Archive for the ‘Film’ Category

HJÄRTAT

Monday, March 12th, 2018

Förra veckan var jag och såg filmen Hjärtat tillsammans med en del av bokklubben + Sebbe och Merlin. En fantastiskt bra film som jag verkligen vill rekommendera!

Filmen handlar om något så opretentiöst som en Helt Vanlig Heterosexuell Relation och faktiskt ingenting mer än så – inga dramatiska dramaturgiska svängningar i form av typ oönskad graviditet, misshandlande pojkvän, drogberoende morsa eller whatevvs – utan bara ett extremt bra och intimt porträtt av en kärleksrelation och allt vad det innebär.

Filmen börjar på en folkhögskola där Mika (som spelas av Fanni Metelius som även är regissör, klippare och manusförfattare) (!!) och Tesfay (som spelas av komikern Ahmed Berhan) träffas och inleder en relation. Jag läste någonstans att Fanni ville göra en film som liksom inte, som många andra filmer, handlar om två som vill ha varandrar och så händer saker hit och dit och så slutar det lyckligt (eller olyckligt) med att de får varandra eller inte får varandra, typ. Nu ville hon göra en film som utforskar vad som händer sedan, efter en blivit ihop. Hur blir det då?

Och ja, det är ju såklart olika för alla par men jag tror väldigt, väldigt många kommer kunna känna igen sig i om inte allt så delar eller fragment ur den relation som Mika och Tesfay har. Nyförälskelsefasen, det mysiga i att flytta ihop, hur något som en gång var fint och pirrigt blir vardag, att en tar varandra för givet, känslan av att älska någon djupt men samtidigt vilja något annat. Att som tjej ofta sätta sina egna känslor åt sidan och prioritera sin pojkväns mående. Att alltid vara den som säger “vi måste prata”, för att en måste prata. Det passivt aggressiva i “fint att du har diskat!” när köket ser ut som ett bombnedslag. Och så vidare. En kommer väldigt nära inpå relationen rent känslomässigt, och alla små subtila svängningar i känslor, humör och kärlek mellan de tu är så verklighetstrogna.

Filmen är väldigt normativ på många sätt i och med att den handlar om en Helt Vanlig Heterosexuell Relation, men den är också väldigt normbrytande på många andra sätt. Exempelvis behandlar den ett så ovanligt ämne (på filmduken alltså, ej IRL) som att som tjej bli sexuellt dissad av sin pojkvän. Att hon vill ligga men inte han. De har också gjort en bra casting och ansträngt sig för att inte göra filmen så vit – många svarta skådespelare figurerar vilket är så bra. Fotot är också normkritiskt – det märks att det är en kvinna som regisserat och klippt. Det är liksom inte den ur perspektivet från the Male Gaze, utan kvinnor har sex utan att sexualiseras (ja, det går). Som Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar om i senaste avsnittet av En varg söker sin pod (avsnittet heter En balle med gitarr och de pratar om Hjärtat från 45 min in i podden); det är många sexuella scener som filmat med den Manliga Blicken hade fått en helt annan sexualiserande klang än vad de har nu, när filmkameran är så nära att en ibland ser skådespelarnas porer, när bröst får porträtteras i en väldigt osmickrande vinkel och där celluliter och valkar subtilt får finnas. Dessutom har hela filmen en i övrig feministisk touch; exempelvis finns det ett tillfälle där Mika ligger med en kille som gör något som hon inte gillar – och hon säger ifrån (fast på ett odramatiskt sätt, liksom “sånt kan hända, var rimlig och säg förlåt så fortsätter vi) och ber honom säga förlåt som om han menade det innan det fortsätter (när har ens nåt sådant hänt på film att en tjej sagt ifrån utan att det blir en big deal?). Eller att tjejers håriga armhålor syns i förbifarten, att Mika har en Helt Normal Kropp (dvs ej anorektisk eller typ size zero), att tjejer tar plats sexuellt och att karaktärerna har tydliga socialistiska och feministiska värderingar.

