Alice Andrews

Borgerliga intressen men hjärtat till vänster. Välkommen till min högst osporadiska blogg.



  • Tag: feminist


    Book Club Babes

    Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen och Klara. Jag föreslog att vi skulle läsa Jessa Crispins Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest som första bok, och så bestämde vi träff en månad senare för att snacka böcker och feminism i ett kvinnoseparatistiskt rum. Och igår så var det då dags för att träffas första gången!

    Anledningen till att detta blev vår första bok, var för att jag läst ett inlägg av Nina Åkestam som läst boken och rekommenderat den. “Det var länge sen jag strök under så mycket i en bok. Ännu längre sen jag kände mig så anklagad och samtidigt så mentalt uppfriskad”, skrev hon. (Läs hela inlägget här). Så då blev jag sugen på att också läsa, och den verkade perfekt för en feministisk bokklubb!

    Och igår träffades vi som sagt för första gången som bokklubb, jag, Popp, Mim, Klara och Ellen. Popp och Klara hade fixat med enchilladas-middag (såå gott), jag och Mim ryckte ut och köpte rödvin, och så snackade vi om boken och om feminism och frågor som boken väckt i två timmar. Det var  trevligt och intressant. Vi hade så många bra tankar tillsammans, och det var så intressant att höra vad de andra upplevt när de läst boken, och också hur vi kan tolka en bok så olika. Jag och Klara hade till exempel känt en stigande irritation över boken, som de andra inte alls kände igen sig i. Ellen sa att hon vanligtvis aldrig köpte böcker, men att hon köpt den här efter att hon läst ut sin lånade version, för att hon tyckte den var så läsvärd.

    Så vad handlar boken om då? Jessa Crispins manifest utgörs av en svidande kritik av dagens västerländska vita medelklass-feminism. Den som kanske vi alla kände oss skyldiga till. Om feminism är att ha en tröja med This is what a feminist looks like-tryck från HM, att fler kvinnor finns på VD-positioner i stora företag, eller att uttrycka sig tillräckligt korrekt och PK för att inte kränka någon, då är jag ingen feminist, skriver Jessa Crispin. Valid point. För hur feministiskt är det att som kvinna kämpa sig till de maktpositioner män traditionellt sett haft i samhället, om en när en väl kommit dit ändå fortsätter att trycka ner andra kvinnor precis på samma sätt, som ett patriarkalt praktexempel? Samtidigt kunde jag som sagt också känna en irritation när jag läst boken, speciellt den sista fjärdedelen, eftersom det var så himla mycket kritik av dagens feminism, utan några direkta lösningar, och ganska mycket bashande på t.ex. manshat, vilket kanske inte är konstruktivt, men en naturlig reaktion på kvinnohat för många.

    Hur som helst en intressant, läsvärd, och lättläst bok som jag rekommenderar alla att läsa som vill få sin feminism omruskad och tänka en extra gång. Sedan rekommenderar jag också alla kvinnor och ickebinära jag känner att starta en bokklubb fri från cis-män, och snacka feminism och kamp och hur vi krossar patriarkatet. Så jäkla givande att föra sin kamp i den allra minsta skalan – till exempel genom att lyssna och lära av andra i en bokklubb, peppa varandra och dela med sig av verktyg för hur en överlever i ett patriarkat.

    Nästa bok vi skall läsa blir Carin Holmbergs sociologiska studie Det kallas kärlek. Har haft den i min bokhylla forever och nu blir det äntligen en anledning att läsa. Lär bli deppig läsning, men viktig.

    Innan jag checkar ut från det här inlägget vill jag också dela med mig av en slutsats vi kom till igår, apropå Crispins kritik mot universalfeminismen, den som välkomnar alla och tycker att allt är feministiskt så länge det förkläs i självförverkligande, empowerment och girl power. Och den lyder nämligen så här: både universalfeminism och radikalfeminism behövs, det som är vitalt är att radikalfeminismen hela tiden radikaliseras, så att universalfeminismen också följer med. Diskursförskjutning alltså. För om det som är radikalt hela tiden radikaliseras mer, så kan det som tidigare var radikalt snart börja betraktas som universalt. Det är det som redan hänt med ordet “feminist” till exempel – idag är det jättevanligt att unga tjejer identifierar sig som feminister, och var och varannan kändis förkunnar att de självklart är feminister (teoretiskt åtminstone, om de är det rent praktiskt är en annan femma). När jag gick i högstadiet/gymnasiet kände jag typ ingen feminist, det var liksom bara radikala extrema orakade feminazis. Så är det inte längre. Det har skett en diskursförskjutning. Den måste fortsätta att ske hela tiden, radikalfeminismen måste hela tiden vara obekväm och extrem och sträva framåt, för att driva på universalfeminismen. Annars blir det farligt. Jämför med högerextremismen i Europa och Sverige, som snarare haft en diskursförskjutning åt andra hållet. Förr var det skämmigt att vara SD:are och nazisterna fick stryk om de visade sina fula trynen på gatorna. Nu har det blivit rumsrent att vara SD:are, det är inte längre tabu att vara rasist på samma sätt, och därför har högerextremismen också blivit starkare – och nazisterna får marschera ostört på våra gator, med polisbeskydd och allt (apropå morgondagens demonstration).

