Archive for the ‘Poesi’ Category

Roots

Monday, June 15th, 2020

Har läst Alex Haley’s Rötter.

Rötter – Alex Haley (1976), originaltitel: Roots – The Saga of an American Family

Rötter rekommenderade mamma för mig för länge sedan, och i dessa tider av Black lives matter tyckte jag det var passande att läsa den. Jag läste ut den på mindre än tre dagar för den var så bra. Den handlar om Kunta Kinte, en gambiansk man av mandinka-folket född på mitten av 1700-talet som blir tillfångatagen av slavjägare och skeppad till Amerika under fruktansvärda, inhumana förhållanden. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det var, men Haley porträtterar det bra (läste att han gjort den resan med ett lastfartyg, tagit av sig naken och gått ner i lastutrymmet på båten och sovit alla tio nätter där för att riktigt känna hur det kändes – även om det under triangelhandeln var så trångt att människorna var tvungna att ligga som sillar, fastkedjade i sin egen avföring under flera veckor). När Kunta kommer till amerikanska södern försöker han först rymma flera gånger, men blir så småningom kuvad till lydnad. Han är den enda bland slavarna han bor med som är född i Afrika, så de tycker han är konstig, och han själv tycker det är sorgligt hur de Amerika-födda svarta inte känner till sin bakgrund, sin kultur och sina seder. Själv är han stolt över sitt ursprung, och det är viktigt för honom att föra det vidare. Vilket han också gör, så andra hälften av boken följer Kuntas barn, barnbarn och barnsbarnsbarn ända fram till Alex Haley själv. Genom generationerna får en ta del av hur fruktansvärt slavarna behandlas, hur rasismen som ännu idag finns kvar har sin rot i detta fruktansvärda, hur familjehistorien berättas från far till son och mor till dotter, hur släktkrönikan går i arv, liksom trauma.

Det är en plikt att vi som inte har någon erfarenhet av rasism, vi som till skillnad från svarta som medvetandegörs om sin hudfärg sedan barnsben kanske inte ens reflekterat över vår hudfärg och hur den gett oss och kommer att ge oss privilegier, bildar oss själva om rasism. Vi måste var aktiva antirasister, och då krävs det att vi förstår och tar in det ohyggliga som skett och fortfarande sker. Det är estimerat att omkring 12 miljoner människor kidnappades från Afrika under de fyra sekel då slavhandeln ägde rum, men alla kom inte fram eftersom resan över var under så fruktansvärda förhållanden att 1-2 miljoner dog. Dessutom dog många även i slavräder och mord, och dagens rasism som är ett direkt resultat av slavhandeln bär också ansvaret för oräkneliga svarta och bruna människors liv. Den här boken är ett sätt att bilda sig, att försöka förstå, även om det är omöjligt. Läs!

Andra böcker på ämnet rasism, som jag också läst och rekommenderar, är exempelvis:

Vända hem – Yaa Gyasi. Också en generationsroman som börjar i Afrika på 1700-talet och slutar i USA i modern tid. Om två tvillingar varav den ena blir skeppad som slav till Nya världen, och den andra stannar i nuvarande Ghana, och om hur trauma går i arv, generation efter generation. Skrev om den 2019.

Collective Amnesia – Koleka Putuma. En fantastisk poesisamling av en sydafrikansk ung, queer och svart kvinna. Om feminism, rasism, queerhet och trauma som går i arv. Blev mycket drabbad av den här boken. Jag tänker speciellt på en dikt som heter “Water”, som handlar om hur svarta ofta retas för att vara rädda för vatten eller inte kunna simma. Här är ett utdrag:

Yet every time our skin goes under
It’s as if the reeds remember that they were once chains
And the water, restless, wishes it could spew all of the slaves and ships onto shore
Whole as they had boarded, sailed and sunk
Their tears are what have turned the ocean salty,
This is why our irises burn every time we go under.

