Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Därför tar kärleken slut (2018) och To Paradise (2022)

    I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra.

    Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

    Ok, så Därför tar kärlek slut är alltså en sociologisk studie över kärlek, sexualitet och relationer i (sen)moderniteten, utifrån ett antal intervjuer som Eva Illouz genomfört, där hon frågat om kärlek, sex, relationer och relationsskapande. Bokens huvudtes är ungefär att kärlek, sexualitet och relationer i dagens kapitalistiska samhälle har, som en följd av den sexuella revolutionen, omformats på mer eller mindre omvälvande sätt, som gjort att kärleksrelationer idag är mycket mer instabila och oklara än före det moderna samhällets intågande, vilket obönhörligen leder just till att, som titeln antyder, kärleken tar slut. De fyra sätt på vilket sexualitet har omformats som en följd av den sexuella revolutionen är enligt Illouz följande:

    1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

    Innan den sexuella revolutionen var kroppen förknippad med kulturen eller med sinnet – kropp och själ var ett. Detta kan t.ex. illustreras av den kristna föreställningen om att ett par genom könsakten efter ett giftermål blir till “ett kött”. Det fysiska (kroppen) förenades med det sinnliga (själen). Men i och med den sexuella revolutionen så bröts den sexuella kroppen lös från denna förening, och blev en egen immanent referenspunkt. Kroppen hade egna naturliga drifter, frånkopplat själen/sinnet, som styrdes av rent fysiologiska/biologiska faktorer som nervändar och hormoner. Som Illouz (2018, s.83) skriver: “följden av att utsättas för vetenskapens rationella blick blev densamma som för naturen: den tömdes på all mening som förband det att vara en person mer mer vittfamnande kosmologiska eller moraliska föreställningar om jaget”. Kroppen blev helt enkelt ett kött, med vissa egna rent biologiska drifter, eller som Illouz (2018, s.84) formulerar det: den sexuella kroppen har blivit immanent, “en självrefererande punkt, åtskild från andra kroppar och personer”.

    2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

    Det har helt enkelt blivit mer accepterat att ha sex före äktenskapet, och att ha många sexpartners. Sex uppfattas alltmer som ett område inom vilket man skaffar sig erfarenhet, och man kan därmed också uppnå en viss sexuell kompetens eller status (till skillnad från för bara ett par decennier sedan då det faktum att man inte haft sex var lika med högt socialt anseende, åtminstone för kvinnor).

    3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

    Enligt Illouz så är en tredje följd av den sexuella revolutionen att den äktenskapliga, den emotionella och den sexuella dimensionen av kärleksrelationer frånkopplats varandra, och existerar på olika sociala nivåer med olika regler och normer. Dessa tre nivåer har blivit autonoma, så till den grad att den sexuella dimensionen av relationer är oberoende av ett känslomässigt utbyte (den emotionella dimensionen) eller ett gemensamt familjeliv (den äktenskapliga dimensionen). Detta, menar Illouz, har lett till att relationer rent generellt blivit väldigt osäkra och ovissa, eftersom det kan vara oklart exakt i vilken dimension man befinner sig i och dessutom har de olika dimensionerna olika regler och normer. I den sexuella känner man exempelvis inte nödvändigtvis något moraliskt ansvar gentemot den andra, medan man gör det i den emotionella. Heterosexuella kontakter har alltså delats upp i tre olika banor som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.

    4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

    Som Illouz skriver så är frågor om renhet och synd inte längre aktuella referenspunkter i sexualmoralen, utan samtycke. Samtycke har alltså blivit den främsta etiska diskursen när det gäller sex – och Illouz menar inte att detta är dåligt på något sätt – men det har haft en omvälvande påverkan på relationer.