    Som sagt, starta bokcirkel! Kom igen det blir kul! Och hörrni, vi ses på gatorna imorgon. Inga nazister på våra gator. No pasarán.


    One response to “Book Club Babes”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag gillar pckså bokklubb.


  • Tag: feminist


    Män, det är ni som gör mig rädd att gå på mina gator

    Var med om en jobbig incident igår. På Mariaplan håller de just nu på att bygga om, de har stängt av hela vägen åt ena hållet så att en bara kan gå/cykla på en smal grusväg kantat av kravall-staket i några meter. Det är lite trångt att samsas gående och cyklar och egentligen är det kanske bättre att bara leda cykeln, men hittills har det gått bra att bara be den framför flytta sig lite åt sidan så att en kan cykla förbi, så har det varit lugnt. Men inte igår.

    Kom alltså cyklande på väg hem från ett möte, och bad mannen framför mig att “Ursäkta, kan jag bara få komma förbi?” varpå han argt svarar “nej det kan du inte” och fortsätter gå bredbent i vägen. Jaha? “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen. Han vänder sig om och börjar skrika på mig, “Du får inte cykla här, det står en skylt där borta, du får inte cykla här!”. “Nähä men var skall jag annars cykla då?”, frågar jag, “Vägen är ju avstängd?”. Det svarar han inte på utan fortsätter skrika och jag börjar känna gråten i halsen. “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen och försöker svänga förbi honom, men han ställer sig i vägen, tar tag i min cykel och puttar på mig. Minns inte exakt vad han säger men han fortsätter skrika, sen vänder han sig om och fortsätter gå och ser till att ta upp exakt all plats som finns så det är omöjligt att ta sig förbi. Jag fortsätter först leda cykeln långsamt bakom mig men känner sen hur hela jag skakar och jag knappt kan andas så jag måste sätta mig ner. Känner hjärtat rusa och tror jag har min livs första lätta panikångestattack eller nåt liknande, för kunde knappt andas. Ringde Sebbe som lugnade ner mig, cyklade sen i maklig takt hem den sista biten gråtandes. På väg upp för sista backen möter jag ytterligare en man, jag ser honom på långt håll, ser hur han stannar, känner “fan….” och självklart skriker han på mig: “det här är ingen cykelväg!!!!!”. Det har han visserligen rätt i, men om en kommer från vänster och skall till vänster känns det onödigt att korsa spårvagnsspåren bara för ett par hundra meter. Cyklade dessutom otroligt långsamt för att jag skakade så. Hade precis lugnat ner mig men hyperventileringen och gråten kom tillbaka när ytterligare en man skrek på mig för att han tyckte att jag tog för mycket plats.

    Vet inte vad som är värst. Hur den här jävla mannen har makt att göra mig så rädd och ledsen (börjar nästan gråta nu när jag skriver detta igen, dagen efter). Hur jag blev helt stel och handlingsförlamad när han tog tag i cykeln och skrek på mig. Vetskapen om att det här ändå inte var så illa för tänk, han hade lika gärna kunnat göra något mycket värre, han hade kunnat slå mig, tafsa på mig, kallat mig värre saker. Hur jag kommer ta en annan väg än Mariaplan-vägen nu på grund av honom. Det faktum att det stod massor av personer på Mariaplan-hållplatsen och att INGEN reagerade eller hjälpte mig när en stor man stod och skrek på mig, tog tag i min cykel och puttade på mig, varken under själva händelsen eller efteråt när jag satt och grät och skakade på marken i typ tio minuter. Hur den andra mannen hade mage att skrika på mig att jag inte fick cykla där, när jag måste sett helt förstörd ut och redan var på bristgränsen.

    Eller, hur det här inte är första gången nån jävla man gör mig rädd på mina gator. Senast var för några veckor sedan, också när jag cyklade hemåt, och befann mig på ett smalt ställe mellan trottoar och hållplats där det är helt omöjligt att köra om en cykel om en inte skall meja ner den. Då tutar en bil på mig och lägger sig jättenära bakom, jag blir skiträdd och är nära att ramla för jag är inte  beredd på det höga ljudet, och jag kan inte göra nånting för det finns ingenstans att ta vägen. Bilen fortsätter tuta, jag vänder mig om och försöker visa att jag kan inte ta vägen nånstans. När det blir brett igen cyklar jag åt sidan och bilen kör istället upp jämsides med mig, och jag ser att det sitter två killar i framsätet. De skriker på mig: “Varför flyttar du inte på dig??”. “Det finns ju ingenstans att ta vägen!” försöker jag. De fortsätter köra jämsides med mig och jag tycker det är jätteobehagligt. Till slut cyklar jag om dem, lägger mig framför dem mitt i vägen och låter dem köra bakom mig tills de svänger av. De tutar hela vägen (bara ett par meter men ändå). Den gången tappade jag inte fattningen och blev så rädd att jag blev helt stel, men ändå obehagligt.

    En annan gång den där gubbjäveln som tutade på mig och Sebbe när vi cyklade, körde om oss i ashög fart och sedan tvärnitade och skrek på oss när vi sa att hallå, du kan inte tuta så där för en kan ramla som cyklist när en blir rädd.

