Tag: feminism

#5inistagram dag 15: Normkroppar och idealkroppar

Den 15e mars var temat “normkroppar och idealkroppar”. Hur ser idealkvinnokroppen ut? Smal, men ändå kurvig (fit is the new skinny), vit, inget hår (förutom på huvudet – där får det gärna vara långt), inga valkar, inga celluliter, smooth skin. Osv. Vad händer med oss när de här idealen ständigt reproduceras i TV, i reklam, i tidningar? Ordet “tjock” blir ett skällsord, fastän det i sig varken är positivt eller negativt. Vi känner oss onaturliga om vi går orakade, fastän det är det mest naturliga. Bruna/svarta barn vill bli ljusare i skinnet och leka med de vita dockorna. Acne blir ett så enormt komplex att om den är svår så vågar folk inte gå utan smink. Vi bantar fram och tillbaka för att nå idealvikten. Och anorexia blir ett reellt dödshot mot framför allt unga tjejer.

Oavsett hur ens kropp ser ut, så är det dock många kvinnor som ändå inte slipper undan självhatet. Även om deras kropp skulle ses som normativt och idealt snygga. Det är liksom så det funkar. En duger aldrig, och det är alltid något som måste rättas till. Dra in magen. Raka benen. Raka armhålorna. Få fastare rumpa. Bli av med celluliterna. Rakare näsa. Större bröst. Mindre buskiga ögonbryn. Fylligare läppar. Osv osv osv.

Jag personligen är oförskämt förskonad från sådana här tankar. Men även jag, i likhet med typ _alla_ tjejer, har haft ett problematiskt förhållande till mat. När jag gick i trean och fyran (alltså observera åldern – så jävla liten!!) så införde jag regler för mig själv. Jag fick bara äta sött tre gånger i veckan. Och med sött menade jag allt som på något sätt innehöll socker. Sylt. Sockriga flingor som start eller kalaspuffar. Läsk. Och för att inte tala om godis, bullar, kakor eller annat onyttigt. Kommer så väl ihåg tillfällen där jag sagt nej till sådant på grund av att jag redan ätit sött tre gånger den veckan (och då räknades en bulle som att den dagens söthet var uppnådd), eller då jag blivit erbjuden något sött, räknat i huvudet och insett att jag ju har en söt-dag kvar och lyckan i det. Exempelvis en jul hos min moster Louise som bjöd på lussekatter. Och hur mycket jag egentligen ville ha men tackade nej (trots trugande) på grund av att jag redan uppnått söthets-kvoten. Eller en gång när jag var hemma hos min barndomsvän Fanny och hennes föräldrar gjort pannkakor med sylt och grädde och jag var skitlycklig över att jag kunde äta eftersom jag inte uppfyllt söthets-kvoten den veckan.

Minns också hur jag var hos skolsköterskan någon dag i fyran, och hur hon bekymmersamt frågade mig om jag bantade, eftersom min längdkurva gick stadigt uppåt och min viktkurva låg kvar på samma nivå. Och hur jag sa att nej, jag bantar inte (med vanlig mat alltså) men jag tänker på att inte äta för mycket socker (och det var ju okej). Och hur jag efteråt kände ett lyckorus i kroppen. Alltså förstår ni det sjuka i detta? Jag blev genuint glad, som fjärdeklassare (vad är en då – tio år?), över att min vikt låg kvar på samma nivå fastän jag blev längre. För det betydde smal = snygg = bra.

