Posts Tagged ‘HBTQ’

Den stora friheten

Sunday, January 30th, 2022

Jag och Ronja såg filmen “Den stora friheten” (Große freiheit) igår på Göteborgs filmfestival och ojojojoj vad bra den var. Fem av fem. Blev så berörd. Så otroligt fint filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet. I fängelset möter han den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe.

Große Freiheit | halloherne - lokal, aktuell, online.
Große Freiheit“ im Kino - Kultur - SZ.de
Filmpremiere "Große Freiheit": Vom KZ direkt ins Gefängnis | kurier.at
Große Freiheit | Viennale
Franz Rogowski mit starkem Film beim Festival Cannes
Cannes Film Festival 2021: Great Freedom (Die Grosse Freiheit) | Review –  The Festival Times

Filmer 2021

Monday, January 10th, 2022

Som den nostalgiker och dokumentations-ivrare jag är har jag självklart skrivit upp alla filmer jag sett under året. Så här kommer en liten compilation, från januari till december 2021:

I am Greta (2020)
Dokumentären om Greta Thunberg var tydligen den första filmen jag såg 2021, och den berörde mig. Här kommer man närmare Greta Thunberg som person och människa, utan att för den sakens skull tumma på att porträttera själva kampen och aktivismen i stort. 4 av 5

I Am Greta | Greta Thunberg Documentary - Wales Arts Review

And then we danced (2019)
En underbar och passionerad film som utspelar sig mitt i det traditionella och homofoba Georgien där förbjuden kärlek spirar mellan två unga män i ett traditionellt danskompani. Filmen nominerades till “bästa internationella långfilm” på Oscarsgalan och vann en massa guldbaggepriser, med rätta. Underbart soundtrack också, bl.a. Jonny Boy med Kite. Se!4,5 av 5

And Then We Danced – Filmeye.se

Portrait of a lady on fire (2019)
En av årets bästa filmer. Ytterligare en passionerad och mycket sensuell historia om förbjuden kärlek, denna gång utspelar den sig i 1700-talets Frankrike där målaren Marianne har fått i uppdrag att måla av aristokratdottern Héloïse för att skicka till hennes framtida man. Héloïse vill dock inte bli bortgift så Marianne måste observera henne noggrant och måla ur minnet. En otroligt vacker love story som jag grät floder till. Se den!!! 5 av 5

Portrait of a Lady on Fire' Review: A Brush With Passion - The New York  Times

Chocolate (2000)
Såg filmen Chocolate på inrådan av Mim och Linda då den låg på SvT-play. En feelgood-film med bland annat en relativt ung Johnny Depp, vilket ju är en anledning att titta p.g.a. ögongodis. Lätt att se och en gullig historia regisserad av Lasse Hallström. 3,5 av 5

Chocolat - Official Site - Miramax

Kirikou and the sourceress (1998)
En film som jag sett för länge länge sedan och nu såg om, faktiskt helt på franska utan text, eftersom den finns på Cineasterna. En helt fantastisk animerad film baserad på en gammal västafrikansk folksägen, om den lille pojken Kirikou och den elaka häxan Karaba. Ett måste att se, för såväl barn som vuxna. Så vackra animationer, och en vacker historia. 5 av 5

Kirikou et la Sorcière - GEBEKA Films - GEBEKA Films

Nausciä and the valley of the wind (1984)
Jag har ju då ett projekt i projektet, d.v.s. inom projektet att se mer bra film generellt så vill jag också se alla Studio Ghibli-filmer, så nu var det dags för Nausciä. Den här filmen är, liksom Spirited away, regisserad av Miyazaki, och innehåller flera kända teman: en ung hjältinna, ekologisk katastrof, glädjen i att flyga och såklart magiska inslag. Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid i vilken en gigantisk giftig djungel breder ut sig. I djungeln finns enorma muterade insekter, Ohm, och prinsessan Nausciä från the Valley of the wind försöker undersöka djungeln och finna sätt för människorna och djuren där att samexistera. 3,5 av 5

The best Studio Ghibli films ranked from worst to best

Princess Mononoke (1997)
Princess Monoke såg jag egentligen i slutet på 2020 men eftersom den också ingår i mitt “Se alla Studio Ghibli-filmer-projekt” så vill jag ändå skriva om den här. Princess Monoke innehåller liknande teman som Nausicaä, d.v.s. en heroisk kvinnlig huvudkaraktär och ekologisk katastrof, men denna film utspelar sig istället i 1300-talets (?) Japan och handlar om kampen mellan skogens gudar som försöker skydda skogen, och människorna som vill hugga ned den för att bryta järn. Den är mycket vackert animerad och ganska mörk, och jag uppskattade den här filmen mycket även om jag tyckte att den var lite för lång (över två timmar). Den var bättre än Nausicaä och Castle in the sky, men inte lika vass som How’s moving castle 3,5 av 5

Princess Mononoke (1997) - IMDb

Castle in the Sky (1986)
Castle in the Sky såg jag egentligen också 2020 i mitt Studio Ghibli-projekt, men jag vill ha med alla Studio Ghibli-filmer i det här inlägget så vi kör, hehe. Liksom de flesta andra Ghibli-filmerna är även denna fantastiskt animerad och är centrerad kring en vänskap mellan två barn, inklusive en heroisk kvinnlig huvudkaraktär. I den här filmen letar de två barnen efter det flygande slottet som det bara finns sägner om, och det finns i den här filmen (till skillnad från många andra Ghibli-filmer) tydliga antagonister. En vacker film, men lite för lång den här också (över två timmar) och jag såg den i två omgångar. Som sagt, inte lika vass som Mononoke, men fortfarande verkligen värd att se för de extremt vackra och detaljerade animationerna och för att Studio Ghibli generellt är fantastiskt. En stark 3:a av 5

Castle in the Sky (1986) - IMDb

Parasit (2019)
En sydkoreansk thriller om en hustler-familj som knegar på i lågbetalda arbeten, men gradvis tar sig in i en rik familjs hem genom en hel del list, lögner och en viss avsaknad av moral. När huset töms för att ägarna åker på semester passar familjen – som nu utmanövrerat de tidigare anställda – på att leva lyxliv i deras hus, ovetandes om den storm som gör att familjens ägare kommer hem tidigare än planerat… Mycket spännande, underhållande och mörk film. 4 av 5

How “Parasite” Falls Short of Greatness | The New Yorker

Shoplifters (2018)
Jag fortsatte på det östasiatiska temat och såg den andra filmen som hype:ades, vilket var Shoplifters,en japansk film. Shoplifters skildrar en fattig arbetarklassfamilj (något likt Parasit), där pappan Osamu är dagsarbetare som tvingas lämna sitt jobb efter en skada, hans fru Noboyo som arbetar med att tvätta kläder, dottern Aki som arbetar som någonslags eskort, den unge pojken Shota och den äldre kvinnan Hatsue som lever på och försörjer de andra med hjälp av sin döde makes pensionspengar. I familjen hamnar snart också den lilla flickan Yuri som verkar vara föräldralös, men när de på TV två månader senare förstår att hon är saknad utan att föräldrarna rapporterat henne saknad, bestämmer de sig för att behålla henne och klipper hennes hår och döper om henne till Lin. Shota lär sig tidigt att “shoplifta” (d.v.s. snatta), och tar också med sig lilla Lin. Ju längre filmen går förstår man dock snart att detta kanske inte alls är en familj. Till en början har man mycket sympati med karaktärerna, men så småningom utvecklas story:n och man förstår att det är mycket hustle going on här. Mycket spännande film! 4 av 5

An Adoptive, Foster Parent's Take On Award-Winning Movie 'Shoplifters' -  Savvy Tokyo

Attenborough och massutrotningen (2020)
Brittisk dokumentär med legendaren Sir Attenborough. Minns inte riktigt vad den här gjorde för intryck, men den var antagligen bra och sevärd åtminstone?

Se Attenborough och massutrotningen - SVT Play - Gratis streaming på  Webb-TV.nu

Resan till Melonia (1989)
Ett underbart litet äventyr, löst baserat på Shakespeare’s pjäs Stormen, med fantastiska teckningar, underbara röst-skådespelare och ett redigt budskap: nämligen ner med kapitalismen, ingen ska härska över Melonia. Dvs anarkism-propaganda paketterad i alldeles alldeles underbar barnfilm. Se den! Inte minst för Per Åhlins & co. fina illustrationer. 4 av 5

Resan till Melonia – Bio i Uppsala - Fyrisbiografen

Titanic (1997)
Titanic va. Så jävla bra film. Tröttnar aldrig. Den har liksom allt. Käääärlek som ju ändå är det finast vi har här i världen. Löv sweet löv. En jääävligt het Leonardo DiCaprio, blott 23 år gammal. Ekonomiska klyftor, triangeldrama och en tragedi till slut. Det fanns en anledning till att den vann så många Oscars liksom. 5 av 5

The Making Of Titanic | Movies | Empire

Persepolis (2007)
En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se! 4 av 5

Roya's review of Persepolis: The Story of a Childhood

Tully (2018)
En mycket intressant mind-twisting mörk komedi (?) om moderskapet. Lite svår att placera i en genre, men jag tyckte verkligen om den här filmen och det faktum att slutet var helt oväntat, vilket man ju alltid gillar när man blir överraskad som tittare. Det handlar om Marlo som är gravid för tredje gången, och som har två krävande barn sen tidigare med olika typer av speciella behov. När barnet väl kommer får Marlo en “night nanny” vi present ilket hon till en början är mycket skeptisk till, men som hon sedan allt mer uppskattar eftersom hon får ordentlig sömn och dessutom en fin vän. Gillade! 4 av 5

Movie Review: "Tully" arrives just in time for Mother's Day - The  Independent | News Events Opinion More

Howl’s moving castle (2004)
Jag minns när How’s moving castle (eller “Det levande slottet” på svenska) hade premiär, för jag minns bio-affischerna på Fregatten. Jag såg den dock aldrig, vilket är konstigt eftersom det är också Miyazaki och familjen hade ju älskat Spirited away. Jag och Paulina såg den istället båda för första gången tillsammans nu som vuxna, och blev inte besvikna. Otroliga animationer!!! Enligt Wikipedia är filmen influerad av Miyazakis opposition mot USA:s invadering av Irak 2003, och innehåller därför starka antikrigs-teman. Den handlar om den unga flickan Sophie som träffar på en häxa och förlorar sin ungdomliga skönhet när hon förvandlas till en gammal och skröplig kvinna. För att bryta förtrollningen lämnar hon hemmet och ger sig ut på landsbygden, där hon träffar en fågelskrämma som hon kallar “Turnip head”. Han leder henne till trollkarlen Howl’s levande slott, vars magi kommer från eld-demonen Calcifer. Sophie ingår en överenskommelse med Calcifer: han lovar att bryta hennes förtrollning, om hon bryter hans band med Howl. 4 av 5

Howl's Moving Castle by Diana Wynne Jones – fantastical fun, fantastically  human | Diana Wynne Jones | The Guardian

Small axe (2020)
Jag såg två av filmerna i antologin Small Axe, som porträtterar västindiska immigranters liv i 60-, 70- och 80-talets Storbritannien med allt vad det innebär. De två jag såg var Education och Lovers rock. Jag har sett blandade kommentarer om den här antologin, och jag borde kanske se alla, men den sistnämnda Lovers rock var tbh ganska tråkig. Jag och Paulina såg den ihop och kände väl inte riktigt att den hade någon plot egentligen? Hela filmen, som är 70 minuter lång, handlar om en reggae-fest och man får liksom titta på människor som dansar hela filmen. Typ. Så där förstår jag faktiskt inte riktigt hype:n. Education hade en tydligare handling, och berör om den rasism som svarta, och i det här fallet västindiska invandrare, utsattes för i Englands skolsystem på 70-talet. Den var gripande. Jag skulle säga att Lovers rock kanske får 2 av 5 och Education 2,5 av 5? Men som sagt borde jag kolla på de andra tre filmerna också, för jag kanske bara såg de minst bra av dom?

