Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Category: Anarkism


    8 mars: innan corona nådde Sverige

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂

    TNT
    Hade sällskap av Paulina och Ronja!
    var underbart (:
    Fint med svarta flaggor och regnbågsflaggor. Kändes som majoriteten där var queer 🙂
    Ljudbilen!
    Jag och gullig person<3
    Dagen efter: marsch på 8e mars!
    Curtesy of Vanessa som var DJ 🙂
    Curtesy of Molly som råkade fånga denna på oss hehe
    Jag höll ett tal å min iranska väns vägnar, hon var kritisk mot regimen och ville vara anonym av säkerhetsskäl
    Så bar det av!
    Polisen var super-ettrig 🙁
    Vi slutade dock på topp – ljudbilen var tvungen att åka för vi fick inte ha kvar den (och jag åkte med för att stötta föraren) men vi samlades nära istället så slut-talen kunde höras ändå 🙂
    Min grymma gf framförde “Un violador en tu camino” med ett gäng <3

    Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3


    One response to “8 mars: innan corona nådde Sverige”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Helt klart före Corona.
      Verkar ha varit väldigt roligt och en oerhörd gemenskap.


  • Category: Anarkism


    STHLM

    Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.

    Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉

    Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.


    One response to “STHLM”

    1. […] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]


  • Category: Anarkism


    BERLIN

    Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad.

    Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan stan (nordöstra) från ZOB-stationen (västra) där alla Flixbussar stannar. Jag mindes var tunnelbanan låg i förhållande till stationen sedan tidigare vistelse i Berlin, kände mig mycket stolt! 🙂

    Innan vi kom hem till Ronja så stannade vi på Denns, en bio-supermarket som även finns i Österrike (en sådan låg utanför där mamma bodde) och köpte med oss massa frukostmat. Nadja, som hae anlänt redan kvällen innan, öppnade för oss och så avnjöt vi frulle tillsammans med henne. Var rätt trötta och slitna, men nu var det dags att ge sig ut på barrikaderna!

    Så det gjorde vi.

    Målet var Siegessäule (typ segermonumentet) som står i mitten av Großer Stern, en eeeenooooorm fem-vägs-rondell i Tiegarten-parken i centrala Berlin. Där hade nämligen XR blockerat sedan tiiiidig morgon på måndagen (tror fösta rebellerna var där vid 02/03 redan).

    Här har vi segermonumentet, omringat av fredliga XR-aktivister!

    Vi letade efter Robin, Erik och Anthony som hade anlänt redan på lördagen och varit med på aktionsträningar och citizens’ assemblies etc innan själva aktionsveckan inleddes på måndagen. Vi hittade till vårt camp! Fatta att där vi sitter på den här bilden brukar det annars vara 4-filig väg full av bilar på väg in eller ut ur denna enorma rondell.

    Här ovan syns Lisa (liggande), hon går i min klass och är från Tyskland. Och så Robin till vänster, som också går i LUMES fast började i år, han är från Tyskland/Frankrike. Och så Erik, från Göteboooorg. Han läser juridik. 🙂

    Just det, Paulina anlände ju även på måndag morgonen, precis som jag och Lisa. Hon fick agera min och Lisas huvudkudde. Viktigt att vara bekväm i blockad 🙂

    Jag och Erik och Paulina tog en promenad runt rondellen för att lyssna på tal. Det enda vi förstod var “blockad” haha (det var på tyska). Men här ser ni hur enorm rondellen är, med så många filer. Fatta att vi blockerade hela den fredligt i över 50 timmar!!! 😀

    När solen började gå ner blev det såklart kyligt. Då körde vi igång en omgång Ninja-leken, och det var så otroligt kul och beroendeframkallande och fint eftersom folk blev inspirerade och ville vara med hela tiden. Mycket bra sätt att hålla sig varm och positiv i blockad 🙂

    Framåt sju-tiden var våra krafter dock slut och vi började dra oss hemåt. Fast vi tog vägen förbi Potsdamer Platz, där en annan blockad ägde rum samtidigt. Samtidigt stannade folk vid Siegässeule över natten för att hålla blockaden. Mycket tappra rebeller!!!

    På Potsdamer platz var det riktigt bra stämning. Där kändes det på något sätt tydligare att vi blockerade något – för i rondellen så hade polisen spärrat av alla vägar in till rondellen någon kilometer bort, så det kom aldrig några bilar eftersom polisen styrde om all trafik. Så det kändes mest som att ha en enorm picknick med massa performance och dans och sång och sånt. Men på Potsdamer platz så var trafiken mycket närmare, så en kunde se och känna hur den allmänna ordningen blev disrupted på ett annat sätt. Dessutom var det lite feststämning där eftersom det nu var kväll och det var DJ:s där.

    Riktigt mäktigt. Potsdamer platz-blockaden hölls långt in på natten, fram till tidig morgon på tisdagen då polisen började avlägsna aktivister. De fick använda lyftkranar och gud vet allt, eftersom XR hade placerat små hus och sånt på vägen haha.

    Själva stupade vi i säng efter middagen som jag och Paulina hade fixat på måndagskvällen (tacos!), trötta efter bussresor och en hel dags blockerande. På tisdagen vaknade vi till ett gråare och regnigare väder tyvärr, men ut på barrikaderna igen skulle vi. Har dock tyvärr inte lika mycket bilder från tisdagen. Eftersom Potsdamer platz inte längre var blockerad återvände vi till Siegässeule, som flera rebeller hållit över natten (imponerande). Tydligen hade polisen vid flera tillfällen hotat om att avlägsna och bryta blockaden, men inget hade hänt. För att hålla humöret uppe i regnet blev det mycket dans till samba-trummor och DJ:s. Vi deltog även i en swarming-aktion, dvs att en grupp aktivister avlägsnar sig från main-blockaden och gör aktioner autonomt någon annanstans. Vi blockerade en väg i korta intervall (bara ett par minuter) en bit från parken, och sjöng sånger för bilisterna haha. Det var den här vi sjöng –>

    Mycket catchy! Sen när vi kom tillbaka till main-blockaden vid Siegässeule så hade polisen blivit lite mindre tålmodig. De hade börjat avlägsna folk från två av de fem vägarna in i rondellen för att öppna upp så att lite biltrafik kunde passera. Den nordiska falangen, som blockerade en egen väg, steppade alltså upp sitt blockad-game.

    På bilden här ovan ser en i bakgrunden alla polis-vansen och hur de börjat avlägsna folk från blockaden där borta. Nästa blockad, som alltså var den nordiska och som syns i förgrunden, började då sjunga tillsammans för att de-eskalera situationen. Det var väldigt fint att bevittna. Sedan satte sig folk på vägen för att visa att vi tänker inte flytta på oss. De flesta Lunda-rebeller var med i sitt-blockaden, men jag, Anthony, Nadja och Milena (som hade anlänt på morgonen) skippade detta av olika anledningar, så vi tog hand om folks telefoner ifall det skulle bli tal om arrestering. Anthony har inget europeiskt medborgarskap, och ville inte gamble:a med sin rätt att vara i EU och studera, och jag, ja jag är livrädd för poliser och närkontakt med dem haha, så därför valde jag att inte delta i sittblockaden. Jag är traumatiserad från en annan aktion jag deltog i för typ två år sedan, då några ungdomar skulle utvisas till Afghanistan och vi försökte stoppa bussen som skulle köra dem från förvaret till flygplatsen. Då satt vi i kedja, dvs armkrok, för att hindra bussen från att åka. Det var fredligt, men i lagens namn läknas att sitta i kedja som icke-fredligt. Det var det mest konfrontativa jag deltagit i hittills, och polisen var så sjukt brutala då. För att få en att flytta på sig så tog de ett extremt smärtsamt handgrepp som böjer på handleden så att det känns som den ska brytas, och ja, då är du tvungen att göra som polisen säger. Jag hade ont i flera dagar efteråt. Det var många som fick väldigt ont, och många som fick panikångest på plats, både av polisens repression men också av hela situationen, att se hur dessa tonåringar tvingades in i en buss på väg till sin död och inse hur maktlös en är. Så ja. Traumatiserad från den händelsen undviker jag helst närkontakt med polisen och satt alltså bredvid blockaden tillsammans med Anthony och dokumenterade istället 🙂

    Blockaden hölls hela resten av dagen, även om två av de fem vägarna öppnats upp, och vi stannade till sent och dansade och umgicks innan det var dags att gå hem och vila upp sig.

    På onsdagen, dagen för hemfärd, vaknade jag sjuk. Vår buss gick vid 13.45 men jag stannade hemma på morgonen och vilade. Hade lite feber. Och nu, väl hemma i Lund igen, har jag gått igenom följande faser av sjuk: ont i halsen, hosta, heshet, tappat rösten. Är fortfarande på dag tre av sista fasen. Tappade rösten i söndags (var väldigt hes i lördags) och kan inte mer än viska fortfarande. Har aldrig hänt förut. Väldigt märklig upplevelse att inte kunna prata. Hoppas verkligen jag får tillbaka rösten snart. Häller i mig te med honung känns det som.

    I Berlin fortsatte blockaderna hela resten av veckan, och vissa affinity-groups håller nog fortfarande på. Tusentals personer deltog, och sju stora, strategiska mål blockerades vid olika tillfällen under veckan. Dessutom genomfördes en mängd små blockader och andra aktioner autonomt.

    Det är fantastiskt att vara en del av detta.



