Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.

  • Mars 2023

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men jag har också varit fortsatt kär i Are (alltid en bra grej), jag har träffat Lise, Daisy och Casey i Uppsala, läst/lyssnat på mycket bra och intressant litteratur, varit på spa med mamma och Olivia och avslutade månaden med Ölandsvisit, eller det är faktiskt dit jag är på väg i detta nu då jag författar detta inlägg. Hoppade precis på bussen från Kalmar C till Färjestaden och får alltid starka nostalgikänslor här på Kalmar C för jag förknippar det med tidigare Ölandsvisiter hos Mim. Ska bli så fint att se na!!! Men nu, tillbaka till summeringen av månaden.

    Socialt

    Eftersom jag fick rain-checka födelsedagspresenten från Emil och Olivia p.g.a. sjukdom i februari, tog vi nya tag i mars. Det var dags för Escape room-middag! Det gick till som så att man helt enkelt, med lite olika pappersmaterial, ordnade sitt eget escape room i vardagsrummet, temat var ett bankrån. Det var en riktig win att ha Are med i laget p.g.a. smart? Hur som helst mycket trevligt, även om det trevligaste ändå var att hänga med Olivia, Emil och Are. Här är en märklig bild på mig och Are från den kvällen som Emil förevigade:

    En annan social grej var att jag och Are hälsade på hans kompisar Alice och Matilda på söndagsmiddag, det var mycket lyxigt. Speciellt eftersom det var tredje dagen den veckan vi blev bjudna på god mat, för på torsdagen var jag, Erik och Are bjudna till Milla och Matilda där vi fick en helt fantastisk summer roll-middag, omg det vattnas i munnen när jag tänker på det.

    Annan social grej var att jag firade Alex födelsedag!! OMG det var sååååå fint. Sofie hade ordnat så fint med tårta och bubbel hemma hos dom i Majorna och sedan fick Alex ledigt från pappalivet några timmar så att han, jag och Jaime kunde äta ostört på Blackbird. Var så välbehövligt och fin även för mig som hade haft en tuff vecka. Tack Alex för du fyllde år den dagen!!!! Och för att jag får ha dig i mitt liv!!! Här är en suddig bild på oss från kvällen:

    Förra helgen var jag och Are också på vårkväll på Litteraturhuset (en mycket snabb visit ) framförallt för att jag ville känna mig som en äkta konstmecenat då min tavla “Se mig nu” som hänger ovanför matsalsbordet, målad av Siri Veileborg, skulle ställas ut!! Det var villkoret när jag köpte den, dvs att konstnärinnan skulle få låna tavlan ibland till utställningar och nu var det alltså dags ^^ Innan utställningen/poesiuppläsningen hade jag också träffat Per – en mycket trevlig bekantskap från förr som jag nu återknutit kontakten med (??) och också käkat pizza på Brewers med Are, Olivia och Emil. En mycket trevlig kväll med andra ord 🙂

    Resor

    Hälsade på Lise i Uppsala, som jag skrev om här. Det var helt jävla underbart och välbehövligt. Tankade D-vitamin från vårvintersolen (Uppsala visade sig verkligen från sin bästa sida) och kompisenergi från Lise, Daisy och Casey.

    Natur

    Fågelskådade och artade mina första fåglar! Ares pappa tog med oss på en tur i skogarna för att lyssna på ugglor, och det gjorde vi. Här nedan en bild på Are in action att locka fram den (vilket tbh känns lite förmätet 😐). På väg hem häromdagen skådade och artade jag: koltrast, gräsand, knipa, rörhöna, skata, ringduva och tamduva, samt skådade och semi-artade (med lite hjälp från Are) gråkråka, kaja och skrattmås! Har ja gått och blivit fågelskådare?? Semi-entudiadtisk på-väg-hem-från-jobbet-amatör-skådare i alla fall

    Detta är en björktrast. Den skådade och artade jag i Uppsala!!!
    Detta är en liten strömstare som sitter och chillar på en sten i Lärjeån där de brukar hänga. Den vitsvarta bollen där nånstans i mitten haha

    Film

    Jag och Are såg Proxima (2019) som fanns på Drakenfilm. Den var mycket bra! Den handlade om en kvinnlig astronaut som fick kämpa för att balansera karriär och mammalivet, och filmen skildrar detta på ett fenomenalt sätt. Ger den 4 av 5!

    En annan film jag och Are såg från Drakenfilm var skräckisen It follows (2014). Jag blundade visserligen under några scener, men jag tycker att skräckisar som inte handlar om typ oförklariga, mystiska spök-saker är mycket enklare att se än skräckisar som liksom är… ja jag kan inte säga förklarliga och inte heller overkliga eftersom det inte direkt så är att mystiska spök-filmer är verkliga… Men eftersom mystiska spök-filmer liksom är oförklarliga klarar jag ej av dem! Men nu hamnade jag off topic, It follows handlar i alla fall om en tonåringar och sex, och om ett mystiskt “det” som överförs via sex – “det” följer efter dig och är ute att döda dig men har du sex med någon överför du “det” till den. Kruxet är också att “det” kan se ut som vilken människa som helst, kanske någon du älskar, men den går alltid och kan bara ta sig fram gående. En indie-skräckis som ändå var ganska bra! Ger den 3,5 av 5. Vi såg också Disneys Robin Hood från 1973 haha.

