Äkta människor. Ändå sevärd, men som sagt, ganska knäpp? Såg på Göteborgs filmfestival. 3,5 av 5

    Bonus, ett fint citat ur filmen på frågan “Vad är en vän?” från karaktären Paul (andra från vänster i bilden nedan):

    “Man måste våga prata om närhet, och lojalitet, och förvänta sig det och vilja det. Men det innebär ju förstås en massa risker för man gör ju sig sårbar när man utelämnar sig själv till en annan människa sådär. Och det gör alltid ont. Även om man hänger med värsta snälla personen liksom. Alla kommer såra en. Om dom betyder tillräckligt mycket för dig så kommer dom vid nåt tillfälle såra dig. Vid en tidpunkt kanske man är ur synk med varann, och det kan leda till både stora och små katastrofer. Och en vän är helt enkelt en som det är värt att bli sårad av. Att lida för.”

    Statistkupp mot queerdrama – scen & film

    Brighton 4th (2021)
    Ännu en film jag såg på Göteborgs filmfestival. Det är något så ovanligt som en georgisk film som utspelar sig i New York, närmare bestämt Brighton, ett område i Brooklyn dit många från forna Sovjet-stater söker sig. Filmen handlar om de forne brottmästaren Kakhi som åker till New York för att hälsa på sin son och hjälpa till att reda upp hans skulder. Kakhi gör det som måste göras. Levan Tediashvili gör rollen som Kakhi och var själv sovjetisk olympisk brottare på 70-talet, och amatör (d.v.s. han har aldrig skådespelat förut). Regissören berättade innan filmen att han var tvungen att muta Levan med sushi för att han skulle få göra fler än tre tagningar haha, gulligt. Hur som helst – en vacker socialrealistisk film och ett stycke nutidshistoria med inblick i något man aldrig annars ser, d.v.s. f.d. sovjetiska migranter som försöker överleva och leva i en globaliserad värld. Sevärd, men jag jämför allt med Den stora friheten nu och ingen av de andra filmerna på festivalen har hittills berört mig så mycket som den, så 3,5 av 5.

    Brighton 4th

    FEBRUARI

    De oskyldiga (2021)
    Ojojojoj det här var nog den mest obehagliga film jag sett sen typ… alltid? En psykologisk thriller som var betydligt värre än vad jag trodde den skulle vara. Den utspelar sig i en norsk, skogsnära förort mitt i högsommaren, då asfaltsgårdarna är tomma för att alla är på semester. Men två barn är kvar, och nyinflyttade Ida och hennes autistiska syster Anna börjar hänga med dem. Tillsammans utforskar de fyra gården och det närliggande skogspartiet långt bort från föräldrarnas vakande ögon, och leker med det som verkar vara övernaturliga krafter. Till en början är det just lek, men snart börjar mycket obehagliga saker att hända. Filmens känsla är likadan. Till en början är den visserligen obehaglig, mycket tack vare den stämningsfulla musiken (som alltid i skräckfilmer) och bara det faktum att det handlar om just barn, men allt som filmen går blir den mer och mer jobbig att kolla på. Jag såg den med Erik och han kunde inte kolla klart, och själv var jag tvungen att fast forward:a flera gånger och stänga av ljudet. Men OJ så bra den var. Om den bara hade varit lite mindre läskig hade den varit en F A N T A S T I S K film, nu var den liiiite för läskig för min smak hehe. Men otroligt välgjort, helt fantastiska rollprestationer av dessa fyra barn i blott nioårsåldern, och en gastkramande stämning från första scenen. Trots att det nästan hela tiden är sol och högsommar är obehaget hela tiden runt hörnet, och man undrar som tittare vad det är för mörk kraft som lurar i skuggorna. Filmen fick mig att tänka på den svenska filmen Gräns, som delvis rör sig inom thriller-genren och också innehåller teman som nordisk mystik, övernaturlighet, småkryp och skog. Se den här om du gillar psykologiska thrillers – du kommer älska! Se istället Gräns om du är lite faint-hearted men ändå vill ha lite mörker och mystik i en nordisk setting 😉 4 av 5 (ett poäng försvinner för att den var FÖR läskig för mig!)

    TriArtPlay ‣ De oskyldiga

    Prejudice and Pride: Sweden’s Queer Film History (2021)
    En odyssé genom svensk queer film historia, med början i Vingarne från 1916 som anses vara världens första queera film!? Eller åtminstone med queera inslag. Ty på den tiden var det ju fortfarande olagligt att vara gay (det slutade det vara 1944, och sjukdomsstämpeln togs bort 1979), så eventuella queera inslag i filmer måste vara subtila. De som fattade, de fattade. Via Ingmar Bergman (t.ex. Ismael i Fanny och Alexander är en väldigt queer karaktär!) och Mai Zetterling och klassikern Fucking Åmål från 1998 (finns ingen som den!!) till And then we danced som är svenskproducerad. Lärde mig massor, t.ex. att Greta Garbo var lesbisk hehe. Fin dokumentär om svensk film ur ett queer perspektiv! 4 av 5

    Boiling point (2021)
    En psykologisk dramathriller i en enda lång tagning, där man kommer riktigt nära personerna som jobbar på en stressig restaurang, där ytan är polerad men där ilska bubblar och stressen sönderdelar bakom kulisserna, bortom restauranggästernas insyn. Stressigt värre när huvudkaraktären kämpar med att hålla ihop det, både i det privata och under själva restaurangkvällen. Gillade att filmen uppmärksammade subtil vardagsrasism utan att det var det filmen handlade om, det fanns bara där i kulissen precis som det gör i verkligheten. Bra film! 4 av 5

    Boiling Point review – Stephen Graham bubbles in one-shot restaurant drama  | Movies | The Guardian

    Fanny & Alexander (1982)
    Såg Fanny och Alexander från 1982, och det är faktiskt den första Bergman-filmen jag sett. “Men har du inte sett den!?” utbrast pappa – men när skulle jag ha sett den egentligen? Det är inte som att man har för vana att se gamla klassiska filmer om man inte anstränger sig. Hur som helst såg jag “kort”versionen (d.v.s. den som är tre timmar istället för fem hehe) för det var den som fanns tillgänglig på Drakenfilm, men nu såhär i efterhand ångrar jag det lite, eftersom jag uppenbarligen missade flera scener. T.ex. är scenerna med Ismael, som jag efter att ha sett Fördom och stolthet-dokumentären tyckte var en extra intressant karaktär, nedklippta rejält. När jag har chansen ska jag ta mig an att se hela versionen, för det är det nog värt tycker jag. I alla fall, det som börjar som ett idylliskt julaftonsfirande anno 1907 utvecklar sig snart till ett nästan thrillerliknande psykologiskt drama där det är svårt att skilja på vad som är barnens fantasier, vad som är magi och vad som faktiskt händer på riktigt. Och kanske är det det som är meningen? Jag googlade på tolkningar och recensioner av filmen efteråt och det finns spaltmeter av sådana. Säkert är att jag behöver se den här filmen igen, och då den långa versionen, för att ge den rättvisa och se fler saker jag inte såg första gången. Det var hur som helst roligt att se skådespelare som Pernilla August (som jag senast såg som drottning Kristina i Young Royals!), Stina Ekblad, Börje Ahlstedt (som jag ju mest känner som Ronjas pappa Mattis hehe) och Allan Edvall som unga (nåja – Allan Edvall var väl inte direkt ung hehe), med vetskapen att åtminstone Pernilla August fick sitt genombrott med denna film. Av mig får filmen 4 av 5, kanske för att jag som sagt jämfört allt med Den stora friheten nu och den berörde mig djupare, men också med brasklappen att jag ju inte såg hela – och att jag måste göra det!