Suzanne Reuter spelar Mikas mamma och Liv Strömqvist tyckte i podden att hon representerar förnuftet i filmen. Vad menar hon? Tja, Mika ältar sitt förhållande med sin mamma, hur Tesfay inte verkar tycka om henne men ändå vill ha kvar henne, att de kanske borde gå i parterapi, att det är något som skaver. Och Mikas mamma undrar vad sjutton som är problemet? Bara lämna honom! “Herregud, du är ung, snygg, smart, varför går du inte bara?”. Och fattar inte att en inte “bara kan gå” när en älskar varandra djupt. Samtidigt håller jag med både Mikas mamma och Liv Strömqvist: när en är ung och typ inte har några barn ihop – visst ska en kämpa för sitt kärleksförhållande men till en viss rimlig gräns, och jag anser nog att den gränsen är betydligt lägre när en är just ung än när en är äldre och har barn ihop. För att fortsätta citera En varg söker sin pod nämnde de någon, apropå filmen, som hade sagt att innan en får barn, så fattar en inte hur lätt det är att lämna ett förhållande – att dörren stod vidöppen hela tiden haha. Men ja det förstår en väl kanske inte förrän en får barn.

Anyhow, en mycket bra film, gå och se den!

Liyana

Thursday, February 1st, 2018

Var på bio imorse med Mim (det är ju filmfestival must nu) och såg denna fina lilla film. Liyana. Det är en blandning mellan dokumentär om ett barnhem i Swaziland, och animerad saga om den modiga flickan Liyana. Det var verkligen en rörande och hoppingivande film, trots de hemskheter vissa av barnen i filmen varit med om. Ett så fint sätt att bearbeta detta på också: en person med yrket “sagoberättare” (alltså fatta att jobba professionellt som det!) kommer till barnhemmet och låter barnen tillsammans skapa sagan om Liyana. Om hur det kommer rånare till hennes hus och kidnappar hennes tvillingbröder, och om hur hennes mamma och pappa dör i AIDS. Saker som barnen själva kanske varit med om och nu bearbetar med en kreativ process. Rekommenderar denna lilla film! Mysigt att börja dagen med bio och Mims också, mycket bra kombo. Nu ska jag strax ha svenska för asylsökande!

Väck mig när ni vaknat

Tuesday, October 10th, 2017

Jag och Sebbe var och såg Silvana – Väck mig när ni vaknat på Hagabion i fredags. Den var SÅÅÅ bra!!! Rekommenderar starkt. In fact, beordrar er alla att pallra er till närmsta biograf och se den pronto.

Filmen handlar alltså om Silvana Imam, det är ett gäng skapare som följt henne från 2014 till 2016, dvs från början av hennes karriär till nu. Som tittare får en följa med Silvana i framgångar som motgångar, och en får se en mycket mer sårbar sida av henne än en sett tidigare. T.ex. hur sjukt gullig hon är när hon är olyckligt kär i Beatrice Eli i början av filmen. Se den guys.

Det finns bara en IMAM och det är inte en man
Vi är power pussies

PS, i filmen är den legendariska konserten som Silvana och Beatrice gjorde tillsammans på Liseberg 2015 med. Jag var på den tillsammans med Carro och Matilda och det var f a n t a s t i s k t.

PRIDE

Saturday, August 19th, 2017

Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så kunde de i solidaritet förstå varandras kamper, och förenas. Arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen.

Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få  sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de.

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Allt detta startades av hbtq- och människorättsaktivisten Mark Ashton, som fanns på riktigt. Han var en av grundarna till LGSM, och blev (åtminstone i filmen) dess frontfigur: “One Community should give solidarity to Another. It is really illogical to say, ‘I’m gay and I’m ino defending the gay Community but I don’t care about anything else…’.” Han får sina vänner att starta LGSM. Och så börjar de samla pengar.