Small Axe' Review: The Agonies and Ecstasies of Black British Lives - The  New York Times

Your name engraved herein (2020)
En sydkoreansk film som jag såg för att den var hbtq-themed, d.v.s det var två killar som blev förälskade. Men handlingen var lite konstig och hängde inte riktigt ihop på nåt sätt? Jag hade tbh också lite svårt att hålla isär karaktärerna för de var så lika hahaha men det är kanske bara min european gaze som säger till det. Sen var det ändå nån het sexscen och gay love blir man alltid glad av när det skildras i film (även om detta var ganska sad sådan) men det finns definitivt bättre hbtq-filmer. 2,5 av 5

Taiwanese Gay Drama 'Your Name Engraved Herein' On Netflix Is Worth A Watch  - Gaysi

Ponyo (2008)
Detta är också Myazaki och Studio Ghibli men tyckte inte alls denna höll samma kvalitet som de andra filmerna. Kanske för att det här är en ganska tydlig barnfilm som saknar det där mörkret som andra Studio Ghibli-filmer har, men också för att illustrationerna tbh hade rätt dålig kvalitet jämfört med övriga Studio Ghibli-filmer. Inte alls den fantastiska detaljrikedomen, vackra bakgrunderna eller de realistiska ansiktsuttrycken man är van vid, och också en haltande story à Lilla Sjöjungrun. Nej, den här rekommenderar jag inte särskilt starkt, men lite underhållande är den väl för framförallt barn. 2 av 5

Ponyo på klippan vid havet | Netflix

Kiki’s Delivery Service (1989)
Bra jag har varit på att genomdriva mitt Studio Ghibli-projekt, eller hur? Nu var det då dags för Kiki’s Delivery Service från 1989, som handlar om häxan Kiki. Det är en coming of age-film med teman som självständighet, och såklart med en stark kvinnlig huvudkaraktär och lite magi på det. Den här filmen är mycket bättre än Ponyo och har också de vackra animationerna som man är van vid, men den är inte i klass med Spirited away eller Min granne totoro, och saknar det där mörkret som man gillar i t.ex. Nausicaä, Monoke och Castle in the sky. 3 av 5

Kiki's Delivery Service (1989) - IMDb

Before midnight (2013)
Den här filmen kan inte ha gjort stort intryck på mig, för jag var tvungen att googla för att komma ihåg vad den handlade om. Men det är i alla fall tredje delen i Before-trilogin Google tells me, och den handlar om ett par som är på semester och som, efter att ha varit tillsammans ett par år, reflekterar över sin relation och sina liv. Jag minns att det var väldigt mycket dialog men att den var sevärd med ett fint slut? 3 av 5

Ethan Hawke Imagines Fourth 'Before' Movie | IndieWire

Rocket man (2019)
Spelfilmen om Elton John fanns på Svt play så då var man ju tvungen att se. Handlar, som man kan tänka sig, om Elton John som ung, och hur hans karriär började. Den känns väldigt lik Bohemian Rhapsody (se nedan), eftersom den behandlar exakt samma teman: manlig rockstar som är secretly gay, och som mår rätt kasst, självmedicinerar men är, förstås, fullkomligt briljant musikaliskt. Bohemian Rhapsody är dock bättre, men den här var ändå sevärd. 3,5 av 5

Rocketman - Plugged In

Mustang (2015)
Mustang såg jag och Linda tillsammans eftersom den finns på Drakenfilm som hon har. Och vilken film sen! Så vacker scenografi och man satt som på nålar och undrade hur det skulle gå. Filmen handlar om fem systrar som lever i en konservativ turkisk familj som är starkt präglad av heders kultur. När de på väg hem från skolan badar tillsammans med ett par pojkar anses de ha förstört sin heder, och måste snabbt giftas bort, en i taget. Jättebra film om systerskap, heder och frigörelse, som jag starkt rekommenderar! 4,5 av 5

Mustang trailer - in cinemas & on demand from 13 May 2016 - YouTube

Moonlight (2016)
Moonlight är en coming of age-film om den unge Chiron, en afroamerikansk kille som tampas med sin sexualitet. I filmen får man följa honom växa upp i tre stadier av livet: som barn, tonåring, och som ung vuxen; i vilka man får följa hur han hanterar misshandel och homofobi men också vänskap och solidaritet. Titeln syftar på att “in moonlight black boys look blue” vilket är namnet på pjäsen som filmen baseras på. Filmen belönades med tre Oscars bland annat för bästa film. 4 av 5

Moonlight's Cinematographer on Filming the Most Exquisite Movie of the Year  | Vogue

The boy who harnessed the wind (2019)
Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar! 5 av 5

Netflix film tells tale of Malawian eco boy genius

Reaching for the moon (2013)
Jag ville se en hbtq-film och Reaching for the moon fanns på Svt play. Den handlar om den amerikanska författaren Elizabeth Bishop som far till Brasilien för att skriva, där hon utvecklar en romans med den karismatiska arkitekten Lota de Macedo Soares (som alltså var en verklig person också). Filmen är underhållande men stundtals lite konstig plot och oväntat slut. Helt okej! 3,5 av 5

Reaching for the Moon Review | SBS Movies

An affair (2018)
Man gillar ju Tarjei Sandvik Moe (d.v.s. den norska skådisen som spelar Isak i Skam) och han är ju numera mycket bevandrad både på filmduken och på teaterscenen, och spelar huvudrollen i An affair. Filmen handlar om gymnasieläraren Anita som blir uppraggad av den mycket fräcke tonårskillen Markus, en av hennes elever, som hon faller för. Till en början är det oskyldigt, och Markus verkar gilla den makten han har över henne, men snart skiftar maktbalansen. En erotisk thriller som absolut var sevärd och promotion-meningen “How far is too far?” är verkligen accurate för att beskriva känslan filmen ger. 3,5 av 5

An Affair (2018) - IMDb

Giant little ones (2018)
En sort of queer film som handlar om tonårskillen Franky som under en blöt natt har en sexuell upplevelse med sin bästa vän. Franky tar lätt på det och för honom är det ingen big deal, men kompisen har extremt grov internaliserad homofobi, vilket alltid är så jävla sad. Men hoppfullt att, som sagt, Franky verkligen inte har det. Ändå sevärd! 3,5 av 5

Why Giant Little Ones Is a Coming-Out Film Like No Other | AnOther

Far from heaven (2002)
En film med Julian Moore och Dennis Haysbert som utspelar sig i 50-talets USA. Cathy (Julianne Moore) är hemmafruarnas hemmafru och tidningar kommer hem till henne för att göra reportage om det framgångsrika paret. Det Cathy inte vet är att hennes man är bög. Och det är så sorgligt att se sådana här filmer med gay-karaktärer som hatar sig själva så mycket och som kämpar och kämpar för att inte ha de där känslorna, och dessutom berör filmen också rasism, eftersom det inte går för sig att vita hemmafruar från övre medelklassen umgås med svarta personer. Mycket sevärd! 4 av 5

Image gallery for Far from Heaven - FilmAffinity

Bohemian Rhapsody (2018)
Den biografiska spelfilmen om legendaren Freddie Mercury, briljant gestaltad av Rami Malek som jag tidigare sett i TV-serien Mr Robot. En fin film om Mercurys liv, inklusive all the ups and downs. Det är mäktigt, det är extravagant, och det är såklart sorgligt. Mycket sevärd!! 4 av 5

Movie review: 'Bohemian Rhapsody' won't rock you

Prince of Egypt (1998)
Den tecknade filmen om Moses som jag måste ha sett nån gång som liten, men inte mindes särskilt bra. Men den var oväntat bra tbh!? Grät en massa. Jättefint animerad också, och bra filmmusik. 4 av 5

Brenda Chapman on Prince of Egypt's ambition and Pixar's Brave troubles -  Polygon

A royal affair (2012)
En fängslande film baserade på verkliga händelser som utspelade sig i Danmark kring år 1770. Danmarks kung var mentalt instabil och en romans utvecklas mellan hans drottning Caroline Mathilde och hans livläkare, som båda är anhängare till de nya upplysningsidealen. Mycket bra film där Alicia Vikander och Mads Mikkelsen gör briljanta skådespelarinsatser. 5 av 5

A Royal Affair (2012) - IMDb

Pleasure (2021)
Såg på bio med Olivia. Lämnade inget åt fantasin om man säger så. Om en svensk tjej med alteregot ”Bella Cherrie” tatuerat på handleden, som åker till L.A för att bli nästa stora porrskådis. Stundtals plågsam att se, stundtals rolig, men framförallt ärlig om porrindustrin. 3,5 av 5

Pleasure (2021) recensie, Ninja Thyberg - Cinemagazine

Shéhérazade (2018)
Fransk socialrealism, d.v.s mörker och misär. Om Zach som kommit ut från ungdomsanstalt och hamnar på gatan, där han snabbt plockas upp av sina kriminella vänner. De vill köpa honom sex, ”c’est un cadeau” som present för friheten men Zach blir förtjust i Shéhérazade, som arbetar som prostituerad. Han faller för henne, samtidigt som han också agerar som hennes hallick, och ställs snart inför ett etiskt dilemma. Som sagt, mörker och misär men det är också en del ljuspunkter i mörkret. Så deppigt att se hur kriminaliteten och misären verkligen är en spiral nedåt, och hur svårt det är att ta sig ur. 4 av 5!