  • Category: Anarkism


    Fristående krönikör för Syre

    Jag håller just nu på att (på prov) skriva krönikor för den frihetliga gröna tidningen Syre. Jag har skrivit två och skall skriva en tredje, sedan skall de utvärdera om de vill ha mig kvar (min ideologi var tydligen lite svårplacerad för dem… eeeh…)

    Här hittar du min första om postmoderna elitister som värderar språkbruk över handling

    Min första krönika

    Här hittar du min andra om geoengineering

    Min andra krönika

    Anledningen till att de tyckte att jag var lite “svårplacerad” är för att Syre är en frihetlig grön tidning som ligger långt ut på GAL i GAL/TAN-skalan, men inte lika långt ut till vänster som jag på höger/vänster-skalan. Jag fick göra flera politiska tester för att de inte kunde bestämma sig för huruvida min ideologi passade sig, haha. Här ser ni mitt resultat, ganska solklar autonom vänster/vänster-anarkist/socialistisk-anarkist eller vad en nu vill kalla sig:

    Mitt resultat i ett politiskt test

    GAL/TAN-skalan är alltså en annan politisk skala en höger/vänster. Den brukar vara lodrät och kombineras med höger/vänster för att få en mer nyanserad bild av en ideologi eftersom allt inte handlar om ekonomisk politik. Vänster/höger har ni ju koll på: är en vänster erkänner en att pga strukturer i samhället så har alla inte samma chans och möjligheter här i livet, och därför bör den ekonomiska politiken verka utjämnande och fördelande. Kommunism och marxism är lång ut på vänster-skalan, socialism lite längre in, den så kallade “socialism” som sossarna kör på idag kan ju knappast kallas vänster men skulle för 40 år sedan hamnar långt till vänster också. Vänster utgår från kollektivet och att alla skall ha samma chans. Höger utgår från individen och att alla har möjligheter så länge dom bara jobbar tillräckligt hårt. En erkänner alltså inte strukturer, och den ekonomiska politiken gynnar de som det går bra för, men inte de svaga i samhället.

    Men när det gäller GAL/TAN då så har det mer med värderingar att göra. GAL står för Green, Alternative, Libertarian och TAN står för Traditional, Authoritarian, Nationalist. Det handlar alltså inte om fördelningspolitik som höger/vänster-skalan utan om sociala och kulturella värden. Denna skala behövs som addition till höger/vänster-skalan eftersom två ideologier kan hamna på samma plats på GAL/TAN-skalan, men helt olika på höger/vänster och tvärtom. Exempelvis är kommunism och (min) socialistiska anarkism på samma ställe på vänster/höger: vi är för att utjämna klyftor och fördelningspolitik. Däremot är kommunismen (i alla fall som den används historiskt) långt upp på TAN eftersom den (historiskt) varit väldigt auktoritär, medan (min) anarkism värdesätter individers frihet och är kritisk till staten. Dock inte på samma sätt som en liberal skulle vara: vi skulle dela samma kritik mot staten och makthierarkier, men ha helt olika syn på ekonomisk politik. Osv.

    Image result for GAL TAN

    Så hur som helst så befinner sig Syre som tidning långt ut på GAL men närmare mitten på höger/vänster. Och därför skriver jag alltså tre provkrönikor för att de ska se om jag passar ändå, eftersom jag är längre till vänster. Kul iallafall!


    One response to “Fristående krönikör för Syre”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Fått någon feedback från läsare?


  • Category: Anarkism


    Extinction Rebellion

    I helgen genomfördes flera aktioner för klimatet. I Stockholm deltog ett tusental personer i demon Climate Alarm, varefter flera sedan fortsatte för en blockad av en av Preems tankstationer. I Malmö genomfördes en blockad av en korsning i centrala Malmö med ett 50-tal deltagare. Jag var en av dem. För klimatet kan inte vänta.

    Det var en väldigt lyckad aktion. Vi blockerade bara fem minuter i taget så bilisterna inte hann bli så arga, vi hade även folk som delade ut kakor och flyers för att informera om varför vi gjorde det. Efter fem minutrarna släpptes bilisterna förbi igen. Det var en ickevålds-direktaktion, med soffor (för att trycka på ickevåldet) och barn som deltog. De som var mest jobbiga var i ärlighetens namn tonårskillar som försökte provocera (SVT fångade det dessutom på film).

    Can you spot me? Jag maskerade mig inte för att se farlig ut eller så utan för att jag visste att bilder och filmer som dessa snabbt skulle spridas på Internetz och jag är inte the process of avveckla fb och så vidare, så vill inte ha fler bilder där att behöva ta ner.

    Gulligaste klimat-demonstranten!

    Image may contain: 1 person, child and outdoor

    Här är en bilist vi stoppade som hörde av sig på mail och uttryckte sin tacksamhet (!) över aktionen. Om ni inte kan se vad det står skrev den: “Hej! Jag blev stoppad av er demonstration i Malmö idag. Tänkte bara säga att jag gillar initiativet och bemötandet var vänligt och trevligt. Ni gav en bra påminnelse att jag bör förbättra mig ytterligare för klimatet och miljöns skull, vilket jag lovar att göra. Vänliga hälsningar.” Så fint!!! Och ett bevis på en lyckad demonstration, och vikten av ickevåldsam civil olydnad och direkt aktion!

    Image may contain: text

    Och det är inte bara aktivister som engagerar sig i Extinction Rebellion. 100 akademiker, politiker och författare från hela världen har signerat ett öppet brev som visar sitt stöd för Extinction Rebellion, och hur akut läget är:

    “We further call on concerned global citizens to rise up and organise against current complacency in their particular contexts, including indigenous people’s rights advocacy, decolonisation and reparatory justice – so joining the global movement that’s now rebelling against extinction (eg Extinction Rebellion in the UK).

    We must collectively do whatever’s necessary non-violently, to persuade politicians and business leaders to relinquish their complacency and denial. Their “business as usual” is no longer an option. Global citizens will no longer put up with this failure of our planetary duty.”

    A to the men!

    Greta säger det också. Hon är min idol:

    “So we have not come here to beg the world leaders to care for our future. They have ignored us in the past and they will ignore us again. We have come here to let them know that change is coming whether they like it or not. The people will rise to the challenge. And since our leaders are behaving like children, we will have to take the responsibility they should have taken long ago.”

    Vänner, klimatet kan inte vänta.


    One response to “Extinction Rebellion”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Fint


  • Category: Anarkism


    Tankar om anarkism och anarkafeminism

    I vintras började jag skriva ett inlägg om anarkafeminism, som jag inte riktigt hann avsluta. Det var i december 2017 och jag hade precis läst ut Anarkism: #2 tema: feminism. Jag köpte den på Syndikalistiskt forum tillsammans med SCUM Manifest och Under det rosa täcket, bokpaketet hette “Revolutionär feminist – starter pack” haha. Mycket fyndigt. SCUM och Rosa täcket gav jag bort till Mim i julklapp för de har jag redan, men jag behöll anarkism-boken. Och den var så intressant och bra! Från december 2017 blev jag helt och fullt anarka-feminist 🙂 Hittade texten i mitt utkast och tänkte att nu får jag ta och skriva klart den, samt passa på att rekommendera denna lilla bok.

    Det är ett gäng författare som skrivit boken tillsammans, och den handlar om allt från barnuppfostran till prostitution till machofasoner inom den autonoma vänstern, allt utifrån ett anarkafeministiskt perspektiv. Och efter att jag läst den, måste jag nog faktiskt säga att jag identifierar mig som anarkafeminist, om jag får vara noga med att min anarkafeminism skiljer sig från queerfeminism så som den förstås idag. Ska förklara.

    För jo, anarkafeminismen tilltalar mig mycket. Anarkism är att vara kritisk till, och problematisera, makten som sådan. Därför borde det kanske räcka med att vara anarkist, eftersom det skulle innebära att en var kritisk till, och ville störta, könsmaktsordningen och den makt som män besitter bara genom att vara män. Men tyvärr är det vanligt att en i sin ivriga kamp att vara kritisk till och protestera mot det förtryck som drabbar en själv, blir blind inför det förtryck en själv är en del utav. Det hände de välbemedlade suffragettkvinnorna i början på 1900-talet som i sin kamp mot patriarkatet och för kvinnlig rösträtt, hade svårt att få med sig arbetarkvinnorna (och att bli av med sitt klassförakt). Det hände de manliga arbetarna som strejkade för bättre arbetsvillkor vid ungefär samma tidpunkt, men som vägrade ta in kvinnor i sina fackförbund. Det hände män inom black power rörelsen, som kämpade mot rasism och vitt förtryck, men sen gick hem och förtryckte sina kvinnor. Det händer vita feminister idag, som fokuserar mycket på störtandet av patriarkatet, men glömmer bort eller vägrar se sin egen rasism mot svarta. Och det hände anarkister, som kämpade mot maktens förtryck och för frihet, men samtidigt utövade sexism och macho-fasoner mot kvinnorna i rörelsen. Det var därför anarkafeminismen behövdes, och det är därför teorin om förtryckssamverkan, eller intersektionalitet, är ett mycket användbart verktyg i den anarkafeministiska maktanalysen. Anarkafeminismen är kritisk till makt som sådan, och den blundar inte för sexism och machofasoner som enbart anarkism skulle kunna göra (pga vi lever i ett patriarkat där mannen är normen, och normer är osynliga tills en börjar bryta mot dem).

    Så vad är då anarkafeminism och varför tilltalar den mig? Som jag ser det, är anarkafeminism som sagt kritisk till all makt som sådan. Det gör anarkafeminismen till en väldigt användbar och “elastisk” ideologi, för den fastnar inte vid personer och deras egenskaper utan fokuserar på makten som utövas, oavsett vem eller vad som gör det. Samtidigt blundar den inte heller för strukturer.

    FEMINISM är insikten och tron att 1) en könsmaktsordning, eller ett patriarkat, existerar, 2) att denna (generellt) misgynnar kvinnor* och ger män** privilegier, 3) att vi måste göra någonting åt detta och 4) att vi faktiskt gör något åt det.