    Böcker

    Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra. Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn. Dessa böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning. Vi får också möta fattigdomen och nöden, men också hoppet. En utmärkt Stockholmsskildring och ett utmärkt stycke arbetarlitteratur som alla borde läsa. Skrev om här.

    Annars fortsätter jag lyssna på Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan som jag tycker är sådär (okonventionell åsikt??) och så har jag också läst ut Människans frigörelse, en samling av Karl Marx’ ungdomsskrifter i översättning av Sven Eric Liedman.

  • Mina drömmars stad – Per-Anders Fogelström (1960)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn, alla skrivna på 1980-talet. Dessa tre böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning.

    Henning kommer från landsbygden och i sin ungdom tar han sig till Staden, hans drömmars stad där allting skall bli bra, fastän han är fattig som en kyrkråtta. Återigen (eller ja, för första gången då eftersom barn-serien som sagt skrevs senare trots att den utspelar sig innan stad-serien) får man bekanta sig med Stockholms allra lägsta skikt – fabriksarbetarna. Genom skildringarna kan man nästan se Stockholms smuts framför ögonen, känna fattigdomens stank, nöden och mödan, de tunga lassen och de krökta ryggarna, kropparna som åldras i förtid, trettioåringar som är som gummor med sönderspräckta händer, för att hela livet bestått av hårt arbete. Och någonstans långt borta, men ändå så nära, hägrar en helt annan klass, fabrikörerna, ägarna av produktionsmedlen, som man kanske, kanske kan få klättra till, om man har tur och är beredd att ge upp därifrån man kommer, sin familj och sitt liv.

    Mina drömmars stad är enligt mig (och många andra med mig, antar jag? Det är ju inte för intet Fogelström är en av Sveriges mest älskade författare) en modern klassiker som alla borde läsa, inte bara för att den är medryckande och en utmärkt roman men också för att den är allmänbildande, om en tid långt bort från vår, men ändå så nära. Det är bara 150 år sedan Sverige var otroligt fattigt, och folk sökte sig härifrån för att överleva. Rekommenderar starkt! Nu måste jag hitta nästa bok i serien i närmsta second hand.

    Kommentera här.

  • Februari 2023

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Ännu en månad har gått. Snart är oxveckorna slut och våren här.

    Filmer

    Utöver alla filmer jag sett på filmfestivalen, har jag och Are också sett Magisterlekarna (från förra årets filmfestival, som jag skrev om här!) och Pleasure (från förrförra årets filmfestival som jag och Olivia såg på bio). Båda är sevärda filmer! Jag och Are såg också Billy Elliot samt Birdbox med Sandra Bullock. Den sistnämnda var inte direkt min kopp te, men den blev definitivt bättre med tiden.

    Böcker

    Den protestantiska etiken och kapitalismens anda av Max Weber (1934) avslutade jag. En mycket läsvärd liten sociologi-klassiker från 1934! Jag har också lyssnat klart på Testamente av Nina Wähä (2019) samt läst ut Du med flera – en handbok i flersamhet – av Tanja Suhinina (2023). Alla mycket läs/lyssningsvärda böcker! Annars fortsätter jag också med Fogelström Mina drömmars stad och har börjat med Karl Marx Människans frigörelse som är en samling av hans ungdomsskrifter som jag ska läsa för sociologikursen jag läser.

    Resor

    Vi var i Köpenhamn över pappas födelsedagshelg!! Det var mycket trevligt om än kallt. Vi åt på finrestaurang, var på gin-bar och gick i hipster-butiker.

    Ut på tur aldrig sur
    På en bar i Cph
    På en annan bar i Cph

    Socialt

    Jag och Are har nu varit ihop i ett år! Det var den 24 februari 2022 vi var på vår första date, så det fick bli lite firande av det (dock framskjutet en vecka pga Köpenhamns redan). Mkt lyckligt lottad som får va med en sån keeper som Are. Annars har jag fortsatt spela beach med Elin, Elin och Lina en gång i veckan, haft filmfestivalhäng i början av månaden, Ronja var på besök ett par dagar från Berlin och jag har också hunnit med att träffa Erik, Matilda och Popp. Inflyttningsfest hos Matilda och Milla hanns med och min barndomsvän Sophie blev mamma!!

    Ronja och jag vid Bergsjön
    En gullis som jag nu varit tillsammans med i ett år!!!

  • Testamente (2019) och Du med flera (2023)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har läst/lyssnat ut två nya böcker! Testamente av Nina Wähä och Du med flera av Tanja Suhinina. Den förstnämnda lyssnade jag på, och den andra, som inte är en roman utan mer av en handbok typ (?) läste jag.