Shéhérazade (2018) | MUBI

Arrietty (2010)
Jag har ju då som sagt ett litet projekt-i-projektet och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Hittills i år, när jag då såg Arrietty vilket var ganska nyligen, hade jag då sett Ponyo, Howl’s moving castle, Kiki’s delivery service och Nausciä and the valley of the wind, men projektet började egentligen 2020 och då såg jag också Princess Mononoke, Castle in the sky samt såg om Spirited away och Min granne Totoro, varför jag la till dom på 2021 års lista också 🙂 Och nu var det alltså dags för ny Studio Ghibli-kväll! Arrietty handlar om the little people – småfolket som bor under hus och lånar sånt som människorna inte kommer sakna ändå. Otroligt vackert illustrerad med fantastiska detaljer. Och det finns lite mörker, även om det mest är gulligt och vemodigt. Fin film! 3,5 av 5

Studio Ghibli Stills - The Secret World of Arrietty - 1920x1032 - Album on  Imgur

Winter’s bone (2010)
Amerikansk socialrealism med Jennifer Lawrence i hennes genombrottsroll. Hon spelar tonårstjejen som bär ett tungt lass på sina axlar, inklusive att ta hand om sin mamma och sina två syskon i en värld full av motgångar. De har inga pengar, och den försvunna pappan har satt huset i pant, så nu hotas de att vräkas såvida de inte kan bevisa att pappan dött. Lawrence’s karaktär åtar sig det morbida uppdraget. Det är mörker och misär, men jävligt bra film! 4 av 5

Winter's Bone Reviews - Metacritic

Colette (2018)
Colette handlar om den franska författaren med samma namn, spelad av Keria Knightly. Det är Paris och det är sekelskifte mellan 1800- och 1900-tal, och Colette skriver böcker under pseudonym, eftersom kvinnor inte blir utgivna. Hennes böcker blir omåttligt populära och hennes make Willy får all ära. Detta verkar vara okej för Colette än så länge, för hon får också leva ett fritt liv och bland annat utforska sin sexualitet. Willy blir dock allt mer odräglig, och Colettes böcker alltmer populära. Ni hör ju, intriger. Mycket bra film based on a true story, med många queer elements och det gillar man ju 🙂 4 av 5

Review: 'Colette' and One Woman's Lust for Life - The New York Times

Don’t look up (2021)
Ja, vi såg också stjärnspäckade och kritikerrosade Don’t Look Up från Netflix, och till en början var jag ganska charmad men tyckte att den blev mer och mer B. Alla hyllar den, men jag vet inte, den är så grund och har så lite trust in the viewer? Man blir liksom skriven lite på näsan, det är så otroligt övertydligt. Kometen motsvarar klimatförändringarna, Meryl Streeps aningslösa karaktär representerar Trump och Jennifer Lawrences och Leonardo DiCaprios desperata forskar-karaktärer motsvarar de desperata klimatforskarna, som inte kan få politikerna att agera. Gott så, men som sagt, det hade inte behövt vara så obvious och så låg nivå? Sen är det ju som sagt alltid kul att se en massa kända skådisar, men också lite slöseri. 2,5 av 5

Don't Look Up, here is the first trailer of the film with Leonardo DiCaprio

Young Royals

Sunday, August 29th, 2021

Sedan i juli har jag varit som besatt av Netflix nya original-serie Young Royals. Jag älskade den. Jag vet inte riktigt varför, men den kändes så jävla mycket bara? När jag började titta såg jag tre avsnitt på raken, och följande dag resterande tre. Detta var i juli när serien släpptes, och jag har sedan dess hunnit se om hela serien ett flertal gånger (tror jag är uppe i fem nu, och då räknar jag inte alla behind the scenes-klipp, TikTok-videos och annat material som läggs upp i en strid ström på sociala medier haha). Har även -håll i er nu – skaffat Instagram igen endast för att kunna följa the main actors Edvin Ryding och Omar Rudberg samt regissör Rojda Sekersöz och screenwriter Lisa Ambjörn (och sen råkade jag kanske lägga till några fler konton när jag ändå höll på…. la ju ner instagram för länge sen för det tog för mycket tid, jag fick bara bekräftelse för mina snygg-bilder och dessutom fyllde jag ett megatech-företags fickor med pengar. Bryr mig tydligen inte om detta längre hahaha vem e jag?) Ahja nog om instagram och nu till Young Royals a.k.a. det bästa som hänt på Netflix. Vad handlar serien om då?

Young Royals': New Netflix Teen Series About A Young Swedish Prince

Huvudpersonen i serien är prins Wilhelm, spelad av Edvin Ryding (som man bland annat sett tidigare som Fröken Frimans adoptivson i Svt:s Fröken Frimans krig och i Josephine Bonebuschs aktuella Svt-serie Älska Mig), som hamnat i blåsväder efter en blöt utekväll. Nu sätts han (mot sin vilja) på Hillerska internatskola för att “om han inte kan undvika sådana situationer så får man se till att de inte kan uppstå” som drottningen (spelad av Perniella August) uttrycker det. På Hillerska, bland de andra rikemansbarnen, är Wilhelm uppskattad och alla vill hänga med kungligheten, men Wilhelm är obekväm och olycklig i sin kungliga roll. Ganska snabbt får Wilhelm dock upp ögonen för arbetarklassgrabben Simon (som tidigare The FO&O-medlemmen Omar Rudberg skådespel-debuterar som). Simon, som kallas för “sossen” av Wilhelms pompöse syssling August (Malte Gårdinger) som också går på skolan, är en så kallad “extern” och går tillsammans med sin syster Sara (Frida Argento) på Hillerska genom stipendium. Och ja, även om Simon till en början är mycket skeptisk till monarkin så slår det gnistor om Simon och Wilhelm. 🙂

Omar Rudberg | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir
Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix

Young Royals är i klass med SKAM (speciellt säsong tre) i det att man lyckats casta otroliga skåespelare, inte för att vara så unga utan trots att de är så unga. Edvin Ryding är ju gammal i gemet men många av de andra är debutanter, inklusive supporting head actor Omar Rudberg, och alla gör det så jävla bra. Dessutom är regin (Rojda Sekersöz, som t.ex. tidigare gjort Dröm Vidare) galant, och tillsammans med manusskript-författaren Lisa Ambjörn (just nu Svt-aktuell med serien Sjukt) har hon gjort Young Royals till ett mästerverk.

Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
Love, The Phantoms — Young Royals | Official Teaser | Netflix
dailyxray - Tumblr blog | Tumgir

Det är relaterbart, och det känns så jävla mycket. Även om det inte är många som kan känna igen sig i att vara adlig och gå på en pretto internatskola, så kan alla känna igen sig i de känslor och situationer en tonåring tampas med. Ångest, viljan att passa in och bara vara som alla andra, hur sociala medier är en självklar del av handlingen, acnen (tonåringar får faktiskt, till skillnad från många amerikanska tv-serier där high school-ungdomar spelas av 25-åringar, får se ut som tonåringar gör), åtråhet, osäkerhet, den första kärleken. För det är framför allt det som Young Royals har: young loooooooooove och allt vad det innebär: trånande blickar, stulna kyssar, trevande beröringar, heartache and agony. Och en hel del eye candy. Speciellt Omar Rudberg som spelar Simon, omg omg omg omg så het? Tror det är hans androgynitet (som privatperson framför allt). Han skådespelardebuterar som sagt och hans porträtt av Simon är riktigt träffsäkert. Jag älskar också att [SPOILER ALERT] Simon, som som sagt är arbetarklass och dessutom latino, får vara den som är stark, vet vem han är och har vetat det sen länge.

ch: omar Tumblr posts - Tumbral.com
Stuck at home since 2020 — YOUNG ROYALS - EPISODE ONE

Bäst är dock Edvin Rydberg som den unge prins Wilhelm av Sverige. Hur han levandegör Wilhelms inre frustration och ilska över maktlösheten över sitt eget liv, men samtidigt ger honom ömhet och känslighet.

tina's lake of thoughts — // young royals + delicate by taylor swift ~ gifs ...
ch: wilhelm | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir

I produktionen har intimitetskoordinatorn Sara Arrhusius varit involverad. Hon säger att “man förväntar sig inte att en skådespelare ska hoppa från ett tak utan repetition eller säkerhetslina. Då kan man inte heller förvänta sig att de ska ställa sig nakna framför kameran eller kyssa en kollega utan repetition och säkerhetstänk”. Så himla bra grej!? Och scenerna är så otroligt skickligt gjorda med fantastiskt skådespeleri – och med mycket jobb med säkerhet och samtycke bakom vilket ju är extra viktigt när skådespelarna är såpass unga. (Och heta, just sayin’).

young royals | Explore Tumblr Posts and Blogs | Tumgir
Young Royals: Teen Romance Done Right - blueprint
fem — May I present to you: my absolute favorite gifs of...

Ååååh, Young Royals kändes så mycket. [SPOILER ALERT]. Jag älskar att ingen någonsin behövde komma ut. Att problemet för Wilhelm inte var att han gillade en kille, utan att han är kunglig. Kronprins till och med. Älskade alla skådespelare och deras insatser, även birollerna som legendariska Maddie (Nathali Varli) och Felice (Nikita Ugglas) med så höga krav på sig själv. Älskade att den populäraste tjejen inte är vit och smal. Älskade allt det relaterbara. Älskade att serien var gay. Älskade, trots att det var så jävla sorgligt, slutet. Det kommer ju definitivt bli en fortsättning, det fattar man ju.

Pin by sun on wilmon/edmar in 2021 | Young, Royal, Omar

Och nu, innan jag avslutar, lite ögongodis på Omar Rudberg:

Tiotalet

Saturday, January 4th, 2020

Gott nytt år, och gott nytt decennium. Tiotalet är till ända och det dekadenta tjugotalet väntar. Sjukt att säga “tjugotalet” och inte mena 1920-talet…?

Hur som helst. Tiotalet är i princip halva mitt liv. I alla fall om en tänker på det liv jag minns (mina första sex år minns jag ju inte supermycket av). Mycket har hänt mellan 2010 och nu. Jag har gått från 15 år till 25, vilket är en radikal förändring. För människor födda på nittiotalet är tiotalet det decennium då vi gick från tonåringar till vuxna (nåja). För tidiga nittiotalister kanske det till och med är det årtionde då de gick från tonåringar till föräldrar, vilket antagligen är det största som hänt dem under tiotalet. För mig och många andra är tiotalet det årtionde som antagligen har väldigt stor del i formandet av min personlighet, eftersom det handlar om stora livsval som vilken inriktning livet tar i form av karriär (med gymnasieval och sedan eventuellt fortsatta studier, eller kanske arbetsliv direkt för andra), men också om kärlek och sexualitet eftersom det hinner hända mycket på den fronten mellan 15 och 25.

Därför tänkte jag skriva en liten decennium-krönika, mest för min egen skull som vanligt. Blicka tillbaka till vad som hänt de senaste tio åren, och hur det format mig. Jag kan redan nu säga att de enskilt två största händelserna, eller företeelserna kanske jag ska säga, som format mig är dels att jag började på universitetet och dels mina relationer, framför allt med Pierre, Carro och Sebastian (och nu på slutet av årtiondet Paulina, även om framtiden får utvisa hur stor påverkan hon har på mig ;)).

Men vi börjar från början. Det vill säga från 2010.