    ANARKISM kommer från grekiskans an (“utan”) och archon (“ruler”, “ledare”, “auktoritet”). Så anarkism är en politisk ideology som motsätter sig all form av auktoritet, maktstrukturer och hierarkier. Detta inkluderar kapitalism, patriarkat, auktoritära tolkningar av kommunism (typ Stalin/Lenin), rasism och fascism men också andra former av förtryckande maktstrukturer och/eller normer som hetero- och cissexism, speciesism (djurförtryck), miljöförstöring och så vidare. Anarkism är, med andra ord, frihet från all form av förtryck. Detta är inte detsamma som kaos och våld, det betyder bara att anarkister vill ha en värld i vilken alla är fria. Och eftersom inga är fria förräna lla är fria, betyder anarkism till syvende och syst krossandet av alla system och strukturer som förtrycker och utövar makt över andra.

    Så varför behövs anarka feminism? Varför kan vi inte bara ha anarkism eller feminism? Anarkism för mig är en ideologi som problematiserar och ifrågasätter makt i sig. Anarkism borde då vara nog eftersom det i teorin ifrågasätter alla maktstrukturer, inklusive patriarkatet (eller könsmaktsordning). Och ja, i en perfekt värld är anarkism det enda verktyg en behöver för att problematisera strukturellt förtryck och maktordningar, men i verkligheten är också anarkistiska rörelser produkter av samhället och har problem med både rasism och sexism. Detta är inte konstigt – anarkistiska rörelser opererar inte i ett vakuum och också anarkister påverkas av samhället (även om anarkister i teorin är mer villiga att rucka på detta samhälle). I teorin, med andra ord, är anarkism också feminism och anarkister borde också vara feminister. (Annars borde de kolla upp sin “anarkism” – ifrågasätter den verkligen alla maktordningar?). Men personligen vill jag kalla mig anarkafeminist eftersom det poängterar att krossandet av patriarkatet är minst lika viktigt som andra anarkistiska mål (och för att jag var feminist långt innan jag upptäckte anarkism). Så detta är hur jag tolkar anarkafeminism.

    * & **: Anarkafeminism erkänner the fluidity of gender och att könsbinäritet är socialt konstruerat från födseln som ett sätt att tänka och prata. Samtidigt ser anarkafeminism också att samhället delar människor i “män” och “kvinnor” och förtrycker kvinnor och alla andra som inte passar in i dessa snäva binära kategorier. Eftersom samhället delar oss i två binära kategorier är det lätt att använda dessa kategorier men det betyder inte att jag, eller anarkafeminism, inte erkänner transpersoner eller ickebinära.

     



  • Category: Anarkism


    Val 2018

    Bilden kan innehålla: text

    Idag är det valdag. Det är det andra valet i mitt liv. Jag röstar på samma parti som jag gjorde då. Efter mycket tvekan, visserligen. 2014 var jag så säker på Feministiskt Initiativ, det kändes verkligen som de skulle kunna komma in. Och även om de inte gjorde det så gjorde de ett fantastiskt uppsving från 0,4 % till 3,1 % (vilket exempelvis resulterade i att de i detta val fick ut alla sina valsedlar etc – det fick de inte förra valet och nådde då bara ut till ca hälften av alla valdistrikt, med ideella krafter!), och kom in i 13 kommuner (bland annat Göteborg).

    Men det här valet! Oj, vad jag tvekat mellan Vänstern och Feministiskt Initiativ. Det känns som jag inte alls hört lika många i min närhet som ska rösta F!, utan att många tappat hoppet om att någonsin få se dem i riksdagen. Det känns som många skulle vilja, men inte vågar. Så därför tvekade jag också. Tänk om det är en bortkastad röst? Men sen bara någon vecka innan valet började jag se fler och fler på sociala medier som reach:ade out till alla som tvekade på F! och uppmanade oss att bestämma sig. För tänk om alla som tvekade faktiskt bara bestämde sig för F! – då hade de varit inne redan förra valet!

    Nu tänker jag såhär. Jag är lite osäker på om mitt hjärta är hos Vänstern eller hos Feministiskt Initiativ. Eller ja – egentligen är det ju utanför etablissemanget och partipolitiken och hos den autonoma vänstern som bygger på anarkistisk feministisk, antirasistisk och antikapialistisk organisering men för att citera Ensam Mamma Röker så är det inte i riksdan revolutionen startar och parlamentarism är ett piss MEN, för att folkrörelser, kvinnorörelsen och den utomparlamentariska kampen ska kunna leva krävs förutsättningar och vilka möjligheter vi har att verka påverkas av vilka som sitter på stolarna i Stockholm. Så ja, åter till Vänstern vs F!. Jag är lite osäker på vem av dem jag är närmast, vilket jag inte var 2014. Då var F! självklart för mig. Men sen så tänker jag såhär, att en till röst på V gör inte lika stor skillnad som en till röst på F!. Om F! skulle komma in, kommer de få stolar i riksdagen från de allra största partierna, bland annat SD och M. Vänstern kommer inte få några stolar från dem, och alla stolar som kan tas från dem är bra. Vidare så har både F! och V höga betyg vad gäller miljö, men F! har bättre politik vad gäller djurrätt och det är alltid självklart att det serveras veganskt i F!-sammanhang (inte självklart i V-sammanhang). Jag känner också flera aktiva F!:are som är riktigt bra, känner inga Vänsterpartister. Dessutom så har F! många fler hbtqia+ personer och personer som rasifieras på sina listor, till skillnad från V. Och sist men inte minst så även om F! inte skulle komma in, så är det inte en bortkastad röst – de fick ju exempelvis partistöd tack vare rösterna förra året även om det inte räckte ända fram.

    Jag är så nervös för resultatet för detta val. Tänk mardröms-scenariot om SD och M bildar regering med stöd av KD. Blir det migration då? Alla hbtqia+ personer, alla personer med mörk hudfärg, alla som flytt hit, alla inom den autonoma vänstern, alla som någon gång gjort abort senare än vecka 12 och många fler än så tror jag allvarligt skulle fundera på det för det skulle på sikt bli reellt farligt för dem/oss att bo i Sverige med en sådan rasse-regering. Skäms ni som röstar borgerligt. I synnerhet ni som röstar SD, M eller KD, men också ni som röstar L eller C, för en röst till höger är en röst närmare SD än vad en röst till vänster är. Skäms ni som röstar för era egna intressen. Är det inte intressant att de flesta som röstar åt vänster inte har några problem med att berätta vad de röstar och diskutera sin röst, medan de som röstar högerut upplever jag ofta inte vill säga vad de röstar? Det är för att de skäms för att de röstar mer utifrån sina egna intressen än andra, tror jag. Sen har vi ju då SD:arna som inte har några som helst problem med att skandera ut sin rasism såklart, vilket är så jävla skrämmande. Diskursen har förflyttats högerut och det som var rasistiskt förr är idag rumsrent. Hur kommer det se ut om tio år?



  • Category: Anarkism


    FUSION FESTIVAL

    Att försöka visa hur Fusion festival var med bilder känns omöjligt, speciellt med tanke på att jag bara hade en gammal schleten iphone att fota med och dessutom bara hade den med sista dagen, men här kommer ett stort gäng bilder i alla fall. Men vi börjar med en liten film från en fet spelning vi såg sista kvällen.

    Fusion-festivalen är på ett stort gammalt flygfält ca 1,5 h bilfärd norr om Berlin, Tyskland. Den gamla landningsbanan i mitten av flygfältet är en “huvudgata” på festivalen där en bland annat kunde hitta Konsum (mataffär). På vägarna inne på festivalområdet körde även “fusionmobiles” omkring som ni ser till vänster i bilden – gamla uttjänta bilar i full graffiti-skrud och nummerplåtarna ersatta med acab eller 1312.

    Några i crew:et jag hängde med: Wendela (i jeansjacka + fjällräven), Annelie (lite till vänster framför Wendela), Per (i svart), John (i röd skjorta), Sebbelicious och Carro (i röd skjorta).

    En selfie på mig och Sebbe som hänger runt. Det som en gjorde mest. Hängde runt och upptäckte nya saker hela tiden. Festivalområdet är så SJUKT stort och det fanns nya saker att se överallt.

    Utsikt från en av de gamla hangarerna. På varje hangar/gräskulle stod en svart eller röd flagga för socialistisk anarkism. Fusion festival är en anarkistisk festival helt arrangerad på ideell basis sedan tjugo år tillbaka (fast i år var första året de faktiskt hade tre anställda), uttalat vänster och anti-rasistisk: “Nazis, chauvinists and racists of all likes are not welcome and should not gain access to the festival. To guarantee this, we ask you to stay alert. If you see anyone who clearly identifies themselves as having extreme right-wing or rascist views, please help us to immediately remove them from the festival. Inform the Fusion security crew immediately if you see any neo-Nazis or racists.”

    Sebbelicious på dansgolvet 🙂

    Tröttisar dricker varmt chaite.

    Nu ger verkligen inte bilden detta någon rätta, men det fanns ljusinstallationer och annan konst överallt som var helt fantastiska.

    Kolla på det här liksom! Det här var en liten skogsdunge med en discolampa som långsamt snurrade och lös upp hela gläntan, det var så vackert. Bilden togs förresten utan att vi visste om det – en person kom fram till oss och visade bilden den tagit på oss för att vi var fina :’)
     

    På ett dansgolv igen

    Ok, med den här bilden ville jag föreviga maneten ni ser till vänster. Det är nämligen 80 000 personer som besöker Fusion festivalen, och området är sjukt stort, så för att hitta varandra är folk extremt kreativa och väldigt många har just manet-installationer i form av paraplyer som de sätter på långa pinnar och klär i ljusslingor och tygbitar. SÅ fint att se ut över ett publikhav som lyses upp av en massa lysande maneter <3

    Förutom musik fanns det som sagt en massa konstinstallationer i form av ljus, projektioner, graffiti, målningar, skulpturer etc. Här har de projicerat ljus på ett träd på ett trippigt sätt jag var tvungen att föreviga. Sånt här finns överallt på Fusion, små konstverk. Och många är också interaktiva!

