Year: 2023

  • God jul

    Har knåpat ihop julkort i vanlig ordning.

    God jul från Are och mig, i ett minne från Reimers Holme i Stockholm i maj
    God jul från Lise och mig, från Mariatorget i Stockholm i september
    God jul från Daisy och mig, från Möllan i Malmö i maj
    God jul från Erik och mig, från en gräsmatta någonstans i Dalsland i maj
    God jul från Falke och mig, från en innegård i Majorna Gbgay
    God jul från Are, mig och Ester från ett berg i Bergsjön från april
    God jul från Mim och mig, från en blåsig strand på Bornholm i juli
    God jul från Andrews, från Amundön i juni
    God jul från mig och Matilda, från hennes balkong vid Bögatan i juli
    God jul från Ronja och mig, från Bergsjön i februari
    God jul från Lina och mig, från en uteservering i Floda i juli

    Har knåpat ihop julkort i vanlig ordning.

  • Spotify wrapped 2023

    Spotify wrapped är väl ungefär som drömmar – bara intressant för den vars Spotify wrapped/dröm det är. Men det här är ju min lilla blogg som jag haft i över ett decennium, så därför tänkte jag ändå visa min Spotify wrapped, som jag gjort ett par gånger tidigare (2014, 2015, 2020 och 2021).

    I år hade jag “bara” 33 834 lyssningsminuter, jag har ju haft mer än så några år.

    Mina topp-genrer var “lo-fi beats” i topp – jag tror det är min bakgrundmusik när jag pluggar/jobbar (brukar exempelvis spela listan “Lo-fi girl: beats to relax to“) samt yoga-musik som blir klassade som den genren. Sen var “jazz” nummer två och “vocal jazz” nummer tre. Det är all min middagsmusik 🙂 Och laga middag-musik, samt instrumentell jazz för plugg/jobb. “Svensk popp” är som vanligt med (varje år) och “organisk elektronisk musik” som jag antar är typ lite samma som “lo-fi beats”..?

    Sedan har vi världens bästa låt Baltimore med Nina Simone i topp. Besatt fortfarande. Hittade genom låtradio!

    Andra topplåtar var alla från Billie Eilish because – well :)))

    Billie Eilish var också just min mest spelade artist. What can I say? She does magic, och hon är också så otroligt bred!

    Andra favoritartister var Nina Simone, Blundetto, Billie Holiday och Monica Z. Nina Simone för att hon, precis som Billie Eilish, är väldigt bred (svår att placera henne i någon specifik genre!), har en fantastisk röst och passar bra både som bakgrundsmusik (det är mycket så jag lyssnar på musik), laga mat-musik och aktivt lyssnande. Favoriten är ju då Baltimore men jag tycker även om exempelvis Lilac wine och Ne me quitte pas som båda är vemodiga ballader. Och en massa andra låtar med Nina Simone. Finns också ett ypperligt P3 Historia-avsnitt om Nina Simone, rekommenderar!

    Blundetto hamnar i topp för att jag alltid lyssnar på Blundetto på sommaren som chilla-på-eftermiddagen-efter-en-dag-på-stranden-musik. Då brukar jag sätta på radio på Blundetto, men skulle ha svårt att sjunga på någon låt? Vet inte ens om det är ett band eller en artist?

    Billie Holiday började jag lyssna på efter att ha hört ett P3 historia-avsnitt om henne. Hon har haft ett fantastiskt intressant liv och levde mitt under Jim Crow-lagarna. Normalt sett var Billie Holiday inte politiskt i sina låtar, men i låten Strange fruit blir hon just politisk, för det är en kommentar om rasismen i USA, om lynchningarna, och om segregationen. När hon framförde den första gången var det flera vita som reste sig upp för att gå i protest:

    Southern trees bear strange fruit
    Blood on the leaves and blood at the root
    Black bodies swinging in the southern breeze
    Strange fruit hanging from the poplar trees

    Kul att jag har Monica Z på min topp 5 artister-lista 2023. Because why not? Odödlig jazzdrottning, även om ganska många av texterna i låtarna åldrats dåligt. Icke desto mindre vackra melodier och underbar röst. Är väldigt inne på jazz generellt, som ni märker. Mitt favorit-album med Monica är The lost tapes, för där finns två av mina favoritlåtar, nämligen Nature boy och Ack värmeland du sköna. Också mycket bra middagsmusik.

    Sist men inte minst har jag lyssnat på podd också. En varg söker sin podd för smart samhällsanalys och kultur. Gillar dock inte när de pratar om Kardashians eller kläder, är totalt ointresserad av det, men i övrigt älskar jag Liv och Carolines dynamik och jag känner mig smartare när jag lyssnar på dem. Stormens utveckling för samhällsanalys och politisk satir, Bildningspodden för just bildning, Konflikt för samtidsjournalistik om brännande frågor och P1 dokumentär för… ja, jag vet inte, gripande historier?

    Bra Spotify-år!

