Posts Tagged ‘feminism’

Två böcker

Tuesday, April 24th, 2018

Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

Image result for lila hibiskus

Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.

Book Club Gäris har läst SCUM Manifest

Wednesday, February 28th, 2018

Book Club Gäris har varit i farten igen! Vår senaste bok var SCUM Manifest av Valerie Solanas, en riktig klassiker. Mycket intressant att läsa. Först lite kuriosa om Valerie.

Valerie Solanas (1936-1988) hade ett tufft liv. Hon kunde inte bo hos sina föräldrar av olika anledningar utan fick bo hos sina morföräldrar där morfadern var alkoholiserad och utnyttjade Valerie sexuellt. Hon rymde därför hemifrån och blev hemlös. Vid 17 års ålder födde hon en son som hon aldrig fick se igen då han togs i från henne. Valerie lyckades dock både ta high school examen och en degree i psykologi från University of Maryland, vilka hon finansierade genom att sälja sin kropp till män. Privat var hon dock öppet lesbisk. På 60-talet flyttade Valerie till New York där hon försörjde sig med fortsatt prostitution samtidigt som hon skrev. Bland annat skrev hon pjäsen Up Your Ass som handlade om en prostituerad kvinna. Hon träffade på Andy Warhol och frågade om han kunde producera hennes pjäs, han accepterade manuskriptet men uppgav sedan att han tappat bort det varpå Valerie krävde pengar för det förlorade manuskriptet med blev sedan istället erbjuden en liten roll i en av hans filmer som hon fick 25 dollar för. 1967 publicerades så SCUM Manifesto som vi strax skall återkomma till (Solanas publicerade och distribuerade för övrigt manifestet själv). I juni 1968 går Valerie till The Factory för att skjuta Andy Warhol (“Stor Konst”) och det blir så många minns henne – personen som sköt Andy Warhol. “It is not often I shoot somebody. I didn’t do it for nothing” säger Valerie.

Image result for scum manifesto

SCUM Manifesto dårå. Vi har läst den här svenska versionen, med förord av Sara Stridsberg (riktigt bra förord). Stridsberg skriver:

SCUM är en text som är omöjlig att komma förbi när du väl hittat den. Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla. Varje liten man och varje litet patriarkat har all anledning att frukta den. SCUM är den enda referens du behöver.

SCUM Manifest är som en enda lång ursinnig spya över patriarkatet, signerat Valerie Solanas. Det finns ingen grund för några påståenden, inga källhänvisningar eller komplicerade akademiska resonemang, det är bara pang på, kompromisslöst. Och det är så jävla härligt tycker jag! Valerie Solanas bemödar sig inte med att ha en röd tråd, vara lättförståelig, ha vetenskapliga referenser, hon bara kör. Vad hon än pratar om; sexualitet, kärlek, auktoriteter – hittar hon ett sätt att förklara hur detta är mannens elaka påfund, och hur det enda män egentligen vill är att bli kvinnor. SCUM börjar såhär:

Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

Valerie Solanas – en sann feminist, anarkist och manshatare (med all rätta med tanke på hur många sviniga män hon blev utsatt för i sitt liv).

Valerie skriver: Då han [mannen] vill bli kvinna strävar han efter att ständigt vara i kvinnors närhet, vilket är det närmaste han kan komma att vara en. Därför har han skapat ett “samhälle” grundat på familjen – man-och-kvinna-par och deras barn (ursäkten för familjens existens) – som i praktiken lever på varandra i ett hänsynslöst kränkande av kvinnans rättigheter, privatliv och mentala hälsa. (s.43)

Valeries uttalanden kan te sig absurda, något en kanske inte kan ta helt bokstavligt (eller?) men hon har en skarp och relevant samhällskritik tycker jag. Det är ju helt sant att kvinnor i den Heterosexuella Monogama Tvåsamheten™ generellt mår sämre än vad män gör, för att kvinnor är de som hela tiden ger och ger av sig själva. Det är också därför som kvinnor generellt mår bättre, känner sig fria, efter skilsmässor, medan män mår sämre efter skilsmässor.

Valerie skriver: Då mannen saknar känsla för rätt och fel, saknar samvete (…) känner han ett behov av yttre vägledning och kontroll. Därför skapade han auktoriteter. (s.47) Hon skriver vidare, apropå auktoriteter: Då mannens förmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (…) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lyckan omöjlig på jorden, därför uppfann han himlen. (s.48). Sann anarkist som sagt. Hon är också en förespråkare för fri kärlek: Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt “samhälle” lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter. (s.54)

Jag tycker som sagt Valerie har väldigt många poänger, även om de är iklädda ett väldigt aggressivt och manshatande språk. Men hon skriver också sorgligt, som hennes tankar om sex: Sex är inte en del av en relation. Tvärtom är det en mycket ensam upplevelse, inte alls kreativ, och innebär en stor tidsförlust. Kvinnan kan enkelt -mycket enklare än hon tror – förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lugn och klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter (s.57-58). Uppenbarligen har Solanas kanske inte haft så sunda erfarenheter av sex och sexualitet.