    Vad gjorde vi på Fusion? Vi gick mest omkring och hängde på olika platser en kunde hänga på. Och dansade såklart. Och så såg vi tre hela konserter, haha. Keny Arkana (arg, extremt politisk fransk-argentisnk rappare antagligen mest känd för låten “La Rage”. Arkana är en akronym för anarka 🙂 ), Chocolate Remix (en argentinsk reggaeton-artist som för ovanlighetens skull gör feministisk och lesbisk reggaeton!) och så det där synthiga bandet som filmen visade längst upp, vad det nu hette.

    Fusion, du var sjukt cool. Kommer nog tillbaka.


    One response to “FUSION FESTIVAL”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Så fint med så mycket konst.


  • Category: Anarkism


    tankar på väg hem från festivalen

    “Var har ni varit nånstans?”
    “Tyskland”
    “Jaha, hur länge var ni där?”
    “Eeh… Fem dagar”
    “Och vart är ni på väg nu då?”
    “Vi är på väg hem till Göteborg”
    “Har ni något att deklarera till tullen?”
    “Nej”
    Detta samtal skedde mellan oss och gränspolisen i Malmö, efter att vi kört över bron. Ja, för vi har ju gränspoliser i Sverige, som slänger ett snabbt öga på alla svenska pass med blonda, ljushyade ägare, medan de examinerar utländska pass noggrant och ställer frågor – speciellt till de som ser ut att ha utomeuropeiska rötter. Passkontroller på båda sidor om bron (men i Sverige gick de i alla fall inte på bussen med pistol) och sedan det här maktuppvisandet där ytterligare poliser gick på efter passkontrollerna för att byta lite ord med några få utvalda, oss bland andra. Vad var syftet? Varför ställer de alla de frågorna och vad har de med det att göra? Såg just vi ut som att vi har med oss knark, och just några andra som att de möjligtvis var illegala invandrare? Oklart. Säkert är i alla fall att den första känsla som drabbar mig vid interaktion med poliser är: obehag. Vad är det med denna auktoritära, statliga institution som är till för att skydda samhället och dess medborgare (men bara rätt sorts medborgare såklart – inte de utan asyl exempelvis), som får en att känna obehag, skuld och rädsla utan anledning?
    Jag vet inte. Och jag måste erkänna att jag umgås mycket i kretsar där det finns en viss skepsis mot polisen (eller låt oss kalla det för vad det är: allas vårt statliga våldsmonopol), vilket kan ha gött den här obehagskänslan (en blir väl som en umgås). Några kanske slänger sig med ACAB för att vara coola, utan vidare reflektion, men andra, vissa som jag personligen känner, har faktiskt legitima anledningar till skepsis och obehag inför polisen till följd av verkligt traumatiserande händelser.
    Jag är lite osäker på vad jag själv känner och tycker, men jag vet att auktoriteter i uniform alltid gjort mig nervös och gett mig obehag – oavsett om jag varit “skyldig” till något eller inte. Jag tänker på Västtrafikkontrollanterna exempelvis – minns så väl en gång när de gick på bussen från Göteborg tillbaka hem till Stora Höga som jag och mina kompisar satt på, och hur de när de kollade våra biljetter (som vi betalat) gav mig obehag och skuld fastän jag inte gjort nåt fel. Västtrafikkontrollanter – liksom polisen – är till för samhällsmedborgarens trygghet och säkerhet: i första fallet tryggheten i att ha gjort rätt för sig som köpt biljett, i andra fallet tryggheten i att brottslingar kriminaliseras. Men vad händer när de som skall skydda en från brott, själva begår brott? Vad händer när den institution som borde ha samhällets medborgares säkerhet som prioritet, ägnar sig åt att skicka samma medborgare till krigsdrabbade länder UD avråder från att resa till? Vad händer när polisen som institution gång på gång skyddar nazistisk organisering? Varför får en obehagskänslor av polisen?
    Jo, för att dessa känslor på många sätt är legitima. Precis som det finns många olika människor inom vilken yrkesgrupp som helst, så finns det många olika poliser. Och jag menar på intet sätt att kritisera privatpersoner (även om jag verkligen inte kan fatta hur en kan vilja bli polis i detta gudsförgätna land där poliser jagar tonåringar som rökt lite weed med polishelikopter, tillåter nazister att organisera sig och skyddar dem på demos, gör rasprofilerade kontroller i förorterna och verkställer utvisningar av ensamkommande – asså WHY skulle en vilja jobba med detta??) utan jag vill diskutera polisen som institution. Dessa obehagskänslor jag känner är början till en kritik mot polisen som institution. För faktum är ändå, att det är långt ifrån alla som kan känna sig trygga när de ser en polis. Kanske en inte befinner sig på rätt sida om lagen just då, eller kanske gör en det men har fel hudfärg eller brytning eller klädsel eller frisyr. Och det säger ju något om polisen.
    /några tankar på bussen hem från Fusion-festivalen – en ideellt organiserad anarkistisk festival med 80 000 besökare helt fri från ordningsvakter och poliser.


  • Category: Anarkism


    TA NATTEN TILLBAKA

    I fredags gick vi ett 100-tal quinns och queers från Götaplatsen till Masthuggstorget och tog natten tillbaka. Så sjukt peppigt. “VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! NÄR? NU! NÄR? NU! NÄR NÄR NÄR? NU NU NU!” skrek vi. Och “Kampen fortsätter, sexismen ska krossas” och sen nån gång de lite mer radikala “ak4 ak5 borgarjävel hälsa hem” och “Inga pigor åt överklassen låt dom skura dom egna dassen” haha. Det var i alla fall så sjukt jäkla peppigt, fett att vi var så många och att vi fick gå ostört sånär som på en full snubbe på 2a lång som försökte skräna men han blev snabbt bortmotad.


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

8 mars: innan corona nådde Sverige

För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂

TNT
Hade sällskap av Paulina och Ronja!
var underbart (:
Fint med svarta flaggor och regnbågsflaggor. Kändes som majoriteten där var queer 🙂
Ljudbilen!
Jag och gullig person<3
Dagen efter: marsch på 8e mars!
Curtesy of Vanessa som var DJ 🙂
Curtesy of Molly som råkade fånga denna på oss hehe
Jag höll ett tal å min iranska väns vägnar, hon var kritisk mot regimen och ville vara anonym av säkerhetsskäl
Så bar det av!
Polisen var super-ettrig 🙁
Vi slutade dock på topp – ljudbilen var tvungen att åka för vi fick inte ha kvar den (och jag åkte med för att stötta föraren) men vi samlades nära istället så slut-talen kunde höras ändå 🙂
Min grymma gf framförde “Un violador en tu camino” med ett gäng <3

Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3


One response to “8 mars: innan corona nådde Sverige”

  1. Mami Avatar
    Mami

    Helt klart före Corona.
    Verkar ha varit väldigt roligt och en oerhörd gemenskap.

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Category: Anarkism

  • 8 mars: innan corona nådde Sverige

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂

    TNT
    Hade sällskap av Paulina och Ronja!
    var underbart (:
    Fint med svarta flaggor och regnbågsflaggor. Kändes som majoriteten där var queer 🙂
    Ljudbilen!
    Jag och gullig person<3
    Dagen efter: marsch på 8e mars!
    Curtesy of Vanessa som var DJ 🙂
    Curtesy of Molly som råkade fånga denna på oss hehe
    Jag höll ett tal å min iranska väns vägnar, hon var kritisk mot regimen och ville vara anonym av säkerhetsskäl
    Så bar det av!
    Polisen var super-ettrig 🙁
    Vi slutade dock på topp – ljudbilen var tvungen att åka för vi fick inte ha kvar den (och jag åkte med för att stötta föraren) men vi samlades nära istället så slut-talen kunde höras ändå 🙂
    Min grymma gf framförde “Un violador en tu camino” med ett gäng <3

    Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3


    One response to “8 mars: innan corona nådde Sverige”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Helt klart före Corona.
      Verkar ha varit väldigt roligt och en oerhörd gemenskap.

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂 Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3

  • STHLM

    Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha. Hur som, hans föreläsning imorse var SKITBRA. Så inspirerande. Han pratade om hans kommande bok “How to blow up a pipeline” och han frågar sig: hur länge ska klimatrörelsen vara snäll och trevlig och foglig, innan den radikaliseras? Han pratade om hur de ickevålds-rörelser mycket av miljörörelsen hela tiden referar till inte alls var särskilt fredliga: property destruction var t.ex. en av grundpelarna i suffragettrörelsen (efter att de provat alla ickevåldsamma medel) (obs, ingen människa blev någonsin skadad), och slaveriet hade aldrig kunnat avskaffas endast genom fredlig sittstrejk på åkrarna eller matvägran, det skulle bara lett till tidigare död för slavarna. Nej, båda dessa tongivande social movements använda faktiskt våld i viss mån. Men som sista utväg. Andreas tes var i princip att vi kommer inte komma någon vart genom att blockera vägar ha fredagsstrejker, för det hotar inte ExxonMobile, Shell, BP och de andra fossiljättarna. De måste frukta oss om vi ska komma någon vart. Fredliga klimatrörelser så som XR och FFF gör inte fel, de gör tvärtom sitt jobb väldigt bra, argumenterade Andreas, men de kan inte vara det mest radikala. Snarare ska de utgöra det som drar den stora massan som öppnar upp för den “radikala flanken”, dvs property destruction. De som blow up pipelines.

