Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte direkt någonting nytt, utan det var bara ett annat sätt att skriva om fysiologisk förlossning (dvs utan medicinska interventioner) såsom jag läst i tidigare böcker. Här väver dock Reed in det fysiologiska och kunskapen om vad som främjar det samt varför det är bra både för den födande och barnet, med “ancient wisdom” och “herstory”. Greppet är inte helt olikt det Yuval Noah Harari gör i Sapiens, åtminstone första delen som sagt utgör den historiska”warp” som den moderna kunskapen “vävs” omkring. Även om det inte var någon direkt ny kunskap var det ändå intressant läsning. Orgasmic birth läste jag dock väldigt slarvigt för det var inte heller någon ny kunskap alls, utan handlade framförallt om fysiologisk förlossning det också, och vad som främjar det. Det “orgasmiska” tar ganska liten plats i boken, men basically är take:n att med en fysiologisk födsel finns det möjlighet att uppleva förlossningen som väldigt sexuell, och t.o.m. orgasmisk. Det här med att födseln kan vara sexuell har jag stött på förut när jag läste en DN-intervju med rockstjärne-barnmorskan Gudrun Abascal, som menar att man bör på förlossningsrum som just sexrum. Och det makes so much sense!! Dämpat ljus, ostördhet, lugn, kanske lite skön musik, frihet att röra sig som man vill/kroppen känns, det gynnar oxytocinet och det fysiologiska födandet, liksom samma komponenter gynnar sex. Om någon däremot mitt under ett knull skulle storma in, tända lamporna och säga åt en att lägga sig i en viss position eller att man måste göra en vaginal undersökning mitt i, då kommer man helt tappa lusten. Samma mekanismer gäller vid födande. Hur som helst Orgasmic birth kanske kan vara värd att läsa om man inte är insatt i det fysiologiska men den gav inte mig så mycket. Den är också väldigt USA-centrerad.
[…] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]
[…] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]
Helgen bjöd på fint väder igen! Skönt att snön typ har smält bort. På fredagseftermiddagen kunde vi sitta på baksidan och dricka öl (alkoholfri för min del) och äta chips. Mmmmmm så härligt. Jag har i princip inte saknat alkohol alls de här månaderna då jag varit gravid – men när man sitter i solen en vårdag och känner att solen värmer, då blir man bannemej sugen på öl alltså. Jag blir sugen på the buzz som en redig ipa kan ge, och den fräscha smaken av en redig ipa. Så det kan jag ändå längta efter!
På fredagskvällen låg jag i soffan och lyssnade på när Are slamrade i köket. Ljuset var fint utomhus.
På lördagen målade jag vidare lite grand i barnrummet. Det ska bli solgult! Målade med pensel i alla hörn och runt lister osv, förutom i utrymmet som tidigare var garderob (som nu ska bli sängplats) för färgen tog slut haha. Det var bara en provburk så måste köpa ny färg. Tror det blir bra! Golvlisterna ska bli vita, trappan vit undertill, och jag tror även det murade utrymmet (baksidan av kakelugnen) ska bli vitt (eller kanske gult? Vad tycker ni?).
På lördagskvällen kom Jonas hit och spelade Terraforming mars med oss, men det har jag inga bilder på. Men det var trevligt! Inte heller har jag några bilder på Mim som kom hit över dagen på söndagen, men det var mycket mysigt det också. Avslutar med bild från imorse, nämligen gravidmage-status i v.36 (35+2):
Har läst ut två till böcker i mars: Borta med vinden del 2 av Margaret Mitchell (1936) och Här ruvar havet av Flora Wiström (2023). Vi börjar med Borta med vinden, vars första del jag skrev om här. Om första delen (som egentligen inte ens är en första del – det är bara att just den utgåvan jag läst, dvs från 60-talet, är uppdelad på två böcker eftersom boken är så himla lång, drygt 1000 sidor) handlade om upptrappningen till kriget och själva kriget, så utspelar sig denna andra del framförallt efter kriget, under Rekonstruktions-tiden. Denna period i USA:s historia var jobbigt för Södern – de hade förlorat kriget, spenderat sina Konfederationspengar, slavar blev frigivna, svarta män fick rösträtt och Nordstaterna ockuperade Sydstaterna och satte republikaner (för på den tiden var Demokrater och Republikaner förvirrande nog tvärtom jämfört med hur det är idag – det var Demokraterna som var de slavägande Sydstatarna och Republikanerna som var Nordstaterna) att regera. Utfattiga före detta slav- och plantageägare är bittra över situationen, men vägrar samtidigt låta fattigdomen definiera dem: de drömmer om svunna tider och upprätthåller sina överklassvanor, vägrar befatta sig med “scalawags” (vita sydstatsbor som stått på Republikanernas sida och alltså ansågs ha svikit Sydstaternas ideologi om vit överhöghet) och “carpetbaggers” (folk som kommit norrifrån till sydstaterna för att pröva lyckan och därmed ansågs utnyttja Sydstaternas ruiner, och/eller stöttade Republikanernas politik). Alla utom Scarlett, dvs.
Scarlett, handelskraftig och med tveksam moral, struntar i vad folk tycker. Hon vägrar att nånsin uppleva fattigdom, svält och krigets umbäranden igen, och därför gör hon vad hon kan för att säkra situationen, vad det än må kosta. Gifter sig med sin systers trolovade Frank Kennedy, exempelvis, och tar över hans plan att köpa ett sågverk med hjälp av ett lån från den i Atlanta djupt ogillade Rhett Butler. Trots maken Franks protester, och alla de fina (men fattiga) familjernas tydliga ogillande, driver Scarlett sin såg med järnhand, exempelvis genom att anställa fångar vilket anses skandalöst. Dessutom är hon kvinna! Bestörtningen över hennes beteende vet inga gränser. Samtidigt drar hon faktiskt in pengar och står på egna ben.
Sedan handlar boken om de umbäranden som Scarlett och de runt omkring henne får ta itu med under Rekonstruktionstiden. Mycket kretsar just kring hur impopulär Scarlett är, eftersom hon inte beter sig som kvinnor “ska”, men också om hennes (för mig obegripliga) kärlek till Ashley, som hon aldrig kan få, eftersom han är gift med den milda Melanie. Och trots att Scarlett och Ashley ibland (enligt 1800-talets mått mätt) korsar gränser som inte får korsas, står Melanie alltid troget vid Scarletts sida, för lojal för att förstå att Scarlett egentligen trånar efter hennes make.
Jag tycker att Borta med vinden absolut är läsvärd, inte minst hur historisk synpunkt eftersom man verkligen får en insikt i hur Sydstatarna resonerade då (när boken utspelar sig), på 1930-talet (då boken skrevs) och även idag, som ju är en produkt av dåtiden. Exempelvis förekommer Ku Klux Klan i boken helt okommenterat, och beskrivs som någon slags hemlig herrklubb för Sydstaternas forna överklass, som inte har särskilt mycket att göra varken med lynchningar eller vit makt, trots att det var/är det KKK handlar om. Det är historieförvrängning. Faktum är att boken är otroligt rasistisk, i allt från de ord som används (n-ordet förekommer hela tiden) till hur svarta beskrivs till hur hela det historiska skeendet framställs. Icke desto mindre är jag ändå glad att jag läst denna klassiker. Den är läsvärd, men absolut inte fantastisk. Jag fattar inte tjusningen som vissa verkar ha för boken, t.ex. Underbara Clara som nyligen skrev om boken och fick en massa kommentarer med folk som också älskar den. Fattar inte grejen? Och fattar framförallt inte varför man tycker den är så bra för kärlekshistorian. Vilken kärlekshistoria undrar jag? Den mellan Scarlett och Ashley? Den fattar man ju från sida 1 att den är dömd att misslyckas eftersom Scarlett bara projicerar något på Ashley som egentligen inte finns. Andra älskar boken för det starka kvinnoporträttet av Scarlett, men hon är en tämligen avskyvärd karaktär tycker jag, som inte vinner mycket av min sympati. Nej, som sagt, boken är läsvärd som ett historiskt verk, tycker jag, som kan ge inblick i hur Sydstaterna fungerade då och nu.
Här ruvar havet av Flora Wiström då. En ganska så tunn bok som jag löste ut på två dagar (stor kontrast till tegelstenen Borta med vinden). Den utspelar sig någonstans i Bohuslän under ett par sommarveckor, där bokens huvudkaraktär, en tjej i 25-årsåldern, hälsar på sin pappa. Mellan dem finns så mycket som inte sägs – om pappans relation med styvmamman som blev som en riktig mamma som plötsligt tog slut, och om den relation som just tagit slut mellan huvudkaraktären (som jag inte minns namnet på) och hennes pojkvän sen flera år tillbaka. De pratar om allt utom der svåra, till fonden av bohuslänska klippor. Boken är ganska bra och man vill absolut läsa vidare, men det är tråkigt att den är så kort och ibland tycker jag Wiström (även i sin blogg) skriver lite… Äckligt? Både i bloggen och i boken. Alltså som att allt det äckliga med oss människor (typ att spy på fyllan eller göra något sjukt gränslöst) skrivs fram så rakt på, kanske som ett författargrepp för att göra det mer realistiskt, men för mig funkar inte det riktigt. Jag blir lite off put. Icke desto mindre som sagt en läsvärd bok.
Badrummet är klart! Premiärduschen togs förra veckan! Här är bilderna som visar processen, från ett icke-existerande rum till ett helt nytt badrum. Först stod en bokhylla på platsen, som kom med huset. Första steget var alltså att tömma och flytta den. Den har förpassats till källaren för förvaring för tillfället.
Voilà! Bokhylla borta, arbetet kan börja. Alla kartonger är grejer från IKEA: vi bestämde oss för att köpa kommod och spegelskåp därifrån, och små-tillbehör som toapapper-hållare, handduks-hängage (vi prioriterade bort elektrisk handdukstork av ekonomiska skäl) och toaborste. Även dusch, blandare till duschen och kranar till kommoden köptes från IKEA. Allt som allt gick det för ca 12 000 om jag minns rätt.
