Oj, dagens tema är “ett bra kvinnoporträtt” och jag vet inte vad jag skall skriva? Min första tanke var Frida Kahlo, om vi nu skall prata bildliga och inte litterära kvinnoporträtt. Kahlo målade mest självporträtt och är en feministisk ikon skulle jag vilja säga. En cool och stark kvinna som själv sätter agendan för hur hon avbildas tycker jag är ett bra kvinnoporträtt om något.
Den 15e mars var temat “normkroppar och idealkroppar”. Hur ser idealkvinnokroppen ut? Smal, men ändå kurvig (fit is the new skinny), vit, inget hår (förutom på huvudet – där får det gärna vara långt), inga valkar, inga celluliter, smooth skin. Osv. Vad händer med oss när de här idealen ständigt reproduceras i TV, i reklam, i tidningar? Ordet “tjock” blir ett skällsord, fastän det i sig varken är positivt eller negativt. Vi känner oss onaturliga om vi går orakade, fastän det är det mest naturliga. Bruna/svarta barn vill bli ljusare i skinnet och leka med de vita dockorna. Acne blir ett så enormt komplex att om den är svår så vågar folk inte gå utan smink. Vi bantar fram och tillbaka för att nå idealvikten. Och anorexia blir ett reellt dödshot mot framför allt unga tjejer.
Oavsett hur ens kropp ser ut, så är det dock många kvinnor som ändå inte slipper undan självhatet. Även om deras kropp skulle ses som normativt och idealt snygga. Det är liksom så det funkar. En duger aldrig, och det är alltid något som måste rättas till. Dra in magen. Raka benen. Raka armhålorna. Få fastare rumpa. Bli av med celluliterna. Rakare näsa. Större bröst. Mindre buskiga ögonbryn. Fylligare läppar. Osv osv osv.
Jag personligen är oförskämt förskonad från sådana här tankar. Men även jag, i likhet med typ _alla_ tjejer, har haft ett problematiskt förhållande till mat. När jag gick i trean och fyran (alltså observera åldern – så jävla liten!!) så införde jag regler för mig själv. Jag fick bara äta sött tre gånger i veckan. Och med sött menade jag allt som på något sätt innehöll socker. Sylt. Sockriga flingor som start eller kalaspuffar. Läsk. Och för att inte tala om godis, bullar, kakor eller annat onyttigt. Kommer så väl ihåg tillfällen där jag sagt nej till sådant på grund av att jag redan ätit sött tre gånger den veckan (och då räknades en bulle som att den dagens söthet var uppnådd), eller då jag blivit erbjuden något sött, räknat i huvudet och insett att jag ju har en söt-dag kvar och lyckan i det. Exempelvis en jul hos min moster Louise som bjöd på lussekatter. Och hur mycket jag egentligen ville ha men tackade nej (trots trugande) på grund av att jag redan uppnått söthets-kvoten. Eller en gång när jag var hemma hos min barndomsvän Fanny och hennes föräldrar gjort pannkakor med sylt och grädde och jag var skitlycklig över att jag kunde äta eftersom jag inte uppfyllt söthets-kvoten den veckan.
Minns också hur jag var hos skolsköterskan någon dag i fyran, och hur hon bekymmersamt frågade mig om jag bantade, eftersom min längdkurva gick stadigt uppåt och min viktkurva låg kvar på samma nivå. Och hur jag sa att nej, jag bantar inte (med vanlig mat alltså) men jag tänker på att inte äta för mycket socker (och det var ju okej). Och hur jag efteråt kände ett lyckorus i kroppen. Alltså förstår ni det sjuka i detta? Jag blev genuint glad, som fjärdeklassare (vad är en då – tio år?), över att min vikt låg kvar på samma nivå fastän jag blev längre. För det betydde smal = snygg = bra.