    Avsnitt 3: Fanny och Alexander (12) | Fanny och Alexander | TV | Arenan |  svenska.yle.fi

    MARS

    Den långa flykten (1978)
    Den långa flykten, eller Watership down som originaltiteln är, hade legat på min watch-list sen ett tag tillbaka p.g.a. klassiker, och jag har som projekt att se och läsa klassiker. Så jag tog tillfället i akt när jag såg att Are hade boken i sin bokhylla (visste inte ens att det var en bok från början?), vi började prata om filmen och bestämde oss för att se den (han hade redan sett den). Den långa flykten handlar om en kaninkoloni som flyr, eller åtminstone delar av den, eftersom en av dem är synsk och har sett hur deras koloni kommer att förstöras, och att de därför måste lämna. Filmen handlar sedan om deras flykt mot en tryggare plats, och deras strapatser för att nå dit. Introt till filmen är helt fantastiskt: det är en trippig sekvens målad i en annan stil än resten av filmen om tidernas begynnelse: världen skapades av guden Frith och alla djur var växtätare som levde i harmoni. Kaninerna blev fler och fler, liksom deras aptit, vilket ledde till att maten inte räckte. Frith beordrar därför kanin-prinsen El-Ahrairah att kontrollera sitt folk, utan resultat. Frith ger därför speciella egenskaper till alla djuren: han skapar rävar, grävlingar och andra rovdjur som kan jaga kaninerna. El-Ahrairah har lärt sig en läxa, men kaninerna får ändå också en gåva: list och snabbhet:

    “El-ahrairah, your people cannot rule the world, for I will not have it so. All the world will be your enemy, Prince with a Thousand Enemies, and whenever they catch you, they will kill you. But first they must catch you, digger, listener, runner, prince with the swift warning. Be cunning and full of tricks and your people shall never be destroyed.”

    Jag visste att filmen var ganska hemsk och indeed, även om det är en barnfilm är det en hel del mörka scener. Men det är också en fin film – dock en produkt av sin tid (finns t.ex. knappt någon kvinnlig karaktär). Den är också ganska snabb? Alltså mycket händer snabbt, och filmen hade nog varit bättre om den hade fått ta det lite lugnt. 3 av 5!

    Watership Down: Bigwig in a snare - YouTube

    The handmaiden (2016)

    En psykologisk thriller med många oväntade twists and turns. Den utspelar sig under Japans ockupation av Korea under första halvan av 1900-talet, där den yrkeskriminelle Fujiwara planerar att förföra den japanska arvtagerskan Lady Hideko, gifta sig med henne och stjäla hennes arv. För att åstadkomma detta anställer han ficktjuven Sook-hee för att, under täckmanteln som Hidekos kammarjungfru, få Hideko att gifta sig med Fujiwara. Filmen var inte lika magisk som första gången jag såg den, men ändå otroligt sevärd – inte bara för spänningen utan också för the steaminess mellan Hideko och Sook-hee. En riktigt het film. 4 av 5.

    APRIL

    Tillsammans (2000)

    Såg äntligen Lukas Moodysons dramakomedi Tillsammans som jag hört mycket gott om. Filmen utspelar sig i ett alternativt vänsterkollektiv i mitten av 1970-talet, och innehåller alla fördomar man har om sådana. Barn döpta till Tet, flersamhet, en gul folkabuss, rödvin, orakade armhålor och såklart mycket drama. Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

    MAJ

    Pride (2014)

    En av mina favorit-filmer är Pride, som jag också skrivit om här. Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få  sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de. 5 av 5.

    Annihilation (2018)

    En Sci-fi-film som Are ville att jag skulle se som han tyckte var bra, men jag var inte helt övertygad. Den handlar om en mystisk gas eller växtlighet, “The shimmer”, som börjar ta över världen, och som en kvinnlig biolog ger sig ut för att undersöka tillsammans med några kollegor. Tillsammans upptäcker de långsamt sanningen om det mystiska skimret. Spännande, men också ganska weird film tbh, men jag gav den i alla fall 2,5 av 5.

    JUNI

    The invisible man (2020)

    En film som började som en riktig rysar-skräckis, men sedan at some point slutar vara läskig (så som det blir när man ser för mycket av monstret) och sedan “bara” blir en action-film. Icke desto mindre mycket sevärd, och det är absolut ett par scary moments med – jag hade inte velat se den själv (Are var med hehe). Handlar om en kvinna (spelad av Elizabeth Moss) som lyckas fly från sin våldsamme make, som strax därefter dör, men som ändå inte tycks lämna henne ifred. Hon är övertygad om att han på något sätt fortfarande lever eftersom han fortfarande plågar henne med sin närvaro, men ingen tror henne. Ni hör ju, spännande! 3,75 av 5. Ja jag har nu tydligen infört fjärdedelar också.

    Call me by your name (2017)

    Såg om denna steamy och vackra rulle från 2017. Den utspelar sig under en het (i flera bemärkelser) sommar i Italien på 80-talet, och handlar om tonårskillen Elio (spelad av Timothée Chalamet) som blir helt besatt av den äldre doktoranden Oliver som över sommaren arbetar för Elios pappa och skriver på sin avhandling. Mer än så behöver jag kanske inte säga, but there is hotness, vackra vyer, och ett hus på den italienska landsbygden som man bara vill flytta in i. 4 av 5.

    JULI

    Masjävlar (2004)

    Fin film om relationer som trots sina år på nacken ändå åldrats ganska väl. Med Sofia Helin i huvudrollen som Stockholmstjejen som kommer tillbaka till hembygden i Dalarna för pappas födelsedag, men ändå aldrig tycks vara bra nog. Sevärd ändå! 3,5 av 5.

    Pom poko (1994)

    Pom Poko ingick i projektet Se alla Studio Ghibli-filmer men det här var en riktigt konstig film med en stark obsession with balls som man bara inte kan ignorera p.g.a….. well, de syns hela tiden. I bilden här nedan flyger de t.ex. med hjälp av sina pungkulor?? Naej, denna film rekommederar jag inte. 1,5 av 5.

    Moulin rouge (2001)

    Har bland annat skrivit om här, då det är en film jag älskar sedan minst tio år tillbaka. Filmen, i galen regi av Baz Luhrmann, börjar som en komedi men slutar tbh sad af. 2013 skrev jag detta om filmen: “Den handlar om Christian (Ewan McGregor), en ung författare som reser till Paris för att skriva om “freedom, beauty, truth and love”. Som av en händelse blir han indragen i en bohemisk pjäs som sätts upp på nattklubben Moulin Rouge. För att övertyga överhuvudet Harold Zidler om att satsa på pjäsen arrangeras ett privat möte med Moulin Rouges stjärna Satine (Nicole Kidman). Problemet är att hertigen och Moulin Rouges investerare också lovas ett privat möte med Satine under samma kväll; som gjort för förväxlingar.”. 4 av 5!

