Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Category: Litteratur


    Trion – Johanna Hedman (2021)

    Jag har precis, på rekommendation från Anna, läst ut romanen Trion av Johanna Hedman. Det är också en mycket välskriven debutroman av en ung kvinna (precis som Tranorna flyger söderut) som jag läste ut på typ tre dagar (men jag har ju också föräldraledigt nu och mycket tid så det bidrar väl, men boken var också väldigt bra och läsvärd!).

    Boken är uppdelad i tre delar, där första och sista delen bara är ett par sidor och liksom ramar in mittendelen, som är själva lejonparten av boken. Här möter vi två stycken “jag”: Thora, den svala juriststudenten som kommer från gamla pengar och är väl bevandrad både i den ekonomiska och kulturella eliten, och Hugo, som kommer från Lund och läser strökurser i statskunskap, och som bor inneboende hos Thoras föräldrar, de “bohemiska borgarna” Aron och Laura. I Aron och Lauras flådiga våning träffas Thora och Hugo ibland som hastigast, men det är inte förrän August – Thoras barndomsvän och älskare – blir vän med Hugo som de tre börjar umgås med varandra. Med sensommaren i Stockholm som fond utvecklas ett starkt band dem emellan, men balansen är skör. Det finns en sexuell laddning som ibland dallrar mellan två av dem, ibland mellan alla tre, men var ligger egentligen makten?

    Triader, eller trios, är fascinerande koncept. Jag kommer att tänka på Sandra Beijers Allt som blir kvar när jag läser, för den handlar också om en trio någonstans i Stockholm en sommar, som också balanserar på gränsen mellan makt, kärlek och sex, och där man aldrig riktigt vet var man har varandra, eller vem som har övertaget. Jag kommer också att tänka på Conversations with friends av Sally Rooney (har dock bara sett TV-serien och inte läst boken då jag inte var så begeistrad av hennes Normal people som alla verkar vara), för även om den kanske snarare handlar om en kvartett än en trio, så är ett tydligt tema i boken/serien just sprängandet av monogamins gränser, precis som i Trion.

    Men det jag stör mig på både i Trion och som störde mig i Conversations with friends är avsaknaden av kommunikation. Herregud människor, kommunicera med varandra för sjutton! Tänk att man kan göra så mycket handling av att saker och ting är outtalade och osäkra för att man inte pratar med varandra? Liksom, hade karaktärerna i Trion eller Conversations with friends varit flersamma på ett nice, öppet och ärligt sätt, hade det inte funnits så mycket story kvar, för det är liksom det som är den bärande linjen i båda dessa berättelser (och i många andra liknande). Det gör mig lite trött och jag har på ett sätt svårt att relatera. Det är också på ett sätt ett lite lat grepp, att storyn bärs upp väldigt mycket av att karaktärerna bara inte kommunicerar. Det är helt enkelt en lite tråkig – och gjord! – gestaltning av flersamhet. Undrar hur länge det dröjer innan man får se flersamhet skildras på ett för alla inblandade nice sätt i kulturen?! Jag diskuterade med Are och ingen av oss kunde komma på någon sådan representation.

    Icke desto mindre vill jag ändå understryka att jag tyckte boken var bra, intressant och läsvärd!! Ett självklart språk med många snillrika metaforer, och dessutom hade boken – till skillnad från Sandra Beijers Allt som blir kvar med lite samma tema – ytterligare en dimension utöver flersamheten, nämligen klass. Jag säger inte så mycket mer om det nu, men det adderar verkligen något till boken. Sammanfattningsvis hade jag alltså stor behållning av boken, men speciellt mot slutet blev jag lite trött på det grunda i att mycket av storyn bygger på avsaknaden av kommunikation.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Category: Litteratur


    Tranorna flyger söderut – Lisa Ridzén (2024)

    Jag läste alldeles nyss ut Lisa Ridzéns fenomenala debutroman Tranorna flyger söderut som vann Årets bok ifjol. Och det med rätta! Det här är en lågmäld men samtidigt storslagen roman, som går rakt in i hjärtat och som jag sträckläste på två dagar, trots att den “bara” handlar om en gammal mans sista tid i livet. På detta sätt påminner romanen om Wilhelm Mobergs underbara Din stund på jorden från 1963, som också handlar om en gammal man (Albert Carlson) som på ålderns höst ser tillbaka på sitt liv med glädje och sorg, och som bland annat kommer till insikt om att “Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna” vilket jag tycker är ett så vackert citat. Lite liknande insikter verkar Bo, som är huvudpersonen (och jag:et) i denna roman också få.

    Bo är alltså nu en gammal man, som bor ensam i sitt hus i de jämtländska skogarna, där han också växte upp i ett klassiskt arbetarhem. Hans fru Fredrika, som han varit gift med i över sextio år och som han hela tiden refererar till som “du” i boken, som om hela romanen är lite av ett brev till eller konversation med henne, har länge varit förlorad i demensens dimma och bor därför på ett hem. Hon är bara ett skal av sitt forna jag, men trots det lyser Bos kärlek till henne igenom varje sida. Hos Bo finns också sonen Hans, som han har en något spänd relation med. Å ena sidan vill han visa de ömhetsbetygelser för sonen som han aldrig fick av sin egen far (“gubben”), men på något sätt fastnar det alltid i halsen, och å andra sidan är han rasande på sonen för att han svikit sin arbetarbakgrund och för att han vill ta Bos älskade hund Sixten ifrån honom, eftersom Hans anser att Bo inte längre kan ta hand om Sixten. Och det är detta som är konfliktlinjen som spänner över hela boken – Bo som för sin stillsamma tillvaro i sitt hus i sällskap av Sixten och täta besök av hemtjänsten, och sonen Hans som också hälsar på ofta och som försöker få Bo att inse att det här går inte längre.

    Det här är en skickligt skriven roman som grep tag i en från första sida. Nutiden blandas sömlöst med Bos minnen från det förflutna, som gör att man långsamt förstår mer och mer om varför han är som han är, men också med hemtjänstens korta anteckningar i stil med “Bo sov när jag kom. Värmde på lite gröt och gick ut med Sixten. Bo verkar lite orolig. /Ingrid”. Det är hjärtskärande och samtidigt vackert, för man får liksom en bild av hur det är att befinna sig i ålderns vinter, eller då tranorna flyger söderut för att citera titeln. Lite som filmen The father med Anthony Hopkins och Olivia Coleman från 2020, som också handlar om åldrande ur den åldrandes eget perspektiv, även om filmen är en thriller och det här snarare är en vemodig och vacker roman.

    Utöver Wilhelm Mobergs Din stund på jorden påminde mig boken också om Kerstin Ekmans Löpa varg, Karin Smirnoffs Jag for ner till brortrilogi, och Annika Norlins Stacken. Dels för att alla dessa tre böcker på olika sätt utspelar sig i och relaterar till skogen på olika sätt, precis som Tranorna flyger söderut, men också av andra anledningar. Löpa varg är exempelvis också en berättelse som berättas ur en gammal mans perspektiv (dock kanske mer på ålderns höst än vinter), som också har hund och är pensionerad. Karin Smirnoffs trilogi om Jaana Kippo gjorde sig påmind på många sätt, inte bara för att den också utspelar sig i Norrland utan också för att det fanns likheter mellan Jaana Kippos “fadren” och Bos “gubben”, och så skildringarna av hemtjänsten som finns framförallt i andra boken (Vi for upp med mor), och som också är väldigt närvarande i Tranorna flyger söderut. Och så de norrländska (jämtländska?) orden förstås, som att “he” något eller “perer” (dvs potatis). Slutligen påminde mig boken som sagt också om Annika Norlins författarskap, kanske framförallt hennes debutroman Stacken, också eftersom den utspelar sig någonstans i de norrländska skogarna och det finns som en speciell relation till naturen som skrivs fram på ett vackert sätt. Liksom den ömhet med vilken karaktärerna skrivs fram, en skicklighet också Annika Norlin besitter (ser fram emot hennes nästa roman som ska komma ut i år!!).

    Det här är en mycket bra bok som jag verkligen rekommenderar!


    One response to “Tranorna flyger söderut – Lisa Ridzén (2024)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Den lånar jag när skolan slutat

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Category: Litteratur


    Tre fackböcker jag läst på sistone

    Jag har läst tre fackböcker i rekord-takt de senaste dagarna: Girig-Sverige av ekonomijournalisten Andreas Cervenka (2022); Amning i nöd och lust av Lin Dalén (2018); samt Give birth like a feminist av Milli Hill (2019).

    Amning i nöd och lust: skapa bra förutsättningar för amning och bli din egen amningsrådgivare – Lin Dalén (2018)

    Det här är en utmärkt bok att läsa för alla som planerar att amma på något sätt, eller som är mitt i amningen och kämpar, eller för alla som är intresserade av amning i allmänhet. Boken ger en dels information om amning och hur det funkar, dels tips/råd om hur man ammar, samt praktiska lösningar på problem som kan uppstå vid amning. Jag skulle säga att de viktigaste lärdomarna från boken är följande, som jag nu skriver ur minnet:

    • Mjölproduktionen ökar med efterfrågan, d.v.s. ju mer man ammar desto mer mjölk. Om man vill öka sin produktion är alltså lösningen att amma oftare (och vice versa). Att man “har för lite mjölk” och att ens barn “måste” få ersättning är alltså en sanning med modifikation. Man kan öka sin produktion!
    • Prolaktin och oxytocin är de viktigaste hormonerna vid amning. Prolaktin är det som hjälper till att bilda mjölken – och det är högre nivåer av prolaktin på nätterna (varför det är bra att nattamma om man vill öka sin produktion) – och oxytocin är det som hjälper till att driva ut mjölken. Precis som vid förlossning, där oxytocinet också spelar en viktig roll, kan hormonet vara svårt att locka fram, och mentala spärrar kan sätta stopp för utdrivningen. Då är det viktigt med en lugn och o-stressig miljö, kanske att man kan få massage och på andra sätt boosta oxytocinet så att utdrivningen kommer igång.
    • Ersättning och flaskmatning är inte lösningen på ett amningsproblem, det är ett svar på symptomen. Tyvärr är det dock många som får rådet att ge ersättning och/eller börja flaskmata om man har amningsrelaterade problem som t.ex. såriga bröstvårtor eller att barnet inte går upp i vikt, men ersättning är som sagt inte en lösning på grundproblemet (och kan i värsta fall förvärra det amningsrelaterade problemet eftersom sugtekninen vid flaska är annorlunda än vid bröstet, och ett barn kan då börja amningsstrejka vilket leder till mindre efterfrågan och därmed mindre produktion och så är en ond cirkel påbörjad). En bra amningsrådgivare ställer frågor för att ta reda på grundproblemet. Exempelvis: har barnet ett bra tag vid bröstet, som gör att utdrivningen fungerar optimalt? Ammar mamman på barnets tidiga signaler? Ammar man ofta? O.s.v.
    • Ett bra tag är A och O. Barnet skall ha mycket bröst i munnen, så att bröstvårtan hamnar långt bak i svalget (det är alltså inte bröstvårtan de suger på). Detta kan åstadkommas med att (förutom att lyssna till barnets tidiga signaler på att det vill amma) vara mage mot mage, låta bröstvårtan vara i höjd med näsan, låta barnet gapa stort och sedan försiktigt föra barnets huvud mot bröstet – utan att tvinga barnet på bröstet. Barnet skall ta bröstet själv. Ett bra tag kännetecknas sedan av att det inte gör ont – det kan göra lite ont de första sekunderna, men sedan skall smärtan släppa. Om den är ihållande eller ökar skall man försiktigt lossa vakuumet genom att lirka in ett litet finger i barnets mun och börja om, för amning skall inte göra ont. När barnet ammar skall kinderna vara runda snarare än insugna, och bebisen gärna ha en dubbelhaka. Efter amning skall bröstvårtan se normal och rund ut – om den är tillplattad har barnet haft ett dåligt tag som kan leda till problem i framtiden.