    Illouz menar att dessa fyra förändringar är en ny grund på vilken heterosexuella relationer ingås, som tillsammans både gjort sexualiteten “extremt mottaglig för marknadens värden” (Illouz 2018, s.87) men också utplånat det rituella i relationer, som idag istället präglas av ovisshet och vad Illouz kallar “negativ socialitet” (alltså att man avslutar relationer). lllouz illustrerar upplösandet av det rituella kring relationer (något Durkheim skulle kalla anomi, alltså upplösning av normer) med hur de normer som tidigare hört uppvaktningen (courtship) till har försvunnit. Före det moderna industrisamhällets ankomst så BÖRJADE kärleksrelationer med att mannen tydligt uttryckte sina känslor och sin intention – efter att ha setts kanske en eller två gånger kunde en man deklarera att “jag älskar dig, låt mig uppvakta dig”. Det var alltså väldigt tydligt redan från start vad mannens intentioner var (att gifta sig) och vad hans känslor var (kärlek). Detta, menar Illouz, gör att det fanns en stabil grund att stå på. Detta arrangemang gav också kvinnan den enda makten som hon hade: att säga nej till giftermålet efter uppvaktningens slut. Men hon behövde aldrig fundera på vad mannen egentligen menade, eller tolka hans tvetydiga signaler – han hade bestämt sig för att gifta sig med henne och det var (oftast) upp till henne att säga ja eller nej till detta erbjudande.

    I dagens samhälle, menar Illouz, är det mer eller mindre tvärtom. Det är idag ofta, vilket flera av intervjupersonerna vittnar om, väldigt oklart vad intentionen hos de inblandade är, och vilken relation man över huvud taget har. Vad vill han? Vad menar han? Är vi ihop nu eller inte? Grunden är oklar, intentionen är oklar, relationen är oklar, vilket alltså beror på de här fyra fundamentala förändringarna som skett på relationernas område, vilket Illouz inte värderar på något sätt, men analyserar. Allt detta skapar enligt Illouz en osäkerhet som förhindrar de inblandade från att ha någon grund att bygga något på, för dörren mot något annat står hela tiden öppen.

    I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019) undersöker hon just varför kärleken tar slut, eller snarare varför den kanske aldrig ens börjar. Boken börjar med Leonardo DiCaprio, som tydligen haft jättemånga relationer (med flickvänner som alla ser typ likadana ut) som aldrig håller.

    I boken använder Strömquist Illouz som källa, och förklarar hennes tes på ett som vanligt väldigt pedagogiskt sätt.

    Till vänster har vi 1800-talsmänniskor som säger såhär: “Det viktigaste är att respektera sexuell heder!”; “Och monogamins normer!”; “Självklart ligger vi inte med främlingar vi träffat på fyllan”; “Eller skiljer oss för att vi ‘slutat vara kära’”. Denna sexualmoral har alltså helt förändrats i och med att sexualiteten släppts fri under 1900-talet, och till höger har vi en bild som visar dagens sexualmoral, med moderna människor som säger såhär: “Det viktigaste är att bekräfta den ömsesidiga fryheten, symmetrin och autonomin”; “SJÄLVKLART slutar man vara ihop om det känns fel!”; “Självklart väntar man inte tills äktenskapet och har bara sex med en person hela livet! Det vore livsförnekande!”. Pedagogiskt!


    Parallellt med när jag läste boken Därför tar kärleken slut tittade jag också på Netflix-serien Queen Charlotte som är en spinoff på Bridgerton. Serien är helt okej, men något jag tänkte på var hur TYDLIGT relationer gjordes annorlunda på den tiden, jämfört med idag, och hur TYDLIGT sexualmoralen var helt annorlunda då jämfört med nu. Känslorna är så stora i serien, och de uttrycks väldigt tidigt i relationen, och väldigt tydligt, det är “jag älskar dig” och “låt mig gifta mig med dig” nästan från att knappt känna varandra. Precis i linje med det Illouz skriver, och i stark kontrast till idag, där folk har svårt att commit:a. Det blir extra tydligt i en scen där Charlottes son uttrycker rädsla och oro inför ett stundande äktenskap med en kvinna han knappt känner, han säger: “tänk om jag inte älskar henne?”. Och Queen Charlotte svarar: “men älskade vän, äktenskap handlar inte om känslor, det handlar om att VÄLJA din maka, varje dag, och fortsätta välja henne”. Detta är ju i princip motsatsen till dagens relationsbyggande, som är starkt känslobetonat, “om du inte är kär längre, dumpa honom” och “om du inte känner nåt efter två date:r är det dags att gå vidare”, ungefär så. Relationer bygger i princip enbart på känslor idag och då var det tvärtom (även om vissa äktenskap förstås var kärleksäktenskap). Men de flesta äktenskap i i alla fall överklassen var ändå strategiska, och oavsett om man från början älskade varandra eller inte så var det bara att gilla läget, och LÄRA sig älska den andra, genom att ständigt fortsätta välja den, varje dag.