Det är det här jag menar. Jag har alltid haft en väldigt normativ kropp utifrån skönhetsidealen. Smal, men ändå lite kurvig. Men även jag har haft de här ätstörda tankarna. Sån tur är gick det inte längre än det jag beskrev ovan; min viktkurva började så småningom följa med min längdkurva. Men jag hade ätstörda tankar skitlänge. Tänkte på att inte äta söta eller feta saker, eller att om jag gjorde det så måste jag kompensera med en promenad. Det var först när jag blev vegan för två år sedan som de här tankarna helt försvann. Jag är medveten om att veganism kan vara en trigger för många – en täckmantel för att äta mindre eller matregler som triggar igång ätstördhet. Men för mig var det tvärt om – veganismen hjälpte mig att äntligen helt bli av med det. Sen jag blev vegan äter jag glass flera dagar i veckan, färdigköpta kakor och bullar och använder massor av olja i maten – and I don’t give a fuck anymore. Tror det är för att “allt är ju ändå grönsaker” 🙂 Det är typ omöjligt att äta onyttigt som vegan, så då kan en lika gärna kötta på med en massa onyttigheter också. Allt är ändå, technically, grönsaker som sagt. Men det var alltså två år sedan som jag helt blev av med sådana här tankar. Och jag kan fortfarande få tillbaka-fall. Om nån kommenterar min kropp och säger att jag är smal så blir jag glad, till exempel. Eller om jag är mycket själv (som när jag var i Frankrike sommaren 2014) så kan jag lätt börja slarva med maten, hoppa över mål osv. Men det var iförsig innan jag blev vegan.
Jag vill poängtera att mina ätstörda tankar aldrig lett till nån hälsofara. Så långt har det aldrig gått, tack och lov. Men i princip alla tjejer, och en del killar, har ätstörda tankar – och många gånger är de kvar hela livet. Och många gånger kan det också gå betydligt längre och till och med vara dödshotande. Anorexia är en reell sjukdom som lever på att vi lever i ett patriarkat där ideala kroppen skall vara smal, smal, smal och där en aldrig duger. Där kvinnokroppar ständigt kommenteras. Ständigt sexualiseras.
Kan vi bara komma överens om att aldrig mer kommentera någon annans kropp? Varken i smala eller tjocka termer. Du har ingen aning om vad personen har för erfarenheter, och att säga att någon är smal kan trigga så jävla mycket. Tänk om en inte ätit något på en hel dag och får höra att en är smal och snygg – hur belönande det känns att höra det, eftersom det är det en strävar efter? Flytta bort fokus från kroppen. Prata aldrig om onyttig eller nyttig mat, eller om bantning och vikt, framför barn. De hör och de ser. Om du bantar – gör det inte framför dina barn. De kommer att ta efter. Prata heller inte om viktnedgång, dieter och nyttig mat framför eller med andra – det angår ingen annan än dig. Du har ingen aning om vem som lyssnar, eller om den du pratar har ätstörningsproblematik. Sånt triggar. Och som sagt – kommentera för guds skull inte folks utseende. Det finns så mycket mer som är så mycket finare att kommentera. Personligheten eller egenskaperna exempelvis. Prova det.
Igår, den 5e mars, var temat i #5inistagramutmaningen (kolla förresten in alla briljanta inlägg under hash-tagen på instagram) fittan snippan vulvan!
Vad kallade ni fittan/snippan när ni var små? Jag kan inte minnas att vi hade ett ord för det hemma hos oss. Snopp hette ju snopp, det visste alla för det sa killar hela tiden och det var liksom självklart. Men det där som tjejer hade mellan benen? Vad hette det? Mellanbena? Kissimurran? Fiffi? Framstjärten? Kan som sagt inte dra mig till minnes att jag ens kallade fittan för något när jag var liten. Är inte det sjukt – att det inte förrän fram tills ganska nyligen fanns ett ord att använda? Numera använder jag mig av två ord: fittan och snippan. Snippan när jag pratar om/med barn, för det är inte sexuellt laddat, inte för barnsligt eller konstigt (som typ kissimurran) men heller inte för kliniskt (som typ vaginan eller vulvan). Revolutionerande när det ordet kom ändå. Och det är ju också sjukt i sig – att det skall vara revolutionerande med ett ord för fittan motsvarande ordet “snopp”. Och så fittan då, som jag använder när jag pratar om/med vuxna personer. Också sjukt att jag sett asmånga trådar med frågeställningen “vad kallar ni ert könsorgan?”. Alltså – vi har liksom inte haft ett enhetligt ord för våra egna kön förrän tills ganska nyligen! It’s a sick world we’re living in. Kan vi alla bara komma överens om att återta ordet fitta och sluta använda det nedsättande. Fittor är grymma! Det är så himla motsägelsefullt med sägningar som “don’t be a pussy” när en menar att en inte skall vara feg, och “grow some balls” när en menar att en skall vara lite mer modig och tuff. Om det är något som är tufft så är det fittor – blöder i dagar, föder ut ungar och kan bli tighta och uttänjda. Balls däremot, fett ömtåliga. Fittor e bäst.