    Jag kommer nog låna den här boken igen för att ha tillgänglig vid amning, om det skulle uppstå problem. Min intention och vilja är att helamma, men jag är också fullt införstådd med att amning inte alltid är straight forward och att det kan vara kämpigt. Och att välmenande råd och gester från omgivningen (t.ex. en närstående som säger “jag ser hur du kämpar, ska vi inte börja med flaska istället?”) kan vara förödande eftersom de bidrar till att minska tron på sin amningsförmåga, när man där hade behövt någon som peppar en. Samtidigt är det ju en balansgång – för det är inte värt att amma till varje pris, t.ex. återkommande mastrit (mjölkstockning) och liknande. Men som sagt, min intention är att helamma ca de första 6 månaderna och då har denna bok varit jättebra att läsa 🙂

    Give birth like a feminist: your body, your baby, your choices – Milli Hill (2019)

    Den här boken på ca 350 sidor sträckläste jag på två dagar. Jag fick tips från bibliotekarien som såg att jag höll på att låna massa olika förlossningsrelaterade böcker, och hon tyckte jag skulle läsa denna 🙂 Men jag skall lämna tillbaka den på torsdag så var tvungen att skynda mig att läsa ut – plus att jag misstänkte att det kanske inte var så mycket nytt. Och det var det inte, men jag tyckte denna bok skrev om det jag redan vet – d.v.s. att förlossningsvården generellt är väldigt patriarkal och att det finns en utbredd misstro gentemot kvinnors förmåga att föda barn som återspeglas i allt från ökad medikalisering av förlossningar, förlossningsrädsla, dåliga förutsättningar för fysiologisk födsel, underfinansierad förlossningsvård etc etc – på ett väldigt bra sätt! Så ska man läsa någon bok på detta ämne kan man läsa denna 🙂 Den är dock något UK-centrerad men jag tycker inte det gör så mycket.

    Huvudbudskapet i boken är att födande är en feministisk fråga, och att föda feministiskt handlar om att stå upp för rätten till att föda hur och var man vill, utan påtryckningar eller dömanden från vården, nära och kära eller samhället. Det är därför planerat kejsarsnitt utan medicinska riskindinationer är lika mycket en feministisk födsel som en full on fysiologisk födsel i hemmet, eftersom båda handlar om en kvinnas val att ta kontroll över sin födsel (även om man såklart bör gå till botten med varför fler och fler kvinnor vill ha kejsarsnitt, en fråga boken indirekt tar sig an). Att födande är en feministisk fråga handlar om att det är (biologiska) kvinnor som föder, och att de i denna process ofta reduceras till en slags behållare för barnet, vars väl och ve är det enda som spelar roll. Självklart vill alla som föder att deras barn ska må bra, men i förlossningsvårdens iver att prioritera säkerheten för barnet, förminskas ofta mammans vilja och intuition. Detta syns både explicit och implicit. Exempelvis i hur olika procedurer och interventioner under en förlossning framställs som om de är obligatoriska, i sättet de förmedlas: “Nu behöver vi göra en vaginal undersökning” eller “Vi måste ta CTG innan du får gå i badet” o.s.v. Fastän allt sådant är helt frivilligt, och upp till den födande att ge sitt informerade samtycke till (eller inte)! Faktum är att det är många som inte vet att man får säga nej till saker och ting, och att det inte är okej att någon stoppar upp sina fingrar i ens kön utan informerat samtycke, ändå händer detta jätteofta inom förlossningsvården!

    Som sagt, det var inte så mycket nytt, men jag tyckte ändå boken var läsvärd och hade jag rekommenderat en förlossnings-relaterad bok som främjar det fysiologiska och uppmanar den födande att ta kontrollen över sin förlossning hade jag nog rekommenderat denna 🙂

    Girig-Sverige: Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika – Andreas Cervenka (2022)

    Slutligen har jag också läst Girig-Sverige av Andreas Cervenka, som var en intressant bok om hur Sveriges politik – till skillnad mot vad många speciellt icke-svenska personer tror – främjar de allra rikaste. Hur vår skatt på arbete visserligen är bland de högsta i världen – men hur vår skatt på kapital är näst intill obefintlig. Faktum är att det är få länder i världen som kan mäta sig med Sverige när det gäller hur väl vi krattat för miljardärerna: arvsskatten är borta, fastighetsskatten är borta, förmögenhetsskatten är borta, och ISK-kontona har införts som ett lågskattealternativ för investerare. Boken är fullproppad med siffror och exempel som är hisnande att läsa, för det är verkligen tydligt hur fucked up allting är. Socialist-Sverige är ett minne blott. Ibland blir det liiite väl siffer-tungt, men jag tyckte ändå boken var intressant, roligt skriven, och läsvärd. Kul också att man kan läsa en till synes lite torr fackbok om ekonomi med stor behållning, just för att den är välskriven och intressant.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Category: Litteratur


    The Song of Achilles – Madeline Miller (2011)

    Efter tips från min kollega och vän Anna har jag läst The Song of Achilles av Madeleine Miller (2011). Det är helt enkelt sagan om Achilles, men från en annan point of view än den vanliga, nämligen Patroclus, eller Achilles potentielle älskare, beroende på hur man tolkar Odysséen. Hur som helst börjar i alla fall berättelsen hos Patroclus, som efter ett bråk med en jämnårig som av misstag slutar i dråp blir landsförvisad, något som hans far knappast verkar vara så missnöjd över eftersom Patroclus inte lever upp till faderns förväntningar över hur en man borde vara. Under sin exil möter Patroclus den jämnåriga, karismatiska halvguden Achilles, som är son till den man som tagit emot Patroclus och andra landsförvisade unga pojkar. Achilles mor är havsnymfen och gudinnan Thetis, och med hennes gudaglans i sitt blod är Achilles både vacker och skicklig i krigskonst. Patroclus är fascinerad, och det verkar som att intresset inte är enkelriktat – av någon anledning som Patroclus inte riktigt förstår väljer Achilles Patroclus som sin följeslagare, till många av de andra unga pojkarnas förtret. Under den lyckliga tid som följer blir Patroclus och Achilles väldigt nära, något som Thetis ogillar starkt. I ett försök att splittra de unga tu – som kanske börjar hysa känslor för varandra som är mer än bara vänskapliga – skickas Achilles på utbildning hos kentauren Chiron, men Patroclus rymmer efter och under utbildningen hos Chiron uppe i bergen är de utom synhåll för Thetis, liksom för de händelser som sker i resterande Grekland. Hos Chiron får de vara sig själva, och som läsare blir man så sugen på att få vara där med dem, för allt är så vackert beskrivet, från grottan med den porlande bäcken, till floden där de badar, till ängen och träden, den första snön om hösten och de första knopparna på våren.

    En dag förstörs dock idyllen av ett besök med ett meddelande: prinsessan Helen har blivit kidnappad till Troja, och nu är Grekland i uppror över denna skymf, och rustar för krig. Eftersom Achilles är en av de skickligaste krigarna i världen, vill Agamemnon och de andra kungarna ha honom med sig på sin sida. Dessutom har Patroclus en ed att uppfylla. Ska de tvingas lämna berget och Chiron och gå ut i krig, eller kan Achilles på något sätt slippa undan sitt öde?

    Jag tyckte boken var fängslande, lättläst och rolig, med ett vackert och målande språk. Störst behållning hade jag dock av den del som utspelade sig hos Chiron, för allt var så idylliskt och mysigt och vackert att vara i. Alla krigsåren vid Troja blir något utdragna måste jag säga. Icke desto mindre var det en välskriven bok som jag tyckte om att läsa, och det var ett väldigt bra slut.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Category: Litteratur


    Två graviditetsrelaterade böcker

    Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte direkt någonting nytt, utan det var bara ett annat sätt att skriva om fysiologisk förlossning (dvs utan medicinska interventioner) såsom jag läst i tidigare böcker. Här väver dock Reed in det fysiologiska och kunskapen om vad som främjar det samt varför det är bra både för den födande och barnet, med “ancient wisdom” och “herstory”. Greppet är inte helt olikt det Yuval Noah Harari gör i Sapiens, åtminstone första delen som sagt utgör den historiska”warp” som den moderna kunskapen “vävs” omkring. Även om det inte var någon direkt ny kunskap var det ändå intressant läsning. Orgasmic birth läste jag dock väldigt slarvigt för det var inte heller någon ny kunskap alls, utan handlade framförallt om fysiologisk förlossning det också, och vad som främjar det. Det “orgasmiska” tar ganska liten plats i boken, men basically är take:n att med en fysiologisk födsel finns det möjlighet att uppleva förlossningen som väldigt sexuell, och t.o.m. orgasmisk. Det här med att födseln kan vara sexuell har jag stött på förut när jag läste en DN-intervju med rockstjärne-barnmorskan Gudrun Abascal, som menar att man bör på förlossningsrum som just sexrum. Och det makes so much sense!! Dämpat ljus, ostördhet, lugn, kanske lite skön musik, frihet att röra sig som man vill/kroppen känns, det gynnar oxytocinet och det fysiologiska födandet, liksom samma komponenter gynnar sex. Om någon däremot mitt under ett knull skulle storma in, tända lamporna och säga åt en att lägga sig i en viss position eller att man måste göra en vaginal undersökning mitt i, då kommer man helt tappa lusten. Samma mekanismer gäller vid födande. Hur som helst Orgasmic birth kanske kan vara värd att läsa om man inte är insatt i det fysiologiska men den gav inte mig så mycket. Den är också väldigt USA-centrerad.


    2 responses to “Två graviditetsrelaterade böcker”

    1. […] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]

    2. […] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Category: Litteratur


    Borta med vinden del 2 och Här ruvar havet

    Har läst ut två till böcker i mars: Borta med vinden del 2 av Margaret Mitchell (1936) och Här ruvar havet av Flora Wiström (2023). Vi börjar med Borta med vinden, vars första del jag skrev om här. Om första delen (som egentligen inte ens är en första del – det är bara att just den utgåvan jag läst, dvs från 60-talet, är uppdelad på två böcker eftersom boken är så himla lång, drygt 1000 sidor) handlade om upptrappningen till kriget och själva kriget, så utspelar sig denna andra del framförallt efter kriget, under Rekonstruktions-tiden. Denna period i USA:s historia var jobbigt för Södern – de hade förlorat kriget, spenderat sina Konfederationspengar, slavar blev frigivna, svarta män fick rösträtt och Nordstaterna ockuperade Sydstaterna och satte republikaner (för på den tiden var Demokrater och Republikaner förvirrande nog tvärtom jämfört med hur det är idag – det var Demokraterna som var de slavägande Sydstatarna och Republikanerna som var Nordstaterna) att regera. Utfattiga före detta slav- och plantageägare är bittra över situationen, men vägrar samtidigt låta fattigdomen definiera dem: de drömmer om svunna tider och upprätthåller sina överklassvanor, vägrar befatta sig med “scalawags” (vita sydstatsbor som stått på Republikanernas sida och alltså ansågs ha svikit Sydstaternas ideologi om vit överhöghet) och “carpetbaggers” (folk som kommit norrifrån  till sydstaterna för att pröva lyckan och därmed ansågs utnyttja Sydstaternas ruiner, och/eller stöttade Republikanernas politik). Alla utom Scarlett, dvs.