    AUGUSTI

    Nightcrawler (2014)

    En obehaglig, spännande thriller med Jake Gyllenhall i en riktigt otrevlig och osympatisk roll som nyhetsfotograf, där det gäller att vara först på plats, oavsett pris. Mycket spännande! 4 av 5.

    Harriett (2019)

    En mycket gripande och sevärd film om Harriett Tubman, konduktör på den underjordiska järnvägen, som räddade hundratals slavar från slaveriet under 1800-talet. Sån jävla power-kvinna, och dessutom med en gudomlig röst. Har blivit besatt av låten “Stand up” insjungen av skådespelaren Cynthia Erivo sedan jag såg filmen. Rekommenderar! 4,5 av 5.

    SEPTEMBER

    The cat returns (2002)

    Ännu en film i Studio Ghibli-projektet (som alltså går ut på att se alla Studio Ghibli-filmer). Denna hade varken jag eller Are sett så vi gjorde slag i saken. Som vanligt är det en ung tjej i huvudrollen, och i denna film är det när hon räddar en katt från att bli ihjälkörd som konstiga saker börjar hända. “The kingdom of cats” vill hylla henne för hennes insats, men kanske inte på ett sätt hon uppskattar, och som visar sig vara farligare än vad hon kunnat drömma om. En ändå helt okej underhållande film, det finns bättre Studio Ghibli-filmer – men det finns också betydligt sämre (som konstiga Pom Poko). Teckningarna är vackra och minutiöst detaljerade, och det gör så mycket oavsett hur bra själva dramaturgin är. 3 av 5!

    Världens värsta människa (2021)

    Den här filmen har ju varit i etern och när den kom ut på Svt play bestämde jag mig för att se den. En dramakomedi som oväntat blir väldigt sorglig på slutet, jag hulk-grät. Filmen består av tolv kapitel plus prolog och epilog, och kretsar kring Julie och hennes trettio-nånting. Julie är ett barn av sin tid som pluggat olika saker utan att riktigt fastna för något, inte riktigt vet om hon vill ha barn och som har svårt att binda sig. Samtidigt har hon också svårt att vara ensam och slänger sig in i relationer. Hon lever lyckligt med den ganska mycket äldre Aksel, men en dag träffar hon en annan kille av en slump, och de får en djup connection. De är aldrig otrogna, men det väcker något i henne. Vidare vidare.

    Jag tyckte verkligen att filmen lyckades fånga en skandinavisk 25-30-åring på 2020-talet på ett väldigt träffsäkert sätt. Kringfladdrandet och att aldrig riktigt commit:a till något för det finns tusen andra val. Alla dessa val. Se den! Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

    OKTOBER

    Triangle of sadness (2022)

    Jag såg Ruben Östlunds Triangle of Sadness från 2022 tillsammans med Mim på Bio i Kalmar i oktober. Hype:ad som få är detta en underhållande, och stundtals mycket äcklig, komisk satir och kommentar av det samtida klassamhället. Något orealistisk, men som Liv Strömqvist säger i En varg söker sin podd gör det kanske inget eftersom det är fiktion. Mycket sevärd! 4 av 5.

    Där kräftorna sjunger (2022)

    Såg ännu en biofilm med pappa, denna gång Där kräftorna sjunger. Eftersom jag läst boken och tyckte den var överhypead, bra var den inte, hade jag ganska låga förväntningar – förstärkta p.g.a. ljumma recensioner – men blev positivt överraskad. Tycker att filmatiseringen av boken var välgjord, och det var dessutom mycket gripande, grät flera gånger. Sevärd! 4 av 5.

    NOVEMBER

    About time (2013)

    Såg en random film på väg hem från Berlin p.g.a. det råkade vara utbudet på Flixbus eget lilla filmbibliotek. Oväntat bra ändå, jag var underhållen även om skådespeleriet från huvudrollsinnehavaren stundtals var sissådär. Men mysigt ändå, den handlar om en kille som kan resa i tiden för att fixa till misstag, men moral of the story är typ att det är vardagarna som är livet, och att det är dem man skall leva som om det vore den sista, and make the best out of. Cheesy, men som sagt, ändå sevärt. 3,5 av 5.

    Diktatorn (1940)

    Jag sa lite på skoj till Are att “Ska vi se Diktatorn från 1940?”, men den visade sig vara otroligt bra och ingen av oss ville stänga av förrän vi sett slutet. Detta måste vara en av Chaplins bästa filmer, och han är briljant både som den judiske barberaren och som Hitler (eller Henkel, som han heter i filmen). Eftersom den släpptes 1940 hade vidden av Förintelsen ännu inte nått omvärlden, och Charlie Chaplin skall i efterhand ha sagt att om han visste om fasorna skulle han kanske inte skämtat så lättvindigt om Förintelselägren, som i filmen flimrar förbi inte som en avrättningsmaskin utan mer som ett slags arbetskollo som man kan rymma ifrån. Icke desto mindre är det en kritisk kommentar mot Europas fascistiska vindar som blåste starka då (och tyvärr också nu). Balett-scenen där Henkel dansar med en jordglob är fantastisk. Mycket sevärd! 4 av 5

    Chaplins pojke (1921)

    Vi blev inspirerade och såg ytterligare en Chaplin-film, eftersom det fanns flera ute på Svtplay-vid den här tiden. Den här filmen är dock gjord tjugo år tidigare då ljudfilmen ännu inte slagit igenom, så detta är en stumfilm. Det är något speciellt med att ta del av verk som är över hundra år gamla – speciellt när man tänker sig hur många andra människor som tagit del av verket före en själv – och trots sina hundra år på nacken är det absolut en sevärd film, men inte alls i samma klass som Diktatorn. Handlingen är liksom lite… off? Och jag läste någonstans att tidiga filmer ofta inte hade så starka handlingar, utan det var mer en samling sketcher, och det är en ganska bra beskrivning även om det finns en liten röd tråd. 3 av 5.

    En runda till (2020)

    En riktigt dansk film med Mads Mikkelsen i en deppig huvudroll som gymnasielärare som tappat stinget, och som tillsammans med några vänner genomför ett experiment utifrån en filosofs tes om att vi fötts med en halv promille för lite. De skall alltså testa att hela tiden ligga kring en halv promille och se om livet blir bättre. Experimentet spårar förstås ur. Intressant att jag och Are hade helt olika tolkningar av slutet (min tolkning var mycket deppigare). Oavsett mycket sevärd! 4 av 5.

    Boy from heaven (2022)

    Jag och Olivia gick på bio och såg Boy from heaven som handlar om fiskarsonen Adam som genom ett stipendium får chans att studera islam på det prestigefulla Al-Azhar-universitetet i Kairo. Strax efter att han ankommit dör den överste imamen, och en maktkamp mellan den religiösa makten och landets president tar vid, där Adam blir indragen. En mycket sevärd film där man får en unik inblick i en värld man aldrig tidigare fått del av, och som ingen kan lämnas oberörd av. 4 av 5.

