Category: Poesi

  • September 2023

    Månadens känsla/sammanfattning

    Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det som tar upp det mesta av min tid (är ju ändå där 37 h i veckan, och sen så blir det lite till jobb hemma varje vecka). I övrigt ägnar jag mig åt beachvolley en eller två gånger i veckan (älskar den sporten), och försöker hänga i skogen så mycket som möjligt. Laga god mat på helgerna och på vardagarna rullar livet mest på. Men jag känner mig nöjd. Jobbet är kul och jag hinner med det jag ska. Det är mycket att göra, men det är ändå ett privilegium att få dela vardag med en massa tonåringar varje dag haha. De är så gulliga.

    Månadens soundtrack

    Fortsätter med Stockholmsvy av Hannes som jag hade även förra månaden. Den är toppen.

    Månadens sociala/resa

    Har varit i Stockholm och hängt med Lise och Mim och gått på fest hos Erik och Lisa. Vi klädde ut oss till Freuds personlighetsteori (I know, det var långsökt). Men tycker vi lyckades bra!!

    Att jag över huvud taget var i Stockholm berodde också på att jag var på Amnesty-konferens där med jobbet. Vår skola är alltså en så kallad Amnesty-skola vilket innebär att man får åka på konferens en gång om året, men framförallt att man skall genomföra vissa aktiviteter, bland annat Skriv för frihet som är en global kampanj där över 200 länder skriver under namnlistor och skriver solidaritetsbrev för att sätta press på olika regeringar som fängslat abortaktivister, poeter och andra mänskliga rättighets-försvarare. Konferensen var toppen, jag såg bl.a. ett jättebra panelsamtal med Martin Schibbye vilket gjorde mig lite starstruck.

    Månadens mat

    Har fortsatt att plocka och äta svamp! Men har inga nya bilder på det. Blev också inspirerad förra helgen när jag var på Radikal bokmässa och fick äta frijoles och arepas con queso (d.v.s. ostfyllda friterade majsbröd mmm) så det har jag lagat två gånger den här månaden (även om igår tekniskt sett var oktober men anyway). Frijoles är alltså typ bönsoppa, eller stekta svarta bönor med kryddor (t.ex. spiskummin och paprika) + några skvättar vatten för att det ska bli lite såsigare. Detta serveras med ris, pico de gallo (hackad lök, vitlök, koriander, chili och tomat), arepas con queso (ostfyllda majsbröd alltså) och så gjorde jag en mangosalsa till också. Blev toppengott. Tack Syndikalistiskt forum för inspo!

    Månadens scenkonst

    Har som sagt varit på Amnestykonferens och då såg jag massa bra talare som kanske inte riktigt kan kallas för scenkonst men i alla fall scen. På radikal bokmässa såg jag Athena Farrokzhad, Merima Dizdarević och Burcu Sahin framföra sin “Ööööverenskommelse för Sverige​​​”, ett avtal skrivet på Tidö slott, en numera ökänd gärningsplats för regeringen och SD:s motbjudande Tidöavtal. Poesiläsningen var sååå bra! Rolig, sorglig, vulgär, befriande, och som utlovat, “en uppvisning i bristande vandel”. Athena Farrokzhads sommarprat från 2014 är fortfarande ett av de bästa sommarprat jag hört, och hon är (tillsammans med Liv Strömqvist) en av mina idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att önska).

    Månadens böcker

    Harry Potter and the Goble of fire – J.K. Rowling (2000)

    Harry Potter-marathonet har fortsatt och jag har läst ut fjärde boken. Läste också nästan hela femman, men p.g.a. att jag började ta tag i lite kurslitteratur i september så blev den inte utläst förrän nu i början av oktober. De är lika bra som alltid men måste nog säga att femman typ är en av de bästa böckerna? So much teenage feelings all over the place!!! Älskar ju tonårsskildringar haha. Mvh romantiker och nostalgiker.