    Scarlett, handelskraftig och med tveksam moral, struntar i vad folk tycker. Hon vägrar att nånsin uppleva fattigdom, svält och krigets umbäranden igen, och därför gör hon vad hon kan för att säkra situationen, vad det än må kosta. Gifter sig med sin systers trolovade Frank Kennedy, exempelvis, och tar över hans plan att köpa ett sågverk med hjälp av ett lån från den i Atlanta djupt ogillade Rhett Butler. Trots maken Franks protester, och alla de fina (men fattiga) familjernas tydliga ogillande, driver Scarlett sin såg med järnhand, exempelvis genom att anställa fångar vilket anses skandalöst. Dessutom är hon kvinna! Bestörtningen över hennes beteende vet inga gränser. Samtidigt drar hon faktiskt in pengar och står på egna ben.

    Sedan handlar boken om de umbäranden som Scarlett och de runt omkring henne får ta itu med under Rekonstruktionstiden. Mycket kretsar just kring hur impopulär Scarlett är, eftersom hon inte beter sig som kvinnor “ska”, men också om hennes (för mig obegripliga) kärlek till Ashley, som hon aldrig kan få, eftersom han är gift med den milda Melanie. Och trots att Scarlett och Ashley ibland (enligt 1800-talets mått mätt) korsar gränser som inte får korsas, står Melanie alltid troget vid Scarletts sida, för lojal för att förstå att Scarlett egentligen trånar efter hennes make.

    Jag tycker att Borta med vinden absolut är läsvärd, inte minst hur historisk synpunkt eftersom man verkligen får en insikt i hur Sydstatarna resonerade då (när boken utspelar sig), på 1930-talet (då boken skrevs) och även idag, som ju är en produkt av dåtiden. Exempelvis förekommer Ku Klux Klan i boken helt okommenterat, och beskrivs som någon slags hemlig herrklubb för Sydstaternas forna överklass, som inte har särskilt mycket att göra varken med lynchningar eller vit makt, trots att det var/är det KKK handlar om. Det är historieförvrängning. Faktum är att boken är otroligt rasistisk, i allt från de ord som används (n-ordet förekommer hela tiden) till hur svarta beskrivs till hur hela det historiska skeendet framställs. Icke desto mindre är jag ändå glad att jag läst denna klassiker. Den är läsvärd, men absolut inte fantastisk. Jag fattar inte tjusningen som vissa verkar ha för boken, t.ex. Underbara Clara som nyligen skrev om boken och fick en massa kommentarer med folk som också älskar den. Fattar inte grejen? Och fattar framförallt inte varför man tycker den är så bra för kärlekshistorian. Vilken kärlekshistoria undrar jag? Den mellan Scarlett och Ashley? Den fattar man ju från sida 1 att den är dömd att misslyckas eftersom Scarlett bara projicerar något på Ashley som egentligen inte finns. Andra älskar boken för det starka kvinnoporträttet av Scarlett, men hon är en tämligen avskyvärd karaktär tycker jag, som inte vinner mycket av min sympati. Nej, som sagt, boken är läsvärd som ett historiskt verk, tycker jag, som kan ge inblick i hur Sydstaterna fungerade då och nu.

    Här ruvar havet av Flora Wiström då. En ganska så tunn bok som jag löste ut på två dagar (stor kontrast till tegelstenen Borta med vinden). Den utspelar sig någonstans i Bohuslän under ett par sommarveckor, där bokens huvudkaraktär, en tjej i 25-årsåldern, hälsar på sin pappa. Mellan dem finns så mycket som inte sägs – om pappans relation med styvmamman som blev som en riktig mamma som plötsligt tog slut, och om den relation som just tagit slut mellan huvudkaraktären (som jag inte minns namnet på) och hennes pojkvän sen flera år tillbaka. De pratar om allt utom der svåra, till fonden av bohuslänska klippor. Boken är ganska bra och man vill absolut läsa vidare, men det är tråkigt att den är så kort och ibland tycker jag Wiström (även i sin blogg) skriver lite… Äckligt? Både i bloggen och i boken. Alltså som att allt det äckliga med oss människor (typ att spy på fyllan eller göra något sjukt gränslöst) skrivs fram så rakt på, kanske som ett författargrepp för att göra det mer realistiskt, men för mig funkar inte det riktigt. Jag blir lite off put. Icke desto mindre som sagt en läsvärd bok.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Category: Litteratur


    Kläda blodig skjorta – Maja Larsson (2022)

    Jag har just läst ut Kläda blodig skjorta av Maja Larsson, som vann Augustpriset för årets fackbok år 2022. Och det är den sannerligen värd! Boken handlar om födandets historia de senaste 150 åren, det vill säga med start i slutet av 1800-talet. Den absolut största källan för boken är tidsskriften Jordemodern som gavs ut som en facktidning för barnmorskor och obstetriker sedan 1800-talet. Utifrån de skildringar av förlossningar och debattartiklar som finns i tidningen, målar Maja Larsson finkänsligt upp förlossningsvården från 1870-talet idag: från hemförlossningar via rationalisering och medikalisering, till att förlossningar sänds live av influencers på 2020-talet. Det är otroligt intressant! Jag lär mig en massa, och både skräms och inspireras av hur man hanterade födslar historiskt. Man kan säga att på 1800-talet födde man med livet som insats, och då handlade förlossningsvården i mångt och mycket om att i första hand få kvinnan att överleva. Döden var så närvarande då, så även om man såklart försökte få barnet att överleva också, så var det sekundärt. Måste barnet ut så måste det, och då är det viktigaste att rädda mamman: till sin hjälp hade barnmorskor då exempelvis tänger och borrar för att kunna stycka barnet inuti kroppen, om det av någon anledning fastnar och mammans liv står på spel. Nästa fas, när mödradödligheten går ner tack vare mer modern förlossningsvård, kan man istället börja fokusera på barnet. Med bättre teknik på 1900-talet ökar också övervakning och diagnostisering vilket förstås räddar många liv, samtidigt som mammornas upplevelse av förlossningen är helt ovidkommande. Snabbt blir sjukhusförlossningar standard, och i och med industrialisering tillämpas nästan en löpande band-filosofi med flera födande i samma rum, amning på fasta tider och inget pjåskande. Och sen ännu senare, med 1970-talets gröna vågen, får hemförlossningar och “naturliga” födslar en renässans och man börjar faktiskt bry sig om och inse att mammans upplevelse av det hela också är viktig.

    För alla som är intresserade av historia, i synnerhet kvinnohistoria så som den aldrig berättats förut, rekommenderar jag denna bok å det starkaste. Mycket bra och intressant! Sträckläste på tre dagar, det är bra betyg för en fackbok.


    One response to “Kläda blodig skjorta – Maja Larsson (2022)”

    1. […] i mars! Mycket förlossningsrelaterat (Reclaiming birth as a rite of passage, Orgasmic Birth, Kläda blodig skjorta) men också lite romaner (Borta med vinden del 2, Här ruvar havet samt Song of Achilles som jag […]


  • Category: Litteratur


    Yellowface – Rebecca F. Kuang (2024)

    Jag har läst ut en ny bok! Yellowface av Rebecca Kuang, som har samma titel både på svenska och engelska, men jag läste på originalspråk (alltså engelska). Boken är en riktig bladvändare som man fastnar i direkt, för plotten är catchy: Athena Liu är en framgångsrik, sanslöst vacker ung Chinese American som just landat en deal med Netflix för sin senaste roman. June Hayward är hennes mediokra kompis vars debutroman ingen läst, och som är extremt avundsjuk på Athena. Under en sen kväll hemma hos Athena choke:ar Athena plötsligt på en för stor bit mat, och June bevittnar hur hennes kompis långsamt kvävs till döds. Kvar finns June med Athenas opublicerade manus, och frestelsen blir alltför stor. Hon publicerar manuset – efter en ganska omfattande bearbetning – i det tvetydiga namnet “Juniper Song” och boken blir en succé. Men boken skildrar kinesiska arbetares insatser under första världskriget, och June själv är vit, utan någon som helst koppling till Kina utöver sin döda vän. Snart gror misstankarna om att June stulit manuset, och anklagelser om plagiat och kulturell appropriering börjar hagla på Twitter.

    Ja ni hör ju, ganska catchy! Men även om boken är en väldigt spännande bladvändare tycker jag kanske den tappar lite farten. Eller inte tappar farten, men det är som att jag vill läsa för att få klart den nån gång. Lite som en serie med konstanta cliffhangers så att man bara måste vidare fastän man kanske inte tycker serien är toppen. Dessutom utspelar sig boken i en väldigt amerikansk kontext och språket är väldigt informellt, ungt och internet:igt. Det här är en bok som boomers hade haft svårt att läsa tror jag. Icke desto mindre läsvärd, och jag tyckte ändå att det var en bra bok som gav många intressanta tankar, exempelvis: vem får skriva vad? Var går gränsen mellan inspiration och stöld?


    One response to “Yellowface – Rebecca F. Kuang (2024)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Den verkar ändå spännande att läsa


  • Category: Litteratur


    Stöld – Anna-Helén Laestadius (2021)

    Jag har nyss läst ut boken Stöld av Anna-Helén Laestadius från 2021. Detta då svenskdidaktikerna på mitt jobb har en bokklubb där de köper in en uppsättning böcker att diskutera varje månad, så personalrummet har ett gediget litet bibliotek med både klassiker och nyutkommet. Och Stöld har jag tidigare varit sugen på att läsa men nu dök den alltså upp i min väg så då läste jag. Och jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva bokens genre, kanske deckare…? Eller en spännings-roman kanske? För  det är så mycket mer än en blaskig deckare. Det är en bok som utspelar sig någonstans i svenska delen av Sápmi, där nioåriga Elsa under en skidtur på gärdet bevittnar hur hennes egen ren Nástegallu blir dödad. Mannen som gjort det märker att hon sett, och hotar henne. Elsa håller därför tyst, vågar inte berätta för någon, och hemligheten följer henne genom livet som tonåring och sedan ung kvinna.

    Under Elsas uppväxt i en renskötarfamilj, får man ta del av tillvarons upp- och nedgångar, men kanske framförallt nedgångar, då samebyn plågas av återkommande plågeri mot och dödande av renarna. De anmäler såklart, men utredningarna läggs ständigt ner, och brotten rubriceras ändå bara som stöld trots att hitta sina renar plågade till döds knappast kan beskrivas som en “stöld”. Man får som läsare också lära känna andra karaktärer än Elsa, även om hon är huvudpersonen och hjältinnan. Och långsamt vävs ett nät av en samtida samisk tillvaro, så som man (som icke-same) kanske aldrig tidigare läst eller sett. Små nyanser blottläggs, den fruktansvärda rasismen mot samer likaså, kärleken till naturen och till renarna blir tydlig, men också det patriarkat som Elsa försöker bryta. Det är nyanserat och spännande.

    Jag läste denna roman med stor behållning, speciellt andra halvan som jag läste nästan i ett streck. Det är kanske inget språkligt mästerverk direkt, men det är spännande och lättillgängligt, och inte minst viktigt att läsa denna roman. Rekommenderar!


    One response to “Stöld – Anna-Helén Laestadius (2021)”

    1. […] Profylaxboken och Revolution i BB-fabriken som jag skrev om här. Läste också Stöld (skrev om här) och Yellowface (skrev om här) och kämpar på med Borta med vinden del 2 […]


  • Category: Litteratur


    Årssammanfattning 2024

    Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig?