    Sen lyssnade jag på Sonia Guajajara som leder urfolkets kamp i Brasilien mot storkapitalet som hugger ner regnskogen. Också mycket inspirerande. Jag lyssnade sen på Costas Lapavistas som sa en del grejer jag höll med om (vänstern ägnar sig alldeles för mycket åt identitetspolitik och har tappat arbetarklassen) men också en hel del jag inte höll med om (att det är möjligt att decouple growth och CO2 emissions t.ex.) men det var uppfriskande och pragmatiskt att höra. Därefter var jag trött och gick hem. Egentligen ville jag se sista grejen, Kajsa Ekis Ekman intervjua Costas Lapavistas, men det var knökfullt så jag såg ingenting. Så nu har jag precis kommit “hem” till Gustavs lägenhet i Hökarängen. Blir riktigt sugen på att flytta till Stockholm när jag är här – det är ju en så fin stad och det finns mycket natur och mycket som händer. Synd bara att det är stört omöjligt att hitta en säker bostad. Står en i bostadskö (som jag gör sen ca 4 år tillbaka) hamnar en bara längre och längre bort från att faktiskt få en lägenhet, eftersom antalet köande ökar i takt med att hyresrätter minskar (för de görs om till bostadsrätter). Ahja, om tjugo år kanske jag har en chans till en etta nånstans och vem vet vad jag gör då i livet? 😉

    Jag kom hit till Stockholm redan torsdag kväll, och fixade middag till Gustav som tack för att han hostar mig. Vi pratade om poesi och litteratur hela kvällen (han har precis flyttat hit från Gbgay och börjat skrivarlinjen). På morgonen kom Paulina också hit, hon har blivit av med sitt pass och var tvungen att åka till ambassaden för att fixa nytt och passade på att göra det under Marx-konferensen, och vi hade en jättehärlig dag ihop. Promenad på söder för min del medan hon var på ambassaden (från Götgatsbacken till Horsntull, den promenaden kan jag vid det här laget), plugg på ett kaffe-place, sen en öl på Marx-konferensens inledning, och sedan middag och häng hemma då vi hade lägenheten för oss själva vilket kändes som att vara på semester/bo på hotell pga storstad, stor lägenhet utan roomies, 180-säng (Gustav sov hos sin partner) och fredag haha.


    One response to “STHLM”

    1. […] idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att […]

    Så jag är i Stockholm!! På Marx-konferens. Temat är nämligen climate change, och en av mina idoler Andreas Malm är en av huvudtalarna. Han råkar även vara programansvarig för human ecology-mastern i Lund, vilken Paulina, George, Paco, Lise, Ronja m.fl. som jag känner går, så de är tjenis med honom vilket gör mig starstruck haha.…

  • BERLIN

    Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad.

    Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan stan (nordöstra) från ZOB-stationen (västra) där alla Flixbussar stannar. Jag mindes var tunnelbanan låg i förhållande till stationen sedan tidigare vistelse i Berlin, kände mig mycket stolt! 🙂

    Innan vi kom hem till Ronja så stannade vi på Denns, en bio-supermarket som även finns i Österrike (en sådan låg utanför där mamma bodde) och köpte med oss massa frukostmat. Nadja, som hae anlänt redan kvällen innan, öppnade för oss och så avnjöt vi frulle tillsammans med henne. Var rätt trötta och slitna, men nu var det dags att ge sig ut på barrikaderna!

    Så det gjorde vi.

    Målet var Siegessäule (typ segermonumentet) som står i mitten av Großer Stern, en eeeenooooorm fem-vägs-rondell i Tiegarten-parken i centrala Berlin. Där hade nämligen XR blockerat sedan tiiiidig morgon på måndagen (tror fösta rebellerna var där vid 02/03 redan).

    Här har vi segermonumentet, omringat av fredliga XR-aktivister!

    Vi letade efter Robin, Erik och Anthony som hade anlänt redan på lördagen och varit med på aktionsträningar och citizens’ assemblies etc innan själva aktionsveckan inleddes på måndagen. Vi hittade till vårt camp! Fatta att där vi sitter på den här bilden brukar det annars vara 4-filig väg full av bilar på väg in eller ut ur denna enorma rondell.

    Här ovan syns Lisa (liggande), hon går i min klass och är från Tyskland. Och så Robin till vänster, som också går i LUMES fast började i år, han är från Tyskland/Frankrike. Och så Erik, från Göteboooorg. Han läser juridik. 🙂

    Just det, Paulina anlände ju även på måndag morgonen, precis som jag och Lisa. Hon fick agera min och Lisas huvudkudde. Viktigt att vara bekväm i blockad 🙂

    Jag och Erik och Paulina tog en promenad runt rondellen för att lyssna på tal. Det enda vi förstod var “blockad” haha (det var på tyska). Men här ser ni hur enorm rondellen är, med så många filer. Fatta att vi blockerade hela den fredligt i över 50 timmar!!! 😀

    När solen började gå ner blev det såklart kyligt. Då körde vi igång en omgång Ninja-leken, och det var så otroligt kul och beroendeframkallande och fint eftersom folk blev inspirerade och ville vara med hela tiden. Mycket bra sätt att hålla sig varm och positiv i blockad 🙂

    Framåt sju-tiden var våra krafter dock slut och vi började dra oss hemåt. Fast vi tog vägen förbi Potsdamer Platz, där en annan blockad ägde rum samtidigt. Samtidigt stannade folk vid Siegässeule över natten för att hålla blockaden. Mycket tappra rebeller!!!

    På Potsdamer platz var det riktigt bra stämning. Där kändes det på något sätt tydligare att vi blockerade något – för i rondellen så hade polisen spärrat av alla vägar in till rondellen någon kilometer bort, så det kom aldrig några bilar eftersom polisen styrde om all trafik. Så det kändes mest som att ha en enorm picknick med massa performance och dans och sång och sånt. Men på Potsdamer platz så var trafiken mycket närmare, så en kunde se och känna hur den allmänna ordningen blev disrupted på ett annat sätt. Dessutom var det lite feststämning där eftersom det nu var kväll och det var DJ:s där.

    Riktigt mäktigt. Potsdamer platz-blockaden hölls långt in på natten, fram till tidig morgon på tisdagen då polisen började avlägsna aktivister. De fick använda lyftkranar och gud vet allt, eftersom XR hade placerat små hus och sånt på vägen haha.

    Själva stupade vi i säng efter middagen som jag och Paulina hade fixat på måndagskvällen (tacos!), trötta efter bussresor och en hel dags blockerande. På tisdagen vaknade vi till ett gråare och regnigare väder tyvärr, men ut på barrikaderna igen skulle vi. Har dock tyvärr inte lika mycket bilder från tisdagen. Eftersom Potsdamer platz inte längre var blockerad återvände vi till Siegässeule, som flera rebeller hållit över natten (imponerande). Tydligen hade polisen vid flera tillfällen hotat om att avlägsna och bryta blockaden, men inget hade hänt. För att hålla humöret uppe i regnet blev det mycket dans till samba-trummor och DJ:s. Vi deltog även i en swarming-aktion, dvs att en grupp aktivister avlägsnar sig från main-blockaden och gör aktioner autonomt någon annanstans. Vi blockerade en väg i korta intervall (bara ett par minuter) en bit från parken, och sjöng sånger för bilisterna haha. Det var den här vi sjöng –>

    Mycket catchy! Sen när vi kom tillbaka till main-blockaden vid Siegässeule så hade polisen blivit lite mindre tålmodig. De hade börjat avlägsna folk från två av de fem vägarna in i rondellen för att öppna upp så att lite biltrafik kunde passera. Den nordiska falangen, som blockerade en egen väg, steppade alltså upp sitt blockad-game.

    På bilden här ovan ser en i bakgrunden alla polis-vansen och hur de börjat avlägsna folk från blockaden där borta. Nästa blockad, som alltså var den nordiska och som syns i förgrunden, började då sjunga tillsammans för att de-eskalera situationen. Det var väldigt fint att bevittna. Sedan satte sig folk på vägen för att visa att vi tänker inte flytta på oss. De flesta Lunda-rebeller var med i sitt-blockaden, men jag, Anthony, Nadja och Milena (som hade anlänt på morgonen) skippade detta av olika anledningar, så vi tog hand om folks telefoner ifall det skulle bli tal om arrestering. Anthony har inget europeiskt medborgarskap, och ville inte gamble:a med sin rätt att vara i EU och studera, och jag, ja jag är livrädd för poliser och närkontakt med dem haha, så därför valde jag att inte delta i sittblockaden. Jag är traumatiserad från en annan aktion jag deltog i för typ två år sedan, då några ungdomar skulle utvisas till Afghanistan och vi försökte stoppa bussen som skulle köra dem från förvaret till flygplatsen. Då satt vi i kedja, dvs armkrok, för att hindra bussen från att åka. Det var fredligt, men i lagens namn läknas att sitta i kedja som icke-fredligt. Det var det mest konfrontativa jag deltagit i hittills, och polisen var så sjukt brutala då. För att få en att flytta på sig så tog de ett extremt smärtsamt handgrepp som böjer på handleden så att det känns som den ska brytas, och ja, då är du tvungen att göra som polisen säger. Jag hade ont i flera dagar efteråt. Det var många som fick väldigt ont, och många som fick panikångest på plats, både av polisens repression men också av hela situationen, att se hur dessa tonåringar tvingades in i en buss på väg till sin död och inse hur maktlös en är. Så ja. Traumatiserad från den händelsen undviker jag helst närkontakt med polisen och satt alltså bredvid blockaden tillsammans med Anthony och dokumenterade istället 🙂

    Blockaden hölls hela resten av dagen, även om två av de fem vägarna öppnats upp, och vi stannade till sent och dansade och umgicks innan det var dags att gå hem och vila upp sig.

