O-leggad

May 8th, 2021

Nåt otroligt hände förut. Jag blev inte leggad på Systemet!!!!!!!! Stod beredd med leg:et ifall han skulle be mig, men räckte inte fram det (har testat tidigare och då har jag blivit ombedd att visa). Men icke, blev inte frågad. Gled igenom smoothly utan att ha blivit leggad! Jag upprepar: de leggade mig inte! Otroligt som sagt. It’s a first. Vet inte om man ska vara glad eller ledsen? Ser jag så gammal ut!? Fast samtidigt. Också Mogen och Vuxen uppenbarligen. Och det vill man ju va. 🙂

Den vuxna Alice till er tjänst (ny LinkedIn-bild)

Status nyklippt

April 25th, 2021

Godmorgon godmorgon. Här ovan är en bild på mig som nyklippt som jag är. Det har stått på min to do-list länge: gå och klipp dig! Gjorde slag i saken spontant i fredags, precist på en runt-hörnet-salong utanför skolan. Älskar känslan av nysnaggat!

Denna vecka har det varit rätt intensivt plugg. Hade en inlämning i onsdags som jag jobbade med hela onsdagen (min lediga dag) och jag har en inlämning nu på tisdag som jag var tvungen att jobba med till sent igår och två timmar imorse då jag inte har tid i början på nästa vecka. Nu är det dock äntligen klart, phiew. Ska fira genom att gå ut på en promenad i det konstiga vädret. Krispig sol men blåst och kyla. När ska det bli vår igen I wonder!?

Girl, woman, other

April 18th, 2021

Jag läste ut en ny bok! Girl, woman, other av Bernardine Evaristo (2019) på rekommendation av Paulina som i sin tur fick rekommenderat av sin syster Daniela. Boken har nu gått vidare till vår gemensamma vän Daisy som var här och hälsade på.

Evaristo är professor i kreativt skrivande och det märks. Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.

Girl, Woman, Other: WINNER OF THE BOOKER PRIZE 2019: Amazon.co.uk:  Evaristo, Bernardine: 9780241984994: Books

Jobb

April 12th, 2021

Idag var jag tillbaka i skolan (d.v.s. på jobbet) igen efter en lång påsklovsledighet, och jag hade faktiskt längtat. Tror det beror på att jag är lite socialt understimulerad, men också för att jag tycker det är så kul. Och för att kollegan som jag vikarierat för så smått börjar komma tillbaka nu vilket är så skönt eftersom en massa ansvar lyfts från mina axlar. Har varit tufft att ha (almost) sole responsibility för niorna i framförallt deras religion, som varit det sista de har inom religion och därför påverkar deras slutbetyg som de söker in på gymnasiet med. Men rättningen är klar nu i alla fall och på fredag/måndag har de prov i ekonomi och sedan går vi redan över i nästa ämne, som då Samuel min kollega skall ha huvudansvaret över (är tanken i alla fall, sen får vi se hur mycket han pallar efter operationen).

Hur som helst. Gillar mitt jobb så mycket – kollegorna och eleverna är underbara tbh. Innan påsklovet firade vi av vår tidigare rektor Sanna som slutat och det var tävling arbetslagen emellan i olika fysiska grenar (vi vann yay) och sedan drog vi till Tullen runt hörnet där det blev ett par öl vilket ju var riktigt kul. Vill dricka öl med mina kollegor oftare haha. Och ha kvar dem som kollegor. Bedriver kampanj ge-Alice-en-fast-anställning sedan ett tag tillbaka genom att visa framfötterna, försöka vara en bra kollega och högt och tydligt säga att jag gärna stannar så länge jag får 🙂 Fick reda på idag att det finns en annan lärare utan lärarlegitimation (och dessutom “bara” med en kandidat) som är tillsvidareanställd, så varför inte jag? Som ju dessutom om allt går som det ska faktiskt får den där lärarlegitimationen nästa vår! Let us hope!

De vuxnas lögnaktiga liv

April 7th, 2021

Jag har läst ut en till bok, De vuxnas lögnaktiga liv av italienska Elena Ferrante. Jag fick den av Mim i julklapp.

De vuxnas lögnaktiga liv - Elena Ferrante - inbunden (9789113107370) |  Adlibris Bokhandel

Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld.

Jag tyckte om boken, det är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa. Här hittade jag en mycket mer utförlig bokrecension.

Chockdoktrinen

March 31st, 2021

För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinen på Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala marknadspolicies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det, alltså att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies.