    Testamente – Nina Wähä (2019)

    Testamente är ett flera timmar långt epos (ungefär 14 om jag minns rätt?) som jag lyssnade på till och från jobbet. Under januari lyckades jag lyssna slut på mina 20 timmar och sedan var jag tvungen att vänta en vecka innan det blev februari och jag äntligen kunde fortsätta lyssna på boken. Stor litteratur, det är vad detta är! Minns att Mim rekommenderat den för mig, men nu gjorde jag alltså äntligen slag i saken.

    Testamente är ett familjeepos som utspelar sig i 80-talets Tornedalen (men också delvis i Karelen, med nedslag i 30- och 40-tal). Familjen Toimi är en fattig tornedalsk bondfamilj med tolv barn, eller fjorton lite beroende på hur man räknar. Vi får först lära känna Annie, äldsta systern, som åker hem ifrån Stockholm till jul, där nästan alla syskon – även de utflugna – samlas igen för första gången på flera år. Väl hemma i Tornedalen, med miänkielen, djuren, pappans oberäknelighet och alla syskonen, kryper mörka familjehemligheter till ytan, men där finns också kärleken. Boken byter smidigt perspektiv och allt eftersom får man lära känna alla syskon, men också pappa Penti och mamma Siri, och långsamt nystas familjens mörka historia upp.

    Boken nominerades till Augustpriset 2019, och det är den verkligen värd. Det här är stor litteratur som sagt. Expressen skrev en fin recension här.

    Du med flera – Tanja Suhinina (2023)

    Du med flera är en nyutkommen bok om flersamhet i svensk kontext. Den består av tre delar – den första är som ett flersamhets-uppslagsverk där begrepp som triad, “unicorn hunting” och metamour reds ut. Andra delen är som en handbok för flersamhet – d.v.s. icke-monogama relationer vilket kan innebära allt från “monogamish” till relationsanarki – där man bl.a. får ett antal frågor att reflektera omkring och diskutera med sin(a) partner(s). Sista delen är riktad till professionella (t.ex. psykologer) som i sin verksamhet kan tänkas möta flersamma och behöver lära sig om hur man bemöter dem.

    Jag köpte boken för att bilda mig och för att jag är intresserad och jag tyckte den var jättebra utifrån syftet. Nyanserad och hela tiden baserad i forskning, det är ständiga referenser till det växande antal studier som faktiskt finns. Frågorna att reflektera över var också tankeväckande, oavsett om man diskuterar med partner(s) eller andra typer av relationer. Rekommenderar för alla som är intresserade av flersamhet på ett eller annat sätt!

    Kommentera här

  • Weber (1934): Protestantismens etik och kapitalismens anda.

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som just protestantismens etik och kapitalismens anda.

    Här har vi honom, Weber.

    Webers grundtes är denna: att ett av de grundläggande elementen i den moderna kapitalistiska andan, nämligen den rationella livsföringen, är sprungen ur den protestantiska asketismen som den såg ut i bl.a. kalvinismen och puritanismen. Det kapitalistiska handlandet är visserligen ingen ny företeelse – människans jakt på vinst har alltid funnits – men det som enligt Weber är unikt i “Västerlandet” är att det här utvecklats en annan art av kapitalism – nämligen den kapitalistiska organisationen av (formellt sett) fritt arbete, vilket är ett resultat av en unik typ av rationalism, som alltså enligt Webers tes härstammar från protestantismen. Sedan ägnar han dessa åttio sidor åt att påvisa denna tes, och han gör det förbluffande övertygande. Jag menar, vid första anblick har man svårt att förstå hur protestantisk asketism hänger ihop med kapitalismen, men efter att ha läst denna bok är jag beredd att hålla med.

    Weber visar hur i synnerhet kalvinismen förkastar allt behovsuppfyllande, eftersom det sågs som att ge efter för det kroppsliga och det sinnliga. Nej, för att nå Guds nåd och frälsning är det den asketiska livsföringen som gäller, d.v.s. att man förkastar behovsuppfyllelse. Hårt arbete blir ett medel för asketism, ja ett kall, men eftersom man inte får använda de pengar man ackumulerar (ty det vore att ge efter för köttets lustar om man t.ex. gick på konsert eller åt en god bit mat för njutningens skull) blir det oundvikliga resultatet att dessa protestantiska asketer ackumulerar rikedom. Och rikedom i sig är visserligen också något förkastligt, men om det är ett resultat av arbete i Guds nåd är det också just ett uttryck för Guds nåd. Så småningom försvann enligt Weber de religiösa förtecknen för denna protestantismens etik, och kvar blev bara den rationella livsföringen, den som gick ut på hårt arbete och flit, och förkastandet av behovsuppfyllelse. D.v.s. det som utgör det kapitalistiska tänkandet, och som också Marx ringar in som skillnaden mellan arbetare och kapitalister: arbetare har som mål att tjäna tillräckligt med pengar för att byta dessa mot det som kan uppfylla deras behov av mat, kläder och tak över huvudet, medan kapitalisten inte har behovstillfredsställelse som mål, utan vinstackumulation. Och denna vinstackumulation som mål härstammar alltså, enligt Weber, från den protestantiska etiken. Mycket intressant tes! Rekommenderar denna bok för alla andra sociologinördar 🙂