Related image

Ska SCUM Manifesto läsas bokstavligt? Sara Stridsberg skriver: Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt allvarlig och bokstavlig affär. SCUM menar vad det säger. SCUM drar allting till sitt slut, det är helt logiskt, SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.

Är du en Daddy’s Girl eller är du SCUM?

 

Book Club Gäris har läst Varat och Varan (Del 2 – Surrogatmödraskap)

Tuesday, January 2nd, 2018

Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker är intressant förändrats genom åren…. haha.

Hur som helst så skrev jag ju bara om första delen av Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman sist, den om prostitution. Därför tänkte jag också skriva några rader om andra delen, som handlar om surrogatmödraskap. Ytterligare en legalisering som debatteras för både från höger/liberal-håll (pga alla individers friaval och yada yada) och från queer/vänster-håll (moralisera inte över andras val + det är ett av få sätt för hbtq-personer att skaffa barn). Men en mycket relevant fråga kan här ställas: är barn en rättighet? Svar NEJ. Klart som fan det vore sjukt tråkigt om det skulle visa sig att till exempel jag inte kunde få några biologiska barn. Det hade varit en enorm sorg till och med. Men min “rätt” att skaffa barn, kan inte trumfa högre än andra kvinnors rätt att inte bli utnyttjade och exploaterade. Barn är något som i vårt samhälle idag ses som ett behov, fastän det egentligen är ett begär – och här är en stor skillnad. Behov är sådant som tak över huvudet, mat, vatten och beröring – en dör utan detta. Begär däremot, är sådant vi vill ha men inte behöver. För att citera Nina Björk så är det ett kännetecken för överflödssamhället att vi har svårt att skilja mellan begär och behov: vi lär oss att begära det vi inte behöver och kalla dessa begär för behov. Därför har begäret efter barn blivit rätten att använda en kvinnas livmoder efter sina egna behov. Vilket i sin tur har gjort att ekonomiskt starka gruppers önskningar om biologiska barn gjorts till självklara rättigheter. (För ja – det är framför allt fattiga svarta/bruna kvinnor eller arbetarklasskvinnor som hyr ut sina livmödrar, och rika vita västerlänningar som köper dem).

Men altruistiskt surrogatmödraskap då? Många vettiga människor är överens om att surrogatmödraskap där pengar ligger bakom är problematiskt, eftersom det ger incitament för fattiga kvinnor att utsätta sina kroppar för enorm påfrestning och möjligen livsfara i tjugofyra timmar om dygnet under nio månader, till högstbjudande vit privilegierad västerlänning. Däremot är det många, t.ex. liberalen Birgitta Ohlsson, som är för så kallat “altruistiskt surrogatmödraskap”, i betydelsen att surrogatmödrarna bär barn frivilligt, utan ekonomisk ersättning. Många menar till och med att altruistiskt surrogatmödraskap bör tillåtas för att undvika att folk åker utomlands för det kommersiella: det görs en uppdelning mellan altruistiskt, frivilligt och positivt surrogatmödraskap, och påtvingat, kommersiellt och negativt surrogatmödraskap. Retoriken känns igen från prostitutionsdebatten, där det görs en uppdelning mellan de lyckliga, frivilliga “sexarbetarna” (bör legaliseras) och de som tvingas in i sextrafficking (bör förbjudas).

Förutom att det är väldigt svårt att veta om ersättningen verkligen är obefintlig med tanke på att det i länder där altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt ändå är kutym att ge ersättning för utlägg relaterade till graviditeten, och där finns ingen reglering, så är det precis som med prostitution omöjligt att dela upp surrogatmödraskap i “bra” och “dåligt” på det här sättet. Som Ekis skriver:

“Om det vore så enkelt att tillåta en form av surrogatmödraskap för att undvika en annan, skulle vi aldrig se britter eller amerikaner söka sig till den indiska marknaden. Eftersom altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt i Storbritannien och kommersiellt surrogatmödraskap är lagligt i flera amerikanska delstater, borde det ju räcka för att de skulle stanna hemma. Men det visar sig vara precis tvärtom. Amerikaner och britter dominerar bland köparna i Indien”.

Precis samma som med prostitution med andra ord – i länder där det är lagligt förekommer också mest människotrafficking. Att legalisera ökar risken för svart handel helt enkelt, det är fakta. Återigen – varför ska de få frivilliga surrogatmödrars – eller prostituerades – önskan om att bära någon annans barn (eller ha sex med folk för pengar), trumfa så många fler människors rätt att inte bli utnyttjade, exploaterade och utsatta för smärta och i värsta fall död? För en minimal summa pengar? Återigen, noll klassanalys och noll postkolonial analys.