    DECEMBER

    Dirty dancing (1987)

    En klassiker jag sett massor av gånger, som trots sina år på nacken ändå håller. Visste ni att det var väldigt nära att Dirty Dancing inte alls skulle få släppas (och bli den enorma hit den ändå blev!) p.g.a. den mycket liberalt skildrade abortscenen…? Hur som helst, alltid sevärd film som får mig att vilja dansa. Om den naiva tonårstjejen “Baby” som under en sommarsemester med familjen någon gång under 60-talet drömmer om att rädda världen, men möter verklighetens klassamhälle i dansaren Johnny “Nobody puts Baby in a corner” Castle. Och resten är ju historia. 3,5 av 5!

    The boy who harnessed the wind (2019)

    Jag såg denna film även förra året och då skrev jag följande: “Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar!” Då gav jag den 5 av 5, men kanske blir sådana filmer som man blir golvad av första gången man ser dom lite sämre andra gången man ser dom, så nu får den “bara” 4 av 5.

    Netflix film tells tale of Malawian eco boy genius

    Persepolis (2007)
    En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se den! 4,5 av 5

    Roya's review of Persepolis: The Story of a Childhood

    Harry Potter 1, 2 och 3 (2001, 2002, 2004)

    Kommentar överflödig. De är sevärda och bra, och jag har sett dem hundra gånger haha. (3,5/5)

    Det är slutet av året, och det är dags för summeringar. Först ut: filmer sedda 2022! Nu är visserligen inte året slut ännu, och jag kanske hinner se nån mer innan det blir januari, men då får jag lägga till det i efterhand. Håll till godo, för nu kommer en hel drös med filmer: JANUARI…

  • Göteborgs filmfestival 2022

    Jag hade digitalt pass på Göteborgs filmfestival i år, och jag hann se 8 filmer, d.v.s. i genomsnitt en per dag. Man hade ju kunnat utnyttja det mer, men de visas ju bara 24 h och man ska hinna leva sitt liv också! Hur som helst ett himla trevligt koncept som jag gärna gör om nästa år 🙂 Så tack mami för att du köpte pass åt mig! <3 Här kommer en liten recension av alla filmer jag såg, håll till godo:

    Den stora friheten (2021)
    En oteroooooolig film som jag såg under filmfestivalen. Kreativt filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet – den krassa verkligheten som väntade många homosexuella män efter att ha undsluppit Auschwitz. I fängelset möter Hans den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av 5

    Große Freiheit | halloherne - lokal, aktuell, online.

    Lämna inga spår (2021)
    Ännu ett historiskt drama som jag såg under Göteborgs filmfestival, men som denna gång utspelar sig i Polen på 80-talet (detta är Polens Oscar-bidrag). Det är en minutiöst skildrad sann historia om gynasisten Grzegorz Przemyk som blev mördad av polisen i ett häkte i Warsawa 1983, efter att ha vägrat visa sitt ID. På hans begravning samlades tiotusentals polacker vilket gjorde att världen uppmärksammades på den kommunistiska regimens förtryck och brutalitet. Regimen gör allt för att mörklägga sanningen, och för att inte lämna några spår av det som faktiskt skedde. Berörande film, och fantastiskt skådespeleri, men oj så lång den var – nästan tre timmar. Jag uppskattar dock historiska filmen som man lär sig något och som avtäcker berättelser man inte annars bekantat sig med! En svag 4 av 5 – fyran är svag mest för att den var lite för lång för min smak.

    Streama Lämna inga spår | Göteborg Film Festival - Draken Film

    Magisterlekarna (2022)
    En surrealistisk film där det queera är det straighta, och inga kvinnor verkar existera på internatskolan St Sebastian där maktlekar, begär, sex och hämnd utspelar sig i en paralell verklighet. Här är normerna uppochner och en homoerotisk utopi råder – men gör det den automatiskt fri från hierarkier och maktspel…? Nej, såklart inte. Intressant, och som sagt, smått galen film som påminner som fick mig att tänka på Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, men också den gamla Svt-serien Äkta människor. Ändå sevärd, men som sagt, ganska knäpp? Såg på Göteborgs filmfestival. 3,5 av 5

    Bonus, ett fint citat ur filmen på frågan “Vad är en vän?” från karaktären Paul (andra från vänster i bilden nedan):

    “Man måste våga prata om närhet, och lojalitet, och förvänta sig det och vilja det. Men det innebär ju förstås en massa risker för man gör ju sig sårbar när man utelämnar sig själv till en annan människa sådär. Och det gör alltid ont. Även om man hänger med värsta snälla personen liksom. Alla kommer såra en. Om dom betyder tillräckligt mycket för dig så kommer dom vid nåt tillfälle såra dig. Vid en tidpunkt kanske man är ur synk med varann, och det kan leda till både stora och små katastrofer. Och en vän är helt enkelt en som det är värt att bli sårad av. Att lida för.”

    Statistkupp mot queerdrama – scen & film

    Brighton 4th (2021)
    Ännu en film jag såg på Göteborgs filmfestival. Det är något så ovanligt som en georgisk film som utspelar sig i New York, närmare bestämt Brighton, ett område i Brooklyn dit många från forna Sovjet-stater söker sig. Filmen handlar om de forne brottmästaren Kakhi som åker till New York för att hälsa på sin son och hjälpa till att reda upp hans skulder. Kakhi gör det som måste göras. Levan Tediashvili gör rollen som Kakhi och var själv sovjetisk olympisk brottare på 70-talet, och amatör (d.v.s. han har aldrig skådespelat förut). Regissören berättade innan filmen att han var tvungen att muta Levan med sushi för att han skulle få göra fler än tre tagningar haha, gulligt. Hur som helst – en vacker socialrealistisk film och ett stycke nutidshistoria med inblick i något man aldrig annars ser, d.v.s. f.d. sovjetiska migranter som försöker överleva och leva i en globaliserad värld. Sevärd, men jag jämför allt med Den stora friheten nu och ingen av de andra filmerna på festivalen har hittills berört mig så mycket som den, så 3,5 av 5.

    Brighton 4th

    De oskyldiga (2021)
    Ojojojoj det här var nog den mest obehagliga film jag sett sen typ… alltid? En psykologisk thriller som var betydligt värre än vad jag trodde den skulle vara. Den utspelar sig i en norsk, skogsnära förort mitt i högsommaren, då asfaltsgårdarna är tomma för att alla är på semester. Men två barn är kvar, och nyinflyttade Ida och hennes autistiska syster Anna börjar hänga med dem. Tillsammans utforskar de fyra gården och det närliggande skogspartiet långt bort från föräldrarnas vakande ögon, och leker med det som verkar vara övernaturliga krafter. Till en början är det just lek, men snart börjar mycket obehagliga saker att hända. Filmens känsla är likadan. Till en början är den visserligen obehaglig, mycket tack vare den stämningsfulla musiken (som alltid i skräckfilmer) och bara det faktum att det handlar om just barn, men allt som filmen går blir den mer och mer jobbig att kolla på. Jag såg den med Erik och han kunde inte kolla klart, och själv var jag tvungen att fast forward:a flera gånger och stänga av ljudet. Men OJ så bra den var. Om den bara hade varit lite mindre läskig hade den varit en F A N T A S T I S K film, nu var den liiiite för läskig för min smak hehe. Men otroligt välgjort, helt fantastiska rollprestationer av dessa fyra barn i blott nioårsåldern, och en gastkramande stämning från första scenen. Trots att det nästan hela tiden är sol och högsommar är obehaget hela tiden runt hörnet, och man undrar som tittare vad det är för mörk kraft som lurar i skuggorna. Filmen fick mig att tänka på den svenska filmen Gräns, som delvis rör sig inom thriller-genren och också innehåller teman som nordisk mystik, övernaturlighet, småkryp och skog. Se den här om du gillar psykologiska thrillers – du kommer älska! Se istället Gräns om du är lite faint-hearted men ändå vill ha lite mörker och mystik i en nordisk setting 😉 4 av 5 (ett poäng försvinner för att den var FÖR läskig för mig!)