    Eller den där gången på vagnen sent en lördagskväll då en kille kom och satte sig bredvid mig och började prata. Jag sa “Jag vill inte prata med dig” och bytte plats. Han kom efter och satte sig bredvid mig igen. Vagnen var ganska tom, men det fanns folk där, och jag undrade då med: hur kan ingen ingripa? Jag sa igen att jag inte ville prata med honom, sen såg jag en annan tjej som satt ensam och satte mig bredvid henne så att han inte kunde sätta sig bredvid mig.

    Den där vakten som skrek på mig och puttade mig. Och alla andra gånger män har förstört min dag/kväll, gjort mig rädd. Eller någon av mina medsystrar och -syskon. Nej, alla män är inte dumma i huvudet. Såklart. Det vet jag också. Men alla mina kvinnliga kompisar har varit med om liknande saker som jag skrivit här ovan. Flera gånger dessutom. Även manliga kompisar såklart. Den gemensamma nämnaren för dessa idioter som förstör och gör oss rädda, är att de är män. Nej inte alla män, men allt för många. Fan ta er

     


    3 responses to “Män, det är ni som gör mig rädd att gå på mina gator”

    1. Agnes P Avatar
      Agnes P

      Alltså det värsta med detta är att jag inte ens blir förvånad. Såklart är jag jätteledsen för allt som har hänt dig, men detta händer så ofta att man typ inte ens höjer på ögonbrynen. Så sjukt. Det räcker inte att räkna på fingrar och tår, utan en får snarare räkna på antal ben i kroppen. Hoppas du mår bättre och hoppas att folk tar åt sig det du skriver! Grymt att du gör det! <3

    2. Sebbe Avatar
      Sebbe

      Bra skrivet.
      De jävlarna borde skjutas ?✊️?

    3. Mami Avatar
      Mami

      Alice wish I was with you ❤️


  • Tag: feminist


    #5inistagram dag 20: Ett bra kvinnoporträtt

    Oj, dagens tema är “ett bra kvinnoporträtt” och jag vet inte vad jag skall skriva? Min första tanke var Frida Kahlo, om vi nu skall prata bildliga och inte litterära kvinnoporträtt. Kahlo målade mest självporträtt och är en feministisk ikon skulle jag vilja säga. En cool och stark kvinna som själv sätter agendan för hur hon avbildas tycker jag är ett bra kvinnoporträtt om något.

    Image result for frida kahlo self portrait


    One response to “#5inistagram dag 20: Ett bra kvinnoporträtt”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Har du sett filmen?


  • Tag: feminist


    Spontan osv

    Har haft en mycket bra dag här i Hanoi idag. Vi fick sovmorgon (vilket var skönt efter gårdagens alldeles okristligt på tok för tidiga uppgång), och sen fixade vi posters à högstadiet på Hanoi Universitet. Vi gjorde en enorm regnbågsflagga, skrev LGBT+ i mitten, och klistrade in lite resultat från studien runt om. Blev bra. Åt dyr lunch (i vietnamesiska mått mätt), och sen åkte jag och Seb in till stan (pga vi var de enda som var klara med våra planscher? Hello people?) igen för att shoppa lite mer. Last chance of shopping you know. Vi hittade asfint porslin, jag köpte fyra skålar och fyra skedar i en vacker blå färg, i keramik, plus tio par ätpinnar med marmor, för rimliga 200 kr. Mycket nöjd. Sen gick vi på Cong och sen spontan-gjorde jag en septum-piercing. Yep, true story. Har gått och tänkt på det länge, vi gick förbi en tatuerings- och piercing-salong, och jag ba’, OK vi kör. På icke särskilt fungerande kommunikation lyckades vi få fram att jag ville ha en septum-piercing, sen vare bara att sätta sig på en stol och lida lite. Jävlar vilken adrenalin-kick det är att plåga sig själv, hörrni, typ som när en tatuerar sig. Det gjorde ganska ont, fast ändå genomlidningsbart. Kan ha blivit något sned, men jag tänkte att eftersom det kostade 80 (!!!!!) kr (!!!!!!) (att jämföra med ca 600 hemma i Sverige) så tänker jag att ahja, om det fortfarande är snett när det är läkt/jag inte är nöjd, så är det ju bara att ta ut piercingen, det kostade ju som sagt bara 80 kr. Och heads up mami, om/när jag tar ut den kommer det inte synas ett dugg, det är det som är så bra med septum-piercing, det eventuella ärret är liksom innanför näsan så ångrar en sig lämnar det inga spår :)))) Är nu högst stereotyp vegan-feminist. Micket nöjd.

    image

    image

    image

     

    //ALiCE med ICE



  • Tag: feminist


    Bukit Cina, Tiger beers & locals

    Igår kväll tog Henry och Christoph, två killar som workaway:ar här på hostelet (dvs volontärjobbar ett par veckor på hostelet och får bo gratis) med mig på en cykeltur! Mycket trevligt men ovant att cykla i vänstertrafik, lite nervöst. Första destinationen var supermarketen med billigast öl (5,5 RM för en burk, typ som svenska priser). Nästa destination var Bukit Cina som är en kulle och utkiksplats som höjer sig ovanför staden. Därifrån såg vi solen gå ner och staden bli mörk 🙂

    image

    Hängde alltså med dessa 🙂 Henry till vänster som är från UK och Christoph till höger från Tyskland.