Rekommenderar återigen denna bok, den är väldigt bra och lättläst. En naturlig fortsättning efter att ha skrivit om prostitution och surrogatmödraskap, vore att skriva om adoption, som också är extremt problematisk, och som handlar om transnationell handel med ojämlika maktförhållanden där rika, vita västerlänningar köper och där fattiga i globala Syd säljer. Adoption är i många fall inte ett bra alternativ till surrogatmödraskap, av flera olika anledningar, men är tyvärr något jag har märkt förespråkas som ett alternativ i diskussioner om surrogatmödraskap. Som om adoption skulle vara bättre, när det ofta också är en mycket smutsig handel. Men det får bli ett annat inlägg, jag ska bara klargöra att jag är för nationell adoption, men ännu hellre fosterhem eller stödhem och liknande. Barn mår oftast bäst hos sina egna föräldrar och många gånger handlar det inte om att barnet är föräldralöst utan att föräldrarna inte har råd att behålla barnet. Istället för att betala en halv miljon till adoptionsbyråerna, borde pengarna gå till föräldrarna så att de kunde försörja sitt barn, eller till landet barnet är fött i så att de kan ordna inomstatliga adoptioner istället. Men som sagt, det är en annan historia. Läs Varat och varan i alla fall! Den var superbra!

 

Book Club Gäris har läst en bok igen!

Sunday, November 12th, 2017

Häromveckan hade vår bokklubb träff igen! Den här gången hade vi läst Carin Holmbergs klassiska avhandling Det kallas kärlek.

Jag har haft den stående i min bokhylla forever, eftersom det är just en feministisk klassiker, men inte kommit mig för att läsa den. Kanske för att jag fruktade lite att läsa den? Holmberg har nämligen intervjuat tio heteropar som anser sig själva vara jämställda, och kommer fram till att de inte är särskilt jämställda after all (skräll!). Var rädd att jag skulle känna igen mig mycket och att det skulle bli ångestfylld. Och visst kände jag igen mig en hel del, men tack och lov var det också saker jag inte kände igen mig i också, eller faktiskt upplevde mig vara närmare så som mannen i förhållandet beskrivs i boken. Vet ej om det är bra eller dåligt, haha, men hur som helst en del igenkänning, en del icke-igenkänning. Kan iförsig bero på att boken kom ut -93, och det har ju gått rätt många år sen dess. Dessutom tror jag också, att ju mer medveten en blir om patriarkatet och ju mer en lär sig om feminism, desto mer inser en hur ojämställt en lever, och hur lätt en faller in i könsroller. Ignorance is a bliss. Jag tror t.ex. att det är omöjligt att leva jämställt i en heterorelation, för vi lever i ett ojämställt och orättvist samhälle. Hur skall individers heterorelationer någonsin kunna bli jämställda då liksom, om samhället behandlar kvinnor och män olika? Därför tror jag också att de som vägrar erkänna patriarkatet och inte är lika intresserade/belästa inom feministisk teori, generellt upplever sina relationer som mer jämställda. Som sagt, ignorance is a bliss.

Anyway. Boken alltså. Holmberg har intervjuat tio heteropar som anser sig jämställda, men för att skydda deras anonymitet och minska risken för att de ska känna igen varandra och/eller sig själva, skrivit resultaten som om det var ett enda par. Här är en paragraf jag kunde känna igen mig i, då jag i heterorelationer varit/är den med lägre tolerans för stök och smuts än partnern.

Ett annat intressant stycke som handlar om vad som reproduceras patriarkatet på struktur respektive individ-nivå (interaktion mellan individer), samt vad som leder till frigörelse från eller motstånd mot patriarkatet. Speciellt intressant är “Kvinnor förhindras att komma samman och tala om sina erfarenheter som politiskt relevanta” som en aktivitet som reproducerar patriarkatet; detta gör mig ännu säkrare på att kvinnoseparatistiska rum är livsnödvändiga. Det är så skönt att omge sig av bara massa gäris (och ickebinäris) för det gör väldigt stor skillnad i samtalet – för att en helt enkelt har samma erfarenheter av patriarkatet som en cisman aldrig skulle kunna ha.

Den här paragrafen åtknyter också till det; “Därmed framstår isolering som en viktig social mekanism om vi ska förstå under- och överordning mellan kvinna och man”. Kvinnoseparatism är livsfarligt och ett direkt hot mot patriarkatet, varför det också är en så fantastisk feministisk strategi, just eftersom isolering (från andra kvinnor och ickebinära) är en viktig social mekanism i upprätthållandet av patriarkatet.

