Archive for the ‘Book Club Gäris’ Category

Två böcker

Tuesday, April 24th, 2018

Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

Image result for lila hibiskus

Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.

Book Club Gäris har läst SCUM Manifest

Wednesday, February 28th, 2018

Book Club Gäris har varit i farten igen! Vår senaste bok var SCUM Manifest av Valerie Solanas, en riktig klassiker. Mycket intressant att läsa. Först lite kuriosa om Valerie.

Valerie Solanas (1936-1988) hade ett tufft liv. Hon kunde inte bo hos sina föräldrar av olika anledningar utan fick bo hos sina morföräldrar där morfadern var alkoholiserad och utnyttjade Valerie sexuellt. Hon rymde därför hemifrån och blev hemlös. Vid 17 års ålder födde hon en son som hon aldrig fick se igen då han togs i från henne. Valerie lyckades dock både ta high school examen och en degree i psykologi från University of Maryland, vilka hon finansierade genom att sälja sin kropp till män. Privat var hon dock öppet lesbisk. På 60-talet flyttade Valerie till New York där hon försörjde sig med fortsatt prostitution samtidigt som hon skrev. Bland annat skrev hon pjäsen Up Your Ass som handlade om en prostituerad kvinna. Hon träffade på Andy Warhol och frågade om han kunde producera hennes pjäs, han accepterade manuskriptet men uppgav sedan att han tappat bort det varpå Valerie krävde pengar för det förlorade manuskriptet med blev sedan istället erbjuden en liten roll i en av hans filmer som hon fick 25 dollar för. 1967 publicerades så SCUM Manifesto som vi strax skall återkomma till (Solanas publicerade och distribuerade för övrigt manifestet själv). I juni 1968 går Valerie till The Factory för att skjuta Andy Warhol (“Stor Konst”) och det blir så många minns henne – personen som sköt Andy Warhol. “It is not often I shoot somebody. I didn’t do it for nothing” säger Valerie.

Image result for scum manifesto

SCUM Manifesto dårå. Vi har läst den här svenska versionen, med förord av Sara Stridsberg (riktigt bra förord). Stridsberg skriver:

SCUM är en text som är omöjlig att komma förbi när du väl hittat den. Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla. Varje liten man och varje litet patriarkat har all anledning att frukta den. SCUM är den enda referens du behöver.

SCUM Manifest är som en enda lång ursinnig spya över patriarkatet, signerat Valerie Solanas. Det finns ingen grund för några påståenden, inga källhänvisningar eller komplicerade akademiska resonemang, det är bara pang på, kompromisslöst. Och det är så jävla härligt tycker jag! Valerie Solanas bemödar sig inte med att ha en röd tråd, vara lättförståelig, ha vetenskapliga referenser, hon bara kör. Vad hon än pratar om; sexualitet, kärlek, auktoriteter – hittar hon ett sätt att förklara hur detta är mannens elaka påfund, och hur det enda män egentligen vill är att bli kvinnor. SCUM börjar såhär:

Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

Valerie Solanas – en sann feminist, anarkist och manshatare (med all rätta med tanke på hur många sviniga män hon blev utsatt för i sitt liv).

Valerie skriver: Då han [mannen] vill bli kvinna strävar han efter att ständigt vara i kvinnors närhet, vilket är det närmaste han kan komma att vara en. Därför har han skapat ett “samhälle” grundat på familjen – man-och-kvinna-par och deras barn (ursäkten för familjens existens) – som i praktiken lever på varandra i ett hänsynslöst kränkande av kvinnans rättigheter, privatliv och mentala hälsa. (s.43)

Valeries uttalanden kan te sig absurda, något en kanske inte kan ta helt bokstavligt (eller?) men hon har en skarp och relevant samhällskritik tycker jag. Det är ju helt sant att kvinnor i den Heterosexuella Monogama Tvåsamheten™ generellt mår sämre än vad män gör, för att kvinnor är de som hela tiden ger och ger av sig själva. Det är också därför som kvinnor generellt mår bättre, känner sig fria, efter skilsmässor, medan män mår sämre efter skilsmässor.

