Tre verk jag konsumerat

Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.

Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).

Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.

Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.

Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.

För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.

Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)

Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta  av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.

Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.

Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.

Persona (1966)

Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktären utan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.

Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.

Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.