Förutom att själva bokens ämne såklart var  väldigt intressant, så var det också kul att läsa en avhandling. Jag har aldrig läst en hel avhandling förut, då det ju generellt brukar vara sjukt tråkiga texter som är väldigt akademiska, och det är ju också de mest oerfarna (de som är i början av sin akademiska karriär) som skriver avhandlingar, varför de också kan bli svårläsliga. Men det var väldigt intressant att läsa om vad Holmberg haft för metoder och strategier, hur hon strukturerat empirin och hur hon valt analysmetod osv.

Allt som allt intressant bok, men ingen rocket science om en är lite inläst på feminism. Bra att ha i sin litterära feministiska arsenal hur som helst, men kan vara svårsmält om en inte är van vid att läsa akademiska böcker.

Nu skall vi läsa den här boken! Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Ska bli sjukt intressant att läsa, den är redan jättebra bara efter några sidor tycker jag. Inte lika akademiskt tung som förra heller, vilket är skönt.

Avslutar detta babbel med två bilder på mig och Seb bara för jag tycker vi va gulliga här 🙂 Vi provar Sebbes eventuella framtida glasögon. Tror han köpte de silvriga om jag inte minns fel, de har inte kommit ännu.

Män, det är ni som gör mig rädd att gå på mina gator

Tuesday, May 30th, 2017

Var med om en jobbig incident igår. På Mariaplan håller de just nu på att bygga om, de har stängt av hela vägen åt ena hållet så att en bara kan gå/cykla på en smal grusväg kantat av kravall-staket i några meter. Det är lite trångt att samsas gående och cyklar och egentligen är det kanske bättre att bara leda cykeln, men hittills har det gått bra att bara be den framför flytta sig lite åt sidan så att en kan cykla förbi, så har det varit lugnt. Men inte igår.

Kom alltså cyklande på väg hem från ett möte, och bad mannen framför mig att “Ursäkta, kan jag bara få komma förbi?” varpå han argt svarar “nej det kan du inte” och fortsätter gå bredbent i vägen. Jaha? “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen. Han vänder sig om och börjar skrika på mig, “Du får inte cykla här, det står en skylt där borta, du får inte cykla här!”. “Nähä men var skall jag annars cykla då?”, frågar jag, “Vägen är ju avstängd?”. Det svarar han inte på utan fortsätter skrika och jag börjar känna gråten i halsen. “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen och försöker svänga förbi honom, men han ställer sig i vägen, tar tag i min cykel och puttar på mig. Minns inte exakt vad han säger men han fortsätter skrika, sen vänder han sig om och fortsätter gå och ser till att ta upp exakt all plats som finns så det är omöjligt att ta sig förbi. Jag fortsätter först leda cykeln långsamt bakom mig men känner sen hur hela jag skakar och jag knappt kan andas så jag måste sätta mig ner. Känner hjärtat rusa och tror jag har min livs första lätta panikångestattack eller nåt liknande, för kunde knappt andas. Ringde Sebbe som lugnade ner mig, cyklade sen i maklig takt hem den sista biten gråtandes. På väg upp för sista backen möter jag ytterligare en man, jag ser honom på långt håll, ser hur han stannar, känner “fan….” och självklart skriker han på mig: “det här är ingen cykelväg!!!!!”. Det har han visserligen rätt i, men om en kommer från vänster och skall till vänster känns det onödigt att korsa spårvagnsspåren bara för ett par hundra meter. Cyklade dessutom otroligt långsamt för att jag skakade så. Hade precis lugnat ner mig men hyperventileringen och gråten kom tillbaka när ytterligare en man skrek på mig för att han tyckte att jag tog för mycket plats.

Vet inte vad som är värst. Hur den här jävla mannen har makt att göra mig så rädd och ledsen (börjar nästan gråta nu när jag skriver detta igen, dagen efter). Hur jag blev helt stel och handlingsförlamad när han tog tag i cykeln och skrek på mig. Vetskapen om att det här ändå inte var så illa för tänk, han hade lika gärna kunnat göra något mycket värre, han hade kunnat slå mig, tafsa på mig, kallat mig värre saker. Hur jag kommer ta en annan väg än Mariaplan-vägen nu på grund av honom. Det faktum att det stod massor av personer på Mariaplan-hållplatsen och att INGEN reagerade eller hjälpte mig när en stor man stod och skrek på mig, tog tag i min cykel och puttade på mig, varken under själva händelsen eller efteråt när jag satt och grät och skakade på marken i typ tio minuter. Hur den andra mannen hade mage att skrika på mig att jag inte fick cykla där, när jag måste sett helt förstörd ut och redan var på bristgränsen.