    image

    image

    image

    När solen gått ner och ölen var uppdrucken och det var alldeles mörkt åkte vi vidare till en lokal liquer store där Christoph hade spenderat sitt nyår och lärt känna ägaren. Så vi hängde där i en kvart innan det stängde vid 21, fick en flaska gratis whiskey och cola (?) och snackade med lite locals :)))

    image

     

    Och sen var vi jättehungriga för vi hade inte ätit middag så då käkade vi nåt billigt på en kinesisk restaurang, spenderade resten av kvällen på hostelets rooftop och sen var den dagen slut! Det var jättekul att få se en annan del av Malacca, att få cykla och få träffa locals. Det enda som stör mig, är att jag tyvärr aldrig hade gjort det här själv. Alltså Christoph hade ju lärt känna den här liquer-store-ägaren på egen hand, han hade gått dit själv och lärt känna dem själv. Jag, i egenskap av kvinna, hade aldrig vågat gå ensam till någon som bjuder in mig på nyårsfirande. Tyvärr. Jag hade heller aldrig, varken själv eller i sällskap av en annan kvinnlig vän, tagit mig till Bukit Cina för att spana in utsikten, eftersom det var helt mörkt och oupplyst när en skulle hem. Det är så jävla jävla synd att en skall behöva vara i sällskap av killar för att känna sig trygg på vissa platser (obs både här i Malaysia såväl som i Sverige). Och där har vi bara en av alla tusen anledningar till att feminism behövs, hörrni.

    //ALiCE med ICE


    One response to “Bukit Cina, Tiger beers & locals”

    1. Imo Andrews Avatar
      Imo Andrews

      Hej!!!

      Härligt att läsa om dina upplevelser Alice !!!
      Agree with you!!! Feminismen behövs!!!

      Lots of love !!
      Björnen hälsar så mycket till er alla!!!

      Kram
      Imo

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Book Club Babes

Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen och Klara. Jag föreslog att vi skulle läsa Jessa Crispins Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest som första bok, och så bestämde vi träff en månad senare för att snacka böcker och feminism i ett kvinnoseparatistiskt rum. Och igår så var det då dags för att träffas första gången!

Anledningen till att detta blev vår första bok, var för att jag läst ett inlägg av Nina Åkestam som läst boken och rekommenderat den. “Det var länge sen jag strök under så mycket i en bok. Ännu längre sen jag kände mig så anklagad och samtidigt så mentalt uppfriskad”, skrev hon. (Läs hela inlägget här). Så då blev jag sugen på att också läsa, och den verkade perfekt för en feministisk bokklubb!

Och igår träffades vi som sagt för första gången som bokklubb, jag, Popp, Mim, Klara och Ellen. Popp och Klara hade fixat med enchilladas-middag (såå gott), jag och Mim ryckte ut och köpte rödvin, och så snackade vi om boken och om feminism och frågor som boken väckt i två timmar. Det var  trevligt och intressant. Vi hade så många bra tankar tillsammans, och det var så intressant att höra vad de andra upplevt när de läst boken, och också hur vi kan tolka en bok så olika. Jag och Klara hade till exempel känt en stigande irritation över boken, som de andra inte alls kände igen sig i. Ellen sa att hon vanligtvis aldrig köpte böcker, men att hon köpt den här efter att hon läst ut sin lånade version, för att hon tyckte den var så läsvärd.

Så vad handlar boken om då? Jessa Crispins manifest utgörs av en svidande kritik av dagens västerländska vita medelklass-feminism. Den som kanske vi alla kände oss skyldiga till. Om feminism är att ha en tröja med This is what a feminist looks like-tryck från HM, att fler kvinnor finns på VD-positioner i stora företag, eller att uttrycka sig tillräckligt korrekt och PK för att inte kränka någon, då är jag ingen feminist, skriver Jessa Crispin. Valid point. För hur feministiskt är det att som kvinna kämpa sig till de maktpositioner män traditionellt sett haft i samhället, om en när en väl kommit dit ändå fortsätter att trycka ner andra kvinnor precis på samma sätt, som ett patriarkalt praktexempel? Samtidigt kunde jag som sagt också känna en irritation när jag läst boken, speciellt den sista fjärdedelen, eftersom det var så himla mycket kritik av dagens feminism, utan några direkta lösningar, och ganska mycket bashande på t.ex. manshat, vilket kanske inte är konstruktivt, men en naturlig reaktion på kvinnohat för många.

Hur som helst en intressant, läsvärd, och lättläst bok som jag rekommenderar alla att läsa som vill få sin feminism omruskad och tänka en extra gång. Sedan rekommenderar jag också alla kvinnor och ickebinära jag känner att starta en bokklubb fri från cis-män, och snacka feminism och kamp och hur vi krossar patriarkatet. Så jäkla givande att föra sin kamp i den allra minsta skalan – till exempel genom att lyssna och lära av andra i en bokklubb, peppa varandra och dela med sig av verktyg för hur en överlever i ett patriarkat.

Nästa bok vi skall läsa blir Carin Holmbergs sociologiska studie Det kallas kärlek. Har haft den i min bokhylla forever och nu blir det äntligen en anledning att läsa. Lär bli deppig läsning, men viktig.

