Posts Tagged ‘feminism’

Saker som hänt i bilder

Thursday, May 12th, 2022

Saker som hänt i april och maj, från det senare till det tidigare, here we go:

Senaste nytt: jag fick en järn-skulptur i huvudet (som stod på en hylla ovanför min säng och välte när jag grejade med en lampa.. så klantigt…. skulpturen står ej där längre) och är numera scarface. Förevigade såret när det precis var ihopsytt, detta är alltså från akuten typ 00.30 för en vecka sedan. Som ni ser utstrålar min blick skräckblandad förtjusning, eller kanske snarare fascination hahaha. Det är nåt speciellt att liksom betrakta en skada på sig själv när den värsta smärtan lagt sig. Liksom – min hud satt ihop här förut? Och nu är det ett stort jävla SNITT över halva pannan? Som dessutom är ihopsytt med fyra stygn!? How crazy. Hur som helst tog jag bort stygnen igår och det såg jättefint ut enligt sköterskan, så sköter jag såret bra så bör det inte bli ett jättestort ärr.

Jag passade även Falke Ly, Alex och Sofies barn, förra torsdagen. I 2,5 h hade jag hand om denna lilla tio månaders och den överlevde och jag överlevde – YASS! Har faktiskt aldrig passat bebis förut men nu har jag fått blodad tand hehehe. Vill bli kompis med Falke pga SÅ SÖT? KOLLA BARA!

En solig majkväll, d.v.s. förra söndagen, cyklade jag och Are till Smithska udden och käkade middag där. Extremt idylliskt. Men jag var helt slut efter två timmars beach-träning och två mils cykling så jag halvsomnade lite hahaha. Men fint var det i alla fall.

Valborg skvalborg o.s.v. Inget första maj:ande i år tyvärr. Hade match och prioriterade det hehe. Men valborg “firades” i alla fall hos Klara och Arvid med inflyttnings-galej (några månader försenat). Det var egentligen inget valborgsfirande utan bara råkade bli på just valborg. Jag såg i alla fall ut såhär:

Innan jag åkte till Mölndal hade jag vinkat av Erik som spontant kom förbi Gbg “på väg” till Lund från Öland hahaha. Mycket trevligt spontanbesök iaf. Vi carpade på uteservering

Och förrförra fredagen bjöd Popp mig på Blackbird!! SÅ GULLIG!!!! <3 <3 <3 <3

Syrran fyllde 25! Firades med brunch och häng bland blommande körsbärsträd (?).

På fredagen innan Olivias födelsedag, d.v.s. den 23 april, gick jag och Erik (alltså vanliga Göteborgs-Erik som jag tyvärr inte hann föreviga på kort denna gång) och såg Broder John på Nefertiti. DET VAR SÅ JÄVLA BRA?????? Var SÅ kul att gå med Erik och spelningen var också typ en av de bästa spelningarna jag varit på? Varje gång jag lyssnar på Broder John nu (vilket jag gör hela tiden pga blev besatt) rycks jag tillbaka till spelningen. Mmmmmmm. Såg iaf ut såhär, för tydligen hann jag föreviga mig själv innan spelningen:

Nämen! Här har vi honom ju! Fast detta är från en annan dag när vi tog en aw-öl vid Redbergsplatsen.

Detta är en screenshot från en konversation jag hade med honom och skrattade så jäkla mycket åt dagen efter.

Annars så har vi också startat bokklubb igen! Några från “gamla” gardet d.v.s. jag, Popp och Ellen, men sen även två av Ellens kompisar d.v.s. Cecilia och Johanna. Lite nytt upplägg också – istället för att läsa en bok till varje träff tar vi just nu oss igenom tegelstenen Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949. En feministisk klassiker på över 800 sidor som är otroligt komplex. Men OJ så kul det är att läsa med en bokcirkel! Man lär sig jättemycket och boken får så många fler lager. Plus att det behövs när man läser något så avancerat. Detta är iallafall från vår andra träff, som kobinerades med Annandag påsk-lunch på Ellens innergård.

Ölands-Erik hälsade även på mig en sväng över påsk. Det var mycket trevligt. Vi carpade på ballen och hängde vid Amundsön bl.a.!