Bildresultat för pride movie gif

De får besök av Dai Donovan, en representant från Dulais, vars närvaro till en början visas mycket skepsis i hbtq-community:t, men som sedan, mottas med vänlighet när han ödmjukt förklarar hur mycket deras ekonomiska bidrag betyder, och hur tacksamma gruvarbetarna är över deras stöd. Och att det inte är så stor skillnad på en bar i Dulais och en gaybar i London ändå, kvinnorna är bara lite mer feminina här (blink till dragqueensen). Donovan fanns på riktigt och var en modig, öppensinnad walesisk gruvarbetare som inte brydde sig om att pengarna de fått samlats in av bögar och lesbiska.

Bildresultat för pride movie gif

Sedan åker LGSM för att besöka Dulais, utan att ha en aning om hur de ska mottas i ett litet, litet gruvsamhälle i ett 80-talets södra Wales.

Bildresultat för pride movie gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Många har fördomar, många reser sig demonstrativt upp när LGSM kommer in i samlingssalen. Men det finns också solidaritet och empati, och en enorm tacksamhet för LGSM:s stöd. Så de fortsätter samla in pengar till stöd för gruvstrejken. I solidaritet.

Bildresultat för pride movie gif

Jag gråter så mycket till denna film. Men allra mest i slutet. För när 1985 års hbtq-parad skall hållas, så får LGSM gå allra först. För med sig har de tre busslaster fulla med gruvarbetare från den lilla byn Dulais i södra Wales, som i solidaritet går i paraden för hbtq-personers rättigheter. Börjar nästan gråta nu när jag skriver det, men det är så jävla fint. Och det hände också på riktigt.

Bildresultat för pride movie gif

Bildresultat för pride movie gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Några av de verkliga personerna i LGSM.

Bildresultat för pride 2014 movie true story

Se filmen. Den är fantastisk.

 

Særr, har du hooket med den føkkboyen? Kødder du med meg?

Thursday, December 15th, 2016

Älskarrrr serien Skam. Om ni inte sett den in och titta direkt. Har plöjt de två första säsongerna som finns ute på SVT play med svensk text (det är en norsk serie) på ett par dagar. Men den är så bra? Helt særr ass! Jeg kødder ikke! Kanske inte så mycket igenkänning på överklassen typ alla i serien verkar tillhöra, men desto mer igenkänning i systraskapet, 17-årsosäkerheten, den första kärleken, letandet efter fest, gymnasiet, studenttider, føkkboys, de coola kidsen i trean när en själv gick i ettan, hur en formulerar sms på bästa sätt, osv osv. Det är så sjukt bra skådespeleri alltså? En otroligt välgjord serie, och relativt representativ (kanske inte i ekonomisk klass dårå men våra norska granner är väl alla rika as fuuuck) och jag önskar den kommit ut när jag själv var 16-17. Så bra. Totally recommending. Karaktärerna har till och med egna instagram-konton, visst är det sykt? Okej, ska sluta prata norska nu. Men det känns som jag lärt mig lite norska av att streckkolla denna serie? Jeg kødder ikke! De säger “kødder” typ hela tiden, det betyder typ “skoja”. Kanske måste se de resterande två säsongerna på NRK play utan svensk text pga så spännande och bra. Men vill ju samtidigt fatta allt de säger och jag är så dålig på norska? Dagens i-landsproblem.

Image result for skam

//ALiCE med ICE

The get down

Saturday, September 3rd, 2016

Har börjat kolla på en ny serie från Netflix. Först började jag kolla på Stranger things som också är en av Netflix’s nya serier, men hann kolla i fem minuter innan jag insåg att näe, jag kan inte kolla på det här själv för jag kommer bli alldeles för uppskrämd, haha. Får vänta tills Seb kommer hem så kan vi kolla tillsammans. Började istället kolla på The get down, och jag gillar det verkligen!