Innan jag checkar ut från det här inlägget vill jag också dela med mig av en slutsats vi kom till igår, apropå Crispins kritik mot universalfeminismen, den som välkomnar alla och tycker att allt är feministiskt så länge det förkläs i självförverkligande, empowerment och girl power. Och den lyder nämligen så här: både universalfeminism och radikalfeminism behövs, det som är vitalt är att radikalfeminismen hela tiden radikaliseras, så att universalfeminismen också följer med. Diskursförskjutning alltså. För om det som är radikalt hela tiden radikaliseras mer, så kan det som tidigare var radikalt snart börja betraktas som universalt. Det är det som redan hänt med ordet “feminist” till exempel – idag är det jättevanligt att unga tjejer identifierar sig som feminister, och var och varannan kändis förkunnar att de självklart är feminister (teoretiskt åtminstone, om de är det rent praktiskt är en annan femma). När jag gick i högstadiet/gymnasiet kände jag typ ingen feminist, det var liksom bara radikala extrema orakade feminazis. Så är det inte längre. Det har skett en diskursförskjutning. Den måste fortsätta att ske hela tiden, radikalfeminismen måste hela tiden vara obekväm och extrem och sträva framåt, för att driva på universalfeminismen. Annars blir det farligt. Jämför med högerextremismen i Europa och Sverige, som snarare haft en diskursförskjutning åt andra hållet. Förr var det skämmigt att vara SD:are och nazisterna fick stryk om de visade sina fula trynen på gatorna. Nu har det blivit rumsrent att vara SD:are, det är inte längre tabu att vara rasist på samma sätt, och därför har högerextremismen också blivit starkare – och nazisterna får marschera ostört på våra gator, med polisbeskydd och allt (apropå morgondagens demonstration).

Som sagt, starta bokcirkel! Kom igen det blir kul! Och hörrni, vi ses på gatorna imorgon. Inga nazister på våra gator. No pasarán.


One response to “Book Club Babes”

  1. Mami Avatar
    Mami

    Jag gillar pckså bokklubb.

Om mig

En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).

Kategorier

Arkiv

Tag: feminist

  • Book Club Babes

    Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen och Klara. Jag föreslog att vi skulle läsa Jessa Crispins Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest som första bok, och så bestämde vi träff en månad senare för att snacka böcker och feminism i ett kvinnoseparatistiskt rum. Och igår så var det då dags för att träffas första gången!

    Anledningen till att detta blev vår första bok, var för att jag läst ett inlägg av Nina Åkestam som läst boken och rekommenderat den. “Det var länge sen jag strök under så mycket i en bok. Ännu längre sen jag kände mig så anklagad och samtidigt så mentalt uppfriskad”, skrev hon. (Läs hela inlägget här). Så då blev jag sugen på att också läsa, och den verkade perfekt för en feministisk bokklubb!

    Och igår träffades vi som sagt för första gången som bokklubb, jag, Popp, Mim, Klara och Ellen. Popp och Klara hade fixat med enchilladas-middag (såå gott), jag och Mim ryckte ut och köpte rödvin, och så snackade vi om boken och om feminism och frågor som boken väckt i två timmar. Det var  trevligt och intressant. Vi hade så många bra tankar tillsammans, och det var så intressant att höra vad de andra upplevt när de läst boken, och också hur vi kan tolka en bok så olika. Jag och Klara hade till exempel känt en stigande irritation över boken, som de andra inte alls kände igen sig i. Ellen sa att hon vanligtvis aldrig köpte böcker, men att hon köpt den här efter att hon läst ut sin lånade version, för att hon tyckte den var så läsvärd.

    Så vad handlar boken om då? Jessa Crispins manifest utgörs av en svidande kritik av dagens västerländska vita medelklass-feminism. Den som kanske vi alla kände oss skyldiga till. Om feminism är att ha en tröja med This is what a feminist looks like-tryck från HM, att fler kvinnor finns på VD-positioner i stora företag, eller att uttrycka sig tillräckligt korrekt och PK för att inte kränka någon, då är jag ingen feminist, skriver Jessa Crispin. Valid point. För hur feministiskt är det att som kvinna kämpa sig till de maktpositioner män traditionellt sett haft i samhället, om en när en väl kommit dit ändå fortsätter att trycka ner andra kvinnor precis på samma sätt, som ett patriarkalt praktexempel? Samtidigt kunde jag som sagt också känna en irritation när jag läst boken, speciellt den sista fjärdedelen, eftersom det var så himla mycket kritik av dagens feminism, utan några direkta lösningar, och ganska mycket bashande på t.ex. manshat, vilket kanske inte är konstruktivt, men en naturlig reaktion på kvinnohat för många.

    Hur som helst en intressant, läsvärd, och lättläst bok som jag rekommenderar alla att läsa som vill få sin feminism omruskad och tänka en extra gång. Sedan rekommenderar jag också alla kvinnor och ickebinära jag känner att starta en bokklubb fri från cis-män, och snacka feminism och kamp och hur vi krossar patriarkatet. Så jäkla givande att föra sin kamp i den allra minsta skalan – till exempel genom att lyssna och lära av andra i en bokklubb, peppa varandra och dela med sig av verktyg för hur en överlever i ett patriarkat.