Läs hela dikten här

Assata: An autobiography – Assata Shakur. Assata Shakur är USA:s most wanted woman. Hon anklagades för att ha skjutit en polis och hamnade i fängelse. Innan dess var hon aktiv i Svarta pantrarna, och en sann aktivist för feminism, antirasism och socialism. Hon lyckades dock fly från fängelset och lever än idag i exil på Kuba. Hennes självbiografi är otroligt bra och jag strök under massor av grejer. Läs!

En halv gul sol och Americanah – Chimamanda Ngozi Adichie. Den förstnämnda skildrar 60-talets Nigeria och det inbördeskrig som utbröt där när Biafra vill bli självständigt. Otroligt drabbande bok (även om det tar ca 150 sidor innan en kommer in) där en lär sig mycket om Nigerias historia. Den andra handlar om hur en svart nigeriansk kvinna kommer till USA för att studera och hennes upplevelse kring det. Också otroligt bra. Skrev om En halv gul sol 2018.

Niceville – Katherine Stocket. 1960-talet i Mississippi, om en svart hemhjälp och en vit journalist. Om white saviour complex, rasism, ärvda trauman och vänskap. Obs, författaren är dock vit. Skrev om den 2013.

En droppe midnatt – Jason Diakité. Jason “Timbuktu” Diakités typ självbiografi, även om den är skriven på ett roman:igt sätt. Om att vara brun, ha en svart pappa och en vit mamma, växa upp som brun i Lund på 80-talet, om rasism och trauma som går i arv. Skrev om den 2018.

Böcker jag vill läsa:

Why I’m No Longer Talking to White People About Race –
Reni Eddo-Lodge.Om rasism och white privilege. Har beställt den från adlibris nu!

Don’t call us dead – Danez Smith. En annan drabbande diktsamling på ämnet. Har beställt!

Freedom is a constant struggle – Angela Davis. Legenden, akademikern, aktivisten och feministen Angela Davis reflektioner kring rasism.

Black skin, white masks – Franz Fanon. En annan klassiker om svart identitet och rasism.

Autobiography of Malcolm X som faktiskt skrevs av Alex Haley som alltså också skrev Roots.

Your silence will not protect you – Audre Lorde. Audre var svart, queer och kvinna och hennes diktsamling är färgat av det. Vill läsa!

25000 km nervtrådar / Nino Mick

Wednesday, May 30th, 2018

Häromdagen läste jag poesi på stranden. Närmare bestämt 25 000 km nervtrådar av Nino Mick. Det är hens debutbok, men hen är inte debutant på poesi precis. SM-mästare i poetry slam bland annat. Och engagerad i Syndikalistiskt forum och Framåt Kamrater och Reclaim Pride och lite annat sånt pyssel jag själv är engagerad i så det är ju kul att jag känner Nino lite grand personligen *starstruck*

HURSOMHELST. Boken. Så. Jävla. Bra. Den handlar förstås om kön, om samhällets fixering vid kroppar och könsorgan och binära uppdelningar av människor beroende på vad de har mellan benen. Vilket för många resulterar i dysfori, det vill säga en stark känsla av olust och obehag gentemot sin kropp och/eller sitt tilldelade kön. Hur fruktansvärt ont det kan göra att hela tiden bli förnekad, felkönad, ogiltigförklarad, utblottad, föremål för utredningar och undersökningar. Men jag läser också in en kritik, eller åtminstone problematisering av transkampen i hur den kan vara väldigt fäst vid könskorrigerande vård och så vidare. Och missförstå mig rätt – jag stöttar mina transsyskon till 100% men det finns också en clash mellan transkamp och feministisk kamp i viss mån, och en måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och kunna diskutera och problematisera. För å ena sidan är det SJÄLVKLART att vi måste kämpa för att transpersoner ska få skälig vård, ett tredje juridiskt kön, inte behöva vänta i flera år på könsutredning, etc etc. Detta är SJÄLVKLART. Samtidigt som vi också måste kunna kämpa för en värld där inga transpersoner (eller för den delen sexuella läggningar) finns, för sociala/juridiska kön finns inte, eftersom kroppsdelar inte är kopplade till könsroller utan bara är just – kroppsdelar. Precis som händer eller fötter eller vad som helst. Fittor och kukar och alla intersexvariationer där emellan skulle vara just bara fittor och kukar och inte ha något att göra med hur personen var, utan vi skulle vara frikopplade från “män” och “kvinnor” och bara vara människor. Detta scenario är förstås en utopisk, avlägsen framtid som jag är osäker på om vi någonsin kommer kunna uppnå, så så länge behöver vi adekvat transvård och backa transpersoner i deras kamp. Men som Nino just formulerar sig:

min ångest är inte mina bröst

den kom nån annanstans ifrån först

den enda kroppsdel som besvärar mig

är andra människors hjärnor

och dom kan jag inte korrigera

Och den här levbara framtiden utan kön och sexuella läggningar där könsorgan är som vilken annan kroppsdel som helst- det vill säga inte kopplad till en rad trånga normer, roller, beteenden, förväntningar etc, den är så långt borta. Så därför kanske en måste ha blicken vid sitt kön. Genomgå könsbekräftande vård. För att överleva (ja, det är en fråga på liv och död. Transpersoner fucking dör).

Önskar inte transvård

önskar språkvård

De sista sorgliga raderna från sista sidan.

Jag blev väldigt berörd av denna poesisamling. Läste den i ett nafs fast den är värd mer betänketid. Rekommenderar starkt!

The get down

Saturday, September 3rd, 2016

Har börjat kolla på en ny serie från Netflix. Först började jag kolla på Stranger things som också är en av Netflix’s nya serier, men hann kolla i fem minuter innan jag insåg att näe, jag kan inte kolla på det här själv för jag kommer bli alldeles för uppskrämd, haha. Får vänta tills Seb kommer hem så kan vi kolla tillsammans. Började istället kolla på The get down, och jag gillar det verkligen!

Bildresultat för the get down gif

Den utspelar sig 1977 i Bronx, New York, där byggnader står tomma, landlords betalar kriminella gäng för att bränna upp dem och få ut försäkringspengarna, olika gäng driver drogkarteller, sommaren är den hetaste sommaren någonsin, och de svarta och bruna ungdomarna med latinamerikanska och afrikanska rötter drömmer sig över till andra sidan, Manhattan, dit den enda connection:en är tåget. Serien är regisserad av Baz Luhrmann som också regisserat tex Moulin Rouge och The Great Gatsby, och det syns! Mycket färgstarkt, spektakulärt, musik all over the place. I like it.

Bildresultat för the get down gif

Det handlar om Ezekiel (godingen med blå tröja längst till höger i gif:en ovan) som är mycket talented with them words, och hur han och den aspirerande DJ:en Shaolin “Shao” Fantastic (med röd tröja längst till vänster i gif:en ovan) träffar varandra och inser att tillsammans kan de bli något stort. De måste bara få in cash, och Shao måste lära sig DJ:a. Och här snackar vi DJ:ing på riktigt; vända vinyl-skivor, ha två skivor på samtidigt där den ena är nutid och den andra framtid, räkna ut exakt matematiskt när en skall börja om den ena skivan för att få samma beat, osv. För det är nämligen där och då, i 70-talets Bronx, som nutidens hip hop växer fram: talangfulla DJ:s använder disco-dängornas grunder men jobbar med matematik och noga uträknade skivbyten med att hoppar över sången (“det tråkiga”) och skapa föregångaren till dagens hip hop-beats.

Bildresultat för the get down gif

Samtidigt som hip hopen föds, håller discon på att dö ut, men Ezekiel:s “girl” Mylene drömmer om att bli just den nya discodrottningen.

Bildresultat för the get down gif

Mylene har en extremt religiös familj som inte vill tillåta henne att fullfölja sina drömmar om att sjunga disco, och samtidigt stöter hon bort Ezekiel eftersom hon vill ge sitt hjärta åt en “man med ambitioner”, inte någon som kommer stanna i the Bronx forever, och som inte vågar utnyttja sin talang.