    A suitable amount of crime – Nils Christie (2004)

    Jag har också läst en liten bok i min kriminologi-kurs (utöver X antal akademiska artiklar) som heter A suitable amount of crime som är en slags lång essä (boken är 120 sidor lång) om brott och straff, men framförallt är det en kriminologs vädjan om att i ett samhälle som värderar värden som snällhet, solidaritet, förståelse och compassion så är det svårt att argumentera för långa fängelsestraff eller fängelsestraff över huvud taget (speciellt eftersom den kriminologiska forskningen generellt är överens om att långa fängelsestraff inte är särskilt hjälpsamt för att förebygga eller förhindra brott).

    Indeed, vi ser ofta på icke-existensen av dödsstraff och tortyr som något vi är stolta över i vårt straffsystem, “their absence is our pride” som Christie (2004, s.103) skriver, men “imprisonment also comes close to taking life away. It means to take most of what is usually included in life away” (Christie, 2004, s.103). Ändå har många (speciellt politiker till höger…) inga problem med fängelsestraff. Men, vi borde fråga oss, anser Christie:

    What sort of pain and what sort of distribution of pain do we find acceptable for our type of society? How large can we accept the penal sector of society to grow without endangering values of kindness, the civil character of our society and the cohesive character of that society? And then, when these limits are established, and we observe that they are threatened or transgessed, we have to give advice on what ought to be done. The level of punishment must be elevated to that of the independent variable.” (Christie, 2004, s.108)

    En intressant liten bok!

    Månadens film

    The Matrix (1999)

    Det var änna dags att se den här gamla rullen, Are var pepp och den har ju ändå stått på min watchlist. Och ja, det var ju inte riktigt min kopp te (vilket jag inte heller hade förväntat mig) men helt okej. Lite för mycket action för min smak men jag fattar att den är kult. 2,5 av 5.

    Hejdå september 2023, hej hej oktober!

    Kommentera här

    Månadens känsla/sammanfattning Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det…

  • Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)

    Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen släkting, Mrs Reed, där hon behandlas mycket styvmoderligt (bokstavligt talat). När hon får komma till en boarding school slipper hon äntligen ifrån sin miserabla situation, men livet på Lowood school är tämligen hårt. Flickorna får dåligt med mat och under ett tuberkulos-utbrott dör Janes bästa vän. Ickedestomindre får Jane sin utbildning på Lowood, där hon så småningom också blir lärare som ung vuxen. Detta är bokens första del, men i resten av boken får man följa Jane när hon prövar sina vingar. Hon ansöker till tjänsten som governess på Thornfield Hall, där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Och det var först här som boken började bli riktigt intressant!

    Jane Eyre var en av de första böckerna som fokuserade på huvudpersonens moral, d.v.s. Jane Eyre, och hennes känslomässiga och spirituella utveckling genom boken. Tidigare hade böcker inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i protagonistens huvud sådär, och Jane Eyre har ett i 1800-talsmått mätt rikt känsloliv och ett exquisite mind. Det är svårt att tänka sig idag, men detta var unikt på Charlotte Brontës tid, varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker.

    Jane Eyre - Charlotte Bronte | Science Fiction Bokhandeln

    Boken gick ganska långsamt att läsa. Jag tror jag började redan under våren 2021, och sedan la jag ner den, och så tog jag upp den igen i höstas, och har fått kämpa en del för att komma igenom. Stundom har den varit fängslande, men oftare seg. Ibland har det också varit lite svårt att förstå dramaturgin: å ena sidan går det väldigt långsamt, och sedan händer en annan grej orimligt snabbt? Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur, och dessutom parallellt med min historiakurs där jag nu på min senaste tenta (som jag för övrigt fick högsta betyg på fick jag veta igår woho!) hade just upplysningstiden, och jag tycker att fiktion kring en viss epok är ett så himla bra komplement till studier av samma epok, det ger liksom ytterligare en dimension för förståelse. Dessutom är språket helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi? Ett så otroligt rikt skrivet stycke litteratur med framförallt vackra adjektiv jag aldrig hört förut, men också bara generellt vackra stycken. Typ som det här:

