Jag har skrivit hemtenta i första delkursen i rasismens historia som jag läser via Mittuniversitetet denna sommar, och blev mycket nöjd med min text, så därför tänkte jag publicera den här. Håll till godo och bare with me.
1. Samer, afrikaner och rasism i Sverige.
Även om Carl von Linné inte rangordnade de grupper han indelade människan i på 1700-talet, framgår det i beskrivningen av afrikaner som “flegmatiska”, “lata” och “slappa” (att jämföra med européer som beskrevs som “muskulösa”, och “uppfinningsrika”) (citerat i Catomeris, 2017: 33) med all önskvärd tydlighet att afrikaner stod lägst i hierarkin (Fredrickson, 2003: 57). I skildringar av svarta slavar på den svenska kolonin St Barthélemy från sent 1700-tal framställs afrikanen som en underlägsen, ännu ej utvecklad människoras (Catomeris 2017: 40), vilket även syns i svenska missionärers och sjömäns skildringar från Kung Leopolds Kongo på 1800-talet (Catomeris, 2017: 44). På 1960-talet, parallellt med Afrikas avkolonisering, ersattes negativa stereotyper av afrikanen som en underlägsen, ociviliserad ras alltmer av en exotifierande (Catomeris, 2017: 70). Fortfarande präglades dock synen på afrikaner som en outvecklad grupp i behov av hjälp från ett mer utvecklat “vi” (ibid).
De första svenska skildringarna av samerna härrör från de fogdar och präster som på 1500-talet skickades till Sápmi för att registera, beskatta och kristna samerna – berättelser som präglas av andrafiering och exotifiering (Catomeris, 2017: 280). En vanlig stereotyp var samer som trollgubbar, men på 1700-talet kom också bilden av samen som “ett passerat led i den biologiska utvecklingen” (Catomeris, 2017: 290). I och med den vetenskapliga rasismen på 1800-talet befästes bilden av samen som en lägre stående och mindre utvecklad ras (dock ej lika lågt stående som svarta) (Catomeris, 2017: 295). Samernas levnadssätt beskrevs essentialistiskt (Catomeris, 2017: 301), och man räknades bara som same om man var same på rätt sätt, det vill säga från början av 1900-talet endast om man var renägare (Catomeris, 2017: 309). I allmänhet infantiliserades samerna liksom afrikanerna, och sågs som inkapabla att fatta beslut (Catomeris 2017: 312).
Afrikanen skildrades till viss del som ett hot – till exempel hotade svarta jazzmusiker svensk moral (Catomeris, 2017: 56) – men samen har i större utsträckning framställts som ett hot. På 1600-talet sågs samernas religion som ett hot mot kristendomen, då samerna ansågs stå i förbund med djävulen, vilket manifesterades i 1600-talets häxprocesser (Catomeris, 2017: 283). På 1800- och 1900-talen dominerade bilden av samerna som ett hot mot den svenska rashygienen, vilket Herman Lundborg, chef för det svenska rasbiologiska institutet, pläderade (Catomeris, 2017: 296).
Det är framförallt synen på samer som ett hot mot rashygienen som har föranlett statliga åtgärder. Herman Lundborg menade att Sverige riskerade att förfalla om man tillät “undermåliga” anlag föras vidare, och därför var det essentiellt att identifiera sådana anlag för att hindra fortplantning (Lundmark, 2007: 17). För detta ändamål krävdes rasbiologisk forskning såsom minutiösa skallmätningar av bland andra samer, vilket bifölls av riksdagen (ibid). År 1922 fick institutet finansiellt stöd för att göra en omfattande “klassificering av det svenska folket utifrån rasordnade kategorier” (Kjellman, 2017: 48), mot bakgrund av att den nordiska rasen ansågs hotad. Staten sanktionerade alltså i början av 1900-talet rasbiologisk forskning med syfte att förhindra “hotet” om rasblandning.