    Ja, tre stora saker hände det här året som aldrig hänt mig innan, och som definitivt skall utmärka 2024 som ett år av nya omvälvande grejer i livet:

    1. Jag blev husägare
    2. Jag blev gravid
    3. Jag blev anställd som doktorand på Göteborgs universitet

    I den ordningen. Och egentligen kan man väl säga att alla dessa saker är tre drömmar som gått i uppfyllelse. Gud vad sjukt, jag har aldrig tänkt på det på det sättet, men så är det. Att köpa hus är det alla mina sparpengar har varit tänkta till i flera år, och 2024 var året då jag och Are bestämde oss för att göra slag i saken, och det gick rätt snabbt.

    Att få barn är något jag, vad jag kan minnas, alltid har vetat att jag vill, och jag var också tydlig med det redan när jag och Are började träffas, men det var först i somras som han så att säga sa “okej vi kör” och även det gick fort (på första försöket, kan man säga).

    Och att bli anställd som doktorand – eller alltså forskare – är också något jag länge drömt om.

    Bästa dagen på året?

    Oj, vad svårt. Kanske dagen då vi skrev på huskontraktet? Eller nej, det är nog ingen specifik dag så där, men någon av sommardagarna som var varma, när dagen började med frukost och bokläsning ute i solen/skuggan, och avslutades med middag, en kall öl eller ett glas vin och kanske chips i kvällssolen.

    Vad gjorde du på din födelsedag?

    Då hade jag 30-årsfest!!!! Ett mål jag hade för mig själv: 30-årsfirandet skall ske i mitt egna hus, inte i mammas och pappas. Det målet nådde jag!

    Vad gjorde du på påsk?

    Påsken var tidig (i mars) och kall, och firades i Spekeröd. Det var mysigt!!!

    Vad gjorde du på midsommar?

    Den firades också med familjen i Spekeröd hehe. Har nån märkt att jag är familjekär???

    Vad gjorde du på jul?

    Var med familjen i Spekeröd!!

    Bästa matupplevelsen?

    Svårt att välja en, men att äta middag i kvällssolen i ditt egna, nyinköpta hus, med mat delvis bestående av sånt du hittat i trädgården eller i skogen, och till det en kall och fruktig hazy IPA, det är svårslaget. Mmmmmm.

    Vad gjorde dig riktigt glad 2024?

    Asså, köpa hus, bli gravid och få en forskartjänst är ju svårslagna allihopa, men det är också skräckblandad förtjusning på alla tre (det är rätt läskigt att lägga två mille på ett hus, bli gravid och få en helt ny tjänst, även om jag är glad för alla tre). Så kanske ska säga Are istället? Han gör mig glad.

    Och ledsen?

    Folkmordet i Gaza

    Vad spenderade du mest pengar på?

    Kontantinsatsen till huset, samt räntan

    Hur var träningen 2024?

    2024 började starkt!!! Sprang t.ex. det längsta jag nånsin sprungit (1.7 mil) flera gånger, klättrade en massor (så mycket att jag överansträngde handleden och sedan inte kunde klättra resten av året) och fortsatte åtminstone under vårterminen spela beach, yoga mm. Kände mig stark! Så här en bra bit in i graviditeten har jag dragit ner på träningen av förklarliga skäl, men även p.g.a. att ha flyttat till Trollhättan. Beach:ade i början av terminen, men sen ville jag inte riskera att landa på magen, och samma med klättringen. Springningen fick jag ge upp rätt tidigt för det gjorde så satans ont i brösten. Ser fram emot att kunna träna helt ohämmat igen, och t.ex. upptäcka hur man kan klättra i Trollhättan med omnejd. Och så ska jag fortsätta röra mig så mycket som graviditeten tillåter 🙂

    Bästa låten?

    Svårt att säga… Kan inte bestämma mig för en som satte tonen för 2024.

    Bästa filmen?

    Om jag bara räknar filmer jag aldrig tidigare sett… då blir det Svinalängorna från 2010. Otroligt bra film!

    Bästa serien?

    Kanske This is going to hurt? Eller nej förresten, det blir Threesome! Otroligt skådespeleri av två debutanter.

    Bästa scenföreställningen?

    Mitt i livet på Stadsteatern, och Vansinnet på Backa teater.

    Bästa boken?

    Oj, jag har läst så mycket bra böcker under 2024 – 33 stycken faktiskt om man räknar med fackböcker. Under detta stycke kommer en lista med alla böcker och länkar till mina recensioner, ungefär i kronologisk ordning som jag läste dem. Men om jag ändå måste bestämma mig för en bok, så tror jag att Hanya Yanagiharas To Paradise (2022) var min allra bästa läsupplevelse år 2024, tätt följt av (utan inbördes ordning) Vikarien, Systrarna, Stacken och Stad-serien av Per Anders Fogelström.

    1. Allegro Pastell – Leif Randt (2020)
    2. Women, race and classAngela Davis (1981)
    3. Stacken – Annika Norlin (2023)
    4. SystrarnaJonas Hassen Khemiri (2023)
    5. Jävla Karlar – Andrev Walden (2023)
    6. En dag i Ivan Denisovitjs liv Aleksandr Solzjenitsyn (1962)
    7. Därför tar kärleken slutEva Illouz (2020)
    8. To Paradise Hanya Yanagihara (2022)
    9. Vikarien David Norlin (2024)
    10. DjävulsgreppetLina Wolff (2022)
    11. SapiensYuval Noah Harari (2014)
    12. 1959 – Ingrid och Georg, en kärlekshistoria – Helena Von Zweigberg (2022)
    13. All I want for Christmas is planekonomi – Sara Granér
    14. Ja till liv! – Liv Strömquist
    15. Farlig midsommar – Tove Jansson (1954)
    16. Sniglar och snö – Agneta Pleijel (2023)
    17. Barn av sin stad – Per Anders Fogelström (1962)
    18. Cowgirls – Carolina Bång (2011)
    19. Minns du den stadPer Anders Fogelström (1964)
    20. I en förvandlad stadPer Anders Fogelström (1966)
    21. Sinnenas tidAnnie Ernaux (1991)
    22. Om det politiskaChantal Mouffe (2005)
    23. Philosophy of social scienceTed Benton & Ian Craib (2010)
    24. Bränn alla mina brevAlex Schulman (2018)
    25. Jag ser allt du görAnnika Norlin (2020)
    26. SpådomenAgneta Pleijel (2015)
    27. Kometen kommerTove Jansson (1969/1946)
    28. Stad i världen – Per Anders Fogelström (1968)
    29. Towards a green democratic revolutionChantal Mouffe (2022)
    30. Borta med vinden (del 1) – Margaret Mitchell (1936)
    31. Trollkarlens hatt – Tove Jansson
    32. Kungen av NostratienTony Samuelsson (2020)
    33. Pythian PratarLiv Strömquist (2024)

    Vad önskar du av 2025?

    Jag önskar att mitt nya liv som mamma och föräldraledig kommer att behandla mig så väl som det går. Alltså att förlossningen inte blir ett trauma, och att post-partum inte blir allt för tung. Det är väl inte för mycket begärt? Kanske skall konkretisera: jag önskar mig en vinter och vår som långsamt krymper och zoomar in till mitt lilla liv, där allt utanför blir mindre viktigt och där jag får kokonga i en bebisbubbla och njuta av mitt nya liv, tillsammans med Are. Samtidigt önskar jag sedan att senhösten långsamt skall bestå i att åter öppna upp världen igen, på ett skonsamt sätt.

    Vill du också svara? Här är hela listan:

    Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig?
    Bästa dagen på året?
    Vad gjorde du på din födelsedag?
    Vad gjorde du på påsk?
    Vad gjorde du på midsommar?
    Vad gjorde du på jul?
    Bästa matupplevelsen?
    Vad gjorde dig riktigt glad 2024?
    Och ledsen?
    Vad spenderade du mest pengar på?

    Hur var träningen 2024?
    Bästa låten?
    Bästa filmen?
    Bästa serien?
    Bästa scenföreställningen?
    Bästa boken?
    Vad önskar du av 2025?


Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Trion – Johanna Hedman (2021)

Jag har precis, på rekommendation från Anna, läst ut romanen Trion av Johanna Hedman. Det är också en mycket välskriven debutroman av en ung kvinna (precis som Tranorna flyger söderut) som jag läste ut på typ tre dagar (men jag har ju också föräldraledigt nu och mycket tid så det bidrar väl, men boken var också väldigt bra och läsvärd!).

Boken är uppdelad i tre delar, där första och sista delen bara är ett par sidor och liksom ramar in mittendelen, som är själva lejonparten av boken. Här möter vi två stycken “jag”: Thora, den svala juriststudenten som kommer från gamla pengar och är väl bevandrad både i den ekonomiska och kulturella eliten, och Hugo, som kommer från Lund och läser strökurser i statskunskap, och som bor inneboende hos Thoras föräldrar, de “bohemiska borgarna” Aron och Laura. I Aron och Lauras flådiga våning träffas Thora och Hugo ibland som hastigast, men det är inte förrän August – Thoras barndomsvän och älskare – blir vän med Hugo som de tre börjar umgås med varandra. Med sensommaren i Stockholm som fond utvecklas ett starkt band dem emellan, men balansen är skör. Det finns en sexuell laddning som ibland dallrar mellan två av dem, ibland mellan alla tre, men var ligger egentligen makten?

Triader, eller trios, är fascinerande koncept. Jag kommer att tänka på Sandra Beijers Allt som blir kvar när jag läser, för den handlar också om en trio någonstans i Stockholm en sommar, som också balanserar på gränsen mellan makt, kärlek och sex, och där man aldrig riktigt vet var man har varandra, eller vem som har övertaget. Jag kommer också att tänka på Conversations with friends av Sally Rooney (har dock bara sett TV-serien och inte läst boken då jag inte var så begeistrad av hennes Normal people som alla verkar vara), för även om den kanske snarare handlar om en kvartett än en trio, så är ett tydligt tema i boken/serien just sprängandet av monogamins gränser, precis som i Trion.

Men det jag stör mig på både i Trion och som störde mig i Conversations with friends är avsaknaden av kommunikation. Herregud människor, kommunicera med varandra för sjutton! Tänk att man kan göra så mycket handling av att saker och ting är outtalade och osäkra för att man inte pratar med varandra? Liksom, hade karaktärerna i Trion eller Conversations with friends varit flersamma på ett nice, öppet och ärligt sätt, hade det inte funnits så mycket story kvar, för det är liksom det som är den bärande linjen i båda dessa berättelser (och i många andra liknande). Det gör mig lite trött och jag har på ett sätt svårt att relatera. Det är också på ett sätt ett lite lat grepp, att storyn bärs upp väldigt mycket av att karaktärerna bara inte kommunicerar. Det är helt enkelt en lite tråkig – och gjord! – gestaltning av flersamhet. Undrar hur länge det dröjer innan man får se flersamhet skildras på ett för alla inblandade nice sätt i kulturen?! Jag diskuterade med Are och ingen av oss kunde komma på någon sådan representation.

Icke desto mindre vill jag ändå understryka att jag tyckte boken var bra, intressant och läsvärd!! Ett självklart språk med många snillrika metaforer, och dessutom hade boken – till skillnad från Sandra Beijers Allt som blir kvar med lite samma tema – ytterligare en dimension utöver flersamheten, nämligen klass. Jag säger inte så mycket mer om det nu, men det adderar verkligen något till boken. Sammanfattningsvis hade jag alltså stor behållning av boken, men speciellt mot slutet blev jag lite trött på det grunda i att mycket av storyn bygger på avsaknaden av kommunikation.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Category: Litteratur

  • Trion – Johanna Hedman (2021)

    Jag har precis, på rekommendation från Anna, läst ut romanen Trion av Johanna Hedman. Det är också en mycket välskriven debutroman av en ung kvinna (precis som Tranorna flyger söderut) som jag läste ut på typ tre dagar (men jag har ju också föräldraledigt nu och mycket tid så det bidrar väl, men boken var också väldigt bra och läsvärd!).