Valerie skriver: Då mannen saknar känsla för rätt och fel, saknar samvete (…) känner han ett behov av yttre vägledning och kontroll. Därför skapade han auktoriteter. (s.47) Hon skriver vidare, apropå auktoriteter: Då mannens förmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (…) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lyckan omöjlig på jorden, därför uppfann han himlen. (s.48). Sann anarkist som sagt. Hon är också en förespråkare för fri kärlek: Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt “samhälle” lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter. (s.54)

Jag tycker som sagt Valerie har väldigt många poänger, även om de är iklädda ett väldigt aggressivt och manshatande språk. Men hon skriver också sorgligt, som hennes tankar om sex: Sex är inte en del av en relation. Tvärtom är det en mycket ensam upplevelse, inte alls kreativ, och innebär en stor tidsförlust. Kvinnan kan enkelt -mycket enklare än hon tror – förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lugn och klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter (s.57-58). Uppenbarligen har Solanas kanske inte haft så sunda erfarenheter av sex och sexualitet.

Related image

Ska SCUM Manifesto läsas bokstavligt? Sara Stridsberg skriver: Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt allvarlig och bokstavlig affär. SCUM menar vad det säger. SCUM drar allting till sitt slut, det är helt logiskt, SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.

Är du en Daddy’s Girl eller är du SCUM?

 

Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar

Wednesday, February 28th, 2018

Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

Image result for Egalias döttrar

Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). Läs!

Book Club Gäris har läst Varat och Varan (Del 2 – Surrogatmödraskap)

Tuesday, January 2nd, 2018

Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker är intressant förändrats genom åren…. haha.

Hur som helst så skrev jag ju bara om första delen av Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman sist, den om prostitution. Därför tänkte jag också skriva några rader om andra delen, som handlar om surrogatmödraskap. Ytterligare en legalisering som debatteras för både från höger/liberal-håll (pga alla individers friaval och yada yada) och från queer/vänster-håll (moralisera inte över andras val + det är ett av få sätt för hbtq-personer att skaffa barn). Men en mycket relevant fråga kan här ställas: är barn en rättighet? Svar NEJ. Klart som fan det vore sjukt tråkigt om det skulle visa sig att till exempel jag inte kunde få några biologiska barn. Det hade varit en enorm sorg till och med. Men min “rätt” att skaffa barn, kan inte trumfa högre än andra kvinnors rätt att inte bli utnyttjade och exploaterade. Barn är något som i vårt samhälle idag ses som ett behov, fastän det egentligen är ett begär – och här är en stor skillnad. Behov är sådant som tak över huvudet, mat, vatten och beröring – en dör utan detta. Begär däremot, är sådant vi vill ha men inte behöver. För att citera Nina Björk så är det ett kännetecken för överflödssamhället att vi har svårt att skilja mellan begär och behov: vi lär oss att begära det vi inte behöver och kalla dessa begär för behov. Därför har begäret efter barn blivit rätten att använda en kvinnas livmoder efter sina egna behov. Vilket i sin tur har gjort att ekonomiskt starka gruppers önskningar om biologiska barn gjorts till självklara rättigheter. (För ja – det är framför allt fattiga svarta/bruna kvinnor eller arbetarklasskvinnor som hyr ut sina livmödrar, och rika vita västerlänningar som köper dem).