    Kommentera här

  • Göteborgs filmfestival 2023 fortsättning

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under veckan tycker jag. Annat tema i nästan alla filmer: mörker. Oj så dark det varit generellt, haha. Men den som hamnar högst på listan är mest feel good-faktiskt, så det är ju skönt. 🙂

    Eismayer (David Wagner, 2022)

    Beskrivningen löd “Stenhård befälsstridis kommer ut ur uniformsgarderoben i stringent men överraskande och genreutmanande boot-camp-drama baserat på verkliga händelser”, och det här var den bästa filmen under veckan! Den utspelar sig i en militär kontext i dagens Österrike, där den mytomspunne och ökände general Eismayer styr de unga rekryterna med järnhand. Unge Falak lyckas dock ta fram det mjuka hos Eismayer, och ett vackert och oväntad band utvecklas mellan de två. Rekommenderar denna film!! 4 av 5.

    Kompromat (Jérôme Salle, 2022)

    “Kompromat” är ett ryskt ord och betyder enligt Wikipedia “information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media.”. Och det är precis det den här thrillern handlar om. Franske Mathieu är bosatt i sibiriska Irkutsk i Ryssland och efter att ha varit ansvarig utgivare av en kontroversiell dansuppvisning blir han utan förvarning fängslad, anklagad för brott han inte har begått. Tack vare en modig advokat lyckas han få villkorlig frigivning med fotboja, och befinner sig under ständig övervakning, men bestämmer sig ändå för att fly landet. En riktigt spännande och nervkittlande thriller som man sugs in i. Rekommenderar! 4 av 5

    A story of love and desire (2015)

    Vi var inte riktigt sugna på någon av filmerna som visades i lördags, så vi tog en från tidigare filmfestivaler som var tillgänglig när man har festivalpass för årets filmfestival. Vi var trötta på all the darkness haha, så den här valdes med hänsyn till det. Och den var en fin film om just kärlek och åtrå mellan två studenter på Sorbonnes universitet – den ena en förortskille med algerisk bakgrund, men som aldrig fick lära sig arabiska och som vuxit upp med hårda macho-ideal och hederskultur. Den andra en kultiverad storstadstjej från Tunis som visar att man kan leva livet på andra sätt. En hyllning till poesin och litteraturen! 3,5 av 5.

    Dogborn (Isabella Carbonell, 2022)

    En riktigt dark film där rapparen Silvana Imam debuterar som skådespelare, vilket hon gör bra. Den utspelar sig i samhällets bottenskikt, där ett tvillingpar som verkar ha en bakgrund i Syrien men också connection till Polen (vilket ju är fallet med Silvana Imam på riktigt, vars föräldrar är från Syrien respektive Polen), gör vad som helst för att överleva då de saknar både bostad och jobb och Stockholm är rått och kallt. De får ett gig där de ska göra “leveranser” till olika kunder under de kalla Stockholmsnätterna, men inser snabbt att leveranserna består av levande människor, offer för trafficking, och att kunderna består av torskar som köper sex. Ni hör ju, plot:en blir, att äta eller ätas? Man skulle kunna använda den här filmen i religionskunskapen på gymnasiet och diskutera etik, för här finns många moraliska dilemman. Stark debut för Silvana, och en sevärd film! 3,5 av 5.

    Blaze (Del Kathryn Barton, 2022)

    Blaze var en trippig film om en tolvårig flicka som blir vittne till ett hemskt brott, och vars enda sätt att hantera detta trauma är att bearbeta det genom sin technicolorfärgade fantasivärld som estetiskt är en blandning mellan TV-serien Euphoria och avsnittet om den kristall-täckta sirenen som lurar ner soldater i en sjö i Netflix-serien Love, death and robots. Filmen var sevärd, men också ganska weird just på grund av alla de trippiga scenerna. Ger den 3 av 5.

    Korsett (Marie Kreutzer, 2022)

    Vi ser Vicky Krieps (som spelade huvudrollen i Hélène och Mathieu) igen, men nu i rollen som Elisabeth av Österrike på det sena 1870-talet. Det här är ett kostymdrama, men både jag och Are reagerade flera gånger på att attributen i filmen inte alltid tycktes stämma med tiden. Till exempel läser hon en bok som ser väldigt modern ut, någon gång finns en traktor med i bild, man spelar Rolling Stones As tears go by i en scen och även om den elektriska tatueringsmaskinen tydligen patenterades i slutet av 1800-talet (jag googlade) känns det ändå lite off? Är det meningen att det ska vara atypiska tids-detaljer…? Who knows. Hur som helst ändå en sevärd film där man får följa Elisabeth som verkar vara ganska missnöjd med sin lott i livet som kvinna, där hennes enda uppgift är, som hon säger, “att få sitt hår dekorerat”. 3 av 5.