De yttersta mekanismer som triggade rasism mot samer och afrikaner är förmodligen en blandning av flera faktorer, varav Sveriges nationsbygge är en. Koloniseringen av Sápmi och St Barthélemy – projekt med starka ekonomiska och politiska incitament – hade förmodligen inte kunnat sanktioneras om man inte betraktade samer och afrikaner som outvecklade, infantila och i allmänhet lägre stående raser. Xenofobi (“en reflexmässig känsla av avoghet mot främlingen”, Fredrickson 2003: 19) utvecklades alltså, tror jag, till rasism mycket på grund av politiska och ekonomiska intressen. Ett utökat territorium ger större politisk och ekonomisk makt, så att kronans intresse för Sápmi och samernas handelsvaror ökade på 1500-talet (Catomeris, 2017: 279) är förmodligen ingen slump. Det trettioåriga krigets kostsamhet utgör ytterligare ett exempel på hur ekonomiska orsaker kan ligga bakom den bild av samer som ett förtappat, utdöende och outvecklat släkte (Catomeris, 2017: 298) som behövdes för att legitimera den första gruvbrytningen i Sápmi i början av 1600-talet (Catomeris, 2017: 282).
På samma sätt låg ekonomiska orsaker bakom den lukrativa slavhandeln både inom det Svenska Afrikakompaniet på 1600-talet och på den svenska kolonin St Barthélemy på 1700-talet, den senare i en tid då opinionen kring slavhandel höll på att svänga vilket kung Gustav III utnyttjade då priset på slavar antogs öka till följd av detta (Catomeris, 2017: 39). Svensk slavhandel, som genererade ekonomisk profit, kunde lättare legitimeras om handelsvarorna sågs just som handelsvaror snarare än fullvärdiga människor.
Tesen att rasism delvis beror på ekonomiska/politiska mekanismer nämns även i Fredrickson (2003). En likhet mellan rasismen mot judar i Tyskland och mot svarta i USA var nämligen att båda delvis berodde på att “medlemmar av majoriteten konkurrerade […] med medlemmar av utgruppen om arbetstillfällen eller på andra ekonomiska områden” (Fredrickson, 2003: 79). Det fanns alltså ekonomiska incitament för vita att åberopa rasmässiga skillnader och använda dem som grund för en politik som upprätthöll en rasordning, precis som Sveriges politik gentemot samer och afrikanska slavar.
2. Hur förstärkte upplysningen rasismen?
Upplysningsfilosofen Voltaire fördömde kristendomens godkännande av slaveriet, men kritiserade samtidigt skapelseberättelsen om Adam som stamfader – människor bestod enligt Voltaire av skilda arter med olika ursprung och medfödda egenskaper som utvecklats separat (Fredrickson, 2003: 62). Föremålet för Voltaires förakt var den kristna överhögheten snarare än slaveriet (ibid), och hans dubbelhet illustrerar det paradoxala i att upplysningens jämlikhetsideal utgjorde en förutsättning för rasismens framväxt.
Enligt Fredrickson (2003: 51) finns två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som var framträdande i USA framförallt efter inbördeskriget, samt “den essentialistiska varianten av antisemitism” som kulminerade under Förintelsen. Hudfärgsrasismens uppkomst kan spåras till senmedeltiden, medan antisemitismen har rötter i tidigmodern tid, då judarna ansågs skyldiga till Jesu korsfästelse (Fredrickson, 2003: 28).
De rasistiska idéerna om medfödda och oföränderliga skillnader kom till uttryck bland annat i förföljelser av judar från 1000-talet, tankar om limpieza de sange (rent blod) under återerövringen av den Iberiska halvön på 1400-talet och den begynnande europeiska slavhandeln med svarta vid samma tid (Fredrickson, 2003). Rasismen kunde sanktioneras av kristendomen – det var ju trots allt judar som mördat Jesus och med god vilja kunde man finna stöd i Bibelberättelsen om Ham vars ättlingar förbannades till slaveri varpå deras hud mörknade för att svarta var födda till slavar (Fredrickson, 2003: 23).