På skogspromenix i Spekeröd med Are

Ja och det var nog allt, för sen är jag inne på Ölands-bilderna och dom har jag ju redan lagt ut! Klart slut med andra ord ha de gött haj

Att föda ett barn – Kristina Sandberg (2011) & Maken – Gun-Britt Sundström (1976)

Monday, February 11th, 2019

Jag har läst ut två nya böcker! Jag har läst dem parallellt (eller läst den ena och lyssnat på den andra) så jag avslutade båda nu i helgen.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg (2011)

Image result for att föda ett barn
Att föda ett barn

Det här är en bok vars språk en antingen irriterar sig gravt på, eller förlorar sig helt i. För mig gällde det försnämnda först, men sedan vande jag mig gradvis och tyckte så småningom att språket adderade till berättelsen. Det är liksom väldigt… spontant språk? Väldigt vitt och brett och talande.

Själva berättelsen är den första i en trilogi, och handlar om tjugoåriga Maj som just flyttat till Örnsköldsvik för att jobba extra på Sundmans som biträde, och som låter sig övertalas av sina vänner att följa med ut till havet en sommarkväll, låter sig bli uppvaktad av Tomas fastän hennes hjärta fortfarande är hos någon annan, och så leder det ena till det andra och plötsligt finner sig Maj i situationen som gift hustru (ty det måste skyndas med när magen börjar växa då gravida ensamma kvinnor inte passar sig i 30-talets Sverige) ansvarig för både hushåll och släktmiddagar och uppvaktande och Tomas nykterhet.

Maj som kommer från ett arbetarhem på landet, har plötsligt kastats in i en bemedlad familj, men förväntningar på hur en hustru skall uppförsa sig. Inombords bankar hjärtat ständigt. Jag rekommenderar boken!

Maken av Gun-Britt Sundström (1976)

Image result for maken en förhållanderoman
En förhållanderoman

Maken lyssnade jag på via Storytel, och det var en typiskt bra ljudbok att lyssna på till exempel om en lyssnar innan läggdags och ibland råkar somna, eller om en lyssnar och inte är 100% koncentrerad. Det är nämligen en förhållandevis långsam bok, som är väldigt lång (14 timmars lyssningstid om jag inte minns fel? En riktig tegelsten).

Boken är en modern klassiker utspelar sig i slutet av 60-talet och början av 70-talet (varför levde en inte då förresten?) i Stockholm, och handlar om universitetsstudenterna Gustav och Martina. Martina är jag:et som för berättelsen framåt, så det är ur hennes synvinkel, men den handlar om historien om de tu. Hur Gustav blir förälskad i Martina och uppvaktar henne, hur hon till slut ger med sig, hur de blir tillsammans och gör slut, blir tillsammans och gör slut. Hur de aldrig har samma behov av varandra, och hur de trots att de hör ihop, ändå inte kan få varann. På grund av förväntningar, normer, känslor. Och så vidare.

Boken kom ut för mer än 40 år sedan men är fortfarande högaktuell, eftersom den handlar om en kärleksrelation som redan på den tiden var normbrytande i sina polygama strävanden och normkritiska parter. Den väcker också många frågor. Vad är kärlek? Vad är en relation? Vad kan en ställa för krav på någons känslor i en kärleksrelation? Kan en vara rädd för att älska? Vad är det att älska? Och så vidare. Läsvärd och intressant, dock gör det inte något om en råkar somna ifrån något kapitel, och det går utmärkt att göra något annat samtidigt.

Två böcker

Tuesday, April 24th, 2018

Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

Image result for lila hibiskus

Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.

Book Club Gäris har läst SCUM Manifest av Valerie Solanas (1967)

Wednesday, February 28th, 2018

Book Club Gäris har varit i farten igen! Vår senaste bok var SCUM Manifest av Valerie Solanas, en riktig klassiker. Mycket intressant att läsa. Först lite kuriosa om Valerie.

Valerie Solanas (1936-1988) hade ett tufft liv. Hon kunde inte bo hos sina föräldrar av olika anledningar utan fick bo hos sina morföräldrar där morfadern var alkoholiserad och utnyttjade Valerie sexuellt. Hon rymde därför hemifrån och blev hemlös. Vid 17 års ålder födde hon en son som hon aldrig fick se igen då han togs i från henne. Valerie lyckades dock både ta high school examen och en degree i psykologi från University of Maryland, vilka hon finansierade genom att sälja sin kropp till män. Privat var hon dock öppet lesbisk. På 60-talet flyttade Valerie till New York där hon försörjde sig med fortsatt prostitution samtidigt som hon skrev. Bland annat skrev hon pjäsen Up Your Ass som handlade om en prostituerad kvinna. Hon träffade på Andy Warhol och frågade om han kunde producera hennes pjäs, han accepterade manuskriptet men uppgav sedan att han tappat bort det varpå Valerie krävde pengar för det förlorade manuskriptet med blev sedan istället erbjuden en liten roll i en av hans filmer som hon fick 25 dollar för. 1967 publicerades så SCUM Manifesto som vi strax skall återkomma till (Solanas publicerade och distribuerade för övrigt manifestet själv). I juni 1968 går Valerie till The Factory för att skjuta Andy Warhol (“Stor Konst”) och det blir så många minns henne – personen som sköt Andy Warhol. “It is not often I shoot somebody. I didn’t do it for nothing” säger Valerie.