Detta gjorde de redan första dagen, dvs rev golvet och satte upp reglarna för de nya väggarna. Spännande!!!
Andra dagen hade gipsskivorna på utsidan kommit på, och innerväggarna var rivna på väggarna mot utsidan och mot vårt sovrum.
Sen var det dags för rörmokaren att dra rör. Men först behövde vi ta ställning till var kvarnen skulle sitta i förhållande till toalett-avloppet, som i sin tur skulle avgöra var toaletten skulle stå och därmed var de skulle borra för avloppet. Det var lite klurigt att bestämma för vi var dels tvungen att ta ställning till hur vi ville ha det nu (då kvarnen behöver stå på ett visst sätt i förhållande till avloppet), men också hur det skulle bli i framtiden då vi eventuellt grävt ett riktigt avlopp utanför i samband med dränering, och vi kan ta bort kranen och ha toan direkt ansluten (just nu är befintliga rör som finns dragna i källaren för små i diameter, anpassade endast för dusch/vatten men inte för toalett-avlopp, och därför behövde vi en kvarn som så att säga blandar eller snarare mixar till en flytande slush som lätt tar sig igenom rören som annars hade varit för små). Det fanns lite olika alternativ:
…men det blev till slut detta. Då skulle toaletten stå i hörnet, liksom lite diagonalt, och kvarnen och avloppet som på bilden. I framtiden, när man eventuellt tar bort kranen, kan toaletten anslutas direkt till avloppet och kommer då på lagom avstånd från väggen och inte i hörnet som nu, men det är ändå en placering som också funkar i dagsläget
Sagt och gjort, de borrade där vi sagt. Det röda är toa-avloppet, som alltså är förberett för att dra nytt avlopp på utsidan vid eventuell framtida dränering. Rören på väggen är för radiatorn.
Förberett för att koppla in i kommod. Vi förstod aldrig varför det var tre rör med blått och två med rött haha.
Och här är det förberett för dusch. Ett rör för varmvatten och ett för kallvatten (antar jag). Duschbrunnen är också förberedd, de fick borra i betongen med till rummet i källaren nedanför, där det redan fanns en brunn.
När rören var dragna kunde spånskivorna monteras på golvet.
Sen var det dags för träskivor på innerväggarna. Antar att man inte kör på gipsskivor på insidan av badrum för att de ska tåla att t.ex. hänga upp tunga kommoder på? Eller för att det är bransch-standard för våtrum kanske?
Sen nästa lager, gipsskivor, utanpå träskivorna. De har borrat hål för frånluftsfläkten också.
Spackling av springorna mellan skivorna så det blir jämnt och snyggt innan mattan läggs på 🙂
Betong (?) på golvet. En del i att det är ett våtutrymme…? Antar att de med betongen också fixar fallet i duschen.
Mer spackling
Och sen äntligen! Var det mattläggarens tur! Var så spänd på att se hur det skulle bli. Det var så svårt att välja när det finns så många val. Vi landade till slut i en parkett-imitation till golv och det blev ju faktiskt riktigt bra!
De satte upp listerna på utsidan också, och halade på den nya snygga dörren. Målaren spacklade väggarna från utsidan också.
Och sen var det dags för väggarna också! En slags marmor-imitation i grå/beige. Blev bra också!
Elektrikern satte upp spottar i taket (elen var förstås dragen innan de satte på innerväggarna och golvet).
Och sen var det bara själva monteringen kvar! Vi kunde ställa tillbaka möblerna utanför, och slutresultatet….
….blev ju toppen! På slutet gick det snabbt. Dusch, duschväggar, toalett mm installerades och monterades på två dagar. Duschväggen valde vi att köpa från JM (de som också hade hand om mattläggning en) för att vi ville ha bättre kvalitet än typ Jula men också för att snickarna då skulle leverera hela paketet. Toalettstol köpte vi från Bauhaus med hemleverans. Allt som allt kostade all inredning ca 25 0000 och själva arbetet ca 185 000.
Jag har just läst ut Kläda blodig skjorta av Maja Larsson, som vann Augustpriset för årets fackbok år 2022. Och det är den sannerligen värd! Boken handlar om födandets historia de senaste 150 åren, det vill säga med start i slutet av 1800-talet. Den absolut största källan för boken är tidsskriften Jordemodern som gavs ut som en facktidning för barnmorskor och obstetriker sedan 1800-talet. Utifrån de skildringar av förlossningar och debattartiklar som finns i tidningen, målar Maja Larsson finkänsligt upp förlossningsvården från 1870-talet idag: från hemförlossningar via rationalisering och medikalisering, till att förlossningar sänds live av influencers på 2020-talet. Det är otroligt intressant! Jag lär mig en massa, och både skräms och inspireras av hur man hanterade födslar historiskt. Man kan säga att på 1800-talet födde man med livet som insats, och då handlade förlossningsvården i mångt och mycket om att i första hand få kvinnan att överleva. Döden var så närvarande då, så även om man såklart försökte få barnet att överleva också, så var det sekundärt. Måste barnet ut så måste det, och då är det viktigaste att rädda mamman: till sin hjälp hade barnmorskor då exempelvis tänger och borrar för att kunna stycka barnet inuti kroppen, om det av någon anledning fastnar och mammans liv står på spel. Nästa fas, när mödradödligheten går ner tack vare mer modern förlossningsvård, kan man istället börja fokusera på barnet. Med bättre teknik på 1900-talet ökar också övervakning och diagnostisering vilket förstås räddar många liv, samtidigt som mammornas upplevelse av förlossningen är helt ovidkommande. Snabbt blir sjukhusförlossningar standard, och i och med industrialisering tillämpas nästan en löpande band-filosofi med flera födande i samma rum, amning på fasta tider och inget pjåskande. Och sen ännu senare, med 1970-talets gröna vågen, får hemförlossningar och “naturliga” födslar en renässans och man börjar faktiskt bry sig om och inse att mammans upplevelse av det hela också är viktig.
För alla som är intresserade av historia, i synnerhet kvinnohistoria så som den aldrig berättats förut, rekommenderar jag denna bok å det starkaste. Mycket bra och intressant! Sträckläste på tre dagar, det är bra betyg för en fackbok.
[…] i mars! Mycket förlossningsrelaterat (Reclaiming birth as a rite of passage, Orgasmic Birth, Kläda blodig skjorta) men också lite romaner (Borta med vinden del 2, Här ruvar havet samt Song of Achilles som jag […]
Februari har präglats av badrumsrenoveringen, men även av ett försiktigt hopp om våren (ljuset har återvänt!) och faktiskt en massa kärlek, eftersom det både varit Alla hjärtans dag och min och Ares årsdag (tre år tillsammans i år) och han är så gullig ☺️ Dessutom har februari förstås också präglats av det faktum att födseln närmar sig. Jag och Are har äntligen lyckats anmäla oss på profylax-kurs via BVC i Trollhättan, vi har letat upp och hittat en doula, och bara i allmänhet fortsatt förbereda oss. T.ex. skaffat barnvagn och en bärsjal! Vi ökade med en fem kg mjölpåse haha. How cute? Längtar så till att få se honom som förälder. ❤️
En chokladros jag fick av Are<3
Jag tog inga magbilder i februari (kanske för månaden gick så snabbt?) men en den sista januari och en den första mars (dvs idag när jag skriver detta).
Månadens sociala
Pappa har fyllt år, så då bjöds det på restaurangmat hos dem vilket var toppen. Jag har umgåtts en del med min f.d. kollega Anna, vi har varit och simmat till exempel, men också med en annan Anna som jag hittade via facebook-gruppen för Asabeas och Opokuas hypnokurs. Hon är föräldraledig med en tvåmånaders så vi har gått lite promenader. Annars har det varit relativt skralt med övrigt kompishäng.
Månadens köp
ASSÅ BADRUMMET! OMG! Från det här…
…till det här!!
Månadens TV/film
Are och jag såg bland annat The Green Book med Viggo Mortensen i huvudrollen, som var otroligt bra!! Den handlar om en svart pianist ur överklassen som på 1960-talet ska åka på turné i the deep south, och kom ihåg, där råder fortfarande Jim Crow-lagar. Därför behöver han en chaufför som inte bara kan köra bil utan också skydda pianisten, som literally kan befinna sig i livsfara som svart i södern. Rekommenderar starkt!!
Månadens läsning
…har präglats mycket av olika förlossningsrelaterade böcker! Håller exempelvis på med Augustprisvinnaren Kläda blodig skjorta som handlar om att föda barn från 150 år tillbaka i tiden och framåt, vilket är otroligt intressant. Har också läst Profylaxboken och Revolution i BB-fabriken som jag skrev om här. Läste också Stöld (skrev om här) och Yellowface (skrev om här) och kämpar på med Borta med vinden del 2 haha.
Månadens mat
När jag och Are firade vår treårsdag igår (som egentligen är den 25 februari) lagade jag en vit pizza med vegansk chevre, päron och valnötter, och Are en otrolig pavlova!!
Månadens natur
Inte så mycket natur men… Har premiärat lunch utomhus!! I krispig februari-sol som ändå faktiskt värmt!
I februari har jag bland annat läst två graviditetsrelaterade böcker: Profylaxboken: vägen till en trygg förlossning tillsammans av Susanna Heli (2024) och Revolution i BB-fabriken: Hur du tar tillbaka makten över din kropp och föder friskt i ett sjukt system av Maria Bengtsson och Kristina Turner (2023).