Och PS, visste ni förresten att klitoris är ett jättestort organ? Det stämmer inte som en får lära sig när en går i skolan att klittan är “en liten liten knapp som en ärta som det är skönt att ta på” typ. Nej, klitoris är ett stort organ som delar sig i skänklar runt slidgången och som gör att det är skönt att bli stimulerad på flera ställen. Klitoris är för övrigt typ 1000 gånger känsligare än vad ollon är, yäääh. Det finns alltså inget som heter “klitoris-orgasm” eller “g-punktsorgasm” – det är orgasmer som båda stimulerar klitorisorganet men på olika ställen. Det finns helt enkelt “bara” orgasm. Som en som fittbärare alltså till skillnad från kukbärare kan få flera på rad. Och som sagt klitoris är supermycket känsligare än vad ollon är – ändå är det så många fittbärare som har problem med att komma. Det säger något om hur kukfixerat det normativa sexlivet är. Men klittra på, hörrni <3 <3 <3
Den 4e mars på #5inistagram-utmaningen var temat “visste du att?”. Och det känns som om det finns så många chockerande men tyvärr sanna “visste du att?”-frågor en skulle kunna ställa, vilket är så deprimerande. Visste du till exempel att kvinnor i snitt tjänar 4200 kr mindre i månaden än vad män gör? Att 98 % av alla våldtäkter begås av män? Att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken? Att Sverige tvångssteriliserade transpersoner enda fram till och med år 2013? Att en inte kan se på en person vilket kön eller läggning den har? Att över 100 miljoner kvinnor i världen är könsstympade, vilket innebär att deras klitoris och/eller blygdläppar avlägsnats ofta utan bedövning, av outbildade personer och med smutsiga instrument? Att menstruation tvingar tjejer att stanna hemma från skolan för att det i många länder inte finns möjlighet till sanitet på skolan? Att “valfriheten” vi har i Sverige vid föräldraledighet inte är särskilt valfri eftersom alla ändå alltid väljer samma (mammor tar 70% av ledigheten och pappor 30 %)? Att vuxna pratar mycket mer med flickor än med pojkar vilket leder till att flickor lär sig prata mycket snabbare? Att flickor generellt får fler kramar och leenden än pojkar? Att “pojk-kläder” är rymligare och i tåligare material än “flick-kläder”? Att leksaker, cyklar, kläder osv inte har några kön? Att kön är en social konstruktion, men inte blir mindre viktigt för det? Att det inte finns bara två kön? Att ordet “tabu” kommer från ett ord som betyder menstruation?