    På onsdagen, dagen för hemfärd, vaknade jag sjuk. Vår buss gick vid 13.45 men jag stannade hemma på morgonen och vilade. Hade lite feber. Och nu, väl hemma i Lund igen, har jag gått igenom följande faser av sjuk: ont i halsen, hosta, heshet, tappat rösten. Är fortfarande på dag tre av sista fasen. Tappade rösten i söndags (var väldigt hes i lördags) och kan inte mer än viska fortfarande. Har aldrig hänt förut. Väldigt märklig upplevelse att inte kunna prata. Hoppas verkligen jag får tillbaka rösten snart. Häller i mig te med honung känns det som.

    I Berlin fortsatte blockaderna hela resten av veckan, och vissa affinity-groups håller nog fortfarande på. Tusentals personer deltog, och sju stora, strategiska mål blockerades vid olika tillfällen under veckan. Dessutom genomfördes en mängd små blockader och andra aktioner autonomt.

    Det är fantastiskt att vara en del av detta.


    Förra veckan var jag i Berlin med Extinction Rebellion. Jag åkte på söndag kväll från Lund, tog nattbussen tillsammans med Lisa, och på måndag-morgonen var vi framme i denna underbara stad. Vi tog oss till Ronja, hon har figurerat här i bloggen innan, t.ex. när jag var på Skogsfesten, som bodde ungefär på andra sidan…

  • Fristående krönikör för Syre

    Jag håller just nu på att (på prov) skriva krönikor för den frihetliga gröna tidningen Syre. Jag har skrivit två och skall skriva en tredje, sedan skall de utvärdera om de vill ha mig kvar (min ideologi var tydligen lite svårplacerad för dem… eeeh…)

    Här hittar du min första om postmoderna elitister som värderar språkbruk över handling

    Min första krönika

    Här hittar du min andra om geoengineering

    Min andra krönika

    Anledningen till att de tyckte att jag var lite “svårplacerad” är för att Syre är en frihetlig grön tidning som ligger långt ut på GAL i GAL/TAN-skalan, men inte lika långt ut till vänster som jag på höger/vänster-skalan. Jag fick göra flera politiska tester för att de inte kunde bestämma sig för huruvida min ideologi passade sig, haha. Här ser ni mitt resultat, ganska solklar autonom vänster/vänster-anarkist/socialistisk-anarkist eller vad en nu vill kalla sig:

    Mitt resultat i ett politiskt test

    GAL/TAN-skalan är alltså en annan politisk skala en höger/vänster. Den brukar vara lodrät och kombineras med höger/vänster för att få en mer nyanserad bild av en ideologi eftersom allt inte handlar om ekonomisk politik. Vänster/höger har ni ju koll på: är en vänster erkänner en att pga strukturer i samhället så har alla inte samma chans och möjligheter här i livet, och därför bör den ekonomiska politiken verka utjämnande och fördelande. Kommunism och marxism är lång ut på vänster-skalan, socialism lite längre in, den så kallade “socialism” som sossarna kör på idag kan ju knappast kallas vänster men skulle för 40 år sedan hamnar långt till vänster också. Vänster utgår från kollektivet och att alla skall ha samma chans. Höger utgår från individen och att alla har möjligheter så länge dom bara jobbar tillräckligt hårt. En erkänner alltså inte strukturer, och den ekonomiska politiken gynnar de som det går bra för, men inte de svaga i samhället.

    Men när det gäller GAL/TAN då så har det mer med värderingar att göra. GAL står för Green, Alternative, Libertarian och TAN står för Traditional, Authoritarian, Nationalist. Det handlar alltså inte om fördelningspolitik som höger/vänster-skalan utan om sociala och kulturella värden. Denna skala behövs som addition till höger/vänster-skalan eftersom två ideologier kan hamna på samma plats på GAL/TAN-skalan, men helt olika på höger/vänster och tvärtom. Exempelvis är kommunism och (min) socialistiska anarkism på samma ställe på vänster/höger: vi är för att utjämna klyftor och fördelningspolitik. Däremot är kommunismen (i alla fall som den används historiskt) långt upp på TAN eftersom den (historiskt) varit väldigt auktoritär, medan (min) anarkism värdesätter individers frihet och är kritisk till staten. Dock inte på samma sätt som en liberal skulle vara: vi skulle dela samma kritik mot staten och makthierarkier, men ha helt olika syn på ekonomisk politik. Osv.

    Image result for GAL TAN

    Så hur som helst så befinner sig Syre som tidning långt ut på GAL men närmare mitten på höger/vänster. Och därför skriver jag alltså tre provkrönikor för att de ska se om jag passar ändå, eftersom jag är längre till vänster. Kul iallafall!


    One response to “Fristående krönikör för Syre”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Fått någon feedback från läsare?

    Jag håller just nu på att (på prov) skriva krönikor för den frihetliga gröna tidningen Syre. Jag har skrivit två och skall skriva en tredje, sedan skall de utvärdera om de vill ha mig kvar (min ideologi var tydligen lite svårplacerad för dem… eeeh…) Här hittar du min första om postmoderna elitister som värderar språkbruk över handling Här hittar du min andra…

  • Extinction Rebellion

    I helgen genomfördes flera aktioner för klimatet. I Stockholm deltog ett tusental personer i demon Climate Alarm, varefter flera sedan fortsatte för en blockad av en av Preems tankstationer. I Malmö genomfördes en blockad av en korsning i centrala Malmö med ett 50-tal deltagare. Jag var en av dem. För klimatet kan inte vänta.

    Det var en väldigt lyckad aktion. Vi blockerade bara fem minuter i taget så bilisterna inte hann bli så arga, vi hade även folk som delade ut kakor och flyers för att informera om varför vi gjorde det. Efter fem minutrarna släpptes bilisterna förbi igen. Det var en ickevålds-direktaktion, med soffor (för att trycka på ickevåldet) och barn som deltog. De som var mest jobbiga var i ärlighetens namn tonårskillar som försökte provocera (SVT fångade det dessutom på film).

    Can you spot me? Jag maskerade mig inte för att se farlig ut eller så utan för att jag visste att bilder och filmer som dessa snabbt skulle spridas på Internetz och jag är inte the process of avveckla fb och så vidare, så vill inte ha fler bilder där att behöva ta ner.

    Gulligaste klimat-demonstranten!

    Image may contain: 1 person, child and outdoor

    Här är en bilist vi stoppade som hörde av sig på mail och uttryckte sin tacksamhet (!) över aktionen. Om ni inte kan se vad det står skrev den: “Hej! Jag blev stoppad av er demonstration i Malmö idag. Tänkte bara säga att jag gillar initiativet och bemötandet var vänligt och trevligt. Ni gav en bra påminnelse att jag bör förbättra mig ytterligare för klimatet och miljöns skull, vilket jag lovar att göra. Vänliga hälsningar.” Så fint!!! Och ett bevis på en lyckad demonstration, och vikten av ickevåldsam civil olydnad och direkt aktion!

    Image may contain: text

    Och det är inte bara aktivister som engagerar sig i Extinction Rebellion. 100 akademiker, politiker och författare från hela världen har signerat ett öppet brev som visar sitt stöd för Extinction Rebellion, och hur akut läget är:

    “We further call on concerned global citizens to rise up and organise against current complacency in their particular contexts, including indigenous people’s rights advocacy, decolonisation and reparatory justice – so joining the global movement that’s now rebelling against extinction (eg Extinction Rebellion in the UK).

    We must collectively do whatever’s necessary non-violently, to persuade politicians and business leaders to relinquish their complacency and denial. Their “business as usual” is no longer an option. Global citizens will no longer put up with this failure of our planetary duty.”

    A to the men!

    Greta säger det också. Hon är min idol:

    “So we have not come here to beg the world leaders to care for our future. They have ignored us in the past and they will ignore us again. We have come here to let them know that change is coming whether they like it or not. The people will rise to the challenge. And since our leaders are behaving like children, we will have to take the responsibility they should have taken long ago.”

    Vänner, klimatet kan inte vänta.


    One response to “Extinction Rebellion”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Fint

    I helgen genomfördes flera aktioner för klimatet. I Stockholm deltog ett tusental personer i demon Climate Alarm, varefter flera sedan fortsatte för en blockad av en av Preems tankstationer. I Malmö genomfördes en blockad av en korsning i centrala Malmö med ett 50-tal deltagare. Jag var en av dem. För klimatet kan inte vänta. Det var en…

  • Tankar om anarkism och anarkafeminism

    I vintras började jag skriva ett inlägg om anarkafeminism, som jag inte riktigt hann avsluta. Det var i december 2017 och jag hade precis läst ut Anarkism: #2 tema: feminism. Jag köpte den på Syndikalistiskt forum tillsammans med SCUM Manifest och Under det rosa täcket, bokpaketet hette “Revolutionär feminist – starter pack” haha. Mycket fyndigt. SCUM och Rosa täcket gav jag bort till Mim i julklapp för de har jag redan, men jag behöll anarkism-boken. Och den var så intressant och bra! Från december 2017 blev jag helt och fullt anarka-feminist 🙂 Hittade texten i mitt utkast och tänkte att nu får jag ta och skriva klart den, samt passa på att rekommendera denna lilla bok.

    Det är ett gäng författare som skrivit boken tillsammans, och den handlar om allt från barnuppfostran till prostitution till machofasoner inom den autonoma vänstern, allt utifrån ett anarkafeministiskt perspektiv. Och efter att jag läst den, måste jag nog faktiskt säga att jag identifierar mig som anarkafeminist, om jag får vara noga med att min anarkafeminism skiljer sig från queerfeminism så som den förstås idag. Ska förklara.