    Kommentera här

    Spotify wrapped är väl ungefär som drömmar – bara intressant för den vars Spotify wrapped/dröm det är. Men det här är ju min lilla blogg som jag haft i över ett decennium, så därför tänkte jag ändå visa min Spotify wrapped, som jag gjort ett par gånger tidigare (2014, 2015, 2020 och 2021). I år…

  • Vinterpynt och sambolivet

    Idag tog jag tillfället i akt och satte upp min julstjärna och adventsljusstake! 🙂 En vecka för tidigt om man skall vara riktigt noggran, men hade julafton bara varit en dag senare hade detta varit första advent! Och stjärna och adventsljusstake tycker jag faktiskt passar som vanligt vinterpynt. Skulle också vilja ha lite gran- eller tallris att sätta upp nånstans. Granen väntar jag med till nästa helg, men är redan pepp 🙂 🙂

    I vardagsrummet är det också vintermysigt med ljusslingan, även om den har hängt där sen förra julen. Genidrag av mig om jag får säga det själv. Are var mycket skeptisk men han har erkänt att det blev fint och bra! Är så mysigt att sitta här i soffan på helgmorgnarna medan Are fortfarande sover och läsa och se ljuset utanför långsamt tillta, eller såhär på kvällen med ett glas vin och kompakt mörker utanför. Generellt är jag så nöjd med vårt hem och att vara sambo med Are. Nu har det gått över ett år sedan han flyttade in och aldrig har jag haft en sådan friktionsfri människa att dela hem med. Jag har ändå bott ihop med en hel del personer, inklusive olika kärlekspartners, men aldrig har det funkat så bra som nu. Vet inte om det beror på att jag blivit mognare, om Are bara är generellt fantastisk eller om vi kanske är väldigt kompatibla rent boende-mässigt, förmodligen är det väl en kombination av allt.

    Längtar till jul och julledighet!!!!!

    Idag tog jag tillfället i akt och satte upp min julstjärna och adventsljusstake! 🙂 En vecka för tidigt om man skall vara riktigt noggran, men hade julafton bara varit en dag senare hade detta varit första advent! Och stjärna och adventsljusstake tycker jag faktiskt passar som vanligt vinterpynt. Skulle också vilja ha lite gran- eller…

  • Oktober 2023

    Månadens känsla/sammanfattning

    Svårt att summera oktobers känsla såhär flera veckor efter att oktober tog slut, men den var väl ungefär som i september, dvs, det rullar på? Samtidigt hände ju också sorgliga grejer i världen som gjorde en lite uppgiven om mänskligheten och tacksam för att vara privilegierad.

    Månadens scenkonst

    Stormens utgrävning Stora teatern 18 okt

    Var tvungen att ta bilder på Are på väg dit för han va så snygg 🙂

    Föreställningen framfördes i vilket fall av den fristående teatergruppen Profilteatern från Umeå, fritt baserad på en av mina favoritpoddar Stormens utveckling med Ola Söderholm, Liv Strömquist och Jonathan Unge. Vilka för övrigt var på föreställningen vilket gjorde mig starstruck! De skulle vara med i ett samtal efter men då var det redan past bedtime för Are och mig så vi åkte hem. Men teatern var jättebra! Speciellt första delen. Politisk satir med vänsterudd på hög nivå, med tydliga referenser till podden. Profililicity, 1600-talsfilosofen Pascal och dyra klockor – dom som fattar dom fattar 😉 Ja det var lite internt men väldigt kul, skrattade högt flera gånger. Andra akten var inte lika bra, vet inte om det berodde på att man kände sig lite mätt eller för att den bara inte höll samma nivå? Både Are och jag tyckte att det hade räckt med första akten, som var strax över en timme – blev förvånad över att det var en paus. Lite som att långfilmer är för långa nuförtiden, som DN skriver om. Men å andra sidan är det alltid roligt att gå på teater och skådespelarna var verkligen jätteduktiga.

    Ett Drömspel av August Strindberg, Folkteatern 31 oktober

    Månaden avslutades med scenkonst i form av August Strindbergs Ett Drömspel. Och det var verkligen ett drömspel, för det var ingen tydlig story, många random inslag och generellt bara väldigt trippigt. Det jag uppskattade mest var nog dansen, alla var jätteduktiga men speciellt en av skådespelarna skulle typ kunnat vara inhyrd från operan. Det är alltid kul med live scenkonst, men det hade nog varit bra om jag hade läst texten innan teatern :)))

    Månadens sociala happenings

    Milla och Matilda fyllde år, så det firades med storslagen middag hos dem med bland annat hemmagjorda dumplings. Are bjöd mig på vinprovning av riesling-viner den 20e oktober vilket var mycket mycket trevligt (en födelsedagspresent). Nu är jag hooked på rieslings! Och sen hände väl lite annat smått och gått som jag inte kommer ihåg 😀

    Månadens böcker

    Övervakning och straff – Michel Foucault (1975).

    Läste denna komplicerade klassiker vars huvudtes är att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt, till en mer insidiös och allomfattande makt som alltid ser dig likt ett Panoptikon. Jag tror jag har förstått Foucaults poäng. Skrev om här.

    Det andra könet – Simone de Beauvoir (1949). Läste äntligen ut den här tegelstenen efter ett och ett halvt år!! Har dock ännu inte hunnit skriva om den men gud så bra att jag äntligen tog mig igenom den i alla fall 🙂

    Genustrubbel – Judith Butler (1990).

    Ytterligare en komplicerad bok – mer komplicerad än vad jag trodde – om könets konstruktion enligt queerteoretikern Butler. Intressant om än som sagt väldigt komplicerad. Skrev om här.