    TriArtPlay ‣ De oskyldiga

    Prejudice and Pride: Sweden’s Queer Film History (2021)
    En odyssé genom svensk queer film historia, med början i Vingarne från 1916 som anses vara världens första queera film!? Eller åtminstone med queera inslag. Ty på den tiden var det ju fortfarande olagligt att vara gay (det slutade det vara 1944, och sjukdomsstämpeln togs bort 1979), så eventuella queera inslag i filmer måste vara subtila. De som fattade, de fattade. Via Ingmar Bergman (t.ex. Ismael i Fanny och Alexander är en väldigt queer karaktär!) och Mai Zetterling och klassikern Fucking Åmål från 1998 (finns ingen som den!!) till And then we danced som är svenskproducerad. Lärde mig massor, t.ex. att Greta Garbo var lesbisk hehe. Fin dokumentär om svensk film ur ett queer perspektiv! 4 av 5

    världens första queerfilm på bio i Stockholm
    Ur Vingarne från 1916 – arguably världens första queera film

    Boiling point (2021)
    En psykologisk dramathriller i en enda lång tagning, där man kommer riktigt nära personerna som jobbar på en stressig restaurang, där ytan är polerad men där ilska bubblar och stressen sönderdelar bakom kulisserna, bortom restauranggästernas insyn. Stressigt värre när huvudkaraktären kämpar med att hålla ihop det, både i det privata och under själva restaurangkvällen. Gillade att filmen uppmärksammade subtil vardagsrasism utan att det var det filmen handlade om, det fanns bara där i kulissen precis som det gör i verkligheten. Bra film! 4 av 5

    Boiling Point review – Stephen Graham bubbles in one-shot restaurant drama  | Movies | The Guardian

    Fanny & Alexander (1982)
    Såg Fanny och Alexander från 1982, och det är faktiskt den första Bergman-filmen jag sett. “Men har du inte sett den!?” utbrast pappa – men när skulle jag ha sett den egentligen? Det är inte som att man har för vana att se gamla klassiska filmer om man inte anstränger sig. Hur som helst såg jag “kort”versionen (d.v.s. den som är tre timmar istället för fem hehe) för det var den som fanns tillgänglig på Drakenfilm, men nu såhär i efterhand ångrar jag det lite, eftersom jag uppenbarligen missade flera scener. T.ex. är scenerna med Ismael, som jag efter att ha sett Fördom och stolthet-dokumentären tyckte var en extra intressant karaktär, nedklippta rejält. När jag har chansen ska jag ta mig an att se hela versionen, för det är det nog värt tycker jag. I alla fall, det som börjar som ett idylliskt julaftonsfirande anno 1907 utvecklar sig snart till ett nästan thrillerliknande psykologiskt drama där det är svårt att skilja på vad som är barnens fantasier, vad som är magi och vad som faktiskt händer på riktigt. Och kanske är det det som är meningen? Jag googlade på tolkningar och recensioner av filmen efteråt och det finns spaltmeter av sådana. Säkert är att jag behöver se den här filmen igen, och då den långa versionen, för att ge den rättvisa och se fler saker jag inte såg första gången. Det var hur som helst roligt att se skådespelare som Pernilla August (som jag senast såg som drottning Kristina i Young Royals!), Stina Ekblad, Börje Ahlstedt (som jag ju mest känner som Ronjas pappa Mattis hehe) och Allan Edvall som unga (nåja – Allan Edvall var väl inte direkt ung hehe), med vetskapen att åtminstone Pernilla August fick sitt genombrott med denna film. Av mig får filmen 4 av 5, kanske för att jag som sagt jämfört allt med Den stora friheten nu och den berörde mig djupare, men också med brasklappen att jag ju inte såg hela – och att jag måste göra det!

    Avsnitt 3: Fanny och Alexander (12) | Fanny och Alexander | TV | Arenan |  svenska.yle.fi

    Jag hade digitalt pass på Göteborgs filmfestival i år, och jag hann se 8 filmer, d.v.s. i genomsnitt en per dag. Man hade ju kunnat utnyttja det mer, men de visas ju bara 24 h och man ska hinna leva sitt liv också! Hur som helst ett himla trevligt koncept som jag gärna gör om…

  • Den stora friheten

    Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet. I fängelset möter han den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe.

    Große Freiheit | halloherne - lokal, aktuell, online.
    Große Freiheit“ im Kino - Kultur - SZ.de
    Filmpremiere "Große Freiheit": Vom KZ direkt ins Gefängnis | kurier.at
    Große Freiheit | Viennale
    Franz Rogowski mit starkem Film beim Festival Cannes
    Cannes Film Festival 2021: Great Freedom (Die Grosse Freiheit) | Review –  The Festival Times

    Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som…

  • Filmer 2021

    Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021:

    I am Greta (2020)
    Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som person och människa, utan att för den sakens skull tumma på att porträttera själva kampen och aktivismen i stort. 4 av 5

    I Am Greta | Greta Thunberg Documentary - Wales Arts Review

    And then we danced (2019)
    En underbar och passionerad film som utspelar sig mitt i det traditionella och homofoba Georgien där förbjuden kärlek spirar mellan två unga män i ett traditionellt danskompani. Filmen nominerades till “bästa internationella långfilm” på Oscarsgalan och vann en massa guldbaggepriser, med rätta. Underbart soundtrack också, bl.a. Jonny Boy med Kite. Se!4,5 av 5

    And Then We Danced – Filmeye.se

    Portrait of a lady on fire (2019)
    En av årets bästa filmer. Ytterligare en passionerad och mycket sensuell historia om förbjuden kärlek, denna gång utspelar den sig i 1700-talets Frankrike där målaren Marianne har fått i uppdrag att måla av aristokratdottern Héloïse för att skicka till hennes framtida man. Héloïse vill dock inte bli bortgift så Marianne måste observera henne noggrant och måla ur minnet. En otroligt vacker love story som jag grät floder till. Se den!!! 5 av 5

    Portrait of a Lady on Fire' Review: A Brush With Passion - The New York  Times

    Chocolate (2000)
    Såg filmen Chocolate på inrådan av Mim och Linda då den låg på SvT-play. En feelgood-film med bland annat en relativt ung Johnny Depp, vilket ju är en anledning att titta p.g.a. ögongodis. Lätt att se och en gullig historia regisserad av Lasse Hallström. 3,5 av 5