Bildresultat för the get down gif

Samtidigt som Mylene ägnar sig åt sin sång och Ezekiel, Shao och resten av “Fantastic four plus one” jobbar med sitt projekt The get down; en hemlig hip hop underground-klubb någonstans i Bronx ruiner; finns sidospår, och hela serien känns som en ständig kritik av både dåtidens och dagens orättvisa samhälle med klassklyftor, segregering och rasism.

Bildresultat för the get down gif

Mycket uppfriskande med en serie där alla personer är svarta eller bruna; en tydlig blink åt Black lives matter-rörelsen, och roligt hur hela serien osar 70-tal. Värt att se bara för 70-talsestetiken och -musiken.

Bildresultat för the get down gifBildresultat för the get down gif
Bildresultat för the get down gifBildresultat för the get down gif

Rekommenderar denna serie! Har bara sett tre avsnitt än så länge, men jag gillar hur allvarligt blandas med roligt, hur Bronx-romantiken med takhäng och underground-fester blandas med Bronx-misären med råhet, bränder, droger och kriminalitet, hur disco blandas med hiphop och hur hela serien känns fräsch och nyskapande. Black lives matter, som sagt.

Bildresultat för the get down gif

Avslutar med att citera ett poem som Ezekiel läser upp ungefär tjugo minuter in i första avsnittet. Tillåt mig att gråta lite. Tänk er detta till ett melankoliskt, tungt men ändå melodiskt hip hop-beat.

Boom, then crash, the shattering of glass
I dived to the floor, busted my ass
“What the hell was that?” was all that I said
Then I see the pool of blood, then I see my moms was dead
No emotion in the commotion, I wasn’t even sad, even when I learned that the bullet was meant for my dad
Vietnam made pops crazy he was already half-dead so why couldn’t that have been him that they shot in the head?
All the news that fits the print, Mama’s death went unreported, not a whiff, word or hint
“They don’t care about us niggas” is how my pops explained it
But I didn’t know I was a nigga until my dad proclaimed it
Six months later my pops was dead, too, drug-related shots fired, his skin turned cold blue
On the news that night the president’s wife got a new hairdo, the news guy said “I like it. How about you?”
No word about my pops in the Post or on CBS, why was that, you ask? Take a fucking guess
And yeah, why is that? is what politicians should be asking, but who’s got time for questions when y’all skiing up on Aspen? Bronx get gunshots to the head and all ya’ll swerving us is Aspirin
My mama was so lovely she would have made your head spin, level the playing field and y’all would see who would really win, and yeah, I got anger. But I don’t let it take me down, because my mama taught me better, and she holds me up when I fall down
Rest in peace, moms, don’t worry about your son
Someday I’ll make you proud because yeah, I am the one.

Och PS. Alla skådespelare är dessutom så jävla snygga. Just sayin.

//ALiCE med ICE

 

Refugees welcome

Friday, September 4th, 2015

Det är hemskt att det skall behöva krävas ett foto av en liten pojke som spolats upp på en strand vid Medelhavet för att världen skall vakna och inse vad som pågår, och att det bara inte kan fortsätta såhär. Det här är den största flyktingkatastrofen sedan Andra Världskriget och bilden av pojken har blivit som en symbol för det fruktansvärda som sker just nu när människor flyr från Syrien. Och folk vill hjälpa till. Jag tycker det är fantastiskt att det privata och ideella initiativet Vi gör vad vi kan på dryga tre dagar redan samlat ihop över 6 miljoner kronor till flyktingarna på Lesbos. Sex miljoner! Att jämföra med förra årets Musikhjälpen som kom upp i över 30 miljoner kronor, men då är det ett mediajippo med massor av kända artister, auktioner och dygnet runt-sändning. Här kan du skänka pengar till insamlingen: Swish 0702-093 303, SEB-konto: 5694 05 824 28 (Ulrika Schreil).