Naomi Klein ger hopp i en hopplös tid – Opulens
Chockdoktrinen : katastrofkapitalismens genombrott | Ordfront förlag

Boken börjar med att redogöra för vad chockterapi är, alltså the literal one som användes av bl.a. den kontroversiella psykiatrikern Ewan Cameron på 50- och 60-talen under mycket tveksamma omständigheter i de s.k. Montreal-experimenten vilket betalades av CIA. Syftet var att liksom sudda ut patienters tidigare negativa tankemönster genom intensiva elchocker och “sensory deprivation” alltså att alla ens sinnen stryps till ett minimum, för att få “ett blankt papper” där man kan “börja om”. Många patienter upplevde istället s.k. retrograde amnesia, alltså att man glömmer saker man lärt sig som barn som t.ex. att gå och prata.

Boken kommer sen in på Milton Friedman och hans Chicago School of economics, en laissez faire-vurmande marknadsälskande skola med målet att skapa en totalt fri marknad utan någon statlig inblandning. Klein kopplar sen ihop den bokstavliga chockterapin, alltså den som användes för att chocka patienter så till den grad att man kunde omdesigna dem, introducera något nytt och friskt på ett “blankt papper”, med den bildliga chockterapin (eller ja den är väl bokstavlig i en annan aspekt i för sig), eller chockdoktrin, som enligt Klein användes för att omvända sydamerikanska ekonomier från vänster till höger på 1970-talet. Hon tar Chile som exempel, där Pinochets kupp 1973 mördade den tidigare socialistiske presidenten Salvador Allende och tog makten, med repression, våld och förföljelse av vänsteraktivister som följd. Marknadsekonomiska policys infördes, ledda av chilenska ekonomer som läst på Chicagos universitets ekonomiska fakultet (finansierat a CIA) och som blivit undervisade av självaste Milton Friedman. Klein kopplar ihop den fysiska tortyren mot vänsteraktivister med ekonomisk chockterapi – alltså att införa marknadsekonomi mitt i chocken efter militärkuppen. Klein argumenterar alltså för att neoliberalism är en inherent våldsam ideologi, vars ekonomiska system kapitalism kräver någon typ av chock eller våld för att införas. (Uppfriskande att läsa denna tes eftersom högerfolk är väldigt snabba med att anklaga kommunismen för att ha skördat miljontals liv – vilket för övrigt inte ens är sant om en syftar på det ekonomiska system som Marx skrev fram, vilket aldrig ens existerat, utan kidnappats och satts felaktigt till verket av diktatorer som Mao och Stalin – utan att syna sin egen ideologi).

Många skulle kanske hävda att marknadsekonomi införts på många ställen utan våld eller ekonomisk chockterapi, men detta argument bemöter Klein genom att redogöra för hur även Thatcher använde en slags mild “chockterapi” genom Falklandskriget, och för hur fria marknads-reformer i Bolivia möjliggjordes av en redan existerande ekonomisk kris och den amerikanska ekonomens Jeffrey Sachs charm.

I nästa del av boken går Klein igenom ett antal länder och redogör för hur marknadsekonomiska reformer införts genom olika former av mer eller mindre våldsamma chockterapier. Hon skriver om Polen som pressades av IMF att införa marknadsekonomi på 90-talet (dvs, sälja av statliga tillgångar till skämtpriser, privatisera gruvor, avreglera priser mm mm), om liberaliserandet av Kinas ekonomi och protesterna på Himmelska Fridens Torg, om hur kampen mot apartheid i Sydafrika visserligen avskaffade apartheid men på bekostnad av införandet av marknadsekonomiska principer, om hur Sovjets fall och Yeltsins maktövertag möjliggjorde dagens ryska oligarker, och om hur Tigernationerna (dvs Taiwan, Hong Kong, Sydkorea och Singapore) tvingades sälja av statliga tillgångar till utländska, privata företag.

Klein fortsätter sedan att diskutera vad hon kallar “Disaster Capitalism Complex”, dvs hur privata företag profiterar på katastrofer. Hon kommer sedan in på USA:s invasion av Irak 2003 vilket Klein beskriver som den hittills största implementeringen av ekonomisk chockterapi, då stats-ägda företag massprivatiserades vilket resulterade i massarbetslöshet vilket Klein argumenterar vad en medverkande faktor till att många arbetslösa sedan gick med i islamistiska grupper. Hon diskuterar svängdörrarna mellan näringslivet och politiken och om hur säkerhets- och militärföretag literally tjänar på krig.