    Illouz argumenterar förstås inte för att vi ska återinföra arrangerade äktenskap, och hon är inte heller emot känslostyrda relationer på något sätt (vilket hon betonar i inledningen) men detta nya sätt att bygga relationer på, är ändå en förklaring till varför relationer så ofta tar slut idag, jämfört med för 200 år sedan.


    To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

    To Paradise är en tegelsten på över 700 sidor, uppdelad i tre delar: den första som utspelar sig i ett fiktivt Nordamerika på slutet av 1800-talet, där gayäktenskap är tillåtna i The Free States och där gränserna är något annorlunda än idag; i New York och Hawai’i på slutet av 1900-talet; och i en dystopisk framtid på 2040-talet fram till 2090-talet, då pandemierna och klimatförändringarna gett upphov till en alltmer auktoritär stat.

    Eftersom man redan från början vet att boken består av tre delar, blir man först väldigt nyfiken på hur alla delar egentligen skall vävas ihop. Men sedan dras man in så mycket i historian att man glömmer bort att det finns två ytterligare delar av boken. Den första delen kretsar kring överklassonen David Bingham och hans rastlösa liv i The Free States med uppvaktning, besök på herrklubbar och volontärarbete på skolan som drivs i familjen Binghams namn. Det var i och med den skildrade uppvaktningen à la 1800-tal som jag tänkte på Eva Illouz Därför tar kärleken slut, för åter igen är det så tydligt vilken annorlunda sexualmoral det var då (även om boken som sagt skildrar ett parallellt förflutet där gayäktenskap är tillåtna, även om de i The Free States oftast är arrangerade). Hur som helst bryts huvudpersonen Davids tristess en dag då han träffar Edward, en man som visserligen kommer från en helt annan samhällsklass, men som får Davids hjärta att fladdra på ett sätt som det aldrig tidigare gjort. Samtidigt blir han ju också uppvaktad av en hederlig gentleman, som från dag nummer ett varit väldigt tydlig med sin intention – han vill gifta sig. Och precis när det är som mest spännande lämnas David åt sitt öde, och vi som läsare dyker istället ned i 1990-talets New York där AIDS-pandemin skördar offer. Även denna del drar med en direkt, och även denna del lämnar en med fler frågor än svar, men det är inte på ett irriterande sätt, det finns nämligen fortfarande en, om än mycket subtil, koppling mellan de olika historierna. Sista delen är som mest spännande – den utspelar sig ömsom på 2040-talet och framåt, ömsom på 2090-talet, och långsamt vecklar en dystopisk värld post-pandemi ut sig.

    Jag tyckte verkligen mycket om denna bok. Den är så smart, så lång (men inte för lång), och så medryckande. Helt annorlunda än den tidigare Ett litet liv, men samtidigt går vissa teman igen – som manliga relationer, queerhet, och förstås, skådeplatsen för hela dramat – New York. Rekommenderar denna bok å det starkaste!!

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Vikarien – David Norlin (2024)

    Jag har just läst ut Vikarien av David Norlin, som är psykolog och författare. Boken kom ut i år och är en tegelsten på över 900 sidor men trots omfånget är den förvånadsvärt lättläst och rullar på i en stadig takt framåt.

    Boken handlar om Anna, en kvinna i trettioårsåldern som varit utbränd och som försöker komma tillbaka så smått. Hon kämpar med ett vikariat på en skola, och att försöka leva upp till de krav som ställs på henne där, och möter en dag den lite äldre Tomas. De inleder en relation, och Anna är lyckligt kär, men måste också dela Tomas med de två barnen han redan har, och med barnens mamma som ständigt finns med i periferin.

    Boken tickar som sagt på i en stadig takt, och handlar egentligen inte om något särskilt, men som det står på baksidan:

    Vikarien är en stor roman om det lilla livet.

    Och detta stämmer verkligen!! Jag tyckte mycket om denna bok och rekommenderar den för den som vill vila i en lång bok med igenkänningsfaktir.

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • April 2024

    Hur var april?

    Oj, nu minns jag knappt för att det var så länge sen det var april. Men det var väl gött att det blev vår? Och att vi snart skulle flytta till hus? 🙂

    Vad gjorde du för socialt i april?

    Jag och Mim hängde på hotell en natt i Varberg och läste böcker och spa:ade. Det var underbart. Rekommenderar detta hotell, och Leninbadet, som var prisvärt och veganvänligt!