    Chocolat - Official Site - Miramax

    Kirikou and the sourceress (1998)
    En film som jag sett för länge länge sedan och nu såg om, faktiskt helt på franska utan text, eftersom den finns på Cineasterna. En helt fantastisk animerad film baserad på en gammal västafrikansk folksägen, om den lille pojken Kirikou och den elaka häxan Karaba. Ett måste att se, för såväl barn som vuxna. Så vackra animationer, och en vacker historia. 5 av 5

    Kirikou et la Sorcière - GEBEKA Films - GEBEKA Films

    Nausciä and the valley of the wind (1984)
    Jag har ju då ett projekt i projektet, d.v.s. inom projektet att se mer bra film generellt så vill jag också se alla Studio Ghibli-filmer, så nu var det dags för Nausciä. Den här filmen är, liksom Spirited away, regisserad av Miyazaki, och innehåller flera kända teman: en ung hjältinna, ekologisk katastrof, glädjen i att flyga och såklart magiska inslag. Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid i vilken en gigantisk giftig djungel breder ut sig. I djungeln finns enorma muterade insekter, Ohm, och prinsessan Nausciä från the Valley of the wind försöker undersöka djungeln och finna sätt för människorna och djuren där att samexistera. 3,5 av 5

    The best Studio Ghibli films ranked from worst to best

    Princess Mononoke (1997)
    Princess Monoke såg jag egentligen i slutet på 2020 men eftersom den också ingår i mitt “Se alla Studio Ghibli-filmer-projekt” så vill jag ändå skriva om den här. Princess Monoke innehåller liknande teman som Nausicaä, d.v.s. en heroisk kvinnlig huvudkaraktär och ekologisk katastrof, men denna film utspelar sig istället i 1300-talets (?) Japan och handlar om kampen mellan skogens gudar som försöker skydda skogen, och människorna som vill hugga ned den för att bryta järn. Den är mycket vackert animerad och ganska mörk, och jag uppskattade den här filmen mycket även om jag tyckte att den var lite för lång (över två timmar). Den var bättre än Nausicaä och Castle in the sky, men inte lika vass som How’s moving castle 3,5 av 5

    Princess Mononoke (1997) - IMDb

    Castle in the Sky (1986)
    Castle in the Sky såg jag egentligen också 2020 i mitt Studio Ghibli-projekt, men jag vill ha med alla Studio Ghibli-filmer i det här inlägget så vi kör, hehe. Liksom de flesta andra Ghibli-filmerna är även denna fantastiskt animerad och är centrerad kring en vänskap mellan två barn, inklusive en heroisk kvinnlig huvudkaraktär. I den här filmen letar de två barnen efter det flygande slottet som det bara finns sägner om, och det finns i den här filmen (till skillnad från många andra Ghibli-filmer) tydliga antagonister. En vacker film, men lite för lång den här också (över två timmar) och jag såg den i två omgångar. Som sagt, inte lika vass som Mononoke, men fortfarande verkligen värd att se för de extremt vackra och detaljerade animationerna och för att Studio Ghibli generellt är fantastiskt. En stark 3:a av 5

    Castle in the Sky (1986) - IMDb

    Parasit (2019)
    En sydkoreansk thriller om en hustler-familj som knegar på i lågbetalda arbeten, men gradvis tar sig in i en rik familjs hem genom en hel del list, lögner och en viss avsaknad av moral. När huset töms för att ägarna åker på semester passar familjen – som nu utmanövrerat de tidigare anställda – på att leva lyxliv i deras hus, ovetandes om den storm som gör att familjens ägare kommer hem tidigare än planerat… Mycket spännande, underhållande och mörk film. 4 av 5

    How “Parasite” Falls Short of Greatness | The New Yorker

    Shoplifters (2018)
    Jag fortsatte på det östasiatiska temat och såg den andra filmen som hype:ades, vilket var Shoplifters,en japansk film. Shoplifters skildrar en fattig arbetarklassfamilj (något likt Parasit), där pappan Osamu är dagsarbetare som tvingas lämna sitt jobb efter en skada, hans fru Noboyo som arbetar med att tvätta kläder, dottern Aki som arbetar som någonslags eskort, den unge pojken Shota och den äldre kvinnan Hatsue som lever på och försörjer de andra med hjälp av sin döde makes pensionspengar. I familjen hamnar snart också den lilla flickan Yuri som verkar vara föräldralös, men när de på TV två månader senare förstår att hon är saknad utan att föräldrarna rapporterat henne saknad, bestämmer de sig för att behålla henne och klipper hennes hår och döper om henne till Lin. Shota lär sig tidigt att “shoplifta” (d.v.s. snatta), och tar också med sig lilla Lin. Ju längre filmen går förstår man dock snart att detta kanske inte alls är en familj. Till en början har man mycket sympati med karaktärerna, men så småningom utvecklas story:n och man förstår att det är mycket hustle going on här. Mycket spännande film! 4 av 5

    An Adoptive, Foster Parent's Take On Award-Winning Movie 'Shoplifters' -  Savvy Tokyo

    Attenborough och massutrotningen (2020)
    Brittisk dokumentär med legendaren Sir Attenborough. Minns inte riktigt vad den här gjorde för intryck, men den var antagligen bra och sevärd åtminstone?

    Se Attenborough och massutrotningen - SVT Play - Gratis streaming på  Webb-TV.nu

    Resan till Melonia (1989)
    Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Inte minst för Per Åhlins & co. fina illustrationer. 4 av 5

    Resan till Melonia – Bio i Uppsala - Fyrisbiografen

    Titanic (1997)
    Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Det fanns en anledning till att den vann så många Oscars liksom. 5 av 5

    The Making Of Titanic | Movies | Empire

    Persepolis (2007)
    En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se! 4 av 5

    Roya's review of Persepolis: The Story of a Childhood

    Tully (2018)
    En mycket intressant mind-twisting mörk komedi (?) om moderskapet. Lite svår att placera i en genre, men jag tyckte verkligen om den här filmen och det faktum att slutet var helt oväntat, vilket man ju alltid gillar när man blir överraskad som tittare. Det handlar om Marlo som är gravid för tredje gången, och som har två krävande barn sen tidigare med olika typer av speciella behov. När barnet väl kommer får Marlo en “night nanny” vi present ilket hon till en början är mycket skeptisk till, men som hon sedan allt mer uppskattar eftersom hon får ordentlig sömn och dessutom en fin vän. Gillade! 4 av 5

    Movie Review: "Tully" arrives just in time for Mother's Day - The  Independent | News Events Opinion More

    Howl’s moving castle (2004)
    Jag minns när How’s moving castle (eller “Det levande slottet” på svenska) hade premiär, för jag minns bio-affischerna på Fregatten. Jag såg den dock aldrig, vilket är konstigt eftersom det är också Miyazaki och familjen hade ju älskat Spirited away. Jag och Paulina såg den istället båda för första gången tillsammans nu som vuxna, och blev inte besvikna. Otroliga animationer!!! Enligt Wikipedia är filmen influerad av Miyazakis opposition mot USA:s invadering av Irak 2003, och innehåller därför starka antikrigs-teman. Den handlar om den unga flickan Sophie som träffar på en häxa och förlorar sin ungdomliga skönhet när hon förvandlas till en gammal och skröplig kvinna. För att bryta förtrollningen lämnar hon hemmet och ger sig ut på landsbygden, där hon träffar en fågelskrämma som hon kallar “Turnip head”. Han leder henne till trollkarlen Howl’s levande slott, vars magi kommer från eld-demonen Calcifer. Sophie ingår en överenskommelse med Calcifer: han lovar att bryta hennes förtrollning, om hon bryter hans band med Howl. 4 av 5

