Category: 1. Vardag

Januari 2023

Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått:

Månadens läsning

Har tragglat på med Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949. Nu är det inte mycket kvar!! Håller även på att läsa Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad som jag tycker mycket om – jag lyssnade ju på barn-trilogin i höstas och har spanat efter hans böcker på second hand, så hittade jag denna och kunde fortsätta med detta fantastiska Stockholms-epos. Mina drömmars stad tar vid där Vita bergens barn slutar, med fokus på andra karaktärer och en ny tid förstås, men man känner igen tonen och de ömsinta Stockholms-skildringarna utifrån de minst privilegierades perspektiv. Håller också på med Max Webers Den protestantiska etiken och kapitlaismens anda men är inte klar ännu.

Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här.

Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här.

Har också lyssnat på Kerstin Ekmans Löpa varg från 2021, eftersom jag blev inspirerad av Svt-serien Händelser vid vattnet som bygger på Ekmans bok med samma namn. En bok jag tyckte om! Skrev om här.

Månadens film och TV

Vi började se Händelser vid vattnet som ju var jättebra, men den här och förra helgen är det pausat eftersom det har varit filmfestival och vi har sett jättejättemånga filmer, har bl.a. samlat några av dem här. Men utöver filmfestival-filmerna har jag också sett:

Avatar – the way of water (2022)

Jag, Olivia, Emil och Are gick på bio och såg den nya Avatar-filmen, som tbh var ganska mycket en flopp imo. Den är estetiskt vacker, det får man ge den, men otroligt konservativ. 50-talet kom och ville ha tillbaka sina könsroller, sitt auktoritativa föräldraskap och sin hederskultur, så kändes det. Så himla tråkigt – här har filmskaparen James Cameron världens chans att ta ut svängarna kring normer, eftersom det handlar om en fiktiv planet som utvecklats utan någon som helst kontakt med jorden och dess patriarkala, rasistiska o.s.v. normer, och ändå ser det ut precis som här i vår värld – och en bakåtsträvande sådan. Jag menar, det är ju en påhittad värld för sjutton, det hade kunnat vara ett matriarkat, alla relationer hade kunnat vara flersamma, skönhetsnormen hade kunnat vara håriga ben och ölkagge, ja eller något helt annat som min hjärna är för påverkad av normer för att kunna föreställa sig. Ändå är det “bro” hit och “bro” dit, det är illa dold hederskultur där en bror bl.a. hamnar i slagsmål med en annan kille för att han varit taskig mot systern, det är en vit amerikansk cis-man som blivit högste hövding hos en grupp ursprungsfolk (???), det är en pappa som hejar på sina söner att deal:a med jobbiga känslor inte genom att sätta ord på dem utan genom våld, och så vidare. Fantasilöst och tråkigt helt enkelt. Den får 2 av 5 av mig.

Tove (2020)

Tove fanns på Svtplay, och den har jag velat se sen den gick på Göteborgs filmfestival 2020 (som jag inte hade biljetter till). En fin biografisk film om Tove Jansson och hennes konstnärsskap, men också om hennes frisinnade syn på kärlek och relationer. Det är dekadent, det är finskt, det är hett och det är konst. Tyckte mycket om den här filmen i sin enkelhet, och jag och Are hade också ett långt fint samtal om relationer efter att vi sett klart. Den kan helt klart vara en conversation starter för att prata om just kärlek och relationer. Det var fint också att få en inblick i hur Tove var som person. Var ett stort fan innan men är nu ännu större. Vilken kvinna va. Ger filmen 4 av 5, men det är ju också för att jag är en sucker för filmer som innehåller queera relationer och lesbiskhet :)))

The wrestler (2008)

En gastkramande socialrealistisk dramafilm om en avdankad wrestlare som försöker göra en comeback. Det var många scener jag knappt kunde kolla på, inte bara match-scenerna där de gör en show av att slå varandra blodiga (förstår inte hur man kan underhållas av wrestling??) utan också de sorgliga scenerna där huvudkaraktären “The Ram” efter ett hårt liv fyllt av styrketräning, wrestling, olika preparat och smärtstillande verkar ha så ont, så ont, och ändå försöker fortsätta, eftersom det är det enda han vet och kan. “The Ram” verkar på samma gång vara ung och gammal – hans kropp är uppumpad och slätrakad, håret långt och platinablont, men utanför ringen rör han sig som en gammal, suckar i krämpor, skruvar på sin hörapparat och knaprar smärtstillande. Det gör en ont i hjärtat att bevittna hans ensamhet. En annorlunda och gripande film som var sevärd. 3,75 av 5!

Maryland (2022)

Jag och Are såg den psykologiska thrillern Maryland som vi till en början inte var särskilt thrilling, men som sedan tog sig. Den handlar om en före detta soldat som varit på tjänstgöring i Afghanistan (?) och som nu är hemma i Frankrike och måste försörja sig med ströjobb. Via en vän får han ett gig som säkerhetsvakt på en större fest hos en mycket rik man, som sedan gör att han får stanna som livvakt åt den rike mannens fru och barn medan han åker iväg på affärsresor. Jobbet är dock tärande, eftersom den före dette soldaten hela tiden är på helspänn – varje litet ljud blir gevärseld, varje skiftning i ögonvrån en fiende. Inbillar han sig bara, eller finns hoten på riktigt?

En nervkittlande film som inte bara är thrilling utan också skildrar två helt olika klassförhållanden och de groteska ekonomiska skillnader som kan finnas i en och samma stad. Mycket sevärd! Och finns gratis på Draken film nu innan festivalen ens har börjat. Ger den 3,75 av 5!

Sorry to bother you (2018) och Magisterlekarna (2022)

Jag och Are såg två surrealistiska filmer på rad. Den första, Sorry to bother you, ger jag 2 av 5 då jag tycker skådespelarinsatserna från huvudkaraktärerna var sissådär, och hästspåret var väldigt… märkligt? Den utspelar sig hur som helst i en parallell verklighet där människor luras in i att jobba som arbetare på concernen “Carefree” vilket i princip är slaveri. Detta befinner sig dock bara i periferin, för huvudkaraktären börjar arbeta som telefonförsäljare där han efter att ha tagit sig uppåt i hierarkin arbetar med att sälja just Carefrees tjänster. De moraliska dilemman hopar sig som ni förstår. Där finns intressanta teman som kunde bli något, t.ex. touch:ar man på både rasism och kapitalism-kritik, men sen schabblas det bort.

Magisterlekarna såg vi om, jag såg ju den förra året under filmfestivalen. Också den en surrealistisk skildring av en parallell verklighet där homosexualitet är normen. Det var roligt att se den med nya ögon, och liknelsen till det antika Grekland där man hyllar den spänstiga kroppen, homoerotik och intellektualitet, är stark – något jag inte såg förra gången. Hur som helst mycket sevärd! (3,5 av 5).

Månadens mat

Smakade en fantastisk vegansk chokladpaj på nyårsafton, som var en av de godaste veganska desserterna jag ätit faktiskt. Var tvungen att be om receptet och bakade igen när Alex, Sofie och Falke var här på middag. När Olivia hade sin examens-ceremoni åt vi också fine dining på restaurangen Carbon, det var mycket trevligt.

Månadens scenkonst

The Vivien Girls (Stadsteatern, 22 januari)

Jag och Popp var och såg The Vivian Girls på Stadsteatern häromdagen. Den bygger på konstnären Henry Dargers (1892-1973) måningar av, och berättelser om, (quote från programmet): “vecotidningsgulliga flickor med flätor, lugg och pigg uppsyn”. Darger skrev ett oerhört långt (och ännu ofärdigt) manuskript om flickorna – när han dog var det mer än 15 000 sidor långt – och om deras värld i vilken ett till synes evigt krig pågår. De onda glandelinierna tar till fånga och förslavar barn och The Vivian Girls ger sig ut i kriget. Föreställningen regisseras av Linda Forsell med text av Felicia Ohly, och det var i En varg söker sin podd som Liv och Caroline tipsade om föreställningen. Det jag tyckte mest om med den var hur vuxna människor spelade barn – och att alla skådespelare oavsett hudfärg, ålder eller kön spelade just sju stycken barnsliga flickor. Så roligt att se deras kroppspråk. I övrigt var föreställningen tankeväckande och underhållande, men också lite disturbing (det är många fruktansvärda scener som t.ex. sexuellt utnyttjande av barn som benämns utan krusiduller) och ganska random. Men det är ju alltid kul att gå på teater!

Målning av Henry Darger

Cabaret (Göteborgsoperan, 31 januari)

Mamma och pappa bjöd mig, Olivia och vårt bihang (d.v.s. Are och Emil) på Göteborgsoperans föreställning Cabaret häromdagen. Jag hade inte riktigt läst på innan och inte lyssnat in mig på musiken, så var inte helt beredd på vad det skulle vara – jag var inte beredd på att det skulle vara så… icke-tillrättalagt? Alltså verkligen mer just cabaret-feeling snarare än Göteborgsoperan-feeling. Jag är van att gå på danser eller liknande, men detta var ju en musikal och dessutom en ganska burlesk och queer musikal. Uppskattade mycket, även om det blev riktigt dark på slutet och jag kanske ändå, om jag måste välja, föredrar att se just danser på operan. De är ju liksom duktiga de här artisterna men det de är duktiga på är scennärvaro, att kunna sjunga och skådespela – de är helt enkelt musikalartister. Men jag blir nog ännu mer hänförd av de som är professionella dansare. Med det sagt så var det verkligen en värd föreställning att gå och se!

Månadens kompishäng

Har käkat middag med Popp och Klara och bjudit hem Alex, Sofie och Falke på middag (och hade fortfarande hela lördagskvällen kvar sen för fina samtal med Are eftersom de behövde åka hem och lägga Falke vid 18.30). Jag har varit på teater med Popp och date:at min nya kompis-crush Lina (hälsade på henne i hennes radhus i Floda som hon sålde in mycket bra och vi var och drack öl häromdagen). Gått på bio och ätit pizza på Brewers bar med Olivia, Emil och Are. Bjudit hem folk för filmfestival-häng. Mycket socialt med andra ord!

Category: 1. Vardag

  • Januari 2023

    Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått:

    Månadens läsning

    Har tragglat på med Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949. Nu är det inte mycket kvar!! Håller även på att läsa Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad som jag tycker mycket om – jag lyssnade ju på barn-trilogin i höstas och har spanat efter hans böcker på second hand, så hittade jag denna och kunde fortsätta med detta fantastiska Stockholms-epos. Mina drömmars stad tar vid där Vita bergens barn slutar, med fokus på andra karaktärer och en ny tid förstås, men man känner igen tonen och de ömsinta Stockholms-skildringarna utifrån de minst privilegierades perspektiv. Håller också på med Max Webers Den protestantiska etiken och kapitlaismens anda men är inte klar ännu.

    Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här.

    Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här.