    Månadens filmer

    Alien (1979)

    Temat är tydligen gamla rullar (sist såg ju jag och Are The Matrix) och nu var det alltså dags för denna gamla godingen från det sena 70-talet! Are hade pratat om att han ville se om Alien och själv har jag aldrig sett den – det enda jag vet om den är att den tydligen är en film som otippat klarar Bechdel-testet? Det finns nämligen en scen då Ripley och Lambert (de enda två kvinnliga crew-members på rymdskeppet Nostromo) snackar med varandra om hur de ska lösa alien-problemet (dvs – två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om nåt annat än män). Inte illa för att vara sjuttiotal! Sen kan man ju oförsig diskutera huruvida alien är en kvinna eller man men vi låter det vara osagt. Hur som helst är första halvan av filmen bättre än andra – det är lite som med Hajen att när man ser mönstret up close så blir det lite too obvious are det är en gammal film. Andra saker är bättre än om det skulle vara gjort med green screen – när saker och ting liksom är the real deal kan det verkligen vara effektfullt. Plotten är som följer: ett rymdcrew får signaler från en främmande organism på en planet, som de åker för att undersöka, och av misstag får de med sig en alien i rymdskeppet och ja, resten är ju i historia.

    Plotten är som följer: ett rymdcrew får signaler från en främmande organism på en planet, som de åker för att undersöka, och av misstag får de med sig en alien i rymdskeppet och ja, resten är ju i historia. Själva filmen är helt okej, kanske en trea av fem. Är ändå glad att jag sett den! 3 a

    Månadens känsla/sammanfattning Svårt att summera oktobers känsla såhär flera veckor efter att oktober tog slut, men den var väl ungefär som i september, dvs, det rullar på? Samtidigt hände ju också sorgliga grejer i världen som gjorde en lite uppgiven om mänskligheten och tacksam för att vara privilegierad. Månadens scenkonst Stormens utgrävning Stora teatern 18…

  • Butler: Genustrubbel (1990)

    I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse av att ge beteckningarna ursprung och orsaker åt de identitetskategorier som i själva verket är effekter av institutioner, sedvanor och diskurser vilka i sin tur har en mångfald av diffusa ursprung” (Butler 1990: 43). Redan här i förordet, som citatet kommer ifrån, avslöjar Butler syftet med boken, nämligen att undersöka hur en specifik typ av maktutövning får oss att tro att det finns något slags fördiskursivt och “naturligt” kön, som i själva verket är lika kulturellt konstruerat som genus (Butler 1990).


    Butler inleder det första kapitlet Kön/genus/begär med att problematisera kategorin “kvinnor” som feminismens subjekt – hon menar att detta inte är en naturlig kategori utan snarare ett diskursivt konstruerat subjekt och därmed föremål för hennes genealogiska granskning (Butler 1990: 55). Att “kvinnor” är en konstruerad kategori påtalades redan av Simone de Beauvoir i hennes berömda citat “man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir 1949: 325) – ett citat som också tydliggör den inom feminismen etablerade “sanningen” om distinktionen mellan kön och genus. Enligt denna sanning är genus konstruerat (något man enligt Beauvoir “blir”) medan kön är biologiskt och därmed äger essens, men Butlers huvudtes är att även det vi kallar “kön”, det som förutsätts vara fördiskursivt och “naturligt”, också är kulturellt konstruerat eller till och med att det vi kallar kön i själva verket “varit genus hela tiden” (Butler 1990: 58). Men eftersom den här distinktionen existerar, blir genus ett diskursivt medium genom vilket könet förstås som “en politiskt neutral yta på vilken kulturen verkar” (Butler 1990: 57), trots att inga kroppar som inte är genuspräglade existerar.


    I kapitel 2, Förbud, psykoanalys och skapandet av den heterosexuella matrisen, vidareutvecklar Butler sin tes om att föreställningen om ett fysiskt, fördiskursivt kön utifrån vilket ett kulturellt genus betecknas, i sig är en diskursiv produkt (Butler 1990: 93). Denna distinktion mellan kön/genus (eller natur/kultur) vidmakthåller idén om ett “kön” före lagen, eller att “det finns en naturlig eller biologisk kvinna som senare omvandlas till en socialt underordnad ‘kvinna’” (Butler 1990: 83). Distinktionen ger därmed uttryck för en hierarki där det “naturliga” överordnas det kulturella, vilket i sin tur avslöjar “könet” som politiskt/kulturellt/diskursivt/konstruerat (Butler 1990: 93), och skillnaden mellan kön och genus som icke existerande.


    Innan jag läste Genustrubbel hade jag en viss koll på Butlers teori, och trodde att boken i mycket högre grad skulle handla om att “avslöja” naturvetenskaplig förståelse av kön som genuspräglad, men större delen av boken har hela tiden hållit sig på ett språkligt, semiotiskt plan. I kapitel 3, Subversiva kroppshandlingar, finns dock ett avsnitt där Butler diskuterar forskning kring kromosomer och kön, och visar på hur den “begränsas och styrs av kulturella antaganden om kvinnors och mäns relativa status och av genusrelationens binära beskaffenhet” (Butler 1990: 181). I jakten på svaren till biomedicinska frågor som “Vad är kön?” avslöjas genusoräglade åsikter redan vid hypotesbildningen, och “uppgiften blir ännu mera komplicerad när vi inser att biologins språk har del i andra slags språk och fortplantar denna kulturella sedimentering till de objekt som det utger sig för att upptäcka och på ett neutralt sätt beskriva” (Butler 1990: 181). Med andra ord så är svaren på dessa frågor riggade redan innan forskningen ens börjat, eftersom verktygen för att bedriva forskningen (bland annat språk) är filtrerade genom idén om ett naturligt (och överordnat) “kön” före ett kulturellt (och underordnat) genus (ibid). Men idén om en “verklig kropp bortom lagen” är en illusion (Butler 1990: 162), och att referera till ett “naturligt” kön som kommande före ett kulturellt genus är sålunda en politisk handling (Butler 1990: 202).