    1976 (Manuela Martelli, 2022)

    Beskrivningen löd: “Flerfaldigt prisbelönat hitchcocksk paranoia-thriller om borgerlig hemmafru vars plötsliga politiska engagemang får konsekvenser i Pinochets Chile 1976”, men så mycket thriller var det kanske inte. Are var inte så närvarande i den här filmen då han hade ont i nacken så jag masserade honom så han kunde inte titta upp så mycket, och fick därmed inte ett great intryck av filmen, men jag tyckte ändå den var ganska bra. Det är alltid intressant att se filmer som utspelar sig i historiska kontexter, för jag tycker att man lär sig mer om dessa historiska händelser och får nya perspektiv, och här skildras Pinochets Chile utifrån en borgerlig miljö där man inte bryr sig så mycket om de brott mot mänskligheten som begås – eller man kanske till och med subventionerar det. Tills det kommer nära. Ger filmen 3 av 5, den är ändå sevärd!

    Sorcery (Christopher Murray, 2023)

    Den här filmen lät mycket bättre än var den var: “Ett mörkt och gåtfullt fantasy-färgat hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst på den chilenska ön Chiloé år 1880”. Det låter ju som ett jättebra tema right!? Men filmen är ganska konstig och lite svår att förstå. Man hade gärna velat ha mer mystik, men tydlig sådan, för nu är det en del loose threads som man inte riktigt fattar hur det hänger ihop med varandra. Var väl underhållen under tiden, men lär ej se om. 2,5 av 5.

    Love and Mathematics (Claudia Sainte-Luce, 2022)

    Beskrivningen löd: “Lysande dramakomedi om före detta popstjärna som är dåligt lämpad för det lugna livet i mexikansk förort.”, men nja, detta var inte riktigt min kopp te heller. Tyckte inte den var särskilt komisk, och inte särskilt dramatisk heller, om den nu skulle leva upp till titeln “dramakomedi”. En ganska långsam film om en uttråkad mexikansk medelklasskille med popp-drömmar som jag ej rekommenderar. 2 av 5.

    Small, slow but steady (Shô Miyake, 2022)

    Beskrivningen löd “Vackert och berörande om hörselskadade Keiko som mot alla odds slåss för att bli mästare i ringen, i verklighetsbaserat och kritikerhyllat japanskt boxningsdrama” men jag orkade tbh inte se klart, det här var inte riktigt min grej. Are såg klart och tyckte den var bra, men nja. Kan dock inte ge något betyg eftersom jag inte såg hela.

    Kommentera här

  • Göteborgs filmfestival 2023 so far

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Göteborgs filmfestival är igång! Här är filmerna vi sett hittills, i någon form av från bäst till mindre bra ordning, although de fem första alla ligger väldigt högt i topp för mig och det inte riktigt går att rangordna dem tbh, för de hade alla olika känsla och var olika genrer. Icke desto mindre, here we go:

    De fem djävlarna (regi: Léa Mysius, 2022)

    En surrealistisk thriller med utgångspunkt i den lilla flickan Vickys mycket känsliga luktsinne, med vilket hon kan precisera dofter och känna lukten av någon från flera meters avstånd. Hon och hennes mamma (briljanta Léa Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) och pappa bor i en liten trångsynt by i det franska Alperna, och en dag kommer pappans syster och hälsar på. Vicky verkar besitta övernaturliga krafter, för med hjälp av lukter kan hon resa i tiden och återuppleva andras minnen. Snart sätter hon igång en serie av oåterkalleliga händelser, som får det förflutna att krypa inpå skinnet. Filmen var mycket intressant, eggande och oförutsägbar, med fantastiska skådespelarinsatser från alla inblandade. Rekommenderar starkt.

    Hélène och Mathieu (regi: Emily Atef, 2022)

    En lågmäld film om hur man som par hanterar att en skall dö, och den andra leva kvar. Den franska/engelska titeln är Plus que jamais/More than ever och det passar nog bättre, även om det handlar just om paret Hélène och Mathieu. Hélène har en obotlig cancer och för att komma bort från den kvävande omgivningen i Bordeaux, där vännerna inte vet hur de ska behandla henne, reser hon till Norges landsbygd och hälsar på en canceröverlevare hon lärt känna på internet. I den friska vinden och med närheten till fjorden får hon nya insikter och känner sig äntligen lättare, men snart kommer hennes man Mathieu efter för att övertala henne om att göra den kompicerade lungtransplantationen hon erbjudits. Ett mycket starkt drama om kärlek, livet och döden, och gråtfesten var ett faktum på slutet. Jag och Are satt och hulkgrät i varandras famnar. Mycket sevärd film med utmärkt skådespeleri av Vicky Krieps (Hélène) och Gaspard Ulliel (Mathieu), rekommenderar starkt.

    Exodus (regi: Abbe Hassan, 2023)

    Flickan Amal stapplar ut ur en container i en hamn någonstans i Turkiet, och solen bländar obarmhärtigt efter mörkret i containern. Det är 2015 och hon har flytt från Syrien, men på vägen har hon tappat bort sin familj. Hon tar ett snabbt beslut att hänga efter flyktingsmugglaren Sam, som tar henne under sina vingar. Tillsammans tar de sig mot Sverige. En stark film med en kavat flicka i huvudrollen, om flykt, men också om hopp. Scenen där de sitter i gummibåten över Medelhavet är gastkramande, man riktigt känner den starka ångesten genom rutan.