Eller, hur det här inte är första gången nån jävla man gör mig rädd på mina gator. Senast var för några veckor sedan, också när jag cyklade hemåt, och befann mig på ett smalt ställe mellan trottoar och hållplats där det är helt omöjligt att köra om en cykel om en inte skall meja ner den. Då tutar en bil på mig och lägger sig jättenära bakom, jag blir skiträdd och är nära att ramla för jag är inte  beredd på det höga ljudet, och jag kan inte göra nånting för det finns ingenstans att ta vägen. Bilen fortsätter tuta, jag vänder mig om och försöker visa att jag kan inte ta vägen nånstans. När det blir brett igen cyklar jag åt sidan och bilen kör istället upp jämsides med mig, och jag ser att det sitter två killar i framsätet. De skriker på mig: “Varför flyttar du inte på dig??”. “Det finns ju ingenstans att ta vägen!” försöker jag. De fortsätter köra jämsides med mig och jag tycker det är jätteobehagligt. Till slut cyklar jag om dem, lägger mig framför dem mitt i vägen och låter dem köra bakom mig tills de svänger av. De tutar hela vägen (bara ett par meter men ändå). Den gången tappade jag inte fattningen och blev så rädd att jag blev helt stel, men ändå obehagligt.

En annan gång den där gubbjäveln som tutade på mig och Sebbe när vi cyklade, körde om oss i ashög fart och sedan tvärnitade och skrek på oss när vi sa att hallå, du kan inte tuta så där för en kan ramla som cyklist när en blir rädd.

Eller den där gången på vagnen sent en lördagskväll då en kille kom och satte sig bredvid mig och började prata. Jag sa “Jag vill inte prata med dig” och bytte plats. Han kom efter och satte sig bredvid mig igen. Vagnen var ganska tom, men det fanns folk där, och jag undrade då med: hur kan ingen ingripa? Jag sa igen att jag inte ville prata med honom, sen såg jag en annan tjej som satt ensam och satte mig bredvid henne så att han inte kunde sätta sig bredvid mig.

Den där vakten som skrek på mig och puttade mig. Och alla andra gånger män har förstört min dag/kväll, gjort mig rädd. Eller någon av mina medsystrar och -syskon. Nej, alla män är inte dumma i huvudet. Såklart. Det vet jag också. Men alla mina kvinnliga kompisar har varit med om liknande saker som jag skrivit här ovan. Flera gånger dessutom. Även manliga kompisar såklart. Den gemensamma nämnaren för dessa idioter som förstör och gör oss rädda, är att de är män. Nej inte alla män, men allt för många. Fan ta er

 

#5inistagram dag 20: Ett bra kvinnoporträtt

Monday, March 20th, 2017

Oj, dagens tema är “ett bra kvinnoporträtt” och jag vet inte vad jag skall skriva? Min första tanke var Frida Kahlo, om vi nu skall prata bildliga och inte litterära kvinnoporträtt. Kahlo målade mest självporträtt och är en feministisk ikon skulle jag vilja säga. En cool och stark kvinna som själv sätter agendan för hur hon avbildas tycker jag är ett bra kvinnoporträtt om något.

Image result for frida kahlo self portrait

#5inistagram dag 15: Normkroppar och idealkroppar

Friday, March 17th, 2017

Den 15e mars var temat “normkroppar och idealkroppar”. Hur ser idealkvinnokroppen ut? Smal, men ändå kurvig (fit is the new skinny), vit, inget hår (förutom på huvudet – där får det gärna vara långt), inga valkar, inga celluliter, smooth skin. Osv. Vad händer med oss när de här idealen ständigt reproduceras i TV, i reklam, i tidningar? Ordet “tjock” blir ett skällsord, fastän det i sig varken är positivt eller negativt. Vi känner oss onaturliga om vi går orakade, fastän det är det mest naturliga. Bruna/svarta barn vill bli ljusare i skinnet och leka med de vita dockorna. Acne blir ett så enormt komplex att om den är svår så vågar folk inte gå utan smink. Vi bantar fram och tillbaka för att nå idealvikten. Och anorexia blir ett reellt dödshot mot framför allt unga tjejer.

Oavsett hur ens kropp ser ut, så är det dock många kvinnor som ändå inte slipper undan självhatet. Även om deras kropp skulle ses som normativt och idealt snygga. Det är liksom så det funkar. En duger aldrig, och det är alltid något som måste rättas till. Dra in magen. Raka benen. Raka armhålorna. Få fastare rumpa. Bli av med celluliterna. Rakare näsa. Större bröst. Mindre buskiga ögonbryn. Fylligare läppar. Osv osv osv.