Bildresultat för the get down gif

Den utspelar sig 1977 i Bronx, New York, där byggnader står tomma, landlords betalar kriminella gäng för att bränna upp dem och få ut försäkringspengarna, olika gäng driver drogkarteller, sommaren är den hetaste sommaren någonsin, och de svarta och bruna ungdomarna med latinamerikanska och afrikanska rötter drömmer sig över till andra sidan, Manhattan, dit den enda connection:en är tåget. Serien är regisserad av Baz Luhrmann som också regisserat tex Moulin Rouge och The Great Gatsby, och det syns! Mycket färgstarkt, spektakulärt, musik all over the place. I like it.

Bildresultat för the get down gif

Det handlar om Ezekiel (godingen med blå tröja längst till höger i gif:en ovan) som är mycket talented with them words, och hur han och den aspirerande DJ:en Shaolin “Shao” Fantastic (med röd tröja längst till vänster i gif:en ovan) träffar varandra och inser att tillsammans kan de bli något stort. De måste bara få in cash, och Shao måste lära sig DJ:a. Och här snackar vi DJ:ing på riktigt; vända vinyl-skivor, ha två skivor på samtidigt där den ena är nutid och den andra framtid, räkna ut exakt matematiskt när en skall börja om den ena skivan för att få samma beat, osv. För det är nämligen där och då, i 70-talets Bronx, som nutidens hip hop växer fram: talangfulla DJ:s använder disco-dängornas grunder men jobbar med matematik och noga uträknade skivbyten med att hoppar över sången (“det tråkiga”) och skapa föregångaren till dagens hip hop-beats.

Bildresultat för the get down gif

Samtidigt som hip hopen föds, håller discon på att dö ut, men Ezekiel:s “girl” Mylene drömmer om att bli just den nya discodrottningen.

Bildresultat för the get down gif

Mylene har en extremt religiös familj som inte vill tillåta henne att fullfölja sina drömmar om att sjunga disco, och samtidigt stöter hon bort Ezekiel eftersom hon vill ge sitt hjärta åt en “man med ambitioner”, inte någon som kommer stanna i the Bronx forever, och som inte vågar utnyttja sin talang.

Bildresultat för the get down gif

Samtidigt som Mylene ägnar sig åt sin sång och Ezekiel, Shao och resten av “Fantastic four plus one” jobbar med sitt projekt The get down; en hemlig hip hop underground-klubb någonstans i Bronx ruiner; finns sidospår, och hela serien känns som en ständig kritik av både dåtidens och dagens orättvisa samhälle med klassklyftor, segregering och rasism.

Bildresultat för the get down gif

Mycket uppfriskande med en serie där alla personer är svarta eller bruna; en tydlig blink åt Black lives matter-rörelsen, och roligt hur hela serien osar 70-tal. Värt att se bara för 70-talsestetiken och -musiken.

Bildresultat för the get down gifBildresultat för the get down gif
Bildresultat för the get down gifBildresultat för the get down gif

Rekommenderar denna serie! Har bara sett tre avsnitt än så länge, men jag gillar hur allvarligt blandas med roligt, hur Bronx-romantiken med takhäng och underground-fester blandas med Bronx-misären med råhet, bränder, droger och kriminalitet, hur disco blandas med hiphop och hur hela serien känns fräsch och nyskapande. Black lives matter, som sagt.

Bildresultat för the get down gif

Avslutar med att citera ett poem som Ezekiel läser upp ungefär tjugo minuter in i första avsnittet. Tillåt mig att gråta lite. Tänk er detta till ett melankoliskt, tungt men ändå melodiskt hip hop-beat.