Men en sak som jag blev förvånad över, och som var nytt för mig första gången jag hörde om det, var endometrios. Visste ni att var tionde menstruerande person har endometrios? Det innebär att det är ungefär dubbelt så vanligat som celiaki, dvs glutenintolerans. Ändå vet typ ingen var endometrios är. Så jag skall upplysa er. Om en har endometrios har en mycket ont vid menstruation, pga att livmodersslemhinnan finns på andra ställen än runt livmodern vilket i sin tur orsakar inflammation. Vanliga symptom på endometrios är: smärta vid menstruation, smärta vid ägglossning, smärta vid omslutande/penetrerande sex, smärta när en kissar, smärta när en bajsar, smärta i bäckenet, korsryggen, buken, svårt att bli gravid, mellanblödningar, riklig mens, IBS-mage, känna sig allmänt sjuk, blod i urin och avföring vid mens, och i sällsynta fall till och med död. Jaha, tänker ni, och vad beror detta på nu då? Ingen vet. Nähä, men vad kan en göra åt det då? Det finns tyvärr ingen medicin eller behandling men om du har tur kan du lindra symptomen och kaaanske växer sjukdomen bort av sig själv. I snitt dröjer dett åtta år (åtta år!!!) innan en får diagnosen, och forskningen på sjukdomen är mycket begränsad för att det är så svårt att få forskningsanslag då sjukdomen anses vara en “kvinnosjukdom” och därmed inte prioriterad. Alltså förstår ni hur sjukt det här är? Att menstruerande personer skall behöva gå på läkarbesök efter läkarbesök, aldrig bli trodda eller tagna på allvar och stå ut med kronisk smärta i åtta år innan de får en diagnos, och sedan finns det ändå inget som botar sjukdomen? För jävligt. Avgå alla
Den tredje mars på Flickvänsmaterialets mars-utmaning (apropå Internationella kvinnodagen 8e mars) var temat “kärlekskneget”. För mig är kärlekskneget, eller emotional labour/emotionellt arbete, ett relativt nytt begrepp som jag blev först bekant med via det här extremt delade och uppmärksammade blogginlägget av Ensam mamma röker. För att citera:
“En del skriver om det till typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional labour”. Men de allra flesta kallar det ingenting (än). Ändå vet alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du mitt i dina egna tårar, tar dig tid att förklara för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, och bekräftar dem. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du tar upp saker som ni behöver prata om i er relation. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet eller är ”lite trött”. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du går hem när han vill gå hem. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i. Det är kärlek. Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.”
Jag känner ärligt talat faktiskt, tack och lov får en väl sig, inte igen mig själv särskilt mycket i detta. Dels för att min nuvarande partner är extremt bra på känslor och vet ofta hur/vad jag känner innan jag vet det själv. Dels för att jag strävar efter ett feministiskt och jämställt förhållande och kan vara ganska känslokall (hehe). Men vissa saker känner jag igen mig i. Många saker känner jag igen hos mina föräldrar eller andra heteropar en känner. Många saker känner jag igen från mitt första förhållande. Emotional labour handlar ju inte bara om det emotionella arbetet i ett kärleksförhållande utan i förhållanden generellt, och det här med antalet frågor kvinnor vs män stället är ett klockrent exempel på hur det generellt alltid är kvinnor som står för den goda stämningen, som för samtalet vidare, som frågar och frågar och som sen är emotionellt utmattade medan männen går hem och tycker att samtalet var skittrevligt.
Emotional labour är dock så himla svårt, för i olikhet med exempelvis hemarbete så går det liksom inte att räkna på. Det är lätt att säga att “jag har diskat hela veckan, och lagar alltid mat, vi lever ojämställt och vi måste ändra på det”. Men emotionellt arbete? Det går liksom inte att hindra sina känslor eller o-tänka sina tankar. Hur skall kvinnor göra när de vet att det blir så mycket trevligare stämning om de frågar hur hans dag varit och får välja mellan att inte få en fråga tillbaka och få berätta om sin egen dag, eller acceptera att han inte kommer ställa frågan tillbaka och helt sonika berätta om sin dag ändå? När de vet att relationen mellan han och hans mamma kommer förbättras om de bjuder in henne också, och får välja mellan att påminna honom att ringa henne, eller att barnen inte får en närvarande farmor eftersom han inte ringer henne självmant? När kvinnor håller alla barnens idrottsdagar och läxor i huvudet och får välja mellan att alltid ta ansvaret för att packa ner gympakläder och matsäckar och påminna om läxor, eller att barnen glömmer detta för att han har ingen koll på det? När kvinnor får ansvaret att projektleda vardagslivet för om hon inte gör det så kommer familjen att krascha? När hon vet exakt vad som finns i kylskåpet för det är hon som lagar vardagsmaten? Osv osv osv. Det är emotional labour. Och det är nästa stora feministiska kamp att ta, och en fråga en ständigt måste arbeta med att i ett förhållande få jämställd. Men please hörrni, gå in och —> läs på Ensam mamma röker <—. Det är ett mycket bra inlägg.
@Flickvänsmaterialet, en feministisk internetperson jag följer sporadiskt, har startat en mars-utmaning där en skall posta något om feminism varje dag i mars (apropå Internationella Kvinnodagen 8e mars). Jag hoppar på i den mån jag hinner och tar 1a mars några dagar för sent!