Tiotalet firades in i Saigon, under den tre veckor långa Kina, Kambodja och Vietnam-resan jag gjorde med familjen. Jag gick i nian, och vi gick omkring i de här fula hoodies:arna som alla hade när en gick i nian 2010 (eller folk kanske har de fortfarande?). Hängde nere i Getskär om sommarkvällarna och trånade efter att vara cool och dricka alkohol (vilket jag var alldeles för dels rädd och dels duktig flicka för att göra haha).

Jag och Frida Gustafsson som var en viktig vän till mig under nian

Sedan började jag på gymnasiet, i 10SPIa vilket betydde “samhäll/internationell”. Var nog helt okej cool, ingen tönt i alla fall, men fortfarande en duktig flicka som aldrig skulle skolka och som alltid visste exakt var vi skulle vara och när vi skulle börja. (Minns dock specifikt att jag någon gång, kanske en bit in på gymnasiet, helt sonika slutade informera folk om detta, och sa att de fick titta själva. Mycket bra beslut att sluta vara allas lexikon).

2010 var också året jag började hänga med Sophie, som blev en väldigt viktig vän för mig. Vi hängde jämt, och jag sov hos henne nästan varje helg. Vi längtade efter killar och att bli kyssta, eller vara bjudna på en cool fest. Ibland lyckades vi dock hitta till nån fest, även om vi var oskyldigast och mest ansvarsfulla där (eller så var det bara så det kändes, och så kände alla andra exakt likadant).

Sen kom 2011, vilket firades in från Egypten där vi var med familjen. Gud så mycket jag rest i mina dagar. Ojojoj har så dåligt samvete för all den där koldioxiden. Hur som helst. Jag fortsatte prestera bra i skolan, men var fortfarande närmast vän med Sophie som gick på Mikael Elias i stan. Vi fortsatte tråna efter fest och killar, minns att jag längtade intensivt efter en pojkvän (även om jag minns att jag också faktiskt skröt om att “självklart kommer jag ju vara med en tjej nån gång i framtiden” när saken kom på tal, haha) och att bli kysst.

I juni åkte jag och Sophie på språkresa till Antibes i Frankrike. Det får ändå betraktas som en viktig milstolpe i livsutvecklingen eftersom jag både smakade alkohol för första gången (äckligt) samt fick min första kyss (skitdålig), haha. Var ändå sjutton år så inte särskilt skandalöst.

Jag tror jag aldrig någonsin varit så brun någon gång efter Antibes, i mitt liv. Det var min peak i hudcancers-odlande, haha. Vi var i skolan om förmiddagarna och sedan power-walkade vi ner till stranden och stekte resten av eftermiddagen, varje dag i två veckor.

Här är han, killen jag fick min första kyss av. Marko. Eller jag tror jag snarare stal den? Haha. Han var ju ändå ripped, det måste en säga, men särskilt bra på att kyssas var han icke. Men å andra sidan var vi ute och simmade och ingen av oss nådde botten… Så det var lite tekniskt svårt. Fick en ny chans när han skulle dra, men det jag minns av det var att det var äckligt och blött och kändes som att bli uppäten hahaha. Han skickade mig en födelsedags två veckor senare, ett blått headset. So cute.
Första gången jag smakar alkohol förevigad! Jag och Sophie delade på denna ölen, hehe. Var helt amazed över att vi kunde köpa fastän vi var knappt lovliga (hade ju inte fyllt sjutton ännu ens)
Men alltså ser ni vad bruna vi är? Sjukt

Började tvåan på gymnasiet i september 2011. Det inleddes med en två veckors språkresa till Colechester med klassen. Forsatte att jobba på Tempo, där jag hade börjat i april det året. Trivdes mest med att jobba med Mimmi och Marcus, men ogillade min chef start. Samt att skrapa kycklingrester på de äckliga plåtarna, starkt traumatiserad.

Rummet jag bodde i. Här har ni bild på de blåa hörlurarna!!! Och telefonen är samma modell som jag har idag, haha. Fortfarande knappis.

I oktober 2011 hände nåt stort – jag blev nämligen tillsammans med Pierre! Den 28e oktober närmare bestämt (japp, vi hade ett specifikt datum. Tror det var det datum då vi typ sa att vi skulle va ihop…? Minns inte riktigt). Var så kär så kär.

Vår första av väldigt många pussbilder

2012 firades in i Venezuela! Närmare bestämt på Isla Margarita. Det var väldigt väldigt kul, för jag gick nämligen på nattklubb för första gången! Var alltså sjutton år, och en annan svensk familj med fyra äldre barn (om jag minns rätt var den yngsta av dem 20, och den äldsta 25, så de var otrooooligt coola i mina ögon) tog med mig på klubb! Dessutom såg de till att jag fick dricka massa rom och cola-drinkar (eftersom mitt all inclusive-band signalerade att jag var under arton), och sedan hoppade jag in i en taxi med dem till nåt ställe. Var amazed över att detta hände mig, haha. Knappt hade jag kommit hem från Venezuela förrän det sedan bar av till Polen med de jag gick den valbara kursen “Främlingsfientlighet och rasism” med. Antagligen gymnasiets bästa kurs?? Vi besökte Auschwitz, Treblinka, Warsava, Krakow mm.

De här åren i början på gymnasiet präglades ganska mycket av hälsohets hos mig. Åt väldigt nyttigt och var ute och sprang och powerwalkade ofta, driven av rädslan att gå upp i vikt/vara onyttig. Var aldrig underviktig eller så, men ickodestomindre fanns dessa osunda tankar ständigt närvarande. Så skönt att ha lämnat det i tiotalet, hoppas det aldrig aldrig mer kommer tillbaka.

Pierre tog studenten. Vi var ihop och hade det skitbra. Jag och Sophie drog till Greta en vecka i början av sommaren 2012 och festade loss. Blev bjudna på drinkar och dansade till “Flytta på dig” med Alina Devecerski – det var årets låt tror jag?

Vi dricker billigt (antagligen fett äckligt) rödvin

Sommaren 2012 jobbade jag även på Volvo, ett sjukt bra betalt sommarjobb (minns fortfarande – 21 000 kr i månaden, och jag var bara 18 år fyllda). Det var dock ett rätt tråkigt jobb och jag kämpade fett mycket – 05.00 gick jag upp varje dag i åtta veckor, för att köra till Torslanda och jobba 06-15. Varje dag i åtta fucking veckor. Oj vad rik jag var, men sicken tråkig sommar? Tog även körkort, efter ett svettigt provtillfälle haha, vilket var tur eftersom familjen skulle åka iväg nånstans och inte kunde skjutsa mig så mitt jobb var lite avhängigt på att jag skulle kirra det. Men det gjorde jag, på första försöket 🙂

Såg Coldplay i Stockholm i augusti med Simon och Sophie. Vi bodde hos mormor och Björn på Reimers. Började i trean på gymnasiet, och två vänner som var viktiga för mig vid den här tiden var Elina Hagberg i min klass och Evelina Thor som jag var stallvärd tillsammans med. Kämpade på med matte D under höstterminen, som jag läste utan lärare och utöver mina vanliga kurser av nån anledning? Ville väl hålla dörrar öppna men honestly, hade kunnat ha roligare för de där slitiga pluggtimmarna alltså.

På Stockholm Stadion
image
Skaffade smartphone i november 2012. Gick loss på emojisarna lol

2013 firade jag in för första gången utan familjen, närmare bestämt på Tjörn om jag inte minns fel, hos en av Pierres kompisar.

image
Johanna var med på nyårsfirandet, som jag lärt känna via Pierre och som också var en viktig vän till mig vid den här tiden och några år framöver.

Vi åkte till Indien i februari. Minns det som en rätt jobbig resa emotionellt – vi såg så mycket fattigdom och misär och många skadade djur som etsade sig fast på näthinnan. Här började min resa mot att så småningom bli vegan också! För under hela resan åt jag endast vegetariskt, och insåg att det här går ju rätt bra. Så när jag kom hem fortsatte jag att äta mestadels vegetariskt och experimentera med vegetariskt (Pierre var ej så nöjd). 2013 var även ett stort år i vuxenhetspoäng, eftersom jag flyttade hemifrån, till Pierre. Jag stod i vägskälet: sluta hänga så mycket hos Pierre (för jag var där mest hela tiden), eller börja betala för dig. Kände att jag inte ville vara där så mycket utan att betala någon hyra, så i mars 2013 flyttade jag in och vi blev sambos. Stort!! Men såhär i efterhand kan jag se att det blev lite konstigt eftersom jag fortfarande pluggade på gymnasiet, och alltså betalade mycket mindre del av hyran än vad Pierre gjorde, vilket gjorde att jag ständigt kände att jag inte bidrog tillräckligt mycket vilket i sin tur gjorde att jag gjorde väldigt mycket hushållsarbete. Lagade massor med matlådor, planerade mat, städade, diskade etc.

Jag och Pierre åkte till Paris i maj 2013, det var det kallaste vädret på decennium så vi hade riktigt otur. Men jag minns det ändå som romantiskt, även om jag såklart var projektledare för hela äventyret haha. Sen var det studentbal och studenten och allt. En jäkla uppladdning till något av ett antiklimax. Eller alltså, jag hade ju jättekul! Men så mycket effort och pengar läggs på studenten, som egentligen inte är så jäkla speciell eller rolig…? Och dessutom har en ju knappt gjort något? Eller iförsig, jag fick förstås toppbetyg. MVG i alla ämnen utom matte D (som jag läste utöver) och nåt mer jag inte minns, och dessutom läste jag även körsång och italienska utöver det jag skulle göra. Så det ska jag vara stolt över. Men balen, jag var besviken över att det inte blev nån “riktig” baldans (typ vals), vi som alla var så himla himla fina, och studenten minns jag att jag hade en sjuk huvudvärk under flaket som inte gav med sig förrän en bit in på festen därhemma. Som jag fick försvinna från i all hast pga förfesten skulle vara hos mig och Pierre. Önskar att jag hade haft mer tid eftersom alla ändå var hemma i Spekeröd för att fira mig, och det var så mycket god mat, och så var det så stressigt. Men men. 🙂

Go stil en hade. Not
Bal och en puss med Elina. Tyckte det var mycket spännande att pussa på tjejer vid denna tid (som ju var normalt och heeeelt okej att göra med sina tjejkompisar av nån anledning)
Tror detta är en av de första gångerna jag fick alkohol av mamma och pappa (cidern)? Snart nitton år fyllda och studenten är det väl rimligt

2013 var jag på min första festival, nämligen Bråvalla. Hade ganska kul och släppte på min hälsohets i några dagar för att förkovra mig i festivallivet (dvs börja dricka på morgonen, inte duscha på flera dagar, etc.). Konstaterade att det inte var min grej (föga visste jag då att några år senare skulle jag gå på flera festivaler varje sommar! Vissa har omvänd utveckling lol).