    Brother (regi: Clement Virgo, 2022)

    Vi får följa bröderna Michael och Francis under olika tidshopp mellan barndom, 90-tal och tidigt 2000-tal, och förstår snabbt att de två kommer att skiljas, att den äldre Francis kommer att försvinna. Bröderna växer upp i Scarborough som andra generationens invandrare med allt vad det innebär, och medan deras mamma arbetar hårt för att försörja dem försöker Francis lära Michael att stå upp för sig själv, inte ta någon skit. Men de hårda maskulinitetsnormerna är svåra att leva upp till, och när spänningarna mellan polisen och den svarta befolkningen ökar är det svårt att navigera. “Den vackraste skildringen av unga svarta män sedan Moonlight” var beskrivningen och jag kan bara hålla med. En lågmäld och vacker film om maskulinitet, rasism och coming of age. Rekommenderar!

    L’immensità (regi: Emanuele Crialese, 2022)

    Med 1970-talets Rom som fond utspelar sig den här filmen i en dysfunktionell familj där tonåriga Adriana vill vara Andrew, pappan är otrogen och där mamman (Penelope Cruz) försöker hålla ihop familjen med okonventionella metoder. En färgglad film kryddad med märkliga musikal-nummer som den tbh hade kunnat vara utan, men ändå underhållande.

    Världens lyckligaste man (regi: Teona Strugar Mitevska, 2022)

    En film som utspelar sig under ett slags blind date-event på ett hotell, där två personer med ett gemensamt förflutet i 90-talets krig i forna Jugoslavien möts, den ena förövaren, den andra offret. I den bisarra date:ing-situationen framgår det snart att båda på något sätt ändå är offer på olika sätt, och att kriget är långt ifrån glömt. En ganska märklig film jag inte direkt rekommenderar, men helt okej var den ändå.

    Kommentera inlägget

  • Januari 2023

    —

    by

    Alice Andrews
    in

    Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått:

    Månadens läsning

    Har tragglat på med Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949. Nu är det inte mycket kvar!! Håller även på att läsa Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad som jag tycker mycket om – jag lyssnade ju på barn-trilogin i höstas och har spanat efter hans böcker på second hand, så hittade jag denna och kunde fortsätta med detta fantastiska Stockholms-epos. Mina drömmars stad tar vid där Vita bergens barn slutar, med fokus på andra karaktärer och en ny tid förstås, men man känner igen tonen och de ömsinta Stockholms-skildringarna utifrån de minst privilegierades perspektiv. Håller också på med Max Webers Den protestantiska etiken och kapitlaismens anda men är inte klar ännu.

    Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här.

    Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här.

    Har också lyssnat på Kerstin Ekmans Löpa varg från 2021, eftersom jag blev inspirerad av Svt-serien Händelser vid vattnet som bygger på Ekmans bok med samma namn. En bok jag tyckte om! Skrev om här.

    Månadens film och TV

    Vi började se Händelser vid vattnet som ju var jättebra, men den här och förra helgen är det pausat eftersom det har varit filmfestival och vi har sett jättejättemånga filmer, har bl.a. samlat några av dem här. Men utöver filmfestival-filmerna har jag också sett:

    Avatar – the way of water (2022)

    Jag, Olivia, Emil och Are gick på bio och såg den nya Avatar-filmen, som tbh var ganska mycket en flopp imo. Den är estetiskt vacker, det får man ge den, men otroligt konservativ. 50-talet kom och ville ha tillbaka sina könsroller, sitt auktoritativa föräldraskap och sin hederskultur, så kändes det. Så himla tråkigt – här har filmskaparen James Cameron världens chans att ta ut svängarna kring normer, eftersom det handlar om en fiktiv planet som utvecklats utan någon som helst kontakt med jorden och dess patriarkala, rasistiska o.s.v. normer, och ändå ser det ut precis som här i vår värld – och en bakåtsträvande sådan. Jag menar, det är ju en påhittad värld för sjutton, det hade kunnat vara ett matriarkat, alla relationer hade kunnat vara flersamma, skönhetsnormen hade kunnat vara håriga ben och ölkagge, ja eller något helt annat som min hjärna är för påverkad av normer för att kunna föreställa sig. Ändå är det “bro” hit och “bro” dit, det är illa dold hederskultur där en bror bl.a. hamnar i slagsmål med en annan kille för att han varit taskig mot systern, det är en vit amerikansk cis-man som blivit högste hövding hos en grupp ursprungsfolk (???), det är en pappa som hejar på sina söner att deal:a med jobbiga känslor inte genom att sätta ord på dem utan genom våld, och så vidare. Fantasilöst och tråkigt helt enkelt. Den får 2 av 5 av mig.