1a mars: Jag behöver feminismen
Jag behöver feminismen därför att jag vill kunna söka ett jobb och veta att jag har samma chans att få jobbet som en man med samma erfarenheter och meriter. Jag behöver feminismen därför att jag är pansexuell och vill kunna älska och bli kär i vem jag vill, utan att diskrimineras på grund av det. Jag behöver feminismen därför att mina ickebinära vänner och transvänner skall bli respekterade för den de är, få använda de pronomen de föredrar och bli korrekt bemötta i vården. Jag behöver feminismen därför att jag vill att min framtida son skall få bära klänning om han vill, gråta när han blir ledsen, visa sina känslor, vara svag och ömsint. Jag behöver feminismen därför att min framtida dotter inte skall förväntas sitta tyst och snäll och söt, utan skall få ta plats. Jag behöver feminismen för att kunna känna mig trygg när jag går ensam hem på natten. Jag behöver feminismen därför att jag inte känner mig trygg när jag går ensam hem på natten. Jag behöver feminismen därför att vi lever i ett land genomsyrat av rasism, där personer med utländska efternamn ratas vid rekryteringar, eller där en inte får komma in på krogen för att en är svart. Jag behöver feminism därför att näthatet mot kvinnor fullkomligt översvämmar internet. Jag behöver feminism för att jag vill kunna se ut exakt hur jag vill. Jag behöver feminism därför att jag vill kunna strunta i att raka bort håret som naturligt växer under armarna på mig, utan att det skall behöva kännas helt fel och onaturligt för att vi är så indoktrinerade i att det skall bort. Jag behöver feminism därför att biverkningar som minskad sexlust, humörsvängningar, depression, viktpendling, blodpropp mm mm ses som såpass triviala att det fortfarande inte finns knappt någon forskning på preventivmedel. Jag behöver feminism därför att det bara finns preventivmedel för kvinnor/livmoderbärare. Jag behöver feminism därför att alla vet vad glutenintolerans är, men knappt någon vet vad endometrios är (det är en folksjukdom som drabbar livmoderbärare, är vanligare än glutenintolerans, och som det finns noll forskning på). Jag behöver feminism därför att i princip all läkemedelsforskning gör på manliga kroppar, med resultatet att forskningsresultaten nödvändigtvis inte stämmer överens med kvinnokroppar. Jag behöver feminism därför att pojkar inte får lika många kramar och leenden som flickor när de är små. Jag behöver feminism därför att flickor lär sig prata mycket tidigare än pojkar, eftersom att vuxna inte pratar med pojkar i lika stor utsträckning. Jag behöver feminism därför att flickor redan från barnsben fostras till att vara inkännande, lugna, servande, se till den goda stämningen, och pojkar till att leka vildare lekar, inte visa känslor, vara tuffa. Jag behöver feminismen därför att kläder för flickor i samma storlek som pojkar är mindre, tightare och i delikatare material som går sönder lättare. Jag behöver feminism därför att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Jag behöver feminism därför att ett “nej” inte räcker. Jag behöver feminism därför att folk blir mer upprörda av att en är feminism, än det som feminismen kämpar mot. Jag behöver feminism därför att kvinnor jobbar dubbelt, sliter ut sig, tvingas gå ner i tid, och lever sin pension i fattigdom. Jag behöver feminism därför att yrken som har med att ta hand om och vårda sjuka och/eller gamla människor, eller passa barn, värderas mindre än att laga rör eller skruva ihop en bil eller snickra ett hus. Jag behöver feminismen därför att klassklyftorna bara ökar. Jag behöver feminismen därför att SD växer och växer, och vi har rasister i riksdagen. Jag behöver feminismen för att överleva i den kapitalistiska, rasistiska och patriarkala värld vi lever i.
I en diskussionsgrupp på facebook jag är med i ställdes frågan “Om du fick göra tre politiska reformer här och nu, som började gälla från och med idag, vad skulle du göra då?”. Gruppen är feministisk och har väldigt många medlemmar, men utöver att alla skriver under på vara feminister, dvs att män och kvinnor (och alla där emellan) skall ha lika rättigheter och skyldigheter, så skiljer sig politiska tillhörigheter från liberalt till konservativt till vänster till anarkistiskt till konservativt osv. Mest vänster-folk hänger där skulle jag säga, men som sagt, inte bara. Och i alla fall blev det många intressanta svar.