Det är det här jag menar. Jag har alltid haft en väldigt normativ kropp utifrån skönhetsidealen. Smal, men ändå lite kurvig. Men även jag har haft de här ätstörda tankarna. Sån tur är gick det inte längre än det jag beskrev ovan; min viktkurva började så småningom följa med min längdkurva. Men jag hade ätstörda tankar skitlänge. Tänkte på att inte äta söta eller feta saker, eller att om jag gjorde det så måste jag kompensera med en promenad. Det var först när jag blev vegan för två år sedan som de här tankarna helt försvann. Jag är medveten om att veganism kan vara en trigger för många – en täckmantel för att äta mindre eller matregler som triggar igång ätstördhet. Men för mig var det tvärt om – veganismen hjälpte mig att äntligen helt bli av med det. Sen jag blev vegan äter jag glass flera dagar i veckan, färdigköpta kakor och bullar och använder massor av olja i maten – and I don’t give a fuck anymore. Tror det är för att “allt är ju ändå grönsaker” 🙂 Det är typ omöjligt att äta onyttigt som vegan, så då kan en lika gärna kötta på med en massa onyttigheter också. Allt är ändå, technically, grönsaker som sagt. Men det var alltså två år sedan som jag helt blev av med sådana här tankar. Och jag kan fortfarande få tillbaka-fall. Om nån kommenterar min kropp och säger att jag är smal så blir jag glad, till exempel. Eller om jag är mycket själv (som när jag var i Frankrike sommaren 2014) så kan jag lätt börja slarva med maten, hoppa över mål osv. Men det var iförsig innan jag blev vegan.

Jag vill poängtera att mina ätstörda tankar aldrig lett till nån hälsofara. Så långt har det aldrig gått, tack och lov. Men i princip alla tjejer, och en del killar, har ätstörda tankar – och många gånger är de kvar hela livet. Och många gånger kan det också gå betydligt längre och till och med vara dödshotande. Anorexia är en reell sjukdom som lever på att vi lever i ett patriarkat där ideala kroppen skall vara smal, smal, smal och där en aldrig duger. Där kvinnokroppar ständigt kommenteras. Ständigt sexualiseras.

Kan vi bara komma överens om att aldrig mer kommentera någon annans kropp? Varken i smala eller tjocka termer. Du har ingen aning om vad personen har för erfarenheter, och att säga att någon är smal kan trigga så jävla mycket. Tänk om en inte ätit något på en hel dag och får höra att en är smal och snygg – hur belönande det känns att höra det, eftersom det är det en strävar efter? Flytta bort fokus från kroppen. Prata aldrig om onyttig eller nyttig mat, eller om bantning och vikt, framför barn. De hör och de ser. Om du bantar – gör det inte framför dina barn. De kommer att ta efter. Prata heller inte om viktnedgång, dieter och nyttig mat framför eller med andra – det angår ingen annan än dig. Du har ingen aning om vem som lyssnar, eller om den du pratar har ätstörningsproblematik. Sånt triggar. Och som sagt – kommentera för guds skull inte folks utseende. Det finns så mycket mer som är så mycket finare att kommentera. Personligheten eller egenskaperna exempelvis. Prova det.

Tag: feminism

  • #5inistagram dag 15: Normkroppar och idealkroppar

    Den 15e mars var temat “normkroppar och idealkroppar”. Hur ser idealkvinnokroppen ut? Smal, men ändå kurvig (fit is the new skinny), vit, inget hår (förutom på huvudet – där får det gärna vara långt), inga valkar, inga celluliter, smooth skin. Osv. Vad händer med oss när de här idealen ständigt reproduceras i TV, i reklam, i tidningar? Ordet “tjock” blir ett skällsord, fastän det i sig varken är positivt eller negativt. Vi känner oss onaturliga om vi går orakade, fastän det är det mest naturliga. Bruna/svarta barn vill bli ljusare i skinnet och leka med de vita dockorna. Acne blir ett så enormt komplex att om den är svår så vågar folk inte gå utan smink. Vi bantar fram och tillbaka för att nå idealvikten. Och anorexia blir ett reellt dödshot mot framför allt unga tjejer.

    Oavsett hur ens kropp ser ut, så är det dock många kvinnor som ändå inte slipper undan självhatet. Även om deras kropp skulle ses som normativt och idealt snygga. Det är liksom så det funkar. En duger aldrig, och det är alltid något som måste rättas till. Dra in magen. Raka benen. Raka armhålorna. Få fastare rumpa. Bli av med celluliterna. Rakare näsa. Större bröst. Mindre buskiga ögonbryn. Fylligare läppar. Osv osv osv.