Image result for scum manifesto

SCUM Manifesto dårå. Vi har läst den här svenska versionen, med förord av Sara Stridsberg (riktigt bra förord). Stridsberg skriver:

SCUM är en text som är omöjlig att komma förbi när du väl hittat den. Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla. Varje liten man och varje litet patriarkat har all anledning att frukta den. SCUM är den enda referens du behöver.

SCUM Manifest är som en enda lång ursinnig spya över patriarkatet, signerat Valerie Solanas. Det finns ingen grund för några påståenden, inga källhänvisningar eller komplicerade akademiska resonemang, det är bara pang på, kompromisslöst. Och det är så jävla härligt tycker jag! Valerie Solanas bemödar sig inte med att ha en röd tråd, vara lättförståelig, ha vetenskapliga referenser, hon bara kör. Vad hon än pratar om; sexualitet, kärlek, auktoriteter – hittar hon ett sätt att förklara hur detta är mannens elaka påfund, och hur det enda män egentligen vill är att bli kvinnor. SCUM börjar såhär:

Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

Valerie Solanas – en sann feminist, anarkist och manshatare (med all rätta med tanke på hur många sviniga män hon blev utsatt för i sitt liv).

Valerie skriver: Då han [mannen] vill bli kvinna strävar han efter att ständigt vara i kvinnors närhet, vilket är det närmaste han kan komma att vara en. Därför har han skapat ett “samhälle” grundat på familjen – man-och-kvinna-par och deras barn (ursäkten för familjens existens) – som i praktiken lever på varandra i ett hänsynslöst kränkande av kvinnans rättigheter, privatliv och mentala hälsa. (s.43)

Valeries uttalanden kan te sig absurda, något en kanske inte kan ta helt bokstavligt (eller?) men hon har en skarp och relevant samhällskritik tycker jag. Det är ju helt sant att kvinnor i den Heterosexuella Monogama Tvåsamheten™ generellt mår sämre än vad män gör, för att kvinnor är de som hela tiden ger och ger av sig själva. Det är också därför som kvinnor generellt mår bättre, känner sig fria, efter skilsmässor, medan män mår sämre efter skilsmässor.

Valerie skriver: Då mannen saknar känsla för rätt och fel, saknar samvete (…) känner han ett behov av yttre vägledning och kontroll. Därför skapade han auktoriteter. (s.47) Hon skriver vidare, apropå auktoriteter: Då mannens förmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (…) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lyckan omöjlig på jorden, därför uppfann han himlen. (s.48). Sann anarkist som sagt. Hon är också en förespråkare för fri kärlek: Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt “samhälle” lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter. (s.54)

Jag tycker som sagt Valerie har väldigt många poänger, även om de är iklädda ett väldigt aggressivt och manshatande språk. Men hon skriver också sorgligt, som hennes tankar om sex: Sex är inte en del av en relation. Tvärtom är det en mycket ensam upplevelse, inte alls kreativ, och innebär en stor tidsförlust. Kvinnan kan enkelt -mycket enklare än hon tror – förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lugn och klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter (s.57-58). Uppenbarligen har Solanas kanske inte haft så sunda erfarenheter av sex och sexualitet.

Related image

Ska SCUM Manifesto läsas bokstavligt? Sara Stridsberg skriver: Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt allvarlig och bokstavlig affär. SCUM menar vad det säger. SCUM drar allting till sitt slut, det är helt logiskt, SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.

Är du en Daddy’s Girl eller är du SCUM?

 

Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar – Gerd Brantenberg (1977)

Wednesday, February 28th, 2018

Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

Image result for Egalias döttrar

Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). En modern feministisk klassiker. Läs!

Book Club Gäris har läst Varat och Varan (Del 2 – Surrogatmödraskap)

Tuesday, January 2nd, 2018

Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker är intressant förändrats genom åren…. haha.