Sen mina vänner hände en viktig grej i mitt liv: jag började på universitetet. Och med det hände en massa grejer. Dels på kärleksfronten: i och med universitetet fick jag tillgång till Göteborg och en massa nya människor. Efter nästan två år med Pierre, min första pojkvän och den enda jag legat med, var detta extremt lockande. Singellivet knackade mig på axeln och ville dra med mig. Och så på den politiska fronten: universitetet öppnade en massa politiska dörrar för mig. Under gymnasiet hade jag visserligen varit stämplad som “feministen”, men jag hade själv inte identifierat mig som det (minns specifikt ett samtal där jag blev frågad om jag var feminist, varpå jag svarade att nja, jag är för jämställdhet så jag är “jämställdist”). I universitetet fick jag plötsligt ord på saker som patriarkat och genus, och hänga med en massa coola äldre personer från olika delar av Sverige som var politiska. Hade kort hår och tygpåsar och röstade vänster. Ny värld! Dessutom fick jag även upp ögonen för att det finns en massa andra orättvisor förutom den mot kvinnor. Faktum är att världen är full av orättvisor. Här någonstans började alltså min utveckling mot att bli vänster, och politisk i största allmänhet. All kunskap jag sög åt mig, och alla människor jag träffade som var äldre och världsvana (i alla fall i mina ögon).

Så efter en stökig sittning med tillhörande lång efterfest då jag låg bredvid en pojke i klassen jag ville kyssa en hel natt så gjorde jag slut med Pierre. Minns att jag var i valet och kvalet, men med mitt senaste uppbrott med Sebbe i bagaget var det där en baggis. Herregud, dörren var vidöppen och det var bara att gå ut. Var knappt ledsen som jag minns. Så mitt nya liv som singel började hösten 2013, vilket jag utnyttjade hehe. Speciellt i att utforska min sexualitet: mycket kort efter att jag och Pierre gjorde slut skapade jag mig en profil på Qruiser, en mötesplats på internet för hbtq-personer (detta var före Tinders tid) där jag började prata med en tjej som hette Josefine. Har fortfarande lite kontakt med henne idag, men hon blev min första erfarenhet med en tjej och det var underbart. Det bekräftade det jag känt länge: att jag är hbtq. Att kön inte har nån betydelse för min attraktion till andra. Att jag gillar tjejer också.

2014 firades in i Belgrad med familjen. Vi var jämt utomlands på nyår under tiotalets början! Jag och Olivia gick ut på en nattklubb (Brankow bar!) som vi hade kollat upp på internet. Jag hånglade med nån italiensk kille som var mycket äldre och som jag sedermera faktiskt hälsade på i en blixtvisit till Rom senare samma år.

Jag och Olivia på nyår 2013-2014
Min nya roomie och extra-storasyster

2014 flyttade jag så äntligen in till stan. Till Bohusgatan vid Ullevi, där jag bodde tillsammans med Lina som kom att bli lite av en storasyster, eller mentor för mig (hon var fyra år äldre). Det var väldigt fint att bo med henne, och skönt att få flytta ut från hemmet igen efter några månader då jag kraschat där efter att ha flyttat tillbaka hem från Pierre. Extrajobbade som brevbärare (tyckte inte om det särskilt mycket) och pluggade på. Fortsatte vara vegetarian (eller pescetarian om vi ska vara helt korrekta) och såg Veronica Maggio på Scandinavium.

image
Lina, Sadie, Olivia och jag på Maggio

Familjen åkte till Irland över påsk, jag och Olivia var på pub-crawl in Dublin. Vi åkte på biltur och såg Cliffs of Moher och Irlands gröna fårhagar. Jag hängde mycket med Johan, som jag lärt känna under sommaren på Volvo, men även hans brorsa daniel och kusiner Edward och Patrik. Elina blev också en nära vän till dom, och vi var ett litet crew.

Nära vänner till mig år 2014

2014 var också viktigt för att jag firade mitt första Pride! Eller, jag volontärade på West Pride. Men jag var involverad och bejakade min hbtq-identitet. 🙂 Röstade för första gången (röstade F!). Dessutom var det året då jag var mer i Frankrike än i Sverige. Under sommaren bodde jag två månader i Montpellier i södra Frankrike, där jag intensivpluggade franska (finansierat genom ett stipendium jag lyckats vinna!), och efter ett par veckor hemma i Sverige under september så åkte jag på min utbytestermin i Toulouse. Min sommar i Montpellier var underbar – jag festade mycket och levde singelliv deluxe med många lösa förbindelser, haha, det var varmt och somrigt varje dag, och min franska förbättrades avsevärt. Hösten i Toulouse var lite tuffare: skolan var tuff och jag hade rätt mycket hemlängtan. Jag träffade dock många fina människor under den här tiden, speciellt Moa från Skåne som jag pluggade med i Toulouse, och som fortfarande är en nära vän till mig idag (även om hon tyvärr bor i Bergen nu).

Jag och Carlos (till höger) från Spanien, en jag tyckte var söt
Familjen kom och hälsade på mig under tiden i Montpellier och vi bodde på ett gulligt airbnb med helt amazzzzziiiing utekök
Johan, Elina och Patrik bilade ner och överraskade mig – var otroligt rörd och glad över deras oväntade visit!

Innan jag åkte hem från Montpellier hann jag även en sväng till Barcelona, dit Sophie kom och mötte upp. Men innan jag visste ordet av var jag tillbaka i Frankrike, närmare bestämt Toulouse, varifrån jag dessutom gjorde en visit både till Wilhelm som råkade befinna sig i Paris, och till Madrid för att hälsa på Carlos.

Blev nära vän med finska Helena i Toulouse, som jag nog också var lite småkär i
Var med om blockader och skolstrejker, vilket jag inte fattade mycket av då och märkligt nog inte var särskilt intresserad av. Var mycket kvar på min politiska resa (still ongoing), idag hade jag antagligen deltagit 😉

För jul och nyår åkte jag hem till Sverige, och 2015 firades in hemma hos Alex i Stora Höga tillsammans med Sophie och gänget. Jag var nykter för jag var chaufför men hade ett trevligt nyår. Efter blixtvisit i Toulouse för att skriva prov, kom jag tillbaka till Gbgay och flyttade in i nästa andrahandslägenhet, nämligen på Snoilskygatan i Lunden. Började plugga internationella relationer och hängde således bara med de från Globala som valde det, så jag fick nya vänner. Bland annat Carro, Marcus och Simon som jag hände mycket med. 2015 togs min queerhet till en ny nivå, eftersom jag blev tillsammans med Carro (min första flickvän!) och det var också året som Olivia och mami tog sitt pick och pack och flyttade till Wien, dit jag alltså hälsa på en gång på våren, en på sommaren och en på vintern. Åkte dessutom till Edinburgh med Carro på en spontantripp. Vi var inte ihop då ännu, men sov bredvid varann i en 90-säng som om vi var det.

I en park i Edinburgh

Det var ett väldigt pride:igt år. I juni gick West Pride av stapeln och jag gick längst fram i paraden tillsammans med Carro, fortfarande inte tillsammans (men visst fanns där gnista även om ingen av oss väl ville erkänna det). I augusti åkte vi tillsammans till Stockholm där vi firade pride, och då som ett par. Gulligt!!!

Gäller att visa var en står
Roadtrip från Wien med familjen, underbar resa då vi besökte Slovakien, Bosnien och Kroatien (innan jag behövde åka hem för att jobba på Volvo och tjäna fett me cash)
På Stockholm pride! Var så lycklig här

2015 var också året jag blev vegan. Tack vare Carro! Vi hoppade på nån utmaning, typ “veganuari” men rimligtvis borde det ha varit senare under året eftersom vi knappt kände varann i januari, och efter det fortsatte hon vara vegan och jag kunde inte vara sämre. Men det hade varit en utfasningsperiod – jag minns att jag åt mitt sista djur i mars 2015 då pappa var över på middag och jag lagade lax och kände när jag åt att “nope. This ain’t cool”. Sen slutade jag med fisk. Och sen fasade jag ut mer och mer animaliska mjölkprodukter och bytte ut, och som sagt när Carro blev vegan kunde jag inte vara sämre 🙂

Tatuerade mig under hösten! Ett venustecken och the deathly hallows

På sommaren bodde jag i Spekeröd och så jobbade jag som lantbrevbärare från Stenungsunds postkontor. Flyttade in i en etta i Gårda till hösten, och ja, sen på slutet av 2015 drog familjen till Malaysia. Jag och Carro skulle ha 3,5 månaders långdistansförhållande och såhär i efterhand kan jag förstå att det är för långt för att klara (iallafall för mig), och det gjorde vi ju inte heller…

Så 2016 firades in i Malaysia, närmare bestämt på Borneo. Vi hade en underbar resa där vi såg massor av vilda djur (elefanter, bebissköldpaddor och orangutanger bland annat). När familjen åkte hem stannade jag kvar några dagar på resande fot i Kuala Lumpur, Singapore och Malacca tog jag mig vidare till Vietnam där jag skulle spendera de närmsta tre månaderna för en fältkurs med några i Globala-klassen!

Familj i solnedgång på paradis-ö

Vietnam-vistelsen började i Hanoi, som kändes kyligt jämfört med det tropiska Malaysia/Singapore. En och en trillade klasskamraterna in också, och vi åt phò, frös i klassrum utan fönster i århundrades kyligaste väder, blev vänner med våra vietnamesiska research partners från Hanoi University, flyttade in i ett airb’n’b under några dagar, lärde oss den galna trafikrytmen, och åkte i början av februari på semester till Phu Coc (under Tet-holiday:en).

Klassik Hanoi-vy
Tog dykar-certifikat på Phy Quoc (aldrig använt det since…) tillsammans med Sebbe. Vid det laget hade jag börjat få känslor för honom tror jag…

Sen var det tillbaka till Hanoi. Hann med en blixt-visit till Halong Bay, innan det bar av upp i bergen för vårt fältarbete. Vi var i norra Vietnam, nära gränsen till Kina, och bodde hos familjer där, en svensk och 1-2 vietnamesiska studenter. Jag hade en underbar research partner, Trâm, som jag kom mycket nära. Min värdfamilj var verkligen jättejättegullig, och fast det var lite misskommunikation kring föda (upptäckte t.ex. efter några dagar att de stekte allt i grisfett…) så var de supergenerösa och gästvänliga och kommunikativa även om mammans ord först översattes till trevande vietnamesiska genom pappan till Trâm, som sedan översatte till engelska till mig. Boendet var förstås mycket spartanskt, men det var vi förberedda på. Det var i alla fall inte kallt, men det var spännande att i nästan två veckor sova på en bastmatta på ett golv med springor genom vilka en kunde se grisarna böka.