Om jag på rak arm skulle säga tre politiska åtgärder jag skulle genomföra här och nu om jag kunde, skulle jag nog säga
1) Basinkomst
2) Vegonorm
3) Obligatorisk feministisk undervisning
Basinkomst, eller medborgarlön, till alla utan krav på motprestation. En grundläggande ekonomisk trygghet skälig att leva på, för att kunna ägna mer tid åt hem och familj, att engagera sig i samhället eller göra sådant en känner för, och inte behöva stå till förfogande för myndigheternas kontroll om en inte vill. Minskade klassklyftor, mindre ekonomisk stress, minskad fattigdom och ökad jämlikhet. Detta är inget konstigt förslag – basinkomst/medborgarlön finns redan på många ställen och flera försök har gjorts med positiva utgångar. Jag tycker Christian Engströms förslag på 8 333 kr i netto i månaden är bra – det är ungefär samma summa som dagens försörjningsstöd, men utan godtyckliga utredningar för att bevisa att en är tillräckligt fattig/sjuk/whatevvs för att få bidrag. Engströms modell bygger på att basinkomsten trappas ner med 33 % när en börjar tjäna egna pengar, samt att en också börjar betala kommunalskatt. Dvs: drar en utöver sin basinkomst in 3000 kr i månaden så får en sammanlagt 9 333 kr. Detta skulle motverka bidragsfällan som gör det omotiverande att jobba idag, eftersom hela bidraget isåfall dras in. Detta skulle också enligt Engströms beräkningar vara fullt ekonomiskt genomförbart, eftersom det skulle ersätta flera idag aktuella bidragssystem. Läs mer i den här artikeln om hur basinkomst kan finansieras, och att det är fullt ekonomiskt möjligt och att nej, alla skulle visst inte sluta jobba och skulle några ändå välja att göra det – så är det ju jättebra för då kan de som är arbetslösa istället få de jobben!
Med vegonorm menar jag att vegansk mat bör vara normen. Ett enkelt och effektivt sätt att sätta en vegonorm vore att göra om alla offentliga måltider – vilket om en räknar in skola, vård och omsorg blir tre miljoner (tre MILJONER!!!) måltider per dag – skulle göras veganska. Detta skulle spara på miljön något ofantligt genom minskade koldioxidutsläpp, vattenanvändning, skogsskövling etc som kött- och mjölkindustrin idag orsakar, öka folkhälsan, öka medvetandet kring miljö och etik, sätta en vegostandard som förhoppningsvis folk så småningom också skulle ta med sig in i hemmen, och såklart minska onödigt lidande för och dödande av djuren.
Med obligatorisk feministisk undervisning i skolan menar jag att all undervisning bör ske med en genusanalys, alla lärare borde alltså utbildas i genus och feminism, och exempelvis tänka på vilka som ges plats i klassrummet, hur en behandlar och bemöter människor beroende på vad de tillskrivs för kön, eller vad det är för representation bland det material som används (idag ges exempelvis killar mycket mer tid i klassrummet och typ all kurslitteratur är skriven av och handlar om män). Vidare borde det införas ett ämne där en diskuterar exempelvis sexualitet, genus och andra feministiska frågor. Där en lär killar att inte våldta istället för tjejer att akta sig för att bli våldtagna, där sexualundervisningen är adekvat och inte lär ut att “samlag är när penis förs in i vaginan” eller att “klitoris är ett litet organ som en knapp ovanför slidöppningen” (inget av detta är alltså sant men lärs ut än idag och ger en skev och konstig bild av sex och sexualitet). Där HBTQ-kunskap är obligatorisk, och den 1800- och 1900-talets feministiska historia med rösträttskamp, legaliserandet av aborter, föräldraledighet mm lärs ut. För att göra samhället mer jämställt måste en börja tidigt och då är det redan i skolan där hela undervisningen måste få en genusanalytisk touch. Om tjejer aldrig får ta plats i klassrummet, bara läser om mäns historia, lär sig felaktiga saker om sina kön och sin sexualitet, får sitta bredvid de bråkiga killarna fastän de varit tysta och duktiga, och så vidare i all oändlighet, så kommer vi aldrig nå jämställdhet. Vi måste börja med att tänka annorlunda.
