Year: 2021

Bedömning

—

by

Alice Andrews
in ,

Så har skolan kommit igång igen, och jag läser just nu två kurser inom KPU (kompletterande pedagogisk utbildning): en om bedömning och en om “klassrummets sociala processer”. Därtill tänkte jag läsa en historiekurs på 50 % men det beror lite på hur det känns, kan ju alltid hoppa av om det blir för mycket.

Hur som helst, all kurslitteratur är jättespännande, och så meta! Jag lär mig literally om hur man bäst lär sig. Jag har precis läst en bok av Anders Jönsson som heter Lärande Bedömning som handlar om så kallad formativ bedömning. Där läste jag bland annat att det inte finns några som helst belägg i forskningen för att betyg skulle vara bra för elevers lärande, tvärtemot vad många politiker kanske hävdar (man har ju t.ex. infört betyg från åk 6 nu och från högerhåll finns de som vill införa det ännu tidigare). Snarare kan betyg ha negativa effekter för elevernas lärande! En bokstav A-F innehåller alldeles för lite information för att hjälpa eleven mot kunskapsmålen (eleven kan alltså inte använda betyget för att veta vad den ska göra för att komma vidare), och betyg tycks påverka självbilden hos eleverna negativt. Lågpresterande elever upplever ofta det låga betyget som brist på begåvning och att det därför inte är lönt att anstränga sig – betyg riskerar alltså att sänka motivationen. Forskning visar också att betyg tenderar att avleda elevernas uppmärksamhet från målen (d.v.s. att lära sig saker) till att få höga betyg, och fokus blir ofta ytinlärning för att klara provet. Vilket är ironiskt med tanke på att betyg ju skall avspegla vad en elev kan. Så varför har man ens betyg då!?

Ja grundfunktionen för betyg är framförallt urval, d.v.s. att avgöra vem som kommer in på vilket gymnasium och sedermera högre utbildningar och jobb. Sjukt att betyg, som alltså har begränsad och till och med negativ effekt på elevernas lärande och dessutom innehåller väldigt lite information, skall styra barns framtid så mycket – och nu dessutom från åk 6!?

Boken argumenterar istället för att man skall använda så kallad formativ bedömning snarare än summativ bedömning (som betyg), och bara använda det senare när man verkligen måste (d.v.s. slutbetygen) eftersom de ju bevisligen enligt forskningen inte har en bra effekt för lärande. Formativ bedömning däremot, har det. Formativ bedömning handlar om att svara på frågorna 1) Var är jag i förhållande till målet? 2) Vart ska jag? 3) Hur tar jag mig dit?. En summativ bedömning som ett betyg är bara en ögonblickbild som inte hjälper eleven vidare. En bra metafor boken tog upp var en kock och hans soppa: en summativ bedömning ges när soppan är klar, då talar gästen om hur god den var – men då är det för sent för kocken att ändra något och han tänker förmodligen redan på nästa rätt han ska laga och har inga tankar kvar på soppan han lagade för länge sen. Om kocken istället låter någon smaka på soppan medan han fortfarande lagar den, då kan han få information om hur hans soppa ligger till i jämförelse med den ultimata soppan, som är målet, och hur han kan göra för att nå dit (t.ex. addera lite mer salt).

En annan metafor på formativ v.s. summativ bedömning är att man tänker sig att eleven befinner sig i en labyrint. Den har inte nått skatten, men får det summativa omdömet att “du befinner dig här”. Denna information hjälper dock inte eleven framåt till skatten. Om man däremot säger till eleven att den befinner sig väster om skatten, och om den bara går rakt fram och sen höger bör den komma rätt – då hjälper det eleven att hitta skatten (eller i skolans värld: att komma närmare kunskapsmålet). 

It makes so much sense right!? En annan grej boken tar upp är hur det är viktigt att planering, undervisning och mål måste ha en samstämmighet (eller alignment på engelska). I det formativa förhållningssättet börjar man med att utgå från kunskapskraven i kursplanen (målen som eleven ska nå), och hur man skall bedöma det. Därefter anpassar man undervisningen till bedömningen, och planerar. Ofta blir det ofta tvärtom i skolan: man planerar, man undervisar och sedan någonstans på slutet bestämmer man hur man ska testa det man undervisat. Men då riskerar man att ta enkla genvägar och bedöma sådant som är lätt att mäta (som kvantitativa uppgifter där X antal rätt svar ger ett visst betyg), snarare än det kunskapskraven faktiskt syftar till, vilket är kvalitativa förmågor. Bedömningen måste alltså bedöma observerbara handlingar, snarare än teoretiska och abstrakta saker som “förståelse” – för hur vet man om eleven förstår något?