Jag personligen är oförskämt förskonad från sådana här tankar. Men även jag, i likhet med typ _alla_ tjejer, har haft ett problematiskt förhållande till mat. När jag gick i trean och fyran (alltså observera åldern – så jävla liten!!) så införde jag regler för mig själv. Jag fick bara äta sött tre gånger i veckan. Och med sött menade jag allt som på något sätt innehöll socker. Sylt. Sockriga flingor som start eller kalaspuffar. Läsk. Och för att inte tala om godis, bullar, kakor eller annat onyttigt. Kommer så väl ihåg tillfällen där jag sagt nej till sådant på grund av att jag redan ätit sött tre gånger den veckan (och då räknades en bulle som att den dagens söthet var uppnådd), eller då jag blivit erbjuden något sött, räknat i huvudet och insett att jag ju har en söt-dag kvar och lyckan i det. Exempelvis en jul hos min moster Louise som bjöd på lussekatter. Och hur mycket jag egentligen ville ha men tackade nej (trots trugande) på grund av att jag redan uppnått söthets-kvoten. Eller en gång när jag var hemma hos min barndomsvän Fanny och hennes föräldrar gjort pannkakor med sylt och grädde och jag var skitlycklig över att jag kunde äta eftersom jag inte uppfyllt söthets-kvoten den veckan.

Minns också hur jag var hos skolsköterskan någon dag i fyran, och hur hon bekymmersamt frågade mig om jag bantade, eftersom min längdkurva gick stadigt uppåt och min viktkurva låg kvar på samma nivå. Och hur jag sa att nej, jag bantar inte (med vanlig mat alltså) men jag tänker på att inte äta för mycket socker (och det var ju okej). Och hur jag efteråt kände ett lyckorus i kroppen. Alltså förstår ni det sjuka i detta? Jag blev genuint glad, som fjärdeklassare (vad är en då – tio år?), över att min vikt låg kvar på samma nivå fastän jag blev längre. För det betydde smal = snygg = bra.

Det är det här jag menar. Jag har alltid haft en väldigt normativ kropp utifrån skönhetsidealen. Smal, men ändå lite kurvig. Men även jag har haft de här ätstörda tankarna. Sån tur är gick det inte längre än det jag beskrev ovan; min viktkurva började så småningom följa med min längdkurva. Men jag hade ätstörda tankar skitlänge. Tänkte på att inte äta söta eller feta saker, eller att om jag gjorde det så måste jag kompensera med en promenad. Det var först när jag blev vegan för två år sedan som de här tankarna helt försvann. Jag är medveten om att veganism kan vara en trigger för många – en täckmantel för att äta mindre eller matregler som triggar igång ätstördhet. Men för mig var det tvärt om – veganismen hjälpte mig att äntligen helt bli av med det. Sen jag blev vegan äter jag glass flera dagar i veckan, färdigköpta kakor och bullar och använder massor av olja i maten – and I don’t give a fuck anymore. Tror det är för att “allt är ju ändå grönsaker” 🙂 Det är typ omöjligt att äta onyttigt som vegan, så då kan en lika gärna kötta på med en massa onyttigheter också. Allt är ändå, technically, grönsaker som sagt. Men det var alltså två år sedan som jag helt blev av med sådana här tankar. Och jag kan fortfarande få tillbaka-fall. Om nån kommenterar min kropp och säger att jag är smal så blir jag glad, till exempel. Eller om jag är mycket själv (som när jag var i Frankrike sommaren 2014) så kan jag lätt börja slarva med maten, hoppa över mål osv. Men det var iförsig innan jag blev vegan.

Jag vill poängtera att mina ätstörda tankar aldrig lett till nån hälsofara. Så långt har det aldrig gått, tack och lov. Men i princip alla tjejer, och en del killar, har ätstörda tankar – och många gånger är de kvar hela livet. Och många gånger kan det också gå betydligt längre och till och med vara dödshotande. Anorexia är en reell sjukdom som lever på att vi lever i ett patriarkat där ideala kroppen skall vara smal, smal, smal och där en aldrig duger. Där kvinnokroppar ständigt kommenteras. Ständigt sexualiseras.

Kan vi bara komma överens om att aldrig mer kommentera någon annans kropp? Varken i smala eller tjocka termer. Du har ingen aning om vad personen har för erfarenheter, och att säga att någon är smal kan trigga så jävla mycket. Tänk om en inte ätit något på en hel dag och får höra att en är smal och snygg – hur belönande det känns att höra det, eftersom det är det en strävar efter? Flytta bort fokus från kroppen. Prata aldrig om onyttig eller nyttig mat, eller om bantning och vikt, framför barn. De hör och de ser. Om du bantar – gör det inte framför dina barn. De kommer att ta efter. Prata heller inte om viktnedgång, dieter och nyttig mat framför eller med andra – det angår ingen annan än dig. Du har ingen aning om vem som lyssnar, eller om den du pratar har ätstörningsproblematik. Sånt triggar. Och som sagt – kommentera för guds skull inte folks utseende. Det finns så mycket mer som är så mycket finare att kommentera. Personligheten eller egenskaperna exempelvis. Prova det.

#5inistagram dag 5: fittan, snippan, vulvan

Monday, March 6th, 2017

Igår, den 5e mars, var temat i #5inistagramutmaningen (kolla förresten in alla briljanta inlägg under hash-tagen på instagram) fittan snippan vulvan!