    Howl's Moving Castle by Diana Wynne Jones – fantastical fun, fantastically  human | Diana Wynne Jones | The Guardian

    Small axe (2020)
    Jag såg två av filmerna i antologin Small Axe, som porträtterar västindiska immigranters liv i 60-, 70- och 80-talets Storbritannien med allt vad det innebär. De två jag såg var Education och Lovers rock. Jag har sett blandade kommentarer om den här antologin, och jag borde kanske se alla, men den sistnämnda Lovers rock var tbh ganska tråkig. Jag och Paulina såg den ihop och kände väl inte riktigt att den hade någon plot egentligen? Hela filmen, som är 70 minuter lång, handlar om en reggae-fest och man får liksom titta på människor som dansar hela filmen. Typ. Så där förstår jag faktiskt inte riktigt hype:n. Education hade en tydligare handling, och berör om den rasism som svarta, och i det här fallet västindiska invandrare, utsattes för i Englands skolsystem på 70-talet. Den var gripande. Jag skulle säga att Lovers rock kanske får 2 av 5 och Education 2,5 av 5? Men som sagt borde jag kolla på de andra tre filmerna också, för jag kanske bara såg de minst bra av dom?

    Small Axe' Review: The Agonies and Ecstasies of Black British Lives - The  New York Times

    Your name engraved herein (2020)
    En sydkoreansk film som jag såg för att den var hbtq-themed, d.v.s det var två killar som blev förälskade. Men handlingen var lite konstig och hängde inte riktigt ihop på nåt sätt? Jag hade tbh också lite svårt att hålla isär karaktärerna för de var så lika hahaha men det är kanske bara min european gaze som säger till det. Sen var det ändå nån het sexscen och gay love blir man alltid glad av när det skildras i film (även om detta var ganska sad sådan) men det finns definitivt bättre hbtq-filmer. 2,5 av 5

    Taiwanese Gay Drama 'Your Name Engraved Herein' On Netflix Is Worth A Watch  - Gaysi

    Ponyo (2008)
    Detta är också Myazaki och Studio Ghibli men tyckte inte alls denna höll samma kvalitet som de andra filmerna. Kanske för att det här är en ganska tydlig barnfilm som saknar det där mörkret som andra Studio Ghibli-filmer har, men också för att illustrationerna tbh hade rätt dålig kvalitet jämfört med övriga Studio Ghibli-filmer. Inte alls den fantastiska detaljrikedomen, vackra bakgrunderna eller de realistiska ansiktsuttrycken man är van vid, och också en haltande story à Lilla Sjöjungrun. Nej, den här rekommenderar jag inte särskilt starkt, men lite underhållande är den väl för framförallt barn. 2 av 5

    Ponyo på klippan vid havet | Netflix

    Kiki’s Delivery Service (1989)
    Bra jag har varit på att genomdriva mitt Studio Ghibli-projekt, eller hur? Nu var det då dags för Kiki’s Delivery Service från 1989, som handlar om häxan Kiki. Det är en coming of age-film med teman som självständighet, och såklart med en stark kvinnlig huvudkaraktär och lite magi på det. Den här filmen är mycket bättre än Ponyo och har också de vackra animationerna som man är van vid, men den är inte i klass med Spirited away eller Min granne totoro, och saknar det där mörkret som man gillar i t.ex. Nausicaä, Monoke och Castle in the sky. 3 av 5

    Kiki's Delivery Service (1989) - IMDb

    Before midnight (2013)
    Den här filmen kan inte ha gjort stort intryck på mig, för jag var tvungen att googla för att komma ihåg vad den handlade om. Men det är i alla fall tredje delen i Before-trilogin Google tells me, och den handlar om ett par som är på semester och som, efter att ha varit tillsammans ett par år, reflekterar över sin relation och sina liv. Jag minns att det var väldigt mycket dialog men att den var sevärd med ett fint slut? 3 av 5

    Ethan Hawke Imagines Fourth 'Before' Movie | IndieWire

    Rocket man (2019)
    Spelfilmen om Elton John fanns på Svt play så då var man ju tvungen att se. Handlar, som man kan tänka sig, om Elton John som ung, och hur hans karriär började. Den känns väldigt lik Bohemian Rhapsody (se nedan), eftersom den behandlar exakt samma teman: manlig rockstar som är secretly gay, och som mår rätt kasst, självmedicinerar men är, förstås, fullkomligt briljant musikaliskt. Bohemian Rhapsody är dock bättre, men den här var ändå sevärd. 3,5 av 5

    Rocketman - Plugged In

    Mustang (2015)
    Mustang såg jag och Linda tillsammans eftersom den finns på Drakenfilm som hon har. Och vilken film sen! Så vacker scenografi och man satt som på nålar och undrade hur det skulle gå. Filmen handlar om fem systrar som lever i en konservativ turkisk familj som är starkt präglad av heders kultur. När de på väg hem från skolan badar tillsammans med ett par pojkar anses de ha förstört sin heder, och måste snabbt giftas bort, en i taget. Jättebra film om systerskap, heder och frigörelse, som jag starkt rekommenderar! 4,5 av 5

    Mustang trailer - in cinemas & on demand from 13 May 2016 - YouTube

    Moonlight (2016)
    Moonlight är en coming of age-film om den unge Chiron, en afroamerikansk kille som tampas med sin sexualitet. I filmen får man följa honom växa upp i tre stadier av livet: som barn, tonåring, och som ung vuxen; i vilka man får följa hur han hanterar misshandel och homofobi men också vänskap och solidaritet. Titeln syftar på att “in moonlight black boys look blue” vilket är namnet på pjäsen som filmen baseras på. Filmen belönades med tre Oscars bland annat för bästa film. 4 av 5

    Moonlight's Cinematographer on Filming the Most Exquisite Movie of the Year  | Vogue

    The boy who harnessed the wind (2019)
    Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar! 5 av 5

    Netflix film tells tale of Malawian eco boy genius

    Reaching for the moon (2013)
    Jag ville se en hbtq-film och Reaching for the moon fanns på Svt play. Den handlar om den amerikanska författaren Elizabeth Bishop som far till Brasilien för att skriva, där hon utvecklar en romans med den karismatiska arkitekten Lota de Macedo Soares (som alltså var en verklig person också). Filmen är underhållande men stundtals lite konstig plot och oväntat slut. Helt okej! 3,5 av 5

    Reaching for the Moon Review | SBS Movies

    An affair (2018)
    Man gillar ju Tarjei Sandvik Moe (d.v.s. den norska skådisen som spelar Isak i Skam) och han är ju numera mycket bevandrad både på filmduken och på teaterscenen, och spelar huvudrollen i An affair. Filmen handlar om gymnasieläraren Anita som blir uppraggad av den mycket fräcke tonårskillen Markus, en av hennes elever, som hon faller för. Till en början är det oskyldigt, och Markus verkar gilla den makten han har över henne, men snart skiftar maktbalansen. En erotisk thriller som absolut var sevärd och promotion-meningen “How far is too far?” är verkligen accurate för att beskriva känslan filmen ger. 3,5 av 5