    Dagen efter hotellnatten åkte vi direkt till Klara på våffelbrunch. Det var myz.

    Olivia fyllde 27 och det bjöds på utsökt trerätters.

    Popp och jag tog en fika i solen.

    Och Valborg “firades” på en bergstopp vid Bergsjön tillsammans med Ellen!

    Och Are!

    Vad såg du för film?

    Såg Svinalängorna och den var toppen. Såg också klart säsong två av Amy Deasismonts (eller hur man stavar) serie “Thunder in my heart” som golvade mig. Så jävla bra!

    Vad läste du för böcker?

    Därför tar kärleken slut (2020) och To Paradise (2022) – recensioner kommer!

    Vad åt du för mat?

    Skagenröra-mackan på Olivias födelsedag var great.

    Det åts också mycket god mat på ballen! T.ex. detta:

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Djävulsgreppet – Lina Wolff (2022)

    Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här skrev jag då, år 2017:

    Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!

    Och uppenbarligen är vidriga män ett återkommande tema i Wolffs böcker, för sådana förekommer även i Djävulsgreppet.

    Boken handlar om en till en början icke namngiven kvinna – senare “Minnie” – som utan att hon riktigt märker det plötsligt befinner sig i en våldsam relation med en italiensk man, “Mickey”, eller Den renlige. Florens gator vibrerar av värme, Den renliges blickar följer andra kvinnors rumpor, och samtidigt kan hon inte heller lämna honom eftersom hon älskar honom, de älskar varann så starkt.

    Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? En rimlig fråga till denna gastkramande bok, där huvudpersonen ständigt flyr askan in i elden. Det är inte nödvändigtvis en trevlig huvudperson, jag stör mig på Minnie, men samtidigt undrar jag hur det ska gå för henne, jag vill ruska om henne och skrika: lämna honom för helvete! Och en dag bestämmer hon sig för att göra det. Och det är nu boken börjar bli riktigt spännande.

    Jag ska inte säga mer än så, men en bok som jag till en början var måttligt road av – förmodligen delvis på grund av att jag just läst ut To Paradise av Hanya Yanagihara och befunnit mig i hennes unika universum i 700 sidor – blev senare mycket spännande, och höll mig, för att citera titeln, i ett djävulsgrepp till de sista sidorna. Boken är bara drygt 250 sidor, så det gick snabbt att läsa ut, speciellt andra halvan, p.g.a. att man är lika delar oroad, irriterad, rädd och nyfiken för vad som skall hända. Rekommenderar!

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Första maj

    Stadig första maj-frukost intogs på balkongen:

    Stadiga första maj-firare i SAC/Syndikalisterna/Allt åt alla-tåget, som sig bör

    Gick och skrek lite på AfS sen också som hängde vid Grönsakstorget. Vi överröstade dem och outnumbered dem ganska ordentligt. Inga fascister på våra gator! Glad första maj

    Leave a Reply

    Your email address will not be published. Required fields are marked *

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.


  • Svinalängorna

    Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet.

    Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från Ystad sjukhus, där hennes mamma ligger för döden. På bilfärden söderut kommer Leenas förflutna ikapp henne, och en bruten barndom kantad av våld, missbruk och fattigdom vecklas ut ju närmare Ystad de kommer. Johan, Leenas man som spelas av Ola Rapace, inser att han inte känner sin fru, vars bakgrund varit höljd i dunkel.

    Filmen är smärtsam och nästintill outhärdlig att se på, när man i återblickar får följa barnet Leena som försöker parera oförutsägbarheten, våldet och alkoholen, som balanserar hela familjen på sina axlar. Det är hjärtskärande scener när hon desperat leker hålla-andan-så-länge-du-kan-lekar med brodern när föräldrarna bråkar. Jag tänker på alla barn där ute som å ena sidan älskar sina föräldrar – för det gör man ju, och man vill skydda dom – och å andra sidan försöker göra allt för att hålla ihop det i misären, hålla fast vid något som skulle kunna kallas normalt. Stilla natt på julafton, simträning efter skolan. 