Detta var en mycket bra och lärorik bok, om än tung eftersom det är just en fackbok. Men en spännande sådan! Men man behöver vara koncentrerad när man läser, och kanske ha lite koll på ekonomi och ideologi för att förstå. Den är sprängfull av dubbel- och trippelkollade källor och referenser, och är alltså en solid kritik mot marknadsekonomi. Rekommenderar starkt!

Det gjordes en dokumentär baserat på boken som en kan se på här. Så får en 700 facklitterära sidor i ett bekvämt 1,5 timmars dokumentärformat istället 🙂

Status-uppdatering

March 28th, 2021

Hallå mina små!

Idag är det söndag kväll och i ugnen har jag potatis och morötter som håller på att rostas. Jag har gjort en av mina bästa vår/sommar-recept, original från Gustav “Jävligt gott”, nämligen formbar färs-biffar med citronzest mm i. I originalreceptet är det egentligen kapris också, och säkert andra saker som jag inte minns, men jag brukar i alla fall höfta och enligt receptet ha i citronzest och citronsaft, en halv till en hel deciliter panko-ströbröd (beroende på hur mycket färs en har), hackad gul lök och en skvätt soja. Det är det viktigaste. Idag hade jag även i hackad persilja! Kommer bli så gott till ugnsgrillade rotfrukter och en kall yoghurt-sås. Vårigt.

Apropå vår har jag gjort en ny spellista. Brukar göra det med jämna mellanrum. Alltså jag har ju redan jättemycket spellistor utifrån genre, men med jämna mellanrum gör jag även spellistor utifrån vilken musik jag lyssnar på för stunden, och så brukar jag lägga in ny musik där. Det är ganska mysigt, för jag döper spellistorna som månad/årstid + år, och har gjort det sedan flera år tillbaka, så när jag lyssnar på nån gammal spellista kastas jag tillbaka lite till den tiden (förutsatt att jag lyssnade mycket på spellistan). Hur som helst ser jag i alla fall ett mönster – jag är alltid sugen på popp på våren! Poppigt och glatt, gärna svenskt. Har också blivit besatt av låten Jonny Boy av Kite, den är så JÄVLA bra. Lyssna!

På sommaren vill jag lyssna mycket på reggae, på hösten/vintern blir det mer indie och jazz. Elektroniskt och instrumentellt lyssnar jag alltid på 🙂

Jaha annars då? Idag har jag planterat om alla mina blommor, och gett gullranke-sticklingarna nya hem i form av gamla tomat-burkar. De har rotat sig i vatten och nu fick de äntligen jord. Stack också ner några i moderplantans kruka så att den blir lite tjockare och buskigare. Skönt att få det gjort!

Paulina har varit här i en vecka också! Hon åkte hem igår. Det har varit så fint så fint, som alltid. Vi har gjort en del acro, som vi brukar göra. Hon är världens bästa acro-partner, det är så himla kul 🙂 Den här gången koncentrerade vi oss mycket på counter-balances, alltså positioner där en liksom väger mot varandra i nån cool balans. Här är några av våra achievements:

Här basar jag och Paulina är flyer. Även om inte hela oss syns så ser en ju ändå vilken cool pose det blir!
Samma pose fast jag är flygare och Paulina basar 🙂 Skillnaden är att jag inte kan gå lika djupt i splitten. Men kul att en kan bytas av och basa/flyga båda två!
Det här är en riktigt svår en som vi inte helt bemästrade. Paulina ska egentligen sträcka ut sina armar helt, och jag ska komma lite högre upp på skulderbladen. Tyvärr har vi inte ännu lyckats lista ut hur vi ska kunna hålla balansen med Paulinas armar usträckta – vinkeln blir för djup för mina handleder så vi gör nåt fel. Fortsättning följer!
En annan enkel, en balans på nedåtgående hund. Det var dock svårare att vara flygare och balansera än vad det ser ut! Jag ramlade flera gånger haha.
Samma fast Paulina som flygare och jag som bas istället.
🙂

Har också fått hem en massa böcker. Min boksamling blir större och större, men det är ju så kul att äga dem 😀 Jag betar lååångsamt av min to read-lista, men den blir större hela tiden eftersom jag köper fler haha.