    En annan av Butlers grundidéer – relaterad till idén om att distinktionen mellan kön och genus upprätthåller en falsk hierarki av könet som naturligt och överordnat det kulturella genus – är att genus är performativt, det vill säga att man genom att upprepa genuspräglade ritualer (handlingar, gester, uttryck) skapar genus (Butler 1990). Detta skapande gör anspråk på att representera en fördiskursiv kärna, essens eller identitet, men eftersom denna kärna är “fabricerad” och skapandet sker “på kroppens yta” (Butler 1990: 214) blir handlingar och gester performativa – det vill säga de skapar en illusion av “en inre organiserande genuskärna” (Butler 1990: 214) som vidmakthålls diskursivt för att reglera sexualiteten inom den reproduktiva tvingande heterosexualitetens ramar” (Butler 1990: 214). Genus är alltså en konstruktion vars tillblivelse döljs, vilket lurar oss att “tro på dess nödvändighet och naturlighet” (Butler 1990: 219) och som skapar kategorier som det “naturliga” könet och den “sanna” kvinnan (ibid). Det som vid första anblick verkar substantiellt, naturligt, som havande en essens, är alltså i själva verket “ett performativt verk som vardagspubliken inklusive aktörerna själva kommer att tro på och föra fram som sin övertygelse” (Butler 1990: 220).


    På detta sätt – att genus skapar, cementerar och upprätthåller tvingande kategorier som “naturligt” kön och “sanna” kvinnor och får dem att framstå som fördiskursiva – är makten produktiv (Foucault 1975), men det innebär också att man skulle kunna agera på ett annat sätt, för att “visa att denna skenbara ‘orsak’ är en ‘verkan’” (Butler 1990: 219). På så sätt kan den kulturella kroppen emanciperas, men inte till något “ursprungligt”, “sant” eller “naturligt” – ty något sådant existerar (som Butler visat) inte – utan “till en öppen framtid av kulturella möjligheter” (Butler 1990: 162).

    Källhänvisning
    Beauvoir, S. (1949). Det andra könet. Stockholm: Norstedts.
    Butler, J. (1990). Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos
    Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

    I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse…

  • Foucault: Övervakning och straff

    Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂

    Övervakning och straff är en genealogisk analys av makt från 1700-talet och framåt, med utgångspunkt i sättet att bestraffa lagöverträdare. I och med upplysningstiden ersattes kvalfulla avrättningar och smärtsamma kroppsstraff i allt högre grad av fängelsestraff och straffarbete, något som ofta kallas en human utveckling av bestraffningen vilket brukar tillskrivas upplysningsmän som Cesare Beccaria och andra reformatorer (Foucault, 1975: 107). Foucault (1975: 74) menar dock att den här förändringen i “straffväsendets ekonomi” – vilken han illustrerar genom att först närgånget beskriva en utdragen avrättning av Robert-François Damiens för hans mordförsök på kung Ludvig XV  år 1757 (vilket jag nästan blev lite illamående av att läsa tbh), för att sedan beskriva hur ett ungdomsfängelse från början av 1800-talet styrdes vilket manifesterar en helt annat typ av straff – inte alls innebär att makten över folket lättat eller att straffväsendet blivit mer humant. Nej, fängelset är bara det yttersta exemplet på en ny maktteknologi som ersatt en gammal – upplysningstidens straffrättsreformer bör alltså betraktas  “som en strategi för omdisponering av makten att bestraffa” (Foucault, 1975: 113, min kursivering) snarare än som en förmildring av makten. 

    Foucaults (1975: 123) huvudtes är alltså att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt. Från en medeltidens maktteknologi med fokus på straffet som ett skådespel i syfte att uppvisa och bekräfta överhöghetens makt, hämnas lagöverträdaren och avskräcka pöbeln, till en modern maktteknologi “avsedd att betvinga individen” genom kontroll av dess kropp, och därmed av samhällskroppen i stort (Foucault, 1975: 169-170).

    Hur görs då detta, rent praktiskt? Genom det Foucault (1975) kallar disciplin, vars idealtyp stavas panoptikon – en fängelsedesign signerad Jeremy Bentham vars arkitektur möjliggör för en enda person att övervaka tusentals fångar samtidigt – men som övervakningssystem Foucault påvisar även återfinns i skolor, militären, sjukvården och andra samhällsinstitutioner. I ett panoptiskt fängelse kan fångarna aldrig veta om de är övervakade vid en viss tidpunkt, eftersom övervakaren tack vare arkitekturens utformning är dold – “detta gör det möjligt för den disciplinära makten att vara absolut indiskret, eftersom den befinner sig överallt” (Foucault, 1975: 226). Möjligheten att ständigt bli övervakad – både som övervakare och som övervakad – är alltid närvarande i den disciplinära makttenologin (Foucault, 1975: 254), varför disciplinen kan fortsätta upprätthålla sig själv trots avsaknaden både av en synlig härskare och av fysiskt våld. Makten blir på så sätt “så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär” (Foucault, 1975: 254). På detta sätt tjänar panopticon till att illustrera hur makt (enligt Foucault) inte är någonting som en person äger eller som kan överföras från en person till en annan, utan snarare är som ett maskineri – det är “apparaten i sin helhet som alstrar ‘makt’” (Foucault, 1975: 226). 