    Har också lyssnat på Kerstin Ekmans Löpa varg från 2021, eftersom jag blev inspirerad av Svt-serien Händelser vid vattnet som bygger på Ekmans bok med samma namn. En bok jag tyckte om! Skrev om här.

    Månadens film och TV

    Vi började se Händelser vid vattnet som ju var jättebra, men den här och förra helgen är det pausat eftersom det har varit filmfestival och vi har sett jättejättemånga filmer, har bl.a. samlat några av dem här. Men utöver filmfestival-filmerna har jag också sett:

    Avatar – the way of water (2022)

    Jag, Olivia, Emil och Are gick på bio och såg den nya Avatar-filmen, som tbh var ganska mycket en flopp imo. Den är estetiskt vacker, det får man ge den, men otroligt konservativ. 50-talet kom och ville ha tillbaka sina könsroller, sitt auktoritativa föräldraskap och sin hederskultur, så kändes det. Så himla tråkigt – här har filmskaparen James Cameron världens chans att ta ut svängarna kring normer, eftersom det handlar om en fiktiv planet som utvecklats utan någon som helst kontakt med jorden och dess patriarkala, rasistiska o.s.v. normer, och ändå ser det ut precis som här i vår värld – och en bakåtsträvande sådan. Jag menar, det är ju en påhittad värld för sjutton, det hade kunnat vara ett matriarkat, alla relationer hade kunnat vara flersamma, skönhetsnormen hade kunnat vara håriga ben och ölkagge, ja eller något helt annat som min hjärna är för påverkad av normer för att kunna föreställa sig. Ändå är det “bro” hit och “bro” dit, det är illa dold hederskultur där en bror bl.a. hamnar i slagsmål med en annan kille för att han varit taskig mot systern, det är en vit amerikansk cis-man som blivit högste hövding hos en grupp ursprungsfolk (???), det är en pappa som hejar på sina söner att deal:a med jobbiga känslor inte genom att sätta ord på dem utan genom våld, och så vidare. Fantasilöst och tråkigt helt enkelt. Den får 2 av 5 av mig.

    Tove (2020)

    Tove fanns på Svtplay, och den har jag velat se sen den gick på Göteborgs filmfestival 2020 (som jag inte hade biljetter till). En fin biografisk film om Tove Jansson och hennes konstnärsskap, men också om hennes frisinnade syn på kärlek och relationer. Det är dekadent, det är finskt, det är hett och det är konst. Tyckte mycket om den här filmen i sin enkelhet, och jag och Are hade också ett långt fint samtal om relationer efter att vi sett klart. Den kan helt klart vara en conversation starter för att prata om just kärlek och relationer. Det var fint också att få en inblick i hur Tove var som person. Var ett stort fan innan men är nu ännu större. Vilken kvinna va. Ger filmen 4 av 5, men det är ju också för att jag är en sucker för filmer som innehåller queera relationer och lesbiskhet :)))

    The wrestler (2008)

    En gastkramande socialrealistisk dramafilm om en avdankad wrestlare som försöker göra en comeback. Det var många scener jag knappt kunde kolla på, inte bara match-scenerna där de gör en show av att slå varandra blodiga (förstår inte hur man kan underhållas av wrestling??) utan också de sorgliga scenerna där huvudkaraktären “The Ram” efter ett hårt liv fyllt av styrketräning, wrestling, olika preparat och smärtstillande verkar ha så ont, så ont, och ändå försöker fortsätta, eftersom det är det enda han vet och kan. “The Ram” verkar på samma gång vara ung och gammal – hans kropp är uppumpad och slätrakad, håret långt och platinablont, men utanför ringen rör han sig som en gammal, suckar i krämpor, skruvar på sin hörapparat och knaprar smärtstillande. Det gör en ont i hjärtat att bevittna hans ensamhet. En annorlunda och gripande film som var sevärd. 3,75 av 5!

    Maryland (2022)

    Jag och Are såg den psykologiska thrillern Maryland som vi till en början inte var särskilt thrilling, men som sedan tog sig. Den handlar om en före detta soldat som varit på tjänstgöring i Afghanistan (?) och som nu är hemma i Frankrike och måste försörja sig med ströjobb. Via en vän får han ett gig som säkerhetsvakt på en större fest hos en mycket rik man, som sedan gör att han får stanna som livvakt åt den rike mannens fru och barn medan han åker iväg på affärsresor. Jobbet är dock tärande, eftersom den före dette soldaten hela tiden är på helspänn – varje litet ljud blir gevärseld, varje skiftning i ögonvrån en fiende. Inbillar han sig bara, eller finns hoten på riktigt?

    En nervkittlande film som inte bara är thrilling utan också skildrar två helt olika klassförhållanden och de groteska ekonomiska skillnader som kan finnas i en och samma stad. Mycket sevärd! Och finns gratis på Draken film nu innan festivalen ens har börjat. Ger den 3,75 av 5!

    Sorry to bother you (2018) och Magisterlekarna (2022)

    Jag och Are såg två surrealistiska filmer på rad. Den första, Sorry to bother you, ger jag 2 av 5 då jag tycker skådespelarinsatserna från huvudkaraktärerna var sissådär, och hästspåret var väldigt… märkligt? Den utspelar sig hur som helst i en parallell verklighet där människor luras in i att jobba som arbetare på concernen “Carefree” vilket i princip är slaveri. Detta befinner sig dock bara i periferin, för huvudkaraktären börjar arbeta som telefonförsäljare där han efter att ha tagit sig uppåt i hierarkin arbetar med att sälja just Carefrees tjänster. De moraliska dilemman hopar sig som ni förstår. Där finns intressanta teman som kunde bli något, t.ex. touch:ar man på både rasism och kapitalism-kritik, men sen schabblas det bort.

    Magisterlekarna såg vi om, jag såg ju den förra året under filmfestivalen. Också den en surrealistisk skildring av en parallell verklighet där homosexualitet är normen. Det var roligt att se den med nya ögon, och liknelsen till det antika Grekland där man hyllar den spänstiga kroppen, homoerotik och intellektualitet, är stark – något jag inte såg förra gången. Hur som helst mycket sevärd! (3,5 av 5).

    Månadens mat

    Smakade en fantastisk vegansk chokladpaj på nyårsafton, som var en av de godaste veganska desserterna jag ätit faktiskt. Var tvungen att be om receptet och bakade igen när Alex, Sofie och Falke var här på middag. När Olivia hade sin examens-ceremoni åt vi också fine dining på restaurangen Carbon, det var mycket trevligt.

    Månadens scenkonst

    The Vivien Girls (Stadsteatern, 22 januari)

    Jag och Popp var och såg The Vivian Girls på Stadsteatern häromdagen. Den bygger på konstnären Henry Dargers (1892-1973) måningar av, och berättelser om, (quote från programmet): “vecotidningsgulliga flickor med flätor, lugg och pigg uppsyn”. Darger skrev ett oerhört långt (och ännu ofärdigt) manuskript om flickorna – när han dog var det mer än 15 000 sidor långt – och om deras värld i vilken ett till synes evigt krig pågår. De onda glandelinierna tar till fånga och förslavar barn och The Vivian Girls ger sig ut i kriget. Föreställningen regisseras av Linda Forsell med text av Felicia Ohly, och det var i En varg söker sin podd som Liv och Caroline tipsade om föreställningen. Det jag tyckte mest om med den var hur vuxna människor spelade barn – och att alla skådespelare oavsett hudfärg, ålder eller kön spelade just sju stycken barnsliga flickor. Så roligt att se deras kroppspråk. I övrigt var föreställningen tankeväckande och underhållande, men också lite disturbing (det är många fruktansvärda scener som t.ex. sexuellt utnyttjande av barn som benämns utan krusiduller) och ganska random. Men det är ju alltid kul att gå på teater!

    Målning av Henry Darger

    Cabaret (Göteborgsoperan, 31 januari)

    Mamma och pappa bjöd mig, Olivia och vårt bihang (d.v.s. Are och Emil) på Göteborgsoperans föreställning Cabaret häromdagen. Jag hade inte riktigt läst på innan och inte lyssnat in mig på musiken, så var inte helt beredd på vad det skulle vara – jag var inte beredd på att det skulle vara så… icke-tillrättalagt? Alltså verkligen mer just cabaret-feeling snarare än Göteborgsoperan-feeling. Jag är van att gå på danser eller liknande, men detta var ju en musikal och dessutom en ganska burlesk och queer musikal. Uppskattade mycket, även om det blev riktigt dark på slutet och jag kanske ändå, om jag måste välja, föredrar att se just danser på operan. De är ju liksom duktiga de här artisterna men det de är duktiga på är scennärvaro, att kunna sjunga och skådespela – de är helt enkelt musikalartister. Men jag blir nog ännu mer hänförd av de som är professionella dansare. Med det sagt så var det verkligen en värd föreställning att gå och se!

    Månadens kompishäng

    Har käkat middag med Popp och Klara och bjudit hem Alex, Sofie och Falke på middag (och hade fortfarande hela lördagskvällen kvar sen för fina samtal med Are eftersom de behövde åka hem och lägga Falke vid 18.30). Jag har varit på teater med Popp och date:at min nya kompis-crush Lina (hälsade på henne i hennes radhus i Floda som hon sålde in mycket bra och vi var och drack öl häromdagen). Gått på bio och ätit pizza på Brewers bar med Olivia, Emil och Are. Bjudit hem folk för filmfestival-häng. Mycket socialt med andra ord!

    Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått: Månadens läsning Har tragglat på med Simone de…

  • Böcker 2022

    Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag lägga till den i slutet på den här listan också 🙂 Men so far kommer här årets lästa/lyssnade böcker, i kronologisk ordning:

    Klubben – Matilda Voss Gustavsson (2019)

    Klubben

    Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.

    Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?

    A feast for crows – George R.R. Martin (2005)

    A Feast for Crows: A Song of Ice and Fire (Game of Thrones): Martin, George  R. R.: 9780553582024: Amazon.com: Books

    A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:

    Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”

    Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.

    Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.

    I en annan klass – Emma Leijnse (2022)

    I en annan klass - Natur & Kultur

    En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.

    DN skrev om boken“Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“ Jag bloggade om den här.

    Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)

    Jane Eyre - Charlotte Bronte | Science Fiction Bokhandeln

    Jane Eyre av Charlotte Brontë handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka som man får följa under hennes tid hos sin elaka styvmoder, på en internatskola där hon sedermera blir lärare, och sedan governess på Thornfield Hall där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Boken var en av de första böckerna som skrivits som fokuserade på protagonistens moral och känsloliv d.v.s. Jane Eyre: innan hade man inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i huvudpersonens huvud: varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker. Trots sin klassiker-status gick boken dock ganska långsamt att läsa och jag fick kämpa en del för att komma igenom. Stundom var den varit fängslande, men oftare seg, och ibland var det också lite svårt att förstå dramaturgin. Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur och språket är helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi. Därför kan jag försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Skrev mer utförligt om boken här.