Okej, scattered inlägg här, men min kurslitteratur är hur som helst väldigt intressant. Ser SÅ fram emot de här kurserna!

Year: 2021

  • Bedömning

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Så har skolan kommit igång igen, och jag läser just nu två kurser inom KPU (kompletterande pedagogisk utbildning): en om bedömning och en om “klassrummets sociala processer”. Därtill tänkte jag läsa en historiekurs på 50 % men det beror lite på hur det känns, kan ju alltid hoppa av om det blir för mycket.

    Hur som helst, all kurslitteratur är jättespännande, och så meta! Jag lär mig literally om hur man bäst lär sig. Jag har precis läst en bok av Anders Jönsson som heter Lärande Bedömning som handlar om så kallad formativ bedömning. Där läste jag bland annat att det inte finns några som helst belägg i forskningen för att betyg skulle vara bra för elevers lärande, tvärtemot vad många politiker kanske hävdar (man har ju t.ex. infört betyg från åk 6 nu och från högerhåll finns de som vill införa det ännu tidigare). Snarare kan betyg ha negativa effekter för elevernas lärande! En bokstav A-F innehåller alldeles för lite information för att hjälpa eleven mot kunskapsmålen (eleven kan alltså inte använda betyget för att veta vad den ska göra för att komma vidare), och betyg tycks påverka självbilden hos eleverna negativt. Lågpresterande elever upplever ofta det låga betyget som brist på begåvning och att det därför inte är lönt att anstränga sig – betyg riskerar alltså att sänka motivationen. Forskning visar också att betyg tenderar att avleda elevernas uppmärksamhet från målen (d.v.s. att lära sig saker) till att få höga betyg, och fokus blir ofta ytinlärning för att klara provet. Vilket är ironiskt med tanke på att betyg ju skall avspegla vad en elev kan. Så varför har man ens betyg då!?

    Ja grundfunktionen för betyg är framförallt urval, d.v.s. att avgöra vem som kommer in på vilket gymnasium och sedermera högre utbildningar och jobb. Sjukt att betyg, som alltså har begränsad och till och med negativ effekt på elevernas lärande och dessutom innehåller väldigt lite information, skall styra barns framtid så mycket – och nu dessutom från åk 6!?

    Boken argumenterar istället för att man skall använda så kallad formativ bedömning snarare än summativ bedömning (som betyg), och bara använda det senare när man verkligen måste (d.v.s. slutbetygen) eftersom de ju bevisligen enligt forskningen inte har en bra effekt för lärande. Formativ bedömning däremot, har det. Formativ bedömning handlar om att svara på frågorna 1) Var är jag i förhållande till målet? 2) Vart ska jag? 3) Hur tar jag mig dit?. En summativ bedömning som ett betyg är bara en ögonblickbild som inte hjälper eleven vidare. En bra metafor boken tog upp var en kock och hans soppa: en summativ bedömning ges när soppan är klar, då talar gästen om hur god den var – men då är det för sent för kocken att ändra något och han tänker förmodligen redan på nästa rätt han ska laga och har inga tankar kvar på soppan han lagade för länge sen. Om kocken istället låter någon smaka på soppan medan han fortfarande lagar den, då kan han få information om hur hans soppa ligger till i jämförelse med den ultimata soppan, som är målet, och hur han kan göra för att nå dit (t.ex. addera lite mer salt).

    En annan metafor på formativ v.s. summativ bedömning är att man tänker sig att eleven befinner sig i en labyrint. Den har inte nått skatten, men får det summativa omdömet att “du befinner dig här”. Denna information hjälper dock inte eleven framåt till skatten. Om man däremot säger till eleven att den befinner sig väster om skatten, och om den bara går rakt fram och sen höger bör den komma rätt – då hjälper det eleven att hitta skatten (eller i skolans värld: att komma närmare kunskapsmålet). 