    A lover finds his mistress asleep on a mossy bank; he wishes to catch a glimpse of her fair face without waking her. He steals softly over the grass, careful to make no sound; he pauses – fancying she has stirred – he withdraws; not for worlds would he be seen. All is still – he again advances – he bends above her; a light veil rests on her features – he lifts it, bends lower; now his eyes anticipate the vision of beauty – warm and blooming and lovely in rest. How hurried was their first glance! But how they fix! How he starts! How he suddenly and vehemently clasps in both arms the form he dared not, a moment since, touch with his finger! How he calls aloud a name, and drops his burden, and gazes on it wildly! He thus grasps and cries, and gazes, because he no longer fears to waken by any sound he can utter – by any movement he can make. He thought his love slept sweetly: he finds she is stone-dead.

    Kan ändå försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Och man får vara beredd på att den är seg, så det är ett långsamt projekt som man kanske bör åta sig vid sidan om en annan mer catch:ig bok (typ jag läser ju GoT-böckerna parallellt med alla böcker jag läser hehe).

    Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen…

  • A new pair of shoes (Afghanistan)

    Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021

    A new pair of shoes
    Nothing to lose
    I don’t need them but I want them
    They would need them but cannot have them
    I decided not to buy
    They decided they’d rather die
    Falling from an airplane
    I just want to cry

    Because what are new shoes
    When your country is bleeding
    They have nothing to lose
    But the hope of fleeing
    Twenty years of progress
    Shuttered in one breath
    Europe is a fortress
    Afghanistan is death

    What are new shoes
    When revolutionaries are under attack?
    When one step forward
    Meant a thousand leaps back
    When the talibans are hunting down
    Every critical voice
    When clinging to an airplane
    Was their only choice

    Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021 A new pair of shoesNothing to loseI don’t need them but I want themThey would need them but cannot have themI decided not to buyThey decided they’d rather dieFalling from an airplaneI just want…

  • Roots – Alex Haley (1976)

    Har läst Alex Haley’s Rötter.

    Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

    Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

    Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

    Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

    Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

    Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

    Yet every time our skin goes under
    It’s as if the reeds remember that they were once chains
    And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
    Whole as they had boarded, sailed and sunk
    Their tears are what have turned the ocean salty,
    This is why our irises burn every time we go under.

    Läs hela dikten här

    Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

    En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

    Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

    En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

    Böcker jag vill läsa:

    Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
    Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

    Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

    Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

    Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

    Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

    Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!

    Har läst Alex Haley’s Rötter. Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var…

  • 25000 km nervtrådar / Nino Mick

    Häromdagen läste jag poesi på stranden. Närmare bestämt 25 000 km nervtrådar av Nino Mick. Det är hens debutbok, men hen är inte debutant på poesi precis. SM-mästare i poetry slam bland annat. Och engagerad i Syndikalistiskt forum och Framåt Kamrater och Reclaim Pride och lite annat sånt pyssel jag själv är engagerad i så det är ju kul att jag känner Nino lite grand personligen *starstruck*