Vad kallade ni fittan/snippan när ni var små? Jag kan inte minnas att vi hade ett ord för det hemma hos oss. Snopp hette ju snopp, det visste alla för det sa killar hela tiden och det var liksom självklart. Men det där som tjejer hade mellan benen? Vad hette det? Mellanbena? Kissimurran? Fiffi? Framstjärten? Kan som sagt inte dra mig till minnes att jag ens kallade fittan för något när jag var liten. Är inte det sjukt – att det inte förrän fram tills ganska nyligen fanns ett ord att använda? Numera använder jag mig av två ord: fittan och snippan. Snippan när jag pratar om/med barn, för det är inte sexuellt laddat, inte för barnsligt eller konstigt (som typ kissimurran) men heller inte för kliniskt (som typ vaginan eller vulvan). Revolutionerande när det ordet kom ändå. Och det är ju också sjukt i sig – att det skall vara revolutionerande med ett ord för fittan motsvarande ordet “snopp”. Och så fittan då, som jag använder när jag pratar om/med vuxna personer. Också sjukt att jag sett asmånga trådar med frågeställningen “vad kallar ni ert könsorgan?”. Alltså – vi har liksom inte haft ett enhetligt ord för våra egna kön förrän tills ganska nyligen! It’s a sick world we’re living in. Kan vi alla bara komma överens om att återta ordet fitta och sluta använda det nedsättande. Fittor är grymma! Det är så himla motsägelsefullt med sägningar som “don’t be a pussy” när en menar att en inte skall vara feg, och “grow some balls” när en menar att en skall vara lite mer modig och tuff. Om det är något som är tufft så är det fittor – blöder i dagar, föder ut ungar och kan bli tighta och uttänjda. Balls däremot, fett ömtåliga. Fittor e bäst.

Och PS, visste ni förresten att klitoris är ett jättestort organ? Det stämmer inte som en får lära sig när en går i skolan att klittan är “en liten liten knapp som en ärta som det är skönt att ta på” typ. Nej, klitoris är ett stort organ som delar sig i skänklar runt slidgången och som gör att det är skönt att bli stimulerad på flera ställen. Klitoris är för övrigt typ 1000 gånger känsligare än vad ollon är, yäääh. Det finns alltså inget som heter “klitoris-orgasm” eller “g-punktsorgasm” – det är orgasmer som båda stimulerar klitorisorganet men på olika ställen. Det finns helt enkelt “bara” orgasm. Som en som fittbärare alltså till skillnad från kukbärare kan få flera på rad. Och som sagt klitoris är supermycket känsligare än vad ollon är – ändå är det så många fittbärare som har problem med att komma. Det säger något om hur kukfixerat det normativa sexlivet är. Men klittra på, hörrni <3 <3 <3

#5inistagram dag 4: visste du att?

Sunday, March 5th, 2017

Den 4e mars på #5inistagram-utmaningen var temat “visste du att?”. Och det känns som om det finns så många chockerande men tyvärr sanna “visste du att?”-frågor en skulle kunna ställa, vilket är så deprimerande. Visste du till exempel att kvinnor i snitt tjänar 4200 kr mindre i månaden än vad män gör? Att 98 % av alla våldtäkter begås av män? Att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken? Att Sverige tvångssteriliserade transpersoner enda fram till och med år 2013? Att en inte kan se på en person vilket kön eller läggning den har? Att över 100 miljoner kvinnor i världen är könsstympade, vilket innebär att deras klitoris och/eller blygdläppar avlägsnats ofta utan bedövning, av outbildade personer och med smutsiga instrument? Att menstruation tvingar tjejer att stanna hemma från skolan för att det i många länder inte finns möjlighet till sanitet på skolan? Att “valfriheten” vi har i Sverige vid föräldraledighet inte är särskilt valfri eftersom alla ändå alltid väljer samma (mammor tar 70% av ledigheten och pappor 30 %)? Att vuxna pratar mycket mer med flickor än med pojkar vilket leder till att flickor lär sig prata mycket snabbare? Att flickor generellt får fler kramar och leenden än pojkar? Att “pojk-kläder” är rymligare och i tåligare material än “flick-kläder”? Att leksaker, cyklar, kläder osv inte har några kön? Att kön är en social konstruktion, men inte blir mindre viktigt för det? Att det inte finns bara två kön? Att ordet “tabu” kommer från ett ord som betyder menstruation?