Vad skulle du gjort?
//ALiCE med ICE
Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär:
Eller såhär:
Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga, nu är jag ensam men imorgon kommer Sebbe tjoho!), god mat och ett glas rött på det. Har hunnit med att läsa ut tre böcker (pga semester <3), så tänkte skriva ett par ord om dem.
Alltings början – Karolina Ramqvist (2012)
Det är Stockholm, 90-tal, och Saga som nyss börjat gymnasiet försöker leva så feministiskt som hennes konstnärsmamma lärt henne; “ta för sig”; men det är svårt i praktiken när en kärar ner sig i en man som bara vill ligga med en efter klockan tre på natten. En feministisk bok om tonårstjejer och deras tankar om pojkar och män. Kul med all Stockholmskuriosa, feministiska referenser och 90-talsiakttagelser, bra språk, men en blir lite trött på storyn till slut. Ändå läsvärd.
Alkemisten – Paulo Coelho (1988)
En klassisker som jag läste på inrådan av Sebbe och Popp som tyckte om den mycket, men jag är inte så imponerad. Det är en symbolisk/ metaforisk saga som egentligen handlar om hur en kan se på livet, kärleken, rikedomar mm, men jag hade svårt att se beyond det fattiga språket (som visserligen är en översättning från portugisiska), att det var just en saga samt bristen på genustänk och representation (endast två kvinnor nämndes, och det i egenskap av vackra objekt för mäns trånande). Flera fina tankar om livet i alla fall, men den föll mig inte riktigt i smaken även om jag förstår att andra kan ta den till sig mycket bättre, och en kan ändå lära sig mycket av den om en som sagt ser förbi dess brister, men det är svårt att ta av sig genusglasögon när en en gång har satt på sig dem, och jag hoppade direkt från Alltings början till Alkemisten vilket gjorde att det enkla språket blev extra tydligt.
Det är något som inte stämmer – Martina Haag (2015)
En rå, brutalärlig men vacker bok om när kärleken tar slut hos den ena, och den andra blir bedragen om och om igen, och försöker att lappa ihop en trasig familj. Försöker överleva fastän en egentligen dött. Baserad på Martina och Erik Haags verkliga skiljsmässa; referenser till Historiätarna och Lotta Lundgren är med fast med andra namn; så den är extremt utlämnande (och lite hämndlysten). Gillar ju inte direkt Erik Haag efter att ha läst denna. Men hur som helst en otroligt bra, sorglig och ärlig bok som jag streckläste på ett par timmar för den var så bra. Rekommenderar!
Vek förresten ett hundöra vid detta stycke, som jag tyckte var fint, och nog väldigt talande om en själv varit med om en separation:
Det är den vackraste sommaren någonsin och jag vill bara att den ska vara över. Jag vill bara att dagarna ska gå. Jag kan inte alltid känna såhär. Det klarar jag inte. Jag överlever inte det. Bläddrar fram till januari i almanackan och skriver: Nu måste jag må lite bättre. Det är om ett halvår. Jag ska bara ta mig igenom dessa sex månader, sen måste jag må på ett annat sätt.
Han kommer att ändra sig, bara det går tillräckligt lång tid. Jag skriver upp varje kvart på ett papper på morgonen och så stryker jag över den när den har passerat. Sen skriver jag upp nästa klockslag och väntar på att få stryka över det. Jag väntar ut livet. En kvart i taget.