Hur som helst så skrev jag ju bara om första delen av Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman sist, den om prostitution. Därför tänkte jag också skriva några rader om andra delen, som handlar om surrogatmödraskap. Ytterligare en legalisering som debatteras för både från höger/liberal-håll (pga alla individers friaval och yada yada) och från queer/vänster-håll (moralisera inte över andras val + det är ett av få sätt för hbtq-personer att skaffa barn). Men en mycket relevant fråga kan här ställas: är barn en rättighet? Svar NEJ. Klart som fan det vore sjukt tråkigt om det skulle visa sig att till exempel jag inte kunde få några biologiska barn. Det hade varit en enorm sorg till och med. Men min “rätt” att skaffa barn, kan inte trumfa högre än andra kvinnors rätt att inte bli utnyttjade och exploaterade. Barn är något som i vårt samhälle idag ses som ett behov, fastän det egentligen är ett begär – och här är en stor skillnad. Behov är sådant som tak över huvudet, mat, vatten och beröring – en dör utan detta. Begär däremot, är sådant vi vill ha men inte behöver. För att citera Nina Björk så är det ett kännetecken för överflödssamhället att vi har svårt att skilja mellan begär och behov: vi lär oss att begära det vi inte behöver och kalla dessa begär för behov. Därför har begäret efter barn blivit rätten att använda en kvinnas livmoder efter sina egna behov. Vilket i sin tur har gjort att ekonomiskt starka gruppers önskningar om biologiska barn gjorts till självklara rättigheter. (För ja – det är framför allt fattiga svarta/bruna kvinnor eller arbetarklasskvinnor som hyr ut sina livmödrar, och rika vita västerlänningar som köper dem).

Men altruistiskt surrogatmödraskap då? Många vettiga människor är överens om att surrogatmödraskap där pengar ligger bakom är problematiskt, eftersom det ger incitament för fattiga kvinnor att utsätta sina kroppar för enorm påfrestning och möjligen livsfara i tjugofyra timmar om dygnet under nio månader, till högstbjudande vit privilegierad västerlänning. Däremot är det många, t.ex. liberalen Birgitta Ohlsson, som är för så kallat “altruistiskt surrogatmödraskap”, i betydelsen att surrogatmödrarna bär barn frivilligt, utan ekonomisk ersättning. Många menar till och med att altruistiskt surrogatmödraskap bör tillåtas för att undvika att folk åker utomlands för det kommersiella: det görs en uppdelning mellan altruistiskt, frivilligt och positivt surrogatmödraskap, och påtvingat, kommersiellt och negativt surrogatmödraskap. Retoriken känns igen från prostitutionsdebatten, där det görs en uppdelning mellan de lyckliga, frivilliga “sexarbetarna” (bör legaliseras) och de som tvingas in i sextrafficking (bör förbjudas).

Förutom att det är väldigt svårt att veta om ersättningen verkligen är obefintlig med tanke på att det i länder där altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt ändå är kutym att ge ersättning för utlägg relaterade till graviditeten, och där finns ingen reglering, så är det precis som med prostitution omöjligt att dela upp surrogatmödraskap i “bra” och “dåligt” på det här sättet. Som Ekis skriver:

“Om det vore så enkelt att tillåta en form av surrogatmödraskap för att undvika en annan, skulle vi aldrig se britter eller amerikaner söka sig till den indiska marknaden. Eftersom altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt i Storbritannien och kommersiellt surrogatmödraskap är lagligt i flera amerikanska delstater, borde det ju räcka för att de skulle stanna hemma. Men det visar sig vara precis tvärtom. Amerikaner och britter dominerar bland köparna i Indien”.

Precis samma som med prostitution med andra ord – i länder där det är lagligt förekommer också mest människotrafficking. Att legalisera ökar risken för svart handel helt enkelt, det är fakta. Återigen – varför ska de få frivilliga surrogatmödrars – eller prostituerades – önskan om att bära någon annans barn (eller ha sex med folk för pengar), trumfa så många fler människors rätt att inte bli utnyttjade, exploaterade och utsatta för smärta och i värsta fall död? För en minimal summa pengar? Återigen, noll klassanalys och noll postkolonial analys.

Rekommenderar återigen denna bok, den är väldigt bra och lättläst. En naturlig fortsättning efter att ha skrivit om prostitution och surrogatmödraskap, vore att skriva om adoption, som också är extremt problematisk, och som handlar om transnationell handel med ojämlika maktförhållanden där rika, vita västerlänningar köper och där fattiga i globala Syd säljer. Adoption är i många fall inte ett bra alternativ till surrogatmödraskap, av flera olika anledningar, men är tyvärr något jag har märkt förespråkas som ett alternativ i diskussioner om surrogatmödraskap. Som om adoption skulle vara bättre, när det ofta också är en mycket smutsig handel. Men det får bli ett annat inlägg, jag ska bara klargöra att jag är för nationell adoption, men ännu hellre fosterhem eller stödhem och liknande. Barn mår oftast bäst hos sina egna föräldrar och många gånger handlar det inte om att barnet är föräldralöst utan att föräldrarna inte har råd att behålla barnet. Istället för att betala en halv miljon till adoptionsbyråerna, borde pengarna gå till föräldrarna så att de kunde försörja sitt barn, eller till landet barnet är fött i så att de kan ordna inomstatliga adoptioner istället. Men som sagt, det är en annan historia. Läs Varat och varan i alla fall! Den var superbra!