Men en sak som jag blev förvånad över, och som var nytt för mig första gången jag hörde om det, var endometrios. Visste ni att var tionde menstruerande person har endometrios? Det innebär att det är ungefär dubbelt så vanligat som celiaki, dvs glutenintolerans. Ändå vet typ ingen var endometrios är. Så jag skall upplysa er. Om en har endometrios har en mycket ont vid menstruation, pga att livmodersslemhinnan finns på andra ställen än runt livmodern vilket i sin tur orsakar inflammation. Vanliga symptom på endometrios är: smärta vid menstruation, smärta vid ägglossning, smärta vid omslutande/penetrerande sex, smärta när en kissar, smärta när en bajsar, smärta i bäckenet, korsryggen, buken, svårt att bli gravid, mellanblödningar, riklig mens, IBS-mage, känna sig allmänt sjuk, blod i urin och avföring vid mens, och i sällsynta fall till och med död. Jaha, tänker ni, och vad beror detta på nu då? Ingen vet. Nähä, men vad kan en göra åt det då? Det finns tyvärr ingen medicin eller behandling men om du har tur kan du lindra symptomen och kaaanske växer sjukdomen bort av sig själv. I snitt dröjer dett åtta år (åtta år!!!) innan en får diagnosen, och forskningen på sjukdomen är mycket begränsad för att det är så svårt att få forskningsanslag då sjukdomen anses vara en “kvinnosjukdom” och därmed inte prioriterad. Alltså förstår ni hur sjukt det här är? Att menstruerande personer skall behöva gå på läkarbesök efter läkarbesök, aldrig bli trodda eller tagna på allvar och stå ut med kronisk smärta i åtta år innan de får en diagnos, och sedan finns det ändå inget som botar sjukdomen? För jävligt. Avgå alla

#5inistagram dag 3: kärlekskneget

Sunday, March 5th, 2017

Den tredje mars på Flickvänsmaterialets mars-utmaning (apropå Internationella kvinnodagen 8e mars) var temat “kärlekskneget”. För mig är kärlekskneget, eller emotional labour/emotionellt arbete, ett relativt nytt begrepp som jag blev först bekant med via det här extremt delade och uppmärksammade blogginlägget av Ensam mamma röker. För att citera:

“En del skriver om det till typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional labour”. Men de allra flesta kallar det ingenting (än). Ändå vet alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du mitt i dina egna tårar, tar dig tid att förklara för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, och bekräftar dem. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du tar upp saker som ni behöver prata om i er relation. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet eller är ”lite trött”. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du går hem när han vill gå hem. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i. Det är kärlek. Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.”

Jag känner ärligt talat faktiskt, tack och lov får en väl sig, inte igen mig själv särskilt mycket i detta. Dels för att min nuvarande partner är extremt bra på känslor och vet ofta hur/vad jag känner innan jag vet det själv. Dels för att jag strävar efter ett feministiskt och jämställt förhållande och kan vara ganska känslokall (hehe). Men vissa saker känner jag igen mig i. Många saker känner jag igen hos mina föräldrar eller andra heteropar en känner. Många saker känner jag igen från mitt första förhållande. Emotional labour handlar ju inte bara om det emotionella arbetet i ett kärleksförhållande utan i förhållanden generellt, och det här med antalet frågor kvinnor vs män stället är ett klockrent exempel på hur det generellt alltid är kvinnor som står för den goda stämningen, som för samtalet vidare, som frågar och frågar och som sen är emotionellt utmattade medan männen går hem och tycker att samtalet var skittrevligt.

Emotional labour är dock så himla svårt, för i olikhet med exempelvis hemarbete så går det liksom inte att räkna på. Det är lätt att säga att “jag har diskat hela veckan, och lagar alltid mat, vi lever ojämställt och vi måste ändra på det”. Men emotionellt arbete? Det går liksom inte att hindra sina känslor eller o-tänka sina tankar. Hur skall kvinnor göra när de vet att det blir så mycket trevligare stämning om de frågar hur hans dag varit och får välja mellan att inte få en fråga tillbaka och få berätta om sin egen dag, eller acceptera att han inte kommer ställa frågan tillbaka och helt sonika berätta om sin dag ändå? När de vet att relationen mellan han och hans mamma kommer förbättras om de bjuder in henne också, och får välja mellan att påminna honom att ringa henne, eller att barnen inte får en närvarande farmor eftersom han inte ringer henne självmant? När kvinnor håller alla barnens idrottsdagar och läxor i huvudet och får välja mellan att alltid ta ansvaret för att packa ner gympakläder och matsäckar och påminna om läxor, eller att barnen glömmer detta för att han har ingen koll på det? När kvinnor får ansvaret att projektleda vardagslivet för om hon inte gör det så kommer familjen att krascha? När hon vet exakt vad som finns i kylskåpet för det är hon som lagar vardagsmaten? Osv osv osv. Det är emotional labour. Och det är nästa stora feministiska kamp att ta, och en fråga en ständigt måste arbeta med att i ett förhållande få jämställd. Men please hörrni, gå in och —> läs på Ensam mamma röker <—. Det är ett mycket bra inlägg.