Men altruistiskt surrogatmödraskap då? Många vettiga människor är överens om att surrogatmödraskap där pengar ligger bakom är problematiskt, eftersom det ger incitament för fattiga kvinnor att utsätta sina kroppar för enorm påfrestning och möjligen livsfara i tjugofyra timmar om dygnet under nio månader, till högstbjudande vit privilegierad västerlänning. Däremot är det många, t.ex. liberalen Birgitta Ohlsson, som är för så kallat “altruistiskt surrogatmödraskap”, i betydelsen att surrogatmödrarna bär barn frivilligt, utan ekonomisk ersättning. Många menar till och med att altruistiskt surrogatmödraskap bör tillåtas för att undvika att folk åker utomlands för det kommersiella: det görs en uppdelning mellan altruistiskt, frivilligt och positivt surrogatmödraskap, och påtvingat, kommersiellt och negativt surrogatmödraskap. Retoriken känns igen från prostitutionsdebatten, där det görs en uppdelning mellan de lyckliga, frivilliga “sexarbetarna” (bör legaliseras) och de som tvingas in i sextrafficking (bör förbjudas).

Förutom att det är väldigt svårt att veta om ersättningen verkligen är obefintlig med tanke på att det i länder där altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt ändå är kutym att ge ersättning för utlägg relaterade till graviditeten, och där finns ingen reglering, så är det precis som med prostitution omöjligt att dela upp surrogatmödraskap i “bra” och “dåligt” på det här sättet. Som Ekis skriver:

“Om det vore så enkelt att tillåta en form av surrogatmödraskap för att undvika en annan, skulle vi aldrig se britter eller amerikaner söka sig till den indiska marknaden. Eftersom altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt i Storbritannien och kommersiellt surrogatmödraskap är lagligt i flera amerikanska delstater, borde det ju räcka för att de skulle stanna hemma. Men det visar sig vara precis tvärtom. Amerikaner och britter dominerar bland köparna i Indien”.

Precis samma som med prostitution med andra ord – i länder där det är lagligt förekommer också mest människotrafficking. Att legalisera ökar risken för svart handel helt enkelt, det är fakta. Återigen – varför ska de få frivilliga surrogatmödrars – eller prostituerades – önskan om att bära någon annans barn (eller ha sex med folk för pengar), trumfa så många fler människors rätt att inte bli utnyttjade, exploaterade och utsatta för smärta och i värsta fall död? För en minimal summa pengar? Återigen, noll klassanalys och noll postkolonial analys.

Rekommenderar återigen denna bok, den är väldigt bra och lättläst. En naturlig fortsättning efter att ha skrivit om prostitution och surrogatmödraskap, vore att skriva om adoption, som också är extremt problematisk, och som handlar om transnationell handel med ojämlika maktförhållanden där rika, vita västerlänningar köper och där fattiga i globala Syd säljer. Adoption är i många fall inte ett bra alternativ till surrogatmödraskap, av flera olika anledningar, men är tyvärr något jag har märkt förespråkas som ett alternativ i diskussioner om surrogatmödraskap. Som om adoption skulle vara bättre, när det ofta också är en mycket smutsig handel. Men det får bli ett annat inlägg, jag ska bara klargöra att jag är för nationell adoption, men ännu hellre fosterhem eller stödhem och liknande. Barn mår oftast bäst hos sina egna föräldrar och många gånger handlar det inte om att barnet är föräldralöst utan att föräldrarna inte har råd att behålla barnet. Istället för att betala en halv miljon till adoptionsbyråerna, borde pengarna gå till föräldrarna så att de kunde försörja sitt barn, eller till landet barnet är fött i så att de kan ordna inomstatliga adoptioner istället. Men som sagt, det är en annan historia. Läs Varat och varan i alla fall! Den var superbra!

 

Book Club Gäris har läst Varat och Varan (del 1 – prostitution)

Wednesday, November 29th, 2017

Nu har vi läst vår tredje bok i Bokklubben! Denna gång blev det Kajsa Ekis Ekmans Varat och Varan. Det här är nog min favorit av alla böcker vi läst i bokklubben hittills. En riktig bladvändare, vilket är ett riktigt bra betyg då den inte är skönlitterär.

Boken är i två delar, där den första delen tar upp prostitution och den andra delen surrogatmödraskap. Boken diskuterar diskursen kring de här två fenomenen, hur diskussionerna i samhället går, vilka begrepp som används, men också hur de utsatta personerna dealar med prostitution och surrogat. Exempelvis hur kvinnorna (ja för det är ju mest kvinnor som utsätts) tvingas dela på sig själva för att kunna sälja sina kroppar; det är inte JAG som säljs, utan min kropp. Den psykiska separationen från kroppen är livsnödvändig.