    Enligt Foucault (1975: 260) kommer alltså maktutövningen varken utifrån eller uppifrån, utan är istället subtil och ständigt närvarande mitt ibland och mellan oss. Disciplinen kontrollerar kroppar inte genom en furstes maktuppvisning eller genom kvalfulla avrättningar utan genom den ständiga möjligheten att vara övervakad – på detta sätt reduceras kroppen “i sin egenskap av ‘politisk’ kraft och drivs till ett maximum i egenskap av nyttig kraft” (Foucault, 1975: 278). 

    Ett samtida exempel skulle kunna vara skönhetsideal för kvinnor – att man skall vara hälsosamt fit utan att vara för muskulös men inte heller för spinkig, fri från hår (förutom på huvudet) och gärna med en naturlig look även om eventuella blemmor, rodnader och andra ojämnheter i huden gärna får tonas över. Detta är skönhetsnormer som varken står inskrivna i någon lag eller utgör något brott med tillhörande rättslig påföljd om man bryter mot dem – ändå går de allra flesta runt och följer och därmed cementerar dessa skönhetsideal, trots att man kanske egentligen inte, om man hade levt i ett vakuum helt fritt från normer, skulle välja att lägga en massa pengar och tid på att trimma, fixa och trixa med kroppen. Tid investeras i att tukta och kontrollera kroppen, och hela discipliner av vetande kring hudvårdsrutiner, träning och diet skapas. Kroppen blir ett fält för vetande och kontroll.

    Med detta kommer vi också till en annan huvudtes hos Foucault – nämligen den att disciplinen inte bara utgör en repressiv makt för att straffa brottslingar eller förhindra deserteringar, utan också på många sätt är produktiv genom att utgöra ett medel för att förhindra våld, åtnjuta respekt för myndigheter, samt öka skickligheten och effektiviteten och därmed profiten i produktionen (Foucault, 1975: 264). Dessutom är makten också intimt förknippad med det Foucault kallar “vetande” – disciplinen möjliggör nya vetenskapliga fält och produktion av exempelvis kunskap i skolorna, medicinskt vetande i sjukhusen och kriminologiskt vetande i fängelserna (Foucault, 1975: 275). I sin egenskap av dömd, blir lagöverträdaren “ett objekt för möjligt vetande” (Foucault, 1975: 312), i likhet med patienten på sjukhuset eller militären i armén – det finns inget vetande “som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande” och tvärtom –  “makt och vetande (…) förutsätter varandra” (Foucault, 1975: 57).

     Källhänvisning

    Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

    Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂 Övervakning och straff är…

  • September 2023

    Månadens känsla/sammanfattning

    Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det som tar upp det mesta av min tid (är ju ändå där 37 h i veckan, och sen så blir det lite till jobb hemma varje vecka). I övrigt ägnar jag mig åt beachvolley en eller två gånger i veckan (älskar den sporten), och försöker hänga i skogen så mycket som möjligt. Laga god mat på helgerna och på vardagarna rullar livet mest på. Men jag känner mig nöjd. Jobbet är kul och jag hinner med det jag ska. Det är mycket att göra, men det är ändå ett privilegium att få dela vardag med en massa tonåringar varje dag haha. De är så gulliga.

    Månadens soundtrack

    Fortsätter med Stockholmsvy av Hannes som jag hade även förra månaden. Den är toppen.

    Månadens sociala/resa

    Har varit i Stockholm och hängt med Lise och Mim och gått på fest hos Erik och Lisa. Vi klädde ut oss till Freuds personlighetsteori (I know, det var långsökt). Men tycker vi lyckades bra!!

    Att jag över huvud taget var i Stockholm berodde också på att jag var på Amnesty-konferens där med jobbet. Vår skola är alltså en så kallad Amnesty-skola vilket innebär att man får åka på konferens en gång om året, men framförallt att man skall genomföra vissa aktiviteter, bland annat Skriv för frihet som är en global kampanj där över 200 länder skriver under namnlistor och skriver solidaritetsbrev för att sätta press på olika regeringar som fängslat abortaktivister, poeter och andra mänskliga rättighets-försvarare. Konferensen var toppen, jag såg bl.a. ett jättebra panelsamtal med Martin Schibbye vilket gjorde mig lite starstruck.

    Månadens mat

    Har fortsatt att plocka och äta svamp! Men har inga nya bilder på det. Blev också inspirerad förra helgen när jag var på Radikal bokmässa och fick äta frijoles och arepas con queso (d.v.s. ostfyllda friterade majsbröd mmm) så det har jag lagat två gånger den här månaden (även om igår tekniskt sett var oktober men anyway). Frijoles är alltså typ bönsoppa, eller stekta svarta bönor med kryddor (t.ex. spiskummin och paprika) + några skvättar vatten för att det ska bli lite såsigare. Detta serveras med ris, pico de gallo (hackad lök, vitlök, koriander, chili och tomat), arepas con queso (ostfyllda majsbröd alltså) och så gjorde jag en mangosalsa till också. Blev toppengott. Tack Syndikalistiskt forum för inspo!