    Nästa bok vi skall läsa blir Carin Holmbergs sociologiska studie Det kallas kärlek. Har haft den i min bokhylla forever och nu blir det äntligen en anledning att läsa. Lär bli deppig läsning, men viktig.

    Innan jag checkar ut från det här inlägget vill jag också dela med mig av en slutsats vi kom till igår, apropå Crispins kritik mot universalfeminismen, den som välkomnar alla och tycker att allt är feministiskt så länge det förkläs i självförverkligande, empowerment och girl power. Och den lyder nämligen så här: både universalfeminism och radikalfeminism behövs, det som är vitalt är att radikalfeminismen hela tiden radikaliseras, så att universalfeminismen också följer med. Diskursförskjutning alltså. För om det som är radikalt hela tiden radikaliseras mer, så kan det som tidigare var radikalt snart börja betraktas som universalt. Det är det som redan hänt med ordet “feminist” till exempel – idag är det jättevanligt att unga tjejer identifierar sig som feminister, och var och varannan kändis förkunnar att de självklart är feminister (teoretiskt åtminstone, om de är det rent praktiskt är en annan femma). När jag gick i högstadiet/gymnasiet kände jag typ ingen feminist, det var liksom bara radikala extrema orakade feminazis. Så är det inte längre. Det har skett en diskursförskjutning. Den måste fortsätta att ske hela tiden, radikalfeminismen måste hela tiden vara obekväm och extrem och sträva framåt, för att driva på universalfeminismen. Annars blir det farligt. Jämför med högerextremismen i Europa och Sverige, som snarare haft en diskursförskjutning åt andra hållet. Förr var det skämmigt att vara SD:are och nazisterna fick stryk om de visade sina fula trynen på gatorna. Nu har det blivit rumsrent att vara SD:are, det är inte längre tabu att vara rasist på samma sätt, och därför har högerextremismen också blivit starkare – och nazisterna får marschera ostört på våra gator, med polisbeskydd och allt (apropå morgondagens demonstration).

    Som sagt, starta bokcirkel! Kom igen det blir kul! Och hörrni, vi ses på gatorna imorgon. Inga nazister på våra gator. No pasarán.


    One response to “Book Club Babes”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Jag gillar pckså bokklubb.

    Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen…

  • Män, det är ni som gör mig rädd att gå på mina gator

    Var med om en jobbig incident igår. På Mariaplan håller de just nu på att bygga om, de har stängt av hela vägen åt ena hållet så att en bara kan gå/cykla på en smal grusväg kantat av kravall-staket i några meter. Det är lite trångt att samsas gående och cyklar och egentligen är det kanske bättre att bara leda cykeln, men hittills har det gått bra att bara be den framför flytta sig lite åt sidan så att en kan cykla förbi, så har det varit lugnt. Men inte igår.

    Kom alltså cyklande på väg hem från ett möte, och bad mannen framför mig att “Ursäkta, kan jag bara få komma förbi?” varpå han argt svarar “nej det kan du inte” och fortsätter gå bredbent i vägen. Jaha? “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen. Han vänder sig om och börjar skrika på mig, “Du får inte cykla här, det står en skylt där borta, du får inte cykla här!”. “Nähä men var skall jag annars cykla då?”, frågar jag, “Vägen är ju avstängd?”. Det svarar han inte på utan fortsätter skrika och jag börjar känna gråten i halsen. “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen och försöker svänga förbi honom, men han ställer sig i vägen, tar tag i min cykel och puttar på mig. Minns inte exakt vad han säger men han fortsätter skrika, sen vänder han sig om och fortsätter gå och ser till att ta upp exakt all plats som finns så det är omöjligt att ta sig förbi. Jag fortsätter först leda cykeln långsamt bakom mig men känner sen hur hela jag skakar och jag knappt kan andas så jag måste sätta mig ner. Känner hjärtat rusa och tror jag har min livs första lätta panikångestattack eller nåt liknande, för kunde knappt andas. Ringde Sebbe som lugnade ner mig, cyklade sen i maklig takt hem den sista biten gråtandes. På väg upp för sista backen möter jag ytterligare en man, jag ser honom på långt håll, ser hur han stannar, känner “fan….” och självklart skriker han på mig: “det här är ingen cykelväg!!!!!”. Det har han visserligen rätt i, men om en kommer från vänster och skall till vänster känns det onödigt att korsa spårvagnsspåren bara för ett par hundra meter. Cyklade dessutom otroligt långsamt för att jag skakade så. Hade precis lugnat ner mig men hyperventileringen och gråten kom tillbaka när ytterligare en man skrek på mig för att han tyckte att jag tog för mycket plats.

    Vet inte vad som är värst. Hur den här jävla mannen har makt att göra mig så rädd och ledsen (börjar nästan gråta nu när jag skriver detta igen, dagen efter). Hur jag blev helt stel och handlingsförlamad när han tog tag i cykeln och skrek på mig. Vetskapen om att det här ändå inte var så illa för tänk, han hade lika gärna kunnat göra något mycket värre, han hade kunnat slå mig, tafsa på mig, kallat mig värre saker. Hur jag kommer ta en annan väg än Mariaplan-vägen nu på grund av honom. Det faktum att det stod massor av personer på Mariaplan-hållplatsen och att INGEN reagerade eller hjälpte mig när en stor man stod och skrek på mig, tog tag i min cykel och puttade på mig, varken under själva händelsen eller efteråt när jag satt och grät och skakade på marken i typ tio minuter. Hur den andra mannen hade mage att skrika på mig att jag inte fick cykla där, när jag måste sett helt förstörd ut och redan var på bristgränsen.