Innan upplysningen hade det inte förekommit protester mot slaveriet eller de påtvingade ghettoboendena, men när upplysningsfilosoferna började kritisera religionen, kyrkan förlorade makt och maximen “alla människor är födda fria” skrevs in i den franska och amerikanska konstitutionen kunde man inte längre försvara förnekandet av fullvärdigt medborgarskap till svarta och judar med att det var “Guds vilja” – de nya “jämlikhetsnormerna krävde särskilda skäl om någon skulle utestängas” (Fredrickson, 2003: 66). Upplysningstidens universella ideal om frihet och jämlikhet skapade alltså ett behov av att definiera svarta, judar och andra lägre stående “raser” som bärare av en “extraordinär defekt som gör dem mindervärdiga som människor” (Fredrickson, 2003: 24) och därmed som “biologiskt olämplig[a] som medborgare” (Fredrickson, 2003: 66), för att kunna legitimera den rasordning som rådde.
Att upplysningens jämlikhetsideal bidrog till att rasismen förstärktes syns tydligt i hur rasmaktsordningen i USA utvecklades, uttrycktes och legitimerades fram till inbördeskrigets utbrott, trots självständighetsförklaringen och den anspråksfulla konstitutionen. Egenskapen “vit” utvecklades i dialektik med att egenskapen “svart” gradvis förknippades med att vara slav under 1600- och 1700-talen (Roediger, 2008: 2-4). Samtidigt rasifierades arbetskraften och solidaritet mellan afrikaner och européer gjordes olagligt på slutet av 1600-talet, vilket tillsammans grundlade en rasbaserad splittring av arbetarklassen (Roediger, 2008: 5-6).
Trots detta utbröt ett interrasialt uppror i Virginia 1675-1676, med målet att uppnå frihet genom undanröjandet av ursprungsfolken, men eftersom denna interrasiala solidaritet utgjorde ett reellt hot mot den koloniala överklassen blev responsen en allt rigidare rasordning (Roediger, 2008: 19). 1691 användes för första gången ordet “vit” som en definierande term i en lag som förbjöd interrasialt samlag, vilket sedan förekom i fler lagar – exempelvis specificerades att “vita” kvinnor automatiskt födde fria barn, medan afrikanska slavars barn blev egendom (Roediger, 2008: 28-29). Slavägares våldtäkter mot slavkvinnor blev alltså en del av rasordningen eftersom de potentiellt kunde generera egendom (ibid).
Vitheten som identitet växte alltså fram i samband med tvångsförflyttningen av ursprungsbefolkningen som en förutsättning för frihet, och att svart hudfärg alltmer förknippades med slavstatus – det vill säga ofrihet (Roediger, 2008: 28). Eftersom vithet blev en förutsättning för frihet kunde afrikaner och ursprungsbefolkningen inte omfattas av upplysningsidealen (Roediger, 2008: 28) och slavuppror sågs som ett brott inte bara mot egendom utan mot revolutionärernas frihetskamp (Roediger, 2008: 42). Den skenheliga inställningen till upplysningsidealen blir tydlig i Frihetskrigets resultat: självständighetsförklaringen 1776 och den amerikanska konstitutionen deklarerade allas frihet och jämlikhet – samtidigt som antalet svarta slavar ökade fyrfaldigt fram till inbördeskriget och fördrivningen av ursprungsbefolkningen antog nya dimensioner (Roediger, 2008: 33-34).
Diskrepansen mellan konstitutionella anspråk å ena sidan, och rasordningen å den andra, föranledde framväxten av en abolitionistisk rörelse i början av 1800-talet (Fredrickson, 2003: 76). Rasismen framträdde nu som en ideologi om medfödd vit överhöghet och svart underlägsenhet eftersom kraven på emancipation krävde en starkare legitimering av rasordningen (ibid). Faktum är att vit överhöghet sågs som lösningen på dilemmat mellan upplysningsideal och social splittring eftersom fokus låg på att överbrygga klassklyftorna mellan vita (snarare än på att uppnå rasial jämlikhet) och då blev vitheten en klassöverskridande kraft (Roediger, 2008: 78).