 

Book Club Gäris har läst en bok igen!

Sunday, November 12th, 2017

Häromveckan hade vår bokklubb träff igen! Den här gången hade vi läst Carin Holmbergs klassiska avhandling Det kallas kärlek.

Jag har haft den stående i min bokhylla forever, eftersom det är just en feministisk klassiker, men inte kommit mig för att läsa den. Kanske för att jag fruktade lite att läsa den? Holmberg har nämligen intervjuat tio heteropar som anser sig själva vara jämställda, och kommer fram till att de inte är särskilt jämställda after all (skräll!). Var rädd att jag skulle känna igen mig mycket och att det skulle bli ångestfylld. Och visst kände jag igen mig en hel del, men tack och lov var det också saker jag inte kände igen mig i också, eller faktiskt upplevde mig vara närmare så som mannen i förhållandet beskrivs i boken. Vet ej om det är bra eller dåligt, haha, men hur som helst en del igenkänning, en del icke-igenkänning. Kan iförsig bero på att boken kom ut -93, och det har ju gått rätt många år sen dess. Dessutom tror jag också, att ju mer medveten en blir om patriarkatet och ju mer en lär sig om feminism, desto mer inser en hur ojämställt en lever, och hur lätt en faller in i könsroller. Ignorance is a bliss. Jag tror t.ex. att det är omöjligt att leva jämställt i en heterorelation, för vi lever i ett ojämställt och orättvist samhälle. Hur skall individers heterorelationer någonsin kunna bli jämställda då liksom, om samhället behandlar kvinnor och män olika? Därför tror jag också att de som vägrar erkänna patriarkatet och inte är lika intresserade/belästa inom feministisk teori, generellt upplever sina relationer som mer jämställda. Som sagt, ignorance is a bliss.

Anyway. Boken alltså. Holmberg har intervjuat tio heteropar som anser sig jämställda, men för att skydda deras anonymitet och minska risken för att de ska känna igen varandra och/eller sig själva, skrivit resultaten som om det var ett enda par. Här är en paragraf jag kunde känna igen mig i, då jag i heterorelationer varit/är den med lägre tolerans för stök och smuts än partnern.

Ett annat intressant stycke som handlar om vad som reproduceras patriarkatet på struktur respektive individ-nivå (interaktion mellan individer), samt vad som leder till frigörelse från eller motstånd mot patriarkatet. Speciellt intressant är “Kvinnor förhindras att komma samman och tala om sina erfarenheter som politiskt relevanta” som en aktivitet som reproducerar patriarkatet; detta gör mig ännu säkrare på att kvinnoseparatistiska rum är livsnödvändiga. Det är så skönt att omge sig av bara massa gäris (och ickebinäris) för det gör väldigt stor skillnad i samtalet – för att en helt enkelt har samma erfarenheter av patriarkatet som en cisman aldrig skulle kunna ha.

Den här paragrafen åtknyter också till det; “Därmed framstår isolering som en viktig social mekanism om vi ska förstå under- och överordning mellan kvinna och man”. Kvinnoseparatism är livsfarligt och ett direkt hot mot patriarkatet, varför det också är en så fantastisk feministisk strategi, just eftersom isolering (från andra kvinnor och ickebinära) är en viktig social mekanism i upprätthållandet av patriarkatet.

Förutom att själva bokens ämne såklart var  väldigt intressant, så var det också kul att läsa en avhandling. Jag har aldrig läst en hel avhandling förut, då det ju generellt brukar vara sjukt tråkiga texter som är väldigt akademiska, och det är ju också de mest oerfarna (de som är i början av sin akademiska karriär) som skriver avhandlingar, varför de också kan bli svårläsliga. Men det var väldigt intressant att läsa om vad Holmberg haft för metoder och strategier, hur hon strukturerat empirin och hur hon valt analysmetod osv.

Allt som allt intressant bok, men ingen rocket science om en är lite inläst på feminism. Bra att ha i sin litterära feministiska arsenal hur som helst, men kan vara svårsmält om en inte är van vid att läsa akademiska böcker.