    För jo, anarkafeminismen tilltalar mig mycket. Anarkism är att vara kritisk till, och problematisera, makten som sådan. Därför borde det kanske räcka med att vara anarkist, eftersom det skulle innebära att en var kritisk till, och ville störta, könsmaktsordningen och den makt som män besitter bara genom att vara män. Men tyvärr är det vanligt att en i sin ivriga kamp att vara kritisk till och protestera mot det förtryck som drabbar en själv, blir blind inför det förtryck en själv är en del utav. Det hände de välbemedlade suffragettkvinnorna i början på 1900-talet som i sin kamp mot patriarkatet och för kvinnlig rösträtt, hade svårt att få med sig arbetarkvinnorna (och att bli av med sitt klassförakt). Det hände de manliga arbetarna som strejkade för bättre arbetsvillkor vid ungefär samma tidpunkt, men som vägrade ta in kvinnor i sina fackförbund. Det hände män inom black power rörelsen, som kämpade mot rasism och vitt förtryck, men sen gick hem och förtryckte sina kvinnor. Det händer vita feminister idag, som fokuserar mycket på störtandet av patriarkatet, men glömmer bort eller vägrar se sin egen rasism mot svarta. Och det hände anarkister, som kämpade mot maktens förtryck och för frihet, men samtidigt utövade sexism och macho-fasoner mot kvinnorna i rörelsen. Det var därför anarkafeminismen behövdes, och det är därför teorin om förtryckssamverkan, eller intersektionalitet, är ett mycket användbart verktyg i den anarkafeministiska maktanalysen. Anarkafeminismen är kritisk till makt som sådan, och den blundar inte för sexism och machofasoner som enbart anarkism skulle kunna göra (pga vi lever i ett patriarkat där mannen är normen, och normer är osynliga tills en börjar bryta mot dem).

    Så vad är då anarkafeminism och varför tilltalar den mig? Som jag ser det, är anarkafeminism som sagt kritisk till all makt som sådan. Det gör anarkafeminismen till en väldigt användbar och “elastisk” ideologi, för den fastnar inte vid personer och deras egenskaper utan fokuserar på makten som utövas, oavsett vem eller vad som gör det. Samtidigt blundar den inte heller för strukturer.

    FEMINISM är insikten och tron att 1) en könsmaktsordning, eller ett patriarkat, existerar, 2) att denna (generellt) misgynnar kvinnor* och ger män** privilegier, 3) att vi måste göra någonting åt detta och 4) att vi faktiskt gör något åt det.

    ANARKISM kommer från grekiskans an (“utan”) och archon (“ruler”, “ledare”, “auktoritet”). Så anarkism är en politisk ideology som motsätter sig all form av auktoritet, maktstrukturer och hierarkier. Detta inkluderar kapitalism, patriarkat, auktoritära tolkningar av kommunism (typ Stalin/Lenin), rasism och fascism men också andra former av förtryckande maktstrukturer och/eller normer som hetero- och cissexism, speciesism (djurförtryck), miljöförstöring och så vidare. Anarkism är, med andra ord, frihet från all form av förtryck. Detta är inte detsamma som kaos och våld, det betyder bara att anarkister vill ha en värld i vilken alla är fria. Och eftersom inga är fria förräna lla är fria, betyder anarkism till syvende och syst krossandet av alla system och strukturer som förtrycker och utövar makt över andra.

    Så varför behövs anarka feminism? Varför kan vi inte bara ha anarkism eller feminism? Anarkism för mig är en ideologi som problematiserar och ifrågasätter makt i sig. Anarkism borde då vara nog eftersom det i teorin ifrågasätter alla maktstrukturer, inklusive patriarkatet (eller könsmaktsordning). Och ja, i en perfekt värld är anarkism det enda verktyg en behöver för att problematisera strukturellt förtryck och maktordningar, men i verkligheten är också anarkistiska rörelser produkter av samhället och har problem med både rasism och sexism. Detta är inte konstigt – anarkistiska rörelser opererar inte i ett vakuum och också anarkister påverkas av samhället (även om anarkister i teorin är mer villiga att rucka på detta samhälle). I teorin, med andra ord, är anarkism också feminism och anarkister borde också vara feminister. (Annars borde de kolla upp sin “anarkism” – ifrågasätter den verkligen alla maktordningar?). Men personligen vill jag kalla mig anarkafeminist eftersom det poängterar att krossandet av patriarkatet är minst lika viktigt som andra anarkistiska mål (och för att jag var feminist långt innan jag upptäckte anarkism). Så detta är hur jag tolkar anarkafeminism.

    * & **: Anarkafeminism erkänner the fluidity of gender och att könsbinäritet är socialt konstruerat från födseln som ett sätt att tänka och prata. Samtidigt ser anarkafeminism också att samhället delar människor i “män” och “kvinnor” och förtrycker kvinnor och alla andra som inte passar in i dessa snäva binära kategorier. Eftersom samhället delar oss i två binära kategorier är det lätt att använda dessa kategorier men det betyder inte att jag, eller anarkafeminism, inte erkänner transpersoner eller ickebinära.

     


    I vintras började jag skriva ett inlägg om anarkafeminism, som jag inte riktigt hann avsluta. Det var i december 2017 och jag hade precis läst ut Anarkism: #2 tema: feminism. Jag köpte den på Syndikalistiskt forum tillsammans med SCUM Manifest och Under det rosa täcket, bokpaketet hette “Revolutionär feminist – starter pack” haha. Mycket fyndigt. SCUM och Rosa…

  • Val 2018

    Bilden kan innehålla: text

    Idag är det valdag. Det är det andra valet i mitt liv. Jag röstar på samma parti som jag gjorde då. Efter mycket tvekan, visserligen. 2014 var jag så säker på Feministiskt Initiativ, det kändes verkligen som de skulle kunna komma in. Och även om de inte gjorde det så gjorde de ett fantastiskt uppsving från 0,4 % till 3,1 % (vilket exempelvis resulterade i att de i detta val fick ut alla sina valsedlar etc – det fick de inte förra valet och nådde då bara ut till ca hälften av alla valdistrikt, med ideella krafter!), och kom in i 13 kommuner (bland annat Göteborg).

    Men det här valet! Oj, vad jag tvekat mellan Vänstern och Feministiskt Initiativ. Det känns som jag inte alls hört lika många i min närhet som ska rösta F!, utan att många tappat hoppet om att någonsin få se dem i riksdagen. Det känns som många skulle vilja, men inte vågar. Så därför tvekade jag också. Tänk om det är en bortkastad röst? Men sen bara någon vecka innan valet började jag se fler och fler på sociala medier som reach:ade out till alla som tvekade på F! och uppmanade oss att bestämma sig. För tänk om alla som tvekade faktiskt bara bestämde sig för F! – då hade de varit inne redan förra valet!

    Nu tänker jag såhär. Jag är lite osäker på om mitt hjärta är hos Vänstern eller hos Feministiskt Initiativ. Eller ja – egentligen är det ju utanför etablissemanget och partipolitiken och hos den autonoma vänstern som bygger på anarkistisk feministisk, antirasistisk och antikapialistisk organisering men för att citera Ensam Mamma Röker så är det inte i riksdan revolutionen startar och parlamentarism är ett piss MEN, för att folkrörelser, kvinnorörelsen och den utomparlamentariska kampen ska kunna leva krävs förutsättningar och vilka möjligheter vi har att verka påverkas av vilka som sitter på stolarna i Stockholm. Så ja, åter till Vänstern vs F!. Jag är lite osäker på vem av dem jag är närmast, vilket jag inte var 2014. Då var F! självklart för mig. Men sen så tänker jag såhär, att en till röst på V gör inte lika stor skillnad som en till röst på F!. Om F! skulle komma in, kommer de få stolar i riksdagen från de allra största partierna, bland annat SD och M. Vänstern kommer inte få några stolar från dem, och alla stolar som kan tas från dem är bra. Vidare så har både F! och V höga betyg vad gäller miljö, men F! har bättre politik vad gäller djurrätt och det är alltid självklart att det serveras veganskt i F!-sammanhang (inte självklart i V-sammanhang). Jag känner också flera aktiva F!:are som är riktigt bra, känner inga Vänsterpartister. Dessutom så har F! många fler hbtqia+ personer och personer som rasifieras på sina listor, till skillnad från V. Och sist men inte minst så även om F! inte skulle komma in, så är det inte en bortkastad röst – de fick ju exempelvis partistöd tack vare rösterna förra året även om det inte räckte ända fram.

    Jag är så nervös för resultatet för detta val. Tänk mardröms-scenariot om SD och M bildar regering med stöd av KD. Blir det migration då? Alla hbtqia+ personer, alla personer med mörk hudfärg, alla som flytt hit, alla inom den autonoma vänstern, alla som någon gång gjort abort senare än vecka 12 och många fler än så tror jag allvarligt skulle fundera på det för det skulle på sikt bli reellt farligt för dem/oss att bo i Sverige med en sådan rasse-regering. Skäms ni som röstar borgerligt. I synnerhet ni som röstar SD, M eller KD, men också ni som röstar L eller C, för en röst till höger är en röst närmare SD än vad en röst till vänster är. Skäms ni som röstar för era egna intressen. Är det inte intressant att de flesta som röstar åt vänster inte har några problem med att berätta vad de röstar och diskutera sin röst, medan de som röstar högerut upplever jag ofta inte vill säga vad de röstar? Det är för att de skäms för att de röstar mer utifrån sina egna intressen än andra, tror jag. Sen har vi ju då SD:arna som inte har några som helst problem med att skandera ut sin rasism såklart, vilket är så jävla skrämmande. Diskursen har förflyttats högerut och det som var rasistiskt förr är idag rumsrent. Hur kommer det se ut om tio år?


    Idag är det valdag. Det är det andra valet i mitt liv. Jag röstar på samma parti som jag gjorde då. Efter mycket tvekan, visserligen. 2014 var jag så säker på Feministiskt Initiativ, det kändes verkligen som de skulle kunna komma in. Och även om de inte gjorde det så gjorde de ett fantastiskt uppsving från 0,4…

  • FUSION FESTIVAL

    Att försöka visa hur Fusion festival var med bilder känns omöjligt, speciellt med tanke på att jag bara hade en gammal schleten iphone att fota med och dessutom bara hade den med sista dagen, men här kommer ett stort gäng bilder i alla fall. Men vi börjar med en liten film från en fet spelning vi såg sista kvällen.