    Från Platon till demokratins kris – Sven-Erik Liedman (2020)

    En bok om idéhistoria från just Platon och de gamla grekerna fram till idag. Riktigt intressant blir det dock enligt mig först kring upplysningstiden för då blir kopplingen till idag mer uppenbar, och det blir tydligt att idéer och skeenden på 1700-talet fortfarande har stor påverkan i modern tid, och det är väl det jag tycker är som mest intressant. Så början av boken tyckte jag var mindre intressant men icke desto mindre läsvärd. Efter de gamla grekerna fortsätter boken framåt i tiden och går igenom de ledande/mest inflytelserika västerländska politiska idéerna om människa och samhälle, och jag har haft stor hjälp av denna bok inte bara i mina egna historiastudier utan också som samhällskunskapslärare och bara generellt för att det är väldigt intressant med ideologi- och idéhistoria. Så jag rekommenderar för den som liksom jag också är intresserad av det! Skrev om här.

    Gift – Tove Ditlevsen (1971)

    Titeln Gift är mångtydig, och syftar både på Toves fyra äktenskap, och på det gift som ska komma att styra hennes liv. Boken är nämligen självbiografisk, eller ska man kalla det autofiktion? En kort men intensiv bok om kärlek, skrivande och missbruk, som är så hänsynslöst men samtidigt vackert skriven i all sin enkelhet. Läs för sjutton!!! Skrev om här.

    Där kräftorna sjunger – Delia Owens (2020)

    En riktig bladvändare som jag läste ut på ett par dagar. Den börjar som en roman och övergår sedan i något som skulle kunna likna en kriminalare, speciellt i slutet med (SPOILER ALERT!) rättegångsscenerna. Boken är också skickligt uppbyggd med två parallella tidslinjer som vävs ihop och så småningom möts. Dock är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är: kanske är det att Kya blir så (SPOILER ALERT!) otroligt smart och bildad som känns lite overkligt, eller kanske är det att karaktärerna inte riktigt berör hjärteroten, eller kanske att boken känns lite pretentiös i sina översvallande beskrivningar av våtmarken. Icke desto mindre som sagt läsvärd och lättläst bok som man snabbt kommer in i och har svårt att lägga ifrån sig. Lättsmält, spännande, okomplicerat, vackert – mer behöver man ju egentligen inte som sommarlektyr på stranden. Skrev om här.

    Introduktion till kriminologi 1 – Brottslighetens omfattning, karaktär och orsaker – Jerzy Sarnecki & Christoffer Carlsson (2020)

    En fackbok där den delen jag läste behandlade kriminologiska idéer och teorier från 1700-talet (då synen på brott och straff började förändras i.o.m. upplysningen) fram till idag. En mycket bra bok som jag tyckte mycket om! Jag läste även sammanfattningarna i de andra kapitlen som inte tillhörde de ca 200 sidor som utgjorde del 2 som jag läste, och hade jag haft mer tid hade jag nog läst hela så jag rekommenderar den här till de som är intresserade av kriminologi. Utöver att boken på ett mycket systematiskt och lättförståeligt sätt redogör för de viktigaste kriminologiska idéerna och teorierna gör den det också på ett väldigt pedagogiskt sätt. Skrev om här.

    Göra sig kvitt Eddy Bellegeule – Édouard Louis (2014)

    Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är Édouard Louis debutroman, och den är självbiografisk. Den utspelar sig i en av norra Frankrikes gudsförgätna hålor där männens ryggar värker av arbetet på fabrikerna, alkoholism är normen och pengarna ständigt sinar. Här försöker Eddy navigera mellan våldet i vardagen, fattigdomen och sin egen identitet, som inte passar in i det macho-ideal som råder. Édouard Louis skriver om klass på ett lättillgängligt, rått och samtidigt vackert sätt. Ett läsvärt stycke modern arbetarlitteratur! Skrev om här.

    Doktor Glas – Hjalmar Söderberg (1905)

    En bok skriven i dagboksform där jag:et är Doktor Glas själv, en läkare som ställs inför ett moraliskt val och måste ta ett beslut som kommer att gäcka honom livet ut. Boken utspelar sig under en varm sommar i Stockholm, och det är fint att läsa om Stockholmsmiljöerna och vad de bemedlade sekelskiftsmänniskorna sysslade med (typ, ha hushållerska, äta en god bit mat på Hasselbacken och bestämma träff under skenet av fladdrande gatulyktor). Det är fint att läsa något som skrevs för över hundra år sedan, som med alla gamla klassiker: det är hisnande att tänka på hur många som hunnit läsa samma historia som jag läser nu. Det är absolut en läsvärd bok, och lätt dessutom, eftersom den är såpass kort och skriven på ett tillgängligt sätt, men jag blev inte direkt golvad. Helt okej med andra ord!

    1795 – Niklas Natt och Dag (2021)

    När vårt tåg från fjällen blev inställt i somras fick vi spendera en hel dag på olika tåg/bussar istället för nattåg, och jag behövde således lättläst lektyr som kunde få timmarna att gå. Jag hade typ fem minuter från det att Pressbyrån öppnade till att bussen skulle gå, så jag högg tag i första bästa roman som såg lättläst och spännande ut (inte den genren jag kanske vanligtvis väljer…) och då blev det 1795 av Niklas Natt och Dag. Insåg först senare på bussen att det var tredje och sista delen i en trilogi, men det gick ändå hyfsat att komma in i storyn även om namnen var lite förvirrande i början. Och tja, det är väl en läsvärd bok, men jag föredrar nog andra typer av historiska romaner. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag inte gillade med denna, men något är det. Men som sagt, läste den gjorde jag ju så den fyllde sitt syfte.

    Kvinnor och Äppelträd – Moa Martinson (1933)

    En bok som gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen, och väckte stor uppmärksamhet för sin frispråkighet. En del av mitt Klassikerprojekt, där jag gärna vill läsa mer klassisk arbetarlitteratur. Denna lyssnade jag dock på, och tyckte var jättebra. Skrev om här. Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.

    Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn – Per-Anders Fogelström (1981, 1985 och 1987).

    Per-Anders Fogelströms trilogi om Stockholms lägsta skikt – de fattiga vävarna, soldaterna, tukthusens fångar, prostituerade och andra trashankar – som utspelar sig under andra halvan av 1700-talet lyssnade jag på i ett streck och tyckte mycket om. En (flera) historisk(a) roman(er) som faller mig mycket mer i smaken än 1795, kanske för att genren är mer roman än deckare, eller kanske för att den har mer levande karaktärer, precis som i Mobergs Invandrarna/Utvandrarna-serie.

    Vävarnas barn från 1981 utspelar sig mellan 1749-1779 och handlar om det som titeln avslöjar – vävarnas barn, eller samhällets minst privilegierade som hankade sig fram på klädesfabriken Barnängen. Man får följa de uppdiktade karaktärerna Johannes Krohn, Sofia Krohn och deras familjer i deras hårda arbete på klädfabriken, där man som fattighjon saknas rättigheter ens till sin egen kropp. Många av händelserna och personerna som beskrivs i böckerna är dock historiskt riktiga och Fogelström har gjort ett minutiöst arbete med att skildra berättelsen enligt dessa verkliga händelser. I Krigens barn (1985) får man sedan följa hur krigen som fördes mellan 1788 och 1814 upplevdes av stockholmarna och andra svenskar, genom en menlös soldats perspektiv, och hans vänner och familj. Inte heller soldaterna ägde några rättigheter, och utnyttjades brutalt i krigen som fördes av maktens män. I Vita bergens barn (1987) får man slutligen följa med in på 1800-talet, fram till 1860, och får fortsätta följa de karaktärer man mött i de tidigare romanerna.

    Jag tyckte mycket om alla tre romaner, och Helge Skoog som uppläsare var perfekt för rollen. Är sugen på fler av Fogelströms romaner nu.

    A dance with dragons – George R.R. Martin (2011)

    Och så lyckades jag också läsa ut denna över 1000 sidor långa femte och sista (utkomna) delen av A song of ice and fire, eller Game of thrones som serien heter. Har ju redan läst alla en gång, men jag fastnade igen efter att ha hittat dem på second hand förra året. Episka böcker verkligen, älskar att (nästan) alla karaktärer har både ont och gott i sig till skillnad från de flesta andra fantasy-böcker – det finns inga tydliga antagonister och protagonister, utan man kan ha sina egna favoritkaraktärer av olika anledningar. Liksom i tidigare böcker får man här följa en karaktär i taget, och till en början går denna bok parallell med den innan, som jag läste ut tidigare i år, men går at some point över till nytt stoff, sånt som händer efter A feast for crows. Men när kommer nästa bok är ju frågan!? Det slutar i en sån cliffhanger.

    Och så kort om några inte särskilt bra kursböcker, som inte gav lika stort intryck som de ovan, men som jag trots allt också läste (ut) under 2022:

    Nordens historiaen europeisk region under 1200 år – Harald Gustafsson (2017)

    Den här boken tog jag mig more or less igenom i min historia A-kurs under höstterminen 2021 och vårterminen 2022. Vissa delar läste jag inte men majoriteten av den, och det ändå en upplysande bok om just Nordens historia, som alltså berör både Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och deras till stora delar gemensamma historia.

    Ekonomisk historia: Europa, Amerika och Kina under tusen år – Mats Bladh (2012)

    En kursbok som jag läst under läsåret i min historiakurs på 30 hp. Dock läste jag inte riktigt hela – de första fem kapitlen (ca 120 sidor) ingick inte i kurslitteraturen, men resten av boken (som totalt är drygt 450 sidor) har jag ändå läst så jag tänkte att den kunde få vara med här. Kul med ekonomisk historia och ett ekonomiskt perspektiv på historian – rekommenderar för den som är nördig som jag hehe.

    Kompetens för samspelande skolor: om skolorganisationer och skolförbättring – Ulf Blossing (2008)

    Ännu en kursbok om det osexiga ämnet “skolorganisationer och skolförbättring”. Läste i min sista kurs i KPU på samma ämne i april 2022. Ja ni hör ju. Rätt så oinspirerande.

    Handledande samtal – Hans Birnik (2011)

    Handledande samtal - Hans Birnik - häftad (9789144055725) | Adlibris  Bokhandel

    En kursbok jag läste i min kurs om kommunikation och handling, som jag inte tyckte var särskilt intressant och som uppenbarligen inte gjorde några avtryck. Var också hela tiden förvirrad över i vilket syfte jag läste boken: var det i egenskap av framtida handledare för lärarstudenter och elever, eller i egenskap av att jag blir handledd som lärarstudent ute på praktik…? Oklart. Handledning verkar för övrigt som ett väldigt tråkigt ämne tbh.