Vackra Halong Bay
Klassisk måltid – bambun var det jag åt i början (det vita), och grönsakerna. Efter ett tag förstod de att jag inte åt kött, och då blev det mer av tofu och jordnötter. 🙂
Jag och Trâm längst till höger, och “vår” familjemedlem näst längst till vänster, och sedan andra barn i byn.
Dagen innan internationella kvinnodagen den 8e mars hade vi “fest” i vårt hushåll på mitt och Trâms initiativ. Alla andra som bodde i närliggande byar promenerade (de som bodde längst bort hade ca 2 h promenadväg) till oss, och så åt vi middag och drack äckligt risvin hela kvällen (värdpappan var LYRISK för att jag äntligen drack något, haha). Dagen efter tog vi dessa legendariska bilder. Alla svenskar längst till höger såklart, vi var långa
Mina gulliga värdföräldrar (plus hennes mamma till höger) i sina traditionella dräkter

Efter Hà Giang som området hette, åkte vi till Hoi An för ett “writing retreat” (men det var rätt intensivt). Vi hann dock med lite strandhäng, och jag sydde även upp en kostym! Tillbaka i Hanoi (där jag nog hade den högsta febern i mitt liv i ca 24 timmar??) var det avslutningsmiddag och sedan bar det av hem till Sverige igen.

Önskar så jag kunde träffa Trâm nån gång igen!<3

Kom hem till Sverige. Flyttade in hos Carro i en vecka, insåg att jag var kär i Sebbe, flyttade ut. Bodde hos honom i två veckor innan jag flyttade in hos hans mamma Karin i maj månad (detta var innan vi officiellt var ihop så det var lite knäppt, men hon hade ett rum över!) för att sedan till slut landa i en asdyr studentlägenhet i Sandarna i juni (lagom till att C-uppsatsen var inlämnad och min kandidat avslutad). Hann även med, innan dess, att vara i Wien, se Adèle, fira Valbrg i Uppsala, hälsa på Moa och Oscar i Malmö, gå på Olivias student, se Håkan Hellström på Ullevi, åka till Köpenhamn med dem, etc etc.

Försommar i park i Köpenhamn

Sommaren 2016 var riktigt festlig för mig. Gick mycket på svartklubb och raves i skogen, och hade väldigt väldigt kul tillsammans med mitt dåvarande crew “Glitterklubben” dvs Carro, Wendela, Sebbe m.fl. Lärde även känna Popp under våren/sommaren, eftersom jag bodde med henne och Sebbe i april. Var nykär i Sebbe. Jobbade som brevbärare på posten i Majorna. Var på Emmaboda med Sebbe, och i Amsterdam med Sebbe och Carro (där tatuerade vi även in pilar på armen! Hehe). Volontärade för Djurens rätt för första gången både på Emmaboda och på Way out west.

På Olivias studentbal
Typ kl sex i en skog i Mölndal nånstans
“Följ pilen in i skogen” var vårt motto vid denna tid

Sen tog året slut rätt snabbt. Firade en för-jul i Wien, och sedan den 24e med Sebbes familj, för att den 25e fara över havet till Uruguay (med 12h stopp i Madrid där vi avnjöt en öl och faktiskt hann med att träffa Carlos från Montpellier). Nyåret firades in på en strand utanför Sebbes pappas hus, ensamma bara Sebbe och jag. Mycket lugnt och mysigt.

Så 2017 inleddes alltså i Uruguay, närmare bestmämt La Paloma. Vi spenderade rätt mycket tid till att fightas med Iberia för att få rätt på våra borttappade väskor, men de kom till slut fram med förenade krafter med Team Mums. På El Rancho (som det kallas där Alvaro bor om Uruguay-somrarna) fanns massa jättegulliga hundvalpar som vi döpte. Vi läste böcker, solade och tog det lugnt, gosade med valpar, var fascinerade (åtminstone jag) av hur casually marijuana röktes hela tiden (lagligt där ju) – finns inte mycket att göra där mer än så.

Spartansk diskning med nyfikna hundvalpar till hjälp

Efter La Paloma drog vi vidare till Montevideo, där vi bodde i Karins och Alvaros lägenhet de fortfarande hade då från deras tid i Uruguay. Vi träffade Sebbes faster och kusiner innan det bar vidare igen för semester deluxe i Florianópolis, Brasilien där vi stannde i nästan två veckor och hade det riktigt gött. Sen vidare igen till Iguazu-fallen (på den brasilianska sidan) och sedan till Asunción i Paraguay (minst besökta landet i Latinamerika – förståeligt) där vi råkade stanna lite för länge.

Mäktiga fall

Därefter tog vi vårt pick och pack vidare till Ecuador och landade flera tusen meter över havet i Quito där det var väldigt kallt jämfört med Brasilien. Vi gick Quilitoa-loopen (mycket häftigt!!!) i Anderna, och så hängde vi på kusten i Ayampe som var vårt sista stopp innan hemresa från Quito i slutet på februari.

Äntligen över krönet på Quilitoa-sjön (gammal vulkan) som var slutmålet efter tre dagars vandring!

Väl hemma i Gbgay igen så började jobb-sökandet. Både jag och Sebbe var lite stressade över detta men jag fick ihop det med lite olika föreläsningsjobb och Svenska för asylsökande etc. Gick i mitt första Första maj-tåg med autonoma vänstern (året innan, som var mitt första Första maj-firande som vuxen, gick jag med F!), och någonstans här började jag väl så smått identifiera mig som anarkist? I alla fall lite grand. Gick i rödsvarta blocket och det var fett. Klippte även av mig en del hår! Började även jobba som projektledare för West Pride Ung och lärde känna Alex<3 Var mycket bra för min hbtq-identitet (som jag kände inte riktigt recognisade:s när jag var ihop med en kille – ja tyvärr kändes det så, internalised bifobi för det kom inte utifrån, bara från mig själv) att få reclaima den genom att jobba med pride. Träffade Max och Jacob från USA på Djursvik. Började med acryoga. Gjorde succé med West Pride Ung (men fick också upp ögonen för hur fucked up West Pride kan vara när en får se det innifrån…)

På mitt första Första maj-tåg med autonoma vänstern!
Jag och Alex på parad-dagen. Så tacksam för att ha lärt känna honom<3

Åkte på tre dagars cykelsemester söderut med Sebbe, vi hann till Falkenberg, vi cyklade även till Norsesund för midsommarfirande. Började hänga rejält med Mim den våren och sommaren också, och vi blev snabbt väldigt nära vänner.<3 Så tre nya fina väntillskott 2016 och 2017: Popp, Alex och Mim! 🙂 Min födelsedag firades i Madrid där jag var på *studieresa* med West Pride-crew:et. Där upplevde jag även min första panikångest-attack, orsakad av jättejättejättemånga människr (män) på en väldigt trång gata. Var på Emmaboda med Mim och hade skitkul (vi plankade in). Flyttade in hos Sebbe 🙂

På tåget mot Emmaboda

Gjorde blixtvisit till Luleå (med flyg…) för att fira Adde (sebbes brors) 25-årsdag. Demonstrerade mot nazister den legendariska 30e september. Startade bokklubb med framför allt Mim, Popp och Klara. Gjorde min sista flygresa (hoppas jag, eller i alla fall på väldigt länge – har stannat på marken sen dess) till Wien tillsammans med Sebbe för att hälsa på mami i oktober. Klippte håret kort.

Jag och Åsa på Göteborg mot nazism 30 september 2017
Weise-bier i Wien

2018 firades in i Åsas stuga nånstans i Bohusän (minns inte var). Jag och Sebbe hade det lite knackigt vid denna tid och jag minns att jag på nyårsafton tänkte “2018 blir året vi gör slut”. Så blev det inte, för vi öppnade upp vår relation och det räddade det. I kombination med att jag flyttade ut från Sebbes lägenhet i Majorna i mars, och in i kollektivet Sköna Bönors Kåk i Biskopsgården. Jag och Sebbe repade oss! Eller, vi hade två stora kriser men vi repade oss.

Bokklubben i Skåne i april 2018

Åkte till Skåne med bokklubben en helg i april. Det var bastufesternas år, var på tre stycken – en i april, en i maj och en i december 2018. Alla var amazing men maj var nog bäst, för det var så otroligt varmt. Jobbade på med mitt projektledarjobb på Vi Unga som jag kirrat i september 2017, jobbade 50% och hade det rätt gött. Hade en stor fest i kollektivet i maj, trivdes rätt bra i Biskop även om jag cyklade mycket över bron till Sebbe 🙂 Hängde fortfarande mycket med Mim och Popp mest.

Kvällsbad på bastufesten i maj

Sommaren 2018 var som ni vet sjuk. Det var SÅ VARMT. Fast jag älskade det, för mitt jobb var väldigt icke-betungande (skrev på slutrapporten och kunde alltså göra det varsomhelst ifrån). Jag och Sebbe åkte ner till Europa i några veckor, via Berlin, där vi hälsade på Merlin, Prag, Wien och sedan Kroatien. Vi bussade oss mellan alla städer och bilade med pappa hem från Wien. En underbar resa! Direkt när vi kom hem var det midsommarfirande på Tjörn. Och sen bar det ut i Europa igen för Fusion-festivalen i Tyskland vilket var amazing, och på segeltur med Mim och Tobbe som var lika amazing. Som sagt, “jobbade” ju denna sommar med att skriva en rapport och hade alltså inga tider att passa, och dessutom var vädret 30 grader och sol typ hela tiden.

I Prag
Kranstillverkning med Per, Sebbe, jag, Popp, Hilma och Anti
Dansar på Fusion
Nakenbad på en bohuslänsk klippa med Mim

Jag och Sebbe var också och vandrade! Till Kebnekaise närmare bestämt, inklusive bestigning som var FETT jobbigt men så stolt över det. Otrolig tur med vädret såklart.

På väg upp mot Kebnekaises topp
Sommaren led mot sitt slut med jag och Popp och Mim och några fler hann också med Statement-festivalen ihop

2018 var också viktigt politiskt, för jag startade nämligen den autonoma och antikapitalistiska hbtq-festivalen Reclaim Pride som ett svar på kommersialiseringen av pride. I början, i mars 2018, var det bara jag och Stephanie. Det var många som ville ha en annan pride, men det var bara vi som tog tag i att förverkliga det. Så småningom växte det, och i augusti gick det av stapeln med bravur. Och året efter fanns det fortfarande kvar – helt utan min medverkan! Så coolt att nåt som jag startade blev så stort. Och att folk som jag inte har någon aning om vet vad det är! Är så stolt över det, även om det skapade en del stress och ångest också (speciellt över Fuckförbundets medverkan eller icke medverkan som vi var oense om i arrangörsgruppen). Icke desto mindre, jag är oerhört stolt över min lilla Reclaim Pride-bebis, som än idag lever vidare.

Jag och Stephanie som startade Reclaim Pride tillsammans på första festivaldagen, pustar ut med en allt för sen lunch. Programmet var Nino Mick bland annat med och fixade, tröjorna designade jag men Mo hjälpte till att trycka upp, Helena och Gabbe var ansvariga för dekoren, Jo för konsten osv osv osv. Vi var ett härligt gäng som tillsammans fick detta att funka <3

Och sen så bar det ju av till Lund! Och mitt nya liv som master-student började med allt vad det innebär. Massor av nya härliga vänner, massor av nya erfarenheter. Älskade att börja ett nytt kapitel i livet!