    Jag personligen är oförskämt förskonad från sådana här tankar. Men även jag, i likhet med typ _alla_ tjejer, har haft ett problematiskt förhållande till mat. När jag gick i trean och fyran (alltså observera åldern – så jävla liten!!) så införde jag regler för mig själv. Jag fick bara äta sött tre gånger i veckan. Och med sött menade jag allt som på något sätt innehöll socker. Sylt. Sockriga flingor som start eller kalaspuffar. Läsk. Och för att inte tala om godis, bullar, kakor eller annat onyttigt. Kommer så väl ihåg tillfällen där jag sagt nej till sådant på grund av att jag redan ätit sött tre gånger den veckan (och då räknades en bulle som att den dagens söthet var uppnådd), eller då jag blivit erbjuden något sött, räknat i huvudet och insett att jag ju har en söt-dag kvar och lyckan i det. Exempelvis en jul hos min moster Louise som bjöd på lussekatter. Och hur mycket jag egentligen ville ha men tackade nej (trots trugande) på grund av att jag redan uppnått söthets-kvoten. Eller en gång när jag var hemma hos min barndomsvän Fanny och hennes föräldrar gjort pannkakor med sylt och grädde och jag var skitlycklig över att jag kunde äta eftersom jag inte uppfyllt söthets-kvoten den veckan.

    Minns också hur jag var hos skolsköterskan någon dag i fyran, och hur hon bekymmersamt frågade mig om jag bantade, eftersom min längdkurva gick stadigt uppåt och min viktkurva låg kvar på samma nivå. Och hur jag sa att nej, jag bantar inte (med vanlig mat alltså) men jag tänker på att inte äta för mycket socker (och det var ju okej). Och hur jag efteråt kände ett lyckorus i kroppen. Alltså förstår ni det sjuka i detta? Jag blev genuint glad, som fjärdeklassare (vad är en då – tio år?), över att min vikt låg kvar på samma nivå fastän jag blev längre. För det betydde smal = snygg = bra.

    Det är det här jag menar. Jag har alltid haft en väldigt normativ kropp utifrån skönhetsidealen. Smal, men ändå lite kurvig. Men även jag har haft de här ätstörda tankarna. Sån tur är gick det inte längre än det jag beskrev ovan; min viktkurva började så småningom följa med min längdkurva. Men jag hade ätstörda tankar skitlänge. Tänkte på att inte äta söta eller feta saker, eller att om jag gjorde det så måste jag kompensera med en promenad. Det var först när jag blev vegan för två år sedan som de här tankarna helt försvann. Jag är medveten om att veganism kan vara en trigger för många – en täckmantel för att äta mindre eller matregler som triggar igång ätstördhet. Men för mig var det tvärt om – veganismen hjälpte mig att äntligen helt bli av med det. Sen jag blev vegan äter jag glass flera dagar i veckan, färdigköpta kakor och bullar och använder massor av olja i maten – and I don’t give a fuck anymore. Tror det är för att “allt är ju ändå grönsaker” 🙂 Det är typ omöjligt att äta onyttigt som vegan, så då kan en lika gärna kötta på med en massa onyttigheter också. Allt är ändå, technically, grönsaker som sagt. Men det var alltså två år sedan som jag helt blev av med sådana här tankar. Och jag kan fortfarande få tillbaka-fall. Om nån kommenterar min kropp och säger att jag är smal så blir jag glad, till exempel. Eller om jag är mycket själv (som när jag var i Frankrike sommaren 2014) så kan jag lätt börja slarva med maten, hoppa över mål osv. Men det var iförsig innan jag blev vegan.

    Jag vill poängtera att mina ätstörda tankar aldrig lett till nån hälsofara. Så långt har det aldrig gått, tack och lov. Men i princip alla tjejer, och en del killar, har ätstörda tankar – och många gånger är de kvar hela livet. Och många gånger kan det också gå betydligt längre och till och med vara dödshotande. Anorexia är en reell sjukdom som lever på att vi lever i ett patriarkat där ideala kroppen skall vara smal, smal, smal och där en aldrig duger. Där kvinnokroppar ständigt kommenteras. Ständigt sexualiseras.