    Lärandets ordning och reda – Marcus Samuelsson (2017)

    Lärandets ordning och reda : ledarskap i klassrummet - Marcus Samuelsson -  danskt band (9789127818323) | Adlibris Bokhandel

    Ännu en inte särskilt givande kursbok. Som ni märker tyckte jag inte den här kursen var så kul. Det har varit för mikro för mig – jag gillar samhällsteorier på makronivå, som förklarar och analyserar samhällsprocesser och skeenden. Kommunikation blir för mikro, och det är heller inte så politiskt. Och denna bok berättade inte direkt nåt nytt som jag inte redan visste. Relationer är A och O, straff är dåligt, ett auktoritativt ledarskap (d.v.s. att vara en tydlig ledare men samtidigt visa emotionell värme) är det bästa ledarskapet, osv osv.

    Kriminologins grunder – Fredrik Andersson (2021)

    Ännu en kursbok som jag tyckte var rätt sämst eftersom den var så grundläggande, icketeoretisk och tbh ganska barnsligt skriven. Kan bero på att den var riktad mot gymnasiet. Konstigt att det skulle vara en kursbok på universitetsnivå…? Skummade igenom hela ganska snabbt i alla fall, den går igenom väldigt grundläggande saker för samhällskunskap och just kriminologi men jag saknade som sagt det teoretiska perspektivet.

    Kommunikation i klassrummet – Mikael Jensen (2012)

    Kommunikation i klassrummet - Mikael Jensen - häftad (9789144077284) |  Adlibris Bokhandel

    En annan kursbok jag läste i samma kurs, som inte heller lämnade några större avtryck och inte heller lärde mig något direkt nytt. Eller allting var ju ganska självklart. Allt blir bättre om du planerar väl, det är viktigt att kommunicera tydligt, man skall inte ha för långa genomgångar, osv osv. Okej tack. 🙂

    Båten i parken – Per Månson (2014)

    En drygt 100-sidig kursbok för Sociologi A som jag plöjde mig i genom ganska snabbt. Faktiskt ganska bra om än upprepande i vissa delar för en som läst många års samhällsstudier, men också nya saker eller åtminstone nya perspektiv. Utmärkt introduktionsbok till sociologi.

    Det är december och dags för alla summerings-inlägg som jag är så förtjust i p.g.a. nostalgiker. Och under året har jag dokumenterat böckerna jag läst! Jag har typ 200 sidor kvar på Simone de Beuavoirs tegelsten Det andra könet från 1949, så vi får väl se om jag hinner klart med den, isåfall får jag…

  • Filmer 2022

    Det är slutet av året, och det är dags för summeringar. Först ut: filmer sedda 2022! Nu är visserligen inte året slut ännu, och jag kanske hinner se nån mer innan det blir januari, men då får jag lägga till det i efterhand. Håll till godo, för nu kommer en hel drös med filmer:

    JANUARI

    Quo vadis, Aida? (2020)
    Årets första film var en riktig feel bad-film, jag grät och grät. Aida är tolk åt FN:s soldater i kriget mellan Serbien och Bosnien på 90-talet, och gör allt som står i hennes makt för att rädda sin man och två söner undan serberna, vid folkmordet i Srebrenica 1995 då över 8000 bosniska män och pojkar mördades. Filmen blev bl.a. nominerad för bästa internationella långfilm på Oscars-galan. Regisserad av Jasmila Žbanić. 5 av 5.

    Review: Quo Vadis, Aida? - Cineuropa

    Grave of the fireflies (1988)
    Jag har ju ett litet projekt inom stor-projektet att se mer bra film generellt, och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Och nu var det dags för Grave of the fireflies, som nog är den sorgligaste filmen av Studio Ghibli. Till skillnad från de flesta finns de inga övernaturliga eller sagolika inslag, utan denna film utspelar sig 1945, då Japan håller på att förlora kriget, och Seita och Setsuku blir föräldralösa och försöker klara sig själva. Animationerna är fantastiska, speciellt de ansiktsuttryck som de lyckas animera så otroligt verkligt. Vilket också gör det nästan outhärdligt att kolla på, p.g.a. så sorgligt. 4 av 5

    Seven Things I Learned While Writing A Book On Studio Ghibli's 'Grave Of  The Fireflies'

    Elizabeth (1998)
    Denna film valde jag att se eftersom jag läser om renässansen i min historia just nu, och har tenta den 14e januari. Då tänkte jag att om jag ändå ska se en film kan jag se en film om epoken jag pluggar, så det blev filmen om Elizabeth I och den “gyllene tidsålder” som rådde under hennes regenttid – som varade i över 40 år (!). Hon var, liksom Sveriges drottning Kristina, en av dåtidens fåtal kvinnor som faktiskt hade någon makt, men detta var ett undantag i ett annars extremt patriarkalt samhälle. Hur som helst, Elizabeth spelas briljant av Cate Blanchett och det finns även andra brittiska skådespelare man känner igen, som Geoffrey Roy Rush (som man sett som Captain Barbossa i Pirates of the Caribbean) och Joseph Phiennes som Elizabeth’s älskare (honom har jag sett i Shakespeare in love). Filmen var spännande och välgjord, och Blanchett är som sagt briljant som Elizabeth. Sevärd! 4 av 5

    Elizabeth (1998) | MUBI

    The Father (2020)
    En vacker, men ack så sorglig, film om åldrande. Om ett minne som långsamt sviker en, som ständigt spelar en spratt, som gör en förvirrad. Om nära och kära som man inte längre känner igen, men som man inte vill låtsas om, för man förstår att dom andra förstår att något är fel. Förvirringen. Det är en genreöverskridande dramafilm jag stundtals tycker snuddar vid thriller, med Athony Hopkins och underbara Olivia Colman i huvudrollerna. Filmen påminde mig lite om Still Alice med Julianne Moore, men The Father är filmad ur Anthony, faderns, perspektiv, och man får en inblick i det skräckinjagande i att det en nyss upplevt inte längre stämmer, att den man nyss pratade med inte längre är där, att tavlan som hängt där på väggen i alla år aldrig ens har hängt där, att den lägenheten man bott i så länge man kan minnas inte ens är ens egen… och så vidare. En mycket sevärd, och smart, film. Rekommenderar starkt! 4,5 av 5

    How to Watch 'The Father' - Streaming 'The Father'

    Den stora friheten (2021)
    En oteroooooolig film som jag såg under filmfestivalen. Kreativt filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet – den krassa verkligheten som väntade många homosexuella män efter att ha undsluppit Auschwitz. I fängelset möter Hans den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av 5

    Große Freiheit | halloherne - lokal, aktuell, online.

    Lämna inga spår (2021)
    Ännu ett historiskt drama som jag såg under Göteborgs filmfestival, men som denna gång utspelar sig i Polen på 80-talet (detta är Polens Oscar-bidrag). Det är en minutiöst skildrad sann historia om gynasisten Grzegorz Przemyk som blev mördad av polisen i ett häkte i Warsawa 1983, efter att ha vägrat visa sitt ID. På hans begravningen samlades tiotusentals polacker vilket gjorde att världen uppmärksammades på den kommunistiska regimens förtryck och brutalitet. Regimen gör allt för att mörklägga sanningen, och att inte lämna några spår av det som faktiskt skedde. Berörande film, och fantastiskt skådespeleri, men oj så lång den var – nästan tre timmar. Jag uppskattar dock historiska filmen som man lär sig något och som avtäcker berättelser man inte annars bekantat sig med! 3,5 av 5 – ett halvt poäng försvinner mest för att den var lite för lång.

    Streama Lämna inga spår | Göteborg Film Festival - Draken Film

    Magisterlekarna (2022)
    En surrealistisk film där det queera är det straighta, och inga kvinnor verkar existera på internatskolan St Sebastian där maktlekar, begär, sex och hämnd utspelar sig i en paralell verklighet. Här är normerna uppochner och en homoerotisk utopi råder – men gör det den automatiskt fri från hierarkier och maktspel…? Nej, såklart inte. Intressant, och som sagt, smått galen film som påminner som fick mig att tänka på Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, men också den gamla Svt-serien Äkta människor. Ändå sevärd, men som sagt, ganska knäpp? Såg på Göteborgs filmfestival. 3,5 av 5

    Bonus, ett fint citat ur filmen på frågan “Vad är en vän?” från karaktären Paul (andra från vänster i bilden nedan):

    “Man måste våga prata om närhet, och lojalitet, och förvänta sig det och vilja det. Men det innebär ju förstås en massa risker för man gör ju sig sårbar när man utelämnar sig själv till en annan människa sådär. Och det gör alltid ont. Även om man hänger med värsta snälla personen liksom. Alla kommer såra en. Om dom betyder tillräckligt mycket för dig så kommer dom vid nåt tillfälle såra dig. Vid en tidpunkt kanske man är ur synk med varann, och det kan leda till både stora och små katastrofer. Och en vän är helt enkelt en som det är värt att bli sårad av. Att lida för.”

    Statistkupp mot queerdrama – scen & film

    Brighton 4th (2021)
    Ännu en film jag såg på Göteborgs filmfestival. Det är något så ovanligt som en georgisk film som utspelar sig i New York, närmare bestämt Brighton, ett område i Brooklyn dit många från forna Sovjet-stater söker sig. Filmen handlar om de forne brottmästaren Kakhi som åker till New York för att hälsa på sin son och hjälpa till att reda upp hans skulder. Kakhi gör det som måste göras. Levan Tediashvili gör rollen som Kakhi och var själv sovjetisk olympisk brottare på 70-talet, och amatör (d.v.s. han har aldrig skådespelat förut). Regissören berättade innan filmen att han var tvungen att muta Levan med sushi för att han skulle få göra fler än tre tagningar haha, gulligt. Hur som helst – en vacker socialrealistisk film och ett stycke nutidshistoria med inblick i något man aldrig annars ser, d.v.s. f.d. sovjetiska migranter som försöker överleva och leva i en globaliserad värld. Sevärd, men jag jämför allt med Den stora friheten nu och ingen av de andra filmerna på festivalen har hittills berört mig så mycket som den, så 3,5 av 5.