    Månadens scenkonst

    Har som sagt varit på Amnestykonferens och då såg jag massa bra talare som kanske inte riktigt kan kallas för scenkonst men i alla fall scen. På radikal bokmässa såg jag Athena Farrokzhad, Merima Dizdarević och Burcu Sahin framföra sin “Ööööverenskommelse för Sverige​​​”, ett avtal skrivet på Tidö slott, en numera ökänd gärningsplats för regeringen och SD:s motbjudande Tidöavtal. Poesiläsningen var sååå bra! Rolig, sorglig, vulgär, befriande, och som utlovat, “en uppvisning i bristande vandel”. Athena Farrokzhads sommarprat från 2014 är fortfarande ett av de bästa sommarprat jag hört, och hon är (tillsammans med Liv Strömqvist) en av mina idoler. Hösten 2019 hörde jag henne framföra sin dikt “Europa” i en källarpub efter Marxkonferensen och var tagen, och nu var jag lika tagen (trots att lokalen absolut hade mer att önska).

    Månadens böcker

    Harry Potter and the Goble of fire – J.K. Rowling (2000)

    Harry Potter-marathonet har fortsatt och jag har läst ut fjärde boken. Läste också nästan hela femman, men p.g.a. att jag började ta tag i lite kurslitteratur i september så blev den inte utläst förrän nu i början av oktober. De är lika bra som alltid men måste nog säga att femman typ är en av de bästa böckerna? So much teenage feelings all over the place!!! Älskar ju tonårsskildringar haha. Mvh romantiker och nostalgiker.

    A suitable amount of crime – Nils Christie (2004)

    Jag har också läst en liten bok i min kriminologi-kurs (utöver X antal akademiska artiklar) som heter A suitable amount of crime som är en slags lång essä (boken är 120 sidor lång) om brott och straff, men framförallt är det en kriminologs vädjan om att i ett samhälle som värderar värden som snällhet, solidaritet, förståelse och compassion så är det svårt att argumentera för långa fängelsestraff eller fängelsestraff över huvud taget (speciellt eftersom den kriminologiska forskningen generellt är överens om att långa fängelsestraff inte är särskilt hjälpsamt för att förebygga eller förhindra brott).

    Indeed, vi ser ofta på icke-existensen av dödsstraff och tortyr som något vi är stolta över i vårt straffsystem, “their absence is our pride” som Christie (2004, s.103) skriver, men “imprisonment also comes close to taking life away. It means to take most of what is usually included in life away” (Christie, 2004, s.103). Ändå har många (speciellt politiker till höger…) inga problem med fängelsestraff. Men, vi borde fråga oss, anser Christie:

    What sort of pain and what sort of distribution of pain do we find acceptable for our type of society? How large can we accept the penal sector of society to grow without endangering values of kindness, the civil character of our society and the cohesive character of that society? And then, when these limits are established, and we observe that they are threatened or transgessed, we have to give advice on what ought to be done. The level of punishment must be elevated to that of the independent variable.” (Christie, 2004, s.108)

    En intressant liten bok!

    Månadens film

    The Matrix (1999)

    Det var änna dags att se den här gamla rullen, Are var pepp och den har ju ändå stått på min watchlist. Och ja, det var ju inte riktigt min kopp te (vilket jag inte heller hade förväntat mig) men helt okej. Lite för mycket action för min smak men jag fattar att den är kult. 2,5 av 5.

    Hejdå september 2023, hej hej oktober!

    Kommentera här

    Månadens känsla/sammanfattning Septemberkänslan får nog beskrivas som något i stil med “man jobbar på”. Men det är ju inte direkt någon känsla så jag får nog döpa om den här rubriken till “Månadens känsla/sammanfattning” istället. Så. Nu var det gjort. En sammanfattning av september alltså: “man jobbar på”. D.v.s., jobbet på Magnus Åbergsgymnasiet är det…

  • Augusti 2023

    Månadens känsla

    ….måste väl ändå vara nystart? Om det nu är en känsla, men ni fattar. Augusti och start of term är som det riktiga nyåret. Ingen ny spaning direkt men tror de flesta håller med. Känslan blir extra stark när man börjar nytt jobb också! Sedan mitten av augusti arbetar jag nu på Magnus Åbergs gymnasiet i Trollhättan. Trivs mycket bra so far!

    Månadens sociala happenings

    Vi firade min födelsedag med pompa och ståt (eller ja – öl på Brewers, sushi på Super sushi och karaoke på Star karaoke och det var underbart!). Jag, Olivia och mamma cyklade till Kungsbacka (eller snarare Lervik) och tillbaka och det var great. Are och jag firade ett och ett halvt år tillsammans också! Grattis till oss! 🙂 Började också månaden med häng i Vättlefjäll med Alex, Sofie och Falke som va mys. 🙂

    Månadens soundtrack

    …måste nog vara Stockholmsvy med Hannes och waterbaby. Och därtill instrumentell jazz som vanligt, lyssnar på det nästan varje dag.

    Månadens mat

    Har plockat och ätit en massa svamp!!! Blodsopp, brunsopp, stensopp, smörsopp, tegelsopp, sandsopp, aspsopp och björksopp, gul kantarell och trattkantarell, gulkremla, kantkremla och vinkremla, pepparriska, kamferriska och blodriska, blek taggsvamp, rödgul taggsvamp och citronslemskivling. Tror det var alla? Har även artat (men ej ätit, såklart) gallsopp (inte giftig, men förstör varje anrättning), laktritsriska (svagt giftig) och pepparkremla (svagt giftig). Flera nya arter för i år, och ett riktigt bra svampår därtill. Så kul med svamp!