Men allt går alltid att problematisera. Jag hoppas att även när detta fruktansvärda är över, att vi skall fortsätta ha öppna armar. Att vi skall fortsätta öppna våra hjärtan för att citera förre statsministern, att vi skall fortsätta öppna våra dörrar för flyktingarna, utan att det skall krävas en bild på en treårig pojke som drunknat för att vi skall göra detta. Utan att tusentals människor skall behöva drunkna i Medelhavet för att vi skall förstå allvaret och vilja öppna gränserna. För öppna gränserna, det måste vi.

Vi i Sverige och Europa hade bara turen att födas här, vi vann i livets lotteri. Argument som att invandringen skapar problem, att vi inte kan ta hand om invandrare och så vidare spelar egentligen ingen roll, för vilka är vi att hindra människor från att komma hit? Varför har vi, som bara råkade ha turen att födas i ett land en inte behöver fly ifrån, rätten att sätta upp murar och neka människor asyl? Hela det synsättet är sjukt, att se på ett geografiskt område som “sitt”, och att sätta upp murar för att skydda det.

Till dig som hävdar att “Sverige måste bevaras svenskt” och “vi måste värna om vår kultur” och “Sverige är mitt land, inte ert” och “vi kan inte ta in för många flyktingar”. Du hade bara tur som föddes här. Det kunde lika gärna varit du som behövde sätta dig och din familj i en överfull och osäker båt för att genomföra den riskfyllda resan över Medelhavet, för att alternativet att stanna är ännu farligare. Om du nu tycker att historia, tradition och att “bevara Sverige svenskt” är så viktigt, då kan du också ta ansvar för vad dina europeiska förfäder gjorde; hänsynslöst tog över världen och roffade åt sig allt i sin väg, vilket är anledningen till att du har det så bra idag, det kallas postkoloniala perspektiv. Då kan du ta ansvar och öppna dina armar för de som drog de kortare strået i livets lotteri, och föddes i krigets Syrien eller andra krigsdrabbade länder.

Avslutar med en hjärtskärande dikt jag hittade på facebook:

Mermaids

I hope they find you baby
On play-mat open floors
I hope they make you seaweed sheets, and wrap you warm on sandy reefs
I hope the corals sway for you, your oyster rattles clutched in hands,
pearls shake with open-eyed amazement watching seahorse bubble bands
I hope the mermaids sing for you and curve the waved to lull your sleep
I hope your tears are wiped by mother octopuses’ eight great feet
I hope you land so softly babies, float onto the ocean’s floor

and hope that we learn up above to welcome people to our shores

to help them out of fleeing boats and let them live upon our lands
too late for you I pray you both sank safely into mermaids’ hands

//ALiCE med ICE

You have to understand, that noone puts their children in a boat, unless the water is safer than the land.

Monday, August 31st, 2015

Så mycket i en enda mening. Speaking of alla människor som mist sina liv på sin flykt över Medelhavet.

//ALiCE med ICE

I am the sunlight on ripened grain, I am the gentle autumn rain

Tuesday, November 26th, 2013

Hittade en fin text på en väns blogg för ett tag sedan. Skrev in den i min “Fina-låttexter-citat-dikter-och-annat-som-är-värt-att-skrivas-ner-bok”.

//ALiCE med ICE

You may be disappointed if you fail, but you are doomed if you don’t try.

Monday, November 11th, 2013

I somras tog många av mina bekantskaper studenten, och under hösten har jag lärt känna och pratat med många nya människor som också lagt gymnasiet bakom sig. Och nåt av det mest inspirerande som finns enligt mig just nu, är att prata med dessa unga människor som precis som jag är i post-gymnasieåldern (åh, vilket fint begrepp jag fick till där va?) (vi behöver väl inte nämna att jag ganska nyss lärde mig att “post” betyder “efter” och inte “före” vilket jag alltid trott) och höra dem berätta om sina planer och drömmar och/eller vad de gör just nu, och få berätta om mina drömmar och planer också såklart. Det är så inspirerande! Någon knegar ett par månader för att spara pengar inför kommande reseplaner, någon är i väg i Australien, någon har börjat på ekonomiprogrammet på Handels och är supernöjd, någon läser upp gymnasial kemi och fysik för att komma in på Chalmers sedan och ytterligare någon annan har blivit erbjuden heltidsjobb. Alltså, jag bara blir så lycklig och inspirerad när jag hör om alla dessa roliga livsval unga människor i min närhet gjort och sysslar med efter gymnasiet. Och det bästa är ju, att alla gör så olika saker, att det finns tusen vägar att prova och att det finns en väg för precis alla, det gäller bara att hitta den och vissa kanske behöver prova fler vägar än andra för att göra det.