    Kan vi bara komma överens om att aldrig mer kommentera någon annans kropp? Varken i smala eller tjocka termer. Du har ingen aning om vad personen har för erfarenheter, och att säga att någon är smal kan trigga så jävla mycket. Tänk om en inte ätit något på en hel dag och får höra att en är smal och snygg – hur belönande det känns att höra det, eftersom det är det en strävar efter? Flytta bort fokus från kroppen. Prata aldrig om onyttig eller nyttig mat, eller om bantning och vikt, framför barn. De hör och de ser. Om du bantar – gör det inte framför dina barn. De kommer att ta efter. Prata heller inte om viktnedgång, dieter och nyttig mat framför eller med andra – det angår ingen annan än dig. Du har ingen aning om vem som lyssnar, eller om den du pratar har ätstörningsproblematik. Sånt triggar. Och som sagt – kommentera för guds skull inte folks utseende. Det finns så mycket mer som är så mycket finare att kommentera. Personligheten eller egenskaperna exempelvis. Prova det.

    Den 15e mars var temat “normkroppar och idealkroppar”. Hur ser idealkvinnokroppen ut? Smal, men ändå kurvig (fit is the new skinny), vit, inget hår (förutom på huvudet – där får det gärna vara långt), inga valkar, inga celluliter, smooth skin. Osv. Vad händer med oss när de här idealen ständigt reproduceras i TV, i reklam, i…

  • Semestrar loss

    Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär:

    Skärmbildfrån2016-07-06194350

     

    Eller såhär:

    webcam-toy-foto10

    webcam-toy-foto11

     

    Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga, nu är jag ensam men imorgon kommer Sebbe tjoho!), god mat och ett glas rött på det. Har hunnit med att läsa ut tre böcker (pga semester <3), så tänkte skriva ett par ord om dem.

    Alltings början – Karolina Ramqvist (2012)

    13041292_O_1

    Det är Stockholm, 90-tal, och Saga som nyss börjat gymnasiet försöker leva så feministiskt som hennes konstnärsmamma lärt henne; “ta för sig”; men det är svårt i praktiken när en kärar ner sig i en man som bara vill ligga med en efter klockan tre på natten. En feministisk bok om tonårstjejer och deras tankar om pojkar och män. Kul med all Stockholmskuriosa, feministiska referenser och 90-talsiakttagelser, bra språk, men en blir lite trött på storyn till slut. Ändå läsvärd.

    Alkemisten – Paulo Coelho (1988)

    61641_xl

    En klassisker som jag läste på inrådan av Sebbe och Popp som tyckte om den mycket, men jag är inte så imponerad. Det är en symbolisk/ metaforisk saga som egentligen handlar om hur en kan se på livet, kärleken, rikedomar mm, men jag hade svårt att se beyond det fattiga språket (som visserligen är en översättning från portugisiska), att det var just en saga samt bristen på genustänk och representation (endast två kvinnor nämndes, och det i egenskap av vackra objekt för mäns trånande). Flera fina tankar om livet i alla fall, men den föll mig inte riktigt i smaken även om jag förstår att andra kan ta den till sig mycket bättre, och en kan ändå lära sig mycket av den om en som sagt ser förbi dess brister, men det är svårt att ta av sig genusglasögon när en en gång har satt på sig dem, och jag hoppade direkt från Alltings början till Alkemisten vilket gjorde att det enkla språket blev extra tydligt.