Den förstnämnda läste jag faktiskt i sin första version, dvs klassikern Föda utan rädsla, men jag hann inte läsa klart innan jag behövde lämna tillbaka på bibblan så då lånade jag den nya versionen från i fjol, som i princip är en uppdaterad version. Boken är förlossningsförberedande och kretsar kring fyra verktyg man kan ta till under en förlossning: andning, avslappning, visualisering och rösten. Med hjälp av lugn, mjuk och djup andning (snarare än snabb och hyperventilerande) under öppningsskedet och så länge man kan under utdrivningsfasen, hjälper man till att syresätta både sig själv och barnet, samt livmodern (som ju är en muskel som behöver syre), och på detta sätt går förlossningen lättare. Samtidigt är lugn andning i sig en antidote mot negativa känslor som ofta förvärras av stressig andning. Lugn andning får ned en i kroppen, gör en tung. Avslappning är ett annat verktyg för att hjälpa förlossningen framåt och minska smärtan: om man är avslappnad gör det mindre ont, eftersom vävnaden blir mer blodfylld och man följer med istället för att spjärna emot. Om man tvärtom spänner sig gör det ondare och man blir rädd och då spänner man sig mer och så gör det mer ont och så blir det en ond spiral. Visualisering är ett sorts mentalt verktyg man kan använda för att exempelvis föreställa sig rent mentalt att man är tung, att barnet skall komma nedåt, att man är stark, att man tar emot smärtan, osv osv. Man kan t.ex. använda sig av affirmationer eller inre bilder för att visualisera. Och rösten är ett sätt att kanalisera smärtan, men också att hjälpa kroppen vara tung och avslappnad, genom att ljuda låga toner. Allt detta är alltså icke-medicinska verktyg som boken går igenom för att ha bättre förutsättningar att föda utan rädsla. Det var inget som var direkt nytt (har redan lärt mig en hel del på ämnet via Hypnokurs.se som jag går, och en massa annat jag läser på ämnet) men det är absolut en bra förlossningsförberedande bok att läsa 🙂
Revolution i BB-fabriken kan kanske bäst beskrivas som ett långt manifest för en förändrad förlossningsvård som sker på den födandes villkor, vilket tyvärr sällan är fallet idag. Ökad medikalisering och centralisering av förlossningsvården bidrar ofta till interventionskaskader och främjar sällan det friska, fysiologiska födandet. Boken menar till och med att förlossningsvården i sig skapar förlossningar med komplikationer, för att man ofta lägger sig i allt för mycket, och för att systemet är sjukt. Exempelvis kan en förflyttning mitt i ett aktivt förlossningsarbete (alltså när man skall ta sig till sjukhuset) göra att värkarna avstannar, eftersom kroppen känner av att nu är det inte tryggt och säkert att föda. För att få igång en förlossning krävs lugn och ro, mörker, trygghet, värme och mjukhet – något som inte alltid erbjuds när man kommer in till förlossningen. Istället kan det exempelvis hända att man får vända hem igen då det är fullt eller för att man enligt en slags standardmall inte är tillräckligt öppen. Eller så får man bli inskriven, och blir föremål för ett gäng standard-interventioner som i bästa fall föregås av ett informerat samtycke men ofta görs på rutin, som exempelvis vaginal undersökning, infart och CTG, och sker i en steril sjukhusmiljö med pipande apparater och flera olika vårdpersonal som kanske är stressade. Alla dessa interventioner kan lätt bidra till att man som födande känner sig otrygg, även om det är på en latent nivå, och det i sin tur blockerar oxytocinet, som ju är så viktigt för förlossningen.
Nu går kanske tiden och har förlossningen inte fortskridit enligt standardmallen – något som knappast hjälps av ständiga vaginala undersökningar och barnmorskor som uttrycker att man “bara” öppnat sig X cm vilket kanske får en att känna sig dålig – sätts ofta påskyndande interventioner in, såsom oxytocyndropp för att få igång värkarna. Det leder ofta till mycket mer smärtsamma värkar eftersom oxytocinet inte är kroppseget och kommer intravenöst snarare än via hjärnan, vilket leder till en mycket starkare smärtupplevelse som kanske gör att man spänner sig och därmed får ännu ondare och kanske blir rädd. Trots att man kanske inte ville ha epidural går man med på det ändå, vilket i sig ökar risken för en massa saker, såsom att värkarbetet stannar av. Det i sin tur kan leda till risk för syrebrist hos barnet – något som övervakas noggrant via CTG – och snart tas kanske beslut om att barnet måste ut NU. Man tar till klipp och sugklocka vilket leder till rupturer i mellangården och ett medtaget barn som måste läggas upp på barnbordet direkt efter födseln för vård, vilket hämmar anknytningen mellan mor och barn. Detta i sin tur gör kanske att amningen får en dålig start. Men alla överlevde ju! Och som mamma är man tacksam över att man får med sig ett levande barn hem, och att vården räddade en från alla dessa potentiella faror. Men what if det sätt som vården är organiserad på framkallade eller åtminstone bidrog till dessa faror? What if de inte hade uppstått från första början, om förlossningsvården var organiserad på ett annat sätt? Där det fysiologiska, friska födandet med värm, vila, lugn, mörker och en kontinuerlig närvaro och stöd främjar det kroppsegna oxytocinet så att värkarbetet får fortgå ostört?
Men faktum är att det är svårt att uppnå en fysiologisk födsel i dagens system. Barnmorskorna – som är utbildade för det friska födandet – måste följa rutiner och PM och det är läkarna – som med sin medicinska blick är utbildade för när födandet inte är friskt – har sista ordet. Ofta måste de springa mellan flera födande samtidigt, och till och med den ekonomiska ersättningen bygger på att ju mer intervention, desto mer pengar. Det är ju iförsig bra att man får ersättning för nödvändiga och livsviktiga interventioner som exempelvis kejsarsnitt – annars kanske man hade nekat födande vars förlossningar blir komplicerade rätt vård – men det blir också skevt när den komplikationsfria, friska förlossningen som sker fysiologiskt – alltså utan interventioner – är den som får minst ersättning ekonomiskt. Det ger incitament till att göra fler medicinska interventioner, som i bästa fall är onödiga och i värsta fall skadliga. Det är inte för intet som antalet kejsarsnitt och antalet personer som tar epidural ökar i Sverige!
Även om boken verkligen hade mått bra av lite hårdare redaktörsarbete (den är lite upprepande) ger den en krass – och realistisk – insyn i dagens förlossningsvård – och skriver fram hur man som födande kan optimera sina förutsättningar för att inte bli en bricka i spelet utan någon kontroll över sin egen förlossning. Ett tydligt förlossningsbrev, att vara väl påläst på alla rutiner och interventioner och deras för- och nackdelar, kunskap om vad som främjar respektive hämmar det kroppsegna oxytocinet, ett bra stöd från partnern och eventuella andra, och, rekommenderar de, doula. En viktig bok att läsa för blivande föderskor!
Jag har läst ut en ny bok! Yellowface av Rebecca Kuang, som har samma titel både på svenska och engelska, men jag läste på originalspråk (alltså engelska). Boken är en riktig bladvändare som man fastnar i direkt, för plotten är catchy: Athena Liu är en framgångsrik, sanslöst vacker ung Chinese American som just landat en deal med Netflix för sin senaste roman. June Hayward är hennes mediokra kompis vars debutroman ingen läst, och som är extremt avundsjuk på Athena. Under en sen kväll hemma hos Athena choke:ar Athena plötsligt på en för stor bit mat, och June bevittnar hur hennes kompis långsamt kvävs till döds. Kvar finns June med Athenas opublicerade manus, och frestelsen blir alltför stor. Hon publicerar manuset – efter en ganska omfattande bearbetning – i det tvetydiga namnet “Juniper Song” och boken blir en succé. Men boken skildrar kinesiska arbetares insatser under första världskriget, och June själv är vit, utan någon som helst koppling till Kina utöver sin döda vän. Snart gror misstankarna om att June stulit manuset, och anklagelser om plagiat och kulturell appropriering börjar hagla på Twitter.
Ja ni hör ju, ganska catchy! Men även om boken är en väldigt spännande bladvändare tycker jag kanske den tappar lite farten. Eller inte tappar farten, men det är som att jag vill läsa för att få klart den nån gång. Lite som en serie med konstanta cliffhangers så att man bara måste vidare fastän man kanske inte tycker serien är toppen. Dessutom utspelar sig boken i en väldigt amerikansk kontext och språket är väldigt informellt, ungt och internet:igt. Det här är en bok som boomers hade haft svårt att läsa tror jag. Icke desto mindre läsvärd, och jag tyckte ändå att det var en bra bok som gav många intressanta tankar, exempelvis: vem får skriva vad? Var går gränsen mellan inspiration och stöld?
Jag har nyss läst ut boken Stöld av Anna-Helén Laestadius från 2021. Detta då svenskdidaktikerna på mitt jobb har en bokklubb där de köper in en uppsättning böcker att diskutera varje månad, så personalrummet har ett gediget litet bibliotek med både klassiker och nyutkommet. Och Stöld har jag tidigare varit sugen på att läsa men nu dök den alltså upp i min väg så då läste jag. Och jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva bokens genre, kanske deckare…? Eller en spännings-roman kanske? För det är så mycket mer än en blaskig deckare. Det är en bok som utspelar sig någonstans i svenska delen av Sápmi, där nioåriga Elsa under en skidtur på gärdet bevittnar hur hennes egen ren Nástegallu blir dödad. Mannen som gjort det märker att hon sett, och hotar henne. Elsa håller därför tyst, vågar inte berätta för någon, och hemligheten följer henne genom livet som tonåring och sedan ung kvinna.
Under Elsas uppväxt i en renskötarfamilj, får man ta del av tillvarons upp- och nedgångar, men kanske framförallt nedgångar, då samebyn plågas av återkommande plågeri mot och dödande av renarna. De anmäler såklart, men utredningarna läggs ständigt ner, och brotten rubriceras ändå bara som stöld trots att hitta sina renar plågade till döds knappast kan beskrivas som en “stöld”. Man får som läsare också lära känna andra karaktärer än Elsa, även om hon är huvudpersonen och hjältinnan. Och långsamt vävs ett nät av en samtida samisk tillvaro, så som man (som icke-same) kanske aldrig tidigare läst eller sett. Små nyanser blottläggs, den fruktansvärda rasismen mot samer likaså, kärleken till naturen och till renarna blir tydlig, men också det patriarkat som Elsa försöker bryta. Det är nyanserat och spännande.
Jag läste denna roman med stor behållning, speciellt andra halvan som jag läste nästan i ett streck. Det är kanske inget språkligt mästerverk direkt, men det är spännande och lättillgängligt, och inte minst viktigt att läsa denna roman. Rekommenderar!