Boom, then crash, the shattering of glass
I dived to the floor, busted my ass
“What the hell was that?” was all that I said
Then I see the pool of blood, then I see my moms was dead
No emotion in the commotion, I wasn’t even sad, even when I learned that the bullet was meant for my dad
Vietnam made pops crazy he was already half-dead so why couldn’t that have been him that they shot in the head?
All the news that fits the print, Mama’s death went unreported, not a whiff, word or hint
“They don’t care about us niggas” is how my pops explained it
But I didn’t know I was a nigga until my dad proclaimed it
Six months later my pops was dead, too, drug-related shots fired, his skin turned cold blue
On the news that night the president’s wife got a new hairdo, the news guy said “I like it. How about you?”
No word about my pops in the Post or on CBS, why was that, you ask? Take a fucking guess
And yeah, why is that? is what politicians should be asking, but who’s got time for questions when y’all skiing up on Aspen? Bronx get gunshots to the head and all ya’ll swerving us is Aspirin
My mama was so lovely she would have made your head spin, level the playing field and y’all would see who would really win, and yeah, I got anger. But I don’t let it take me down, because my mama taught me better, and she holds me up when I fall down
Rest in peace, moms, don’t worry about your son
Someday I’ll make you proud because yeah, I am the one.

Och PS. Alla skådespelare är dessutom så jävla snygga. Just sayin.

//ALiCE med ICE

 

Vi måste prata om Orange Is The New Black (SPOILER-VARNING!!!!!!)

Thursday, July 7th, 2016

Vet inte vad som har hänt med mig, plötsligt har jag jättemycket att blogga om?  I guess it’s the  vacay, aight? Anyway, vi måste prata lite om Orange Is The New Black. Det har ju släppts en ny säsong som I guess ingen har missat (såvida ni inte bott under en sten det senaste året alternativt är extremt ointresserade av TV-serier), och jag har äntligen sett klart hela nu. Många plöjde väl alla på en gång (Netflix släpper alla samtidigt till skillnad från tex Game Of Thrones) (som vi för övrigt också behöver prata om), men jag hann inte riktigt. Men nu så. OBS NU BÖRJAR JAG SPOILA GREJER HÄR SÅ LÄS INTE VIDARE OM DU INTE SETT SENASTE SÄSONGEN OCH PLANERAR ATT SE DEN.

Alltså. Jag grät så jäkla mycket på det näst sista avsnittet. Hulkade som jag-vet-inte-vad i min ensamhet när min favvo-character all times Poussey dog. ALLTSÅ!? Jag misstänkte att något skulle hända, för hon och hennes tjej har bara gått runt och varit gulliga och lyckliga och tuttinuttiga hela säsongen, jag tänkte liksom, det här är nästan lite för bra för att få vara sant. Poussey har ju liksom haft lite problem innan och så, med alkoholmissbruk, att hennes kompisar övergav henne för Vee, att hon varit olycklig utan någon att älska osv. Och nu när hon äntligen hittat kärleken i Soso, så går hon och dör!? Aaaaah. Blev så arg och ledsen –> 🙁 🙁 🙁 🙁 🙁

Äeee, det var cruel av seriemakarna också. Men ett bra avslut rent dramaturgiskt såklart. Och upplagt för en till säsong med cliffhangern det slutade med, jävlar i min lilla låda alltså. Spännandeeee. Ska vi behöva vänta ett helt år nu innan vi får veta huruvida Dayanara kommer fucka upp sitt liv med att döda den där vakten och därmed förlänga sitt fängelsestraff, säkert bli helt psykologiskt knäckt, göra sin nyss utsläppta mor besviken osv osv osv? HOW ARE WE GONNA DO THIS?

Ahja, tills dess. Tribute to Poussey. You were always my favourite. Eller ah, hade ju en liten crush på Stella a.k.a. Ruby Rose när hon dök upp i förra säsongen pga SÅ SNYGG. Jag skall erkänna det. Men Poussey alltså. Ändå finaste karaktären. Alltid snäll, glad, solidarisk som få, modig som vågade stå upp mot Vee när ingen annan vågade, bästa hootch-makern, smart och flitig, skämtsam, gullig, snygg.

(Btw, gud, varför ser det så sexigt ut att röka?)

Poussey, R.I.P.