    Fusion-festivalen är på ett stort gammalt flygfält ca 1,5 h bilfärd norr om Berlin, Tyskland. Den gamla landningsbanan i mitten av flygfältet är en “huvudgata” på festivalen där en bland annat kunde hitta Konsum (mataffär). På vägarna inne på festivalområdet körde även “fusionmobiles” omkring som ni ser till vänster i bilden – gamla uttjänta bilar i full graffiti-skrud och nummerplåtarna ersatta med acab eller 1312.

    Några i crew:et jag hängde med: Wendela (i jeansjacka + fjällräven), Annelie (lite till vänster framför Wendela), Per (i svart), John (i röd skjorta), Sebbelicious och Carro (i röd skjorta).

    En selfie på mig och Sebbe som hänger runt. Det som en gjorde mest. Hängde runt och upptäckte nya saker hela tiden. Festivalområdet är så SJUKT stort och det fanns nya saker att se överallt.

    Utsikt från en av de gamla hangarerna. På varje hangar/gräskulle stod en svart eller röd flagga för socialistisk anarkism. Fusion festival är en anarkistisk festival helt arrangerad på ideell basis sedan tjugo år tillbaka (fast i år var första året de faktiskt hade tre anställda), uttalat vänster och anti-rasistisk: “Nazis, chauvinists and racists of all likes are not welcome and should not gain access to the festival. To guarantee this, we ask you to stay alert. If you see anyone who clearly identifies themselves as having extreme right-wing or rascist views, please help us to immediately remove them from the festival. Inform the Fusion security crew immediately if you see any neo-Nazis or racists.”

    Sebbelicious på dansgolvet 🙂

    Tröttisar dricker varmt chaite.

    Nu ger verkligen inte bilden detta någon rätta, men det fanns ljusinstallationer och annan konst överallt som var helt fantastiska.

    Kolla på det här liksom! Det här var en liten skogsdunge med en discolampa som långsamt snurrade och lös upp hela gläntan, det var så vackert. Bilden togs förresten utan att vi visste om det – en person kom fram till oss och visade bilden den tagit på oss för att vi var fina :’)
     

    På ett dansgolv igen

    Ok, med den här bilden ville jag föreviga maneten ni ser till vänster. Det är nämligen 80 000 personer som besöker Fusion festivalen, och området är sjukt stort, så för att hitta varandra är folk extremt kreativa och väldigt många har just manet-installationer i form av paraplyer som de sätter på långa pinnar och klär i ljusslingor och tygbitar. SÅ fint att se ut över ett publikhav som lyses upp av en massa lysande maneter <3

    Förutom musik fanns det som sagt en massa konstinstallationer i form av ljus, projektioner, graffiti, målningar, skulpturer etc. Här har de projicerat ljus på ett träd på ett trippigt sätt jag var tvungen att föreviga. Sånt här finns överallt på Fusion, små konstverk. Och många är också interaktiva!

    Vad gjorde vi på Fusion? Vi gick mest omkring och hängde på olika platser en kunde hänga på. Och dansade såklart. Och så såg vi tre hela konserter, haha. Keny Arkana (arg, extremt politisk fransk-argentisnk rappare antagligen mest känd för låten “La Rage”. Arkana är en akronym för anarka 🙂 ), Chocolate Remix (en argentinsk reggaeton-artist som för ovanlighetens skull gör feministisk och lesbisk reggaeton!) och så det där synthiga bandet som filmen visade längst upp, vad det nu hette.

    Fusion, du var sjukt cool. Kommer nog tillbaka.


    One response to “FUSION FESTIVAL”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Så fint med så mycket konst.

    Att försöka visa hur Fusion festival var med bilder känns omöjligt, speciellt med tanke på att jag bara hade en gammal schleten iphone att fota med och dessutom bara hade den med sista dagen, men här kommer ett stort gäng bilder i alla fall. Men vi börjar med en liten film från en fet spelning…

  • tankar på väg hem från festivalen

    “Var har ni varit nånstans?”
    “Tyskland”
    “Jaha, hur länge var ni där?”
    “Eeh… Fem dagar”
    “Och vart är ni på väg nu då?”
    “Vi är på väg hem till Göteborg”
    “Har ni något att deklarera till tullen?”
    “Nej”
    Detta samtal skedde mellan oss och gränspolisen i Malmö, efter att vi kört över bron. Ja, för vi har ju gränspoliser i Sverige, som slänger ett snabbt öga på alla svenska pass med blonda, ljushyade ägare, medan de examinerar utländska pass noggrant och ställer frågor – speciellt till de som ser ut att ha utomeuropeiska rötter. Passkontroller på båda sidor om bron (men i Sverige gick de i alla fall inte på bussen med pistol) och sedan det här maktuppvisandet där ytterligare poliser gick på efter passkontrollerna för att byta lite ord med några få utvalda, oss bland andra. Vad var syftet? Varför ställer de alla de frågorna och vad har de med det att göra? Såg just vi ut som att vi har med oss knark, och just några andra som att de möjligtvis var illegala invandrare? Oklart. Säkert är i alla fall att den första känsla som drabbar mig vid interaktion med poliser är: obehag. Vad är det med denna auktoritära, statliga institution som är till för att skydda samhället och dess medborgare (men bara rätt sorts medborgare såklart – inte de utan asyl exempelvis), som får en att känna obehag, skuld och rädsla utan anledning?
    Jag vet inte. Och jag måste erkänna att jag umgås mycket i kretsar där det finns en viss skepsis mot polisen (eller låt oss kalla det för vad det är: allas vårt statliga våldsmonopol), vilket kan ha gött den här obehagskänslan (en blir väl som en umgås). Några kanske slänger sig med ACAB för att vara coola, utan vidare reflektion, men andra, vissa som jag personligen känner, har faktiskt legitima anledningar till skepsis och obehag inför polisen till följd av verkligt traumatiserande händelser.
    Jag är lite osäker på vad jag själv känner och tycker, men jag vet att auktoriteter i uniform alltid gjort mig nervös och gett mig obehag – oavsett om jag varit “skyldig” till något eller inte. Jag tänker på Västtrafikkontrollanterna exempelvis – minns så väl en gång när de gick på bussen från Göteborg tillbaka hem till Stora Höga som jag och mina kompisar satt på, och hur de när de kollade våra biljetter (som vi betalat) gav mig obehag och skuld fastän jag inte gjort nåt fel. Västtrafikkontrollanter – liksom polisen – är till för samhällsmedborgarens trygghet och säkerhet: i första fallet tryggheten i att ha gjort rätt för sig som köpt biljett, i andra fallet tryggheten i att brottslingar kriminaliseras. Men vad händer när de som skall skydda en från brott, själva begår brott? Vad händer när den institution som borde ha samhällets medborgares säkerhet som prioritet, ägnar sig åt att skicka samma medborgare till krigsdrabbade länder UD avråder från att resa till? Vad händer när polisen som institution gång på gång skyddar nazistisk organisering? Varför får en obehagskänslor av polisen?
    Jo, för att dessa känslor på många sätt är legitima. Precis som det finns många olika människor inom vilken yrkesgrupp som helst, så finns det många olika poliser. Och jag menar på intet sätt att kritisera privatpersoner (även om jag verkligen inte kan fatta hur en kan vilja bli polis i detta gudsförgätna land där poliser jagar tonåringar som rökt lite weed med polishelikopter, tillåter nazister att organisera sig och skyddar dem på demos, gör rasprofilerade kontroller i förorterna och verkställer utvisningar av ensamkommande – asså WHY skulle en vilja jobba med detta??) utan jag vill diskutera polisen som institution. Dessa obehagskänslor jag känner är början till en kritik mot polisen som institution. För faktum är ändå, att det är långt ifrån alla som kan känna sig trygga när de ser en polis. Kanske en inte befinner sig på rätt sida om lagen just då, eller kanske gör en det men har fel hudfärg eller brytning eller klädsel eller frisyr. Och det säger ju något om polisen.
    /några tankar på bussen hem från Fusion-festivalen – en ideellt organiserad anarkistisk festival med 80 000 besökare helt fri från ordningsvakter och poliser.

    “Var har ni varit nånstans?” “Tyskland” “Jaha, hur länge var ni där?” “Eeh… Fem dagar” “Och vart är ni på väg nu då?” “Vi är på väg hem till Göteborg” “Har ni något att deklarera till tullen?” “Nej” Detta samtal skedde mellan oss och gränspolisen i Malmö, efter att vi kört över bron. Ja, för…

  • TA NATTEN TILLBAKA

    I fredags gick vi ett 100-tal quinns och queers från Götaplatsen till Masthuggstorget och tog natten tillbaka. Så sjukt peppigt. “VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! NÄR? NU! NÄR? NU! NÄR NÄR NÄR? NU NU NU!” skrek vi. Och “Kampen fortsätter, sexismen ska krossas” och sen nån gång de lite mer radikala “ak4 ak5 borgarjävel hälsa hem” och “Inga pigor åt överklassen låt dom skura dom egna dassen” haha. Det var i alla fall så sjukt jäkla peppigt, fett att vi var så många och att vi fick gå ostört sånär som på en full snubbe på 2a lång som försökte skräna men han blev snabbt bortmotad.


    I fredags gick vi ett 100-tal quinns och queers från Götaplatsen till Masthuggstorget och tog natten tillbaka. Så sjukt peppigt. “VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! NÄR? NU! NÄR? NU! NÄR NÄR NÄR? NU NU NU!” skrek vi. Och “Kampen fortsätter, sexismen ska krossas” och sen nån gång de…