Vissa försvarade slaveriet med att svarta var en degenererad ras vars olyckliga utveckling var irreversibel, andra dammade av Bibelhistorien om Ham (Fredrickson, 2003: 76). Oavsett hur man legitimerade slaveriet kunde man göra det på andra grunder än ras eftersom “slav” var en juridisk status. Därför uttrycktes den renaste formen av vit överhöghet i Nord- och gränsstaterna mot de svarta som “emanciperats” (Fredrickson, 2003: 77). I dessa områden tvingades svarta konkurrera med varandra när de nekades arbete på basis av hudfärg (Roediger, 2008: 97), samtidigt som rasordningen upprätthölls med segregation och våld (Fredrikson, 2003: 77). Detta visade att svarthet i sig var ett oöverstigligt hinder för medborgarskap ända fram till 1863 (ibid).
3. Vad är rasism och när uppstod rastänkandet?
Lundmarks (2007) definition av rasism innehåller tre fenomen som, länkade till varandra, tillsammans utgör rasism. Den första länken är rasteori (idén om att det finns ett antal “rena raser”), den andra är rasbiologi (att rasernas fysiska skillnader innebar skillnader i mer eller mindre eftersträvansvärda egenskaper), samt raspolitik (åtgärder för att bibehålla hierarkin genom systematisk diskriminering av och eventuellt våld mot icke önskvärda raser) (Lundmark, 2007: 34). Det är först när dessa tre fenomen är sammanlänkade som det är tal om rasism. Mittenlänken, rasbiologin, var dock tämligen svag eftersom det var nonsens – hur mycket man än mätte kunde man inte vetenskapligt bevisa att sociokulturellt betingade egenskaper var biologiskt medfödda (Lundmark, 2007: 34).
Mittenlänkens svaghet användes som kritik både av motståndare till och sympatisörer för rastänkandet – bristande vetenskapliga belägg kunde ju inte adekvat legitimera rasdiskriminering (Lundmark, 2007: 34). Ändå utgjorde rasteorin en utgångspunkt för att rangordna folkgrupper på biologisk grund, och föra en politik för att upprätthålla rasordning, vilket definierar rasismen (Lundmark, 2007: 8). Utifrån denna definition, är det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom upplysningstiden, det vill säga senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet, eftersom det var vid denna tid som utvecklingsteorier och biologisk rasism slog igenom och kunde legitimera den västerländska imperialismen (Lundmark, 2008: 8).
Enligt Fredricksons (2003) definition av rasism krävs dels en essentialistisk idé om att kulturellt betingade skillnader mellan grupper är medfödda och oföränderliga (snarare än socialt konstruerade), och dels ett omsättande av dessa idéer i praktik, i syfte att upprätta eller stödja en hierarkisk rasordning “som anses spegla naturlagen eller Guds vilja” (Fredrickson, 2003: 19). Utifrån denna definition finns enligt Fredrickson (2003: 51) två huvudformer av rasism: den hudfärgsbaserade som antog sin mest extrema karaktär i USA mellan inbördeskriget och Första världskriget, samt den essentialistiska antisemitismen som kulminerade i Förintelsen.
Fredricksons (2003) definition är lik Lundmarks (2007) eftersom båda innehåller ingredienserna idé/rasteori och praktik/raspolitik. Det som skiljer författarna är att Fredrickson (2003: 28) förlägger det historiska sammanhang i vilket rasismen uppkom tidigare än Lundmark, nämligen tidigmodern tid för den essentialistiska antisemitismen, och senmedeltid för hudfärgsrasismen (Fredrickson, 2003: 28). Å andra sidan menar Fredrickson (2003), precis som Lundmark (2007), att rasismen blev en fullfjädrad ideologi först i upplysningstiden eftersom de nya jämlikhetsidealen krävde en mer utstuderad legitimering av rasordningen när man inte längre kunde skylla på “Guds vilja”.