//ALiCE med ICE

En dag med Trâm och Sebastian

Saturday, January 30th, 2016

Idag var jag och Sebastian hembjudna till Trâm på lunch. Så himla kul att få se hur hon bodde, och en annan del av Hanoi som var icke-turistigt. Jag och Sebastian drog ögonen till oss som blinkande, “blonda” fyrar där vi stod och väntade på Trâm när vi hoppat av taxin :))

image

Trâms mamma hade lagat en fantastiskt god lunch till oss (men tyckte det var väldigt suspekt att den skulle vara helt fri från djurs lidande, hehe, hashtag konstiga svenska veganer!); fried tofu, en potatissallad, sautéed (vet ej ordet på svenska?) kål och svamp, rostade jordnötter och chilisoya att doppa i. Det var så gott!! Och väldigt typically vietnamesiskt. Men när de väl får till nåt vegetariskt som inte är typ stekt ris med grönsaker, så tycker jag om maten mycket här! Ofta är det dock svårt att hitta vegetariskt/veganskt, kött är standard i varje måltid här. Men tofu äts ju mycket, så det brukar vi få tag i. Mycket gott var det i alla fall, och så mysigt att en har en egen liten skål med ris och sedan plockar med pinnarna ur de gemensamma skålarna.

image

image

Efter lunch åkte vi kollektivtrafik, mycket spännande, för att åka till biografen. Jag och Sebastian, med tillhörande engelskspråkig vietnames, var dagens attraktion på bussen och vi hade allas ögon på oss, haha. När vi klev av korsade vi en kaoz-gata. Men vi har börjat vänja oss vid trafik-kaoset! Häromdagen korsade vi till exempel en stor gata utan att ens titta vilket vi insåg först efteråt, snacka om att acklimatisera sig. Som sagt, det gäller att gå långsamt men med jämn takt så hinner alla moppar väja. Det är inte som att de kommer stanna för dig om du bara står och väntar, och konceptet grön gubbe fungerar inte riktigt här, så det är bara att vandra ut i vägen i zombie-inspirerad gång. Välkommen till Hanoi!

image

 

Nu inför Tet säljer de sådana här apelsinträd överallt. En kan också se folk som balanserar enorma träd i krukor på sina moppar. Mycket fascinerande!

wpid-1070494.jpg

wpid-1070448.jpg

wpid-1070447.jpg

Bion vi gick på var The Danish Girl, på förslag från Trâm. Det var en helt fantastisk film! Kul dessutom att den bland annat utspelar sig i Danmark, att en av huvudrollsinnehavarna var briljanta Alicia Vikander, som är svensk, och att en film som denna ens får visas i Vietnam. Den handlar nämligen om den första transpersonen i världen som gick igenom en könskorrigerings-operation. Filmen utspelar sig i slutet på 20-talet/början på 30-talet och är baserad på den verkliga Lili Elbes dagboksanteckningar, där en dansk konstnär, Einar, egentligen är en kvinna, vilken vaknar till liv när Einar står modell för sin fru Gerda (Alicia Vikander) utklädd i kvinnokläder. Filmen var otroligt vacker både rent estetiskt och dramaturgiskt, mycket bra skådespeleri, vacker scenografi och såklart en så fin och mycket viktig story. Fin, sorglig men ändå hoppfull. Se den!!! Så viktig. Och som sagt fantastiskt ändå att en sån här film får visas i Vietnam, som ju ändå är en enpartistat med mycket censur. Men, Vietnam är också en pionjär när det gäller HBTQ-rättigheter i Asien; homosexualitet har aldrig varit förbjudet enligt lag här och diskursen kring HBTQ är i förändring till en mer accepterande och inkluderande sådan. Samkönat äktenskap gick visserligen inte igenom när det var på agendan för något år sedan, men det gjorde däremot rätten att ändra sin identitet om en är transperson, vilket var en stor vinst för HBTQ-rörelsen i Vietnam!

Efter bion var jag fortfarande mätt efter lunchen, men Trâm och Sebastian ville käka något så då gjorde vi det. Hejhej!

wpid-1070497.jpg

wpid-1070495.jpg

Och nu är även denna dag till ända. Om ett par dagar drar vi söderut till värmen. Klart slut!