    Brighton 4th

    FEBRUARI

    De oskyldiga (2021)
    Ojojojoj det här var nog den mest obehagliga film jag sett sen typ… alltid? En psykologisk thriller som var betydligt värre än vad jag trodde den skulle vara. Den utspelar sig i en norsk, skogsnära förort mitt i högsommaren, då asfaltsgårdarna är tomma för att alla är på semester. Men två barn är kvar, och nyinflyttade Ida och hennes autistiska syster Anna börjar hänga med dem. Tillsammans utforskar de fyra gården och det närliggande skogspartiet långt bort från föräldrarnas vakande ögon, och leker med det som verkar vara övernaturliga krafter. Till en början är det just lek, men snart börjar mycket obehagliga saker att hända. Filmens känsla är likadan. Till en början är den visserligen obehaglig, mycket tack vare den stämningsfulla musiken (som alltid i skräckfilmer) och bara det faktum att det handlar om just barn, men allt som filmen går blir den mer och mer jobbig att kolla på. Jag såg den med Erik och han kunde inte kolla klart, och själv var jag tvungen att fast forward:a flera gånger och stänga av ljudet. Men OJ så bra den var. Om den bara hade varit lite mindre läskig hade den varit en F A N T A S T I S K film, nu var den liiiite för läskig för min smak hehe. Men otroligt välgjort, helt fantastiska rollprestationer av dessa fyra barn i blott nioårsåldern, och en gastkramande stämning från första scenen. Trots att det nästan hela tiden är sol och högsommar är obehaget hela tiden runt hörnet, och man undrar som tittare vad det är för mörk kraft som lurar i skuggorna. Filmen fick mig att tänka på den svenska filmen Gräns, som delvis rör sig inom thriller-genren och också innehåller teman som nordisk mystik, övernaturlighet, småkryp och skog. Se den här om du gillar psykologiska thrillers – du kommer älska! Se istället Gräns om du är lite faint-hearted men ändå vill ha lite mörker och mystik i en nordisk setting 😉 4 av 5 (ett poäng försvinner för att den var FÖR läskig för mig!)

    TriArtPlay ‣ De oskyldiga

    Prejudice and Pride: Sweden’s Queer Film History (2021)
    En odyssé genom svensk queer film historia, med början i Vingarne från 1916 som anses vara världens första queera film!? Eller åtminstone med queera inslag. Ty på den tiden var det ju fortfarande olagligt att vara gay (det slutade det vara 1944, och sjukdomsstämpeln togs bort 1979), så eventuella queera inslag i filmer måste vara subtila. De som fattade, de fattade. Via Ingmar Bergman (t.ex. Ismael i Fanny och Alexander är en väldigt queer karaktär!) och Mai Zetterling och klassikern Fucking Åmål från 1998 (finns ingen som den!!) till And then we danced som är svenskproducerad. Lärde mig massor, t.ex. att Greta Garbo var lesbisk hehe. Fin dokumentär om svensk film ur ett queer perspektiv! 4 av 5

    Boiling point (2021)
    En psykologisk dramathriller i en enda lång tagning, där man kommer riktigt nära personerna som jobbar på en stressig restaurang, där ytan är polerad men där ilska bubblar och stressen sönderdelar bakom kulisserna, bortom restauranggästernas insyn. Stressigt värre när huvudkaraktären kämpar med att hålla ihop det, både i det privata och under själva restaurangkvällen. Gillade att filmen uppmärksammade subtil vardagsrasism utan att det var det filmen handlade om, det fanns bara där i kulissen precis som det gör i verkligheten. Bra film! 4 av 5

    Boiling Point review – Stephen Graham bubbles in one-shot restaurant drama  | Movies | The Guardian

    Fanny & Alexander (1982)
    Såg Fanny och Alexander från 1982, och det är faktiskt den första Bergman-filmen jag sett. “Men har du inte sett den!?” utbrast pappa – men när skulle jag ha sett den egentligen? Det är inte som att man har för vana att se gamla klassiska filmer om man inte anstränger sig. Hur som helst såg jag “kort”versionen (d.v.s. den som är tre timmar istället för fem hehe) för det var den som fanns tillgänglig på Drakenfilm, men nu såhär i efterhand ångrar jag det lite, eftersom jag uppenbarligen missade flera scener. T.ex. är scenerna med Ismael, som jag efter att ha sett Fördom och stolthet-dokumentären tyckte var en extra intressant karaktär, nedklippta rejält. När jag har chansen ska jag ta mig an att se hela versionen, för det är det nog värt tycker jag. I alla fall, det som börjar som ett idylliskt julaftonsfirande anno 1907 utvecklar sig snart till ett nästan thrillerliknande psykologiskt drama där det är svårt att skilja på vad som är barnens fantasier, vad som är magi och vad som faktiskt händer på riktigt. Och kanske är det det som är meningen? Jag googlade på tolkningar och recensioner av filmen efteråt och det finns spaltmeter av sådana. Säkert är att jag behöver se den här filmen igen, och då den långa versionen, för att ge den rättvisa och se fler saker jag inte såg första gången. Det var hur som helst roligt att se skådespelare som Pernilla August (som jag senast såg som drottning Kristina i Young Royals!), Stina Ekblad, Börje Ahlstedt (som jag ju mest känner som Ronjas pappa Mattis hehe) och Allan Edvall som unga (nåja – Allan Edvall var väl inte direkt ung hehe), med vetskapen att åtminstone Pernilla August fick sitt genombrott med denna film. Av mig får filmen 4 av 5, kanske för att jag som sagt jämfört allt med Den stora friheten nu och den berörde mig djupare, men också med brasklappen att jag ju inte såg hela – och att jag måste göra det!

    Avsnitt 3: Fanny och Alexander (12) | Fanny och Alexander | TV | Arenan |  svenska.yle.fi

    MARS

    Den långa flykten (1978)
    Den långa flykten, eller Watership down som originaltiteln är, hade legat på min watch-list sen ett tag tillbaka p.g.a. klassiker, och jag har som projekt att se och läsa klassiker. Så jag tog tillfället i akt när jag såg att Are hade boken i sin bokhylla (visste inte ens att det var en bok från början?), vi började prata om filmen och bestämde oss för att se den (han hade redan sett den). Den långa flykten handlar om en kaninkoloni som flyr, eller åtminstone delar av den, eftersom en av dem är synsk och har sett hur deras koloni kommer att förstöras, och att de därför måste lämna. Filmen handlar sedan om deras flykt mot en tryggare plats, och deras strapatser för att nå dit. Introt till filmen är helt fantastiskt: det är en trippig sekvens målad i en annan stil än resten av filmen om tidernas begynnelse: världen skapades av guden Frith och alla djur var växtätare som levde i harmoni. Kaninerna blev fler och fler, liksom deras aptit, vilket ledde till att maten inte räckte. Frith beordrar därför kanin-prinsen El-Ahrairah att kontrollera sitt folk, utan resultat. Frith ger därför speciella egenskaper till alla djuren: han skapar rävar, grävlingar och andra rovdjur som kan jaga kaninerna. El-Ahrairah har lärt sig en läxa, men kaninerna får ändå också en gåva: list och snabbhet:

    “El-ahrairah, your people cannot rule the world, for I will not have it so. All the world will be your enemy, Prince with a Thousand Enemies, and whenever they catch you, they will kill you. But first they must catch you, digger, listener, runner, prince with the swift warning. Be cunning and full of tricks and your people shall never be destroyed.”

    Jag visste att filmen var ganska hemsk och indeed, även om det är en barnfilm är det en hel del mörka scener. Men det är också en fin film – dock en produkt av sin tid (finns t.ex. knappt någon kvinnlig karaktär). Den är också ganska snabb? Alltså mycket händer snabbt, och filmen hade nog varit bättre om den hade fått ta det lite lugnt. 3 av 5!

    Watership Down: Bigwig in a snare - YouTube

    The handmaiden (2016)

    En psykologisk thriller med många oväntade twists and turns. Den utspelar sig under Japans ockupation av Korea under första halvan av 1900-talet, där den yrkeskriminelle Fujiwara planerar att förföra den japanska arvtagerskan Lady Hideko, gifta sig med henne och stjäla hennes arv. För att åstadkomma detta anställer han ficktjuven Sook-hee för att, under täckmanteln som Hidekos kammarjungfru, få Hideko att gifta sig med Fujiwara. Filmen var inte lika magisk som första gången jag såg den, men ändå otroligt sevärd – inte bara för spänningen utan också för the steaminess mellan Hideko och Sook-hee. En riktigt het film. 4 av 5.

    APRIL

    Tillsammans (2000)

    Såg äntligen Lukas Moodysons dramakomedi Tillsammans som jag hört mycket gott om. Filmen utspelar sig i ett alternativt vänsterkollektiv i mitten av 1970-talet, och innehåller alla fördomar man har om sådana. Barn döpta till Tet, flersamhet, en gul folkabuss, rödvin, orakade armhålor och såklart mycket drama. Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

    MAJ

    Pride (2014)

    En av mina favorit-filmer är Pride, som jag också skrivit om här. Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få  sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de. 5 av 5.

    Annihilation (2018)

    En Sci-fi-film som Are ville att jag skulle se som han tyckte var bra, men jag var inte helt övertygad. Den handlar om en mystisk gas eller växtlighet, “The shimmer”, som börjar ta över världen, och som en kvinnlig biolog ger sig ut för att undersöka tillsammans med några kollegor. Tillsammans upptäcker de långsamt sanningen om det mystiska skimret. Spännande, men också ganska weird film tbh, men jag gav den i alla fall 2,5 av 5.

    JUNI

    The invisible man (2020)

    En film som började som en riktig rysar-skräckis, men sedan at some point slutar vara läskig (så som det blir när man ser för mycket av monstret) och sedan “bara” blir en action-film. Icke desto mindre mycket sevärd, och det är absolut ett par scary moments med – jag hade inte velat se den själv (Are var med hehe). Handlar om en kvinna (spelad av Elizabeth Moss) som lyckas fly från sin våldsamme make, som strax därefter dör, men som ändå inte tycks lämna henne ifred. Hon är övertygad om att han på något sätt fortfarande lever eftersom han fortfarande plågar henne med sin närvaro, men ingen tror henne. Ni hör ju, spännande! 3,75 av 5. Ja jag har nu tydligen infört fjärdedelar också.

    Call me by your name (2017)

    Såg om denna steamy och vackra rulle från 2017. Den utspelar sig under en het (i flera bemärkelser) sommar i Italien på 80-talet, och handlar om tonårskillen Elio (spelad av Timothée Chalamet) som blir helt besatt av den äldre doktoranden Oliver som över sommaren arbetar för Elios pappa och skriver på sin avhandling. Mer än så behöver jag kanske inte säga, but there is hotness, vackra vyer, och ett hus på den italienska landsbygden som man bara vill flytta in i. 4 av 5.

    JULI

    Masjävlar (2004)

    Fin film om relationer som trots sina år på nacken ändå åldrats ganska väl. Med Sofia Helin i huvudrollen som Stockholmstjejen som kommer tillbaka till hembygden i Dalarna för pappas födelsedag, men ändå aldrig tycks vara bra nog. Sevärd ändå! 3,5 av 5.

    Pom poko (1994)

    Pom Poko ingick i projektet Se alla Studio Ghibli-filmer men det här var en riktigt konstig film med en stark obsession with balls som man bara inte kan ignorera p.g.a….. well, de syns hela tiden. I bilden här nedan flyger de t.ex. med hjälp av sina pungkulor?? Naej, denna film rekommederar jag inte. 1,5 av 5.