    Månadens böcker

    Islamofobi – Mattias Gardell (2011)

    En bok om islamofobi som på ett lättillgängligt sätt gör upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot islam/muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Gardell punkterar föreställningar som t.ex. att islam skulle vara en våldsam religion eller att muslimska kvinnor är kuvade och förtryckta på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserat. Bra bok! Skrev om här.

    Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (1999)

    Harry Potter-marathonet har fortsatt. Jag läste ut bok tre och nästan hela bok fyra, som verkligen skiljer sig mycket från filmerna. Hermione’s engagemang för husalfer är helt utraderat ur filmerna, liksom karaktärerna Winky och Ludo Batman. Faktum är att bok fyra skiljer sig väldigt mycket från filmen över huvud taget. Filmerna är absolut jättebra, men böckerna alltså. Its the real deal så att säga.

    Saker som jag tänker på när jag läser Harry Potter: är Harry Potter-världen demokratisk? Hur kunde Fudge bara “få” jobbet som Ministry of Magic? Är det nånsin val? Hur länge har Fudge egentligen suttit på posten? Var finns rättssäkerheten? Hur kan Sirius Black m.fl. kastas i fängelse utan rättegång, och sitta i TOLV år? Hur kan man låta folk som dömts för brott (utan rättegång) vaktas av crazy dark creatures som suger ut ens själ? Varför finns det inga organ som granskar ordningsmakten? Varför upprörs ingen över sättet på vilket brottslingar behandlas? Hur kan Rita Skeeter publicera alla dessa outrageous lögner i Harry Potter-världens största tidning? Finns inte brottet förtal, konceptet ansvarig utgivare och journalistisk etik? Ja det är många frågor jag har som vuxen och läsande Harry Potter – den magiska världen framstår faktiskt som en crumbling pseudodemokrati och i de senare böckerna infiltrerade ju faktiskt ministeriet och det blir en marionettregering under Voldemort. Men även innan dess… var är demokratin?! Haha. Har aldrig tänkt på detta innan när jag läst Harry Potter men det finns verklige

    Månadens film

    Summer of ’85 (2020)

    Svt har “Pridesommar” så jag har sett på queer film. Den första augustidagen såg jag Summer of ’85, eller Été ’85, som är originaltiteln, som utspelar sig i en solstänkt badort på Normandies kust sommaren, ja just det – 1985. Filmen är löst baserad på romanen Dansa på min grav och har mycket vibes som påminner om mästerliga Call me by your name – åttiotal, en första kärlek som fullständigt knockar en, en några år äldre charmig kille (som dessutom råkar vara judisk) förför en lite yngre kille, sommar, sol och bad, en tjej i bakgrunden. Ja nu när jag radar upp likheterna är de faktiskt väldigt många, och det summerar kanske filmen ganska bra – precis som Call me by your name är Summer of -85 en vacker rulle om queer, ung kärlek, och precis som med Call me by your name vill man liksom in i filmen, till de pastelliga färgerna, saltstänket, solen, erotiken (som är bland är snudd på elektrisk). Men till skillnad från Call me by your name når Summer of -85 inte samma briljans. Icke desto mindre är det en sevärd film om magin – men också the agony – of the first real love, och jag bangar aldrig en queer film. 3,5 av 5 blir mitt betyg!

    Sorry we missed you (2019)

    Jag såg detta brittiska drama av regissören Ken Loach som också gjort I, David Blake, och blev så ledsen. Det här är socialrealism och filmen skildrar hur gig-ekonomin gör tillvaron till total misär för de som finns längst ner på botten, som arbetar 14 timmar om dagen och ändå inte får vardagen att gå ihop. Filmen handlar om det strävsamma paret Rick och Abby som på varsitt håll arbetar med olika gig – Abby jobbar inom äldrevården och för betalt per besök, men måste själv bekosta resorna mellan besöken och får ingen betalning för restiden. Rick får ett “erbjudande” om att bli “self-employed” på ett franchise-bolag som levererar paket. Här kan man inte ta ledigt, utan då måste man själv hitta ersättare, och gör man inte det får man 100 pund i böter. Sådan är gig-ekonomin och ser sorgligaste är att den inte bara existerar på film utan att det är såhär verkligheten ser ut. Som ni hör är det inte en direkt happy film men den var bra och sevärd men som sagt, så jävla deprimerande. Mycket bra skådespel från alla inblandade men ja, det sorgligaste är att för många är detta inte skådespel eller film utan vardag. Foodoora, Uber, Bolt, olika elsparkcykel företag. Du står för dina egna arbetskläder och arbetsredskap, du får mer betalt ju snabbare du jobbar och gud nåde dig om du är sen för då kommer du få dåliga recensioner av kunden. Fyfan. Jag fucking hatar kapitalismen. Filmen får iaf 3,5 av 5, betyget dras ner lite främst som sagt för att den är så deppig, skådespeleriet är briljant.

    Alone with you (2021) (?)

    En psykologisk skräckis vi valde ut från Drakenfil som visserligen är creepy, har några jump scares och absolut är sevärd, men också lite… märklig? Helt okej! 2,5 av 5.