Cyklar omkring på Lunds kullerstensgator
Jag och Sebbe tillsammans med Alina, Jodie, Matilda och David – fyra av många nya fina vänskaper från LUMES <3

2019 firades in här i Spekeröd tillsammans med Sebbe, Åsa, Simone, Joel, Anti och Popp. Vi hade ett lugnt men otroligt kul nyår med bastu, fantastisk mat, skogspromenad, obefintliga fyrverkerier, massor av sardinen och sällskapsspel. Tillbaka i Lund i januari gjorde vi vår första XR-aktion, som jag börjat engagera mig lite grand i på slutet av 2018. Sen gick året snabbt.

Efter vår första aktion
Parren, jag och Sebbe på cykeltur för att leta skog nån gång i slutet på februari
Den 15e mars var det den stora klimatmarschen initierad av Greta Thunberg och jag höll nåt tal
Sebbe och jag mötte upp Popp och Anti för en helg vid havet
Syrran hälsade på i mars och vi åkte till Dalby Stenbrott och picknickade ett gäng

Den 15e april inleddes “International Rebellion Week” med XR, och nånstans här började jag lägga märke till Paulina för vi gjorde nån grej med XR tillsammans. Det var en mycket lyckad vecka då vi i Lund gjorde en massa grejer, och dessutom hade det väldigt fint ihop. Sen fick jag även uppleva Valborgsfirande i Lund (Systembolaget är, till skillnad från alla andra städer i Sverige, stängt på Valborg i Lund haha). I slutet på maj var det dags för Skogsfesten!! Så kul festival och jag kom verkligen närmare Paulina, Ronja, Lise och Claudia som alla läser mastern i humanekologi och är engagerade i aktivism. Dessutom kom jag och Popp väldigt nära varandra också, då hon och jag hände väldigt mycket.<3

Första bilden på mig & Paulina hehe
XR-gänget på Stortorget
Valborgs-brunch
Grillning i “skogen” i Lomma en vacker majdag med Mathilde, Sebbe, David, Parren och Lisa
Mitt crew på Skogsfesten
Jag och partyloppan Popp på utkikspunkt i de Dalsländska skogarna
Dansgolvet var epic med laser, discokula, rökmaskin och strobelights på min 25årsfest

Sen den 15e juni var det dags för min 25-årsfest! Den var underbar. Kort därefter bar det av till Fusion, denna gång med Sebbe och hans pappa och bror. Vandrade även hela TVÅ gånger sommaren, 2018, en gång med Sebbe (en del av Kungsleden, till Saltoloukta), och en gång med mamma (Jämtlandstriangeln). Jag och mamma hade lite sämre tur med vädret, men fint var det ändå. <3

Taggade på Fusion
I arbetskläderna från Jubileumsparken där jag jobbade sommaren 2019
På tur med mamsen

Och så var det tillbaka i Lund i september. Där jag rätt snabbt insåg att jag visst hade känslor för Paulina, när jag träffade henne igen. Och sedan följde en emotionellt turbulent höst som ni vet, mycket upp och ner, men det slutade med att jag och Sebbe gjorde slut. Festade mer än vanligt och pluggade mindre än vanligt, men allt ordnade till slut upp sig mot slutet av terminen, men det var en påfrestande tid. Det som var bra med hösten var förstås att jag började hänga mer och mer med Paulina som gjorde mig väldigt glad <3 Vi var i Berlin på det internationella upproret med XR, och i Köpenhamn där vi mötte upp Alex och Sofie, och i Stockholm för Marxkonferens. Och en massa andra fina saker som vi gjorde ihop, och som avslutades med att jag flyttade in på Strawberry farm i december i brist på boende.

På drejkurs med mamma och Olivia i oktober
Ockuperar rondell i Berlin
I köpenhamn
När jag flyttat in på Strawberry farm fick en inte se solen mycket. Men här var en dag i början av december då vi rusade ut i trädgården för att fånga lite strålar!
Mina roomisar i december

Och nu är 2019 till ända, och likaså årtiondet. 2020 firade jag in i Kungälv tillsammans med Mim, Tobbe, Jenny, Yrsa och Christian. Saknade Paulina ca hela tiden. Om jag får spå 20-talet så tror jag det kommer innebära nya utmaningar karriärmässigt – jag kommer väl förhoppningsvis skaffa nåt slags jobb. Och kanske, kanske kommer jag få barn under de närmsta tio åren, who knows. Gott nytt årtionde, och gott slut. Hejdå 2010-talet, vi ses aldrig mer igen.

PRIDE

Saturday, August 19th, 2017

Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så kunde de i solidaritet förstå varandras kamper, och förenas. Arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen.

Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få  sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de.

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Allt detta startades av hbtq- och människorättsaktivisten Mark Ashton, som fanns på riktigt. Han var en av grundarna till LGSM, och blev (åtminstone i filmen) dess frontfigur: “One Community should give solidarity to Another. It is really illogical to say, ‘I’m gay and I’m ino defending the gay Community but I don’t care about anything else…’.” Han får sina vänner att starta LGSM. Och så börjar de samla pengar.

Bildresultat för pride movie gif

De får besök av Dai Donovan, en representant från Dulais, vars närvaro till en början visas mycket skepsis i hbtq-community:t, men som sedan, mottas med vänlighet när han ödmjukt förklarar hur mycket deras ekonomiska bidrag betyder, och hur tacksamma gruvarbetarna är över deras stöd. Och att det inte är så stor skillnad på en bar i Dulais och en gaybar i London ändå, kvinnorna är bara lite mer feminina här (blink till dragqueensen). Donovan fanns på riktigt och var en modig, öppensinnad walesisk gruvarbetare som inte brydde sig om att pengarna de fått samlats in av bögar och lesbiska.

Bildresultat för pride movie gif

Sedan åker LGSM för att besöka Dulais, utan att ha en aning om hur de ska mottas i ett litet, litet gruvsamhälle i ett 80-talets södra Wales.

Bildresultat för pride movie gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Många har fördomar, många reser sig demonstrativt upp när LGSM kommer in i samlingssalen. Men det finns också solidaritet och empati, och en enorm tacksamhet för LGSM:s stöd. Så de fortsätter samla in pengar till stöd för gruvstrejken. I solidaritet.

Bildresultat för pride movie gif

Jag gråter så mycket till denna film. Men allra mest i slutet. För när 1985 års hbtq-parad skall hållas, så får LGSM gå allra först. För med sig har de tre busslaster fulla med gruvarbetare från den lilla byn Dulais i södra Wales, som i solidaritet går i paraden för hbtq-personers rättigheter. Börjar nästan gråta nu när jag skriver det, men det är så jävla fint. Och det hände också på riktigt.

Bildresultat för pride movie gif

Bildresultat för pride movie gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Några av de verkliga personerna i LGSM.

Bildresultat för pride 2014 movie true story

Se filmen. Den är fantastisk.

 

Torka aldrig tårar utan handskar

Saturday, August 19th, 2017

För länge sedan fick jag första delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell, som jag läste och tyckte mycket om. En fin men sorglig skildring av hur “bögsjukan”, eller hiv/aids-epidemin, under 80-talet skördade många många unga mäns liv. En hyllning till hb(tq)-kampen och de bögarnas historia. I sommar har jag även läst del 2 och 3, för det var ju faktiskt en trilogi vars andra och tredje del jag struntade i att läsa då jag såg TV-serien med samma titel. Men jag måste säga att det faktiskt räcker att läsa del 1. Det känns som del 2 och 3 är ungefär samma bok berättad med andra ord (för redan i första boken får en ju hela storyn serverad; Rasmus kommer dö i aids och Benjamin kommer bli hjärtekrossad när hans älskade dör); del 2 och 3 berättar samma story fast med fokus på andra karaktärer i boken. Dessutom blir jag lite fed up av all böghistoria, sorry to say it. Det är mycket bra att det här når ut genom skönlitteratur, Stonewall-upproret, de första pride-paraderna, hur hiv-positiva diskriminerades något fruktansvärt, och det var ju också bögar som drabbades värst, men det kan bli lite för mycket i tre böcker som säger ungefär samma sak. Med det sagt tycker jag ni skall läsa första boken (men sen räcker det) för den är superbra!

Bildresultat för torka aldrig tårar utan handskar gif

#5inistagram dag 2: en av mina hjärtefrågor

Sunday, March 5th, 2017

#5inistagram för den 2a mars var en av mina hjärtefrågor. Jag är osäker på vad som är min feministiska hjärtefråga, det finns ju så många viktiga saker att engagera sig i, och det är inte heller statiskt. Men eftersom jag jobbar mycket med West Pride nu och är insatt och engagerad i hbtq-kamp, så får jag lov att säga att just hbtq-kampen är en av mina hjärtefrågor just nu.

Hbtq+-personers rättigheter har alltid varit viktigt för mig, men i samband med att jag flyttade in till Göteborg för fyra år sedan blev den ännu viktigare dels för att jag började inse att jag själv är bi/pan, dels för att jag år 2014 för första gången engagerade mig i West Pride, och dels för att jag fick ett intersektionellt feministiskt uppvaknande i och med att jag började läsa Globala Studier.

Sverige är ett bra land att leva i som hbtq+*-person, men det finns fortfarande så mycket kvar. När jag var tillsammans med Carro kändes det alltid som att det var en tidsfråga innan en skulle råka ut för något homofobiskt. Hbtq+-personer diskrimineras fortfarande i vardagslivet, på arbetsmarknaden, på krogen, i skolan. För många finns ett reellt hot om våld, av den enkla anledning att vi är de vi är, ser ut som vi ser ut, blir kära i den/de vi blir kära i, och/eller identifierar – eller inte identifierar – oss på ett visst sätt. Det är så otroligt provocerande med personer som går utanför samhällets snäva heteronorm, tvåkönsnorm och cisnorm. Så provocerande, att bögar, flator, ickebinära, transpersoner, queers, bi- och pansexuella fortfarande idag i Sverige diskrimineras, utsätts för våld och hot, mobbas, näthatas och förnekas rättigheter. Visste ni till exempel att transpersoner tvångssteriliserades enda fram till och med år 2013 (!!!!!) för att få byta juridiskt kön, vilket är en förutsättning för att få göra en könskorrigering? Att transpersoner saknar rättsligt skydd i hets- och hatbrottslagstiftningen? Att vi nekar asyl till hbtq-flyktingar som flytt från länder där det är straffbart att vara gay? Att unga hbtq-personer generellt mår psykiskt sämre än andra?

Jag vill leva i en värld där en blir kär i människor, inte i kön. Där en inte behöver “komma ut”, för det förutsätts inte att någon är hetero. Där om jag berättar om min partner, ingen förutsätter att det är en man. Där transpersoner får korrekt vård. Där samkönade par anses vara lika bra föräldrar som olikkönade par. Där pronomen respekteras. Där ett tredje juridiskt kön finns. Där biologiböckerna inte beskriver samlag som kuk i fitta. Och där en som hbtq-person inte skall behöva gå runt och känna att det är ett “när” och inte ett “om” en blir utsatt för våld, hot och/eller diskriminering. Eller correction: inte ens ett “om”.