    It makes so much sense right!? En annan grej boken tar upp är hur det är viktigt att planering, undervisning och mål måste ha en samstämmighet (eller alignment på engelska). I det formativa förhållningssättet börjar man med att utgå från kunskapskraven i kursplanen (målen som eleven ska nå), och hur man skall bedöma det. Därefter anpassar man undervisningen till bedömningen, och planerar. Ofta blir det ofta tvärtom i skolan: man planerar, man undervisar och sedan någonstans på slutet bestämmer man hur man ska testa det man undervisat. Men då riskerar man att ta enkla genvägar och bedöma sådant som är lätt att mäta (som kvantitativa uppgifter där X antal rätt svar ger ett visst betyg), snarare än det kunskapskraven faktiskt syftar till, vilket är kvalitativa förmågor. Bedömningen måste alltså bedöma observerbara handlingar, snarare än teoretiska och abstrakta saker som “förståelse” – för hur vet man om eleven förstår något?

    Okej, scattered inlägg här, men min kurslitteratur är hur som helst väldigt intressant. Ser SÅ fram emot de här kurserna!

    Så har skolan kommit igång igen, och jag läser just nu två kurser inom KPU (kompletterande pedagogisk utbildning): en om bedömning och en om “klassrummets sociala processer”. Därtill tänkte jag läsa en historiekurs på 50 % men det beror lite på hur det känns, kan ju alltid hoppa av om det blir för mycket. Hur…

  • A new pair of shoes (Afghanistan)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021

    A new pair of shoes
    Nothing to lose
    I don’t need them but I want them
    They would need them but cannot have them
    I decided not to buy
    They decided they’d rather die
    Falling from an airplane
    I just want to cry

    Because what are new shoes
    When your country is bleeding
    They have nothing to lose
    But the hope of fleeing
    Twenty years of progress
    Shuttered in one breath
    Europe is a fortress
    Afghanistan is death

    What are new shoes
    When revolutionaries are under attack?
    When one step forward
    Meant a thousand leaps back
    When the talibans are hunting down
    Every critical voice
    When clinging to an airplane
    Was their only choice

    Jag skrev en dikt om Afghanistan igår, efter att ha sett nyheterna. Den heter A new pair of shoes (Afghanistan). 16/8-2021 A new pair of shoesNothing to loseI don’t need them but I want themThey would need them but cannot have themI decided not to buyThey decided they’d rather dieFalling from an airplaneI just want…

  • Utrota varenda jävel

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

    Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

    Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

    Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

    Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

    Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

    Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

    Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

    Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

    Källor

    Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

    FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264. 

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.

    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan…

  • Folkmordet på armenierna

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.

    Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.

    I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.

    Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).

    Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.

    Källor

    Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.

    Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2). 

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4). 

    För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det…

  • Belgien

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    För en vecka sedan (det vill säga i söndags den 18 juli) påbörjade jag resan mot Belgien och Paulina! Tjoho! 🙂 Jag skickade rapporter under hela resan:

    13:30 Antigentest avklarat!
    16:45 På SJ-tåg söderut!
    18:50 Snabbt byte till Öresundståg i Lund
    20:10 Paus i Köpenhamn (de kollade inte på mitt test-certifikat…………..)
    21:10 På nattbussen söderut!
    9:50 Efter en obekväm natt framme i Amsterdam Sloterjik på måndagsmorgonen! (De hade fortfarande inte kollat mitt negativa testresultat)
    11:00 På sista flixbussen mellan Amsterdam och Bryssel! I Nederländerna (och Belgien) obligatoriskt med munskydd i kollektivtrafiken.

    Var framme i Bryssel klockan 13.45 på måndagen och tog från Bryssel Norra ett citytåg söderut då Paulinas föräldrar bor i the suburbs söder om centrum. På stationen mötte Paulina mig strax innan kl 15 och det var så fint att ses igen <3 Allt som allt tog det alltså strax under 23 timmar. Och även om natten på en flixbuss är jäkligt obekväm, inte bara för att det är obekvämt att försöka sova i ett bussäte utan också för att vid varje stopp (det var tre stycken mellan Köpenhamn och Amsterdam) ropar de i högtalarna och tänder lamporna, så kan man också tänka att det värsta som händer är att man inte sover en natt, och det har man glömt bort en natt senare. Jag bestämde mig för att se en film och släcka lampan efter första stoppet (Odense, som fortfarande var i Danmark) så jag “vaknade” (eller snarare stördes ur mina sömnförsök) då “bara” tre gånger, d.v.s. i Kolding, Hamburg och när vi korsade tyska gränsen för då gick gränspolisen in i bussen och kollade passen. Bäst sov jag faktiskt efter Hamburg för då var det ett par ostörda timmar när man också visste att ingen kommer claim:a sätet bredvid mig (jag hade fått sitta ensam på två säten hela vägen men man var ju lite rädd vid varje stopp att nån skulle behöva det). Satte ett alarm kl 9 (då bussen skulle vara framme 9.20 i Amsterdam) för säkerhets skull, men tänkte att det kommer jag ju inte behöva för jag lär ju inte sova. Men det var tur att jag satte larmet för annars hade jag kanske missat stoppet haha.