[…] Profylaxboken och Revolution i BB-fabriken som jag skrev om här. Läste också Stöld (skrev om här) och Yellowface (skrev om här) och kämpar på med Borta med vinden del 2 […]
En episk kärlekshistoria förpackat i ett nostalgiskt 80- och 90-talsskimmer, blandat med blod och våld och misär förstås. Filmen beskrevs som ett franskt La la land banlieue version (dvs förortsversionen) men denna var SÅ mycket bättre. Se den här istället och njut av ett nästan tre timmar långt kärleks-epos kryddat med fantastisk kostym, musik och förstås – hjärta och smärta. Med bl.a. fenomenala Adèle Exarchopoulos i huvudrollen. Ger den en svag 4 av 5!
24 januari: Före mörkret / Safe house (2025)
I denna dramathriller-rulle, som verkligen är upplagd för att allt ska krascha, får vi följa norska hjälparbetaren Linn som under en gastkramande julaftonsnatt i Centralafrikanska republiken, mitt under inbördeskriget 2013, måste ta en rad svåra moraliska beslut. Beslut på liv och död. Filmen bygger på riktiga händelser och var verkligen spännande, och hemsk. Sevärd film!! Ger den en mycket stark 3,5 av 5.
25 januari: Memoir of a snail (2024)
Memoir of a snail var en stundtals något grotesk film, men också rolig och sorglig. Tvära kast med andra ord! En stop motion om en snigel-besatt kvinnas inre resa kan man säga. Låter lite bissart, och det var den på många sätt! Men ändå sevärd – även om den kanske gjort sig bättre som kortfilm? Ger den 3 av 5!
25 januari: Inside (2024)
Denna handlar om en ung kille som när han fyller 18 förflyttas från juvenile till vuxenfängelset. Det är tydligt från början att han ser sitt eget brott som ohjälpligt – det är bara sån han är och såna som han borde aldrig få komma ut – men i det nya fängelset hittar han en fadersfigur i en äldre medfånge, som ger honom ett nytt perspektiv på livet. En nervkittlande och stundtals otroligt jobbig film, men gripande och väldigt bra. Synd bara att det inte fanns subtitles!!! Med en thick Australian prison accent blev det svårt att förstå – trots gemensamma ansträngningar var det mycket som gick oss förbi. Skulle vilja se igen med texting. Icke desto mindre ger jag den 4 av 5!
25 januari: Motel Destino (2024)
En technicolor-skimrande rulle om en ung kille på glid, som efter ett misslyckat brott tar sin tillflykt på ett motell, där han blir indragen i ett sorts triangel-drama med motellägar-paret. Filmen osar sex, men det är också hela tiden på gränsen till våld och maktspel. Engagerande och sevärd film med mycket vackert foto. Ger den 3 av 5!
26 januari: The quiet son (2024)
Denna film skildrar en far- och son-relation (inte helt olik den i Inside faktisk), där fadern, som jobbar på franska SNCF med att reparera tågrälsen, varit aktiv i vänsterns fackföreningsrörelse, medan sonen, som är arbetslös, börjar hänga i högerextrema och våldsbejakande kretsar. Det finns också en till som, som försöker balansera den oundvikliga clashen. En film som verkligen illustrerar den politiska splittringen i Frankrike och världen, och de växande högervindarna, och ställer frågor om försoning och villkorslös kärlek på sin spets. Mycket sevärd! 4 av 5
28 januari: Norah (2023)
En lågmäld film som utspelar sig på Saudiarabiska landsbygden, långt bort från staden, på 1990-talet. Här råder stränga normer om att all form av konst är djävulens verk, att kvinnor ska gå täckta och att småpojkar inte behöver lära sig läsa och skriva eftersom de ändå bara ska hjälpa pappa med att vakta fåren. När en nytänkande lärare kommer till den avlägsna platsen rör han upp känslor, både äga och nyfikna, speciellt från Norah, som längtar bort, och som snart förstår att nykomlingen i själva verket är konstnär. Filmen var sevärd men den hade verkligen potential att beröra mer än vad den faktiskt gjorde! Ger den 3,5 av 5
Ännu en ganska lågmäld film, som denna gång tar sig an temat manlig äldre tränare till elitsatsande ung tjej. Ja ni hör ju, man fattar ju att en sådan relation med stor sannolikhet inte är helt i sin ordning. Och mycket riktigt, titeln syftar just på huvudpersonen Julie och hennes tystnad när hennes tränare anklagas för något (det är inte tydligt exakt vad) mot en annan spelare i klubben, och stängs av. Filmen var subtil, och där fanns mycket trust in the viewer så att säga, inget skriva på näsan, och det tyckte jag om. Tyckte också om att man kan göra en film med ett sådant här tema, utan att någonsin visa någon form av övergrepp eller liknande. Man kan ändå få den känslan. Sevärd, men kanske något långdragen. Ger den 3,5 av 5
31 januari: When the light breaks (2024)
Det här är ytterligare en lågmäld film om en ung tjejs tystnad i en tid av trauma. Denna gång utspelar sig storyn i Reykjavik bland woke konststudenter, vars vardag gungar när landet drabbas av en av de dödligaste trafikolyckorna i Islands historia. Huvudpersonen Una hamnar nu i ett slags vakuum, och medan vännerna samlas i sorg kan Una inte delta riktigt på samma villkor, då hon bär på en stor hemlighet. Filmen var bra, med väldigt vackert foto, men trots sin korta längd (drygt 75 min) hade den faktiskt kunnat vara ännu kortare med samma behållning. 3 av 5!
31 januari: Santosh (2024)
Ett mångfacetterad drama som utspelar sig i Indien, och som följer Santosh, som nybliven änka, genom ett government program, blir erbjuden sin avlidne mans före detta jobb som polis. Hon trivs med arbetet och blir också duktig utredare, samtidigt som hon blir varse den enorma korruption som råder inom polisväsendet. I utredningen i våldtäktsmordet på en kastlös tonårsflicka ställs hon inför en rad moraliskt tveksamma situationer som får henne att omvärdera polisväsendet. En mycket spännande och intressant film, där man aldrig riktigt är säker på vem man egentligen hejar på. En av de bästa på årets filmfestival! 4 av 5!
1 februari: Winner (2024)
En komedi based on a true story, som jag konstigt nog inte hört om då huvudrollen, som alltså också är en riktig person, heter “Reality Winner” vilket man ju borde kommit ihåg. Hur som helst, det här är något så ovanligt (när det gäller filmfestivalen alltså) som en amerikansk komedi, vilket generellt inte känns som en särskilt vanlig genre i detta sammanhang. Filmen handlar om den unga tjejen Reality Winner som med sina woke ideal vantrivs i ett alltmer urspårat USA. Trots detta tar hon värvning i US Air Force som översättare, som tar henne vidare till att jobba statligt med avlyssning som skall avslöja terrorism. Under detta arbete kommer hon i kontakt med hemligstämplade dokument som avslöjar att USA:s val 2016 påverkades av Ryssland, vilket regeringen mörkar (vilket de alltså gjorde på riktigt). Ni kan aldrig gissa vad som hände sen… En sevärd och framförallt lättillgänglig film (förmodligen den mest lättillgängliga so far!) men kanske inte så berörande. Underhållande! 3 av 5
1 februari: Misericordia (2024)
Det här var nog den märkligaste filmen vi såg på hela festivalen. Det var lite svårt att förstå vad den egentligen handlade om, men det var franska lövskogar, murklor, bögar, en kåt präst och ett mord inblandat, med fonden av en sydfransk bergsby. 2,5 av 5
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte direkt någonting nytt, utan det var bara ett annat sätt att skriva om fysiologisk förlossning (dvs utan medicinska interventioner) såsom jag läst i tidigare böcker. Här väver dock Reed in det fysiologiska och kunskapen om vad som främjar det samt varför det är bra både för den födande och barnet, med “ancient wisdom” och “herstory”. Greppet är inte helt olikt det Yuval Noah Harari gör i Sapiens, åtminstone första delen som sagt utgör den historiska”warp” som den moderna kunskapen “vävs” omkring. Även om det inte var någon direkt ny kunskap var det ändå intressant läsning. Orgasmic birth läste jag dock väldigt slarvigt för det var inte heller någon ny kunskap alls, utan handlade framförallt om fysiologisk förlossning det också, och vad som främjar det. Det “orgasmiska” tar ganska liten plats i boken, men basically är take:n att med en fysiologisk födsel finns det möjlighet att uppleva förlossningen som väldigt sexuell, och t.o.m. orgasmisk. Det här med att födseln kan vara sexuell har jag stött på förut när jag läste en DN-intervju med rockstjärne-barnmorskan Gudrun Abascal, som menar att man bör på förlossningsrum som just sexrum. Och det makes so much sense!! Dämpat ljus, ostördhet, lugn, kanske lite skön musik, frihet att röra sig som man vill/kroppen känns, det gynnar oxytocinet och det fysiologiska födandet, liksom samma komponenter gynnar sex. Om någon däremot mitt under ett knull skulle storma in, tända lamporna och säga åt en att lägga sig i en viss position eller att man måste göra en vaginal undersökning mitt i, då kommer man helt tappa lusten. Samma mekanismer gäller vid födande. Hur som helst Orgasmic birth kanske kan vara värd att läsa om man inte är insatt i det fysiologiska men den gav inte mig så mycket. Den är också väldigt USA-centrerad.