    Det är något som inte stämmer – Martina Haag (2015)

    det-ar-nagot-som-inte-stammer

    En rå, brutalärlig men vacker bok om när kärleken tar slut hos den ena, och den andra blir bedragen om och om igen, och försöker att lappa ihop en trasig familj. Försöker överleva fastän en egentligen dött. Baserad på Martina och Erik Haags verkliga skiljsmässa; referenser till Historiätarna och Lotta Lundgren är med fast med andra namn; så den är extremt utlämnande (och lite hämndlysten). Gillar ju inte direkt Erik Haag efter att ha läst denna. Men hur som helst en otroligt bra, sorglig och ärlig bok som jag streckläste på ett par timmar för den var så bra. Rekommenderar!

    Vek förresten ett hundöra vid detta stycke, som jag tyckte var fint, och nog väldigt talande om en själv varit med om en separation:

    Det är den vackraste sommaren någonsin och jag vill bara att den ska vara över. Jag vill bara att dagarna ska gå. Jag kan inte alltid känna såhär. Det klarar jag inte. Jag överlever inte det. Bläddrar fram till januari i almanackan och skriver: Nu måste jag må lite bättre. Det är om ett halvår. Jag ska bara ta mig igenom dessa sex månader, sen måste jag må på ett annat sätt.

    Han kommer att ändra sig, bara det går tillräckligt lång tid. Jag skriver upp varje kvart på ett papper på morgonen och så stryker jag över den när den har passerat. Sen skriver jag upp nästa klockslag och väntar på att få stryka över det. Jag väntar ut livet. En kvart i taget. 
    6.15
    6.30
    6.45
    7.00

    //ALiCE med ICE

    Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär:   Eller såhär:   Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga,…

  • Bukit Cina, Tiger beers & locals

    Igår kväll tog Henry och Christoph, två killar som workaway:ar här på hostelet (dvs volontärjobbar ett par veckor på hostelet och får bo gratis) med mig på en cykeltur! Mycket trevligt men ovant att cykla i vänstertrafik, lite nervöst. Första destinationen var supermarketen med billigast öl (5,5 RM för en burk, typ som svenska priser). Nästa destination var Bukit Cina som är en kulle och utkiksplats som höjer sig ovanför staden. Därifrån såg vi solen gå ner och staden bli mörk 🙂

    image

    Hängde alltså med dessa 🙂 Henry till vänster som är från UK och Christoph till höger från Tyskland.

    image

    image

    image

    När solen gått ner och ölen var uppdrucken och det var alldeles mörkt åkte vi vidare till en lokal liquer store där Christoph hade spenderat sitt nyår och lärt känna ägaren. Så vi hängde där i en kvart innan det stängde vid 21, fick en flaska gratis whiskey och cola (?) och snackade med lite locals :)))

    image

     

    Och sen var vi jättehungriga för vi hade inte ätit middag så då käkade vi nåt billigt på en kinesisk restaurang, spenderade resten av kvällen på hostelets rooftop och sen var den dagen slut! Det var jättekul att få se en annan del av Malacca, att få cykla och få träffa locals. Det enda som stör mig, är att jag tyvärr aldrig hade gjort det här själv. Alltså Christoph hade ju lärt känna den här liquer-store-ägaren på egen hand, han hade gått dit själv och lärt känna dem själv. Jag, i egenskap av kvinna, hade aldrig vågat gå ensam till någon som bjuder in mig på nyårsfirande. Tyvärr. Jag hade heller aldrig, varken själv eller i sällskap av en annan kvinnlig vän, tagit mig till Bukit Cina för att spana in utsikten, eftersom det var helt mörkt och oupplyst när en skulle hem. Det är så jävla jävla synd att en skall behöva vara i sällskap av killar för att känna sig trygg på vissa platser (obs både här i Malaysia såväl som i Sverige). Och där har vi bara en av alla tusen anledningar till att feminism behövs, hörrni.

    //ALiCE med ICE

    Igår kväll tog Henry och Christoph, två killar som workaway:ar här på hostelet (dvs volontärjobbar ett par veckor på hostelet och får bo gratis) med mig på en cykeltur! Mycket trevligt men ovant att cykla i vänstertrafik, lite nervöst. Första destinationen var supermarketen med billigast öl (5,5 RM för en burk, typ som svenska priser).…