Image result for varat och varan

I prostitutions-delen, den första delen, så diskuterar Ekis som sagt diskursen kring prostitution och hur diskussionerna förändrats under de senaste hundra åren. Hur personer i prostitution förr sågs som svagsinta kvinnor, till att idag i allmänhet pratas om som starka kvinnor. Ekis skriver:

“Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan – den sårbara människan – pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter” (s.33).

Den nyliberala ordningen hatar offer – det är fult att vara ett offer, och genom att prata om personer i prostitution som “sexarbetare”, personer som frivilligt säljer sina kroppar, finns det inga offer och därmed heller inga förövare. När en pratar om “sexarbete” och “sexarbetare” så osynliggörs förövarna, männen, som mycket behändigt tvättas rena. Alla är enskilda individer som gör fria val. Det är genialiskt uträknat av patriarkatet och kapitalet.

Den sexpositiva diskursen, som t.ex. RFSL och till viss del RFSU står för idag, och andra queer:a samhällsaktörer, talar alltså om prostitution som “sexarbete”. Många vill avskaffa sexköpslagen. Detta är så himla intressant – försvarandet av prostitution och fördömandet av sexköpslagen görs med klassisk vänster- och arbetarretorik, t.ex. att “sexarbetare skall ha rätt att organisera sig”, att “det måste finnas fackförbund för sexarbetare” och “det är alla arbetares rättigheter” o.s.v. Till och med utsagor om att “sexarbete” skulle vara normbrytande förekommer. Klassisk vänsterretorik kring prostitution, vilket appellerar till arbetarrörelsen, kommer alltså till samma slutsats som nyliberal retorik där det pratas om individers fria val och yada yada: sexköpslagen är dålig och prostitution bör vara tillåtet. Men i vilka andra sammanhang gastar liberaler om fackförbund? Och om det nu är så viktigt att prostitution ses som arbete (vilket verkar vara extremt viktigt för nyliberaler som t.ex. Birgitta Olsson, men också för queera samhällsaktörer som RFSL och RFSU) – i vilka andra arbeten riskerar “arbetarna” att dö varje gång? I vilka andra arbeten är PTSD vardag? I vilka andra arbeten blir en strypt i en halvtimme? Är det något en får OB för då eller? Ekis skriver:

“Därmed ingår den postmoderna vänstern och den nyliberala höger en tyst pakt. Höger får makten, den postmoderna vänstern får i utbyte rädda ansiktet genom att makten kläs i deras ord. (…) Överallt skall vi läsa in subjekt och aktörskap. (…) En av de mest cyniska och verklighetsfrånvända projekten i denna kohandel är legitimerandet av prostitution som ett ‘arbete’ – vilket, ironiskt nog, dyker upp i Sverige i ett skede då prostitutionen har minskat betydligt. I berättelsen om sexarbetaren är skiftet i maktens retorik som mest tydligt: prostitutionen är samma system, men dess legitimitet är annorlunda. Om den prostituerade under 1800-talet sades vara svagsint, lat, falsk och efterbliven, beskrivs sexsäljaren nu som självständig, stark, sanningsenlig och frigjord – allt det hennes tidigare upplaga inte var. Hon är inte en kvinna att beklaga – hon är snarare en förebild. Med denna bild som snuttefilt kan både nyliberalerna och de postmoderna sova gott, utan att behöva konsultera mordstatistiken”.