A clash of kings är ju fortsättningen på GoT-serien, andra boken. Den har jag redan läst så den är inte prioriterad, men just därför kan den ju också vara skön att läsa. Typ som att se en Disney-film ni vet, tryggt att veta att den är bra. Girl, Women, Other lånade Paulina mig, hon sa att jag absolut måste läsa den så vi kan diskutera. Why I’m no longer talking to white people about race införskaffade jag mig i samband med Black Lives Matter-rörelsen förra våren, i tanken att bilda mig, men har ännu inte läst den 😀 De fyra böckerna under de är nya från bokrean. Klassikern Jane Eyre (på engelska), för jag har som mål att läsa klassiker helt enkelt. On Earth We’re Briefly Gorgeous för att den har jag blivit rekommenderad, och samma med Call me by your name (plus att filmen är ju to die for). Samlade verk – enda svenskspråkiga boken av de nya – för att den ju vann Augustpriset. Alla böckerna därunder har jag sedan innan, också ännu så länge olästa (förutom I’ll give you the sun och SCUM men det är favoritböcker som alltid kan läsas om) och på min to read-list haha. Det kommer.

Sist men inte minst skadade jag ögat i början av veckan när jag var ute och sprang (!) i skogen. Mim tyckte det mest chockerande var att jag var ute och sprang haha, men jag såg tbh helt sjuk ut. Sån tur var gick svullnaden ner men jag hade lektioner online Quasimodo-style.

Ja men det var väl allt jag hade att säga för nu? Nu ska jag göra en liten snabb kvälls-yoga och sedan blir det middag framför en serie eller film 🙂

Lärande för hållbar utveckling skapar miljömedvetna konsumenter snarare än kritiska medborgare

March 10th, 2021

Min senaste tenta i min KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) har (i reviderad version) blivit publicerad på nättidningen Skola och samhälle! Sicken ära. Skriver kritiskt om lärande för hållbar utveckling och hur individfokuserat det är. Här är texten:

Sedan statens offentliga utredning Lära för hållbar utveckling kom 2004, har hållbar utveckling varit en självklar del av skolans verksamhet. Idag finns dessutom en uppsjö av lektionsupplägg att tillgå för lärare som ska implementera kursplanerna där hållbar utveckling är centralt, såsom WWF:s catch:iga material “Gröna jeans — att påverka miljön när du handlar kläder” eller “Kalasmiddag — ditt val spelar roll!”. Dessa lektionsupplägg är i linje med skolans uppdrag att lära elever att ta ansvar för miljön, ge dem förståelse för hur den individuella livsstilen påverkar planeten och just lära för hållbar utveckling. Men vad är det för typ av lärande egentligen? Vilken roll är det elever konstrueras till att ta i lärande för hållbar utveckling?

Under en geografilektion fick niorna jag vikarierar i SO för i uppdrag att räkna ut sitt ekologiska fotavtryck via WWF:s klimatkalkylator, och sedan resonera i smågrupper kring vad de kunde göra för att minska Sveriges och andra rika länders alldeles för stora klimat- och miljöpåverkan. När jag gick runt och lyssnade på diskussionerna slogs jag av hur fokuset uteslutande var på individen och dess ansvar. Eleverna uppgav att en borde flyga mindre, sopsortera mer, köpa mer ekologiskt och närproducerat, klimatkompensera och ge pengar till miljöorganisationer — åtgärder som kretsade kring att individen skulle ta ett större ansvar i sin konsumtion. Inte en enda elev tänkte utanför den boxen. Att en hade kunnat sätta press på politiker och företag för att förändra de strukturer och ekonomiska styrmedel som gör ohållbara aktiviteter möjliga från första början, exempelvis genom arrangerandet av demonstrationer, namnunderskrifter, aktioner eller strejker, fanns inte i deras värld. Jag försökte med frågor som “okej, men om en tänker utanför individen, hur kan en agera politiskt för att förändra?” vilket fick några att föreslå att en kunde rösta i valet, men utöver det handlade diskussionerna uteslutande om just, för att citera utredningen från 2004, “individens delaktighet och ansvar”.