    Eller, hur det här inte är första gången nån jävla man gör mig rädd på mina gator. Senast var för några veckor sedan, också när jag cyklade hemåt, och befann mig på ett smalt ställe mellan trottoar och hållplats där det är helt omöjligt att köra om en cykel om en inte skall meja ner den. Då tutar en bil på mig och lägger sig jättenära bakom, jag blir skiträdd och är nära att ramla för jag är inte  beredd på det höga ljudet, och jag kan inte göra nånting för det finns ingenstans att ta vägen. Bilen fortsätter tuta, jag vänder mig om och försöker visa att jag kan inte ta vägen nånstans. När det blir brett igen cyklar jag åt sidan och bilen kör istället upp jämsides med mig, och jag ser att det sitter två killar i framsätet. De skriker på mig: “Varför flyttar du inte på dig??”. “Det finns ju ingenstans att ta vägen!” försöker jag. De fortsätter köra jämsides med mig och jag tycker det är jätteobehagligt. Till slut cyklar jag om dem, lägger mig framför dem mitt i vägen och låter dem köra bakom mig tills de svänger av. De tutar hela vägen (bara ett par meter men ändå). Den gången tappade jag inte fattningen och blev så rädd att jag blev helt stel, men ändå obehagligt.

    En annan gång den där gubbjäveln som tutade på mig och Sebbe när vi cyklade, körde om oss i ashög fart och sedan tvärnitade och skrek på oss när vi sa att hallå, du kan inte tuta så där för en kan ramla som cyklist när en blir rädd.

    Eller den där gången på vagnen sent en lördagskväll då en kille kom och satte sig bredvid mig och började prata. Jag sa “Jag vill inte prata med dig” och bytte plats. Han kom efter och satte sig bredvid mig igen. Vagnen var ganska tom, men det fanns folk där, och jag undrade då med: hur kan ingen ingripa? Jag sa igen att jag inte ville prata med honom, sen såg jag en annan tjej som satt ensam och satte mig bredvid henne så att han inte kunde sätta sig bredvid mig.

    Den där vakten som skrek på mig och puttade mig. Och alla andra gånger män har förstört min dag/kväll, gjort mig rädd. Eller någon av mina medsystrar och -syskon. Nej, alla män är inte dumma i huvudet. Såklart. Det vet jag också. Men alla mina kvinnliga kompisar har varit med om liknande saker som jag skrivit här ovan. Flera gånger dessutom. Även manliga kompisar såklart. Den gemensamma nämnaren för dessa idioter som förstör och gör oss rädda, är att de är män. Nej inte alla män, men allt för många. Fan ta er

     


    3 responses to “Män, det är ni som gör mig rädd att gå på mina gator”

    1. Agnes P Avatar
      Agnes P

      Alltså det värsta med detta är att jag inte ens blir förvånad. Såklart är jag jätteledsen för allt som har hänt dig, men detta händer så ofta att man typ inte ens höjer på ögonbrynen. Så sjukt. Det räcker inte att räkna på fingrar och tår, utan en får snarare räkna på antal ben i kroppen. Hoppas du mår bättre och hoppas att folk tar åt sig det du skriver! Grymt att du gör det! <3

    2. Sebbe Avatar
      Sebbe

      Bra skrivet.
      De jävlarna borde skjutas ?✊️?

    3. Mami Avatar
      Mami

      Alice wish I was with you ❤️

    Var med om en jobbig incident igår. På Mariaplan håller de just nu på att bygga om, de har stängt av hela vägen åt ena hållet så att en bara kan gå/cykla på en smal grusväg kantat av kravall-staket i några meter. Det är lite trångt att samsas gående och cyklar och egentligen är det kanske…

  • #5inistagram dag 20: Ett bra kvinnoporträtt

    Oj, dagens tema är “ett bra kvinnoporträtt” och jag vet inte vad jag skall skriva? Min första tanke var Frida Kahlo, om vi nu skall prata bildliga och inte litterära kvinnoporträtt. Kahlo målade mest självporträtt och är en feministisk ikon skulle jag vilja säga. En cool och stark kvinna som själv sätter agendan för hur hon avbildas tycker jag är ett bra kvinnoporträtt om något.

    Image result for frida kahlo self portrait


    One response to “#5inistagram dag 20: Ett bra kvinnoporträtt”

    1. Mami Avatar
      Mami

      Har du sett filmen?