Detta tycker jag nog är det mest intressanta – hur den postmoderna vänstern och nyliberala högern från helt olika håll ändå kommer fram till samma sak (d.v.s. prostitution borde vara lagligt). Men som vi sa i bokklubben igår; förmodligen beror det på att kapitalet och patriarkatet approprierat denna retorik, och att det som sagt är makten som förkläs i fina ord för att vi skall gå på deras prostitutionslobbyism. Och det är så effektivt! Det finns en ansenlig andel personer som är prostitutionsliberala, och prostitutionslobbyn är stark. Det finns många samhällsaktörer som är emot sexköpslagen, som t.ex. Rose Alliance och Fuckförbundet. Det finns också väldigt många som idag använder begreppen “sexarbete” och “sexarbetare” vilket är att cementera prostitution som arbete, att osynliggöra förövare och offer, och i smyg kritisera sexköpslagen. Tur att det är många av oss som ser igenom detta.

Prostitution är inte ett arbete, och människor som befinner sig i prostitution är oftast mycket utsatta människor från periferin. Människor – framför allt kvinnor – som traffickeras och av hallickar tvingas ta emot tiotals kunder varje dag, eller människor som tvingats in i prostitution av andra anledningar som exempelvis drogmissbruk, självdestruktivitet, problematisk relation till sex och sexualitet eller tidigare traumatiska händelser. Det är ett faktum att laglig prostitution ökar efterfrågan, normaliserar köpandet av andras kroppar samt ökar trafficking. Det kanske finns ett fåtal “lyckliga horor” – men sexköpslagen är inte till för dem. Varför vill prostitutionsliberala offra så många människors rätt att inte tvingas in i prostitution, trafficking och sexslaveri, till förmån för de få “frivilliga sexarbetares” rätt att att ha kunder som inte kriminaliseras? Den stora massan är ju inte “frivilliga sexarbetare” och det är skrämmande hur dessa prostitutionsliberala, både från nyliberala högern men framför allt från den queera, postmoderna vänstern, vägrar se strukturerna och makthierarkierna bakom – att det är uteslutande män som köper andras kroppar, och att det är uteslutande kvinnor från utsatta ekonomiska positioner ofta från fattigare länder i Globala syd eller Östeuropa. Noll klassanalys, noll könsmaktsordnings-analys, och noll postkolonial analys.

P.S. Spana in det här instagram-kontot om ni vill se prostitutionens verklighet.

Book Club Gäris har läst en bok igen!

Sunday, November 12th, 2017

Häromveckan hade vår bokklubb träff igen! Den här gången hade vi läst Carin Holmbergs klassiska avhandling Det kallas kärlek.

Jag har haft den stående i min bokhylla forever, eftersom det är just en feministisk klassiker, men inte kommit mig för att läsa den. Kanske för att jag fruktade lite att läsa den? Holmberg har nämligen intervjuat tio heteropar som anser sig själva vara jämställda, och kommer fram till att de inte är särskilt jämställda after all (skräll!). Var rädd att jag skulle känna igen mig mycket och att det skulle bli ångestfylld. Och visst kände jag igen mig en hel del, men tack och lov var det också saker jag inte kände igen mig i också, eller faktiskt upplevde mig vara närmare så som mannen i förhållandet beskrivs i boken. Vet ej om det är bra eller dåligt, haha, men hur som helst en del igenkänning, en del icke-igenkänning. Kan iförsig bero på att boken kom ut -93, och det har ju gått rätt många år sen dess. Dessutom tror jag också, att ju mer medveten en blir om patriarkatet och ju mer en lär sig om feminism, desto mer inser en hur ojämställt en lever, och hur lätt en faller in i könsroller. Ignorance is a bliss. Jag tror t.ex. att det är omöjligt att leva jämställt i en heterorelation, för vi lever i ett ojämställt och orättvist samhälle. Hur skall individers heterorelationer någonsin kunna bli jämställda då liksom, om samhället behandlar kvinnor och män olika? Därför tror jag också att de som vägrar erkänna patriarkatet och inte är lika intresserade/belästa inom feministisk teori, generellt upplever sina relationer som mer jämställda. Som sagt, ignorance is a bliss.