Unga människor som efter gymnasielivet kliver ut i stora vida världen och pluggar, volontärar, backpackar, jobbar eller gör något annat matnyttigt med sina liv. Som vågar ta steget, följa sina drömmar eller göra något annat tills man kommer på vad ens dröm är, trots att “you may be dissapointed if you fail, but you are doomed if you don’t try”. Det är inspiration för mig just nu!

//ALiCE med ICE

Strangers are friends we havn’t met yet

Monday, November 4th, 2013

Något av det bästa som finns tycker jag är att träffa nya människor som man funkar ihop med. Människor som man har ett flow i samtalet med redan från början, och som man delar en del intressen, likheter och värderingar med, samtidigt som man är olika och kan tillföra helt ny input i varandras liv. Sedan jag började universitetet har jag träffat massor av nya, spännande, roliga, underbara människor och jag tycker det är så fantastiskt kul. Har en helt underbar klass där massa härliga människor går, och som jag funkar skitbra ihop med.

Sedan har jag även träffat flera nya och härliga människor utanför skolan, som i lördags då jag körde på ett wild card och hängde på en bekant sedan gymnasiet och hans vänner som jag inte alls kände på dubstepkväll på Röda Sten, vilket var skitkul, och jag fick träffa massa nytt härligt folk. Eller som Lina, min framtida roomie, som jag typ klickade direkt med. (Ja, jag har förresten hittat boende i stan, flyttar in efter jul!). Helt underbar människa. Eller Josefine som jag träffade en utekväll och spenderade hela kvällen med att prata om allt möjligt med henne istället för att dansa, bara för att vi klickade så himlans bra. Och på onsdag skall jag ta en fika med en tjej som går tredje året i mitt program, vi skall prata om studier i Frankrike eftersom hon varit iväg. Och i helgen skall jag på aktiekurs med Sophie, och kommer träffa massa nya människor även där. Så kul! Och så himla inspirerande!

Idag börjar en ny kurs. Om mindre än två månader flyttar jag till stan. Håller för fullt på att kolla upp studier i Franrike i sommar och nästa höst. Träffar massa nya människor jag trivs med. Jag är tillfreds med livet just nu! 🙂

//ALiCE med ICE

The greatest thing you’ll ever learn is just to love and be loved in return

Sunday, November 3rd, 2013

Jag tittade nyss på en av mina favoritfilmer, Moulin Rouge. OBS, varning för spoiler om ni inte sett den!

Jag har sett den massor av gånger, men den är ju så bra. Jätterolig och lockar till flera skratt, men samtidigt otroligt sorglig. Underbar regi, skickliga skådespelare (Ewan McGregor och Nicole Kidman i huvudrollerna) och fantastiska arrangemang på låtarna. Vi tar oss en titt på storyn..

Christian, en ung författare, reser till Paris för att skriva om “freedom, beauty, truth and love”.

Som av en händelse blir han indragen i en bohemisk pjäs som sätts upp på nattklubben Moulin Rouge.

För att övertyga överhuvudet Harold Zidler om att satsa på pjäsen arrangeras ett privat möte med Moulin Rouges stjärna Satine, där Christian skall läsa upp sin poesi så att hon blir övertygad och därefter kan övertyga Zidler. Problemet är att hertigern och Moulin Rouges investerare, “The Duke”, också lovas ett privat möte med Satine under samma kväll; som gjort för förväxlingar.

“Sat on the roof, and I kicked off the moss, and some of these verses, well they, they’ve got me quite cross. But the sun’s been kind, while I wrote this song. It’s for people like you that, keep it turned on. So excuse me forgetting, but these things I do, you see I’ve forgotten if they’re green or they’re blue. The whole thing is, what I really mean; your’s are the sweetest eyes, I’ve ever seen”.