    Boken är uppdelad i tre delar, där första och sista delen bara är ett par sidor och liksom ramar in mittendelen, som är själva lejonparten av boken. Här möter vi två stycken “jag”: Thora, den svala juriststudenten som kommer från gamla pengar och är väl bevandrad både i den ekonomiska och kulturella eliten, och Hugo, som kommer från Lund och läser strökurser i statskunskap, och som bor inneboende hos Thoras föräldrar, de “bohemiska borgarna” Aron och Laura. I Aron och Lauras flådiga våning träffas Thora och Hugo ibland som hastigast, men det är inte förrän August – Thoras barndomsvän och älskare – blir vän med Hugo som de tre börjar umgås med varandra. Med sensommaren i Stockholm som fond utvecklas ett starkt band dem emellan, men balansen är skör. Det finns en sexuell laddning som ibland dallrar mellan två av dem, ibland mellan alla tre, men var ligger egentligen makten?

    Triader, eller trios, är fascinerande koncept. Jag kommer att tänka på Sandra Beijers Allt som blir kvar när jag läser, för den handlar också om en trio någonstans i Stockholm en sommar, som också balanserar på gränsen mellan makt, kärlek och sex, och där man aldrig riktigt vet var man har varandra, eller vem som har övertaget. Jag kommer också att tänka på Conversations with friends av Sally Rooney (har dock bara sett TV-serien och inte läst boken då jag inte var så begeistrad av hennes Normal people som alla verkar vara), för även om den kanske snarare handlar om en kvartett än en trio, så är ett tydligt tema i boken/serien just sprängandet av monogamins gränser, precis som i Trion.

    Men det jag stör mig på både i Trion och som störde mig i Conversations with friends är avsaknaden av kommunikation. Herregud människor, kommunicera med varandra för sjutton! Tänk att man kan göra så mycket handling av att saker och ting är outtalade och osäkra för att man inte pratar med varandra? Liksom, hade karaktärerna i Trion eller Conversations with friends varit flersamma på ett nice, öppet och ärligt sätt, hade det inte funnits så mycket story kvar, för det är liksom det som är den bärande linjen i båda dessa berättelser (och i många andra liknande). Det gör mig lite trött och jag har på ett sätt svårt att relatera. Det är också på ett sätt ett lite lat grepp, att storyn bärs upp väldigt mycket av att karaktärerna bara inte kommunicerar. Det är helt enkelt en lite tråkig – och gjord! – gestaltning av flersamhet. Undrar hur länge det dröjer innan man får se flersamhet skildras på ett för alla inblandade nice sätt i kulturen?! Jag diskuterade med Are och ingen av oss kunde komma på någon sådan representation.

    Icke desto mindre vill jag ändå understryka att jag tyckte boken var bra, intressant och läsvärd!! Ett självklart språk med många snillrika metaforer, och dessutom hade boken – till skillnad från Sandra Beijers Allt som blir kvar med lite samma tema – ytterligare en dimension utöver flersamheten, nämligen klass. Jag säger inte så mycket mer om det nu, men det adderar verkligen något till boken. Sammanfattningsvis hade jag alltså stor behållning av boken, men speciellt mot slutet blev jag lite trött på det grunda i att mycket av storyn bygger på avsaknaden av kommunikation.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

    Jag har precis, på rekommendation från Anna, läst ut romanen Trion av Johanna Hedman. Det är också en mycket välskriven debutroman av en ung kvinna (precis som Tranorna flyger söderut) som jag läste ut på typ tre dagar (men jag har ju också föräldraledigt nu och mycket tid så det bidrar väl, men boken var…

  • Tranorna flyger söderut – Lisa Ridzén (2024)

    Jag läste alldeles nyss ut Lisa Ridzéns fenomenala debutroman Tranorna flyger söderut som vann Årets bok ifjol. Och det med rätta! Det här är en lågmäld men samtidigt storslagen roman, som går rakt in i hjärtat och som jag sträckläste på två dagar, trots att den “bara” handlar om en gammal mans sista tid i livet. På detta sätt påminner romanen om Wilhelm Mobergs underbara Din stund på jorden från 1963, som också handlar om en gammal man (Albert Carlson) som på ålderns höst ser tillbaka på sitt liv med glädje och sorg, och som bland annat kommer till insikt om att “Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna” vilket jag tycker är ett så vackert citat. Lite liknande insikter verkar Bo, som är huvudpersonen (och jag:et) i denna roman också få.

    Bo är alltså nu en gammal man, som bor ensam i sitt hus i de jämtländska skogarna, där han också växte upp i ett klassiskt arbetarhem. Hans fru Fredrika, som han varit gift med i över sextio år och som han hela tiden refererar till som “du” i boken, som om hela romanen är lite av ett brev till eller konversation med henne, har länge varit förlorad i demensens dimma och bor därför på ett hem. Hon är bara ett skal av sitt forna jag, men trots det lyser Bos kärlek till henne igenom varje sida. Hos Bo finns också sonen Hans, som han har en något spänd relation med. Å ena sidan vill han visa de ömhetsbetygelser för sonen som han aldrig fick av sin egen far (“gubben”), men på något sätt fastnar det alltid i halsen, och å andra sidan är han rasande på sonen för att han svikit sin arbetarbakgrund och för att han vill ta Bos älskade hund Sixten ifrån honom, eftersom Hans anser att Bo inte längre kan ta hand om Sixten. Och det är detta som är konfliktlinjen som spänner över hela boken – Bo som för sin stillsamma tillvaro i sitt hus i sällskap av Sixten och täta besök av hemtjänsten, och sonen Hans som också hälsar på ofta och som försöker få Bo att inse att det här går inte längre.

    Det här är en skickligt skriven roman som grep tag i en från första sida. Nutiden blandas sömlöst med Bos minnen från det förflutna, som gör att man långsamt förstår mer och mer om varför han är som han är, men också med hemtjänstens korta anteckningar i stil med “Bo sov när jag kom. Värmde på lite gröt och gick ut med Sixten. Bo verkar lite orolig. /Ingrid”. Det är hjärtskärande och samtidigt vackert, för man får liksom en bild av hur det är att befinna sig i ålderns vinter, eller då tranorna flyger söderut för att citera titeln. Lite som filmen The father med Anthony Hopkins och Olivia Coleman från 2020, som också handlar om åldrande ur den åldrandes eget perspektiv, även om filmen är en thriller och det här snarare är en vemodig och vacker roman.

    Utöver Wilhelm Mobergs Din stund på jorden påminde mig boken också om Kerstin Ekmans Löpa varg, Karin Smirnoffs Jag for ner till brortrilogi, och Annika Norlins Stacken. Dels för att alla dessa tre böcker på olika sätt utspelar sig i och relaterar till skogen på olika sätt, precis som Tranorna flyger söderut, men också av andra anledningar. Löpa varg är exempelvis också en berättelse som berättas ur en gammal mans perspektiv (dock kanske mer på ålderns höst än vinter), som också har hund och är pensionerad. Karin Smirnoffs trilogi om Jaana Kippo gjorde sig påmind på många sätt, inte bara för att den också utspelar sig i Norrland utan också för att det fanns likheter mellan Jaana Kippos “fadren” och Bos “gubben”, och så skildringarna av hemtjänsten som finns framförallt i andra boken (Vi for upp med mor), och som också är väldigt närvarande i Tranorna flyger söderut. Och så de norrländska (jämtländska?) orden förstås, som att “he” något eller “perer” (dvs potatis). Slutligen påminde mig boken som sagt också om Annika Norlins författarskap, kanske framförallt hennes debutroman Stacken, också eftersom den utspelar sig någonstans i de norrländska skogarna och det finns som en speciell relation till naturen som skrivs fram på ett vackert sätt. Liksom den ömhet med vilken karaktärerna skrivs fram, en skicklighet också Annika Norlin besitter (ser fram emot hennes nästa roman som ska komma ut i år!!).

    Det här är en mycket bra bok som jag verkligen rekommenderar!


    One response to “Tranorna flyger söderut – Lisa Ridzén (2024)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Den lånar jag när skolan slutat

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

    Jag läste alldeles nyss ut Lisa Ridzéns fenomenala debutroman Tranorna flyger söderut som vann Årets bok ifjol. Och det med rätta! Det här är en lågmäld men samtidigt storslagen roman, som går rakt in i hjärtat och som jag sträckläste på två dagar, trots att den “bara” handlar om en gammal mans sista tid i…

  • Tre fackböcker jag läst på sistone

    Jag har läst tre fackböcker i rekord-takt de senaste dagarna: Girig-Sverige av ekonomijournalisten Andreas Cervenka (2022); Amning i nöd och lust av Lin Dalén (2018); samt Give birth like a feminist av Milli Hill (2019).

    Amning i nöd och lust: skapa bra förutsättningar för amning och bli din egen amningsrådgivare – Lin Dalén (2018)

    Det här är en utmärkt bok att läsa för alla som planerar att amma på något sätt, eller som är mitt i amningen och kämpar, eller för alla som är intresserade av amning i allmänhet. Boken ger en dels information om amning och hur det funkar, dels tips/råd om hur man ammar, samt praktiska lösningar på problem som kan uppstå vid amning. Jag skulle säga att de viktigaste lärdomarna från boken är följande, som jag nu skriver ur minnet:

    • Mjölproduktionen ökar med efterfrågan, d.v.s. ju mer man ammar desto mer mjölk. Om man vill öka sin produktion är alltså lösningen att amma oftare (och vice versa). Att man “har för lite mjölk” och att ens barn “måste” få ersättning är alltså en sanning med modifikation. Man kan öka sin produktion!
    • Prolaktin och oxytocin är de viktigaste hormonerna vid amning. Prolaktin är det som hjälper till att bilda mjölken – och det är högre nivåer av prolaktin på nätterna (varför det är bra att nattamma om man vill öka sin produktion) – och oxytocin är det som hjälper till att driva ut mjölken. Precis som vid förlossning, där oxytocinet också spelar en viktig roll, kan hormonet vara svårt att locka fram, och mentala spärrar kan sätta stopp för utdrivningen. Då är det viktigt med en lugn och o-stressig miljö, kanske att man kan få massage och på andra sätt boosta oxytocinet så att utdrivningen kommer igång.
    • Ersättning och flaskmatning är inte lösningen på ett amningsproblem, det är ett svar på symptomen. Tyvärr är det dock många som får rådet att ge ersättning och/eller börja flaskmata om man har amningsrelaterade problem som t.ex. såriga bröstvårtor eller att barnet inte går upp i vikt, men ersättning är som sagt inte en lösning på grundproblemet (och kan i värsta fall förvärra det amningsrelaterade problemet eftersom sugtekninen vid flaska är annorlunda än vid bröstet, och ett barn kan då börja amningsstrejka vilket leder till mindre efterfrågan och därmed mindre produktion och så är en ond cirkel påbörjad). En bra amningsrådgivare ställer frågor för att ta reda på grundproblemet. Exempelvis: har barnet ett bra tag vid bröstet, som gör att utdrivningen fungerar optimalt? Ammar mamman på barnets tidiga signaler? Ammar man ofta? O.s.v.
    • Ett bra tag är A och O. Barnet skall ha mycket bröst i munnen, så att bröstvårtan hamnar långt bak i svalget (det är alltså inte bröstvårtan de suger på). Detta kan åstadkommas med att (förutom att lyssna till barnets tidiga signaler på att det vill amma) vara mage mot mage, låta bröstvårtan vara i höjd med näsan, låta barnet gapa stort och sedan försiktigt föra barnets huvud mot bröstet – utan att tvinga barnet på bröstet. Barnet skall ta bröstet själv. Ett bra tag kännetecknas sedan av att det inte gör ont – det kan göra lite ont de första sekunderna, men sedan skall smärtan släppa. Om den är ihållande eller ökar skall man försiktigt lossa vakuumet genom att lirka in ett litet finger i barnets mun och börja om, för amning skall inte göra ont. När barnet ammar skall kinderna vara runda snarare än insugna, och bebisen gärna ha en dubbelhaka. Efter amning skall bröstvårtan se normal och rund ut – om den är tillplattad har barnet haft ett dåligt tag som kan leda till problem i framtiden.