[…] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]
[…] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte direkt någonting nytt, utan det var bara ett annat sätt att skriva om fysiologisk förlossning (dvs utan medicinska interventioner) såsom jag läst i tidigare böcker. Här väver dock Reed in det fysiologiska och kunskapen om vad som främjar det samt varför det är bra både för den födande och barnet, med “ancient wisdom” och “herstory”. Greppet är inte helt olikt det Yuval Noah Harari gör i Sapiens, åtminstone första delen som sagt utgör den historiska”warp” som den moderna kunskapen “vävs” omkring. Även om det inte var någon direkt ny kunskap var det ändå intressant läsning. Orgasmic birth läste jag dock väldigt slarvigt för det var inte heller någon ny kunskap alls, utan handlade framförallt om fysiologisk förlossning det också, och vad som främjar det. Det “orgasmiska” tar ganska liten plats i boken, men basically är take:n att med en fysiologisk födsel finns det möjlighet att uppleva förlossningen som väldigt sexuell, och t.o.m. orgasmisk. Det här med att födseln kan vara sexuell har jag stött på förut när jag läste en DN-intervju med rockstjärne-barnmorskan Gudrun Abascal, som menar att man bör på förlossningsrum som just sexrum. Och det makes so much sense!! Dämpat ljus, ostördhet, lugn, kanske lite skön musik, frihet att röra sig som man vill/kroppen känns, det gynnar oxytocinet och det fysiologiska födandet, liksom samma komponenter gynnar sex. Om någon däremot mitt under ett knull skulle storma in, tända lamporna och säga åt en att lägga sig i en viss position eller att man måste göra en vaginal undersökning mitt i, då kommer man helt tappa lusten. Samma mekanismer gäller vid födande. Hur som helst Orgasmic birth kanske kan vara värd att läsa om man inte är insatt i det fysiologiska men den gav inte mig så mycket. Den är också väldigt USA-centrerad.
[…] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]
[…] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]
Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte…
Helgen bjöd på fint väder igen! Skönt att snön typ har smält bort. På fredagseftermiddagen kunde vi sitta på baksidan och dricka öl (alkoholfri för min del) och äta chips. Mmmmmm så härligt. Jag har i princip inte saknat alkohol alls de här månaderna då jag varit gravid – men när man sitter i solen en vårdag och känner att solen värmer, då blir man bannemej sugen på öl alltså. Jag blir sugen på the buzz som en redig ipa kan ge, och den fräscha smaken av en redig ipa. Så det kan jag ändå längta efter!
På fredagskvällen låg jag i soffan och lyssnade på när Are slamrade i köket. Ljuset var fint utomhus.
På lördagen målade jag vidare lite grand i barnrummet. Det ska bli solgult! Målade med pensel i alla hörn och runt lister osv, förutom i utrymmet som tidigare var garderob (som nu ska bli sängplats) för färgen tog slut haha. Det var bara en provburk så måste köpa ny färg. Tror det blir bra! Golvlisterna ska bli vita, trappan vit undertill, och jag tror även det murade utrymmet (baksidan av kakelugnen) ska bli vitt (eller kanske gult? Vad tycker ni?).
På lördagskvällen kom Jonas hit och spelade Terraforming mars med oss, men det har jag inga bilder på. Men det var trevligt! Inte heller har jag några bilder på Mim som kom hit över dagen på söndagen, men det var mycket mysigt det också. Avslutar med bild från imorse, nämligen gravidmage-status i v.36 (35+2):
Helgen bjöd på fint väder igen! Skönt att snön typ har smält bort. På fredagseftermiddagen kunde vi sitta på baksidan och dricka öl (alkoholfri för min del) och äta chips. Mmmmmm så härligt. Jag har i princip inte saknat alkohol alls de här månaderna då jag varit gravid – men när man sitter i solen…
Har läst ut två till böcker i mars: Borta med vinden del 2 av Margaret Mitchell (1936) och Här ruvar havet av Flora Wiström (2023). Vi börjar med Borta med vinden, vars första del jag skrev om här. Om första delen (som egentligen inte ens är en första del – det är bara att just den utgåvan jag läst, dvs från 60-talet, är uppdelad på två böcker eftersom boken är så himla lång, drygt 1000 sidor) handlade om upptrappningen till kriget och själva kriget, så utspelar sig denna andra del framförallt efter kriget, under Rekonstruktions-tiden. Denna period i USA:s historia var jobbigt för Södern – de hade förlorat kriget, spenderat sina Konfederationspengar, slavar blev frigivna, svarta män fick rösträtt och Nordstaterna ockuperade Sydstaterna och satte republikaner (för på den tiden var Demokrater och Republikaner förvirrande nog tvärtom jämfört med hur det är idag – det var Demokraterna som var de slavägande Sydstatarna och Republikanerna som var Nordstaterna) att regera. Utfattiga före detta slav- och plantageägare är bittra över situationen, men vägrar samtidigt låta fattigdomen definiera dem: de drömmer om svunna tider och upprätthåller sina överklassvanor, vägrar befatta sig med “scalawags” (vita sydstatsbor som stått på Republikanernas sida och alltså ansågs ha svikit Sydstaternas ideologi om vit överhöghet) och “carpetbaggers” (folk som kommit norrifrån till sydstaterna för att pröva lyckan och därmed ansågs utnyttja Sydstaternas ruiner, och/eller stöttade Republikanernas politik). Alla utom Scarlett, dvs.
Scarlett, handelskraftig och med tveksam moral, struntar i vad folk tycker. Hon vägrar att nånsin uppleva fattigdom, svält och krigets umbäranden igen, och därför gör hon vad hon kan för att säkra situationen, vad det än må kosta. Gifter sig med sin systers trolovade Frank Kennedy, exempelvis, och tar över hans plan att köpa ett sågverk med hjälp av ett lån från den i Atlanta djupt ogillade Rhett Butler. Trots maken Franks protester, och alla de fina (men fattiga) familjernas tydliga ogillande, driver Scarlett sin såg med järnhand, exempelvis genom att anställa fångar vilket anses skandalöst. Dessutom är hon kvinna! Bestörtningen över hennes beteende vet inga gränser. Samtidigt drar hon faktiskt in pengar och står på egna ben.
Sedan handlar boken om de umbäranden som Scarlett och de runt omkring henne får ta itu med under Rekonstruktionstiden. Mycket kretsar just kring hur impopulär Scarlett är, eftersom hon inte beter sig som kvinnor “ska”, men också om hennes (för mig obegripliga) kärlek till Ashley, som hon aldrig kan få, eftersom han är gift med den milda Melanie. Och trots att Scarlett och Ashley ibland (enligt 1800-talets mått mätt) korsar gränser som inte får korsas, står Melanie alltid troget vid Scarletts sida, för lojal för att förstå att Scarlett egentligen trånar efter hennes make.
Jag tycker att Borta med vinden absolut är läsvärd, inte minst hur historisk synpunkt eftersom man verkligen får en insikt i hur Sydstatarna resonerade då (när boken utspelar sig), på 1930-talet (då boken skrevs) och även idag, som ju är en produkt av dåtiden. Exempelvis förekommer Ku Klux Klan i boken helt okommenterat, och beskrivs som någon slags hemlig herrklubb för Sydstaternas forna överklass, som inte har särskilt mycket att göra varken med lynchningar eller vit makt, trots att det var/är det KKK handlar om. Det är historieförvrängning. Faktum är att boken är otroligt rasistisk, i allt från de ord som används (n-ordet förekommer hela tiden) till hur svarta beskrivs till hur hela det historiska skeendet framställs. Icke desto mindre är jag ändå glad att jag läst denna klassiker. Den är läsvärd, men absolut inte fantastisk. Jag fattar inte tjusningen som vissa verkar ha för boken, t.ex. Underbara Clara som nyligen skrev om boken och fick en massa kommentarer med folk som också älskar den. Fattar inte grejen? Och fattar framförallt inte varför man tycker den är så bra för kärlekshistorian. Vilken kärlekshistoria undrar jag? Den mellan Scarlett och Ashley? Den fattar man ju från sida 1 att den är dömd att misslyckas eftersom Scarlett bara projicerar något på Ashley som egentligen inte finns. Andra älskar boken för det starka kvinnoporträttet av Scarlett, men hon är en tämligen avskyvärd karaktär tycker jag, som inte vinner mycket av min sympati. Nej, som sagt, boken är läsvärd som ett historiskt verk, tycker jag, som kan ge inblick i hur Sydstaterna fungerade då och nu.
Här ruvar havet av Flora Wiström då. En ganska så tunn bok som jag löste ut på två dagar (stor kontrast till tegelstenen Borta med vinden). Den utspelar sig någonstans i Bohuslän under ett par sommarveckor, där bokens huvudkaraktär, en tjej i 25-årsåldern, hälsar på sin pappa. Mellan dem finns så mycket som inte sägs – om pappans relation med styvmamman som blev som en riktig mamma som plötsligt tog slut, och om den relation som just tagit slut mellan huvudkaraktären (som jag inte minns namnet på) och hennes pojkvän sen flera år tillbaka. De pratar om allt utom der svåra, till fonden av bohuslänska klippor. Boken är ganska bra och man vill absolut läsa vidare, men det är tråkigt att den är så kort och ibland tycker jag Wiström (även i sin blogg) skriver lite… Äckligt? Både i bloggen och i boken. Alltså som att allt det äckliga med oss människor (typ att spy på fyllan eller göra något sjukt gränslöst) skrivs fram så rakt på, kanske som ett författargrepp för att göra det mer realistiskt, men för mig funkar inte det riktigt. Jag blir lite off put. Icke desto mindre som sagt en läsvärd bok.
Har läst ut två till böcker i mars: Borta med vinden del 2 av Margaret Mitchell (1936) och Här ruvar havet av Flora Wiström (2023). Vi börjar med Borta med vinden, vars första del jag skrev om här. Om första delen (som egentligen inte ens är en första del – det är bara att just…
Badrummet är klart! Premiärduschen togs förra veckan! Här är bilderna som visar processen, från ett icke-existerande rum till ett helt nytt badrum. Först stod en bokhylla på platsen, som kom med huset. Första steget var alltså att tömma och flytta den. Den har förpassats till källaren för förvaring för tillfället.
Voilà! Bokhylla borta, arbetet kan börja. Alla kartonger är grejer från IKEA: vi bestämde oss för att köpa kommod och spegelskåp därifrån, och små-tillbehör som toapapper-hållare, handduks-hängage (vi prioriterade bort elektrisk handdukstork av ekonomiska skäl) och toaborste. Även dusch, blandare till duschen och kranar till kommoden köptes från IKEA. Allt som allt gick det för ca 12 000 om jag minns rätt.
Detta gjorde de redan första dagen, dvs rev golvet och satte upp reglarna för de nya väggarna. Spännande!!!
Andra dagen hade gipsskivorna på utsidan kommit på, och innerväggarna var rivna på väggarna mot utsidan och mot vårt sovrum.