Nu skall vi läsa den här boken! Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Ska bli sjukt intressant att läsa, den är redan jättebra bara efter några sidor tycker jag. Inte lika akademiskt tung som förra heller, vilket är skönt.

Avslutar detta babbel med två bilder på mig och Seb bara för jag tycker vi va gulliga här 🙂 Vi provar Sebbes eventuella framtida glasögon. Tror han köpte de silvriga om jag inte minns fel, de har inte kommit ännu.

Män, det är ni som gör mig rädd att gå på mina gator

Tuesday, May 30th, 2017

Var med om en jobbig incident igår. På Mariaplan håller de just nu på att bygga om, de har stängt av hela vägen åt ena hållet så att en bara kan gå/cykla på en smal grusväg kantat av kravall-staket i några meter. Det är lite trångt att samsas gående och cyklar och egentligen är det kanske bättre att bara leda cykeln, men hittills har det gått bra att bara be den framför flytta sig lite åt sidan så att en kan cykla förbi, så har det varit lugnt. Men inte igår.

Kom alltså cyklande på väg hem från ett möte, och bad mannen framför mig att “Ursäkta, kan jag bara få komma förbi?” varpå han argt svarar “nej det kan du inte” och fortsätter gå bredbent i vägen. Jaha? “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen. Han vänder sig om och börjar skrika på mig, “Du får inte cykla här, det står en skylt där borta, du får inte cykla här!”. “Nähä men var skall jag annars cykla då?”, frågar jag, “Vägen är ju avstängd?”. Det svarar han inte på utan fortsätter skrika och jag börjar känna gråten i halsen. “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen och försöker svänga förbi honom, men han ställer sig i vägen, tar tag i min cykel och puttar på mig. Minns inte exakt vad han säger men han fortsätter skrika, sen vänder han sig om och fortsätter gå och ser till att ta upp exakt all plats som finns så det är omöjligt att ta sig förbi. Jag fortsätter först leda cykeln långsamt bakom mig men känner sen hur hela jag skakar och jag knappt kan andas så jag måste sätta mig ner. Känner hjärtat rusa och tror jag har min livs första lätta panikångestattack eller nåt liknande, för kunde knappt andas. Ringde Sebbe som lugnade ner mig, cyklade sen i maklig takt hem den sista biten gråtandes. På väg upp för sista backen möter jag ytterligare en man, jag ser honom på långt håll, ser hur han stannar, känner “fan….” och självklart skriker han på mig: “det här är ingen cykelväg!!!!!”. Det har han visserligen rätt i, men om en kommer från vänster och skall till vänster känns det onödigt att korsa spårvagnsspåren bara för ett par hundra meter. Cyklade dessutom otroligt långsamt för att jag skakade så. Hade precis lugnat ner mig men hyperventileringen och gråten kom tillbaka när ytterligare en man skrek på mig för att han tyckte att jag tog för mycket plats.

Vet inte vad som är värst. Hur den här jävla mannen har makt att göra mig så rädd och ledsen (börjar nästan gråta nu när jag skriver detta igen, dagen efter). Hur jag blev helt stel och handlingsförlamad när han tog tag i cykeln och skrek på mig. Vetskapen om att det här ändå inte var så illa för tänk, han hade lika gärna kunnat göra något mycket värre, han hade kunnat slå mig, tafsa på mig, kallat mig värre saker. Hur jag kommer ta en annan väg än Mariaplan-vägen nu på grund av honom. Det faktum att det stod massor av personer på Mariaplan-hållplatsen och att INGEN reagerade eller hjälpte mig när en stor man stod och skrek på mig, tog tag i min cykel och puttade på mig, varken under själva händelsen eller efteråt när jag satt och grät och skakade på marken i typ tio minuter. Hur den andra mannen hade mage att skrika på mig att jag inte fick cykla där, när jag måste sett helt förstörd ut och redan var på bristgränsen.

Eller, hur det här inte är första gången nån jävla man gör mig rädd på mina gator. Senast var för några veckor sedan, också när jag cyklade hemåt, och befann mig på ett smalt ställe mellan trottoar och hållplats där det är helt omöjligt att köra om en cykel om en inte skall meja ner den. Då tutar en bil på mig och lägger sig jättenära bakom, jag blir skiträdd och är nära att ramla för jag är inte  beredd på det höga ljudet, och jag kan inte göra nånting för det finns ingenstans att ta vägen. Bilen fortsätter tuta, jag vänder mig om och försöker visa att jag kan inte ta vägen nånstans. När det blir brett igen cyklar jag åt sidan och bilen kör istället upp jämsides med mig, och jag ser att det sitter två killar i framsätet. De skriker på mig: “Varför flyttar du inte på dig??”. “Det finns ju ingenstans att ta vägen!” försöker jag. De fortsätter köra jämsides med mig och jag tycker det är jätteobehagligt. Till slut cyklar jag om dem, lägger mig framför dem mitt i vägen och låter dem köra bakom mig tills de svänger av. De tutar hela vägen (bara ett par meter men ändå). Den gången tappade jag inte fattningen och blev så rädd att jag blev helt stel, men ändå obehagligt.