    HURSOMHELST. Boken. Så. Jävla. Bra. Den handlar förstås om kön, om samhällets fixering vid kroppar och könsorgan och binära uppdelningar av människor beroende på vad de har mellan benen. Vilket för många resulterar i dysfori, det vill säga en stark känsla av olust och obehag gentemot sin kropp och/eller sitt tilldelade kön. Hur fruktansvärt ont det kan göra att hela tiden bli förnekad, felkönad, ogiltigförklarad, utblottad, föremål för utredningar och undersökningar. Men jag läser också in en kritik, eller åtminstone problematisering av transkampen i hur den kan vara väldigt fäst vid könskorrigerande vård och så vidare. Och missförstå mig rätt – jag stöttar mina transsyskon till 100% men det finns också en clash mellan transkamp och feministisk kamp i viss mån, och en måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och kunna diskutera och problematisera. För å ena sidan är det SJÄLVKLART att vi måste kämpa för att transpersoner ska få skälig vård, ett tredje juridiskt kön, inte behöva vänta i flera år på könsutredning, etc etc. Detta är SJÄLVKLART. Samtidigt som vi också måste kunna kämpa för en värld där inga transpersoner (eller för den delen sexuella läggningar) finns, för sociala/juridiska kön finns inte, eftersom kroppsdelar inte är kopplade till könsroller utan bara är just – kroppsdelar. Precis som händer eller fötter eller vad som helst. Fittor och kukar och alla intersexvariationer där emellan skulle vara just bara fittor och kukar och inte ha något att göra med hur personen var, utan vi skulle vara frikopplade från “män” och “kvinnor” och bara vara människor. Detta scenario är förstås en utopisk, avlägsen framtid som jag är osäker på om vi någonsin kommer kunna uppnå, så så länge behöver vi adekvat transvård och backa transpersoner i deras kamp. Men som Nino just formulerar sig:

    min ångest är inte mina bröst

    den kom nån annanstans ifrån först

    den enda kroppsdel som besvärar mig

    är andra människors hjärnor

    och dom kan jag inte korrigera

    Och den här levbara framtiden utan kön och sexuella läggningar där könsorgan är som vilken annan kroppsdel som helst- det vill säga inte kopplad till en rad trånga normer, roller, beteenden, förväntningar etc, den är så långt borta. Så därför kanske en måste ha blicken vid sitt kön. Genomgå könsbekräftande vård. För att överleva (ja, det är en fråga på liv och död. Transpersoner fucking dör).

    Önskar inte transvård

    önskar språkvård

    De sista sorgliga raderna från sista sidan.

    Jag blev väldigt berörd av denna poesisamling. Läste den i ett nafs fast den är värd mer betänketid. Rekommenderar starkt!

    Häromdagen läste jag poesi på stranden. Närmare bestämt 25 000 km nervtrådar av Nino Mick. Det är hens debutbok, men hen är inte debutant på poesi precis. SM-mästare i poetry slam bland annat. Och engagerad i Syndikalistiskt forum och Framåt Kamrater och Reclaim Pride och lite annat sånt pyssel jag själv är engagerad i så…

  • The get down

    Har börjat kolla på en ny serie från Netflix. Först började jag kolla på Stranger things som också är en av Netflix’s nya serier, men hann kolla i fem minuter innan jag insåg att näe, jag kan inte kolla på det här själv för jag kommer bli alldeles för uppskrämd, haha. Får vänta tills Seb kommer hem så kan vi kolla tillsammans. Började istället kolla på The get down, och jag gillar det verkligen!

    Bildresultat för the get down gif

    Den utspelar sig 1977 i Bronx, New York, där byggnader står tomma, landlords betalar kriminella gäng för att bränna upp dem och få ut försäkringspengarna, olika gäng driver drogkarteller, sommaren är den hetaste sommaren någonsin, och de svarta och bruna ungdomarna med latinamerikanska och afrikanska rötter drömmer sig över till andra sidan, Manhattan, dit den enda connection:en är tåget. Serien är regisserad av Baz Luhrmann som också regisserat tex Moulin Rouge och The Great Gatsby, och det syns! Mycket färgstarkt, spektakulärt, musik all over the place. I like it.