    Moulin rouge (2001)

    Har bland annat skrivit om här, då det är en film jag älskar sedan minst tio år tillbaka. Filmen, i galen regi av Baz Luhrmann, börjar som en komedi men slutar tbh sad af. 2013 skrev jag detta om filmen: “Den handlar om Christian (Ewan McGregor), en ung författare som reser till Paris för att skriva om “freedom, beauty, truth and love”. Som av en händelse blir han indragen i en bohemisk pjäs som sätts upp på nattklubben Moulin Rouge. För att övertyga överhuvudet Harold Zidler om att satsa på pjäsen arrangeras ett privat möte med Moulin Rouges stjärna Satine (Nicole Kidman). Problemet är att hertigen och Moulin Rouges investerare också lovas ett privat möte med Satine under samma kväll; som gjort för förväxlingar.”. 4 av 5!

    AUGUSTI

    Nightcrawler (2014)

    En obehaglig, spännande thriller med Jake Gyllenhall i en riktigt otrevlig och osympatisk roll som nyhetsfotograf, där det gäller att vara först på plats, oavsett pris. Mycket spännande! 4 av 5.

    Harriett (2019)

    En mycket gripande och sevärd film om Harriett Tubman, konduktör på den underjordiska järnvägen, som räddade hundratals slavar från slaveriet under 1800-talet. Sån jävla power-kvinna, och dessutom med en gudomlig röst. Har blivit besatt av låten “Stand up” insjungen av skådespelaren Cynthia Erivo sedan jag såg filmen. Rekommenderar! 4,5 av 5.

    SEPTEMBER

    The cat returns (2002)

    Ännu en film i Studio Ghibli-projektet (som alltså går ut på att se alla Studio Ghibli-filmer). Denna hade varken jag eller Are sett så vi gjorde slag i saken. Som vanligt är det en ung tjej i huvudrollen, och i denna film är det när hon räddar en katt från att bli ihjälkörd som konstiga saker börjar hända. “The kingdom of cats” vill hylla henne för hennes insats, men kanske inte på ett sätt hon uppskattar, och som visar sig vara farligare än vad hon kunnat drömma om. En ändå helt okej underhållande film, det finns bättre Studio Ghibli-filmer – men det finns också betydligt sämre (som konstiga Pom Poko). Teckningarna är vackra och minutiöst detaljerade, och det gör så mycket oavsett hur bra själva dramaturgin är. 3 av 5!

    Världens värsta människa (2021)

    Den här filmen har ju varit i etern och när den kom ut på Svt play bestämde jag mig för att se den. En dramakomedi som oväntat blir väldigt sorglig på slutet, jag hulk-grät. Filmen består av tolv kapitel plus prolog och epilog, och kretsar kring Julie och hennes trettio-nånting. Julie är ett barn av sin tid som pluggat olika saker utan att riktigt fastna för något, inte riktigt vet om hon vill ha barn och som har svårt att binda sig. Samtidigt har hon också svårt att vara ensam och slänger sig in i relationer. Hon lever lyckligt med den ganska mycket äldre Aksel, men en dag träffar hon en annan kille av en slump, och de får en djup connection. De är aldrig otrogna, men det väcker något i henne. Vidare vidare.

    Jag tyckte verkligen att filmen lyckades fånga en skandinavisk 25-30-åring på 2020-talet på ett väldigt träffsäkert sätt. Kringfladdrandet och att aldrig riktigt commit:a till något för det finns tusen andra val. Alla dessa val. Se den! Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

    OKTOBER

    Triangle of sadness (2022)

    Jag såg Ruben Östlunds Triangle of Sadness från 2022 tillsammans med Mim på Bio i Kalmar i oktober. Hype:ad som få är detta en underhållande, och stundtals mycket äcklig, komisk satir och kommentar av det samtida klassamhället. Något orealistisk, men som Liv Strömqvist säger i En varg söker sin podd gör det kanske inget eftersom det är fiktion. Mycket sevärd! 4 av 5.

    Där kräftorna sjunger (2022)

    Såg ännu en biofilm med pappa, denna gång Där kräftorna sjunger. Eftersom jag läst boken och tyckte den var överhypead, bra var den inte, hade jag ganska låga förväntningar – förstärkta p.g.a. ljumma recensioner – men blev positivt överraskad. Tycker att filmatiseringen av boken var välgjord, och det var dessutom mycket gripande, grät flera gånger. Sevärd! 4 av 5.

    NOVEMBER

    About time (2013)

    Såg en random film på väg hem från Berlin p.g.a. det råkade vara utbudet på Flixbus eget lilla filmbibliotek. Oväntat bra ändå, jag var underhållen även om skådespeleriet från huvudrollsinnehavaren stundtals var sissådär. Men mysigt ändå, den handlar om en kille som kan resa i tiden för att fixa till misstag, men moral of the story är typ att det är vardagarna som är livet, och att det är dem man skall leva som om det vore den sista, and make the best out of. Cheesy, men som sagt, ändå sevärt. 3,5 av 5.

    Diktatorn (1940)

    Jag sa lite på skoj till Are att “Ska vi se Diktatorn från 1940?”, men den visade sig vara otroligt bra och ingen av oss ville stänga av förrän vi sett slutet. Detta måste vara en av Chaplins bästa filmer, och han är briljant både som den judiske barberaren och som Hitler (eller Henkel, som han heter i filmen). Eftersom den släpptes 1940 hade vidden av Förintelsen ännu inte nått omvärlden, och Charlie Chaplin skall i efterhand ha sagt att om han visste om fasorna skulle han kanske inte skämtat så lättvindigt om Förintelselägren, som i filmen flimrar förbi inte som en avrättningsmaskin utan mer som ett slags arbetskollo som man kan rymma ifrån. Icke desto mindre är det en kritisk kommentar mot Europas fascistiska vindar som blåste starka då (och tyvärr också nu). Balett-scenen där Henkel dansar med en jordglob är fantastisk. Mycket sevärd! 4 av 5

    Chaplins pojke (1921)

    Vi blev inspirerade och såg ytterligare en Chaplin-film, eftersom det fanns flera ute på Svtplay-vid den här tiden. Den här filmen är dock gjord tjugo år tidigare då ljudfilmen ännu inte slagit igenom, så detta är en stumfilm. Det är något speciellt med att ta del av verk som är över hundra år gamla – speciellt när man tänker sig hur många andra människor som tagit del av verket före en själv – och trots sina hundra år på nacken är det absolut en sevärd film, men inte alls i samma klass som Diktatorn. Handlingen är liksom lite… off? Och jag läste någonstans att tidiga filmer ofta inte hade så starka handlingar, utan det var mer en samling sketcher, och det är en ganska bra beskrivning även om det finns en liten röd tråd. 3 av 5.

    En runda till (2020)

    En riktigt dansk film med Mads Mikkelsen i en deppig huvudroll som gymnasielärare som tappat stinget, och som tillsammans med några vänner genomför ett experiment utifrån en filosofs tes om att vi fötts med en halv promille för lite. De skall alltså testa att hela tiden ligga kring en halv promille och se om livet blir bättre. Experimentet spårar förstås ur. Intressant att jag och Are hade helt olika tolkningar av slutet (min tolkning var mycket deppigare). Oavsett mycket sevärd! 4 av 5.

    Boy from heaven (2022)

    Jag och Olivia gick på bio och såg Boy from heaven som handlar om fiskarsonen Adam som genom ett stipendium får chans att studera islam på det prestigefulla Al-Azhar-universitetet i Kairo. Strax efter att han ankommit dör den överste imamen, och en maktkamp mellan den religiösa makten och landets president tar vid, där Adam blir indragen. En mycket sevärd film där man får en unik inblick i en värld man aldrig tidigare fått del av, och som ingen kan lämnas oberörd av. 4 av 5.

    DECEMBER

    Dirty dancing (1987)

    En klassiker jag sett massor av gånger, som trots sina år på nacken ändå håller. Visste ni att det var väldigt nära att Dirty Dancing inte alls skulle få släppas (och bli den enorma hit den ändå blev!) p.g.a. den mycket liberalt skildrade abortscenen…? Hur som helst, alltid sevärd film som får mig att vilja dansa. Om den naiva tonårstjejen “Baby” som under en sommarsemester med familjen någon gång under 60-talet drömmer om att rädda världen, men möter verklighetens klassamhälle i dansaren Johnny “Nobody puts Baby in a corner” Castle. Och resten är ju historia. 3,5 av 5!

    The boy who harnessed the wind (2019)

    Jag såg denna film även förra året och då skrev jag följande: “Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar!” Då gav jag den 5 av 5, men kanske blir sådana filmer som man blir golvad av första gången man ser dom lite sämre andra gången man ser dom, så nu får den “bara” 4 av 5.

    Netflix film tells tale of Malawian eco boy genius

    Persepolis (2007)
    En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se den! 4,5 av 5

    Roya's review of Persepolis: The Story of a Childhood

    Harry Potter 1, 2 och 3 (2001, 2002, 2004)

    Kommentar överflödig. De är sevärda och bra, och jag har sett dem hundra gånger haha. (3,5/5)

    Det är slutet av året, och det är dags för summeringar. Först ut: filmer sedda 2022! Nu är visserligen inte året slut ännu, och jag kanske hinner se nån mer innan det blir januari, men då får jag lägga till det i efterhand. Håll till godo, för nu kommer en hel drös med filmer: JANUARI…

  • Saker som hänt

    Hejhejhej länge sen jag var här. Sen jag skrev sist har jag och Are hunnit bli sambos (!). Är så glad för det. Vi har till och med skaffat en julgran :))

    Jag har också varit i Berlin med Erik. Det var mycket trevligt.

    Vi träffade Robin och Ronja där!
    Och räknade enheter på tuben 05.30 efter en Berlin:ig natt. Mkt nöjd.

    Har också hunnit med andra saker. Varit i Stockholm med mamma till exempel.

    Och på Öland för att hälsa på Mim!

    Ja det var mycket resor där ett tag. Och nu är det december och snart är det jul. Längtarrr.

    Hejhejhej länge sen jag var här. Sen jag skrev sist har jag och Are hunnit bli sambos (!). Är så glad för det. Vi har till och med skaffat en julgran :)) Jag har också varit i Berlin med Erik. Det var mycket trevligt. Har också hunnit med andra saker. Varit i Stockholm med mamma…

  • Kvinnor och äppelträd – Moa Martinson (1933)

    Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst och man plöjer igenom böcker ganska snabbt! Och denna hade jag velat länge efter att jag läst Mobergs Utvandrarna/Invandrarna – känns som det hör till allmänbildningen att läsa klassisk arbetarlitteratur. Och detta är inte vilken arbetarlitteratur som helst utan en fantastisk liten roman som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut pga sin frispråkighet. Till exempel skildras en förlossning utan krusiduller på ett (vad jag bara kan anta) naturtroget sätt – dvs blodigt och smärtsamt men också vackert – vilket kritikerna fasade över.