Enligt den socialkonstruktivistiska tänkaren Michel Foucault är kunskap och makt omöjliga att särskilja: i definitionen av vad kunskap är (och inte är), och vad som är värt att veta (och inte veta) utövas makt. Den här maktaspekten osynliggörs ofta i pedagogiska sammanhang, som om lärande skedde i något slags socialt vakuum. I själva verket bygger kursplaner och styrdokument på vissa (dominanta) föreställningar om vad kunskap och lärande är, och vilken kunskap som är värd att förmedla. För att återkomma till utredningen “Att lära för hållbar utveckling”, så instämmer den exempelvis okommenterat i Brundtlandrapportens definition av hållbar utveckling från 1987, nämligen sådan utveckling som kan tillfredsställa nutida generationers behov utan att riskera framtida generationers möjligheter att tillfredsställa sina. Att hållbar utveckling överhuvudtaget är möjligt tas för en oantastlig sanning, liksom i skolans övriga styrdokument och annat utbildningsmaterial (såsom WWF:s lektionsupplägg). Den nuvarande definitionen av hållbar utveckling döljer de ideologiska spänningarna och de inneboende motsättningarna som faktiskt finns mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Att “lära för hållbar utveckling” — eller som i den beskrivna klassrumssituationen testa sitt ekologiska fotavtryck med WWFs klimatkalkylator — är alltså långt ifrån neutralt eller oproblematiskt och skulle med Foucauldianska termer kunna kallas för en typ av environmentality: ett subtilt och sofistikerat styrande (conducting) av skolelever i att agera (conduct) på ett visst sätt i förhållande till miljö och klimat.

Det lärande för hållbar utveckling som ofta möjliggörs i den svenska skolan är det där eleverna, exempelvis utifrån ett ekologiskt fotavtryck-test, reflekterar över vad de skulle kunna göra för att minska detsamma. Men när de resultat eleverna får är riggade på förhand utifrån vissa (dominanta) idéer om hållbar utveckling är det svårt för eleverna att föreslå andra åtgärder för att minska sin påverkan än just de individcentrerade. De kategorier som WWF anger som möjliga att förbättra sitt ekologiska fotavtryck inom, utgår alla från individen och dess konsumtion: vilken transport en väljer, vad en äter, hur en bor, hur en sparar pengar och vad/hur en konsumerar. En skolstrejk för att genomdriva att skolan slutar servera nötkött skulle kanske göra lika stor skillnad som om alla elever minskade sin köttkonsumtion enskilt, men några sådana politiska handlingar som en strejk föreslås varken av WWF eller av eleverna.

Lärande för hållbar utveckling är numera en självklar del i skolans verksamhet, men vilken slags lärande är det egentligen, och vilken roll i hållbar utveckling är det elever konstrueras till att ta? I flera olika studier av utbildning om, och material för, hållbar utveckling som används i svenska skolor (såsom just WWF:s lektionsmaterial) har det fastslagits att fokuset ligger just på individen och att den konstrueras till att vara en teknologiskt lösningsorienterad och medveten konsument som gör miljövänliga val. Klimatförändringar och andra miljöproblem skrivs fram som att de går att lösa med hjälp av teknologi och individuell konsumentmakt, vilka båda är grundstenar i det postpolitiska perspektiv som präglar (utbildning för) hållbar utveckling.

Den politiska tänkaren Chantal Mouffe menar att detta postpolitiska förhållningssätt är symptomatiskt på en neoliberal ideologi som premierar individuella val framför kollektiva lösningar, vilket avpolitiserar hållbarhetsfrågor och döljer strukturella orättvisor.

I kombination med kunskapens tilltagande instrumentalisering är det därför inte konstigt att eleverna i den beskrivna klassrumssituationen inte kunde tänka bortom individuella lösningar och konsumentmakt. När kunskap, eller specifikt kunskap för hållbar utveckling, i allt högre grad blir ett instrument för att upprätthålla marknadsekonomin under skydd av en grön täckmantel så kan vi fortsätta producera och konsumera — så länge vi gör det “hållbart”. Att vara en ifrågasättande, kritisk och politiskt aktiv elev som initierar strejker och aktioner bidrar ju inte till marknadsekonomin (kanske snarare utgör ett hot mot densamma), till skillnad från miljömedvetna konsumenter.

Alice Andrews, vikarierande (soon-to-be) legitimerad SO-lärare intresserad av hållbarhet, hållbarhetsvetare med en masterexamen i environmental studies intresserad av pedagogik.

lärar-Alice rapporterar från en bra jobbdag

March 4th, 2021

Åh, idag har jag haft en sån bra dag. Torsdagar är vanligtvis mina “värsta” dagar på jobbet för att jag har fyra lektioner varav den sista är en timme och tjugo minuter, fram till 15.30, och är med min tuffaste klass med många barn med olika behov och ganska mycket stök. Men min lektion med 9A (som var på plats i skolan) var jättetrevlig, de fortsatte jobba med sina enskilda uppgifter och jag hotade dem med att jag skulle ge dem fem minuters frånvaro för varje gång jag behövde säga till vilket resulterade i att de jobbade på tysta som möss (i tisdags hade det varit lite stökigt). Hann hjälpa alla som behövde hjälp, läsa igenom deras texter och ge konstruktiv feedback och dessutom snicksnacka om ditten och datten.