P.S. Liten ordlista:
Hbtq
= står för homosexuell, bisexuell, transsexuell, queer. Homosexuella blir kära/attraherade av någon av samma kön, bisexuella av både män och kvinnor. Transsexuella, eller transpersoner, är kvinnor födda i kroppar med kuk (sk transkvinnor), eller män födda i kroppar med bröst och fitta (sk transmän). Queer är ett brett begrepp som handlar om ett ifrågasättande av framförallt heteronormen, cisnormen och den binära tvåkönsnormen. Hbtq utelämnar begrepp som intersexuell/intergender (att fysiskt vara varken man eller kvinna utan någonstans däremellan. Intersexuella opereras dock som bebisar ofta om till det “lättaste”, vilket brukar vara att skapa en vagina, vilket kan bli väldigt problematiskt i framtiden då en intersexuell person kanske inte alls identifierar sig som kvinna), asexuell (att inte vara sexuell attraherad av personer), icke-binär (att identifiera sig utanför den binära tvåkönsnormen, dvs avsäga sig epitetet man och kvinna) samt en rad andra begrepp på regnbågs-spektrumet.
Pan/pansexuell = en utveckling av bisexuell. Bisexuella blir kära/attraherade endast av män och kvinnor. Att vara pansexuell betyder att en kan bli kär i alla oavsett kön, och innebär därmed att en kritiserar den binära tvåkönsnormen och cisnormen.
Heteronorm = normen om att alla förutsätts vara heterosexuella (dvs bli kära/attraherade av personer av annat kön än en själv, och som gör att många tex känner att de behöver “komma ut” som homosexuella.
Tvåkönsnorm = normen som bygger på ett binärt könssystem där det bara finns två kön – man och kvinna. Vilket såklart inte stämmer, varken fysiskt eller socialt.
Cisnorm = normen om att alla personer identifierar sig med det kön de biologiskt blev tilldelade vid födseln. Cis betyder alltså att det fysiska/biologiska könet stämmer överens med det sociala och juridiska könet.
Transpersoner = personer som inte identifierar sig med det kön de fysiskt blev tilldelade vid födseln.
Könskorrigering = den behandling vissa transpersoner går igenom för att korrigera kroppen att stämma överens med det kön de identifierar sig med.
Pronomen = Han, hon, hen, den osv.

I’m alive!

Thursday, February 25th, 2016

Hej hörrni! I’m aliiiiive! Jag har bara varit uppe i bergen i norra Vietnam (är här fortfarande) utan tillgång till ordentligt Internet. Är alltså inte på semester på Phu Quoc längre, nu är det slut på chillande och det är skolarbete som gäller. Efter Phu Quoc var vi i Hanoi i tre dagar, och det hann hända mycket. Jag åkte till Halong Bay till exempel (finns ett inlägg om det längre ner), jag och Sebastian var ute och festade (fett kul), Klara hann bli jättedålig och fick operera ut blindtarmen så vi spenderade några timmar på sjukhus, fika på The Note, fika på Cong, köpa snacks inför Hà Giang… ja det var väl ungefär det. Här är ett par bilder från The Note som jag ändå hade uppladdade och therefore kan jag ju lika gärna publicera dem hej hej:

wpid-img-20160219-wa0005.jpeg

image

image

image

 

The Note och Cong, lätt Hanois bästa caféer. Anyways, just nu befinner jag mig på ett kallt hotell i Huang So Phi (osäker på stavningen där), en lite större by där vi samlas på ett intermezzo efter fyra dagars isolerad vistelse hos etniska minoriteter uppe i bergen. Det har varit en prövning, men samtidigt en retreat från den uppkopplade världen. Har publicerat en massa bilder i inlägget under, spana in det! Här skall vi hänga i fem dagar och förbereda inför den dubbelt så långa vistelsen (åtta nätter oj oj oj) då vi skall göra våran research. Jag och Tram har dock kommit väldigt långt och redan gjort uppemot 15 intervjuer och alla är dessutom redan transkriberade. Så nöjd med oss och vårt ämne, HBTQ, vem hade trott att det skulle vara doable långt uppe i bergen på landsbygden i norra Vietnam, nära gränsen till Kina?

Det var superskönt att duscha, men är en varmare än en var uppe i bergen? Naej, knappast. Här har de ju inte heller isolering och innetemperaturen är således som utetemperaturen; ca 12-15 grader. Men här har vi i alla fall säng (<3 <3 <3), dusch (<3 <3 <3), sittoalett med ljus (<3 <3 <3 <3), och vinden blåser inte rakt igenom. Skönt! Nu ska jag ut och käka lunch, tror jag ska köpa take away och ta med tillbaka till hotellrummet och äta till en film. Leva lite lyxliv efter fyra dagar i bushen… Men jag lever i alla fall! Kram till alla där hemma

//ALiCE med ICE

En dag med Trâm och Sebastian

Saturday, January 30th, 2016

Idag var jag och Sebastian hembjudna till Trâm på lunch. Så himla kul att få se hur hon bodde, och en annan del av Hanoi som var icke-turistigt. Jag och Sebastian drog ögonen till oss som blinkande, “blonda” fyrar där vi stod och väntade på Trâm när vi hoppat av taxin :))

image

Trâms mamma hade lagat en fantastiskt god lunch till oss (men tyckte det var väldigt suspekt att den skulle vara helt fri från djurs lidande, hehe, hashtag konstiga svenska veganer!); fried tofu, en potatissallad, sautéed (vet ej ordet på svenska?) kål och svamp, rostade jordnötter och chilisoya att doppa i. Det var så gott!! Och väldigt typically vietnamesiskt. Men när de väl får till nåt vegetariskt som inte är typ stekt ris med grönsaker, så tycker jag om maten mycket här! Ofta är det dock svårt att hitta vegetariskt/veganskt, kött är standard i varje måltid här. Men tofu äts ju mycket, så det brukar vi få tag i. Mycket gott var det i alla fall, och så mysigt att en har en egen liten skål med ris och sedan plockar med pinnarna ur de gemensamma skålarna.

image

image

Efter lunch åkte vi kollektivtrafik, mycket spännande, för att åka till biografen. Jag och Sebastian, med tillhörande engelskspråkig vietnames, var dagens attraktion på bussen och vi hade allas ögon på oss, haha. När vi klev av korsade vi en kaoz-gata. Men vi har börjat vänja oss vid trafik-kaoset! Häromdagen korsade vi till exempel en stor gata utan att ens titta vilket vi insåg först efteråt, snacka om att acklimatisera sig. Som sagt, det gäller att gå långsamt men med jämn takt så hinner alla moppar väja. Det är inte som att de kommer stanna för dig om du bara står och väntar, och konceptet grön gubbe fungerar inte riktigt här, så det är bara att vandra ut i vägen i zombie-inspirerad gång. Välkommen till Hanoi!

image

 

Nu inför Tet säljer de sådana här apelsinträd överallt. En kan också se folk som balanserar enorma träd i krukor på sina moppar. Mycket fascinerande!

wpid-1070494.jpg

wpid-1070448.jpg

wpid-1070447.jpg

Bion vi gick på var The Danish Girl, på förslag från Trâm. Det var en helt fantastisk film! Kul dessutom att den bland annat utspelar sig i Danmark, att en av huvudrollsinnehavarna var briljanta Alicia Vikander, som är svensk, och att en film som denna ens får visas i Vietnam. Den handlar nämligen om den första transpersonen i världen som gick igenom en könskorrigerings-operation. Filmen utspelar sig i slutet på 20-talet/början på 30-talet och är baserad på den verkliga Lili Elbes dagboksanteckningar, där en dansk konstnär, Einar, egentligen är en kvinna, vilken vaknar till liv när Einar står modell för sin fru Gerda (Alicia Vikander) utklädd i kvinnokläder. Filmen var otroligt vacker både rent estetiskt och dramaturgiskt, mycket bra skådespeleri, vacker scenografi och såklart en så fin och mycket viktig story. Fin, sorglig men ändå hoppfull. Se den!!! Så viktig. Och som sagt fantastiskt ändå att en sån här film får visas i Vietnam, som ju ändå är en enpartistat med mycket censur. Men, Vietnam är också en pionjär när det gäller HBTQ-rättigheter i Asien; homosexualitet har aldrig varit förbjudet enligt lag här och diskursen kring HBTQ är i förändring till en mer accepterande och inkluderande sådan. Samkönat äktenskap gick visserligen inte igenom när det var på agendan för något år sedan, men det gjorde däremot rätten att ändra sin identitet om en är transperson, vilket var en stor vinst för HBTQ-rörelsen i Vietnam!

Efter bion var jag fortfarande mätt efter lunchen, men Trâm och Sebastian ville käka något så då gjorde vi det. Hejhej!

wpid-1070497.jpg

wpid-1070495.jpg

Och nu är även denna dag till ända. Om ett par dagar drar vi söderut till värmen. Klart slut!

//ALiCE med ICE

Dinner with locals

Thursday, January 14th, 2016

Så i förrgår kväll hände något rätt fantastiskt. Jag fick följa med Christoph och Henry på middag hos en vän han träffat i Malacca, dvs en local. En local som bjöd på middag hemma hos sig, hur bra!? Hon hade till och med gjort en vegetarisk rätt bara för mig! Så det bjöds på traditionell malaysisk mat:

image

image

Cherry och hennes syster som också var med! Sjukt kul att se lite av “the real Melaka”, inte bara de turistiga sakerna, utan få komma till någons hem, och bli bjuden på mat som hon lagat. Woaow alltså. De var dessutom sjukt trevliga. Cherry var stor, glad, skrattig och välkomnande.

image

image

 

Det var jätteintressant att få höra lite om Malaysia också, exempelvis så är en average lön ca 1000 RM, motsvarande 2000 kr/månaden, medan lägenheterna låg på ca 700 RM per månad, vilket ju är jättedyrt för dem!! Eller, att “we’re islam, not muslims”; de var muslimer, men inte bokstavstroende. Cherrys syster bar inte slöja, drack alkohol och kunde gå ut och festa med andra män än hennes man, och berättade till och med att när hon ertappades med alkohol av polisen brukade hon säga att hon är portugisiska för då lät polisen henne gå. Och Cherry var transgender vilket inte är direkt muslimskt. Så det var himla intressant att höra dem prata om detta, att de uttryckte det som att “we’re islam, not muslims”.

Vi pratade också om ordet “vän”, Cherry tyckte att nu var vi hennes vänner efter att ha träffats en gång, för så gör en i Asien, sa hon. När en träffat och pratat med någon är en vänner. Och vi förklarade att i Tyskland, Sverige och Storbritannien blir en inte vän efter bara en gång, utan mer bekant, vän blir en efter ett tag… Ah, det var så himla roligt och intressant att få träffa dem i alla fall, och verkligen ett privilegium att få bli hembjuden hos lokalbefolkningen sådär. Helt fantastiskt.

//ALiCE med ICE