I tron att Christian är The Duke, blir Satine förälskad i Christian och hans vackra ord.

“My gift is my song. And this one’s for you. And you can tell everybody, that this is your song. It may be quite simple but, now that it’s done. I hope you don’t mind, I hope you don’t mind, that I put down in words… How wonderful life is, now you’re in the world”.

…vilket hon först förnekar sedan hon fått reda på att Christian är en fattig författare.

“Wait. No, please wait. Before, when we were… when you thought I was the Duke, you said that you loved me, a- and I wondered if…”
“It was just an act?”
“Yes.”
“Of course.”
“Oh. It just felt real.”
“Christian, I’m a courtesan. I’m paid to make men believe what they want to believe.”

just-american-trash:</p><p>Ewan, I love you &lt;33<br />

Men Christians och Satines kärlek är stark och trots alla odds (“Never fall in love with a woman who sells herself. It always ends bad”) som står emot dem fortsätter de i hemlighet att träffas under pjäsens repitioner, medan The Duke tror att Satine tillhör honom.

Men snart förstår The Duke vad som försiggår, och hotar med att om inte Satine slutar träffa Christian, så kommer Christian att dödas.

“She’s mine”.

Christian och Satine bestämmer sig för att fly, bort från Paris och bort från Moulin Rouge och Harold Zidler och The Duke.

I don’t need you anymore! All my life you made believe I was only worth what someone would pay for me! But Christian loves me. He loves me! He loves me, Harold. And that is worth everything! We’re going away from you, away from the Duke, away from the Moulin Rouge!”

Då avslöjar Zidler det som förklarar Satines trötthet och hosta; hon är sjuk – döende i TBC.

How could I know… in those last fatal days… that a force darker than jealousy… and stronger than love; had began to take hold of Satine…”

Och det enda sättet på vilket hon kan rädda Christian, är att stöta bort honom.

“You’re a great actress, Satine. Make him believe that you don’t love him. Use your talent to save him! Hurt him, Satine. Hurt him to save him. There is no other way. The show must go on. We are creatures of the underworld. We can’t afford to love.”

Hon säger till Christian att hon valt The Duke, att han kan uppfylla hennes skådespelardrömmar, och att det hon och Christian hade inte var på riktigt. På premiärkvällen av pjäsen går Christian tillbaka till Moulin Rouge en sista gång, för att betala sin skuld.

“I owe you nothing. And you are nothing to me. Thank you for curing me of my ridiculous obsession with love.”

Men när Christian är på väg ut från Moulin Rouge påminns han;

“The greatest thing you’ll ever learn is just to love and be loved in return”.

Han stannar, och han hör Satines röst, och han vänder sig om.

“Never knew I could feel like this. Like I’ve never seen the sky before. Want to vanish inside your kiss, every day I’m loving you more and more. Listen to my heart, can you hear it sing? Come back to me- and forgive everything. Seasons may change, winter to spring… I love you ’til the end of time.”

Och till The Dukes stora fasa återförenas de äntligen.

Men när gardinerna fälls ner till ljudet av publikens jublande och applåder, faller Satine ihop. På Christians vita skjorta syns blodfläckar från hennes hostattacker.

“Tell our story Christian, that way I’ll-I’ll always be with you”.

Och så dör hon i hans armar, just när de äntligen fått varandra.

“Days turned into weeks, weeks turned into months, and then on not-so very special day, I sat down at my type-writer and I wrote down our story. A story about a time, a story about a place, a story about the people. But most importantly, a story about love. A love that will live forever. The end.”

Ja, har ni inte sett Moulin Rouge än, så gör det. Så fin film!

//ALiCE med ICE

En tredjedels år

Wednesday, February 29th, 2012

Nu har det varit vi två i fyra månader. Igår, 28 februari, var det fyra månader sedan vi blev tillsammans. En tredjedels år! <3

//ALiCE med ICE