    Boken inleds någon gång under mitten av 1800-talet med att skildra mor Sofi, som fött femtan barn varav en oäkting, och hur hon tillsammans med sin väninna åtar sig den märkliga vanan att bada sig en gång i veckan. En dag befinns hon dock drunknad och till begravningen kommer även hennes oäkting. Därefter hoppar boken tre generationer framåt, till mor Sofies oäkta barns barnbarn (d.v.s. mor Sofies barnbarnsbarn) Ellen som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i början av 1900-talet. Hon förlorar tidigt sin mamma och utackorderas till lägst bjudande, och växer upp ovetandes om Sally som också är släkt med mor Sofie i nedstigande led. Som vuxna möts de då Ellen blir nyfiken på den märkliga Sally på Mårbo och gör sig ett ärende dit, och ramlar mitt in i en våldsam scen. De båda kvinnorna blir vänner och delar med- och motgångar och livets hårda slit som fattig.

    Jag tyckte mycket om boken, och också inläsningen även om det var lite låg volym ibland (tror det är en gammal inläsning). Jag tycker historiska romaner generellt är väldigt intressanta, och till skillnad från en annan historisk roman jag läste nyss (1795 av Niklas Natt och Dag) har denna ett kvinnligt perspektiv, och ett arbetarperspektiv på riktigt. Och språket är vackert. Ibland kunde jag missa vissa hopp som gjordes, men generellt en mycket läsvärd bok – det är inte för intet det blivit en klassiker, då den gav kvinnor en röst i proletärlitteraturen. Rekommenderar!

    Moa Martinson - Wikipedia
    Moa Martinson

    Har läst – eller snarare lyssnat – på en ny bok i mitt klassikerprojekt. Har återupptäckt tjusningen med ljudbok eftersom jag har en halvtimmes cykling till jobbet och sen en halvtimmes cykling från jobbet varje vardag och då räcker inte poddarna till. Men bra ljudböcker är ju guld – man kan stoppa när som helst…

  • 28

    Nu är denna mänscha här ovan 28 år fyllda. Eller ”jordsnurr” som man sa i brevvänsansannonser i Min häst och Kamratposten på 00-talet. Jag hade en underbar födelsedag där jag blev uppmärksammad av Are och Popp och Erik och jag fick bada i både sjö och hav. Sommar-Gbg är så bra <3 och tack vädergudar för fint väder, som fortsätter också idag. Jag har hittills läst lite kurslitteratur för min sommarkurs i sociologi, men snart ska jag gå och handla inför lördag då jag ska host:a lite firande av undertecknad och i eftermiddag ska jag åka och bada igen. Lalala life is goooood. Puss

    Nu är denna mänscha här ovan 28 år fyllda. Eller ”jordsnurr” som man sa i brevvänsansannonser i Min häst och Kamratposten på 00-talet. Jag hade en underbar födelsedag där jag blev uppmärksammad av Are och Popp och Erik och jag fick bada i både sjö och hav. Sommar-Gbg är så bra <3 och tack vädergudar…

  • jobb & plugg update

    Sköna maj, välkommen, till vår stad igen! Osv. Kul! Att! Det! Är! Vår! Men den får gärna ta det lite lugnt nu. Vill hinna dofta både på hägg och syrén och nu har ju körsbärsträden nästan hunnit blomma klart!!! AAAH! Stanna upp! Lite så känner jag. Man vill ju hinna *njuta*. Fast njuta har jag ändå gjort, det får man ge våren. Carpat ganska bra faktiskt. Men har en jäkligt hektisk period atm, med min sista VFU på Nösnäsgymnasiet på 80 % (är där fyra dagar i veckan men just den här veckan alla dagar), och 100 % plugg på det (den sista kursen inom KPU, plus min historiakurs som är inne på sin sista del d.v.s. 1900-talet). Det är fan _HELT_ sjukt men jag har haft över 150 % sysselsättning hela detta läsår och hittills nail:at högsta betyg på alla kurser SAMT extrajobbat några timmar i månaden för att dryga ut lite?

    Tyvärr har jag INTE lyckats naila något jobb ännu – har sökt ca 35 SO- och samhällskunskapslärarjobb i VG-regionen (med som mest 1 h pendling) men än så länge bara fått en intervju på Sätilaskolan i Mark. 45 min buss från Korsvägen, men tyvärr är det “bara” 30 % SO och resten spanska hahaha. Jag hade missat den detaljen när jag sökte – söker typ alla jobb där jag får träff för “SO” + “Västra Götalandsregionen” och när de ringde sa jag att “ja… jag har ju bara läst steg 1 och 2 i spanska men om ni vill ha mig för SO-tjänsten kommer jag gärna på intervju”. De bad att få återkomma om saken ifall de inte hittade nån annan och det gjorde de tydligen inte för nu är jag kallad imorgon. Har således anmält mig för spanska steg 3 på komvux i sommar som den *flexibla* löntagararen jag är. Ser fram emot att lämna prekariatet men då måste man vara *anställningsbar*. Hoppas ju såklart på att få en ren SO/ samhällskunskapsläraretjänst (eller åtminstone franska om det nu ska vara språk eftersom jag åtminstone kan det språket hyfsat haha) men vet inte hur kräsen jag kan vara? Det är som sagt tyvärr inte brist på samhällskunskap- och SO-lärare. Har därför dessutom anmält mig för sociologi till hösten (för sociologi skall utökas i de nya kursplanerna 2025 och det finns inte så många behöriga sociologilärare) och matematik för lärare 7-9 – för det är det ju iallafall brist på haha. Man behöver “bara” 45 poäng för att få behörighet på högstadiet (:

    Ahja nog om det. Hektisk period som sagt – ser fram emot om två veckor när min praktik är slut och jag “bara” kan plugga. Och resten av maj som kommer vara så skön jämfört med nu, för då blir det 100 % tentafokus och inte som nu så många grejer i luften. Att plugga 150 % motsvarar inte 60 h aktiv studietid i veckan, men bara att plugga tre olika kurser samtidigt tar en massa mental kraft när man byter mellan olika grejer och ska navigera mellan olika tider för inlämningar o.s.v., och nu är det också lektionsplaneringen på det.

    Oj vilket tråkigt inlägg detta blev. Skulle egentligen publicera bilder från det senaste men det blev tydligen ett enda långt och osammanhängande jobb- och plugg-skryt varsågod okej hejdå

    Sköna maj, välkommen, till vår stad igen! Osv. Kul! Att! Det! Är! Vår! Men den får gärna ta det lite lugnt nu. Vill hinna dofta både på hägg och syrén och nu har ju körsbärsträden nästan hunnit blomma klart!!! AAAH! Stanna upp! Lite så känner jag. Man vill ju hinna *njuta*. Fast njuta har jag…

  • Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)

    Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen släkting, Mrs Reed, där hon behandlas mycket styvmoderligt (bokstavligt talat). När hon får komma till en boarding school slipper hon äntligen ifrån sin miserabla situation, men livet på Lowood school är tämligen hårt. Flickorna får dåligt med mat och under ett tuberkulos-utbrott dör Janes bästa vän. Ickedestomindre får Jane sin utbildning på Lowood, där hon så småningom också blir lärare som ung vuxen. Detta är bokens första del, men i resten av boken får man följa Jane när hon prövar sina vingar. Hon ansöker till tjänsten som governess på Thornfield Hall, där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Och det var först här som boken började bli riktigt intressant!

    Jane Eyre var en av de första böckerna som fokuserade på huvudpersonens moral, d.v.s. Jane Eyre, och hennes känslomässiga och spirituella utveckling genom boken. Tidigare hade böcker inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i protagonistens huvud sådär, och Jane Eyre har ett i 1800-talsmått mätt rikt känsloliv och ett exquisite mind. Det är svårt att tänka sig idag, men detta var unikt på Charlotte Brontës tid, varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker.

    Jane Eyre - Charlotte Bronte | Science Fiction Bokhandeln

    Boken gick ganska långsamt att läsa. Jag tror jag började redan under våren 2021, och sedan la jag ner den, och så tog jag upp den igen i höstas, och har fått kämpa en del för att komma igenom. Stundom har den varit fängslande, men oftare seg. Ibland har det också varit lite svårt att förstå dramaturgin: å ena sidan går det väldigt långsamt, och sedan händer en annan grej orimligt snabbt? Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur, och dessutom parallellt med min historiakurs där jag nu på min senaste tenta (som jag för övrigt fick högsta betyg på fick jag veta igår woho!) hade just upplysningstiden, och jag tycker att fiktion kring en viss epok är ett så himla bra komplement till studier av samma epok, det ger liksom ytterligare en dimension för förståelse. Dessutom är språket helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi? Ett så otroligt rikt skrivet stycke litteratur med framförallt vackra adjektiv jag aldrig hört förut, men också bara generellt vackra stycken. Typ som det här:

    A lover finds his mistress asleep on a mossy bank; he wishes to catch a glimpse of her fair face without waking her. He steals softly over the grass, careful to make no sound; he pauses – fancying she has stirred – he withdraws; not for worlds would he be seen. All is still – he again advances – he bends above her; a light veil rests on her features – he lifts it, bends lower; now his eyes anticipate the vision of beauty – warm and blooming and lovely in rest. How hurried was their first glance! But how they fix! How he starts! How he suddenly and vehemently clasps in both arms the form he dared not, a moment since, touch with his finger! How he calls aloud a name, and drops his burden, and gazes on it wildly! He thus grasps and cries, and gazes, because he no longer fears to waken by any sound he can utter – by any movement he can make. He thought his love slept sweetly: he finds she is stone-dead.

    Kan ändå försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Och man får vara beredd på att den är seg, så det är ett långsamt projekt som man kanske bör åta sig vid sidan om en annan mer catch:ig bok (typ jag läser ju GoT-böckerna parallellt med alla böcker jag läser hehe).

    Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen…

  • Öland

    JAG VAR PÅ ÖLAND FÖRRA HELGEN! Det var underbart!!! Tog en selfie på väg från bussen till Capellagården där Mim pluggar. Hej här är jag och nu är jag snart framme!!

    Jag kom på torsdag morgon och dagen ägnades åt plugg för min del, och fotografera alster för Mims del. Jag i min tur fotograferade Mim haha. Så kul att se henne i sin (framtida) yrkesroll!! Och så är hon så duktig. Är så impad.

    Efter ett gediget dagsverke packade vi ihop och lagade middag. Mim bjöd på ett jättegott riesling-vin som jag var tvungen att fota för att minnas. Det var torrt och fruktigt – precis så som jag gillar vitt vin (och öl för den delen). Ska köpa nästa gång jag är på systemet!! Smakade jättemycket äpple utan att vara sött – mmmmmmmmmmmmm.

    Efter en utsökt middag som Mim svängt ihop (vilket tydligen var första gången hon lagade mat på mycket länge eftersom mat ingår i deras hyra så de får tre mål om dagen!! SÅ LYXIGT!) (dock semi-svälter alla på helgerna enligt Kara, då kökspersonalen har ledigt) gick vi ut på en kvällspromenad i solnedgången. Kallt men fint.