Anyway. Boken alltså. Holmberg har intervjuat tio heteropar som anser sig jämställda, men för att skydda deras anonymitet och minska risken för att de ska känna igen varandra och/eller sig själva, skrivit resultaten som om det var ett enda par. Här är en paragraf jag kunde känna igen mig i, då jag i heterorelationer varit/är den med lägre tolerans för stök och smuts än partnern.

Ett annat intressant stycke som handlar om vad som reproduceras patriarkatet på struktur respektive individ-nivå (interaktion mellan individer), samt vad som leder till frigörelse från eller motstånd mot patriarkatet. Speciellt intressant är “Kvinnor förhindras att komma samman och tala om sina erfarenheter som politiskt relevanta” som en aktivitet som reproducerar patriarkatet; detta gör mig ännu säkrare på att kvinnoseparatistiska rum är livsnödvändiga. Det är så skönt att omge sig av bara massa gäris (och ickebinäris) för det gör väldigt stor skillnad i samtalet – för att en helt enkelt har samma erfarenheter av patriarkatet som en cisman aldrig skulle kunna ha.

Den här paragrafen åtknyter också till det; “Därmed framstår isolering som en viktig social mekanism om vi ska förstå under- och överordning mellan kvinna och man”. Kvinnoseparatism är livsfarligt och ett direkt hot mot patriarkatet, varför det också är en så fantastisk feministisk strategi, just eftersom isolering (från andra kvinnor och ickebinära) är en viktig social mekanism i upprätthållandet av patriarkatet.

Förutom att själva bokens ämne såklart var  väldigt intressant, så var det också kul att läsa en avhandling. Jag har aldrig läst en hel avhandling förut, då det ju generellt brukar vara sjukt tråkiga texter som är väldigt akademiska, och det är ju också de mest oerfarna (de som är i början av sin akademiska karriär) som skriver avhandlingar, varför de också kan bli svårläsliga. Men det var väldigt intressant att läsa om vad Holmberg haft för metoder och strategier, hur hon strukturerat empirin och hur hon valt analysmetod osv.

Allt som allt intressant bok, men ingen rocket science om en är lite inläst på feminism. Bra att ha i sin litterära feministiska arsenal hur som helst, men kan vara svårsmält om en inte är van vid att läsa akademiska böcker.

Nu skall vi läsa den här boken! Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Ska bli sjukt intressant att läsa, den är redan jättebra bara efter några sidor tycker jag. Inte lika akademiskt tung som förra heller, vilket är skönt.

Avslutar detta babbel med två bilder på mig och Seb bara för jag tycker vi va gulliga här 🙂 Vi provar Sebbes eventuella framtida glasögon. Tror han köpte de silvriga om jag inte minns fel, de har inte kommit ännu.

Book Club Babes

Friday, September 29th, 2017

Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen och Klara. Jag föreslog att vi skulle läsa Jessa Crispins Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest som första bok, och så bestämde vi träff en månad senare för att snacka böcker och feminism i ett kvinnoseparatistiskt rum. Och igår så var det då dags för att träffas första gången!

Anledningen till att detta blev vår första bok, var för att jag läst ett inlägg av Nina Åkestam som läst boken och rekommenderat den. “Det var länge sen jag strök under så mycket i en bok. Ännu längre sen jag kände mig så anklagad och samtidigt så mentalt uppfriskad”, skrev hon. (Läs hela inlägget här). Så då blev jag sugen på att också läsa, och den verkade perfekt för en feministisk bokklubb!

Och igår träffades vi som sagt för första gången som bokklubb, jag, Popp, Mim, Klara och Ellen. Popp och Klara hade fixat med enchilladas-middag (såå gott), jag och Mim ryckte ut och köpte rödvin, och så snackade vi om boken och om feminism och frågor som boken väckt i två timmar. Det var  trevligt och intressant. Vi hade så många bra tankar tillsammans, och det var så intressant att höra vad de andra upplevt när de läst boken, och också hur vi kan tolka en bok så olika. Jag och Klara hade till exempel känt en stigande irritation över boken, som de andra inte alls kände igen sig i. Ellen sa att hon vanligtvis aldrig köpte böcker, men att hon köpt den här efter att hon läst ut sin lånade version, för att hon tyckte den var så läsvärd.