    Tove (2020)

    Tove fanns på Svtplay, och den har jag velat se sen den gick på Göteborgs filmfestival 2020 (som jag inte hade biljetter till). En fin biografisk film om Tove Jansson och hennes konstnärsskap, men också om hennes frisinnade syn på kärlek och relationer. Det är dekadent, det är finskt, det är hett och det är konst. Tyckte mycket om den här filmen i sin enkelhet, och jag och Are hade också ett långt fint samtal om relationer efter att vi sett klart. Den kan helt klart vara en conversation starter för att prata om just kärlek och relationer. Det var fint också att få en inblick i hur Tove var som person. Var ett stort fan innan men är nu ännu större. Vilken kvinna va. Ger filmen 4 av 5, men det är ju också för att jag är en sucker för filmer som innehåller queera relationer och lesbiskhet :)))

    The wrestler (2008)

    En gastkramande socialrealistisk dramafilm om en avdankad wrestlare som försöker göra en comeback. Det var många scener jag knappt kunde kolla på, inte bara match-scenerna där de gör en show av att slå varandra blodiga (förstår inte hur man kan underhållas av wrestling??) utan också de sorgliga scenerna där huvudkaraktären “The Ram” efter ett hårt liv fyllt av styrketräning, wrestling, olika preparat och smärtstillande verkar ha så ont, så ont, och ändå försöker fortsätta, eftersom det är det enda han vet och kan. “The Ram” verkar på samma gång vara ung och gammal – hans kropp är uppumpad och slätrakad, håret långt och platinablont, men utanför ringen rör han sig som en gammal, suckar i krämpor, skruvar på sin hörapparat och knaprar smärtstillande. Det gör en ont i hjärtat att bevittna hans ensamhet. En annorlunda och gripande film som var sevärd. 3,75 av 5!

    Maryland (2022)

    Jag och Are såg den psykologiska thrillern Maryland som vi till en början inte var särskilt thrilling, men som sedan tog sig. Den handlar om en före detta soldat som varit på tjänstgöring i Afghanistan (?) och som nu är hemma i Frankrike och måste försörja sig med ströjobb. Via en vän får han ett gig som säkerhetsvakt på en större fest hos en mycket rik man, som sedan gör att han får stanna som livvakt åt den rike mannens fru och barn medan han åker iväg på affärsresor. Jobbet är dock tärande, eftersom den före dette soldaten hela tiden är på helspänn – varje litet ljud blir gevärseld, varje skiftning i ögonvrån en fiende. Inbillar han sig bara, eller finns hoten på riktigt?

    En nervkittlande film som inte bara är thrilling utan också skildrar två helt olika klassförhållanden och de groteska ekonomiska skillnader som kan finnas i en och samma stad. Mycket sevärd! Och finns gratis på Draken film nu innan festivalen ens har börjat. Ger den 3,75 av 5!

    Sorry to bother you (2018) och Magisterlekarna (2022)

    Jag och Are såg två surrealistiska filmer på rad. Den första, Sorry to bother you, ger jag 2 av 5 då jag tycker skådespelarinsatserna från huvudkaraktärerna var sissådär, och hästspåret var väldigt… märkligt? Den utspelar sig hur som helst i en parallell verklighet där människor luras in i att jobba som arbetare på concernen “Carefree” vilket i princip är slaveri. Detta befinner sig dock bara i periferin, för huvudkaraktären börjar arbeta som telefonförsäljare där han efter att ha tagit sig uppåt i hierarkin arbetar med att sälja just Carefrees tjänster. De moraliska dilemman hopar sig som ni förstår. Där finns intressanta teman som kunde bli något, t.ex. touch:ar man på både rasism och kapitalism-kritik, men sen schabblas det bort.

    Magisterlekarna såg vi om, jag såg ju den förra året under filmfestivalen. Också den en surrealistisk skildring av en parallell verklighet där homosexualitet är normen. Det var roligt att se den med nya ögon, och liknelsen till det antika Grekland där man hyllar den spänstiga kroppen, homoerotik och intellektualitet, är stark – något jag inte såg förra gången. Hur som helst mycket sevärd! (3,5 av 5).

    Månadens mat

    Smakade en fantastisk vegansk chokladpaj på nyårsafton, som var en av de godaste veganska desserterna jag ätit faktiskt. Var tvungen att be om receptet och bakade igen när Alex, Sofie och Falke var här på middag. När Olivia hade sin examens-ceremoni åt vi också fine dining på restaurangen Carbon, det var mycket trevligt.