En annan gång den där gubbjäveln som tutade på mig och Sebbe när vi cyklade, körde om oss i ashög fart och sedan tvärnitade och skrek på oss när vi sa att hallå, du kan inte tuta så där för en kan ramla som cyklist när en blir rädd.

Eller den där gången på vagnen sent en lördagskväll då en kille kom och satte sig bredvid mig och började prata. Jag sa “Jag vill inte prata med dig” och bytte plats. Han kom efter och satte sig bredvid mig igen. Vagnen var ganska tom, men det fanns folk där, och jag undrade då med: hur kan ingen ingripa? Jag sa igen att jag inte ville prata med honom, sen såg jag en annan tjej som satt ensam och satte mig bredvid henne så att han inte kunde sätta sig bredvid mig.

Den där vakten som skrek på mig och puttade mig. Och alla andra gånger män har förstört min dag/kväll, gjort mig rädd. Eller någon av mina medsystrar och -syskon. Nej, alla män är inte dumma i huvudet. Såklart. Det vet jag också. Men alla mina kvinnliga kompisar har varit med om liknande saker som jag skrivit här ovan. Flera gånger dessutom. Även manliga kompisar såklart. Den gemensamma nämnaren för dessa idioter som förstör och gör oss rädda, är att de är män. Nej inte alla män, men allt för många. Fan ta er

 

#5inistagram dag 20: Ett bra kvinnoporträtt

Monday, March 20th, 2017

Oj, dagens tema är “ett bra kvinnoporträtt” och jag vet inte vad jag skall skriva? Min första tanke var Frida Kahlo, om vi nu skall prata bildliga och inte litterära kvinnoporträtt. Kahlo målade mest självporträtt och är en feministisk ikon skulle jag vilja säga. En cool och stark kvinna som själv sätter agendan för hur hon avbildas tycker jag är ett bra kvinnoporträtt om något.

Image result for frida kahlo self portrait

#5inistagram dag 15: Normkroppar och idealkroppar

Friday, March 17th, 2017

Den 15e mars var temat “normkroppar och idealkroppar”. Hur ser idealkvinnokroppen ut? Smal, men ändå kurvig (fit is the new skinny), vit, inget hår (förutom på huvudet – där får det gärna vara långt), inga valkar, inga celluliter, smooth skin. Osv. Vad händer med oss när de här idealen ständigt reproduceras i TV, i reklam, i tidningar? Ordet “tjock” blir ett skällsord, fastän det i sig varken är positivt eller negativt. Vi känner oss onaturliga om vi går orakade, fastän det är det mest naturliga. Bruna/svarta barn vill bli ljusare i skinnet och leka med de vita dockorna. Acne blir ett så enormt komplex att om den är svår så vågar folk inte gå utan smink. Vi bantar fram och tillbaka för att nå idealvikten. Och anorexia blir ett reellt dödshot mot framför allt unga tjejer.

Oavsett hur ens kropp ser ut, så är det dock många kvinnor som ändå inte slipper undan självhatet. Även om deras kropp skulle ses som normativt och idealt snygga. Det är liksom så det funkar. En duger aldrig, och det är alltid något som måste rättas till. Dra in magen. Raka benen. Raka armhålorna. Få fastare rumpa. Bli av med celluliterna. Rakare näsa. Större bröst. Mindre buskiga ögonbryn. Fylligare läppar. Osv osv osv.