    Så nu har jag alltså varit i Belgien i nästan en vecka! Det vi gjort hittills? Well, mycket tid har bara spenderats till att ta det lugnt, cuddle och vara hud mot hud för det är ju det man framför allt saknar när man är ifrån varandra. Men vi har också hunnit med att gå på restaurang i Bryssel, dricka belgisk öl, göra en dagsutflykt till en av Belgiens få sjöar (visserligen fint, men helt ojämförligt med Sverige haha), sola och bada vid husets pool (mycket lyxigt hus det här), acroyoga, besöka några av Bryssels parker och grönområden, inspekterat en CBD-affär och inhandlat THC-fritt gräs haha, det är ju lagligt här i Belgien och skall verka avslappnande utan att göra en hög, varit på ett underground latin party (som tyvärr blev avstängt av polisen vid tre-tiden, men vi hann med mycket dans tills dess), träffat Paulinas systrar Lorena och Daniela, lagat mat, sett på Young Royals och bara tagit det lugnt. 🙂

    För en vecka sedan (det vill säga i söndags den 18 juli) påbörjade jag resan mot Belgien och Paulina! Tjoho! 🙂 Jag skickade rapporter under hela resan: Var framme i Bryssel klockan 13.45 på måndagen och tog från Bryssel Norra ett citytåg söderut då Paulinas föräldrar bor i the suburbs söder om centrum. På stationen…

  • Stalin’s genocides?

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

    Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

    Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

    Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

    Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

    Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

    Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

    Källor

    Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet…

  • Ordinary men

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

    Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

    Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final Solution in Poland : Office Products

    I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

    Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

    I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

    Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

    Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

    I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

    Källor

    Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

    Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

    Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

    Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

    Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

    Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582. 

    Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.

    I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992). Browning (1992)…

  • Födelsedag

    —

    by

    Alice Andrews
    in

    I tisdags den 29e juni fyllde jag 27 år! Hualigen sicken ålder. Men kul att fylla år! Jag tyckte det kändes deppigt att äta frukost själv på sin födelsedag (har ju flyttat in i min nya lägga nu!!!!!!!!) så jag bjöd över Olivia på födelsedagsfrulle 🙂 Det blev mango- och kokossmoothie, hallonjuice från Brämhults, nybakat bröd med gott pålägg och kaffe.

    Efter frukost åkte vi till Bergsjön för att bada. Det var dock lite halvmulet så ibland liiite kallt så när två oförskämda män kom och satte sig på första parkett, öppnade varsin öl, satte på hög dunka- dunkamusik samt tände en cigg kände vi att det var dags att gå. Vi styrde cyklarna ner till Gamlestan där vi käkade lunch på Usagi! Jag beställde en födelsedagsöl 🙂

    Sen sa vi hejdå och jag åkte hem och duschade etc, för jag skulle ha gäster på födelsedagsmiddag. Matilda, Mim, Popp, Erik och mamma närmare bestämt. Jag hade nämligen föreslagit för familjen att de skulle komma på min födelsedag men pappa och Olivia protesterade p.g.a. Sverige skulle ju spela match i tisdags. Jaja, alla som inte är fotbollintresserade får komma då sa jag, så mamma kom också ^^ Så blir det familjefödelsedagsmiddag imorgon 🙂

    Som ni ser fick vi faktiskt plats alla sex på balkongen!! Jag har byggt en lastpalls-soffa (som jag ska köpa en anpassad dyna till idag på Bauhaus!) där man kan sitta tre, och sen klämde vi in tre stolar till. Sån himla bra balkong jag har va, i söderläge dessutom!