    Månadens scenkonst

    The Vivien Girls (Stadsteatern, 22 januari)

    Jag och Popp var och såg The Vivian Girls på Stadsteatern häromdagen. Den bygger på konstnären Henry Dargers (1892-1973) måningar av, och berättelser om, (quote från programmet): “vecotidningsgulliga flickor med flätor, lugg och pigg uppsyn”. Darger skrev ett oerhört långt (och ännu ofärdigt) manuskript om flickorna – när han dog var det mer än 15 000 sidor långt – och om deras värld i vilken ett till synes evigt krig pågår. De onda glandelinierna tar till fånga och förslavar barn och The Vivian Girls ger sig ut i kriget. Föreställningen regisseras av Linda Forsell med text av Felicia Ohly, och det var i En varg söker sin podd som Liv och Caroline tipsade om föreställningen. Det jag tyckte mest om med den var hur vuxna människor spelade barn – och att alla skådespelare oavsett hudfärg, ålder eller kön spelade just sju stycken barnsliga flickor. Så roligt att se deras kroppspråk. I övrigt var föreställningen tankeväckande och underhållande, men också lite disturbing (det är många fruktansvärda scener som t.ex. sexuellt utnyttjande av barn som benämns utan krusiduller) och ganska random. Men det är ju alltid kul att gå på teater!

    Målning av Henry Darger

    Cabaret (Göteborgsoperan, 31 januari)

    Mamma och pappa bjöd mig, Olivia och vårt bihang (d.v.s. Are och Emil) på Göteborgsoperans föreställning Cabaret häromdagen. Jag hade inte riktigt läst på innan och inte lyssnat in mig på musiken, så var inte helt beredd på vad det skulle vara – jag var inte beredd på att det skulle vara så… icke-tillrättalagt? Alltså verkligen mer just cabaret-feeling snarare än Göteborgsoperan-feeling. Jag är van att gå på danser eller liknande, men detta var ju en musikal och dessutom en ganska burlesk och queer musikal. Uppskattade mycket, även om det blev riktigt dark på slutet och jag kanske ändå, om jag måste välja, föredrar att se just danser på operan. De är ju liksom duktiga de här artisterna men det de är duktiga på är scennärvaro, att kunna sjunga och skådespela – de är helt enkelt musikalartister. Men jag blir nog ännu mer hänförd av de som är professionella dansare. Med det sagt så var det verkligen en värd föreställning att gå och se!

    Månadens kompishäng

    Har käkat middag med Popp och Klara och bjudit hem Alex, Sofie och Falke på middag (och hade fortfarande hela lördagskvällen kvar sen för fina samtal med Are eftersom de behövde åka hem och lägga Falke vid 18.30). Jag har varit på teater med Popp och date:at min nya kompis-crush Lina (hälsade på henne i hennes radhus i Floda som hon sålde in mycket bra och vi var och drack öl häromdagen). Gått på bio och ätit pizza på Brewers bar med Olivia, Emil och Are. Bjudit hem folk för filmfestival-häng. Mycket socialt med andra ord!

  • Löpa varg – Kerstin Ekman (2021)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har lyssnat ut Löpa varg av Kerstin Ekman från 2021. Jag blev sugen när Händelser vid vatten började gå på Svt play, och jag insåg att den bygger på Kerstin Ekmans roman med samma namn. Och precis som TV-serien (i alla fall hittills) är mystisk och mörk men samtidigt vacker – skogen och dess väsen framställs med ett slags vördnad – är också Löpa varg det. Där finns en ton av bejakande av skogen och naturen någonstans där bakom, hela tiden. En mystik och kanske ett uns av ockultism. Samtidigt är det också en bok som utspelar sig utifrån en ganska ordinär man: han är pensionerad, han bor någonstans i Hälsingland med sin fru Inga, och han är jägmästare. Och en dag så får han se en varg. En ståtlig, stor och alldeles grå. Mötet förändrar honom i grunden, och han börjar tvivla på det han är och det han varit, jägare.

    Tyckte om boken! Det var intressant att få läsa ur ett perspektiv jag sällan läser, nämligen en pensionerad jägare. Det känns som de flesta böcker jag läser har berättarjag som är kvinnor i 25-40-årsåldern, vilket är lite tråkigt. Fiktion är ju just fiktion, man kan skriva om vad som helst, ändå är mycket litteratur idag ofta ganska autobiografisk, får jag känslan av…? Det är ju i alla fall inte den här. Hur som helst, en läsvärd bok!

  • Detaljerna – Ia Genberg (2022)

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa, och de känns mycket. På Storytel som jag prenumererar på som ljudbokskanal var det flera kommentarer i stil med “det finns ju ingen handling” eller “den här boken var sämst” men också många i stil med “stor litteratur”, “äntligen lite riktig litteratur” o.s.v., och jag bekänner mig till den andra sorten. Det här är kanske inte den största litteraturen jag någonsin läst, men det är vacker litteratur som känns, och med ett språk som jag ibland vill kapsla in och spara. T.ex. i porträttet av Johanna, berättarjagets första kärlek, beskrivs deras relation som att “vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett långt liv tillsammans”. Relaterbart! Eller beskrivningen av Alejandro, romanjagets älskare under en förgänglig tid: “Vecken i mungiporna som fortplantades till parenteser när han log” och: “Han gav sin kropp till musiken utan mellanlandning”. Ryser.

    DN skriver: “Egentligen finns det ju ingenting annat som räknas än känslor. Och med Ia Genbergs säregna blick för detaljer som avslöjar känslor, uppstår en roman som bultar och slår.” och jag kan bara hålla med. Rekommenderar!

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Log in