Sen på mina lektioner med åttorna så hade jag genomgång om näringsgrenar: jordbrukssektorn, industrisektorn och service- och tjänstesektorn, med tillhörande quiz och diskussionsuppgift. En av frågorna i quiz:et var “Ge exempel på en tjänst som INTE produceras i Sverige” vilken många hade svårt för – alla tjänster produceras väl typ i Sverige!? Till en person vars hemland inte är Sverige (vilket den berättade förra veckan) – och som för övrigt har koncentrationssvårigheter och kan vara rätt stökig men som ändå ligger mig varmt om hjärtat – sa jag: “men fundera på om det finns personer som arbetar med nån service i ditt hemland, som inte finns här i Sverige?” och personen kunde på en sekund nämna “parkeringshjälpare”, eller personer som hjälpte till att parkera, och också personer som hjälpte till att tanka. Wow! Hen hade fattat grejen med vad tjänstesektorn är, och kunde dessutom koppla in sina personliga erfarenheter för att exemplifiera kunskapen. Och själv kunde jag i realtid applicera det jag läst kvällen innan i min kurslitteratur för KPU:n – läser nu en kurs i didaktik – om så kallad “interkulturell kompetens”, det vill säga att i sin undervisning uppvärdera och använda det faktum att Sveriges klassrum i ökande grad har så många barn med olika bakgrunder och kulturer och att empower:a de elever som kanske lätt kan uppfattas som dumma fastän de bara inte är helt med på språket för att deras modersmål är något annat – de kanske till och med är både två- och trespråkiga men blir ändå lätt dumförklarade. Här fick eleven istället chans att använda sina personliga erfarenheter och dessutom fattade den! Go känsla.

Och sen innan min sista lektion snicksnackade jag med åttorna i korridoren, byggde relationer och snackade om annat än plugg och en av dem sa att hen inte lärt sig så här mycket som hen lärt sig hittills på terminen på hela förra terminen, och att jag var en bättre SO-lärare än den förra. Taskigt mot min kollega haha, men jag blev så glad! Positiv respons och beröm från ens elever tackar en ju och tar emot och smälter till en glad pöl när en får <3 Och själva lektionen, som jag annars lite fruktar för att det som sagt är en en timme och tjugominutare sista lektionen med en stökig klass på 25 ungar, gick också bra (vilket kan ha haft att göra med att ganska många var borta), men genomgången gick utmärkt och alla hängde med – till och med de cool längst bak – och trots att klockan var över tre en torsdag eftermiddag kunde de diskutera.

En riktigt bra jobbdag med andra ord. Firade med nåt så radikalt som en öl på den lokala Tullen runt hörnet direkt efter att jag slutat. Hann till och med catch:a de sista solstrålarna. 🙂

Två böcker från 2021

February 28th, 2021

Två böcker jag hunnit läsa i år är A game of thrones av George R.R. Martin och Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Den förstnämnda läste jag om, läste den senast 2013, men det var så att jag hittade hela sviten på Emmaus för ett tag sedan och jag gillar ju som ni vet att äga böcker (när jag läste dem kring 2013/2014 lånade jag alla från en vän). Så därför köpte jag dom allihop och började läsa första. Och fast en vet hur det slutar och vad som kommer hända – och dessutom sett både serien och läst alla böckerna förut – så tycker jag de är bra. Alltså själva språket är väl inget speciellt, men storyn! Magnifikt uppbyggd. Och också ganska långsam? Liksom, en mys-bok som samtidigt är spännande. Kul att läsa fantasy också.

Ahja. Sen läste jag i alla fall sista delen i Jaana Kippo-serien, Sen for jag hem. De två första läste jag förra året, och blev golvad. Vilket språk! Och vilken story! Och så mycket mörker och misär att en inte tror det är klokt. Både första och andra delen (Jag for upp till bror från 2018 och Vi for upp med mor från 2019) slutar i cliffhangers, den senaste (SPOILER-VARNING!) när Bror hänger nerför stupet och Jaana försöker rädda honom. Och den sista delen börjar precis där, med insikt om att han (SPOILER ALERT) inte klarade sig. Repet brast och Jaana är nu ensam i världen. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!

Sen for jag hem | Karin Smirnoff | Bokförlaget Polaris