Wasniowskis (2017) definition av rasism är inte lika rigid som tidigare nämnda – Wasniowski skriver uttryckligen att rasism är “ett svårdefinierat begrepp” (s.41). Wasniowski (2017) redogör för men ansluter sig inte till någon av de tre grundteorierna om rastänkandets uppkomst: som en produkt av det storskaliga förslavandet av afrikaner; limpieza de sangre-doktrinen; eller den semitiska myten om Ham, utan framhåller istället att föreställningar om vad som är rasism förändras över tid. Icke desto mindre utkristalliserar Wasniowski (2017: 30) ett gemensamt drag i de tre förklaringarna: att rastänkandet – oavsett hur man förklarar dess uppkomst – fyller funktionen att upprätthålla en redan existerande social ojämlikhet genom att reproducera föreställningar som kan legitimera den (Wasniowski, 2017: 30). Här tillkännages alltså Wasniwoskis (2017) definition av rasism: att ojämlikheten kommer före rasföreställningarna, och inte tvärtom. På detta sätt kan Wasniowskis (2017) definition av rasism ses som socialkonstruktivistisk (det vill säga spatialt och tidsmässigt föränderlig), eftersom den sociala ordning som rasismen fyller funktionen att upprätthålla kan se olika ut beroende på kontext.
Nackdelen i Wasniowskis definition är att relativiteten riskerar att urvattna begreppet “rasism”. Styrkan är att man kan blottlägga implicit rasism i fenomen som enligt andra mer fasta definitioner inte anses rasistiska – Wasniowski (2017) diskuterar exempelvis etnopluralismen som rasism, vilket inte skulle godkännas av Fredrickson (2003) eftersom företrädare för etnopluralismen “bara” förordar rasåtskillnad, utan att rangordna raserna eller vilja upprätthålla en rashierarki. Vidare skulle Wasniowskis (2017) definition kunna vara användbar för att analysera samtidens debatt om koranbränningar där en sida försvarar yttrandefriheten och rätten till religionskritik, medan andra menar att koranbränningarna utgör uttryck för rasism. Det faktum att koranbränning anses vara rasism öppnar upp för intressanta frågeställningar kring “vad det är som gör att olika fenomen identifieras som rasistiska” (Wasniowski, 2017: 42) – vilken social ordning fyller isåfall denna rasism (om det nu är rasism) funktionen att upprätthålla?
Utifrån Wasniowskis (2017: 42) definition av rasism är det svårt att ge ett svar på frågan om i vilket historiskt sammanhang som rasismen skulle ha uppkommit, eftersom svaret beror hur man definierar “rasism” och “ras”, vilket är kontextuellt. Wasniowskis (2017: 42) poäng är att istället för att definiera rasism som “en särskild föreställning” (som Fredrickson och Lundmark gör), är det mer givande att studera rastänkandets historia för att exponera vilka mekanismer det är som gör att ett visst fenomen anses vara rasistiskt. Lika viktigt är det att förflytta analysen från idéplanet till den praktiska verkligheten och studera “vilken praktik som motiveras, förespråkas eller ger upphov till rasism” (Wasniowski, 2017: 42, min kursivering).
Referenslista
Catomeris, C. (2017). Det ohyggliga arvet. Stockholm: Ordfront.
Fredrickson, G. M. (2003). Rasism. Lund: Historiska media
Kjellman, U. (2017). Fysionomi och fotografi – den rasbiologiska konstruktionen av den nordiska rasen som vit. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.47-70. Lund: Studentlitteratur.
Lundmark, L. (2007). Allt som kan mätas är inte vetenskap – en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet. (Skriftserie # 4:2007). Forum för levande historia. Tillgänglig: https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/material_file/skriftserie-4-allt-som-kan-matas-ar-inte-vetenskap.pdf
Roediger, D. R. (2008). How race survived U. S. history. London & New York: Verso.
Wasniowski, A. (2017). Rasismens former – om vetenskapligt och ideologiskt rastänkande. I T. Hübinette: Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag, s.25-43. Lund: Studentlitteratur.