    An Affair (2018) - IMDb

    Giant little ones (2018)
    En sort of queer film som handlar om tonårskillen Franky som under en blöt natt har en sexuell upplevelse med sin bästa vän. Franky tar lätt på det och för honom är det ingen big deal, men kompisen har extremt grov internaliserad homofobi, vilket alltid är så jävla sad. Men hoppfullt att, som sagt, Franky verkligen inte har det. Ändå sevärd! 3,5 av 5

    Why Giant Little Ones Is a Coming-Out Film Like No Other | AnOther

    Far from heaven (2002)
    En film med Julian Moore och Dennis Haysbert som utspelar sig i 50-talets USA. Cathy (Julianne Moore) är hemmafruarnas hemmafru och tidningar kommer hem till henne för att göra reportage om det framgångsrika paret. Det Cathy inte vet är att hennes man är bög. Och det är så sorgligt att se sådana här filmer med gay-karaktärer som hatar sig själva så mycket och som kämpar och kämpar för att inte ha de där känslorna, och dessutom berör filmen också rasism, eftersom det inte går för sig att vita hemmafruar från övre medelklassen umgås med svarta personer. Mycket sevärd! 4 av 5

    Image gallery for Far from Heaven - FilmAffinity

    Bohemian Rhapsody (2018)
    Den biografiska spelfilmen om legendaren Freddie Mercury, briljant gestaltad av Rami Malek som jag tidigare sett i TV-serien Mr Robot. En fin film om Mercurys liv, inklusive all the ups and downs. Det är mäktigt, det är extravagant, och det är såklart sorgligt. Mycket sevärd!! 4 av 5

    Movie review: 'Bohemian Rhapsody' won't rock you

    Prince of Egypt (1998)
    Den tecknade filmen om Moses som jag måste ha sett nån gång som liten, men inte mindes särskilt bra. Men den var oväntat bra tbh!? Grät en massa. Jättefint animerad också, och bra filmmusik. 4 av 5

    Brenda Chapman on Prince of Egypt's ambition and Pixar's Brave troubles -  Polygon

    A royal affair (2012)
    En fängslande film baserade på verkliga händelser som utspelade sig i Danmark kring år 1770. Danmarks kung var mentalt instabil och en romans utvecklas mellan hans drottning Caroline Mathilde och hans livläkare, som båda är anhängare till de nya upplysningsidealen. Mycket bra film där Alicia Vikander och Mads Mikkelsen gör briljanta skådespelarinsatser. 5 av 5

    A Royal Affair (2012) - IMDb

    Pleasure (2021)
    Såg på bio med Olivia. Lämnade inget åt fantasin om man säger så. Om en svensk tjej med alteregot ”Bella Cherrie” tatuerat på handleden, som åker till L.A för att bli nästa stora porrskådis. Stundtals plågsam att se, stundtals rolig, men framförallt ärlig om porrindustrin. 3,5 av 5

    Pleasure (2021) recensie, Ninja Thyberg - Cinemagazine

    Shéhérazade (2018)
    Fransk socialrealism, d.v.s mörker och misär. Om Zach som kommit ut från ungdomsanstalt och hamnar på gatan, där han snabbt plockas upp av sina kriminella vänner. De vill köpa honom sex, ”c’est un cadeau” som present för friheten men Zach blir förtjust i Shéhérazade, som arbetar som prostituerad. Han faller för henne, samtidigt som han också agerar som hennes hallick, och ställs snart inför ett etiskt dilemma. Som sagt, mörker och misär men det är också en del ljuspunkter i mörkret. Så deppigt att se hur kriminaliteten och misären verkligen är en spiral nedåt, och hur svårt det är att ta sig ur. 4 av 5!

    Shéhérazade (2018) | MUBI

    Arrietty (2010)
    Jag har ju då som sagt ett litet projekt-i-projektet och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Hittills i år, när jag då såg Arrietty vilket var ganska nyligen, hade jag då sett Ponyo, Howl’s moving castle, Kiki’s delivery service och Nausciä and the valley of the wind, men projektet började egentligen 2020 och då såg jag också Princess Mononoke, Castle in the sky samt såg om Spirited away och Min granne Totoro, varför jag la till dom på 2021 års lista också 🙂 Och nu var det alltså dags för ny Studio Ghibli-kväll! Arrietty handlar om the little people – småfolket som bor under hus och lånar sånt som människorna inte kommer sakna ändå. Otroligt vackert illustrerad med fantastiska detaljer. Och det finns lite mörker, även om det mest är gulligt och vemodigt. Fin film! 3,5 av 5

    Studio Ghibli Stills - The Secret World of Arrietty - 1920x1032 - Album on  Imgur

    Winter’s bone (2010)
    Amerikansk socialrealism med Jennifer Lawrence i hennes genombrottsroll. Hon spelar tonårstjejen som bär ett tungt lass på sina axlar, inklusive att ta hand om sin mamma och sina två syskon i en värld full av motgångar. De har inga pengar, och den försvunna pappan har satt huset i pant, så nu hotas de att vräkas såvida de inte kan bevisa att pappan dött. Lawrence’s karaktär åtar sig det morbida uppdraget. Det är mörker och misär, men jävligt bra film! 4 av 5

    Winter's Bone Reviews - Metacritic

    Colette (2018)
    Colette handlar om den franska författaren med samma namn, spelad av Keria Knightly. Det är Paris och det är sekelskifte mellan 1800- och 1900-tal, och Colette skriver böcker under pseudonym, eftersom kvinnor inte blir utgivna. Hennes böcker blir omåttligt populära och hennes make Willy får all ära. Detta verkar vara okej för Colette än så länge, för hon får också leva ett fritt liv och bland annat utforska sin sexualitet. Willy blir dock allt mer odräglig, och Colettes böcker alltmer populära. Ni hör ju, intriger. Mycket bra film based on a true story, med många queer elements och det gillar man ju 🙂 4 av 5

    Review: 'Colette' and One Woman's Lust for Life - The New York Times

    Don’t look up (2021)
    Ja, vi såg också stjärnspäckade och kritikerrosade Don’t Look Up från Netflix, och till en början var jag ganska charmad men tyckte att den blev mer och mer B. Alla hyllar den, men jag vet inte, den är så grund och har så lite trust in the viewer? Man blir liksom skriven lite på näsan, det är så otroligt övertydligt. Kometen motsvarar klimatförändringarna, Meryl Streeps aningslösa karaktär representerar Trump och Jennifer Lawrences och Leonardo DiCaprios desperata forskar-karaktärer motsvarar de desperata klimatforskarna, som inte kan få politikerna att agera. Gott så, men som sagt, det hade inte behövt vara så obvious och så låg nivå? Sen är det ju som sagt alltid kul att se en massa kända skådisar, men också lite slöseri. 2,5 av 5

    Don't Look Up, here is the first trailer of the film with Leonardo DiCaprio

    Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021: I am Greta (2020)Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som…