    Vi svängde också förbi ugnen som precis blivit klar. Sanningens ögonblick!!! Vi tog dock beslutet att inte tömma ugnen förrän imorgon vilket var ett bra beslut med tanke på att man hade lite vin i kroppen – var tillräckligt nervös över att ta ut lampfoten som nykter dagen efter. Efter kvällspromme bastade vi i Capellagårdens bastu och sen var det bums i säng för det var en dag imorgon också.

    Fredag! Plugg och keramik på varsitt håll. Jag lämnade in en tenta och Mim grejade med sin keramik. Jag fotade Mim när hon grejade med sin keramik 🙂 Haha. Så fina grejer!!!!! Vill köpa anemon-lampan.

    På fredagskvällen var det fest! Jag hade lyckats pricka in technoklubb på en av Kalmars få klubbar, och en av två gånger som Mim & company hittills åkt över bron för att partaja. Kul!!! Kvällen levererade! Jättebra dans, jättebra sällskap, jättebra hångel, vad mer kan man begära? Har dock inga bilder, men däremot från dagen efter då vi var trötta men vid god vigör. Lapade sol vid en vägg:

    ….samt chillade lite inomhus haha. Man får inte anstränga sig för mycket efter en massa timmars dansande. Älskar denna fina människa, hon e så bra <3

    Så på eftermiddagen åkte jag in till Kalmar och tog tåget tillbaka till Gbgay, hejdå Öland för den här gången. Kommer definitivt komma tillbaka.

    JAG VAR PÅ ÖLAND FÖRRA HELGEN! Det var underbart!!! Tog en selfie på väg från bussen till Capellagården där Mim pluggar. Hej här är jag och nu är jag snart framme!! Jag kom på torsdag morgon och dagen ägnades åt plugg för min del, och fotografera alster för Mims del. Jag i min tur fotograferade…

  • I en annan klass – Emma Leijnse (2022)

    Jag har läst I en annan klass av Emma Leijnse, från 2022. En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.

    DN skriver: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.

    I en annan klass - Natur & Kultur

    Leijnse har följt två mellanstadieklasser från två olika skolor: en skola i ett välmående område i Lund, och en i ett s.k. utsatt område i Malmö. Urvalet av de två klasserna är endast baserat på föräldrarnas utbildningsbakgrund – för eleverna i Lund är föräldrarna högutbildade, och för eleverna i Malmö är föräldrarna lågutbildade. Att Leijnse valt ut de två klasserna endast baserat på utbildningsnivå beror på att:

    föräldrarnas utbildningsnivå är fortfarande den enskilda faktorn som ger störst avtryck i elevernas skolresultat på gruppnivå. Och den väger allt tyngre. Elever med högutbildade föräldrar som gick i nionde klass 2019 och 2020 hade drygt 80 meritpoäng mer än elever med lågutbildade föräldrar. Av maximala 320 meritpoäng snittade de högutbildades barn på drygt 240 meritpoäng. De lågutbildades barn nåde knappt upp till 160, som motsvarar det lägsta godkända betyget E i alla ämnen. För tio år sen var skillnaden drygt 60 meritpoäng.”

    Hur kan det bli såhär? Med föräldrarnas utbildningsbakgrund kommer förstås en rad andra saker. Barn till lågutbildade har exempelvis generellt sämre fysisk och psykisk hälsa, vilket förstås negativt påverkar skolarbetet. I Lunda-klassen måste barnen ha full koll på när och hur de gör sina läxor, eftersom nästan varje dag upptas av någon typ av träning eller annan fritidsaktivitet. I Malmö-klassen går man förbi flera ställen där personer har fallit offer för gängkriminaliteten när man går hem från skolan, och man går inte till någon fritidsaktivitet. Vi vet att träning är viktigt för att kunna lära sig, men de lågutbildades barn rör inte på sig i samma utsträckning, vilket i sin tur beror på en rad faktorer där bl.a. fattigdom spelar in. Lågutbildade är generellt också mer trångbodda, vilket gör att barnen kanske inte har någon plats med lugn och ro där de kan göra läxorna. Kanske delar de rum med föräldrar eller syskon, medan barnen i Lundaklassen har eget rum – eller kanske till och med två. Med stor sannolikhet har de lågutbildades barn heller ingen vuxen som kan hjälpa till med läxorna, medan föräldrarna till Lunda-barnen är läkare, lärare, psykologer, forskare, jurister och ingenjörer som alla har förmåga att hjälpa sina barn (och i större utsträckning också lägger sig i lärares yrkesutövning). De lågutbildades barn är mer utsatta för våld eftersom de bor i områden där det skjuts – kanske går de förbi platser där folk fallit offer för gängkriminaliteten på väg till skolan, vilket skapar en otrygghet. Barn till lågutbildade har i högre utsträckning ett annat modersmål än svenska, och ett sämre ordförråd än barn till högutbildade föräldrar, vilket negativt påverkar deras skolgång. Kanske måste de hjälpa sina föräldrar med att översätta myndighetsdokument, medan de högutbildade barnens föräldrar hjälper dem med läxorna. Lågutbildade är generellt fattigare eftersom arbetslösheten är högre och lönerna lägre. Och så vidare i all oändlighet. Sverige var som mest jämlikt på 80-talet, och sedan dess har det bara gått utför, så ock i skolan. Och som Leijsne skriver:

    Arbetslivet i Sverige kommer under lång tid framöver att präglas av sämre kunskaper och större spridning i läsförståelse, konstaterar en statlig utredning som handlar om konsekvenser av utbildning på lägre sikt. Det resulterar i större skillnader i lön och sysselsättning. Om de ekonomiska klyftorna i samhället inte ska öka på grund av detta, så behövs mer fördelningspolitik. Totalt sett förlorar hela samhället på att barn släpar efter i grundläggande färdigheter, som att läsa, skriva och räkna bra, slår utredningen fast”.

    Det är ju sorgligt att man ska behöva påpeka att hela samhället drabbas av växande social och ekonomisk ojämlikhet, vilket spiller över på en alltmer ojämlik skola – är det inte värt att bry sig om detta även om det inte drabbar en själv? Med det sagt är det en oerhört viktig poäng att hela samhället drabbas negativt av ojämlikheten. Effekterna är dock långsiktiga, men om utvecklingen fortsätter på det här sättet kommer det att få konsekvenser på lång sikt, t.ex. i form av brist på kompetent arbetskraft vilket kommer generera minskade skatteintäkter och minskad tillväxt, samtidigt som behovet av bidrag kommer att öka. En annan effekt är ökad gängkriminalitet eftersom en gemensam erfarenhet gängkriminella unga män har är en misslyckad skolgång. Faktum är att det är unga män som drabbas värst av den ökande ojämlikheten. Leijnse skriver:

    Särskilt unga män blir sjuka av det växande gapet. En ökning av de sociala skillnaderna i dödlighet, kallar forskarna det. Alla andras hälsa blir bättre, medan unga män släpar efter. För tjugo år sen hade Sverige den lägsta dödligheten i Västeuropa bland unga vuxna i ålder 20-34 år . Idag hör Sverige istället till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten bland unga vuxna. Män som precis blivit vuxna har tre gånger så hög dödlighet som kvinnor i samma ålder. Det är mer drogproblem, mer självförvållade skador och mer våld. Mest har dödligheten ökat hos män med låg utbildningsnivå. Risken att ha drogproblem är sex gånger högre hos killar med låga grundskolebetyg än hos andra elever. De har oftare värk i kroppen. De dör oftare i trafikolyckor. Och lågutbildade män löper mer än tre gånger så hög risk att skadas allvarligt på grund av mänskligt våld, jämfört med unga män med en gymnasieexamen. Killar i utsatta områden klarar sig extra dåligt i skolan – här är gapet mellan tjejers och killars betygsresultat extra stort.”

    Ojämlikheten gynnar alltså absolut ingen, och i synnerhet inte unga män med låg utbildning. Ändå låter vi det fortgå. Systemet är riggat, redan från början. I förskolor i fattiga och invandrartäta områden har man svårt att rekrytera utbildade förskollärare, och detta fortsätter i de högre åldrarna: de mest utbildade och erfarna lärarna söker sig till skolor där de högpresterande eleverna går – d.v.s. de vars föräldrar är högutbildade. Detta gör att personalruljansen på skolor där de lågutbildades barn går är mycket högre än skolor där de högutbildades barn går, eftersom obehöriga lärare bara får anställas ett år i taget (och det är svårt att rekrytera behöriga lärare till dessa skolor). Men som Leijsne skriver:

    Det ironiska är att för Lundaskolans elever spelar det inte lika stor roll hur bra deras lärare är. Deras stöd hemifrån är så starkt att kvaliteten på lärarna och skolan inte påverkar dem så mycket. De elever som allra mest behöver kontinuitet och stadiga relationer med vuxna, får det alltså minst. De elever som mest behöver utbildade lärare, får minst tillgång till dem. Elever i störst behov av bra undervisning, får sämre undervisning än elever med bättre förutsättningar att lyckas. Detta kallas pedagogisk segregation. I Sverige är den tydligare än i nästan vilket annat OECD-land som helst. Vi tillhör de länder som lyckats sämst med att rekrytera välutbildade och erfarna lärare till skolor i utsatta områden”.

    Det är ett jävla depp att läsa den här boken. För som sagt, det blir bara värre och värre. Men Leijnse avslutar ändå on a somewhat positive note: “Vi kan välja annorlunda”. I podden Lära från lärda (min favoritpod atm förresten) föreslår hon några saker man skulle kunna göra – men det krävs förstås politiskt engagemang och att vi röstar på politiker som tar det här på allvar:

    • Återförstatliga skolan så att hur mycket pengar man lägger på utbildning inte beror på var man bor – det cementerar ojämlikheten.
    • Reformera det s.k. “fria” skolvalet så att man måste ta in en viss kvot elever från vissa områden, så att det blir mer socioekonomiskt heterogent vilket alla gynnas av.
    • Minska skolpengen för friskolor, eftersom de inte har samma ansvar att ta emot alla elever som t.ex. nyanlända. Eftersom de inte har samma ansvar bör de inte heller ha samma ersättning.
    • Fördela pengar till skolan efter behov – de skolor som har fler elever med sämre förutsättningar (i form av t.ex. lågutbildade föräldrar vilket alltså är en avgörande faktor för elevers skolprestationer) bör också få mer pengar för att kunna kompensera för dessa sämre förutsättningar genom t.ex. mindre klasser, mer planeringstid och högre lärartäthet, vilket kostar pengar.

    Rekommenderar denna bok å det starkaste – i synnerhet till de som jobbar/ska jobba i skolan, men i allmänhet till folk som är intresserad av samhälle och politik.

    Jag har läst I en annan klass av Emma Leijnse, från 2022. En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att…