    Jag kommer nog låna den här boken igen för att ha tillgänglig vid amning, om det skulle uppstå problem. Min intention och vilja är att helamma, men jag är också fullt införstådd med att amning inte alltid är straight forward och att det kan vara kämpigt. Och att välmenande råd och gester från omgivningen (t.ex. en närstående som säger “jag ser hur du kämpar, ska vi inte börja med flaska istället?”) kan vara förödande eftersom de bidrar till att minska tron på sin amningsförmåga, när man där hade behövt någon som peppar en. Samtidigt är det ju en balansgång – för det är inte värt att amma till varje pris, t.ex. återkommande mastrit (mjölkstockning) och liknande. Men som sagt, min intention är att helamma ca de första 6 månaderna och då har denna bok varit jättebra att läsa 🙂

    Give birth like a feminist: your body, your baby, your choices – Milli Hill (2019)

    Den här boken på ca 350 sidor sträckläste jag på två dagar. Jag fick tips från bibliotekarien som såg att jag höll på att låna massa olika förlossningsrelaterade böcker, och hon tyckte jag skulle läsa denna 🙂 Men jag skall lämna tillbaka den på torsdag så var tvungen att skynda mig att läsa ut – plus att jag misstänkte att det kanske inte var så mycket nytt. Och det var det inte, men jag tyckte denna bok skrev om det jag redan vet – d.v.s. att förlossningsvården generellt är väldigt patriarkal och att det finns en utbredd misstro gentemot kvinnors förmåga att föda barn som återspeglas i allt från ökad medikalisering av förlossningar, förlossningsrädsla, dåliga förutsättningar för fysiologisk födsel, underfinansierad förlossningsvård etc etc – på ett väldigt bra sätt! Så ska man läsa någon bok på detta ämne kan man läsa denna 🙂 Den är dock något UK-centrerad men jag tycker inte det gör så mycket.

    Huvudbudskapet i boken är att födande är en feministisk fråga, och att föda feministiskt handlar om att stå upp för rätten till att föda hur och var man vill, utan påtryckningar eller dömanden från vården, nära och kära eller samhället. Det är därför planerat kejsarsnitt utan medicinska riskindinationer är lika mycket en feministisk födsel som en full on fysiologisk födsel i hemmet, eftersom båda handlar om en kvinnas val att ta kontroll över sin födsel (även om man såklart bör gå till botten med varför fler och fler kvinnor vill ha kejsarsnitt, en fråga boken indirekt tar sig an). Att födande är en feministisk fråga handlar om att det är (biologiska) kvinnor som föder, och att de i denna process ofta reduceras till en slags behållare för barnet, vars väl och ve är det enda som spelar roll. Självklart vill alla som föder att deras barn ska må bra, men i förlossningsvårdens iver att prioritera säkerheten för barnet, förminskas ofta mammans vilja och intuition. Detta syns både explicit och implicit. Exempelvis i hur olika procedurer och interventioner under en förlossning framställs som om de är obligatoriska, i sättet de förmedlas: “Nu behöver vi göra en vaginal undersökning” eller “Vi måste ta CTG innan du får gå i badet” o.s.v. Fastän allt sådant är helt frivilligt, och upp till den födande att ge sitt informerade samtycke till (eller inte)! Faktum är att det är många som inte vet att man får säga nej till saker och ting, och att det inte är okej att någon stoppar upp sina fingrar i ens kön utan informerat samtycke, ändå händer detta jätteofta inom förlossningsvården!

    Som sagt, det var inte så mycket nytt, men jag tyckte ändå boken var läsvärd och hade jag rekommenderat en förlossnings-relaterad bok som främjar det fysiologiska och uppmanar den födande att ta kontrollen över sin förlossning hade jag nog rekommenderat denna 🙂

    Girig-Sverige: Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika – Andreas Cervenka (2022)

    Slutligen har jag också läst Girig-Sverige av Andreas Cervenka, som var en intressant bok om hur Sveriges politik – till skillnad mot vad många speciellt icke-svenska personer tror – främjar de allra rikaste. Hur vår skatt på arbete visserligen är bland de högsta i världen – men hur vår skatt på kapital är näst intill obefintlig. Faktum är att det är få länder i världen som kan mäta sig med Sverige när det gäller hur väl vi krattat för miljardärerna: arvsskatten är borta, fastighetsskatten är borta, förmögenhetsskatten är borta, och ISK-kontona har införts som ett lågskattealternativ för investerare. Boken är fullproppad med siffror och exempel som är hisnande att läsa, för det är verkligen tydligt hur fucked up allting är. Socialist-Sverige är ett minne blott. Ibland blir det liiite väl siffer-tungt, men jag tyckte ändå boken var intressant, roligt skriven, och läsvärd. Kul också att man kan läsa en till synes lite torr fackbok om ekonomi med stor behållning, just för att den är välskriven och intressant.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

    Jag har läst tre fackböcker i rekord-takt de senaste dagarna: Girig-Sverige av ekonomijournalisten Andreas Cervenka (2022); Amning i nöd och lust av Lin Dalén (2018); samt Give birth like a feminist av Milli Hill (2019). Amning i nöd och lust: skapa bra förutsättningar för amning och bli din egen amningsrådgivare – Lin Dalén (2018) Det…

  • The Song of Achilles – Madeline Miller (2011)

    Efter tips från min kollega och vän Anna har jag läst The Song of Achilles av Madeleine Miller (2011). Det är helt enkelt sagan om Achilles, men från en annan point of view än den vanliga, nämligen Patroclus, eller Achilles potentielle älskare, beroende på hur man tolkar Odysséen. Hur som helst börjar i alla fall berättelsen hos Patroclus, som efter ett bråk med en jämnårig som av misstag slutar i dråp blir landsförvisad, något som hans far knappast verkar vara så missnöjd över eftersom Patroclus inte lever upp till faderns förväntningar över hur en man borde vara. Under sin exil möter Patroclus den jämnåriga, karismatiska halvguden Achilles, som är son till den man som tagit emot Patroclus och andra landsförvisade unga pojkar. Achilles mor är havsnymfen och gudinnan Thetis, och med hennes gudaglans i sitt blod är Achilles både vacker och skicklig i krigskonst. Patroclus är fascinerad, och det verkar som att intresset inte är enkelriktat – av någon anledning som Patroclus inte riktigt förstår väljer Achilles Patroclus som sin följeslagare, till många av de andra unga pojkarnas förtret. Under den lyckliga tid som följer blir Patroclus och Achilles väldigt nära, något som Thetis ogillar starkt. I ett försök att splittra de unga tu – som kanske börjar hysa känslor för varandra som är mer än bara vänskapliga – skickas Achilles på utbildning hos kentauren Chiron, men Patroclus rymmer efter och under utbildningen hos Chiron uppe i bergen är de utom synhåll för Thetis, liksom för de händelser som sker i resterande Grekland. Hos Chiron får de vara sig själva, och som läsare blir man så sugen på att få vara där med dem, för allt är så vackert beskrivet, från grottan med den porlande bäcken, till floden där de badar, till ängen och träden, den första snön om hösten och de första knopparna på våren.

    En dag förstörs dock idyllen av ett besök med ett meddelande: prinsessan Helen har blivit kidnappad till Troja, och nu är Grekland i uppror över denna skymf, och rustar för krig. Eftersom Achilles är en av de skickligaste krigarna i världen, vill Agamemnon och de andra kungarna ha honom med sig på sin sida. Dessutom har Patroclus en ed att uppfylla. Ska de tvingas lämna berget och Chiron och gå ut i krig, eller kan Achilles på något sätt slippa undan sitt öde?

    Jag tyckte boken var fängslande, lättläst och rolig, med ett vackert och målande språk. Störst behållning hade jag dock av den del som utspelade sig hos Chiron, för allt var så idylliskt och mysigt och vackert att vara i. Alla krigsåren vid Troja blir något utdragna måste jag säga. Icke desto mindre var det en välskriven bok som jag tyckte om att läsa, och det var ett väldigt bra slut.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

    Efter tips från min kollega och vän Anna har jag läst The Song of Achilles av Madeleine Miller (2011). Det är helt enkelt sagan om Achilles, men från en annan point of view än den vanliga, nämligen Patroclus, eller Achilles potentielle älskare, beroende på hur man tolkar Odysséen. Hur som helst börjar i alla fall…

  • Två graviditetsrelaterade böcker

    Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte direkt någonting nytt, utan det var bara ett annat sätt att skriva om fysiologisk förlossning (dvs utan medicinska interventioner) såsom jag läst i tidigare böcker. Här väver dock Reed in det fysiologiska och kunskapen om vad som främjar det samt varför det är bra både för den födande och barnet, med “ancient wisdom” och “herstory”. Greppet är inte helt olikt det Yuval Noah Harari gör i Sapiens, åtminstone första delen som sagt utgör den historiska”warp” som den moderna kunskapen “vävs” omkring. Även om det inte var någon direkt ny kunskap var det ändå intressant läsning. Orgasmic birth läste jag dock väldigt slarvigt för det var inte heller någon ny kunskap alls, utan handlade framförallt om fysiologisk förlossning det också, och vad som främjar det. Det “orgasmiska” tar ganska liten plats i boken, men basically är take:n att med en fysiologisk födsel finns det möjlighet att uppleva förlossningen som väldigt sexuell, och t.o.m. orgasmisk. Det här med att födseln kan vara sexuell har jag stött på förut när jag läste en DN-intervju med rockstjärne-barnmorskan Gudrun Abascal, som menar att man bör på förlossningsrum som just sexrum. Och det makes so much sense!! Dämpat ljus, ostördhet, lugn, kanske lite skön musik, frihet att röra sig som man vill/kroppen känns, det gynnar oxytocinet och det fysiologiska födandet, liksom samma komponenter gynnar sex. Om någon däremot mitt under ett knull skulle storma in, tända lamporna och säga åt en att lägga sig i en viss position eller att man måste göra en vaginal undersökning mitt i, då kommer man helt tappa lusten. Samma mekanismer gäller vid födande. Hur som helst Orgasmic birth kanske kan vara värd att läsa om man inte är insatt i det fysiologiska men den gav inte mig så mycket. Den är också väldigt USA-centrerad.