Så vad handlar boken om då? Jessa Crispins manifest utgörs av en svidande kritik av dagens västerländska vita medelklass-feminism. Den som kanske vi alla kände oss skyldiga till. Om feminism är att ha en tröja med This is what a feminist looks like-tryck från HM, att fler kvinnor finns på VD-positioner i stora företag, eller att uttrycka sig tillräckligt korrekt och PK för att inte kränka någon, då är jag ingen feminist, skriver Jessa Crispin. Valid point. För hur feministiskt är det att som kvinna kämpa sig till de maktpositioner män traditionellt sett haft i samhället, om en när en väl kommit dit ändå fortsätter att trycka ner andra kvinnor precis på samma sätt, som ett patriarkalt praktexempel? Samtidigt kunde jag som sagt också känna en irritation när jag läst boken, speciellt den sista fjärdedelen, eftersom det var så himla mycket kritik av dagens feminism, utan några direkta lösningar, och ganska mycket bashande på t.ex. manshat, vilket kanske inte är konstruktivt, men en naturlig reaktion på kvinnohat för många.

Hur som helst en intressant, läsvärd, och lättläst bok som jag rekommenderar alla att läsa som vill få sin feminism omruskad och tänka en extra gång. Sedan rekommenderar jag också alla kvinnor och ickebinära jag känner att starta en bokklubb fri från cis-män, och snacka feminism och kamp och hur vi krossar patriarkatet. Så jäkla givande att föra sin kamp i den allra minsta skalan – till exempel genom att lyssna och lära av andra i en bokklubb, peppa varandra och dela med sig av verktyg för hur en överlever i ett patriarkat.

Nästa bok vi skall läsa blir Carin Holmbergs sociologiska studie Det kallas kärlek. Har haft den i min bokhylla forever och nu blir det äntligen en anledning att läsa. Lär bli deppig läsning, men viktig.

Innan jag checkar ut från det här inlägget vill jag också dela med mig av en slutsats vi kom till igår, apropå Crispins kritik mot universalfeminismen, den som välkomnar alla och tycker att allt är feministiskt så länge det förkläs i självförverkligande, empowerment och girl power. Och den lyder nämligen så här: både universalfeminism och radikalfeminism behövs, det som är vitalt är att radikalfeminismen hela tiden radikaliseras, så att universalfeminismen också följer med. Diskursförskjutning alltså. För om det som är radikalt hela tiden radikaliseras mer, så kan det som tidigare var radikalt snart börja betraktas som universalt. Det är det som redan hänt med ordet “feminist” till exempel – idag är det jättevanligt att unga tjejer identifierar sig som feminister, och var och varannan kändis förkunnar att de självklart är feminister (teoretiskt åtminstone, om de är det rent praktiskt är en annan femma). När jag gick i högstadiet/gymnasiet kände jag typ ingen feminist, det var liksom bara radikala extrema orakade feminazis. Så är det inte längre. Det har skett en diskursförskjutning. Den måste fortsätta att ske hela tiden, radikalfeminismen måste hela tiden vara obekväm och extrem och sträva framåt, för att driva på universalfeminismen. Annars blir det farligt. Jämför med högerextremismen i Europa och Sverige, som snarare haft en diskursförskjutning åt andra hållet. Förr var det skämmigt att vara SD:are och nazisterna fick stryk om de visade sina fula trynen på gatorna. Nu har det blivit rumsrent att vara SD:are, det är inte längre tabu att vara rasist på samma sätt, och därför har högerextremismen också blivit starkare – och nazisterna får marschera ostört på våra gator, med polisbeskydd och allt (apropå morgondagens demonstration).

Som sagt, starta bokcirkel! Kom igen det blir kul! Och hörrni, vi ses på gatorna imorgon. Inga nazister på våra gator. No pasarán.