6.15
6.30
6.457.00
//ALiCE med ICE
Första maj bjöd på strålande väder. Alltså, vilken timing? Jag skulle förstås ut på gator och torg, pga första maj, och gick med Feministiskt Initiativ tillsammans med Sanna och Ida. Och vilken pepp! F! hade ju lätt det mest festliga första maj-tåget i hela Stockholm, I’m telling you that. Men F! är ganska bra på party, deras ekipage är det som låter mest i Pride-paraden också. Det var i alla fall så himla fint att se så många olika personer samlade; visserligen många unga kvinnor, men ändå en wide range of people, som alla skrek “FEMINISTER!!!” när Mimi Märak frågade “Vad är vi!?”. Mini Märak, för övrigt, sååååååå grym! Hon var sjukt duktig, vilken talang för poesi och performance, alltså. Så jävla grym. Talen var också bra; det talades om att alla de som sliter ut sina kroppar med att ta hand om våra gamla i äldrevården eller som undersköterskor på sjukhus skall få värdiga pensioner, för idag lever många av dem under EU:s fattigdomsgräns och majoriteten av dessa är kvinnor; det talades om att personer som rasifieras skall ha samma möjligheter på arbetsmarknaden som alla andra; och såklart om hur hycklar-Sverige ständigt manifesterar sitt violating av de mänskliga rättigheterna genom att bygga murar och hindra människor som flyr från krig, svält och död rätten till asyl. Och det kan vi fan inte acceptera!
Stockholm bjöd på strålande sol, nästan sommarvärme och vacker körsbärsträdsblomning, så jag promenerade till Mariatorget där demon skulle börja ifrån.
SÅ MYCKET ROSA!!!!!
Hängde med dessa gulliga brudar idag igen: Ida och Sanna! <3 <3 <3
Hade mitt Trust no man-halsband på mig, som jag alltid får komplimanger för av en massa tjejer som undrar vart jag köpt det. Det om något säger ju något, haha. Men jag förstår att det är provocerande och att många killar tycker det är stötande, men om en tänker efter är det så jävla sant. När kvinnor blir utsatta för sexuella övergrepp är det försvinnande få fall som faktiskt leder till påföljd för förövaren, för den retorik som förs mot kvinnor är: vad hade du på dig? Hade du druckit? Hade ni haft sex innan? Hur kunde du följa med honom hem? Lita inte på någon, var försiktig när du går hem själv, drick inte för mycket, klä dig inte för “utmanande”. Trust no man. Samtidigt: “men inte alla män!!!!!” *male tears falling*. Ni fattar. Halsbandet är en blink till alla “inte alla män”-ivrare, men sorgligt nog finns det så mycket sanning bakom. (Annan bra funktion med det: det skrämmer iväg alla snubbiga snubbar hehehehe)
Kändis-spottade lite också. Clara Henry till exempel. Var tvungen att gå fram till henne och säga hur GRYM jag tycker hon är, och ta en bild because waaah hon e så cool. Ni borde följa henne. Jag har nämnt henne flera gånger här på min blogg, men once again: hon är fett rolig, smart, vettig och duktig. Här hittar ni hennes youtube-kanal.
Mimi Märak var där och talade också! Ena halvan av Sapmí Sisters, ni vet (syrran snackade ju i P1 Sommar i somras om ni minns). Hon var sååååååååå duktig när hon läste sina dikter. Helt otroligt, vilken scennärvaro.
Vi partajade i F!-tåget hela vägen från Mariatorget till Tantolunden!!! Feministiskt disco mot militarism, klassklyftor, rasism och utanförskap, hur fint får det bli!?
Ut med rasisterna in med feministerna. Klart slut
//ALiCE med ICE
Håller på med C-uppsatsen och går för tillfället igenom Feministiskt Initiativs partiprogram. Vad jag tänker: vad fin världen hade varit om den var så som F! vill. Tänk om alla bara kunde rösta på F! och deras politik kunde föras tills vi får en värld där alla människor fick bosätta sig var de ville i världen, där den mänskliga rättigheten (!!!) till asyl inte ständigt inskränktes, där strukturella förtryck upphörde, där solidaritet var ledordet, där militarismen och militära institutioner nedmonterades, där marginaliseringen av utsatta grupper var ett minne blott, där klyftorna mellan olika samhällsgrupper utjämnades, där kapitalismen slutade underbygga klasskillnader, där konsumtionshetsen inte längre fanns, där alla kunde få uttrycka sin sexualitet, sitt könsuttryck och sin könsidentitet utan att bli bemötta av diskriminering och fördomar, där kött- och mjölkindustrin minskade drastiskt och där alla politiska åtgärder alltid hade ett antirasistiskt, postkolonialt perspektiv med insikten om att patriarkatet måste störtas. Fyfan va fint.
//ALiCE med ICE
Powered by WordPress & Theme by Anders Norén