    2 responses to “Två graviditetsrelaterade böcker”

    1. […] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]

    2. […] bok Föda, Susanna Helis Föda utan rädsla (2024), Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaros Orgasmic birth (2010), Maria Bengtsson och Kristina Turners Revolution i BB-fabriken (2023), Rachel Reeds […]

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

    Jag plöjer på med graviditetsrelaterad litteratur, denna gång har jag läst Reclaiming birth as a rite of passage av Rachel Reed (2021) och Orgasmic birth av Elizabeth Davis och Debra Pascali-Bonaro (2010). Samtliga av dessa författare är barnmorskor, Rachel Reed disputerad sådan. Hennes bok, Reclaiming birth as a rite of passage, gav mig kanske inte…

  • Borta med vinden del 2 och Här ruvar havet

    Har läst ut två till böcker i mars: Borta med vinden del 2 av Margaret Mitchell (1936) och Här ruvar havet av Flora Wiström (2023). Vi börjar med Borta med vinden, vars första del jag skrev om här. Om första delen (som egentligen inte ens är en första del – det är bara att just den utgåvan jag läst, dvs från 60-talet, är uppdelad på två böcker eftersom boken är så himla lång, drygt 1000 sidor) handlade om upptrappningen till kriget och själva kriget, så utspelar sig denna andra del framförallt efter kriget, under Rekonstruktions-tiden. Denna period i USA:s historia var jobbigt för Södern – de hade förlorat kriget, spenderat sina Konfederationspengar, slavar blev frigivna, svarta män fick rösträtt och Nordstaterna ockuperade Sydstaterna och satte republikaner (för på den tiden var Demokrater och Republikaner förvirrande nog tvärtom jämfört med hur det är idag – det var Demokraterna som var de slavägande Sydstatarna och Republikanerna som var Nordstaterna) att regera. Utfattiga före detta slav- och plantageägare är bittra över situationen, men vägrar samtidigt låta fattigdomen definiera dem: de drömmer om svunna tider och upprätthåller sina överklassvanor, vägrar befatta sig med “scalawags” (vita sydstatsbor som stått på Republikanernas sida och alltså ansågs ha svikit Sydstaternas ideologi om vit överhöghet) och “carpetbaggers” (folk som kommit norrifrån  till sydstaterna för att pröva lyckan och därmed ansågs utnyttja Sydstaternas ruiner, och/eller stöttade Republikanernas politik). Alla utom Scarlett, dvs.

    Scarlett, handelskraftig och med tveksam moral, struntar i vad folk tycker. Hon vägrar att nånsin uppleva fattigdom, svält och krigets umbäranden igen, och därför gör hon vad hon kan för att säkra situationen, vad det än må kosta. Gifter sig med sin systers trolovade Frank Kennedy, exempelvis, och tar över hans plan att köpa ett sågverk med hjälp av ett lån från den i Atlanta djupt ogillade Rhett Butler. Trots maken Franks protester, och alla de fina (men fattiga) familjernas tydliga ogillande, driver Scarlett sin såg med järnhand, exempelvis genom att anställa fångar vilket anses skandalöst. Dessutom är hon kvinna! Bestörtningen över hennes beteende vet inga gränser. Samtidigt drar hon faktiskt in pengar och står på egna ben.

    Sedan handlar boken om de umbäranden som Scarlett och de runt omkring henne får ta itu med under Rekonstruktionstiden. Mycket kretsar just kring hur impopulär Scarlett är, eftersom hon inte beter sig som kvinnor “ska”, men också om hennes (för mig obegripliga) kärlek till Ashley, som hon aldrig kan få, eftersom han är gift med den milda Melanie. Och trots att Scarlett och Ashley ibland (enligt 1800-talets mått mätt) korsar gränser som inte får korsas, står Melanie alltid troget vid Scarletts sida, för lojal för att förstå att Scarlett egentligen trånar efter hennes make.

    Jag tycker att Borta med vinden absolut är läsvärd, inte minst hur historisk synpunkt eftersom man verkligen får en insikt i hur Sydstatarna resonerade då (när boken utspelar sig), på 1930-talet (då boken skrevs) och även idag, som ju är en produkt av dåtiden. Exempelvis förekommer Ku Klux Klan i boken helt okommenterat, och beskrivs som någon slags hemlig herrklubb för Sydstaternas forna överklass, som inte har särskilt mycket att göra varken med lynchningar eller vit makt, trots att det var/är det KKK handlar om. Det är historieförvrängning. Faktum är att boken är otroligt rasistisk, i allt från de ord som används (n-ordet förekommer hela tiden) till hur svarta beskrivs till hur hela det historiska skeendet framställs. Icke desto mindre är jag ändå glad att jag läst denna klassiker. Den är läsvärd, men absolut inte fantastisk. Jag fattar inte tjusningen som vissa verkar ha för boken, t.ex. Underbara Clara som nyligen skrev om boken och fick en massa kommentarer med folk som också älskar den. Fattar inte grejen? Och fattar framförallt inte varför man tycker den är så bra för kärlekshistorian. Vilken kärlekshistoria undrar jag? Den mellan Scarlett och Ashley? Den fattar man ju från sida 1 att den är dömd att misslyckas eftersom Scarlett bara projicerar något på Ashley som egentligen inte finns. Andra älskar boken för det starka kvinnoporträttet av Scarlett, men hon är en tämligen avskyvärd karaktär tycker jag, som inte vinner mycket av min sympati. Nej, som sagt, boken är läsvärd som ett historiskt verk, tycker jag, som kan ge inblick i hur Sydstaterna fungerade då och nu.

    Här ruvar havet av Flora Wiström då. En ganska så tunn bok som jag löste ut på två dagar (stor kontrast till tegelstenen Borta med vinden). Den utspelar sig någonstans i Bohuslän under ett par sommarveckor, där bokens huvudkaraktär, en tjej i 25-årsåldern, hälsar på sin pappa. Mellan dem finns så mycket som inte sägs – om pappans relation med styvmamman som blev som en riktig mamma som plötsligt tog slut, och om den relation som just tagit slut mellan huvudkaraktären (som jag inte minns namnet på) och hennes pojkvän sen flera år tillbaka. De pratar om allt utom der svåra, till fonden av bohuslänska klippor. Boken är ganska bra och man vill absolut läsa vidare, men det är tråkigt att den är så kort och ibland tycker jag Wiström (även i sin blogg) skriver lite… Äckligt? Både i bloggen och i boken. Alltså som att allt det äckliga med oss människor (typ att spy på fyllan eller göra något sjukt gränslöst) skrivs fram så rakt på, kanske som ett författargrepp för att göra det mer realistiskt, men för mig funkar inte det riktigt. Jag blir lite off put. Icke desto mindre som sagt en läsvärd bok.


    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

    Har läst ut två till böcker i mars: Borta med vinden del 2 av Margaret Mitchell (1936) och Här ruvar havet av Flora Wiström (2023). Vi börjar med Borta med vinden, vars första del jag skrev om här. Om första delen (som egentligen inte ens är en första del – det är bara att just…

  • Kläda blodig skjorta – Maja Larsson (2022)

    Jag har just läst ut Kläda blodig skjorta av Maja Larsson, som vann Augustpriset för årets fackbok år 2022. Och det är den sannerligen värd! Boken handlar om födandets historia de senaste 150 åren, det vill säga med start i slutet av 1800-talet. Den absolut största källan för boken är tidsskriften Jordemodern som gavs ut som en facktidning för barnmorskor och obstetriker sedan 1800-talet. Utifrån de skildringar av förlossningar och debattartiklar som finns i tidningen, målar Maja Larsson finkänsligt upp förlossningsvården från 1870-talet idag: från hemförlossningar via rationalisering och medikalisering, till att förlossningar sänds live av influencers på 2020-talet. Det är otroligt intressant! Jag lär mig en massa, och både skräms och inspireras av hur man hanterade födslar historiskt. Man kan säga att på 1800-talet födde man med livet som insats, och då handlade förlossningsvården i mångt och mycket om att i första hand få kvinnan att överleva. Döden var så närvarande då, så även om man såklart försökte få barnet att överleva också, så var det sekundärt. Måste barnet ut så måste det, och då är det viktigaste att rädda mamman: till sin hjälp hade barnmorskor då exempelvis tänger och borrar för att kunna stycka barnet inuti kroppen, om det av någon anledning fastnar och mammans liv står på spel. Nästa fas, när mödradödligheten går ner tack vare mer modern förlossningsvård, kan man istället börja fokusera på barnet. Med bättre teknik på 1900-talet ökar också övervakning och diagnostisering vilket förstås räddar många liv, samtidigt som mammornas upplevelse av förlossningen är helt ovidkommande. Snabbt blir sjukhusförlossningar standard, och i och med industrialisering tillämpas nästan en löpande band-filosofi med flera födande i samma rum, amning på fasta tider och inget pjåskande. Och sen ännu senare, med 1970-talets gröna vågen, får hemförlossningar och “naturliga” födslar en renässans och man börjar faktiskt bry sig om och inse att mammans upplevelse av det hela också är viktig.

    För alla som är intresserade av historia, i synnerhet kvinnohistoria så som den aldrig berättats förut, rekommenderar jag denna bok å det starkaste. Mycket bra och intressant! Sträckläste på tre dagar, det är bra betyg för en fackbok.


    One response to “Kläda blodig skjorta – Maja Larsson (2022)”

    1. […] i mars! Mycket förlossningsrelaterat (Reclaiming birth as a rite of passage, Orgasmic Birth, Kläda blodig skjorta) men också lite romaner (Borta med vinden del 2, Här ruvar havet samt Song of Achilles som jag […]

    Jag har just läst ut Kläda blodig skjorta av Maja Larsson, som vann Augustpriset för årets fackbok år 2022. Och det är den sannerligen värd! Boken handlar om födandets historia de senaste 150 åren, det vill säga med start i slutet av 1800-talet. Den absolut största källan för boken är tidsskriften Jordemodern som gavs ut…

  • Yellowface – Rebecca F. Kuang (2024)

    Jag har läst ut en ny bok! Yellowface av Rebecca Kuang, som har samma titel både på svenska och engelska, men jag läste på originalspråk (alltså engelska). Boken är en riktig bladvändare som man fastnar i direkt, för plotten är catchy: Athena Liu är en framgångsrik, sanslöst vacker ung Chinese American som just landat en deal med Netflix för sin senaste roman. June Hayward är hennes mediokra kompis vars debutroman ingen läst, och som är extremt avundsjuk på Athena. Under en sen kväll hemma hos Athena choke:ar Athena plötsligt på en för stor bit mat, och June bevittnar hur hennes kompis långsamt kvävs till döds. Kvar finns June med Athenas opublicerade manus, och frestelsen blir alltför stor. Hon publicerar manuset – efter en ganska omfattande bearbetning – i det tvetydiga namnet “Juniper Song” och boken blir en succé. Men boken skildrar kinesiska arbetares insatser under första världskriget, och June själv är vit, utan någon som helst koppling till Kina utöver sin döda vän. Snart gror misstankarna om att June stulit manuset, och anklagelser om plagiat och kulturell appropriering börjar hagla på Twitter.

    Ja ni hör ju, ganska catchy! Men även om boken är en väldigt spännande bladvändare tycker jag kanske den tappar lite farten. Eller inte tappar farten, men det är som att jag vill läsa för att få klart den nån gång. Lite som en serie med konstanta cliffhangers så att man bara måste vidare fastän man kanske inte tycker serien är toppen. Dessutom utspelar sig boken i en väldigt amerikansk kontext och språket är väldigt informellt, ungt och internet:igt. Det här är en bok som boomers hade haft svårt att läsa tror jag. Icke desto mindre läsvärd, och jag tyckte ändå att det var en bra bok som gav många intressanta tankar, exempelvis: vem får skriva vad? Var går gränsen mellan inspiration och stöld?