//ALiCE med ICE

C-uppsats, svartvitt och Taikon

Tuesday, October 13th, 2015

At the moment: här sitter jag vid köksbordet i lägenheten i Gårda där jag bor just nu, och försöker fila på problemformulering inför C-uppsatsen. Jag går metodkursen just nu (övermättad på epistemologi, ontologi och metodologi) och sista tentan är ett flersidigt PM som grund för C-uppsatsen, som jag då skriver i vår (lite konstigt upplägg, men det beror på att vi skall ha projektledningskurs och fältkurs i Vietnam däremellan). Tror att jag efter mycket om och men kommit fram till att jag vill skriva om veganism och feminism, om sambandet, och varför det finns ett samband och hur det påverkar. Intressant ämne ändå!

wpid-wp-1444726170326.jpg

Igår bjöd jag Carro på bio, och vi lyckades matcha utan att ha kommit överens om det? Jäkligt skillat ändå. Svartvitrandigt is the shit.

wpid-snapchat-7713900920524224145.jpg

Vi såg Taikon på Hagabion! Jag blev sugen på att se den när jag och pappa var och såg Dheepan på Götabion häromveckan. Taikon handlar om Katarina Taikon, som kämpade för romernas rättigheter i Sverige på 60-talet, men som aldrig riktigt fick gensvar trots sin retoriska skicklighet. Till slut sa hon att om vi skall få till förändring, måste vi vända oss till barnen. Och det var då hon började skriva Katitzi-böckerna. Jag läste dem när jag var liten kommer jag ihåg, mamma gav dem till mig och sa att jag skulle läsa dem, och jag minns att jag tyckte de var bra! Även dokumentären var bra, kanske inte som DN skriver i klass med t.ex. Searching for Sugarman, men fortfarande mycket sevärd, tankeväckande och vemodig och full med arkivbilder från 60-talets Stockholm. Också väldigt i tiden med tanke på romers situation idag, och den allt mer ökande antiziganismen och föraktet för romer. Här är DN:s recension (en 3:a), SvD:s (en 5:a) och GP:s (en 4:a)

//ALiCE med ICE

“Et le bleu est devenu une coleur chaude”

Friday, August 28th, 2015

Screenshot 2015-08-28 at 21.09.55

Den där målade jag igår! Är mycket nöjd. För er som inte känner igen bilden, är det från filmen La vie d’Adèle, eller Blue is the warmest color som är den engelska titeln (men titeln på det franska seriealbumet som filmen bygger på är just Le bleu est une coleur chaude, vilket betyder Blå är den varmaste färgen). Har ni inte sett filmen tycker jag verkligen ni skall göra det! Det är ett tre timmar långt konstverk, som iscensätter sprakande, passionerad, vacker, våldsam kärlek på ett otroligt sätt. Väldigt verklig film som känns extremt realistisk, eftersom tagningarna är långa och lämnar inget åt fantasin (inklusive tio minuters heta sexscener). Det handlar om Adèle (i originalseriealbumet Clèmentine), en fransk sjuttonåring, som tampas med sin sexualitet; hon känner från första ögonblick en stark dragning till den några år äldre Emma med det blåa håret, fastän det på 90-talet då filmen i början utspelar sig fortfarande är väldigt uppseendeväckande och inte helt accepterat med homosexuell kärlek. Genom filmen får en se hur Adèle utvecklar sig och blir äldre, och hur hennes och Emmas relation också utvecklar sig i olika stadier av livet, och har samma lyckor och problem som alla andra heterosexuella par. En film väl värd att se! Den är lite långsam eftersom tagningarna är så långa, men den är vacker och sorglig och fin och fransk så det är ändå ett måste. Dessutom är skådespelerskorna Léa Seydoux (Emma) och Adèle Exarchopoulos (Adèle) otroligt duktiga. Här kommer ett par fina GIF:s!

Dessutom är både Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos sjukt snygga. Älskar Léas glugg mellan tänderna och Adèles alltid ruffsiga hår. Se filmen!

//ALiCE med ICE