Sen var det dags för rörmokaren att dra rör. Men först behövde vi ta ställning till var kvarnen skulle sitta i förhållande till toalett-avloppet, som i sin tur skulle avgöra var toaletten skulle stå och därmed var de skulle borra för avloppet. Det var lite klurigt att bestämma för vi var dels tvungen att ta ställning till hur vi ville ha det nu (då kvarnen behöver stå på ett visst sätt i förhållande till avloppet), men också hur det skulle bli i framtiden då vi eventuellt grävt ett riktigt avlopp utanför i samband med dränering, och vi kan ta bort kranen och ha toan direkt ansluten (just nu är befintliga rör som finns dragna i källaren för små i diameter, anpassade endast för dusch/vatten men inte för toalett-avlopp, och därför behövde vi en kvarn som så att säga blandar eller snarare mixar till en flytande slush som lätt tar sig igenom rören som annars hade varit för små). Det fanns lite olika alternativ:
…men det blev till slut detta. Då skulle toaletten stå i hörnet, liksom lite diagonalt, och kvarnen och avloppet som på bilden. I framtiden, när man eventuellt tar bort kranen, kan toaletten anslutas direkt till avloppet och kommer då på lagom avstånd från väggen och inte i hörnet som nu, men det är ändå en placering som också funkar i dagsläget
Sagt och gjort, de borrade där vi sagt. Det röda är toa-avloppet, som alltså är förberett för att dra nytt avlopp på utsidan vid eventuell framtida dränering. Rören på väggen är för radiatorn.
Förberett för att koppla in i kommod. Vi förstod aldrig varför det var tre rör med blått och två med rött haha.
Och här är det förberett för dusch. Ett rör för varmvatten och ett för kallvatten (antar jag). Duschbrunnen är också förberedd, de fick borra i betongen med till rummet i källaren nedanför, där det redan fanns en brunn.
När rören var dragna kunde spånskivorna monteras på golvet.
Sen var det dags för träskivor på innerväggarna. Antar att man inte kör på gipsskivor på insidan av badrum för att de ska tåla att t.ex. hänga upp tunga kommoder på? Eller för att det är bransch-standard för våtrum kanske?
Sen nästa lager, gipsskivor, utanpå träskivorna. De har borrat hål för frånluftsfläkten också.
Spackling av springorna mellan skivorna så det blir jämnt och snyggt innan mattan läggs på 🙂
Betong (?) på golvet. En del i att det är ett våtutrymme…? Antar att de med betongen också fixar fallet i duschen.
Mer spackling
Och sen äntligen! Var det mattläggarens tur! Var så spänd på att se hur det skulle bli. Det var så svårt att välja när det finns så många val. Vi landade till slut i en parkett-imitation till golv och det blev ju faktiskt riktigt bra!
De satte upp listerna på utsidan också, och halade på den nya snygga dörren. Målaren spacklade väggarna från utsidan också.
Och sen var det dags för väggarna också! En slags marmor-imitation i grå/beige. Blev bra också!
Elektrikern satte upp spottar i taket (elen var förstås dragen innan de satte på innerväggarna och golvet).
Och sen var det bara själva monteringen kvar! Vi kunde ställa tillbaka möblerna utanför, och slutresultatet….
….blev ju toppen! På slutet gick det snabbt. Dusch, duschväggar, toalett mm installerades och monterades på två dagar. Duschväggen valde vi att köpa från JM (de som också hade hand om mattläggning en) för att vi ville ha bättre kvalitet än typ Jula men också för att snickarna då skulle leverera hela paketet. Toalettstol köpte vi från Bauhaus med hemleverans. Allt som allt kostade all inredning ca 25 0000 och själva arbetet ca 185 000.
Badrummet är klart! Premiärduschen togs förra veckan! Här är bilderna som visar processen, från ett icke-existerande rum till ett helt nytt badrum. Först stod en bokhylla på platsen, som kom med huset. Första steget var alltså att tömma och flytta den. Den har förpassats till källaren för förvaring för tillfället. Voilà! Bokhylla borta, arbetet kan…
Jag har just läst ut Kläda blodig skjorta av Maja Larsson, som vann Augustpriset för årets fackbok år 2022. Och det är den sannerligen värd! Boken handlar om födandets historia de senaste 150 åren, det vill säga med start i slutet av 1800-talet. Den absolut största källan för boken är tidsskriften Jordemodern som gavs ut som en facktidning för barnmorskor och obstetriker sedan 1800-talet. Utifrån de skildringar av förlossningar och debattartiklar som finns i tidningen, målar Maja Larsson finkänsligt upp förlossningsvården från 1870-talet idag: från hemförlossningar via rationalisering och medikalisering, till att förlossningar sänds live av influencers på 2020-talet. Det är otroligt intressant! Jag lär mig en massa, och både skräms och inspireras av hur man hanterade födslar historiskt. Man kan säga att på 1800-talet födde man med livet som insats, och då handlade förlossningsvården i mångt och mycket om att i första hand få kvinnan att överleva. Döden var så närvarande då, så även om man såklart försökte få barnet att överleva också, så var det sekundärt. Måste barnet ut så måste det, och då är det viktigaste att rädda mamman: till sin hjälp hade barnmorskor då exempelvis tänger och borrar för att kunna stycka barnet inuti kroppen, om det av någon anledning fastnar och mammans liv står på spel. Nästa fas, när mödradödligheten går ner tack vare mer modern förlossningsvård, kan man istället börja fokusera på barnet. Med bättre teknik på 1900-talet ökar också övervakning och diagnostisering vilket förstås räddar många liv, samtidigt som mammornas upplevelse av förlossningen är helt ovidkommande. Snabbt blir sjukhusförlossningar standard, och i och med industrialisering tillämpas nästan en löpande band-filosofi med flera födande i samma rum, amning på fasta tider och inget pjåskande. Och sen ännu senare, med 1970-talets gröna vågen, får hemförlossningar och “naturliga” födslar en renässans och man börjar faktiskt bry sig om och inse att mammans upplevelse av det hela också är viktig.
För alla som är intresserade av historia, i synnerhet kvinnohistoria så som den aldrig berättats förut, rekommenderar jag denna bok å det starkaste. Mycket bra och intressant! Sträckläste på tre dagar, det är bra betyg för en fackbok.
[…] i mars! Mycket förlossningsrelaterat (Reclaiming birth as a rite of passage, Orgasmic Birth, Kläda blodig skjorta) men också lite romaner (Borta med vinden del 2, Här ruvar havet samt Song of Achilles som jag […]
Jag har just läst ut Kläda blodig skjorta av Maja Larsson, som vann Augustpriset för årets fackbok år 2022. Och det är den sannerligen värd! Boken handlar om födandets historia de senaste 150 åren, det vill säga med start i slutet av 1800-talet. Den absolut största källan för boken är tidsskriften Jordemodern som gavs ut…
Februari har präglats av badrumsrenoveringen, men även av ett försiktigt hopp om våren (ljuset har återvänt!) och faktiskt en massa kärlek, eftersom det både varit Alla hjärtans dag och min och Ares årsdag (tre år tillsammans i år) och han är så gullig ☺️ Dessutom har februari förstås också präglats av det faktum att födseln närmar sig. Jag och Are har äntligen lyckats anmäla oss på profylax-kurs via BVC i Trollhättan, vi har letat upp och hittat en doula, och bara i allmänhet fortsatt förbereda oss. T.ex. skaffat barnvagn och en bärsjal! Vi ökade med en fem kg mjölpåse haha. How cute? Längtar så till att få se honom som förälder. ❤️
En chokladros jag fick av Are<3
Jag tog inga magbilder i februari (kanske för månaden gick så snabbt?) men en den sista januari och en den första mars (dvs idag när jag skriver detta).
Månadens sociala
Pappa har fyllt år, så då bjöds det på restaurangmat hos dem vilket var toppen. Jag har umgåtts en del med min f.d. kollega Anna, vi har varit och simmat till exempel, men också med en annan Anna som jag hittade via facebook-gruppen för Asabeas och Opokuas hypnokurs. Hon är föräldraledig med en tvåmånaders så vi har gått lite promenader. Annars har det varit relativt skralt med övrigt kompishäng.
Månadens köp
ASSÅ BADRUMMET! OMG! Från det här…
…till det här!!
Månadens TV/film
Are och jag såg bland annat The Green Book med Viggo Mortensen i huvudrollen, som var otroligt bra!! Den handlar om en svart pianist ur överklassen som på 1960-talet ska åka på turné i the deep south, och kom ihåg, där råder fortfarande Jim Crow-lagar. Därför behöver han en chaufför som inte bara kan köra bil utan också skydda pianisten, som literally kan befinna sig i livsfara som svart i södern. Rekommenderar starkt!!
Månadens läsning
…har präglats mycket av olika förlossningsrelaterade böcker! Håller exempelvis på med Augustprisvinnaren Kläda blodig skjorta som handlar om att föda barn från 150 år tillbaka i tiden och framåt, vilket är otroligt intressant. Har också läst Profylaxboken och Revolution i BB-fabriken som jag skrev om här. Läste också Stöld (skrev om här) och Yellowface (skrev om här) och kämpar på med Borta med vinden del 2 haha.
Månadens mat
När jag och Are firade vår treårsdag igår (som egentligen är den 25 februari) lagade jag en vit pizza med vegansk chevre, päron och valnötter, och Are en otrolig pavlova!!
Månadens natur
Inte så mycket natur men… Har premiärat lunch utomhus!! I krispig februari-sol som ändå faktiskt värmt!
Några önskningar inför mars?
Att graviditeten fortsätter fortskrida skonsamt!!
One response to “Februari 2025”
Mami
Tack för fin uppdatering
Hur var februari? Februari har präglats av badrumsrenoveringen, men även av ett försiktigt hopp om våren (ljuset har återvänt!) och faktiskt en massa kärlek, eftersom det både varit Alla hjärtans dag och min och Ares årsdag (tre år tillsammans i år) och han är så gullig ☺️ Dessutom har februari förstås också präglats av det…
I februari har jag bland annat läst två graviditetsrelaterade böcker: Profylaxboken: vägen till en trygg förlossning tillsammans av Susanna Heli (2024) och Revolution i BB-fabriken: Hur du tar tillbaka makten över din kropp och föder friskt i ett sjukt system av Maria Bengtsson och Kristina Turner (2023).