    Bildresultat för the get down gif

    Det handlar om Ezekiel (godingen med blå tröja längst till höger i gif:en ovan) som är mycket talented with them words, och hur han och den aspirerande DJ:en Shaolin “Shao” Fantastic (med röd tröja längst till vänster i gif:en ovan) träffar varandra och inser att tillsammans kan de bli något stort. De måste bara få in cash, och Shao måste lära sig DJ:a. Och här snackar vi DJ:ing på riktigt; vända vinyl-skivor, ha två skivor på samtidigt där den ena är nutid och den andra framtid, räkna ut exakt matematiskt när en skall börja om den ena skivan för att få samma beat, osv. För det är nämligen där och då, i 70-talets Bronx, som nutidens hip hop växer fram: talangfulla DJ:s använder disco-dängornas grunder men jobbar med matematik och noga uträknade skivbyten med att hoppar över sången (“det tråkiga”) och skapa föregångaren till dagens hip hop-beats.

    Bildresultat för the get down gif

    Samtidigt som hip hopen föds, håller discon på att dö ut, men Ezekiel:s “girl” Mylene drömmer om att bli just den nya discodrottningen.

    Bildresultat för the get down gif

    Mylene har en extremt religiös familj som inte vill tillåta henne att fullfölja sina drömmar om att sjunga disco, och samtidigt stöter hon bort Ezekiel eftersom hon vill ge sitt hjärta åt en “man med ambitioner”, inte någon som kommer stanna i the Bronx forever, och som inte vågar utnyttja sin talang.

    Bildresultat för the get down gif

    Samtidigt som Mylene ägnar sig åt sin sång och Ezekiel, Shao och resten av “Fantastic four plus one” jobbar med sitt projekt The get down; en hemlig hip hop underground-klubb någonstans i Bronx ruiner; finns sidospår, och hela serien känns som en ständig kritik av både dåtidens och dagens orättvisa samhälle med klassklyftor, segregering och rasism.

    Bildresultat för the get down gif

    Mycket uppfriskande med en serie där alla personer är svarta eller bruna; en tydlig blink åt Black lives matter-rörelsen, och roligt hur hela serien osar 70-tal. Värt att se bara för 70-talsestetiken och -musiken.

    Bildresultat för the get down gifBildresultat för the get down gif
    Bildresultat för the get down gifBildresultat för the get down gif

    Rekommenderar denna serie! Har bara sett tre avsnitt än så länge, men jag gillar hur allvarligt blandas med roligt, hur Bronx-romantiken med takhäng och underground-fester blandas med Bronx-misären med råhet, bränder, droger och kriminalitet, hur disco blandas med hiphop och hur hela serien känns fräsch och nyskapande. Black lives matter, som sagt.

    Bildresultat för the get down gif

    Avslutar med att citera ett poem som Ezekiel läser upp ungefär tjugo minuter in i första avsnittet. Tillåt mig att gråta lite. Tänk er detta till ett melankoliskt, tungt men ändå melodiskt hip hop-beat.

    Boom, then crash, the shattering of glass
    I dived to the floor, busted my ass
    “What the hell was that?” was all that I said
    Then I see the pool of blood, then I see my moms was dead
    No emotion in the commotion, I wasn’t even sad, even when I learned that the bullet was meant for my dad
    Vietnam made pops crazy he was already half-dead so why couldn’t that have been him that they shot in the head?
    All the news that fits the print, Mama’s death went unreported, not a whiff, word or hint
    “They don’t care about us niggas” is how my pops explained it
    But I didn’t know I was a nigga until my dad proclaimed it
    Six months later my pops was dead, too, drug-related shots fired, his skin turned cold blue
    On the news that night the president’s wife got a new hairdo, the news guy said “I like it. How about you?”
    No word about my pops in the Post or on CBS, why was that, you ask? Take a fucking guess
    And yeah, why is that? is what politicians should be asking, but who’s got time for questions when y’all skiing up on Aspen? Bronx get gunshots to the head and all ya’ll swerving us is Aspirin
    My mama was so lovely she would have made your head spin, level the playing field and y’all would see who would really win, and yeah, I got anger. But I don’t let it take me down, because my mama taught me better, and she holds me up when I fall down
    Rest in peace, moms, don’t worry about your son
    Someday I’ll make you proud because yeah, I am the one.