    Kommentera här

    Månadens känsla ….måste väl ändå vara nystart? Om det nu är en känsla, men ni fattar. Augusti och start of term är som det riktiga nyåret. Ingen ny spaning direkt men tror de flesta håller med. Känslan blir extra stark när man börjar nytt jobb också! Sedan mitten av augusti arbetar jag nu på Magnus…

  • En cykelhelg

    Förra helgen, den nittonde till tjugonde augusti, hade jag, Olivia och mamma bokat in för införlivandet av mammas födelsedagspresent. Vi har uppenbarligen upplevelse-tema på födelsedagspresenter i år – pappa fick ju paddling i Vättlefjäll av Olivia och mig. Mamma hade önskat sig cykling, så cykling fick det bli. Det var stekhett förra lördagen, och vi möttes hos Olivia vid elva-tiden för proviantering och en kaffe. När vi väl figure:at out vem som skulle ha vilken cykel (tanken var egentligen att mamma skulle låna Emils men hans framgaffel var liksom stelt framåt hela tiden vilket var lite obehagligt att cykla med) gav vi oss iväg söderut längs Dag Hammarskjöldsleden med rikting mot Särö! Via de flådiga villorna längs med havsbandet (riktiga mansions) och Billdal tog vi lunchpaus vid havet ungefär en och en halv timme in i cyklingen. Wraps med hummus, kylt vin som mamma hade med, och kaffe.

    Sen, vid kanske fyratiden eller så, kom vi fram till vårt resmål: ett AirBnb i Lervik som vi hyrt för natten. Där lastade vi av våra grejer och sen åkte vi ner till Lerviks hamn för att spana in restaurangen och badplatsen. Mamma fotade våra vällåsta cyklar 🙂

    Ett dopp blev det innan Olivia och jag åkte iväg och provianterade på en matbutik några km bort, och sen var det fri lek och göra i ordning sig för kvällen. Vi skulle käka på hamnkrogen i Lerviks hamn – veganburgare med tryffel majonnäs (utan för min del). Så mysigt att hänga!!! Vi tog också en liten promenad på klipporna efter maten.

    Sen bar det av hem och då hade något mycket spännande inträffat: elen hade försvunnit! Vi blev genast mycket törstiga eftersom även vattnet var eldrivet. Vi satt således med tända ljus till läggdags och pluggade in cykelbatterierna i hopp om att strömmen skulle komma tillbaka under natten vilket den gjorde. Phiew! Dagen efter käkade vi frukost och väntade ut lite duggregn, och sen bar det av tillbaka mot Göteborg. Inte riktigt lika vackert som dagen innan då det varit så soligt, men ändå en otroligt fin cykelled. Nästan ingen sträcka är bilväg och är det det är det grusväg omgivet av grönska och/eller hav. Leden går både i skog, äng och längs havet och det är verkligen supervackert! Rekommenderar starkt den här etappen av Kattegattleden (från Göteborg till Kungsbacka, även om vi inte åkte hela vägen till Kungsbacka utan stannade i Lervik).

    På väg hem stannade vi på ett av Lisbeth rekommenderat café i Billdals park som jag inte minns namnet på men som var väl värt ett besök. Bra utflyktsmål från södra Gbg! Här passade vi också på att ta några bilder för att föreviga denna minnesvärda lilla miniresa. Så himla fint var det! Känns som jag får bättre och bättre relation med min familj för varje år, kanske handlar det om att bli vuxen? Hur som helst väldigt tacksam för dem i alla fall.

    Som ni ser var det regnigt i Billdal men lagom till vi kom till södra Gbg sprack solen upp och det blev ett dopp i havet innan vi var tillbaka

    Förra helgen, den nittonde till tjugonde augusti, hade jag, Olivia och mamma bokat in för införlivandet av mammas födelsedagspresent. Vi har uppenbarligen upplevelse-tema på födelsedagspresenter i år – pappa fick ju paddling i Vättlefjäll av Olivia och mig. Mamma hade önskat sig cykling, så cykling fick det bli. Det var stekhett förra lördagen, och vi…

  • Födelsedagspresenten

    I lördags skulle jag få del två av min födelsedagspresent från familjen! Första destination, klockan fem, var Brewers på Magasinsgatan för en riktigt god öl. Jag tog en hazy IPA förstås, vad annars?! Nästa destination var Super sushi på Drottninggatan, där middag intogs. Sushirolls till förrätt och en amazing ramen till varmrätt. Nästa och sista destination var Star karaoke!!! WHAT?! Totalt oväntat och så kul! Har bara gjort karaoke en gång tidigare och har då varit lite skeptisk pga folk sjunger så… Dåligt? Men nu körde jag ju med musikproffs a.k.a. min familj och Are och då lät alltid åtminstone relativt bra. Vi blandade gamla dängor med Billie Eilish och Linkin Park, drack drinks och hade det superkul! Otrolig överraskning som jag absolut kan tänka mig göra igen.

    Efter karaoken gick vi vidare till Puta Madre för en nattfösare, innan vi skiljdes åt. Så bra present! Så bra att det var planerat till slutet av sommaren också, har sett fram emot detta i flera veckor utan att riktigt veta vad det ska vara. Tack världens finaste familj <3333

    I lördags skulle jag få del två av min födelsedagspresent från familjen! Första destination, klockan fem, var Brewers på Magasinsgatan för en riktigt god öl. Jag tog en hazy IPA förstås, vad annars?! Nästa destination var Super sushi på Drottninggatan, där middag intogs. Sushirolls till förrätt och en amazing ramen till varmrätt. Nästa och sista…