Den förstnämnda läste jag faktiskt i sin första version, dvs klassikern Föda utan rädsla, men jag hann inte läsa klart innan jag behövde lämna tillbaka på bibblan så då lånade jag den nya versionen från i fjol, som i princip är en uppdaterad version. Boken är förlossningsförberedande och kretsar kring fyra verktyg man kan ta till under en förlossning: andning, avslappning, visualisering och rösten. Med hjälp av lugn, mjuk och djup andning (snarare än snabb och hyperventilerande) under öppningsskedet och så länge man kan under utdrivningsfasen, hjälper man till att syresätta både sig själv och barnet, samt livmodern (som ju är en muskel som behöver syre), och på detta sätt går förlossningen lättare. Samtidigt är lugn andning i sig en antidote mot negativa känslor som ofta förvärras av stressig andning. Lugn andning får ned en i kroppen, gör en tung. Avslappning är ett annat verktyg för att hjälpa förlossningen framåt och minska smärtan: om man är avslappnad gör det mindre ont, eftersom vävnaden blir mer blodfylld och man följer med istället för att spjärna emot. Om man tvärtom spänner sig gör det ondare och man blir rädd och då spänner man sig mer och så gör det mer ont och så blir det en ond spiral. Visualisering är ett sorts mentalt verktyg man kan använda för att exempelvis föreställa sig rent mentalt att man är tung, att barnet skall komma nedåt, att man är stark, att man tar emot smärtan, osv osv. Man kan t.ex. använda sig av affirmationer eller inre bilder för att visualisera. Och rösten är ett sätt att kanalisera smärtan, men också att hjälpa kroppen vara tung och avslappnad, genom att ljuda låga toner. Allt detta är alltså icke-medicinska verktyg som boken går igenom för att ha bättre förutsättningar att föda utan rädsla. Det var inget som var direkt nytt (har redan lärt mig en hel del på ämnet via Hypnokurs.se som jag går, och en massa annat jag läser på ämnet) men det är absolut en bra förlossningsförberedande bok att läsa 🙂
Revolution i BB-fabriken kan kanske bäst beskrivas som ett långt manifest för en förändrad förlossningsvård som sker på den födandes villkor, vilket tyvärr sällan är fallet idag. Ökad medikalisering och centralisering av förlossningsvården bidrar ofta till interventionskaskader och främjar sällan det friska, fysiologiska födandet. Boken menar till och med att förlossningsvården i sig skapar förlossningar med komplikationer, för att man ofta lägger sig i allt för mycket, och för att systemet är sjukt. Exempelvis kan en förflyttning mitt i ett aktivt förlossningsarbete (alltså när man skall ta sig till sjukhuset) göra att värkarna avstannar, eftersom kroppen känner av att nu är det inte tryggt och säkert att föda. För att få igång en förlossning krävs lugn och ro, mörker, trygghet, värme och mjukhet – något som inte alltid erbjuds när man kommer in till förlossningen. Istället kan det exempelvis hända att man får vända hem igen då det är fullt eller för att man enligt en slags standardmall inte är tillräckligt öppen. Eller så får man bli inskriven, och blir föremål för ett gäng standard-interventioner som i bästa fall föregås av ett informerat samtycke men ofta görs på rutin, som exempelvis vaginal undersökning, infart och CTG, och sker i en steril sjukhusmiljö med pipande apparater och flera olika vårdpersonal som kanske är stressade. Alla dessa interventioner kan lätt bidra till att man som födande känner sig otrygg, även om det är på en latent nivå, och det i sin tur blockerar oxytocinet, som ju är så viktigt för förlossningen.
Nu går kanske tiden och har förlossningen inte fortskridit enligt standardmallen – något som knappast hjälps av ständiga vaginala undersökningar och barnmorskor som uttrycker att man “bara” öppnat sig X cm vilket kanske får en att känna sig dålig – sätts ofta påskyndande interventioner in, såsom oxytocyndropp för att få igång värkarna. Det leder ofta till mycket mer smärtsamma värkar eftersom oxytocinet inte är kroppseget och kommer intravenöst snarare än via hjärnan, vilket leder till en mycket starkare smärtupplevelse som kanske gör att man spänner sig och därmed får ännu ondare och kanske blir rädd. Trots att man kanske inte ville ha epidural går man med på det ändå, vilket i sig ökar risken för en massa saker, såsom att värkarbetet stannar av. Det i sin tur kan leda till risk för syrebrist hos barnet – något som övervakas noggrant via CTG – och snart tas kanske beslut om att barnet måste ut NU. Man tar till klipp och sugklocka vilket leder till rupturer i mellangården och ett medtaget barn som måste läggas upp på barnbordet direkt efter födseln för vård, vilket hämmar anknytningen mellan mor och barn. Detta i sin tur gör kanske att amningen får en dålig start. Men alla överlevde ju! Och som mamma är man tacksam över att man får med sig ett levande barn hem, och att vården räddade en från alla dessa potentiella faror. Men what if det sätt som vården är organiserad på framkallade eller åtminstone bidrog till dessa faror? What if de inte hade uppstått från första början, om förlossningsvården var organiserad på ett annat sätt? Där det fysiologiska, friska födandet med värm, vila, lugn, mörker och en kontinuerlig närvaro och stöd främjar det kroppsegna oxytocinet så att värkarbetet får fortgå ostört?
Men faktum är att det är svårt att uppnå en fysiologisk födsel i dagens system. Barnmorskorna – som är utbildade för det friska födandet – måste följa rutiner och PM och det är läkarna – som med sin medicinska blick är utbildade för när födandet inte är friskt – har sista ordet. Ofta måste de springa mellan flera födande samtidigt, och till och med den ekonomiska ersättningen bygger på att ju mer intervention, desto mer pengar. Det är ju iförsig bra att man får ersättning för nödvändiga och livsviktiga interventioner som exempelvis kejsarsnitt – annars kanske man hade nekat födande vars förlossningar blir komplicerade rätt vård – men det blir också skevt när den komplikationsfria, friska förlossningen som sker fysiologiskt – alltså utan interventioner – är den som får minst ersättning ekonomiskt. Det ger incitament till att göra fler medicinska interventioner, som i bästa fall är onödiga och i värsta fall skadliga. Det är inte för intet som antalet kejsarsnitt och antalet personer som tar epidural ökar i Sverige!
Även om boken verkligen hade mått bra av lite hårdare redaktörsarbete (den är lite upprepande) ger den en krass – och realistisk – insyn i dagens förlossningsvård – och skriver fram hur man som födande kan optimera sina förutsättningar för att inte bli en bricka i spelet utan någon kontroll över sin egen förlossning. Ett tydligt förlossningsbrev, att vara väl påläst på alla rutiner och interventioner och deras för- och nackdelar, kunskap om vad som främjar respektive hämmar det kroppsegna oxytocinet, ett bra stöd från partnern och eventuella andra, och, rekommenderar de, doula. En viktig bok att läsa för blivande föderskor!
I februari har jag bland annat läst två graviditetsrelaterade böcker: Profylaxboken: vägen till en trygg förlossning tillsammans av Susanna Heli (2024) och Revolution i BB-fabriken: Hur du tar tillbaka makten över din kropp och föder friskt i ett sjukt system av Maria Bengtsson och Kristina Turner (2023). Den förstnämnda läste jag faktiskt i sin första…
Jag har läst ut en ny bok! Yellowface av Rebecca Kuang, som har samma titel både på svenska och engelska, men jag läste på originalspråk (alltså engelska). Boken är en riktig bladvändare som man fastnar i direkt, för plotten är catchy: Athena Liu är en framgångsrik, sanslöst vacker ung Chinese American som just landat en deal med Netflix för sin senaste roman. June Hayward är hennes mediokra kompis vars debutroman ingen läst, och som är extremt avundsjuk på Athena. Under en sen kväll hemma hos Athena choke:ar Athena plötsligt på en för stor bit mat, och June bevittnar hur hennes kompis långsamt kvävs till döds. Kvar finns June med Athenas opublicerade manus, och frestelsen blir alltför stor. Hon publicerar manuset – efter en ganska omfattande bearbetning – i det tvetydiga namnet “Juniper Song” och boken blir en succé. Men boken skildrar kinesiska arbetares insatser under första världskriget, och June själv är vit, utan någon som helst koppling till Kina utöver sin döda vän. Snart gror misstankarna om att June stulit manuset, och anklagelser om plagiat och kulturell appropriering börjar hagla på Twitter.
Ja ni hör ju, ganska catchy! Men även om boken är en väldigt spännande bladvändare tycker jag kanske den tappar lite farten. Eller inte tappar farten, men det är som att jag vill läsa för att få klart den nån gång. Lite som en serie med konstanta cliffhangers så att man bara måste vidare fastän man kanske inte tycker serien är toppen. Dessutom utspelar sig boken i en väldigt amerikansk kontext och språket är väldigt informellt, ungt och internet:igt. Det här är en bok som boomers hade haft svårt att läsa tror jag. Icke desto mindre läsvärd, och jag tyckte ändå att det var en bra bok som gav många intressanta tankar, exempelvis: vem får skriva vad? Var går gränsen mellan inspiration och stöld?