    One response to “Yellowface – Rebecca F. Kuang (2024)”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Den verkar ändå spännande att läsa

    Jag har läst ut en ny bok! Yellowface av Rebecca Kuang, som har samma titel både på svenska och engelska, men jag läste på originalspråk (alltså engelska). Boken är en riktig bladvändare som man fastnar i direkt, för plotten är catchy: Athena Liu är en framgångsrik, sanslöst vacker ung Chinese American som just landat en…

  • Stöld – Anna-Helén Laestadius (2021)

    Jag har nyss läst ut boken Stöld av Anna-Helén Laestadius från 2021. Detta då svenskdidaktikerna på mitt jobb har en bokklubb där de köper in en uppsättning böcker att diskutera varje månad, så personalrummet har ett gediget litet bibliotek med både klassiker och nyutkommet. Och Stöld har jag tidigare varit sugen på att läsa men nu dök den alltså upp i min väg så då läste jag. Och jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva bokens genre, kanske deckare…? Eller en spännings-roman kanske? För  det är så mycket mer än en blaskig deckare. Det är en bok som utspelar sig någonstans i svenska delen av Sápmi, där nioåriga Elsa under en skidtur på gärdet bevittnar hur hennes egen ren Nástegallu blir dödad. Mannen som gjort det märker att hon sett, och hotar henne. Elsa håller därför tyst, vågar inte berätta för någon, och hemligheten följer henne genom livet som tonåring och sedan ung kvinna.

    Under Elsas uppväxt i en renskötarfamilj, får man ta del av tillvarons upp- och nedgångar, men kanske framförallt nedgångar, då samebyn plågas av återkommande plågeri mot och dödande av renarna. De anmäler såklart, men utredningarna läggs ständigt ner, och brotten rubriceras ändå bara som stöld trots att hitta sina renar plågade till döds knappast kan beskrivas som en “stöld”. Man får som läsare också lära känna andra karaktärer än Elsa, även om hon är huvudpersonen och hjältinnan. Och långsamt vävs ett nät av en samtida samisk tillvaro, så som man (som icke-same) kanske aldrig tidigare läst eller sett. Små nyanser blottläggs, den fruktansvärda rasismen mot samer likaså, kärleken till naturen och till renarna blir tydlig, men också det patriarkat som Elsa försöker bryta. Det är nyanserat och spännande.

    Jag läste denna roman med stor behållning, speciellt andra halvan som jag läste nästan i ett streck. Det är kanske inget språkligt mästerverk direkt, men det är spännande och lättillgängligt, och inte minst viktigt att läsa denna roman. Rekommenderar!


    One response to “Stöld – Anna-Helén Laestadius (2021)”

    1. […] Profylaxboken och Revolution i BB-fabriken som jag skrev om här. Läste också Stöld (skrev om här) och Yellowface (skrev om här) och kämpar på med Borta med vinden del 2 […]

    Jag har nyss läst ut boken Stöld av Anna-Helén Laestadius från 2021. Detta då svenskdidaktikerna på mitt jobb har en bokklubb där de köper in en uppsättning böcker att diskutera varje månad, så personalrummet har ett gediget litet bibliotek med både klassiker och nyutkommet. Och Stöld har jag tidigare varit sugen på att läsa men…

  • Årssammanfattning 2024

    Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig?

    Ja, tre stora saker hände det här året som aldrig hänt mig innan, och som definitivt skall utmärka 2024 som ett år av nya omvälvande grejer i livet:

    1. Jag blev husägare
    2. Jag blev gravid
    3. Jag blev anställd som doktorand på Göteborgs universitet

    I den ordningen. Och egentligen kan man väl säga att alla dessa saker är tre drömmar som gått i uppfyllelse. Gud vad sjukt, jag har aldrig tänkt på det på det sättet, men så är det. Att köpa hus är det alla mina sparpengar har varit tänkta till i flera år, och 2024 var året då jag och Are bestämde oss för att göra slag i saken, och det gick rätt snabbt.

    Att få barn är något jag, vad jag kan minnas, alltid har vetat att jag vill, och jag var också tydlig med det redan när jag och Are började träffas, men det var först i somras som han så att säga sa “okej vi kör” och även det gick fort (på första försöket, kan man säga).

    Och att bli anställd som doktorand – eller alltså forskare – är också något jag länge drömt om.

    Bästa dagen på året?

    Oj, vad svårt. Kanske dagen då vi skrev på huskontraktet? Eller nej, det är nog ingen specifik dag så där, men någon av sommardagarna som var varma, när dagen började med frukost och bokläsning ute i solen/skuggan, och avslutades med middag, en kall öl eller ett glas vin och kanske chips i kvällssolen.

    Vad gjorde du på din födelsedag?

    Då hade jag 30-årsfest!!!! Ett mål jag hade för mig själv: 30-årsfirandet skall ske i mitt egna hus, inte i mammas och pappas. Det målet nådde jag!

    Vad gjorde du på påsk?

    Påsken var tidig (i mars) och kall, och firades i Spekeröd. Det var mysigt!!!

    Vad gjorde du på midsommar?

    Den firades också med familjen i Spekeröd hehe. Har nån märkt att jag är familjekär???

    Vad gjorde du på jul?

    Var med familjen i Spekeröd!!

    Bästa matupplevelsen?

    Svårt att välja en, men att äta middag i kvällssolen i ditt egna, nyinköpta hus, med mat delvis bestående av sånt du hittat i trädgården eller i skogen, och till det en kall och fruktig hazy IPA, det är svårslaget. Mmmmmm.

    Vad gjorde dig riktigt glad 2024?

    Asså, köpa hus, bli gravid och få en forskartjänst är ju svårslagna allihopa, men det är också skräckblandad förtjusning på alla tre (det är rätt läskigt att lägga två mille på ett hus, bli gravid och få en helt ny tjänst, även om jag är glad för alla tre). Så kanske ska säga Are istället? Han gör mig glad.

    Och ledsen?

    Folkmordet i Gaza

    Vad spenderade du mest pengar på?

    Kontantinsatsen till huset, samt räntan

    Hur var träningen 2024?

    2024 började starkt!!! Sprang t.ex. det längsta jag nånsin sprungit (1.7 mil) flera gånger, klättrade en massor (så mycket att jag överansträngde handleden och sedan inte kunde klättra resten av året) och fortsatte åtminstone under vårterminen spela beach, yoga mm. Kände mig stark! Så här en bra bit in i graviditeten har jag dragit ner på träningen av förklarliga skäl, men även p.g.a. att ha flyttat till Trollhättan. Beach:ade i början av terminen, men sen ville jag inte riskera att landa på magen, och samma med klättringen. Springningen fick jag ge upp rätt tidigt för det gjorde så satans ont i brösten. Ser fram emot att kunna träna helt ohämmat igen, och t.ex. upptäcka hur man kan klättra i Trollhättan med omnejd. Och så ska jag fortsätta röra mig så mycket som graviditeten tillåter 🙂

    Bästa låten?

    Svårt att säga… Kan inte bestämma mig för en som satte tonen för 2024.

    Bästa filmen?

    Om jag bara räknar filmer jag aldrig tidigare sett… då blir det Svinalängorna från 2010. Otroligt bra film!

    Bästa serien?

    Kanske This is going to hurt? Eller nej förresten, det blir Threesome! Otroligt skådespeleri av två debutanter.

    Bästa scenföreställningen?

    Mitt i livet på Stadsteatern, och Vansinnet på Backa teater.

    Bästa boken?

    Oj, jag har läst så mycket bra böcker under 2024 – 33 stycken faktiskt om man räknar med fackböcker. Under detta stycke kommer en lista med alla böcker och länkar till mina recensioner, ungefär i kronologisk ordning som jag läste dem. Men om jag ändå måste bestämma mig för en bok, så tror jag att Hanya Yanagiharas To Paradise (2022) var min allra bästa läsupplevelse år 2024, tätt följt av (utan inbördes ordning) Vikarien, Systrarna, Stacken och Stad-serien av Per Anders Fogelström.

    1. Allegro Pastell – Leif Randt (2020)
    2. Women, race and classAngela Davis (1981)
    3. Stacken – Annika Norlin (2023)
    4. SystrarnaJonas Hassen Khemiri (2023)
    5. Jävla Karlar – Andrev Walden (2023)
    6. En dag i Ivan Denisovitjs liv Aleksandr Solzjenitsyn (1962)
    7. Därför tar kärleken slutEva Illouz (2020)
    8. To Paradise Hanya Yanagihara (2022)
    9. Vikarien David Norlin (2024)
    10. DjävulsgreppetLina Wolff (2022)
    11. SapiensYuval Noah Harari (2014)
    12. 1959 – Ingrid och Georg, en kärlekshistoria – Helena Von Zweigberg (2022)
    13. All I want for Christmas is planekonomi – Sara Granér
    14. Ja till liv! – Liv Strömquist
    15. Farlig midsommar – Tove Jansson (1954)
    16. Sniglar och snö – Agneta Pleijel (2023)
    17. Barn av sin stad – Per Anders Fogelström (1962)
    18. Cowgirls – Carolina Bång (2011)
    19. Minns du den stadPer Anders Fogelström (1964)
    20. I en förvandlad stadPer Anders Fogelström (1966)
    21. Sinnenas tidAnnie Ernaux (1991)
    22. Om det politiskaChantal Mouffe (2005)
    23. Philosophy of social scienceTed Benton & Ian Craib (2010)
    24. Bränn alla mina brevAlex Schulman (2018)
    25. Jag ser allt du görAnnika Norlin (2020)
    26. SpådomenAgneta Pleijel (2015)
    27. Kometen kommerTove Jansson (1969/1946)
    28. Stad i världen – Per Anders Fogelström (1968)
    29. Towards a green democratic revolutionChantal Mouffe (2022)
    30. Borta med vinden (del 1) – Margaret Mitchell (1936)
    31. Trollkarlens hatt – Tove Jansson
    32. Kungen av NostratienTony Samuelsson (2020)
    33. Pythian PratarLiv Strömquist (2024)

    Vad önskar du av 2025?

    Jag önskar att mitt nya liv som mamma och föräldraledig kommer att behandla mig så väl som det går. Alltså att förlossningen inte blir ett trauma, och att post-partum inte blir allt för tung. Det är väl inte för mycket begärt? Kanske skall konkretisera: jag önskar mig en vinter och vår som långsamt krymper och zoomar in till mitt lilla liv, där allt utanför blir mindre viktigt och där jag får kokonga i en bebisbubbla och njuta av mitt nya liv, tillsammans med Are. Samtidigt önskar jag sedan att senhösten långsamt skall bestå i att åter öppna upp världen igen, på ett skonsamt sätt.

    Vill du också svara? Här är hela listan:

    Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig?
    Bästa dagen på året?
    Vad gjorde du på din födelsedag?
    Vad gjorde du på påsk?
    Vad gjorde du på midsommar?
    Vad gjorde du på jul?
    Bästa matupplevelsen?
    Vad gjorde dig riktigt glad 2024?
    Och ledsen?
    Vad spenderade du mest pengar på?

    Hur var träningen 2024?
    Bästa låten?
    Bästa filmen?
    Bästa serien?
    Bästa scenföreställningen?
    Bästa boken?
    Vad önskar du av 2025?


    Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut, eller: Hur utmärkte 2024 sig för dig? Ja, tre stora saker hände det här året som aldrig hänt mig innan, och som definitivt skall utmärka 2024 som ett år av nya omvälvande grejer i livet: I den ordningen. Och egentligen kan man väl säga att alla…