    En ypperlig födelsedag 🙂

    I tisdags den 29e juni fyllde jag 27 år! Hualigen sicken ålder. Men kul att fylla år! Jag tyckte det kändes deppigt att äta frukost själv på sin födelsedag (har ju flyttat in i min nya lägga nu!!!!!!!!) så jag bjöd över Olivia på födelsedagsfrulle 🙂 Det blev mango- och kokossmoothie, hallonjuice från Brämhults, nybakat…

  • Grövelsjön 21/6

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Idag på vår sista vandringsdag åkte vi åter till Grövelsjön. Målet var det så kallade Silverfallet, ett litet vattenfall 4 km från Sjöstugan där vandringen började. Vandringen steg lätt hela vägen upp på Kalfjället men det var fortfarande ganska flackt och lättvandrat. Själva vattenfallet var långtifrån så imponerande som Njupeskärsfallet vi såg igår, men det var nog så fint att få se det forsande vattnet och hur snön fortfarande låg kvar som ett lock över forsen, så rann vattnet liksom under. På väg tillbaka stannade vi vid några raststugor när vi hade drygt 3 km kvar, och fixade lunch på stormköket. Nudlar i Varma koppen-soppa (basilika och tomat samt klar grönsak är vegansk!). Såååå gott som alltid när man käkar mat utomhus 🙂

    Sedan hade Olivia kollat ut en annan väg tillbaka, då leden skulle följa en runda så man slapp gå fram och tillbaka. Vid ett vägskäl visade skylten “Grövelsjön 5” men endast med tillhörande skid-markering, inte vandring. Det var alltså en vinterled och jag varnade att det kan nog bli ganska blött alltså, men å andra sidan, vad är det värsta som kan hända utöver blöta skor (det var ju sista vandringsdagen också)? Mycket blev det väldigt blött. Och sedan ännu blötare. Och ännu mer blött ute på myrmarken. Där vi plötsligt inte längre kunde se nästa markering? Vi bestämde oss för att safe:a och vände tillbaka och gick den ursprungliga leden, samma väg tillbaka. Turen bleb alltså drygt 11 km istället för 8 men det var ju äventyrligt 🙂

    Idag på vår sista vandringsdag åkte vi åter till Grövelsjön. Målet var det så kallade Silverfallet, ett litet vattenfall 4 km från Sjöstugan där vandringen började. Vandringen steg lätt hela vägen upp på Kalfjället men det var fortfarande ganska flackt och lättvandrat. Själva vattenfallet var långtifrån så imponerande som Njupeskärsfallet vi såg igår, men det…

  • Fulufjället och Njupeskärsfallet 20/6

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Igår (söndag) tog vi bilen söderut eftersom det passade för Gustav och Thomas som sedan skulle vidare tillbaka till Falun, och åkte till Fulufjället som är en av Sveriges nationalparker. Där finns även Sveriges högsta vattenfall med en fri fallhöjd på 70 meter vilket var vårt utflyktsmål! Ca 4 km rundvandring, så det passade vår yngsta medlem i sällskapet. Vägen till fallet gick genom vacker granurskog och myrmark och korsade flera vattendrag och bäckar. Otroligt vackert! Titta bara hur vackert träden speglar sig i i den här tjärnen:

    Jag lärde Gustav att man kan äta de späda granskotten, så han gick och samlade till soppan hela vägen haha, så gullig.

    På vägen korsade vi bland annat en liten fors med hjälp av en bro, där det blev obligatorisk foto-paus. Så otroligt vacker natur! Pristine wilderness.

    Och så kom vi fram till målet för promenaden: Njupeskärsfallet! Så mäktigt. Vädret var redan disigt med hög luftfuktighet, men i ravinen där fallet är är det tydligen alltid hög luftfuktighet och regnmoln. Vi ooh:ade och aah:ade till detta naturens konstverk. Och såhär tidigt på sommaren är det så vackra färger också! Det gröna är liksom limegrönt, för det är så nytt och klorofylligt.

    Gustav hade undrat när vi egentligen skulle laga den där soppan som han plockat granskott till, så på en platå nästan direkt efter fallet sattte vi oss ner för att kirra lunch. Jag värmde på pasta och bolognese (frystorkad vegansk från Blå bandet – bara att addera varmt vatten) på trangiaköket och jävlarrrr vad gott det är att äta varm mat utomhus. Life ändå. På väg tillbaka passerade vi sedan en skog av gammeltallar, med träd på över 500 år. Mäktigt att tänka på hur många årstider och livsöden som passerat dessa träd. När vi kom tillbaka till Naturum och parkeringen vinkade vi av Gustav och Thomas och körde tillbaka till Idre. Klart slut på ännj en fin dag!

    Igår (söndag) tog vi bilen söderut eftersom det passade för Gustav och Thomas som sedan skulle vidare tillbaka till Falun, och åkte till Fulufjället som är en av Sveriges nationalparker. Där finns även Sveriges högsta vattenfall med en fri fallhöjd på 70 meter vilket var vårt utflyktsmål! Ca 4 km rundvandring, så det passade vår…