    Och PS. Alla skådespelare är dessutom så jävla snygga. Just sayin.

    //ALiCE med ICE

     

    Har börjat kolla på en ny serie från Netflix. Först började jag kolla på Stranger things som också är en av Netflix’s nya serier, men hann kolla i fem minuter innan jag insåg att näe, jag kan inte kolla på det här själv för jag kommer bli alldeles för uppskrämd, haha. Får vänta tills Seb kommer hem…

  • You have to understand, that noone puts their children in a boat, unless the water is safer than the land.

    Så mycket i en enda mening. Speaking of alla människor som mist sina liv på sin flykt över Medelhavet.

    //ALiCE med ICE

    Så mycket i en enda mening. Speaking of alla människor som mist sina liv på sin flykt över Medelhavet. //ALiCE med ICE

  • Athena Farrokzhad; “Rasism är…”

    Lyssnade på Athena Farrokhzads sommarprat idag. Mycket intressant och tänkvärt – och ett väldigt kritikerrosat program. Vilket jag förstår med tanke på vilket ämne hon fokuserar på – rasism ur ett klart vänsterperspektiv. Jag tycker det var ett jättebra sommarprat och jag rekommenderar alla att lyssna. Här är ett utdrag, om vad rasism är för något i Lilla Landet Lagom:

    “Rasism är att få sin ansökan om bostad bortsorterad i förhand på grund av sitt namn. Rasism är att nekas inträde till en nattklubb på grund av att man är afrosvensk, och bli misshandlad av samma skäl när man promenerar hem. Rasism är att medelårsinkomsten i den migranttäta förorten Bergsjön är en halv miljon kronor lägre än i villaområdet Hovås på andra sidan stan, där medellivslängden följaktligen är nio år längre. Rasism är att bara skildras i media som kuvad eller terrorist om man ser ut som mig respektive min bror. Rasism är att få sin slöja avsliten när man väntar på bussen. Rasism är att inte kunna anmäla de brott man utsätts för eftersom polisen kommer att betrakta en som förövare istället för offer. Rasism är att småbarn återfinns i polisregister av det enda skälet att de är romer. Rasism är att alltid vara den enda svartskallen på en poesifestival, eftersom det trots sina anspråk är ett svårtillgängligt rum. Rasism är den fattigdom som föder den frustration som sätter förorterna i brand. Rasism är när sociala åtgärder ersätts av polisinsatser. Rasism är när jag fem år gammal kommer fram i glasskön under midsommarfirandet, och hör kvinnan som delar ut dem till barnen i blomsterkransar säga till sin kollega, “Mm, såna är dom, dom äter all glass och så blir det inga kvar till dom svenska barnen”. Rasism är när min sjuåriga guddotter säger till sin mamma att hon också vill ha blont hår som de andra i klassen. Rasism är att stoppas av gränspolis när man åker tunnelbana eftersom ens hudfärg får dem att förutsätta att man är papperslös. Rasism är att deporteras när man stoppas av gränspolisen, för att man är papperslös. Rasism är att inte kunna få jobb som motsvarar ens utbildning. Rasism är att inte ha någon utbildning eftersom man är tvungen att försörja sina syskon, när ens ensamstående mammas lön inte räcker, trots att hon städar sju dagar i veckan. “

    Avslutar med ett annat hjärtskärande citat som också förekom i sommarpratet, och i Athenas egen diktsamling Vitsvit; en gång vill jag dö i ett land, där människor kan uttala mitt namn.

    //ALiCE med ICE

    Lyssnade på Athena Farrokhzads sommarprat idag. Mycket intressant och tänkvärt – och ett väldigt kritikerrosat program. Vilket jag förstår med tanke på vilket ämne hon fokuserar på – rasism ur ett klart vänsterperspektiv. Jag tycker det var ett jättebra sommarprat och jag rekommenderar alla att lyssna. Här är ett utdrag, om vad rasism är för något…