One response to “Yellowface – Rebecca F. Kuang (2024)”
Mami
Den verkar ändå spännande att läsa
Jag har läst ut en ny bok! Yellowface av Rebecca Kuang, som har samma titel både på svenska och engelska, men jag läste på originalspråk (alltså engelska). Boken är en riktig bladvändare som man fastnar i direkt, för plotten är catchy: Athena Liu är en framgångsrik, sanslöst vacker ung Chinese American som just landat en…
Jag har nyss läst ut boken Stöld av Anna-Helén Laestadius från 2021. Detta då svenskdidaktikerna på mitt jobb har en bokklubb där de köper in en uppsättning böcker att diskutera varje månad, så personalrummet har ett gediget litet bibliotek med både klassiker och nyutkommet. Och Stöld har jag tidigare varit sugen på att läsa men nu dök den alltså upp i min väg så då läste jag. Och jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva bokens genre, kanske deckare…? Eller en spännings-roman kanske? För det är så mycket mer än en blaskig deckare. Det är en bok som utspelar sig någonstans i svenska delen av Sápmi, där nioåriga Elsa under en skidtur på gärdet bevittnar hur hennes egen ren Nástegallu blir dödad. Mannen som gjort det märker att hon sett, och hotar henne. Elsa håller därför tyst, vågar inte berätta för någon, och hemligheten följer henne genom livet som tonåring och sedan ung kvinna.
Under Elsas uppväxt i en renskötarfamilj, får man ta del av tillvarons upp- och nedgångar, men kanske framförallt nedgångar, då samebyn plågas av återkommande plågeri mot och dödande av renarna. De anmäler såklart, men utredningarna läggs ständigt ner, och brotten rubriceras ändå bara som stöld trots att hitta sina renar plågade till döds knappast kan beskrivas som en “stöld”. Man får som läsare också lära känna andra karaktärer än Elsa, även om hon är huvudpersonen och hjältinnan. Och långsamt vävs ett nät av en samtida samisk tillvaro, så som man (som icke-same) kanske aldrig tidigare läst eller sett. Små nyanser blottläggs, den fruktansvärda rasismen mot samer likaså, kärleken till naturen och till renarna blir tydlig, men också det patriarkat som Elsa försöker bryta. Det är nyanserat och spännande.
Jag läste denna roman med stor behållning, speciellt andra halvan som jag läste nästan i ett streck. Det är kanske inget språkligt mästerverk direkt, men det är spännande och lättillgängligt, och inte minst viktigt att läsa denna roman. Rekommenderar!
[…] Profylaxboken och Revolution i BB-fabriken som jag skrev om här. Läste också Stöld (skrev om här) och Yellowface (skrev om här) och kämpar på med Borta med vinden del 2 […]
Jag har nyss läst ut boken Stöld av Anna-Helén Laestadius från 2021. Detta då svenskdidaktikerna på mitt jobb har en bokklubb där de köper in en uppsättning böcker att diskutera varje månad, så personalrummet har ett gediget litet bibliotek med både klassiker och nyutkommet. Och Stöld har jag tidigare varit sugen på att läsa men…
En episk kärlekshistoria förpackat i ett nostalgiskt 80- och 90-talsskimmer, blandat med blod och våld och misär förstås. Filmen beskrevs som ett franskt La la land banlieue version (dvs förortsversionen) men denna var SÅ mycket bättre. Se den här istället och njut av ett nästan tre timmar långt kärleks-epos kryddat med fantastisk kostym, musik och förstås – hjärta och smärta. Med bl.a. fenomenala Adèle Exarchopoulos i huvudrollen. Ger den en svag 4 av 5!
24 januari: Före mörkret / Safe house (2025)
I denna dramathriller-rulle, som verkligen är upplagd för att allt ska krascha, får vi följa norska hjälparbetaren Linn som under en gastkramande julaftonsnatt i Centralafrikanska republiken, mitt under inbördeskriget 2013, måste ta en rad svåra moraliska beslut. Beslut på liv och död. Filmen bygger på riktiga händelser och var verkligen spännande, och hemsk. Sevärd film!! Ger den en mycket stark 3,5 av 5.
25 januari: Memoir of a snail (2024)
Memoir of a snail var en stundtals något grotesk film, men också rolig och sorglig. Tvära kast med andra ord! En stop motion om en snigel-besatt kvinnas inre resa kan man säga. Låter lite bissart, och det var den på många sätt! Men ändå sevärd – även om den kanske gjort sig bättre som kortfilm? Ger den 3 av 5!
25 januari: Inside (2024)
Denna handlar om en ung kille som när han fyller 18 förflyttas från juvenile till vuxenfängelset. Det är tydligt från början att han ser sitt eget brott som ohjälpligt – det är bara sån han är och såna som han borde aldrig få komma ut – men i det nya fängelset hittar han en fadersfigur i en äldre medfånge, som ger honom ett nytt perspektiv på livet. En nervkittlande och stundtals otroligt jobbig film, men gripande och väldigt bra. Synd bara att det inte fanns subtitles!!! Med en thick Australian prison accent blev det svårt att förstå – trots gemensamma ansträngningar var det mycket som gick oss förbi. Skulle vilja se igen med texting. Icke desto mindre ger jag den 4 av 5!
25 januari: Motel Destino (2024)
En technicolor-skimrande rulle om en ung kille på glid, som efter ett misslyckat brott tar sin tillflykt på ett motell, där han blir indragen i ett sorts triangel-drama med motellägar-paret. Filmen osar sex, men det är också hela tiden på gränsen till våld och maktspel. Engagerande och sevärd film med mycket vackert foto. Ger den 3 av 5!
26 januari: The quiet son (2024)
Denna film skildrar en far- och son-relation (inte helt olik den i Inside faktisk), där fadern, som jobbar på franska SNCF med att reparera tågrälsen, varit aktiv i vänsterns fackföreningsrörelse, medan sonen, som är arbetslös, börjar hänga i högerextrema och våldsbejakande kretsar. Det finns också en till som, som försöker balansera den oundvikliga clashen. En film som verkligen illustrerar den politiska splittringen i Frankrike och världen, och de växande högervindarna, och ställer frågor om försoning och villkorslös kärlek på sin spets. Mycket sevärd! 4 av 5
28 januari: Norah (2023)
En lågmäld film som utspelar sig på Saudiarabiska landsbygden, långt bort från staden, på 1990-talet. Här råder stränga normer om att all form av konst är djävulens verk, att kvinnor ska gå täckta och att småpojkar inte behöver lära sig läsa och skriva eftersom de ändå bara ska hjälpa pappa med att vakta fåren. När en nytänkande lärare kommer till den avlägsna platsen rör han upp känslor, både äga och nyfikna, speciellt från Norah, som längtar bort, och som snart förstår att nykomlingen i själva verket är konstnär. Filmen var sevärd men den hade verkligen potential att beröra mer än vad den faktiskt gjorde! Ger den 3,5 av 5
Ännu en ganska lågmäld film, som denna gång tar sig an temat manlig äldre tränare till elitsatsande ung tjej. Ja ni hör ju, man fattar ju att en sådan relation med stor sannolikhet inte är helt i sin ordning. Och mycket riktigt, titeln syftar just på huvudpersonen Julie och hennes tystnad när hennes tränare anklagas för något (det är inte tydligt exakt vad) mot en annan spelare i klubben, och stängs av. Filmen var subtil, och där fanns mycket trust in the viewer så att säga, inget skriva på näsan, och det tyckte jag om. Tyckte också om att man kan göra en film med ett sådant här tema, utan att någonsin visa någon form av övergrepp eller liknande. Man kan ändå få den känslan. Sevärd, men kanske något långdragen. Ger den 3,5 av 5
31 januari: When the light breaks (2024)
Det här är ytterligare en lågmäld film om en ung tjejs tystnad i en tid av trauma. Denna gång utspelar sig storyn i Reykjavik bland woke konststudenter, vars vardag gungar när landet drabbas av en av de dödligaste trafikolyckorna i Islands historia. Huvudpersonen Una hamnar nu i ett slags vakuum, och medan vännerna samlas i sorg kan Una inte delta riktigt på samma villkor, då hon bär på en stor hemlighet. Filmen var bra, med väldigt vackert foto, men trots sin korta längd (drygt 75 min) hade den faktiskt kunnat vara ännu kortare med samma behållning. 3 av 5!
31 januari: Santosh (2024)
Ett mångfacetterad drama som utspelar sig i Indien, och som följer Santosh, som nybliven änka, genom ett government program, blir erbjuden sin avlidne mans före detta jobb som polis. Hon trivs med arbetet och blir också duktig utredare, samtidigt som hon blir varse den enorma korruption som råder inom polisväsendet. I utredningen i våldtäktsmordet på en kastlös tonårsflicka ställs hon inför en rad moraliskt tveksamma situationer som får henne att omvärdera polisväsendet. En mycket spännande och intressant film, där man aldrig riktigt är säker på vem man egentligen hejar på. En av de bästa på årets filmfestival! 4 av 5!
1 februari: Winner (2024)
En komedi based on a true story, som jag konstigt nog inte hört om då huvudrollen, som alltså också är en riktig person, heter “Reality Winner” vilket man ju borde kommit ihåg. Hur som helst, det här är något så ovanligt (när det gäller filmfestivalen alltså) som en amerikansk komedi, vilket generellt inte känns som en särskilt vanlig genre i detta sammanhang. Filmen handlar om den unga tjejen Reality Winner som med sina woke ideal vantrivs i ett alltmer urspårat USA. Trots detta tar hon värvning i US Air Force som översättare, som tar henne vidare till att jobba statligt med avlyssning som skall avslöja terrorism. Under detta arbete kommer hon i kontakt med hemligstämplade dokument som avslöjar att USA:s val 2016 påverkades av Ryssland, vilket regeringen mörkar (vilket de alltså gjorde på riktigt). Ni kan aldrig gissa vad som hände sen… En sevärd och framförallt lättillgänglig film (förmodligen den mest lättillgängliga so far!) men kanske inte så berörande. Underhållande! 3 av 5
1 februari: Misericordia (2024)
Det här var nog den märkligaste filmen vi såg på hela festivalen. Det var lite svårt att förstå vad den egentligen handlade om, men det var franska lövskogar, murklor, bögar, en kåt präst och ett mord inblandat, med fonden av en sydfransk bergsby. 2,5 av 5
23 januari: L’amour Ouf / Beating Hearts (2024) En episk kärlekshistoria förpackat i ett nostalgiskt 80- och 90-talsskimmer, blandat med blod och våld och misär förstås. Filmen beskrevs som ett franskt La la land banlieue version (dvs förortsversionen) men denna var SÅ mycket bättre. Se den här istället och njut av ett nästan tre timmar…
Leave a Reply