    Oj, dagens tema är “ett bra kvinnoporträtt” och jag vet inte vad jag skall skriva? Min första tanke var Frida Kahlo, om vi nu skall prata bildliga och inte litterära kvinnoporträtt. Kahlo målade mest självporträtt och är en feministisk ikon skulle jag vilja säga. En cool och stark kvinna som själv sätter agendan för hur hon avbildas…

  • Spontan osv

    Har haft en mycket bra dag här i Hanoi idag. Vi fick sovmorgon (vilket var skönt efter gårdagens alldeles okristligt på tok för tidiga uppgång), och sen fixade vi posters à högstadiet på Hanoi Universitet. Vi gjorde en enorm regnbågsflagga, skrev LGBT+ i mitten, och klistrade in lite resultat från studien runt om. Blev bra. Åt dyr lunch (i vietnamesiska mått mätt), och sen åkte jag och Seb in till stan (pga vi var de enda som var klara med våra planscher? Hello people?) igen för att shoppa lite mer. Last chance of shopping you know. Vi hittade asfint porslin, jag köpte fyra skålar och fyra skedar i en vacker blå färg, i keramik, plus tio par ätpinnar med marmor, för rimliga 200 kr. Mycket nöjd. Sen gick vi på Cong och sen spontan-gjorde jag en septum-piercing. Yep, true story. Har gått och tänkt på det länge, vi gick förbi en tatuerings- och piercing-salong, och jag ba’, OK vi kör. På icke särskilt fungerande kommunikation lyckades vi få fram att jag ville ha en septum-piercing, sen vare bara att sätta sig på en stol och lida lite. Jävlar vilken adrenalin-kick det är att plåga sig själv, hörrni, typ som när en tatuerar sig. Det gjorde ganska ont, fast ändå genomlidningsbart. Kan ha blivit något sned, men jag tänkte att eftersom det kostade 80 (!!!!!) kr (!!!!!!) (att jämföra med ca 600 hemma i Sverige) så tänker jag att ahja, om det fortfarande är snett när det är läkt/jag inte är nöjd, så är det ju bara att ta ut piercingen, det kostade ju som sagt bara 80 kr. Och heads up mami, om/när jag tar ut den kommer det inte synas ett dugg, det är det som är så bra med septum-piercing, det eventuella ärret är liksom innanför näsan så ångrar en sig lämnar det inga spår :)))) Är nu högst stereotyp vegan-feminist. Micket nöjd.

    image

    image

    image

     

    //ALiCE med ICE


    Har haft en mycket bra dag här i Hanoi idag. Vi fick sovmorgon (vilket var skönt efter gårdagens alldeles okristligt på tok för tidiga uppgång), och sen fixade vi posters à högstadiet på Hanoi Universitet. Vi gjorde en enorm regnbågsflagga, skrev LGBT+ i mitten, och klistrade in lite resultat från studien runt om. Blev bra.…

  • Bukit Cina, Tiger beers & locals

    Igår kväll tog Henry och Christoph, två killar som workaway:ar här på hostelet (dvs volontärjobbar ett par veckor på hostelet och får bo gratis) med mig på en cykeltur! Mycket trevligt men ovant att cykla i vänstertrafik, lite nervöst. Första destinationen var supermarketen med billigast öl (5,5 RM för en burk, typ som svenska priser). Nästa destination var Bukit Cina som är en kulle och utkiksplats som höjer sig ovanför staden. Därifrån såg vi solen gå ner och staden bli mörk 🙂

    image

    Hängde alltså med dessa 🙂 Henry till vänster som är från UK och Christoph till höger från Tyskland.

    image

    image

    image

    När solen gått ner och ölen var uppdrucken och det var alldeles mörkt åkte vi vidare till en lokal liquer store där Christoph hade spenderat sitt nyår och lärt känna ägaren. Så vi hängde där i en kvart innan det stängde vid 21, fick en flaska gratis whiskey och cola (?) och snackade med lite locals :)))

    image

     

    Och sen var vi jättehungriga för vi hade inte ätit middag så då käkade vi nåt billigt på en kinesisk restaurang, spenderade resten av kvällen på hostelets rooftop och sen var den dagen slut! Det var jättekul att få se en annan del av Malacca, att få cykla och få träffa locals. Det enda som stör mig, är att jag tyvärr aldrig hade gjort det här själv. Alltså Christoph hade ju lärt känna den här liquer-store-ägaren på egen hand, han hade gått dit själv och lärt känna dem själv. Jag, i egenskap av kvinna, hade aldrig vågat gå ensam till någon som bjuder in mig på nyårsfirande. Tyvärr. Jag hade heller aldrig, varken själv eller i sällskap av en annan kvinnlig vän, tagit mig till Bukit Cina för att spana in utsikten, eftersom det var helt mörkt och oupplyst när en skulle hem. Det är så jävla jävla synd att en skall behöva vara i sällskap av killar för att känna sig trygg på vissa platser (obs både här i Malaysia såväl som i Sverige). Och där har vi bara en av alla tusen anledningar till att feminism behövs, hörrni.

    //ALiCE med ICE


    One response to “Bukit Cina, Tiger beers & locals”

    1. Imo Andrews Avatar
      Imo Andrews

      Hej!!!

      Härligt att läsa om dina upplevelser Alice !!!
      Agree with you!!! Feminismen behövs!!!

      Lots of love !!
      Björnen hälsar så mycket till er alla!!!

      Kram
      Imo

    Igår kväll tog Henry och Christoph, två killar som workaway:ar här på hostelet (dvs volontärjobbar ett par veckor på hostelet och får bo gratis) med mig på en cykeltur! Mycket trevligt men ovant att cykla i vänstertrafik, lite nervöst. Första destinationen var supermarketen med billigast öl (5,5 RM för en burk, typ som svenska priser).…