Jag personligen är oförskämt förskonad från sådana här tankar. Men även jag, i likhet med typ _alla_ tjejer, har haft ett problematiskt förhållande till mat. När jag gick i trean och fyran (alltså observera åldern – så jävla liten!!) så införde jag regler för mig själv. Jag fick bara äta sött tre gånger i veckan. Och med sött menade jag allt som på något sätt innehöll socker. Sylt. Sockriga flingor som start eller kalaspuffar. Läsk. Och för att inte tala om godis, bullar, kakor eller annat onyttigt. Kommer så väl ihåg tillfällen där jag sagt nej till sådant på grund av att jag redan ätit sött tre gånger den veckan (och då räknades en bulle som att den dagens söthet var uppnådd), eller då jag blivit erbjuden något sött, räknat i huvudet och insett att jag ju har en söt-dag kvar och lyckan i det. Exempelvis en jul hos min moster Louise som bjöd på lussekatter. Och hur mycket jag egentligen ville ha men tackade nej (trots trugande) på grund av att jag redan uppnått söthets-kvoten. Eller en gång när jag var hemma hos min barndomsvän Fanny och hennes föräldrar gjort pannkakor med sylt och grädde och jag var skitlycklig över att jag kunde äta eftersom jag inte uppfyllt söthets-kvoten den veckan.

Minns också hur jag var hos skolsköterskan någon dag i fyran, och hur hon bekymmersamt frågade mig om jag bantade, eftersom min längdkurva gick stadigt uppåt och min viktkurva låg kvar på samma nivå. Och hur jag sa att nej, jag bantar inte (med vanlig mat alltså) men jag tänker på att inte äta för mycket socker (och det var ju okej). Och hur jag efteråt kände ett lyckorus i kroppen. Alltså förstår ni det sjuka i detta? Jag blev genuint glad, som fjärdeklassare (vad är en då – tio år?), över att min vikt låg kvar på samma nivå fastän jag blev längre. För det betydde smal = snygg = bra.

Det är det här jag menar. Jag har alltid haft en väldigt normativ kropp utifrån skönhetsidealen. Smal, men ändå lite kurvig. Men även jag har haft de här ätstörda tankarna. Sån tur är gick det inte längre än det jag beskrev ovan; min viktkurva började så småningom följa med min längdkurva. Men jag hade ätstörda tankar skitlänge. Tänkte på att inte äta söta eller feta saker, eller att om jag gjorde det så måste jag kompensera med en promenad. Det var först när jag blev vegan för två år sedan som de här tankarna helt försvann. Jag är medveten om att veganism kan vara en trigger för många – en täckmantel för att äta mindre eller matregler som triggar igång ätstördhet. Men för mig var det tvärt om – veganismen hjälpte mig att äntligen helt bli av med det. Sen jag blev vegan äter jag glass flera dagar i veckan, färdigköpta kakor och bullar och använder massor av olja i maten – and I don’t give a fuck anymore. Tror det är för att “allt är ju ändå grönsaker” 🙂 Det är typ omöjligt att äta onyttigt som vegan, så då kan en lika gärna kötta på med en massa onyttigheter också. Allt är ändå, technically, grönsaker som sagt. Men det var alltså två år sedan som jag helt blev av med sådana här tankar. Och jag kan fortfarande få tillbaka-fall. Om nån kommenterar min kropp och säger att jag är smal så blir jag glad, till exempel. Eller om jag är mycket själv (som när jag var i Frankrike sommaren 2014) så kan jag lätt börja slarva med maten, hoppa över mål osv. Men det var iförsig innan jag blev vegan.

Jag vill poängtera att mina ätstörda tankar aldrig lett till nån hälsofara. Så långt har det aldrig gått, tack och lov. Men i princip alla tjejer, och en del killar, har ätstörda tankar – och många gånger är de kvar hela livet. Och många gånger kan det också gå betydligt längre och till och med vara dödshotande. Anorexia är en reell sjukdom som lever på att vi lever i ett patriarkat där ideala kroppen skall vara smal, smal, smal och där en aldrig duger. Där kvinnokroppar ständigt kommenteras. Ständigt sexualiseras.

Kan vi bara komma överens om att aldrig mer kommentera någon annans kropp? Varken i smala eller tjocka termer. Du har ingen aning om vad personen har för erfarenheter, och att säga att någon är smal kan trigga så jävla mycket. Tänk om en inte ätit något på en hel dag och får höra att en är smal och snygg – hur belönande det känns att höra det, eftersom det är det en strävar efter? Flytta bort fokus från kroppen. Prata aldrig om onyttig eller nyttig mat, eller om bantning och vikt, framför barn. De hör och de ser. Om du bantar – gör det inte framför dina barn. De kommer att ta efter. Prata heller inte om viktnedgång, dieter och nyttig mat framför eller med andra – det angår ingen annan än dig. Du har ingen aning om vem som lyssnar, eller om den du pratar har ätstörningsproblematik. Sånt triggar. Och som sagt – kommentera för guds skull inte folks utseende. Det finns så mycket mer som är så mycket finare att kommentera. Personligheten eller egenskaperna exempelvis. Prova det.