    Filmen behandlar också klass, och rasism. Till skillnad mot vad många tror så kan även vita drabbas av rasism. Jag talar dock inte om s.k. “omvänd rasism” mot de som betraktas som vita, utan rasism mot exempelvis samer, eller i det här fallet finnar. Från 50-talet till 70-talet invandrade många finnar till Sverige, och de betraktades som ett annat slags ras, en mindre värd sådan, och blev utsatta för rasism. De var dagens somalier eller araber, majoritetssvensken såg ned på finnarna, och rasistiska fördomar som t.ex. att finnar odlade potatis under parketten var vanligt. Även denna rasism, och ett rasifierat klassamhälle (precis som idag, även om grupperna är annorlunda idag) skildras i filmen, men på ett subtilt sätt.

    Jag tyckte filmen var otrolig. Noomi Rapace som Leena är otrolig, Outi Mäenpää som Leenas mamma med, och Pernille Augusts regi likaså. Även Ola Rapace är bra, och (då) barnskådespelaren Tehilla Blad som Leena som barn (som även spelar Lisbeth Salander som barn i Millenniumtrilogin) är genial. Rekommenderar varmt denna film. 5 av 5


  • Mars 2024

    Hur var mars?

    Hoppfull! Vår i luften, ljusare kvällar och morgnar (nu har jag inte längre lampa ens på morgonen när jag cyklar hemifrån 06.15!), kul på jobbet, snart husägare!

    Har det blivit nån scenkonst i mars?

    Jo men du det har det faktiskt! Mim och jag var och såg Göteborgsduon Glitterfittans revy på Teater Aftonstjärnan den 9e mars och det var mycket trevligt och bra och vi var exakt rätt målgrupp (30ish och postfeminist) och därför såg alla exakt ut som vi (kort hår, white skin, docs, högmidjade jeans, tatueringar, typ). Jag och mamma var också och såg Hilda på Stadsteatern som var helt OK.

    Har du läst nåt i mars?

    Jovars! Läste ut En dag i Ivan Denisovitjs liv från 1962, på rekommendation från Olivia (dock för ungefär tre år sedan apropå att jag pratade om att jag borde läsa Dostojevskij eller Tolstoj och Olivia istället sa att jag borde läsa denna mycket mer lättillgängliga). Läste också ut Jävla karlar av Andrev Walden (2023), och började med fackboken Därför tar kärleken slut av Eva Illouz, eftersom min husguru Liv Strömquist har pratat om henne mycket.

    Har du sett nån kul TV/film?

    Jag har sett Roma från 2020 (?), en stillsam klasskildring i svartvitt som utspelar sig i Mexiko på 1970-talet. 3,5 av 5.

    Har också sett Nomadland från 2020 (?) och den var visserligen inte dålig men inte heller fantastisk vilket jag blev lite besviken på, trodde den skulle vara bättre. 3 av 5 får den.

    Sen har jag kollat på diverse dokumentärer och serier, bl.a. Love is blind Sweden (oförskämt fängslande), Young Royals säsong 3 (loved it, även om första säsongen är bäst) och den tillhörande BTS-dokumentären, Framtiden och AI på SvtPlay, två avsnitt av nya Ronja Rövardotter (dåligt barnskådespeleri som vanligt, kommer ej kolla vidare, speciellt då man saknar Lena Nyman, Allan Edwall m.fl.), Rapport (lol) mm mm.

    Några kul sociala grejer?

    Jovars, påsk bland annat, det var mycket trevligt om än lite för tidig påsk. Så långt kvar till nästa lov (Kristi Himmelsfärd) nu. Vi åt otrolig mat och eldade mycket blygsam påskbrasa.

    Månadens mat?

    Svårt att säga en maträtt så, men Ellens libanesiska lunch går till historien. Hon bjöd in det forna bokklubbsgänget och ba: “Jag har jättemycket vindolmar, kom och ät lunch”.

    Hur har träningen sett ut i mars?

    Det klättras mycket just nu, och det spelas beach. Är hooked på båda dessa sporter. Här är en bild som jag tog efter min och Ares sedvanliga fredagsklättring då det fortfarande var liiite lite sol och jag därför premiärade årets första glass (ny smak – blåbär cookie!).

    Jag och mamma skulle klättrat en måndag i början av mars men det var så fint väder så vi (jag) stöpte om planerna till uteträning på Kvibergs hinderbana istället, vilket jag förstås ville föreviga.

    Sen har det tränats på som vanligt. Känner mig just nu väldigt stark vilket jag ville skryta med och därför tog en bild vars skuggor framhäver detta:

    Något sista du ska skryta med innan vi avslutar?

    Ja faktiskt!!! Den 6e mars höll jag EU-rollspel med mina tvåor inom juridikkursen Rätten och samhället (en kurs jag undervisar i utan att ha läst ett enda högskolepoäng juridik så jag har lärt mig JÄTTEMYCKET om juridik det senaste läsåret). Det gick i alla fall så JÄVLA bra!!! Alla elever var nöjda enligt utvärderingarna jag gjorde (det var endast en som skrev att det var, quote, “helt okej” nedan alla andra hade positiva åsikter) och jag styrde upp det som en queen ensam med 60 elever (med litte stöttning från min kollega lisa i början av dagen) då han jag skulle haft rollspelet med blev sjuk. Är mycket mycket stolt över mig själv och eleverna för denna bedrift som made front page i Trollhättans lokaltidning!


  • En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962) och Jävla karlar (2023)

    Har läst två romaner i mars. Jävla karlar av Andre Walden (2023) och En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexandr Solzjenitzyn (1962). En nyutkommen som jag köpte på bokrean efter hypen och en klassiker på rekommendation av Olivia för länge sedan, antagligen när hon hörde mig nämna något om att man borde läsa Dostojevskij eller Tolstoj. “Ta denna istället”, sa hon, “också en rysk klassiker men mycket mer lättläst”. Och det var den sannerligen! Och helt okej. Den handlar som titeln antyder om en dag k ett fångläger, från morgon till kväll, med det hårda arbetet och kylan in i märgen men också de små knepen och sekunderna av lycka när man t.ex. lyckas få en extra bit bröd eller det bästa verktyget. Just kylan kryper genom sidorna och i läsaren och man får verkligen en förståelse för eländet, men utöver det tycker jag kanske inte boken var ett mästerverk direkt. Men absolut läsvärd och helt okej.

    Andrev Waldens Jävla karlar köpte jag som sagt på bokrean eftersom den varit så hype:ad, jämförd med Populärmusik från Vittula och Mitt liv som hund men till en början tyckte jag inte den var särskilt fantastisk. Extremt korta kapitel och lite så “kolla va rolig och galen jag är” men jag tyckte inte det var sååå kul (utom möjligtvis inledningsfrasen, se nedan):

    Boken handlar om Andrev själv och hans nio olika pappor (dvs, mammas killar) som han ger olika epitet (Växtmagikern och Mördaren t.ex.) och centrerar varje kapitel kring. Och som sagt är det helt okej men ett tag hade jag lust att vara bläddra fram ett par sidor för att bli klar. Men sen, kanske 150 sidor in, tyckte jag ändå att boken tog sig och blev bättre. Jag gillar ju mer drama än komedi, kanske för att det blev mer drama? Idk men kontentan är att boken ändå var läsvärd.


  • Systrarna – Jonas Hassen Khemiri (2023)

    Jag har läst ut ytterligare en roman! Systrarna av Jonas Hassen Khemiri (2023). Köpte på bokrean på inrådan av Caroline Ringskog Ferrada Noli i En varg söker sin podd och oj vad bra den var!! Senast jag läste nåt av Hassen Khemiri var 2016, då jag läste Allt jag inte minns som var jättebra. Då skrev jag att språket var on point och det kan man säga om Systrarna också. Och även Systrarna är, precis som Allt jag inte minns, speciellt skriven när det gäller berättarjaget, eftersom det växlar mellan (en autofiktionär?) Jonas själv, och de tre systrarna Evelyn, Anastasia och Ina.

    I Systrarna, som är en tegelsten (men icke desto mindre lästes ut på typ två veckor pga så bra), dyker man ner i berättelsen i millennieskiftet, då de tre systrarna ska på nyårsfest. Man får följa systrarna under festkvällen, men får också lära känna dem genom tillbakablickar till barndomen och genom Jonas egna ögon. Via Jasplanskrascher på Långholmen, basketturneringar på Plattan och författarresor till New York vävs långsamt de tre systrarnas öde samman med Jonas, i återblickar i olika tider som kommer närmare och närmare nuet. Ibland pågår meningarna i flera sidor, ibland är det bara ett ord, men oavsett vill man befinna sig i Khemiris språk. Jag tyckte mycket om den här romanen! Rekommenderar!!

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv